Besök i fina Älvdalsfäbodar.

Det finns många fina fäbodar uppe i Älvdalen. Många har vi besökt, Christina och jag, men långtifrån alla. Jag tycker det lir en fin upplevelse att cykla runt och besöka dem. Det blir ett annat ”angreppssätt” än att forsa fram i bil. Det blir lugnare och tid för att kolla in omgivningarna kring fäbodarna. Fram med kartan igen, Hedbodarna, (Ädboder) har jag läst om, liksom Floj och Gessi. Visst gick det att göra en lagom tur, 3-4 mil brukar räcka. Jag åkte till Tennäng och åkte utmed Vanån uppöver. Kul med nya vägar.

Vanån utefter vägen från Tennäng

Jag såg att om jag skulle besöka Gessi så blev det lite väl långt. Därför besökte jag Ädbuder med bil. Åkte sen tillbaka några km och parkerade för cykelturen. Hedbodarna var som väntat fint. Jag tror det bodde någon där, det såg lite ”levande” ut vid en stuga och kor betade längre upp.

En bild på cykelturen är på sin plats så att ni får en uppfattning om geografin.

Fäbodturen
Minnessten 1943

En orsak till att fäbodarna är så välskötta torde vara den insats som Älvdalens Jordägande Socknemän och Elfdalens Hembygdsförening gjorde 1943.

Ytterligare några Ädbudsbilder:

Upp på cykeln och mot Floj. Det var nog den häftigaste platsen jag besökt på länge. Det var någon slags mystik där uppe vid vägs ände. De urgamla huset utplacerade i den öppna lite småkuperade levande terrängen. Riktiga fäbodar skulle jag vilja säga. Gamla fina Eldhus, höll föresten på att låsa in mig i ett. ”Haspen” höll på att fällas ner när dörren gled igen när jag var inne och tog kort. Tur med vädret och fina vyer/bilder blev det allt. Först några bilder på grusvägen bort mot Floj med myrarna. Det är oftast så fina vägar i Älvdalen, vi kanske kan tacka Besparingsskogen för det. Lugnt och fint utmed vägen, ingen trängsel.

Sen måste jag presentera Floj med tre bildgallerier.

Vidare mot Gessi. Levande fäbodar med djur och försäljning av fäbodprodukter. På vägen dit cyklade man utmed Gessisjön, ett rejält vatten.

I Gessi fick jag mottagande av trevliga getter och fler djur längre fram. Här några bilder.

Det fanns en skylt om försäljning av fäbodprodukter, men jag hade respekt för hundarna utanför så jag tänkte, jag tar det en annan gång. Har ingen plats på cykeln för ”produkter”heller. Jag hade förstås önskat få prata med henne därinne, men hon verkade ha besök. Det får bli nästa gång.

Getterna fick kärkommet besök, troligen mat på gång.

Nu gick turen vidar, fäbodlöst, men ändå mycket sevärt. Många fina vattendrag och annat. Det blev ett stopp vid Nittsstamnkojan. Det satt folk och fikade där vid Skålån. Jag frågade om det konstiga namnet, vad ”betyder” det? Inget svar, men bra beskrivning av fäbodarna, vilken by som ”ägde” vad m.m. Några bilder därifrån.

Vidare mot bilen. Djusbäcksstugan passerades.

En jaktstuga är ingen dålig gissning.

Före bilen passerades Tennån som längre ner rinner samman med Vanån.

Tennån

Jag valde en annan väg neröver. En som kommer fram i Risberg. På vägen passerade jag leden från Hållberg till Näsbodarna. Det blev ett fotostopp.

Som vanligt gav turen i Älvdalen många fina intryck att bevara. Det starkaste intrycket gjorde på den här ”resan” Flojs urgamla fäbodar. Avslutar med en bild därifrån.

Floj

Cykeltur i Älvdalen, besök i Tvåråberg, Vasselbodarna, Mardal m.m.

Älvdalens kommun är stor. Jag brukar titta på kartan ibland och se om jag hittar lämpliga cykelturer i ”obygderna”. Jag trivs utomordentligt bra att glida fram på cykeln och göra besök på för mig nya vägar, Ledefäbodar, sjöar, berg och annat. Tystnaden, ensamheten och lugnet är min melodi, parat med nyfikenheten. Jag kollade lite åt Tvåråbergshållet på kartan, där har jag varit tidigare men inte i Vasselbodarna och Mardal. Christina och jag gick delar av en led för knappa året sedan som gick mellan Hållberg och långfäboden Näsbodarna. Den låg rätt nära Vasselbodarna. Det var en varm dag så jag fuskade lite. Stannade till i Tvåråberg och tog några bilder och fortsatte sedan med bilen ca 4 km till. Där hade jag sett ut en runda på ca 35-40 km. Det fick allt räcka. Här några Tvåråbergsbilder:

Ytterligare ett par bilder från fina öppna Tvåråberg:

Turen gick vidare och på cykeln mot Vasselbodarna. Fina grusvägar som vanligt. Det är väl Älvdalens besparingsskog som fixar dessa vägar på flera ställen i de glesare delarna av kommunen. Nästan som asfaltsväg, fastän grusväg. Jag nämnde leden från Hållberg till Näsbodarna, här några bilder från leden och Bergssjön, Bjergsjun:

Vasselbodarna nästa. En fin gammal fäbod med en gammal ”kärna”, gamla fina hus samt nyare fritidsbebyggelse vid Bergssjön. Sjöar överallt däruppöver, Bergssjön, Katjistsjön, Skepphussjön, Storsjön, Stor-Lövtjärn, Stor-Ugsi m.fl.

Vi tar några fler bilder från Vasselbodarna.

