MoraOwe

Det såg ut att bli bra väder. Vi ville ut en sväng mellan allt VM i skidskytte m.m. på TV:n. En promenad i skoterspåret från Bonäsfäboden Rädbjörka till Våmhusfäboden Fyriberg kunde sitta fint. Fika i ryggsäcken att inta vid den utmärkta, i dubbel bemärkelse, rastplatsen som ligger mitt i Fyriberg intill Siljansleden.

Det är ingen lång promenad, men hyggliga motlut för att komma upp till utsikten. Fyriberg ligger utmed Siljansleden, närmaste ”granne västerut är Näsbergs fäbodar och österut, nordost kanske, är Fryksås. Alla tre fäbodarna med utmärkta utsikter över Orsasjön och Siljan i fjärran.

Jag åkte turskidor upp dit förra vårvintern. Går perfekt för er som gillar den varianten. Man kan ju gå vidare från Fyriberg över Överberg, men då börjar det bli lite jobbigare. Skoterleden går i alla fall där. Dagar som idag är många ute och njuter med skotern, stannar till och grillar korv m.m. Full grillning pågick i Fyriberg.

Åter till bilen nere i Rädbjörka. Det blev en tur där i Bonäsfäboden. Många fina hus som vanligt i våra fäbodar. Några bilder därifrån.

Vi avsluter den här lilla dokumentationen men en skiss på karta hur vi gick. Det är så kul att kunna tipsa och ge förslag på vandringsturer och annat. Vi har så oändligt många fina varianter, bara man vet var och ”vågar”ge sig ut.

Forkörarna är på gång i våra trakter nu. Dalarna Femund Forkörarförening arrangerar varje år resor med häst och släde från Dalarna till marknaden i norska Röros. Resan går längs gamla färdvägar med dåtidens utrustning och i tidsenliga kläder. Allt i syfte att bevara forbondekulturen i Norden.

Förr i tiden fanns inte så många vägar häromkring så då körde man varor och material på vintern när det bar på isar och myrar. Forkörarna kan med lite god vilja ses som dagens lastbilschaufförer.

I år startade man den 4 februari i Falu/Rättvikstrakten och ska nå målet vid marknaden i Röros den 21 februari.

En etapp gick till Bergkarlås där de sov över. I samband med det ordnades en allmän träff i bygdegården där Toms Ann-Mari Hansson berättade om trähästarnas historia där i Bergkarlås- och Vattnästrakterna. Kunnig som få är hon. Sigurd Svendsen informerade med inlevelse och kunnighet om forkörarnas historia. Bystugan var full och kaffe serverades i pausen.

Många kända trähästtillverkare bodde här i Bergkarlås/Risa/Vattnäs. Begrepp som Stikå Erik Hansson, familjerna Hvit och Nisser är namn som klingar högt i trähästsamlarnas och andras öron. Det blir ingen fördjupning här i trähästarnas värde, målning, täljning m.m. Vi konstaterar att dom blivit en riktig Sverigesymbol.

Som sagt, ett jättebra och intressant föredrag av Ann-Mari. Efter fikat tog norske Sigurd över och gjorde djupdykningar i historien kring forkörarna.

Sigurd visade många fina bilder från olika forkörarturer. Foton tagna på filmduken blir inte de bästa men vi tar med några.

Sigurd kom in på det här med gamla färdvägar vilket var ett specialintresse för honom. Han visade bilder från urgamla färdvägar som han varit med om att hitta och märka ut.

Efter övernattningen i Bergkarlås var det dags att ta sig till Våmhus. Det fick bl.a. bli över Orsasjön och via Bonäs till Våmhus. Övernattning på Liljeholmen i Bäck för att nästa dag ta sig via Indor till Blyberg i Älvdalen.

Vi, Christina och jag, hade siktat in oss på att åka till Indor i det fina vädret som väntades på förmiddagen. Vi stannade i Indor där forkörarna gjorde ett kortare uppehåll vid torget för att sedan knalla på mot Blyberg.

Det får bli några hästprofiler och andra före avfärden mot Blyberg.

Jag hade kollat vägen de skulle ta mot Blyberg. Först vägen mot Indnäs fäbodar i ca 6,5 km. Sedan 90 grader vänster över Indån på en bro som älgjägare enligt uppgift fixat. Vi tog bilen upp till den avfarten och gick ca en km in på det smala markerade spåret. Finväder och fika där uppe i den tysta skogen.

När vi gick in i skogen och runt däruppe ett tag så insåg vi att det är inte bara att ta sig fram för hästarna. Släde med last på minst 3-400 kg. Upp och ner i backar med tvära svängar. Ställer krav både på häst och kusk. Men tjusigt var det hur som helst, att se de historiska ekipagen.

Några skogsbilder:

Snart hade alla passerat med sina trivsamma pinglor. Ett skådespel som vi unnar fler att uppleva, sådär ute i terrängen. Blir mer på riktigt då, även om det här inte var så märkvärdigt enligt de erfarna forkörarna. Vi tar några bilder till från vägen bort mot Blyberg.

Vi tackar för dom här dagarna i hästarnas tecken. Kanske blir det t.o.m. Röros marknad en gång till den 21 februari. På återhörande.

Jag tänker spåna lite om narkotika, gängbråk, tullmyndigheten, statens budget m.m. Jag är ingen som helst specialist inom området men ser och hör saker som jag inte förstår. Dokumenterar detta för att se om min spaning på sikt hade någon relevans.

Det kommer rapporter om kriminalitet och gängkrig m.m. stup i kvarten numera. Det ser inte som man kan få bukt med detta tragiska samhällsproblem inom den närmaste tiden. Enligt statistik dör ca 800 personer per år av narkotika och narkotikaklassade mediciner varje år. Vidare följer stor kriminalitet p.g.a. narkotikahandeln.

En lösning på gängkriminalitet har varit högre straff, nästan den enda har tidigare. I alla fall före valet. Ett lösning som tilltalat många. Allteftersom har många börjat höja rösten för förebyggande åtgärder. Det sista såg jag att det i vissa fall kan börja vid barnavårdscentralen. Förebyggande arbete är en förutsättning för lösning av detta enorma problem.

Visst kan högre straff vara effektivt i många sammanhang, kanske är det ännu viktigare med ändrad lagstiftning så att polisen, tullen m.fl. kan agera effektivt.

