Jag fick höra att en ny vandringsled ska märkas upp uppe vid naturreservaten Norra Mora Vildmark och Våmhuskölen. Start vid högsta punkten på vägen (1029) mellan Älvdalen och Ulvsjö. Platsen kallas i ”inre kretsar” för 692:an. Höjden över havet alltså. Jag har knallat därifrån tidigare, då till Skuråsen via Malmbergs- och Grenkojan.
Det är länsstyrelsen Dalarna som handhar våra naturreservat. Per Ax, en av länsstyrelsens ”reservatskötare” i dessa områden sa nyligen att märkningen av den nya leden var klar. Jag nappade direkt och blev nog premiärvandrare på rundan, ca 13 km. Bra men lite blåsigt väder utlovades, den 12 oktober 2023. Det kändes bra och jag stack upp dit med stora förväntningar. Nydragen tur där uppe i vildmarken, kanon.
Jag hade slarvat lite med inläsningen och vandringen blev längre än jag räknat med. Det är ju inget salsgolv direkt eller Hemusterräng. Här gäller det att lyfta på fötterna. Inte ”oländigt” men microkuperat och ibland macro, oftast mjukt. Jag knallade däruppe i 4,5 timmar. Det tar sin tid med kamera och allt vackert.
En stor del av leden var som sagt nydragen och det nya avsnittet avvek ca 1 km före Malmborgskojan till höger upp på mot Kättingåsen. Där var inte nya skyltar uppsatta så jag spanade ivrigt efter ny markering från den gamla leden. Till slut kom de nya oranga markeringarna. Var nästan på väg att ringa Per och höra. Först några bilder från de första 4,5 km.
Per tycker det var fint däruppe på Kättingåsen, även att det fanns ett gammalt björnide att ta en titta på. Jag kan inte säga emot honom, häftig natur. Obanat men bra röjt och märkt. Stigen kommer nog framöver när de nyfikna friluftsmänniskorna kommer hit. Vildmarken tog vid där på Våmhuskölens naturreservat. Gamla resliga tallar, levande och döda. En härlig plats att komma till, med björnide och björnspillning m.m.
Turen gick vidare och nu väntade Södra Oradjärnberget efter några myrstråk. Även det en fin plats för oss som är vana annan natur. Här råder vildhet, tystnad, spänning, ensamhet, 725 m.ö.h. En omgivning som passar många, men inte alla.
Siktet var nu inställt på Ordtjärbodarna, Våmhusfäbodar dit vi brukar skida på vårvintern (inte från Våmhus). En härlig plats även det. Fikatarmen började göra sig hörd. Men först skulle ett björnide till hittas och en passage över Oradtjärnbäcken. Jag skulle där vid bäcken ansluta till den gamla buffringsvägen som kom från Skråcka fäbodar. Förväntade mig lite mer stig då på denna historiska led. Tänk att knalla från Våmhus upp till dessa trakter med sin boskap. Ofattbart i dagsläget. Först några tallar från berget.
Det intakta idet skulle snart komma och Pers instruktioner hjälpte bra. Före idet en del udda naturfenomen.
Efter en stunds letande kom idet, lite spännande, men det var ju obebott.
Oradtjärnsbäcken nästa, den har jag stött på vintertid. Bäcken kommer från myrarna vid Oradtjärnen och är ett tidigt biflöde till Skalhusbäcken och Rymån. Bäcken passerar även Oradtjärnbodarna. Hoppsan tänkte jag, rätt bred bäck. Jag gick uppströms och hittade en snäv bit av ån och kastade över ryggsäcken. En meter ska man väl klara, även om det var mjuk avstamp. Det gick bra. Jag såg tidigare en sten i bäcken nedströms och det var dit jag skulle gått. Nu gick även det här bra. Någon bro blir det nog inte där enligt Per. Men det har varit en som ni ser. Den har gjort sitt och går snart under benämningen fornfynd.
Oradtjärnbodarna nästa, hungrig rentav, och även lite sliten måste jag erkänna. Gott med kaffe och smörgås m.m. Skillnad att vara där den här årstiden. Mejeriet låg därnere som vi besökt. Där förvarades mjölk, ost m.m. Numera kanske man kyler öl och annat där. En välskött fäbod där ägarna har dispens att ta skotern dit i Norra Mora vildmarks naturreservat.
Ca 3-4 km till bilen. Ska bli skönt med en ”spurt. Några foton blev det även på det avsnittet, som egentligen borde förstärkas lite i markeringarna. Visst hittar man, men emellanåt dyker viss osäkerhet upp. Det ska bättras på enligt Per. Honom träffade jag faktisk vid vägen upp till telemasten på N Oradtjärnberget. Han var ute och satte upp nya reservatskyltar m.m. Fick jag börja om mitt liv så var det ett jobb jag skulle söka. Han misstänkte nog att jag kunde dyka upp där i storskogen. Vilket jag gjorde. Från det mötet blev leden perfekt, lättgången och välmärkt.
Framme vid bilen. Helnöjd med dagen, även rätt trött. Det är skönt att gå såpass länge att det börjar kännas att man lever. Jag ska lägga upp den här turen på Mora Outdoor med mer information, Per tyckte jag skulle påpeka att det fattas en del skyltar. Men det ska inte vara några problem för den något vane vandraren. Kom ihåg höger något före Malmborgskojan och det kan vara lite tveksamt vid Oradtjärnbodarna, men gå rakt över fäboden där ni kommer in. Finns märkning men lite svag kanske. En GPS i mobilen är aldrig fel.
Kul att vara premiärvandrare. Turen:
MoraOwe 