Till Storsjön skulle man kunna åka och ta en fikastund nere vid slogboden någon kväll. Fridfull plats.

Mot Mardal, fäbodarna med det ”underliga” namnet, har ingen förklaring till namnet. Jag såg på GPS:en att det gick in en mindre väg i fäbodarna. Provade den. Fin i början men gick ut i ”intet”. Fick dra cykeln en bit. Fin annorlunda jaktkoja m.m. där inne i skogen. Mardalsbilder:

Turen gick vidare, de gäller ju att komma framåt, inte bara fotografera. Det blir ändå några stopp. Märråbäckskojan var ett.

Märråbäckskojan

Rätt lättcyklat hittills vid Danielsriskojan skulle jag ta 90 grader höger. Bara att lyda.

Sen var det slut på vilan, 3-4 km uppför i 26-27 graders värme mot solen. Nu hade jag sjöar att se fram emot, Lilla och Stora Uppdjusen. Rejäla sjöar. Jag passerade stigen upp till brandtornet på Stor-Märraberg, avstod gärna besök den här gången, men varit där tidigare. Fin stig upp till utsikten, rekommenderas. Ödefäboden Märrabergsbodarna passerades och utan att vika av vägen.

Ok, bilen dök upp och turen var över. En blandad kompott av vyer, mycket fint att fästa ögonen på. Gamla Vasselnäs fäbodar var nog höjdpunkten för mig och sjöarna på slutet, även Storsjön och Bergsjön naturligtvis. Som vanligt nöjd med utflykten och upplevelserna. Passerade Tvåråberg igen och påmindes om tider när Vasaloppet skulle genomföras varje år, då var vi upp till Tvåråbergsvägen dagen före och testade vallor. Onödigt, men ändå, nerverna skulle väl lugnas. Här ser ni turen jag körde:

Cykelturen, ca 35 km

Några loppisfynd, överraskning i Mora tidning från 1945 m.m.

Vi var på en loppis på Selbäcksvägen i Mora. Där fanns diverse saker av alla de slag. Vi plockade på oss lite smått och gott, bl.a. ett ovanligt litet keramikhuvud på en gammal dam. På väg till betalningen såg jag två gamla tidningar som låg där alldeles för sig själva, en Stockholmstidning från 1944 och en Mora Tidning från den 2 november 1945. Jag gillar att läsa gamla tidningar och se vad som försiggick förr i tiden. Mot kvällen satt vi ute på verandan och jag tog med dom ut. När jag tittade på Mora Tidningens första sida såg jag mitt efternamn i rätt stora bokstäver. Trodde jag såg i syne, men inte.

I första spalten, ungefär på mitten ser ni en annons. Far min hade 1945 fått för sig att han skulle byta efternamn från Carl Andersson till Carl Hållmarker. Håll kommer från gårdsnamnet långt tillbaka i tiden. Farfar hette Håll Anders Andersson och bodde i Gopshus. Farfar från Oxberg Håll Oscar Andersson.

Tydligen godkände Kungl. Maj:t. namnbytet, här är annonsen i MT :

Inte så märkvärdig med ett namnbyte, kanske lite ovanligare på 40-talet, men just att den tidningen låg där på loppisen och jag tog den var ändå ett häftigt sammanträffande. Jag tittade inte alls på tidningen innan jag köpte den. På det här viset fick vi reda på mer exakt när namnbytet skedde, hade ingen aning tidigare.

Jag nämnde något om ett kvinnohuvud, det var något extra med det, säljaren sade att det var hans mormor som gjort det i keramik. När vi kom hem såg jag att det stod G.E. 1995 på undersidan av huvudet. Jag blev nyfiken och kontaktade släktforskaren Torbjörn Näs som hjälpte till med information. G.E. var Gunborg Ek från huset med loppisen. Jag kände till namnet sedan gammalt, hon hade pälsateljé där en gång i tiden. Gunborg levde mellan 1916 och 2009, född i Gräsö, Uppsala län. Vi passerade gården dagen efter och då berättade jag för en av sönerna i gården det här med tidningsannonsen. Då nämnde han att keramikhuvudet förställde Gunborgs mamma Anna Matilda Jansson född 1880 i Sörboda, Gräsö. Hon levde till 1963. Mormor hade avbildat mormors mor.

Dottern Gunborg, keramikkonstnären bodde 1936-1940 i Katarina församling i Stockholm och var där pälssömmerska. Herr Ek från Morkarlby hade väl på något sätt fått Gunborg att flytta med till Mora. Det gick ju bra och de gifte sig 1943. Pälsateljén startades upp och blevr en känd kvalitetsinrättning.

Här den det fina lilla keramikhuvudet, på Gunborgs mamma Anna Matilda.

Anna Matilda Jansson 1880 – 1963

Slut på berättelsen om de lite annorlunda loppisfynden i Morkarlby.

Störtlopp från Stortjärnsåsen till Bredvad i Älvdalen 1936

Idag fick jag se en absolut häftig bild. Den var på damerna som åkte störtlopp från Storsjöåsen till Bredvad i närheten av Älvdalsåsen. Året var 1936 och dagen den 15 mars. 8 damer startade och fixade racet. Segrare Ruth Larsson från Åsen på tiden 10,31. Elsa Ryskåsen kom åtta på 12.50. Det fanns naturligtvis en herrklass som vi här lämnar därhän. Här är den otroliga bilden som Alfred Backlund från Älvdalen fixat, ett tecknat fotovykort.

