Omdiskuterat skolbygge i Mora, hyra eller äga? Bygga där få elever bor? Mitt mellan två trafikerade vägar. Bästa alternativet, eller det minst dåliga? Strandenområdet.

Inte oväntat alls att det nu blir allt mer prat om skolbygget som planeras vid Strandenområdet, skola samt idrottshall. Inriktningsbeslut om byggande är taget av majoriteten i kommunstyrelsen och skall vidare till kommunfullmäktige den 21 juni 2021. Projektet innebär vidare att Noretskolan får anpassade lokaler för förskola, Morkalbyhöjden görs om till bostäder, minst 300 bostäder utöver Morkarlbyhöjden ska byggas inom 10 år, hälften inom 5 år. Privat aktör ska bygga skolan och hyra ut den till på kommunen på 25 år då kommunen ska ha rätt att köpa fastigheterna till marknadspris.

Om jag nu förstår innebörden av beslutet rätt så ska den privata aktören även bygga de 300 bostäderna i avsikt att aktören långsiktigt ska etablera sig i Mora. Den utsedda privata byggherren ska alltså garanteras stora framtida byggnationer i Mora. Nog om beslutet och bakgrunden.

Bild mot Strandenområdet

I ett bra läge, tycker jag, kom en stor artikel i DN den 28 maj i år. Den behandlar frågan om hyra eller äga sina samhällslokaler. Rubriken var ”Kommuner säljer lokaler för att hyra dem i stället”. Det gäller både nybyggnation av lokaler som exemplet i Mora och övertagande av befintliga lokaler som kommunen sedan ska hyra.

Det är en starkt växande marknad, den har sedan 2013 gått från 6,1 miljarder kr till 32,1 miljarder 2020. Intresset är alltså stort från fastighetsbranschen och investerare i stort. Samhällsfastigheter betraktas som en lågrisktillgång, inte minst eftersom hyresgästens betalningsförmåga tryggas av skatteintäkter. Från att sektorn haft några få aktörer så är det idag över 70 st. idag.

Exempel ges från olika kommuner, bl.a. Härnösand som sålt större delen av sina fastigheter och återhyr dem nu. Något man inte skulle gjort idag med facit i hand. Visst finns fördelar säger man, men nackdelarna överväger tydligt. Man nämner höga kostnader och begränsat utrymme att anpassa fastigheterna efter nya behov. ”Man blir hemskt beroende av hyresvärden. När avtalen löper ut har vi inte heller en särskilt stark förhandlingsposition. Ska vi lämna den gamla byggnaden eller bygga en ny skola”, citat från lokalförsörjningschef i Härnösands kommun. Han fortsätter: ”Vi ser att om kommunen kan finansiera investeringar så är det alltid billigare än att låta en extern aktör göra det”.

Vi lättar upp med en Morabild från i Maj i år

Osby kommun presenterar i artikeln sina erfarenheter inom området. Kommunen har med hjälp av fastighetsutvecklare gjort kalkyler och ser att under 30 år kommer det att bli ungefär dubbelt så dyrt att hyra sina fastigheter som att äga dem själv. Det säger konsulten Daniel Svensson som i 20 år hjälpt kommuner att spara pengar. Sunt bondförnuft är vad som gäller säger Daniel. Har Mora varit kontakt med honom? Kommunstyrelsens ordförande i Osby, Niklas Larsson (C) säger att vi tänker bygga nya fastigheter och ska ha dom kvar i kanske 50-60 år, inte i 20-30 år. Att ta hand om det själva är absolut billigast.

Något till citat från Daniel Svensson och Emelie Färje, forskningschef vid Kommuninvest, i artikeln innan jag ger mig.

  • Hade kommunerna kommunerna haft lika kompetent personal som fastighetsbolagen hade det inte blivit några hyraffärer över huvud taget. (Svensson). Det kan nämnas att Mora var på väg in i liknande affärer i början av 2000-talet som stoppades. Det ska vi nog ska vara glada för idag.
  • Bolagen ses som ”räddare i nöden” utan att kommunen förstår innebörden av vad de kommit överens om. Det brukar ta 7-8 år innan de inser att det blir väldigt dyrt. (Svensson)
  • Kommuner ska inte låna till löpande drift, men för att investera i väl kalkylerade projekt finns sällan något hinder. (Färje)
  • Kommuner borde se sin starka förhandlingssits eftersom bolagen alltid vet att de kommer at få betalt. (Färje)

Det finns många parametrar att ta hänsyn till inom området, men mitt ”bondförnuft” säger att vi ska äga de fastigheter vi bygger för vår egan samhällsviktiga verksamhet.