Här några exempel på åtgärder från åklagare Lise Tamm som jag såg i DN 2023-02-03. Det finns som sagt många förslag men det här var sådant som cirkulerar nu. Många fler förslag finns säkert ”därute” hos allvetare och i fikarummen.

Lise Tamms förslag på åtgärder:

● Sätt in förebyggande insatser tidigt – redan på BVC – och inför svensktalande förskola för alla från två år.

● Erbjud fler unga feriejobb, idrottsaktiviteter, musikskapande med mera.

● Grovt kriminella ungdomar som tvångsomhändertagits ska inte ges vård i hemmet (lvu i hemmet), utan sättas i särskilda ungdomsfängelser med kompetent personal.

● Inför brottet ”deltagande i brottslig sammanslutning” för att tidigt fånga upp gängkriminella med ett straffminimum på två år så att polisen kan använda sig av hemliga tvångsmedel.

● Tillåt hemliga tvångsmedel på barn under 15 år som misstänkta ringer till.

● Reformera brottsbalken och rättegångsbalken.

● Inför specialiserade enheter hos polisen och Åklagarmyndigheten.

Jag har lite studerat Brottsförebyggande rådets rapport 2021:10, Narkotikamarknader, en studie av smuggling, gatuförsäljning, internethandel och köpare. En rapport full med fakta som i alla fall jag varit ovetande om. Om ni söker fördjupning, titta gärna i den. Finns att ladda ner på nätet.

Läser bl.a. i rapporten om smugglingen att den:

1 Har blivit effektivare. Svensk organisation av smugglingen har delvis flyttat utomlands. Man har numera kortare distributionskedjor och partierna är större. Smugglingen sker mestadels men legal godstrafik.

2 Man delar upp försäljningen geografiskt och gängen har kommandot över sina platser/städer. En revirindelning som skapar konflikter och hård kontroll av ”sina” försäljningsområden.

3 Tillgängligheten till narkotikan är bättre numera. Nya och fler försäljningsplatser, mobilförsäljning, sociala media, postleveranser och utkörning.

Man slås ju även av det faktum att många narkotikaköpare är s.k. medelsvensson. Gäller kanske kokain i högsta grad.

Jag säger det igen, den rapporten äv vass, många fördjupningar och statistik från narkotikamarknaden. Borde vara lärobok för de folkvalde som berörs av frågorna. En av de tråkigaste uppgifterna är att Sverige ligger sämst till i Europa när det gäller narkotikadödlighet. Det har jag aldrig hört av någon politiker.

Nu kommer jag till min käpphäst och det är tullen.

Jag har väldigt svårt att förstå att det inte satsas mer där. Ju mer narkotika man lägger beslag på, desto mindre drabbas vi av narkotikans förbannelse. Utan narkotikan – inga stora förtjänster för säljarna och mycket mindre lidande i samhället. Det jag kanske förundras mest över är att jag väldigt sällan hör någon ta upp den viktiga frågan om tullen. Där ska det vara status quo tydligen. Även om man hör att tullen ropar efter förstärkning. Det pratas om miljarder hit och dit i statsbudgeten. Satsningar presenteras ofta med det pengamåttet utan att vi knappt veta vad pengarna ska gå till. Pengar är inte alltid det rätta måttet men naturligtvis skapas det mer möjligheter med mer kapital.

Vi kan göra en mindre djupdykning i vår statsbudget. Vi jämför budgeten för 2023 och 2025 inom vissa områden. Siffrorna är i miljarder.

Rättsväsendet 2023: 68 2025: 77

Migration 2023: 16 2025: 10

Försvaret 2023: 94 2025: 123

Skatt, tull, m.m. 2023: 13 2025:13

Då ska ni veta att av de 13 har skatteverket 8 miljarder av de 13, kronofogden 2,1 och tullen 2,6 miljarder. Vidare så ser vi alltså att de 13 är oförändrade 2025.

Pengar betyder som jag sa inte allt, men nog är det väl märkligt att tullen får en så ynka del av statsbudgeten. Jag tror att varje miljard i tillskott skulle ha högre utväxling där än på många andra håll. Jag kan nämna försvaret som får en ökning med 29 miljarder. Där hör man knappt ett knyst om volymerna. Vad vet vi egentligen vad vi får ut av dem? Ingen frågar ens. Någon slags självklarhet?

Jag ger mig här, men min fundering är allts vad det är som gör att tullen inte får mer resurser i dessa tider? Det borde ju numera ge fler röster.

Går det inte att effektivisera tullen? Har man gett upp?

Ge dem mer personal, skarpa verktyg och befogenheter.

Vi hade hört talas om Hantverksbageriet Leve Bröd i Våmhus. Närmare bestämt i Bäcks Handels (Nisse Andersson) gamla lokaler i Bäck. Ryktet hade spridits om jättegott bröd. Även fika om man kommer på rätt dag. Bröd kan bokas och hämtas ut i Våmhus i bageriet, Gumman Grön i Mora eller Saluhallen i Orsa.

Se levebrod.se eller Facebook: Leve Bröd Hantverksbageri.

Hursomhelst, vi, Christina och jag, hade planerat en promenad runt i området före fikat. Det var en murrig vinterdag, även lite snöfall. Bara fint. Vi startade vid bageriet och drog oss ner mot Våmån vid Liljeholmen och gick utmed den till och från.

Att jag nu skriver om den här turen beror på att jag nyligen läst Ninni Schulmans bok ”SOM VI LEKTE”. Jag är ingen stor bokslukare men den här var spännande och det blev inte sämre av att man känner igen sig väl där i Våmhus med de många byarna, 13-14 st. Bäck, Heden, Indor, Björkvassla, Limbäck, Vidbäcken, Östra Storbyn m.fl.

Det var intressant att följa spanare Ingrid som cyklade omkring i byarna på sitt uppdrag att lösa Mattias öde. Han hade försvunnit nere vid ån. Det var en teori kring hans försvinnande, hans cykel hittades där.

Om jag hade läst boken före vår promenad hade jag nog haft ögonen extra öppna därnere vid Våmån där Mattias skulle försvunnit.