Alfred Backlunds fina kort på tävlingen

2016 gick jag och Christina sträckningen för störtloppet, vi hade hört talas om det. Vi skulle besöka brandtornet där uppe vid Stortjärnsåsen. Vi ”samlar” på brandtorn i trakterna. En fin vandring från Bredvad genom fäboden/byn och upp. Ett par km kanske. Se kartan. Det är inte säkert loppet gick precis den vägen, men troligen. Löparna poserar ju framför tornet. Här karta på sträckningen, prickad stig m.m.

Tornet är bredvid raststugan, ni ser höjdkurvorna, fort gick det!

Som sagt, vi knallade upp till det fina tornet för ca 5 år sedan och kollade in utsikten. Här några bilder.

Vi hälsade på fåren i Bredvad.
Framför det välskötta tornet på nästan 600 m.ö.h. Varmt och finväder var det.

En tur som vi rekommenderar. Bredvad ligger vid Åsendammen. Infarten är lite svår, men kolla kartan. Brevlådor nere vid vägen tror jag. Lite extra roligt att gå där då man vet att störtlopp körs där sedan 1933.

Jag fick låna bilder av Micke Estenberg och han skickade med ännu ett par nostalgibilder, fotovykort av Alfred Backlund från 1935. Hoppbacken i Brunnsberg.

Tänk vad dom kunde ta sig för och fixa och dona förr med egna gemensamma krafter. Det är liksom andra tider nu, så är det allt.

Backhoppning i Brunnsberg, Älvdalen 1935.

En vandringstur till ödefäboden Kallbol i Våmhus. Besök på Överberg på vägen upp till fäboden

Jag besökte för något år sedan ödefäboden Kallbol på Våmhusskogen. En fascinerande plats. Långfäboden startades av några Våmhusbyar, även Bonäs, 1883 och var helt nedlagd med de flesta husen bortforslade 1909.

Här en länk till Mora Outdoor där fäboden beskrivs och hur man tar sig dit. https://www.moraoutdoor.se/index.php/leder/beskrivning/kallbol-odefabod

När jag varit i trakterna och vandrat från Fyriberg upp mot Kallbol passerar man Överberg, 534 m.ö.h. med fantastisk utsikt mot Orsasjön, Siljan, Våmhus, Vatttnäs m.m.

När jag är ute och ser nya fina saker vill jag gärna dela med mig. Folk måste se annat än ”turistfällor”. Jag och Christina bjöd in till en vandringstur med besök på Överberg och Kallbol. Annonsering bara på Facebook. 18 nyfikna anmälde sig på det lite udda äventyret. Vi åkte mot Våmhus och förbi Rädbjörka fäbod, följde vägen mot Överberg. En promenad på endast en km fram till utsikten. Jag sade att vi inte kommer att se något i det dimmiga vädret. Men dit fram ville man i alla fall, då har man i alla fall varit där. Det går ju att återkomma vid bättre väder.

Återgång till bilarna och vidare mot Kallbol. Buffringsvägen såg vi delvis och följde den då den övergått i grusväg de sista 5 km före Oxbrottet där vi skulle knalla upp. Rätt brant stig faktiskt. Men fint även här, i alla fall mot slutet. Vi anlände i fäboden i Bonäsdelen.

Brant mot fäboden.

Det är speciellt att komma in i den övergivna fäboden där det en gång fanns ett 50-tal hus. Några ruiner är kvar liksom grunder förstås. Sen är det 20-30 m höga granar både mot himlen och på marken. Här rörs inte växtligheten, en biotop. Ytterligare några bilder:

En plats är speciell där i ”centrum” i fäboden. Det är resten av ett s.k. mejeri vid en kallkälla. Det kalla vattnet, 5-10 grader höll mjölken kall och man lärde sig ta hand om den på ett smart sätt för att sedan få ut diverse mejeriprodukter. Mjölkhuset var gemensamt liksom det mesta var på långfäbodarna. Man ersatte mejeriföreningen i förhållande till antal kor man hade där. Mejeriföreståndare och vallhjon skulle ju ha betalt för de ca 9 veckor de vistades och jobbade där. Ett tufft jobb var det och inte överbetalt. 1898 fanns i Kallbol 53 kor och 11 kvigor fördelade på 32 delägare.

Resterna av mejeribyggnaden och kallkällan.
Naturen tar igen sitt på sikt.

De nyfikna 18 var nöjda med turen och vi gick försiktigt nerför branten till bilarna och tog adjö. Vi får se vart det bär iväg nästa gång. Det frågades efter fler vandringar. På återseende!

Omdiskuterat skolbygge i Mora, hyra eller äga? Bygga där få elever bor? Mitt mellan två trafikerade vägar. Bästa alternativet, eller det minst dåliga? Strandenområdet.

Inte oväntat alls att det nu blir allt mer prat om skolbygget som planeras vid Strandenområdet, skola samt idrottshall. Inriktningsbeslut om byggande är taget av majoriteten i kommunstyrelsen och skall vidare till kommunfullmäktige den 21 juni 2021. Projektet innebär vidare att Noretskolan får anpassade lokaler för förskola, Morkalbyhöjden görs om till bostäder, minst 300 bostäder utöver Morkarlbyhöjden ska byggas inom 10 år, hälften inom 5 år. Privat aktör ska bygga skolan och hyra ut den till på kommunen på 25 år då kommunen ska ha rätt att köpa fastigheterna till marknadspris.

Om jag nu förstår innebörden av beslutet rätt så ska den privata aktören även bygga de 300 bostäderna i avsikt att aktören långsiktigt ska etablera sig i Mora. Den utsedda privata byggherren ska alltså garanteras stora framtida byggnationer i Mora. Nog om beslutet och bakgrunden.