Vi återgår till skolan och dess placering. Även där haglar synpunkterna och många är vi som inte känner det självklara i att placera en så stor skola på Strandenområdet.

Rosa huset

Enligt inriktningsbeslutet blir det s.k. Rosa huset kvar på Strandenområdet vilket känns väldigt bra för många. Kommunen har naturligtvis starka skäl att placera den stora högstadieskolan i dess närhet, men visst är det frågor som många funderar över…

  • Är det rätt att placera en skola där så få elever bor?
  • Skulle en upprustning av befintliga skolor vara minst lika bra? Placerade i områden där flertalet elever bor och har närhet till.
  • Alla transporter som medföljer placeringen, elever m.m.
  • Parkeringar ?
  • Är trafikmiljön lämplig?
  • Utemiljöer på den relativt lilla skoltomten?
  • Närhet till grönområden/natur?
  • Man hör av starka politiska företrädare säga att Strandenområdet är det är den minst dåliga platsen för en ny skola?!
  • Hur noggrant har alternativa placeringar av ny skola utretts? Vilken brådska är det egentligen? Moraborna har liten kännedom om alternativa lösningar.
  • Elevers, föräldrars, lärares syn på det hela. Hur stor är enigheten där? Full enighet når man ju aldrig, men hur ser ev. invändningar ut. Hur ser de starka motiven för byggnationen där ut?
  • Egentligen är det huvudfrågan. Varför ska en ny högstadieskola byggas just där? Vad har drivit fram den placeringen? Grusytan måste byggas, så fult nu? Det finns ett planförslag från 2017 över Strandenområdet som kunde dammas av.

Min syn på det hela är att besökare i Mora borde mötas av en fin välkomnande park. Inte av baksidan på en stor skolbyggnad. Gärna fler byggnader/scen eller liknande i höjd med Rosa huset, eller i alla fall i dess närhet.

Men det viktigaste av allt, varför ska 800 elever tvingas in i den miljö som området utgör. Varför ska vi belasta trafikmiljön än mer nu när genomfarten så småningom blir klar?

Det som sagt omdiskuterad det här. Vad är rätt och vad är fel. Facit kommer väl aldrig men här är frågan i alla fall lite dokumenterad ur min synvinkel. Viktig framtidsfråga är det i alla fall och intressant med innehållet i DN:s artikel.

Jag läste i Mora tidning att Mora kommun landat i alternativet hyra med stöd av extern hjälp, bl.a. Kommuninvest. Då måste det vara speciella förhållanden i Mora då Kommuninvest i DN:s artikel avråder från att hyra. Det blir alltid dyrare sägen man där. Jag bilägger en artikeln här, avfotograferade då länk inte fungerar. ”Låst” artikel. I slutet av artikeln om Osby talar Kommuninvests forskningschef Emilie Värja deras ställningstagande. därefter följer del 2 av artikeln.

En gammal ridväg mellan Vika och Venjan

Länge har jag från olika håll läst och hört talas om en gammal ridväg från Vika till Venjan. Leden ska vara riktigt gammal och jag återkommer med beskrivningar från olika källor. Jag har sett de sista 7 km skyltade från Studentvägen vid Grundsjön. Markeringarna har sett OK ut. Men jag har inte testat leden. Vi har även sett en del av leden nere vid Kräggån när vi knallade runt Kräggaholmsleden, Christina och jag.

Jag måste redan här tala om att det här inte är någon vetenskap, det är min sammanställning av vad jag läst, sett och rekognoscerat. Det finns säkert många sanningar om ridleden/vägen men det här kan vara intressant för ”nördar” intresserade av forna färdleder..

Intresset för leden blev allt större när jag råkade läsa Skid- och Friluftsfrämjandets årsbok 1947 där Hjalmar Leonardsson rätt ingående berättar hur han tagit sig fram på vägen. I Vika fick Hjalmar veta, troligen 1946, att skylten har stått där i minst 30 år ”Ridväg till Venjan”. Hjalmar blev nyfiken, ville testa ”vildmarken”, tog cykeln med sig och brukade den där så var möjligt. Det lär ha gått bra i början. Sämre senare.

Det var en ingående berättelse om turen han gjorde. Hjalmar besökte inte bara om fäbodar utmed leden utan passade på att besöka många ställen. I Axi blev han ett tag och blev visad till Lindans fäbod, Stenisel, Skröjsheden. Anders Bogg tog hand om honom i Axi.