Jag jobbade som ung hos lantmäteriet en sommar och hade nöjet att åka omkring i Våmhus i min första bil, en ”Bubbla” och få underskrifter på avtal när kraftledningen skulle dras bl.a. över Bönsabergs fäbodar. Jag knackade på hos många och blev väl emottagen, pojkvasker som man var. Det skulle bjudas på kaffe m.m. Annars var fikarasten vid fiket i Kumbelnäs nära majstången.

Åter till promenaden. Här några bilder från starten:

Vi gick över vägen som bär mot Indor och kom allt närmare Våmån.

När jag ser bilderna tänker jag tillbaka på boken, det var i och för sig sommartid när Mattias försvann. Men det var ett väldigt pådrag och spekulerande om vad som kunde hänt honom där nere vid ån.

Vi närmade oss Heden och passerade Lillby. Ett nytt namn för mig. Ny väg det här för oss.

Inte kunde vi vända här och knalla tillbaka till bageriet. Nej, vi gick vidare på Kanonvägen. Jag visste att det fanns en väg åter till Heden på andra sidan vägen längre fram.

Vi promenerade vidare i snöfallet genom Heden med alla dess äldre och en del nyare byggnader. Man hinner se en del när man knallar på i lagom takt. Här några bilder från Heden.

Vi gick vidare på en mindre skogsväg mot Bäck. Ny för oss även den. Fin cykelväg till sommaren. Här kan man göra fina cykelutflykter.

Genom delar av Bäck och förbi gamla Bäck Handel och rundan på 5 km var till ända. Fin promenad på delvis nya vägar. Det är gott om dom i Våmhus. Bra med GPS eller karta med sig där.

Vi avnjöt gott surdegsbröd och något sötare godis till kaffet. Vi hade haft en fin upplevelse som rekommenderas. Med eller utan promenad/cykling.

För den intresserade avslutar vi med en skiss på vår tur. Kanske något att ta efter?

Det börjar gå mot slutet av januari och när det är kallt på normal ”nivå” brukar det bli varmare uppe på höjderna. Det gäller t.ex Norra Garberg, Grönklitt och Rännkölen i Älvdalen. Prognoserna pekade på en fin fredag och en gång per vinter, minst, brukar vi besöka Rännkölen. Ligger ca 5 km Nordväst om Ribbåsens fäbodar i Älvdalen. Vi åkte upp lördagen den 21 januari. -19 nere i Rot, -11 uppe vid Rännkölens värmestuga. -9 senare. Platsen ligger högt, närmare 700 m.ö.h. Vi hade ombyte och fika med oss. De har en så bra värmestuga där, toa m.m. Ny slogbod finns att njuta i till våren. Både vid raststugan och ute på spåret. Jag tror jag kan säga att detta var min finaste skidtur någonsin. Det är inte slut än, men den här turen blir svårslagen. Jag tror Christina håller med. Det var andäktigt.

Vi möttes av en otroligt fin natur däruppe, i fin form, helt vitklädd som i grädde. Blå, blå himmel. Vi siktade på milbanan. Det var kärvt i spåret, so what? Många fotostopp blev det allt. Oundvikligt. Christina hade skins och jag för varm kallvalla från dagen före i Eldris, -2-3. Vi tuffade förväntansfulla iväg.

Intressant att fotografera därute i vildmarken. Medsols, motsols, skugga, sol. Bilderna blir ofta bra vilket som, men olika på sitt sätt naturligtvis.

Vi skidade på. Stötte ihop med några åkare då och då. Mest omkörda. Men verkligen ingen hets i spåret däruppe. Men ska man fota stup i kvarten får man finna sig att dom åker förbi. Det har aldrig varit så mycket folk däruppe när jag varit där. Det betyder drygt 10 bilar. Det sprider sig, talet om smultronställena. Vägen från Ribbåsen var nyplogad och fin, gruset framme faktiskt på många ställen, tryggt. Efter dryga 2 km har man chansen att vika av 10:an och åka åter till stugan. Dä skidar man 4,5 km. Vi åkte allt vidare en dag som denna.

Förra året träffade vi på Musse pigg mot slutet av spåret och vi höll ögonen öppna. Vi fann honom, men lite mindre Musselik i år. Öronen hade vikt ner sig, men en bild blev det.

Frågan var nu om vi skulle åka ner och äta på Dalgatan 118 i Älvdalen eller ta det lugnt och fika i raststugan. Vi valde det senaste och fick då även tid att göra ett litet besök i Ribbåsens fäbodar. Vi gick inte in till Sonja och Erik som bor där som vi brukar. Vi tog någon bild och drog oss mot Oxberg för några ärenden, bland annat besök på familjegraven.

Vi avslutar med ett par bilder från fina Ribbåsens fäbodar.

Vi kan bara rekommendera er att åka till Rännkölen någon gång. Knappa 6 mil från Mora men mycket värt turen. Det är något annorlunda, liksom Koppången. Det här är om möjligt än mer exklusivt. Så tyst och stilla på den höga höjden i vildmarken. Spåren är bra och omväxlande och naturen behöver jag inte tala om. Lite folk – ett njutningsparadis helt enkelt.

Tack för denna gång.

Som sagt, vad vet väljarna om dem de ska välja, de som står på listorna knapphändigt beskrivna. Vad står de för, vad vill de och vilken erfarenhet har de? Det borde vara bättre beskrivet inför valet.

När sedan valet är över och en majoritet fixas till mellan partierna så ska personer av kommunfullmäktige väljas till diverse uppdrag i styrelser, nämnder m.m. Även då borde en fördjupning ske, vilka blev ordförande m.m. i nämnderna? Vilka är dom, vad vill dom och vad ser dom framför sig under valperioden? Vidare, vilka ingår i nämnderna m.m.?

Jag tänkte, om inte kommunens ansvariga ser till att dessa frågor besvaras så kan media göra detta, deras jobb. Jag ser naturligtvis helst att de folkvalda själva tillsammans med tjänstepersoner efter valet ska gå ut och tala om vad som ”hände” efter valen. Det är ju egentligen det som är det viktigaste i själva valet, vilka ska styra. Vilka partier och vilka personer får de viktigaste posterna?Som jag ser det är det viktigare än själva sakfrågorna i en liten kommun som Mora. Jag skrev till Mora Tidning, se nedan. Det togs emot bra och vi ser nu fram mot ett, gärna flera reportage om våra folkvalda och deras ”liv” efter valet. Det kan inte bli tvär tyst när de väl utsetts tycker jag.