Bild mot Strandenområdet

I ett bra läge, tycker jag, kom en stor artikel i DN den 28 maj i år. Den behandlar frågan om hyra eller äga sina samhällslokaler. Rubriken var ”Kommuner säljer lokaler för att hyra dem i stället”. Det gäller både nybyggnation av lokaler som exemplet i Mora och övertagande av befintliga lokaler som kommunen sedan ska hyra.

Det är en starkt växande marknad, den har sedan 2013 gått från 6,1 miljarder kr till 32,1 miljarder 2020. Intresset är alltså stort från fastighetsbranschen och investerare i stort. Samhällsfastigheter betraktas som en lågrisktillgång, inte minst eftersom hyresgästens betalningsförmåga tryggas av skatteintäkter. Från att sektorn haft några få aktörer så är det idag över 70 st. idag.

Exempel ges från olika kommuner, bl.a. Härnösand som sålt större delen av sina fastigheter och återhyr dem nu. Något man inte skulle gjort idag med facit i hand. Visst finns fördelar säger man, men nackdelarna överväger tydligt. Man nämner höga kostnader och begränsat utrymme att anpassa fastigheterna efter nya behov. ”Man blir hemskt beroende av hyresvärden. När avtalen löper ut har vi inte heller en särskilt stark förhandlingsposition. Ska vi lämna den gamla byggnaden eller bygga en ny skola”, citat från lokalförsörjningschef i Härnösands kommun. Han fortsätter: ”Vi ser att om kommunen kan finansiera investeringar så är det alltid billigare än att låta en extern aktör göra det”.

Vi lättar upp med en Morabild från i Maj i år

Osby kommun presenterar i artikeln sina erfarenheter inom området. Kommunen har med hjälp av fastighetsutvecklare gjort kalkyler och ser att under 30 år kommer det att bli ungefär dubbelt så dyrt att hyra sina fastigheter som att äga dem själv. Det säger konsulten Daniel Svensson som i 20 år hjälpt kommuner att spara pengar. Sunt bondförnuft är vad som gäller säger Daniel. Har Mora varit kontakt med honom? Kommunstyrelsens ordförande i Osby, Niklas Larsson (C) säger att vi tänker bygga nya fastigheter och ska ha dom kvar i kanske 50-60 år, inte i 20-30 år. Att ta hand om det själva är absolut billigast.

Något till citat från Daniel Svensson och Emelie Färje, forskningschef vid Kommuninvest, i artikeln innan jag ger mig.

  • Hade kommunerna kommunerna haft lika kompetent personal som fastighetsbolagen hade det inte blivit några hyraffärer över huvud taget. (Svensson). Det kan nämnas att Mora var på väg in i liknande affärer i början av 2000-talet som stoppades. Det ska vi nog ska vara glada för idag.
  • Bolagen ses som ”räddare i nöden” utan att kommunen förstår innebörden av vad de kommit överens om. Det brukar ta 7-8 år innan de inser att det blir väldigt dyrt. (Svensson)
  • Kommuner ska inte låna till löpande drift, men för att investera i väl kalkylerade projekt finns sällan något hinder. (Färje)
  • Kommuner borde se sin starka förhandlingssits eftersom bolagen alltid vet att de kommer at få betalt. (Färje)

Det finns många parametrar att ta hänsyn till inom området, men mitt ”bondförnuft” säger att vi ska äga de fastigheter vi bygger för vår egan samhällsviktiga verksamhet.

Vi återgår till skolan och dess placering. Även där haglar synpunkterna och många är vi som inte känner det självklara i att placera en så stor skola på Strandenområdet.

Rosa huset

Enligt inriktningsbeslutet blir det s.k. Rosa huset kvar på Strandenområdet vilket känns väldigt bra för många. Kommunen har naturligtvis starka skäl att placera den stora högstadieskolan i dess närhet, men visst är det frågor som många funderar över…

  • Är det rätt att placera en skola där så få elever bor?
  • Skulle en upprustning av befintliga skolor vara minst lika bra? Placerade i områden där flertalet elever bor och har närhet till.
  • Alla transporter som medföljer placeringen, elever m.m.
  • Parkeringar ?
  • Är trafikmiljön lämplig?
  • Utemiljöer på den relativt lilla skoltomten?
  • Närhet till grönområden/natur?
  • Man hör av starka politiska företrädare säga att Strandenområdet är det är den minst dåliga platsen för en ny skola?!
  • Hur noggrant har alternativa placeringar av ny skola utretts? Vilken brådska är det egentligen? Moraborna har liten kännedom om alternativa lösningar.
  • Elevers, föräldrars, lärares syn på det hela. Hur stor är enigheten där? Full enighet når man ju aldrig, men hur ser ev. invändningar ut. Hur ser de starka motiven för byggnationen där ut?
  • Egentligen är det huvudfrågan. Varför ska en ny högstadieskola byggas just där? Vad har drivit fram den placeringen? Grusytan måste byggas, så fult nu? Det finns ett planförslag från 2017 över Strandenområdet som kunde dammas av.

Min syn på det hela är att besökare i Mora borde mötas av en fin välkomnande park. Inte av baksidan på en stor skolbyggnad. Gärna fler byggnader/scen eller liknande i höjd med Rosa huset, eller i alla fall i dess närhet.

Men det viktigaste av allt, varför ska 800 elever tvingas in i den miljö som området utgör. Varför ska vi belasta trafikmiljön än mer nu när genomfarten så småningom blir klar?

Det som sagt omdiskuterad det här. Vad är rätt och vad är fel. Facit kommer väl aldrig men här är frågan i alla fall lite dokumenterad ur min synvinkel. Viktig framtidsfråga är det i alla fall och intressant med innehållet i DN:s artikel.