Här några bilder från Axitrakten:

I artikeln nämns många platser som besöktes eller talades om vid färden utmed leden. T.ex. Hållindan, Rullbo, Torsnäset, Kvarntjärn, Kringeltjärn, Långtjärn, Långsisdammen m.m.

Om skribenten nådde Venjan förtäljer inte historien, men knappast. Cykeln om inte annat blev ett hinder. Artikeln slutar med att författaren spekulerar att det kan bli en allfarväg från Vika över Axi upp till Långsisdammen. Den skulle i alla fall gå uppåt Hjällbo åtminstone. Den hade stakats ut 2 år tidigare, kanske 1944? Om Venjansborna ville bygga emot från sin sida så skulle Moraborna bygga till Venjans rå. Vägarna blandas nog ihop lite här, Studentvägen kom i alla fall till, nära Hjällbo. Axivägen – Hållindan slutade ju nere vid ”stora” Venjansvägen.

Nog om vägteorier. Som på beställning fick vi en inbjudan av Ulla och Bengt att få besöka dem i Gammbodarna nära Venjan. Först skulle vi göra en liten vandring. Tro det eller ej, Bengt hade planerat en tur från Grundsjön ner till Majtjärn innan vi skulle äta i stugan i Gammbodarna. Ridleden/vägen skulle alltså få testas. Så spännande och en fin tur blev det. Jag var lyrisk över att få gå en så historisk led där man dragit fram hundratals år tidigare och gjort ordentliga ”avtryck” där mellan stenar och träd. Några vandringsbilder:

Vi tar ytterligare några bilder från turen och avslutningen med fika vid Majtjärn och delikat röding från Majtjärn hos Ulla och Bengt.

Jag nämnde att ridvägen är väldigt gammal. Jag har tittat i gamla böcker och några kartor och citerar här några skrifter samt tar några kartbilder på slutet. Det ska ju också sägas att Siljansfors bruk delvis använt vägen till och från filialen Kräggaholms bruk som ”levde” mellan 1760 och 1775. Då fraktades tackjärn till Kräggaholm för att smidas till järn. På sommaren kom tackjärnet på pråmar över Venjanssjön och lär ibland ha klövjats fram till bruket. Mestadels användes vinterföret för transporterna. Detta taget ur boken Venjan 350 år där Severin Solders skrivet om det kortlivade järnbruket.

Severin Solders skrev mycket om forna samfärdsleder och beskrev ridvägen rätt ingående. Han citerar en forskare, Friberg, som inte bara såg ”ödemarker” mellan Vika och Venjan. Där låg 18 fäbodställen år 1863 och leden skapades genom att sammankoppla olika buförsvägar/buffringsvägar, (stigar där man gick med kreaturen till och från fäbodarna från/till byn). Enligt Friberg sökte sig vägen från Vika till Åmbergs fäbodar efter att ha passerat Pungtjärnen. Vidare väster till Acksi. I våra dagar leder en körväg från Vika till Acksi påpekas av Friberg. Den gamla ridvägen torde legat nära, eller sammanfallit, med den nya vägen som byggdes. Inte helt lätt att avgöra ridledens väg mellan Acksi och Venjan. Men på en punkt är gamla kartor samstämmiga, vägen bör enligt kartorna gått över näset mellan Busjön och Grundsjön. Troligen har 1600-talets Vänjansväg gått på ungefär samma sätt som nuvarande stig från Acksi över Långsisdammen till Grundsjön och därifrån vidare västeruttill trakten norr om Maitjärn. Intill Venjan torde 1600-talsleden följt samma stråk som den sentida körvägen. Allt detta enligt forskare Friberg. Från Grundsjön har leden gått över Korsåsen som benämns med höjdsiffran 340 på generalstabskartan. Ett kors kan där ha varit uppsatt där i gamla tider. Vi lämnar det, men dagens märkta stig passerar punkt 340.

I Hylphers resedagbok från 1757 läser man att ”ingen kärr-Wäg var inrättad från Siljansfors till Kräggaholms bruk. Den s.k. stora vägen har backig och ojämn, men uppbleckad, at man ej kunde fara vilse. Fjerdingsstolpar eller i fyrkant tälde stockar woro häremellantill rättelse av Allmogen upreste. Efter 4 timmars besvärlig resa på 2 mil ifrån Axe, träffades Prästegården och Kyrkan, det omkring marken war mera slät”. Det var Hylphers beskrivning av turen från Axi till Venjan. Kräggaholms bruk var i färd med att uppföras när Hylphers var på Venjansbesök enligt boken Hylphers Dalaresa 1757.