Till brevet

”Jag har länge funderat på hur mycket Moraborna känner till de politiker som står på listorna vid de allmänna valen. Likväl undrar jag hur mycket de vet om de nämnder och styrelser och andra organ som företrädare väljs till av kommunfullmäktige.

Jag har en stark känsla av att Moraborna inte har mycket kännedom om vad som händer efter valen och vilka olika ”poster” som ska besättas. Överhuvudtaget är nog kommunens organisation inte alls mycket känd, varken den politiska eller tjänstemannaorganisationen. Personer på listorna inför och de som senare väljs är inte alls kända för väljarna, väldigt lite i alla fall. Det är inget ovanligt för Mora, så är det i de flesta kommuner.

Jag har jobbat kommunalt i drygt 30 år och är pensionerad sedan snart 10 år. Det som slagit mig starkt är att det är som två världar, inom och utanför kommunens verksamheter. När man är ”innanför” vet man och kan en hel del om organisation och kommunens villkor och verksamheter och vad som händer och sker. 

Det jag nu märker när jag hamnat på utsidan är att det inte alls, eller väldigt lite, som kommer fram vad som händer ”därinne” och följderna av detta. Kommunikationen till Moraborna är inte vad den borde vara enligt min mening. Det är helt enkelt två skilda världar.

Om jag inte jobbat i kommunen så länge hade jag haft en bristfällig kunskap om vad, varför och hur saker och ting sker i den kommunala världen. Sedan beror ju det på personers intresse, men mycket får man inte ”gratis”. Visst försöker man på alla vis få ut information från de styrande. Jag har själv t.ex. jobbat med webbplatsen mora.se från starten men inser att det bara är en marginell informationskälla för kommunmedborgaren. Nya tag måste till för att få en delaktighet och intresse för vad som händer. Jag avslutar dessa allmänna funderingar här.

Ett medel som är mer lättillgängligt är informationen i tidningar och andra nyhetsmedia. Digitalt som pappersvägen. Främst de lokala medierna.

Till saken. 

Åter till vad som händer efter valen. Jag roade mig att gå igenom de två sista protokollen från kommunfullmäktig 2022 där man valt in representanter i nämnder, styrelser och andra organ. Jag kom fram att det var ca 40 instanser/organ/roller som kommunfullmäktige skulle välja representanter till.

Jag fick det till ca 225 platser som fullmäktig valt personer till. Vissa fick naturligtvis platser i flera olika organ. Men det är ändå en ansenlig mängd förtroendevalda som i olika sammanhang ska agera under valperioden.

Det är ju egentligen det valen handlar om, att få dessa platser till sitt parti med allt som det innebär, arbete, makt, arvode m.m. De viktigaste rollerna är kanske ordförandeskapet i nämnder och styrelser. 

Det jag vill är att ni som lokaltidning skulle följa upp valet. Ni har säkert gjort det på flera sätt – helt klart. Men mitt förslag är att ni väljer ut ordföranden i nämnderna, främst de nya kanske, intervjuar dem om deras bakgrund, tankar inför valperioden, vilka satsningar ser man. De bör även förklara nämndens viktigaste arbetsområden och vilka som sitter i nämnden.  Överhuvudtaget vilka förändringar ser man under valperioden. 

Det kan även finnas andra intressanta val/representanter att intervjua.

Det skulle ge läsarna nyttig information. Många känner överhuvudtaget inte till de folkvalda, kanske än mindre vilka nämnder som finns, t.ex. kultur- och fritidsnämnden, teknik- och servicenämnden m.fl.

Som du ser är jag ”skadad” av mitt kommunala jobb, men se saker med andra ögon nu när jag är utanför och träffar många fler nu än tidigare.

Ett förslag bara. Reagera gärna på det. Jag har inte skrivit detta till någon annan.

Jag har med hjälp av ekonomienheten på kommunen fått fram en del uppgifter om arvodeskostnader för åren 2015 och 2022.

Budget 2015: 4 583 000 kr. Utfall 2015: 3 982 358 kr.

Budget 2022: 6 027 000 kr. Utfall 2022: 6 412 348 kr.

På dessa 7 år mellan 2015 och 2022 har arvodena till våra förtroendevalda ökat med 61 %. Orsakerna till detta torde vara , utökningar, arvodeshöjningar eller annat.

Nu får vi se om MT tar till sig detta och gör några undersökande reportage. Jag har fått bra respons på mitt förslag och väntar med spänning på artiklar.

Jag återkommer med reaktioner under detta inlägg.

Nu, 2023-02-15, ser vi med tacksamhet att Mora Tidning startat en intervjuserie med ordföranden i några nämnder/styrelser. Hittills har ordförandena i Kultur- och fritidsnämnden och Miljö- och byggnadsnämnden intervjuats och nämndernas roll presenterats. Det jag personligen saknar är mer visioner och viljeinriktning. Kanske även hur de framöver ska bli bättre på att presentera sig och sina verksamheter i media. /Owe

Länge och väl har jag tänkt att skriva en bok om centrala Mora. Jag insåg att det skulle bli väldigt mycket och svårt med avgränsningar. Jag hade lyssnat på och läst Therese Eliasson berättelse från 1960-talet när hon beskrev en tänkt vandring i centrala Mora strax före sekelskiftet. Hon vandrade utmed Kyrkogatan, Lisselbygatan (Vasagatan) och beskrev sina iakttagelser. Allt från fastigheter, affärer, personer, händelser m.m.

Jag tänkte att det kanske var en rimlig avgränsning att göra och att ta efter hennes sätt att beskriva, men på mitt sätt naturligtvis. Jag blev även tipsad om att göra något i den vägen och jag bestämde mig att börja skissa på en beskrivning av Kyrkogatan. Den gatan är jag mer eller mindre uppväxt på och jag började samla på mig bilder och historier, fakta m.m. Jag höll nog på minst 3 år sedan jag bestämt mig. Till och från naturligtvis, med ett tufft jobb var det allt.

Jag bestämde mig för att beskriva Kyrkogatan från söder och gå en promenad upp mot kyrkan på ena sidan gatan och åter på den andra. Ett par avvikelser fick det lov att bli, Fridhemsgatan, Hantverkaregatan och avslutning på Fridhemsplan.