Jag läste i Mora tidning att Mora kommun landat i alternativet hyra med stöd av extern hjälp, bl.a. Kommuninvest. Då måste det vara speciella förhållanden i Mora då Kommuninvest i DN:s artikel avråder från att hyra. Det blir alltid dyrare sägen man där. Jag bilägger en artikeln här, avfotograferade då länk inte fungerar. ”Låst” artikel. I slutet av artikeln om Osby talar Kommuninvests forskningschef Emilie Värja deras ställningstagande. därefter följer del 2 av artikeln.

En gammal ridväg mellan Vika och Venjan

Länge har jag från olika håll läst och hört talas om en gammal ridväg från Vika till Venjan. Leden ska vara riktigt gammal och jag återkommer med beskrivningar från olika källor. Jag har sett de sista 7 km skyltade från Studentvägen vid Grundsjön. Markeringarna har sett OK ut. Men jag har inte testat leden. Vi har även sett en del av leden nere vid Kräggån när vi knallade runt Kräggaholmsleden, Christina och jag.

Jag måste redan här tala om att det här inte är någon vetenskap, det är min sammanställning av vad jag läst, sett och rekognoscerat. Det finns säkert många sanningar om ridleden/vägen men det här kan vara intressant för ”nördar” intresserade av forna färdleder..

Intresset för leden blev allt större när jag råkade läsa Skid- och Friluftsfrämjandets årsbok 1947 där Hjalmar Leonardsson rätt ingående berättar hur han tagit sig fram på vägen. I Vika fick Hjalmar veta, troligen 1946, att skylten har stått där i minst 30 år ”Ridväg till Venjan”. Hjalmar blev nyfiken, ville testa ”vildmarken”, tog cykeln med sig och brukade den där så var möjligt. Det lär ha gått bra i början. Sämre senare.

Det var en ingående berättelse om turen han gjorde. Hjalmar besökte inte bara om fäbodar utmed leden utan passade på att besöka många ställen. I Axi blev han ett tag och blev visad till Lindans fäbod, Stenisel, Skröjsheden. Anders Bogg tog hand om honom i Axi.

Här några bilder från Axitrakten:

I artikeln nämns många platser som besöktes eller talades om vid färden utmed leden. T.ex. Hållindan, Rullbo, Torsnäset, Kvarntjärn, Kringeltjärn, Långtjärn, Långsisdammen m.m.

Om skribenten nådde Venjan förtäljer inte historien, men knappast. Cykeln om inte annat blev ett hinder. Artikeln slutar med att författaren spekulerar att det kan bli en allfarväg från Vika över Axi upp till Långsisdammen. Den skulle i alla fall gå uppåt Hjällbo åtminstone. Den hade stakats ut 2 år tidigare, kanske 1944? Om Venjansborna ville bygga emot från sin sida så skulle Moraborna bygga till Venjans rå. Vägarna blandas nog ihop lite här, Studentvägen kom i alla fall till, nära Hjällbo. Axivägen – Hållindan slutade ju nere vid ”stora” Venjansvägen.

Nog om vägteorier. Som på beställning fick vi en inbjudan av Ulla och Bengt att få besöka dem i Gammbodarna nära Venjan. Först skulle vi göra en liten vandring. Tro det eller ej, Bengt hade planerat en tur från Grundsjön ner till Majtjärn innan vi skulle äta i stugan i Gammbodarna. Ridleden/vägen skulle alltså få testas. Så spännande och en fin tur blev det. Jag var lyrisk över att få gå en så historisk led där man dragit fram hundratals år tidigare och gjort ordentliga ”avtryck” där mellan stenar och träd. Några vandringsbilder:

Vi tar ytterligare några bilder från turen och avslutningen med fika vid Majtjärn och delikat röding från Majtjärn hos Ulla och Bengt.

Jag nämnde att ridvägen är väldigt gammal. Jag har tittat i gamla böcker och några kartor och citerar här några skrifter samt tar några kartbilder på slutet. Det ska ju också sägas att Siljansfors bruk delvis använt vägen till och från filialen Kräggaholms bruk som ”levde” mellan 1760 och 1775. Då fraktades tackjärn till Kräggaholm för att smidas till järn. På sommaren kom tackjärnet på pråmar över Venjanssjön och lär ibland ha klövjats fram till bruket. Mestadels användes vinterföret för transporterna. Detta taget ur boken Venjan 350 år där Severin Solders skrivet om det kortlivade järnbruket.

Severin Solders skrev mycket om forna samfärdsleder och beskrev ridvägen rätt ingående. Han citerar en forskare, Friberg, som inte bara såg ”ödemarker” mellan Vika och Venjan. Där låg 18 fäbodställen år 1863 och leden skapades genom att sammankoppla olika buförsvägar/buffringsvägar, (stigar där man gick med kreaturen till och från fäbodarna från/till byn). Enligt Friberg sökte sig vägen från Vika till Åmbergs fäbodar efter att ha passerat Pungtjärnen. Vidare väster till Acksi. I våra dagar leder en körväg från Vika till Acksi påpekas av Friberg. Den gamla ridvägen torde legat nära, eller sammanfallit, med den nya vägen som byggdes. Inte helt lätt att avgöra ridledens väg mellan Acksi och Venjan. Men på en punkt är gamla kartor samstämmiga, vägen bör enligt kartorna gått över näset mellan Busjön och Grundsjön. Troligen har 1600-talets Vänjansväg gått på ungefär samma sätt som nuvarande stig från Acksi över Långsisdammen till Grundsjön och därifrån vidare västeruttill trakten norr om Maitjärn. Intill Venjan torde 1600-talsleden följt samma stråk som den sentida körvägen. Allt detta enligt forskare Friberg. Från Grundsjön har leden gått över Korsåsen som benämns med höjdsiffran 340 på generalstabskartan. Ett kors kan där ha varit uppsatt där i gamla tider. Vi lämnar det, men dagens märkta stig passerar punkt 340.