Karta ur Hylphers dagbok 1757. Med god vilja kan man se en väg bort mot Venjan från Mora /Siljansfors.

Vi tar ytterligare en äldre kartbild från 1800 där leden syns tydligt. Först kartutgivaren:

Nästa kartbild får bli Generalstabskartan blad 102 Älvdalen, uppmätt 1915. Tyvärr kommer inte hela leden som berörs här med, men stor del av den, åtminstone den sista intressanta delen nästan från Långsisdammen. Ni ser Ryssån till höger. Leden går västerut och går mellan Grundsjön och Budsjön. Vidare in mot Maitjärn och Venjan.

Generalstabskartan Älvdalen Blad 102 uppmätt 1915.

Här är ytterligare en karta jag fått låna av Bengt Andersson, Vika. Den är över de vandringsleder som fixades på 70/80-talet av Venjansfolk. Här ser man leden vi pratar om här och några andra delar, återkommer om en led längre fram i texten. Kartan är inte skarp, men man ser allt var vandringslederna drar fram.

Hursomhelst, gamla kartor och gamla skrifter är bra, men ännu bättre blir det om man i terrängen försöker hitta den ”försvunna” leden mellan Grundsjön och Långsisdammen. Det blev några turer, först på Utskogsvägen från Långsisdammen. En fin Mtb-tur men inga stigfynd. Några bilder:

Det blev inga napp den vägen och då gällde det att kolla från Grundsjön. Det blev några turer men till slut lyckades jag. Väldigt bristfällig märkning kvar av den gamla vandringsleden som följt ridleden. Det låg rätt nya hyggen i området och nyligen röjda ytor som försvårade det hela. Men med appen TOPO GPS gick det bra. Den visar var man gått tidigare och då gick det att ”ringa in” leden. Orientering efter Generalstabskartan i skala 1:100 000. Väldigt kul att plötsligt stå på leden, det blev så tydligt. Några bilder:

Det är så rogivande och skönt att gå där ute i skogen tycker jag, några skulle vara rädda, men den förmågan har jag inte. Bra är väl det. Det får bli några bilder till från den gamla leden.

Så långt allt väl. Nu återstår några delar innan leden kan märkas upp på nytt. Över en ås/berg i början är det osäkert var den går, bara en kort bit, men ändå. Sen sista biten ner mot Långsisdammen återstår att studera. Kontakt ska tas med skogsbolaget som äger skogen och höra om dom har karta/koordinater över leden, eller dom är intresserade av märkning/koordinater m.m. Det torde dom vara utgår vi ifrån.

Det vore riktigt kul om leden blev väl uppmärkt från Långsisdammen till Venjan. Det kan bli ca 15 km efter en historisk samfärdsfärdled.

Det går en stig norrut från Grundsjön som även den finns med på vissa gamla kartor. Den går till Hemulsjö, 9 km. Ytterligare ett intressant projekt. Viss rekognosering har startat.

Avslutar med en bild från den kanske 600 år gamla samfärdsleden, kanske ännu äldre?

Ridled Mora – Venjan, Gammbodarna, Axi m.m.

Länge och väl har jag hört talas om en ridled från riktigt gamla tider mellan Mora/Vika och Venjan. Den finns med på riktigt gamla kartor schematiskt inritad, den omtalas i diverse litteratur, bl.a. i samband med Kräggaholms bruk, startade 1754, i Venjan dit man klövjade järnmalm från Siljansfors. En stångjärnssmedja förlades där. Smidet överfördes till Siljansfors som ägde bruket.

En sista del av ridleden från Grundsjön utmed Studentvägen är markerad och skyltad. Åk förbi Grundsjön några hundra meter mot Venjan. Lite på höjden därefter ser ni skyltar mot Venjan. Det är Venjansfolk som skyltat upp och märkt leden med diverse informationstavlor till och med. Ner till campingen torde det vara ca 7-8 km. Den ville vi gärna gå Christina och jag. Vi hade stött på den tidigare nere vid Kräggaholmsleden vid Kräggån. Vi fick chansen plötsligt, ska berätta lite senare.

Att det blivit än mer intressant med ridleden för mig beror på Skid- och Friluftsfrämjandes årsbok från 1947. Inriktning mot Dalarna.