För att friska upp minnet så kom jag överens med några gamla ”polare” att vi tillsammans skulle gå sträckan. Det blev två ”vandringar”. Vi skulle försöka komma ihåg hur det såg ut på 60-70-talen. Det var den” tiden”epoken” som mest skulle beskrivas i boken. Denna period kompletteras sedan med historia och dagens läge med bilder och annat. Fördjupningarna har blivit olika då kunnandet varierade både hos mig och dom. Jag fick ta med det intressanta som kom fram. Vi hade även en träff i Morkarlby bygdegård där jag visade gamla bilder från Kyrkogatan och vi memorerade så gott vi kunde. Vi började med detta år 2019. Det kom Pandemi under mitt bokskrivande men det tuffade på lite långsamt framåt. Målet blev att få boken klar till julen 2022. Och det lyckades med en bra spurt.

Jag har ingen brist på bilder, jag har tagit egna, jag samlar på vykort, Mora bygdearkiv med jättemånga fina bilder tagna av Morafotografer över åren. För att nämna några: Bertha Hallgren, Sam Lawson, Ernst Karlsson och Wille Persson. Även andra har gett bidrag, Arne Böhlmark, Jan-Erik Jacobsson, Nils Storm m.fl. Konsten var att välja bra bilder och att ha bra fakta om dem.

Jag har en vykortssamlarkompis i Bullas Jonas. I en annan klass än mig, men ändå. Han har tipsat mig om saker och ting inför bokutgivandet och han ritade promenaden jag gör i boken. Skissen behövdes för att kunna följa med på turen och veta var man var.

Avgörande för att det överhuvudtaget skulle bli en bok var anlitande av företaget Stuart Print, främst Liselotte Hellström. Hon fixar layout, bildstorlek och placering på bästa sätt. Utan hennes proffsiga hjälp ingen bok. Hon var med även vid framtagandet av mina två andra böcker, Mora ur kameraökat och Lussekatten Gösta från Mora. Stuart Print rekommenderas för ett bokarbete och mycket annat naturligtvis.

Vi kan ta några exempelbilder ur boken, de är totalt ca 300 stycken.

Här Therese Eliasson, idégivaren till Kyrkogatspromenaden. Vasaloppets första kranskulla.

Vi kan dra oss uppöver lite på gatan visa några bilder ur boken.

Jag måste här lyfta fram alla kontakter jag fått under arbetet med boken. Många har ringt mig och besökt mig och förmedlat bilder och berättelser. Min bekantskapskrets har utökats åtskilligt. Många äldre vill berätta vad de varit med om och var de bott för 60-70 år sedan. Dessa ungdomsminnen var värdefulla och roliga att lyssna på. Jag har fått lära mig mycket om Moras historia, affärer, fastigheter personer m.m. Sådant som var helt okänt för mig. Därför känns det extra bra att få dokumentera delar av den information och bilder jag fått ta del av.

Ytterligare några bilder:

Vi får ta några nyare bildexempel innan vi rundar av. Jag har som sagt rätt många bilder med från ”senare” tid. Men först tar vi några fina som Mr Konsum, Arne Böhlmark, bidragit med.

Några profiler att minnas.

Nyare bilder:

Boken kom till julen 2022 och intresset har varit stort måste jag säga. Jag har signerat den på Kulturhuset, Akademibokhandeln, Sollerö Julmarknad och Mora Kaffestuga. Ett nöje att träffa folk och prata om boken. Boken säljes idag på Akademibokhandeln, Dalarna Design Sweden AB (på Kyrkogatan) och hemma hos mig på Hästvägen 9 i Mora, signering och dedikering där naturligtvis. Jag skickar även ut böcker. Många ”därute” har nyttjat detta.

Som jag sagt, det känns så bra att ha gjort denna dokumentation och få sprida den. Oavsett om mycket ”fattas” så är det värdefullt för framtiden.

Tack så länge och ha ett mycket Gott Nytt År.

Vädret såg ut att bli bra den 11 december 2022, kallt men naturligtvis vackert då uppe på Koppången. Mycket snö i träden hade jag sett på bilder. Jag har köpt nya turskidor hos Skistart uppe i Älvdalen. Ett par Madshus, strået vassare än mina gamla, som jag tyckte saknade spann och gled dåligt. De nya hade skin och rätt bra spann och bättre belag, även stålkant.

Det såg lovande ut på vägen upp.

Det var 17-18 grader i Mora och 15 när jag kom upp till Koppången. En bil på plats. Inte så många som är däruppe vid den här tiden på året. Mest draghundar med sina spann. Draghundsfolket sladdar sina banor så fort det är möjligt. Det är dessa ”spår” man får hålla sig till i huvudsak, förutom lite friåkning. Ibland spåras ”Kommunspåret” med spårkälke upp till Blomtäkt via Tunturikojan. En fin led vi brukar ta med besök i Flickeråsen på hemvägen.

Nu fick det bli Prins Gabriels skidled till att börja med. Den var skoterkörd sedan några dagar. Kanske 1 dm nysnö i skoterspåret.

En stor del av nöjet däruppe är att ta bilder. Upp och ner med mobilen. Bra märke som ger bra bilder. Kallt om högerhanden bara.

Tyst, stilla, vackert och njutbart. Jag trivs bäst i den här miljön. Inget jäkt – inget slit.

Det är så fint med de snöklädda träden. Skulpturer i olika former. Solen börjar värma lite, med betoning på lite.

Ytterligare några bilder innan jag kom till den nya slogboden intill spåret som går rakt upp från parkeringen till Blomtäkt.

Lederna är markerade och man åker inte fel. Det äfinns nya informationsskyltar och markeringar. Nytt för i år var ”varning” för hundspannen när man korsar deras sladdade leder. Mycket bra, då de har förtur där de kommer ofta i bra fart. Jag passerade Blomtäktsspåret och skulle se om jag hittade något spår till Tunturi. Vackra ledskyltar på vägen.

Spåren upp till Tunturikojan var okörda där jag tänkt ta mig fram. Jag tog ett spår åter till Blomtäktsvägen och följe det upp till Blomtäkt. Lite varm saft i stugan skulle det bli. Inte så lång bit upp och rätt som det var såg jag fäbodstugorna.