I Hylphers resedagbok från 1757 läser man att ”ingen kärr-Wäg var inrättad från Siljansfors till Kräggaholms bruk. Den s.k. stora vägen har backig och ojämn, men uppbleckad, at man ej kunde fara vilse. Fjerdingsstolpar eller i fyrkant tälde stockar woro häremellantill rättelse av Allmogen upreste. Efter 4 timmars besvärlig resa på 2 mil ifrån Axe, träffades Prästegården och Kyrkan, det omkring marken war mera slät”. Det var Hylphers beskrivning av turen från Axi till Venjan. Kräggaholms bruk var i färd med att uppföras när Hylphers var på Venjansbesök enligt boken Hylphers Dalaresa 1757.

Karta ur Hylphers dagbok 1757. Med god vilja kan man se en väg bort mot Venjan från Mora /Siljansfors.

Vi tar ytterligare en äldre kartbild från 1800 där leden syns tydligt. Först kartutgivaren:

Nästa kartbild får bli Generalstabskartan blad 102 Älvdalen, uppmätt 1915. Tyvärr kommer inte hela leden som berörs här med, men stor del av den, åtminstone den sista intressanta delen nästan från Långsisdammen. Ni ser Ryssån till höger. Leden går västerut och går mellan Grundsjön och Budsjön. Vidare in mot Maitjärn och Venjan.

Generalstabskartan Älvdalen Blad 102 uppmätt 1915.

Här är ytterligare en karta jag fått låna av Bengt Andersson, Vika. Den är över de vandringsleder som fixades på 70/80-talet av Venjansfolk. Här ser man leden vi pratar om här och några andra delar, återkommer om en led längre fram i texten. Kartan är inte skarp, men man ser allt var vandringslederna drar fram.

Hursomhelst, gamla kartor och gamla skrifter är bra, men ännu bättre blir det om man i terrängen försöker hitta den ”försvunna” leden mellan Grundsjön och Långsisdammen. Det blev några turer, först på Utskogsvägen från Långsisdammen. En fin Mtb-tur men inga stigfynd. Några bilder:

Det blev inga napp den vägen och då gällde det att kolla från Grundsjön. Det blev några turer men till slut lyckades jag. Väldigt bristfällig märkning kvar av den gamla vandringsleden som följt ridleden. Det låg rätt nya hyggen i området och nyligen röjda ytor som försvårade det hela. Men med appen TOPO GPS gick det bra. Den visar var man gått tidigare och då gick det att ”ringa in” leden. Orientering efter Generalstabskartan i skala 1:100 000. Väldigt kul att plötsligt stå på leden, det blev så tydligt. Några bilder:

Det är så rogivande och skönt att gå där ute i skogen tycker jag, några skulle vara rädda, men den förmågan har jag inte. Bra är väl det. Det får bli några bilder till från den gamla leden.

Så långt allt väl. Nu återstår några delar innan leden kan märkas upp på nytt. Över en ås/berg i början är det osäkert var den går, bara en kort bit, men ändå. Sen sista biten ner mot Långsisdammen återstår att studera. Kontakt ska tas med skogsbolaget som äger skogen och höra om dom har karta/koordinater över leden, eller dom är intresserade av märkning/koordinater m.m. Det torde dom vara utgår vi ifrån.

Det vore riktigt kul om leden blev väl uppmärkt från Långsisdammen till Venjan. Det kan bli ca 15 km efter en historisk samfärdsfärdled.

Det går en stig norrut från Grundsjön som även den finns med på vissa gamla kartor. Den går till Hemulsjö, 9 km. Ytterligare ett intressant projekt. Viss rekognosering har startat.

Avslutar med en bild från den kanske 600 år gamla samfärdsleden, kanske ännu äldre?

Ridled Mora – Venjan, Gammbodarna, Axi m.m.

Länge och väl har jag hört talas om en ridled från riktigt gamla tider mellan Mora/Vika och Venjan. Den finns med på riktigt gamla kartor schematiskt inritad, den omtalas i diverse litteratur, bl.a. i samband med Kräggaholms bruk, startade 1754, i Venjan dit man klövjade järnmalm från Siljansfors. En stångjärnssmedja förlades där. Smidet överfördes till Siljansfors som ägde bruket.

En sista del av ridleden från Grundsjön utmed Studentvägen är markerad och skyltad. Åk förbi Grundsjön några hundra meter mot Venjan. Lite på höjden därefter ser ni skyltar mot Venjan. Det är Venjansfolk som skyltat upp och märkt leden med diverse informationstavlor till och med. Ner till campingen torde det vara ca 7-8 km. Den ville vi gärna gå Christina och jag. Vi hade stött på den tidigare nere vid Kräggaholmsleden vid Kräggån. Vi fick chansen plötsligt, ska berätta lite senare.

Att det blivit än mer intressant med ridleden för mig beror på Skid- och Friluftsfrämjandes årsbok från 1947. Inriktning mot Dalarna.

I boken berättar Hjalmar Leonardsson när han i Vika sett en skylt med texten ”Ridväg till Venjan”. Skylten hade länge stått där men ridandet hade för länge sedan upphört. Hjalmar hade bestämt sig för att cykla/gå västerut genom skogarna bort från allfartvägen. Han beskriver ingående sin väg västerut via Amberg, Axi, Långsisdammen, m.m. Han beskriver mycket av det han upplever på vägen, både på och i närheten av leden. Han träffar Anders Bogg i Axi som bränner tjära och berättar om fäboden. Riktigt intressanta beskrivningar är det, har man sedan lite geografiskt kunnande om området blir det allt mer spännande. Han berör Lindan, Stickåsäl, Kråkberget, Långsisberget, Kvarntjärnen, Lissbergsgubben, Eggen i Axi, Stenisäl, Hållindan, Rullbo, Jällbo, Ryssån m.m. Här några bilder från boken:

Vi avslutar med en bild från numera ödefäboden Stenisäl, med undantag för någon jaktstuga. Han tittar mot Venjan och Venjanssjön med sonen förmodar jag.

Där lämnar vi boken från 1947 och går in i modernare tider, fram till maj 2021. De nyvunna kamraterna Ulla och Bengt hörde med oss om vi ville komma och hälsa på dom i Gammbodarna. En Venjansfäbod, ganska okänd, i närheten av Solbodarna som syns efter vägen mot Venjan. Vi hade cyklat där Christina och jag, men att få komma dit och titta närmare vore höjden tyckte vi. Inte nog med det, Bengt skulle visa oss en vandringstur. Inte vilken som helst, utan delen av nämnda ridväg från Vika som går från Grundsjön till Venjan. Fantastiskt tyckte vi, med guide och allt. Vi skulle ”bara” gå till Majtjärn där fikat skulle intas.

Vi ställde en bil där vid Grundsjön och började turen. En fin omväxlande tur var det. Fint vandringsväder och några bilder förstås. Vi kände historiens vingslag från stigen som blivit väl nednött och tydlig på flera håll.

Verkligen en gammal stig/väg som ni ser.

Här ytterligare några bilder från leden:

Välmärkt, från bägge hållen.

Vi närmade oss Majtjärn, en tjärn som är anpassad för människor med funktionshinder. Inplanterad röding och öring. Efter den fina turen skulle fikat sitta fint.

Allt väl, bilhämtning vid Grundsjön och avfärd den korta biten till den riktigt gamla Venjansfäboden Gammbodarna. Den låg för övrigt i Mora socken. Det blev en intressant rundvandring i fäboden. En plats med gamla små hus med viss oregelbundenhet i placeringarna. Inga ”villor” som tur är, utan fäbodstugor. För sommarvistelser och jakt ska vi inte glömma, inte fiske heller förresten. Några bilder från Gammbodarna:

Det gick en bra stig att följa runt fäboden, några hus låg rätt långt från ”centrum”. Gamla ängar, bara koskällorna saknades.

Vikaindianen Bengt på plats med upphittad butelj.

Dagen gick och nu kom nästa höjdpunkt. Ulla och Bengt skulle bjuda på röding tilllagad på muurikka. Röding från Majtjärn naturligtvis.

Delikatess på gång.

Under hela dagen hade vi fyra tvåbenta sällskap av en mysig fyrbent en. Amos är hans namn, husses lille älgjaktskompis.

Ja, en riktig höjdardag blev det. Historiska vingslag utmed ridleden, gammelfäbod, gott fika och kanonmat i stugan.

Ridleden återkommer jag till senare, jag har rekat en del i Axitrakterna/Långsisdammen. Leden har även nyttjats och märkts som vandringsled i modern tid. Skyltar finns kvar här och där.

Leden har haft olika sträckningar genom tiderna. Vore häftigt att kunna märka upp de mest spännande/okända delarna och fixa en karta. Kanske tillsammans med Venjans Intresseförening?

Tack till Gammbodarna och Ulla och Bengt den här gången.

Ulla och Bengt i Gammbodarna.

Vi tog studentvägen hem och fick en fin bild i sluttningarna ner mot Mora.

Mot Mora, Sollerö kyrka i sikte.

Skidtur upp på Stora Höktanden i Älvdalen

För några år sedan kom jag över boken Tupu-Tupu-Tupu skriven av järvforskaren Peter Krott från Österrike. Boken är från 1957 och Krott höll till med sina järvar på Kronoparken, Mossiberg, i Älvdalen. Numera ingående i Älvdalens skjutfält. Krott beskrev i boken sina besök till Stora Höktanden, dit han även lotsade friluftsfolk från Stockholm. Jag blev nyfiken på platsen på gränsen till Härjedalen/Jämtlands län på 785 m.ö.h. och knallade dit sommaren 2019. Tänkte då att en skidtur upp dit med hygglig skare på vårkanten vore fint.

Vädret såg ut att bli bra igår den 11 april och jag hade kontakt med Anders Barke som har full koll på området däruppe vid Lokavallen. De skulle den 10 april köra upp virke till en ny bro över Lånån vid Lånådammen. Då fick jag ju koll på att skoterspår fanns dit jag ville åka, även upp på Höktanden.

Bilvägen upp från Jöllen var bra på morgonen efter en kall natt, lite sämre på hemvägen då varmgraderna kommit rejält. Men turen gick bra, ca 10 mil från Mora.

Som vanligt en bild från Jöllenbron, kort bensträckare.

Jag rullade vidare uppöver och nästa stopp Sugnet för ytterligare någon bild. Mycket is kvar i Rotälven.

Färden går vidare mot Lånus och Lokavallen och plötsligt ser jag en bil och en man nere vid älven. Jag fick syn på en fors jag missat tidigare. Några bilder måste det bli i det fina vädret.

Jag berättade för Barke (mobiltäckning däruppe) uppe vid Höktanden om vad jag sett och då berättade Anders att Åsa Nisse var där och spelade in filmen ”Åsa Nisse flyger i luften” år 1956 och han åkte ner i fallet via badtunna till slut. Lekattsugnet kallas även eller ”Åsa Nisse – fallet”.