Alldeles före husen kom det en stor fågel seglandes ovanför och nära mig. Förmodligen en uggla av något slag. Väldigt stor tyckte jag. Den höll nog till däruppe, såg den även på nervägen i spåret bredvid. Helt tyst seglandes. Jag tog av mig skidorna och knallade lite utmed draghundsleden åt Tunturihållet. Ville ta några bilder mot Blomtäkt från det hållet. Rätt vad det var hörde jag lite låga skrik. Jag vände mig om och där kom ett hundspann i hygglig fart. Jag hann undan men kände mig lite dum som inte observerat dem tidigare. De har förtur och drumliga fotografer ska hålla sig undan. Det gick bra, men ett tips är att vända sig om då och då när man åker eller går i ”hundspannsriktningen”. Dom dyker upp rätt snabbt och ofta ljudisolerat. När man möter dem är det lättare att hålla koll. Men flytta på er!

Det blev lite improvisation neröver mot bilen. Jag mötte några åkare faktiskt. Äldre herrar, yngre tjejer och ett par som tagit sig ut i kylan. Alla såg ut att trivas. Jag ser framför mig att den här typen av skidåkning kommer alltmer. Den blandas mer med träning och högre farter i andra spår. Njutningen och upplevelsen värderas alltmer.

Dagsturen närmar sig sitt slut, ingen långtur precis, men vacker och skön. Solnedgång redan och en av de bättre bilderna dök upp.

Premiärturen var avklarad och jag var helnöjd med både den och de nya skidorna. Dom ska allt få visa vad dom går för. Det här var bara början.

Tack för denna gån, återkommer/Owe

Jag bor granne med Gubb Olle Andersson från Kråkberg. Han ville visa mig några intressanta papper och bilder från 1930-talet. Hans far, Gubb Albert Andersson, född 1908, var kassör i en så ovanlig förening som Mora Atlet & Gymnastikklubb, bildad 1933. Albert hade sparat kvitton och annat intressant från klubbens verksamhet. Likaså hade han ett fotoalbum med härliga bilder. Det nappade jag snabbt på, det lät intressant.

Dom bildade som sagt en Atlet & Gymnastikklubb grabbarna från Kråkberg och några till.

Vi kan visa några medlemskort i klubben. Det är inte alla men de som fanns i Alberts kasse som Olle behållit så länge. Vi får tacka för det. I ”normalfallet” hade papperskassen slängts.

I kassen fanns del intressanta kvitton från gamla kända Morabutiker som vi kan visa.

Vi tar några till kvitton

Pengarna till klubben måste in och någon kom på den fina idén att anordna en roddtävling på Saxviken 1934, Saxviksloppet. Det var väl klubben som introducerade båttävlingar på Saxviken som sedan Gunnar Faleij fortsatte med 1935, då med motorkraft, inte mannakraft. Man satsade bra på annonsering med affischer och annat. Wasatryckeriet fick fixa 100 affischer och 1000 biljetter till priset av 14 kr.

Gubb Albert var inte bet, han var en riktig atlet. Han vann Saxviksloppet, kanske som väntat, och fick en pokal graverad på Ståhlbergs, Park Café:s hederspris. Numera stående hemma hos Kerstin och Olle Andersson på Hästvägen i Mora. Ägare till Park Café, Park Ture Karlsson, gillade nog klubben och sponsrade den.

Klubben fick smak för att dra in pengar. De fick en idé att anordna en tyngdlyftningstävling ute på Mora Folkpark på Sandängarna. Eldforsens Sportklubb ställde upp som motståndare. Första sammandrabbningen mellan klubbar i Dalarna inom atletikens område. Dans före och efter tävlingarna. I lätt tungvikt ställde Grin Oskar Karlsson upp för Mora och i den lättare klassen, mellanvikt, Albert Andersson. Se övriga atleter i annonsen. Inträde herrar 75 öre och damer 50 öre. Sensationsnytt!! prydde affischerna.

Det blev en god affär för klubben 90 kr netto. 199 åskådare kom till Mora Folkpark på Sandängarna.

Man drog även utomkommuns för att visa upp sig. Rots bystuga ansågs lämplig. Den 26 januari 1935 åkte man norr över. Även här var det efterföljande dans med två vakter enligt tillståndet från Älvdalens distrikts landsfiskalskontor

Det var väldigt roligt och intressant att ta del av Mora Atlet & Gymnastikklubbs verksamhet i mitten på 1930-talet. Detta tack vare Gubb Olles ”sparförmåga”.

Jag råkade se en Estländsk film häromkvällen. ”Duktig liten flicka”. Den var från 50-talet och vi tyckte den var riktigt bra. Den påminde mig om min första tur till Estland, februari 1992. Det har blivit många besök sedan dess, både privat och genom jobbet. Jag återkommer till dem.

Jag tog en del bilder på den resan som jag skannat. Kvaliteten får vi hålla tillgodo med. Annan teknik på den tiden.

1992

Nu börjar jag med första resan till Kadrina, februari 1992, som Mora Folkhögskola m.fl. var starkt inblandade i. Kadrina var Moras vänort i Estland och resan hade kommit till via körkontakter och andra kontakter med folkhögskolan. Huvudmålet för resan var att i Mora samla in mat och andra förnödenheter för att hjälpa folk med behov i Kadrina. Estland blev självständiga i slutet av 1991 och var i behov av hjälp, bl.a. med livsmedel. Det samlades ihop matvaror m.m. som fyllde en hel mellanstor lastbil.

De som var med på turen var personer från folkhögskolan och andra som var beredda att hjälpa till, såsom Dic Aronsson med fru Gittan, Kjell Runsten, Silén (Gåsvarv då), Ulf Hållmarker, jag och många flera.

Första natten i Estland låg vi över i en lägenhet i Tallin. Lägenhetsinnehavaren var politiker på högre nivå. Något åt Miljöpartiets håll. Han blev än mer framstående senare. Ni ser honom på bild nedan. Vi fick ligga på golvet i hans vardagsrum. Hygglig kille med hjärtat på rätta stället.

Jag lägger en bild här som möjligen kommer först på FB. En souvenir att köpa i Tallin på lördagsmarknaden.

Ulf, Dic och jag hade ett eget fordon och vi skulle ansluta i Kadrina när lastbilen med livsmedel kom dit. Vi hade planerat in besök i Vöhma, Orsas vänort. Platsen ligger ca 10 ml sydost om Tallin och har ca 1 300 invånare. Där skulle Ulf och Dic hälsa på en doktor de kände och även leverera medicin och medicinsk utrustning. På bilden ser ni Ulf komma från vår minibuss på väg in i Vöhmas sjukhus. Hade större upptagningsområde än bara Vöhmas invånare.