Dåså, några mil kvar, Lokavallen och sedan Lokavallens jaktlags fina koja Lövhållan. Som sagt så fanns skoterspår mot Lånådammen och jag hade hygglig koll på väderstrecken och enligt min TOPO GPS kom jag på rätt spår direkt. Kände igen mig när jag var framme vid dammen och bron efter 4 km, virket låg där och väntade på flitiga händer i sommar.

Snart framme, Bosse Tegnérs fina informationsskylt om den gamla fäboden Lokavallen.
Följ skoterspåren

Det blev jobbigare mot slutet, men inte så brant ändå. Den totala stigningen blev knappa 200 m enligt Polarklockan. Väl uppe blev det en välbehövlig fikapaus.

Så ett träd kan bli, nästa uppe på Höktanden.

Här en bild från fikaplatsen, Norska fjäll, måste se om jag hittar namnen.

Härliga norska fjäll i horisonten från fikaplatsen.

Skidbackarna i Sälen måste det här vara.

Dags för hemfärd. En annan väg, utmed skjutfälts/kommungränsen ner mot Lånån. Jag såg ån på kartan och måste kolla med Anders om det fanns en bro över ån därnere. Orkade inte vända och ta samma tillbaka till bilen. Förresten var det bra brant neröver mot ån så jag gick med skidorna en bit. Klokare med åren kanske. Trött i benen och risk för vurpa, igen mobiltäckning och rätt långt till någon väg eller till folk.

Här bar det iväg neröver.
Liten, men ändå viktig bro över Lånån.

Visst blir det bilder här och där, det är en del av drivkraften för mig med sådana här turer. Det blev ett konstverk alldeles däruppe på högsta toppen. Varglav på gammeltall mot den blå himlen. Fint.

Varglav på gammeltallen

Turen var slut och även jag. Turskidorna är inte helt lätta att ta sig fram på men säkrare och stadigare än vanliga smala plastbitar. Det är det värt. Och brådskan är inte med, även om man vill framåt förstås. Kort inspektion av jaktkojan och vidare färd mot Mora på den lite mjuka vägen. Ingen trafik i alla fall. Plötsligt dök en skoter upp i låg fart fram mot kojan. Dom vinkade och åkte vidare upp till vändplanen och bilen. En familjäre på fiske. Dom hade varit till Höktandstjärnen enligt Anders som har full koll på distriktet där uppe.

Lokavallens jaktkoja, Lövhållan.

Jag lägger in en kartbild över turen jag gjorde, vintertid skare eller skoterspår. Sommartid gäller annan väg.

Skidturen upp till Stora Höktanden.

Tack för den här gången. En tur jag inte glömmer. Ingen turistfälla direkt, just därför. Avslutar med en bild på de norska fjällen. Det var vackert västerut.

Norska fjäll

Tankar vid Covidvaccination

Igår, 8 april 2021, var det dags för många ur en grupp äldre i Mora att få sin vaccination mot Covid-19. Det var åldersgruppen 70-75 år som getts chansen. Det var många bekanta ansikten där i kön. Födda i slutet av 40-talet.

Mora Vårdcentral var platsen för sprututdelandet och kön var lång när jag kom dit. Alla hade en tid på 5 minuter när och kön organiserades efter detta. En positiv ”tjej” skötte det perfekt med glädje.

Vaccinationskön.

Det dök upp en hel del tankar där i kön, jag stod där i alla fall en hygglig stund. Första tanken var att här står vi, har jag/vi blivit så gamla, känslan blev starkare med bara jämnåriga i ledet. Gick det så fort? Jag tycker jag har så mycket att uppleva och uträtta och tiden går alldeles för fort. Jag är hygglig på att räkna och kan inte bortse från att tiden jag får vara kvar och förhoppningsvis må bra och uppleva roliga saker krymper snabbt. Så är det bara.

Tiden går och om 10-15 år har kanske hälften av oss i kön tagit farväl och många av de kvarvarande har ett allt större vårdbehov. Trycket på äldrevården och sjukvården blir enormt. Ni ska veta att år 2030 så är det nästan 1000 personer fler än idag som är över 80 år i vår kommun. Fundera på det ett tag – här tror jag inte vi riktigt är med i tanken. Vare sig folkvalda eller andra. Det här ska inte ses som en negativ tanke utan en realistisk och sann slutsats.

Hursomhelst, gamla ungdomskompisar dök upp, klasskamrater, lumparkompisar, löparkompisar, arbetskamrater m.fl. Det kom tankar om när vi i småskolan stod i kö på andra våningen på Morkarlby gamla skola för att få spruta. Det luktade eter i hela korridoren och en hel del ”tuppade av” inför det hemska. Många har nog dessa barndomsminnen.

Morkarlby gamla skola.

Jag fick ytterligare, lite mer läskig tanke. Vi hade nyligen sett en film om när man lastade på judar på järnvägsvagnar med avfärd till förskräckliga ställen. Bilden av oss i kön fick mig att snabbt tänka på dessa stackare. Ofattbara händelser som skett och sker. En snabb tanke dök upp bara, men försvann rätt snabbt som tur var, men sitter ändå där.

Här i kön var det bättre humör och vi skojade och höll avstånd. Strax före ingång fick vi munskydd och slussades in.

Det gick fort därinne, effektivt och bra stämning. Proffsig personal. Efter sprutan blev det 10 minuters väntan innan hemgång. Om man skulle reagera negativt på vaccinet.

Allt kan summeras med att det var en välorganiserad och ”trevlig” positiv tillställning och jag är tacksam att få ett skydd för denna pandemi. Vi blir kallade till spruta två framöver. Vi ser fram emot det och att det här ”eländet” lämnar oss så fort som möjligt.