Jag kommer väl ihåg att det blev övernattning hos läkaren i Vöhma som Ulf kände. Det var en konstig stämning i vardagsrummet när vi åt. Det viskades och tisslades och tasslades. Det var så nyligen de blev fria från ryssen att de inte vågade vara öppna. Jag kommer ihåg att Ulf fick titta på en röntgenbild och bedöma tillståndet till en äldre person i huset.

Från Vöhma skulle vi vidare till Moras vänort Kadrina. Lastbilen var på gång dit och vi skulle möta upp och hjälpa till. Första kvällen hade vi ett samkväm med fika och umgänge. Vi höll till i en källare intill kommunhuset. Jag kommer ihåg att det var en dämpad stämning även där. Många viskade att de hade släktingar som deporterats av ryssarna och aldrig kommit tillbaka. En kuslig stämning där i källaren. Samtidigt en glädje och lättnad. De berättade om körernas träffar m.m.

Det blev en hel del bärande av livsmedel m.m. in i deras gamla kommunhus. Lite öde då. Det var bibliotek senast jag var dit. Upprustat och fint. Vi delade upp maten i kartonger/flak som sedan skulle fördelas av de Kadrinabor som hade koll på vilka som var mest utsatta och behövande.

Fördelning av lasten i mindre ”portioner”. Dic Aronsson på den stora bilden.

Vi packade och packade och det lyste i ögonen på dem som skulle få ta del av maten. De fick ge sig till tåls tills vi lämnat Kadrina. Vårt nästa mål var den större staden Tartu där vi skulle hälsa på ”vänner” till Vasaloppet. Ett skidlopp skulle gå av stapeln och vi skulle deltaga, men det töade bort och vi slapp.

De bjöd på mat på sin expedition i Tartu och starka varor skulle det vara även i lunchtid. Tävlingsarrangörerna ville gärna visa oss Otepää som låg någon mil utanför Tartu centrum. Där var det tuff terräng och ryssarna hade tidigare tränat där. På platsen skulle byggas en arena för världscuptävlingar. Vi tittade på varandra och funderade om det skulle vara möjligt. Det fanns ett litet skjul och terräng naturligtvis. Men dom visade sin styrka och målmedvetenhet. Som ni kanske vet har det varit världscuptävlingar i längd i många år där nu. Känt för sina tuffa utslagsgivande banor. Se bilden nedan där vi visas på den hårda terrängen.

Vi kände oss nöjda med besöket i Tartu, en gammal svensk universitetsstad. Från den tiden vi hade kungar som skulle ut och härja i Europa i god Putinstil. 1601 och senare 1625 var det svenskt styre. Gustav II Adolf inrättade Dopats (Tartus) hovrätt 1630. En fin stad med ca 100 000 invånare är det. Vi återkom till hösten och sprang halvmaraton där – återkommer om det ”äventyret”.

Innan vi åke till Tallin fick vi besöka ett sjukhus/hem för folk ”utanför” det vanliga samhället, barn, gamla, sjuka m.fl. Ingen rolig upplevelse. De såg förskräcka ut när vi kom. De bodde i en gammal tysk herrgård/slott. Ett badkar för ca 40 personer.

Nu var det de ca 16 milen till Tallin som gällde. Vi fick mer sightseeing av vår vän innan vi reste med färjan Estonia hem till Sverige. Vi var även till en lördagsmarknad med många udda varor. Se bilder.

Vi avslutar den här resan med en bild där Dic Aronssons längd uppmättes. Det var något skämt. Tror det var på sjukhuset i Vöhma.

Hösten 1992

Nästa besök i Estland, närmare bestämt i Tartu, var i september 1992. Jag hade blivit bekant med en man, Riho Järveläinen, som tog han om oss där. Christina, Lisa, Jon och jag skulle dit och vara med i en löptävling. Jag skulle springa halvmaraton och de övriga 5 km. Man (jag) hade sina idéer.

Det jag tydligt kommer ihåg från den turen att jag körde fel ner till hamnen i Stockholm och hamnade i ordentlig tidsnöd. Estonia fick vänta någon minut på oss. Vi hittade till slut en parkering och sprang ombord. De hade koll på passagerarlisten och såg några lindrigt sagt jäktade personer komma springande mot båten.

Ett till starkt minne var att Riho hade rekommenderat ett bra hotell centralt i staden. Det var i slutet av september och hösten hade slagit till. Värmen fick inte sättas på i staden förrän i oktober så vi bortklemade svenskar tyckte det var svalt på rummet. Kanske det var jobbigast när vi skulle duscha efter loppet i iskallt vatten.

Jag hittade efter ett rejält sökande några bilder från den turen. Kul tycker jag men vi hade fina dagar i Tartu, en riktigt fin stad. Riho och hans fru tog väl hand om oss. En kväll skulle vi ut och äta. Fin restaurang med bra mat, kanske någon öl och några glas vin. Jag skulle stå för notan och gissa om jag blev överraskad, ca 300 kr för 6-7 personer. Kanske lite mer, men hursomhelst ett ”bra” pris för välbeställda svenskar.

Förresten så kom Riho med fru till Mora något år senare och bodde hos oss. Det var Vasaloppstider och Riho åkte det s.k. Blåbärsloppet. Han ”vann”. Han åkte även det stora loppet på en bra tid. Riho var och blev än mer känd som en speaker vid stora sportevent i Estland.

1995-1998

Nu går jag vidare till nästa Estlandsepok. Det var när kommunen, min arbetsplats, skulle deltaga i ett Sidaprojekt och stödja vår vänort Kadrina i det vi trodde vi var bra på. Det torde varit i mitten/slutet av 1990-talet. Vi hade en som höll i det hela hos oss, informationschefen Hans Eriksson. Den som hade huvudansvaret och skulle lära oss allt om Estland var Örjan Fridner. Han hade erfarenhet av Kadrina och Estland. Vi hade möten i Mora om hur vi skulle bete oss och vad vi skulle prata om därborta i det ”nya” landet. Fridner hade tidigare ”missionerat” i Kadrina och informerade oss hur livet var därborta. Vi tyckte nog att informationen var något överflödig och detaljrik. Att man skulle hålla upp dörrar för folk och liknande elementära saker. Det var nog vanligt folk, även Estländarna. Projektet var uppdelat i olika etapper och med flera besök som gällde olika ansvarsområden.

Förresten ett stort separat projekt var att få till avloppsrening där i Kadrina. Mijlö- och hälsovårdschefen Nils-Göran Johansson basade för det i samarbete3 med VA-chef Yngve Backlund i Mora kommun.

Jag har tyvärr inga bilder från de första besöken. Vi var där i omgångar. En gång skulle Ove Axelsson och jag dit och ”missionera”. Vi bodde alltid på ”Kadrina Hilton” som vi kallade kommunens lägenhet i ett av hyreshusen. Standarden dög bra åt oss. Ove blev den gången väldigt sjuk i influensa, hög feber och däckad i flera dagar. Värdarna skickade t.o.m. läkare för att se till stackars Ove. Själv fick jag knalla bort på oplogade vägar mot kommunhuset. Man fick jämföra standarden på snöplogningen med det vi gnäller över hemma. Det var ovana situationer det där, att med tolk stå och berätta om Mora kommun, dess organisation, politiska styre och mycket annat. Jag var inte särskild imponerad själv, men de satt snällt och lyssnade till den ”svenske experten”.

2002

En resa som jag minns lite extra var 2002. Det var 10-årsjubileum för Estlands frihet som firades. Vi som åkte då var Nils-Göran Johansson och VA-chefen Yngve Backlund. Kommunalrådet skulle varit med men blev sjuk. Jag fick den stora äran att framföra Mora kommuns hälsningar och gratulationer vid firandet.

Den Största hjälpinsatsen från Mora kommun var stöd till det nya reningsverket och därför var VA-chefen Yngve Backlund och Miljö- och hälsoskyddschefen Nils-Göran representanter från oss. Bilder från den resan.

1997

Vid en av de sista turerna i projektet, eller var det bara utbyte, jag kommer inte ihåg, var vi fyra ”svenska experter”. Vi hade förstånd att driva med oss själva. Det var Lars Grudén, ekonomi, Ove Axelsson, kommunsekreterare, Sven-Erik Nilsson, informationsansvarig samt kanslichef Owe Hållmarker. Den turen var bra och rolig. Vi kan hoppas att våra värdar fick ut en del av våra berättelser. Vi var i alla fall inga ”trista” formella konsulter, det går jag i god för.

Deras kommunchef Ain Suurkaev var hygglig och skjutsade oss till Narva en dag på studiebesök. Vi avslutade veckan med ett guidat besök i den fina trästaden Pärnu. Kan rekommenderas, med fina bad och bra hotell och vackra parker. Vi bodde då på ett gammalt ryskt ”spahotell”. Christina och jag har varit på besök dit igen, då bodde vi på Villa Allmende. Något strå vassare än tidigare spahotell..

Jag har några bilder från den turen. Grillning ute vid Finska viken, konsert i Rakvere och diverse studiebesök.

Början 2000- talet

Som sagt, många Estlandsturer. Ett år var jag följeslagare till Gunnel Söderberg, dåvarande kommunalråd i Mora. Det var besök på Svenska Ambassaden i Tallin och i Kadrina med omgivningar. Vi stötte ihop med Christer Morell på ambassaden. Han hade företag bl.a. i Tallin. Det torde varit vid sekelskiftet någon gång. Alla gånger jag var där i tjänsten träffade jag Viive Tuuna, hon var en ”tålig” och skicklig tolk på våra möten och informationer. Bra gjort

Senare blev det en lite annorlunda turer, men träffar med kommunledning m.m. ingick alltid.

2005

Vi var några från kommunen som i våra olika uppdrag åkte till bl.a. Tartu för träff med deras ledning. Vi hade långlopp gemensamt Tartu Skimarathon och Vasaloppet. Även mountainbike började komma. Där var Estländarna före oss. Vi som åkte var Birgitta Pettersson, näringsliv, Sara Marcus Jansson, besöksnäring och Åke Nyström, ungdomsfrågor. Även denna gång gjorde vi studiebesök i Ottepää utanför Tartu. Ingen skidåkning den gång heller. Bossen i Tartu var då Andrus Ansip som jag för övrigt seedat fram i Vasaloppet. Han blev senare premiärminister i Estland. En man som visste vad han ville uppfattade jag det som. Drivande.

En trip till, 2005, en ”arbetsresa” till Tallin. Samma pris och lägre än andra konferensmål. 10-12 personer som utforskade det här med ”Torsk på Tallin”.

Det blev en rolig och bra resa.

2015

Jag tar med en egen liten semestertripp som Christina och jag gjorde 2015 till Kadrina och Rakvere. Vi bodde i Rakvere och turistade omkring där i hyrbil. Jag var tvungen att visa Christina vad jag pratat om efter hemkomsterna från Estland. Riktig trivsam kortsemester. Vi flög, färjorna är ofta väl tröttsamma, lång tid och allmänt ”tråkiga” tycker vi. Några bilder från vår tur där i trakterna av Kadrina, vi var även en sväng till Narva.

Vi avslutar med bilder från en rundvandring i f.d. vänorten Kadrina. Vänortsavtalet är uppsagt numera. Nya tider, andra avtal, men inte vänorter.

Det blev ju även några resor till Tallin fram och åter. De var ju populära under några år. Ibland med övernattning i staden, ibland på båten.

Estländarna har gått igenom mycket genom åren, förtryckta av diverse stormakter. Numera är det förhoppningsvis nya tider och landet är värda ”lugn och ro” och utvecklas i sin takt.

Jag har i alla fall blivit fäst vid landet och dess sympatiska invånare. Det blir garanterat fler besök. Jag är imponerad över hur fort utvecklingen skett i landet. De gamla ”bromsklossarna” försvann och yngre personer tog över. De vågade sig på nyheter inom många områden. De har tex röstat via datorer och mobiler i åratal. Sådant som är så farligt i Sverige. Jag åkte buss med en yngre man till Tartu en gång. Han var nybliven förälder och familjen skötte alla ärenden via datorn när det gällde barnets hälsa, skolgång, lärarkontakter m.m. Långt, långt för oss i Svedala.