I boken berättar Hjalmar Leonardsson när han i Vika sett en skylt med texten ”Ridväg till Venjan”. Skylten hade länge stått där men ridandet hade för länge sedan upphört. Hjalmar hade bestämt sig för att cykla/gå västerut genom skogarna bort från allfartvägen. Han beskriver ingående sin väg västerut via Amberg, Axi, Långsisdammen, m.m. Han beskriver mycket av det han upplever på vägen, både på och i närheten av leden. Han träffar Anders Bogg i Axi som bränner tjära och berättar om fäboden. Riktigt intressanta beskrivningar är det, har man sedan lite geografiskt kunnande om området blir det allt mer spännande. Han berör Lindan, Stickåsäl, Kråkberget, Långsisberget, Kvarntjärnen, Lissbergsgubben, Eggen i Axi, Stenisäl, Hållindan, Rullbo, Jällbo, Ryssån m.m. Här några bilder från boken:

Vi avslutar med en bild från numera ödefäboden Stenisäl, med undantag för någon jaktstuga. Han tittar mot Venjan och Venjanssjön med sonen förmodar jag.

Där lämnar vi boken från 1947 och går in i modernare tider, fram till maj 2021. De nyvunna kamraterna Ulla och Bengt hörde med oss om vi ville komma och hälsa på dom i Gammbodarna. En Venjansfäbod, ganska okänd, i närheten av Solbodarna som syns efter vägen mot Venjan. Vi hade cyklat där Christina och jag, men att få komma dit och titta närmare vore höjden tyckte vi. Inte nog med det, Bengt skulle visa oss en vandringstur. Inte vilken som helst, utan delen av nämnda ridväg från Vika som går från Grundsjön till Venjan. Fantastiskt tyckte vi, med guide och allt. Vi skulle ”bara” gå till Majtjärn där fikat skulle intas.

Vi ställde en bil där vid Grundsjön och började turen. En fin omväxlande tur var det. Fint vandringsväder och några bilder förstås. Vi kände historiens vingslag från stigen som blivit väl nednött och tydlig på flera håll.

Verkligen en gammal stig/väg som ni ser.

Här ytterligare några bilder från leden:

Välmärkt, från bägge hållen.

Vi närmade oss Majtjärn, en tjärn som är anpassad för människor med funktionshinder. Inplanterad röding och öring. Efter den fina turen skulle fikat sitta fint.

Allt väl, bilhämtning vid Grundsjön och avfärd den korta biten till den riktigt gamla Venjansfäboden Gammbodarna. Den låg för övrigt i Mora socken. Det blev en intressant rundvandring i fäboden. En plats med gamla små hus med viss oregelbundenhet i placeringarna. Inga ”villor” som tur är, utan fäbodstugor. För sommarvistelser och jakt ska vi inte glömma, inte fiske heller förresten. Några bilder från Gammbodarna:

Det gick en bra stig att följa runt fäboden, några hus låg rätt långt från ”centrum”. Gamla ängar, bara koskällorna saknades.

Vikaindianen Bengt på plats med upphittad butelj.

Dagen gick och nu kom nästa höjdpunkt. Ulla och Bengt skulle bjuda på röding tilllagad på muurikka. Röding från Majtjärn naturligtvis.

Delikatess på gång.

Under hela dagen hade vi fyra tvåbenta sällskap av en mysig fyrbent en. Amos är hans namn, husses lille älgjaktskompis.

Ja, en riktig höjdardag blev det. Historiska vingslag utmed ridleden, gammelfäbod, gott fika och kanonmat i stugan.

Ridleden återkommer jag till senare, jag har rekat en del i Axitrakterna/Långsisdammen. Leden har även nyttjats och märkts som vandringsled i modern tid. Skyltar finns kvar här och där.

Leden har haft olika sträckningar genom tiderna. Vore häftigt att kunna märka upp de mest spännande/okända delarna och fixa en karta. Kanske tillsammans med Venjans Intresseförening?

Tack till Gammbodarna och Ulla och Bengt den här gången.

Ulla och Bengt i Gammbodarna.

Vi tog studentvägen hem och fick en fin bild i sluttningarna ner mot Mora.

Mot Mora, Sollerö kyrka i sikte.

Skidtur upp på Stora Höktanden i Älvdalen

För några år sedan kom jag över boken Tupu-Tupu-Tupu skriven av järvforskaren Peter Krott från Österrike. Boken är från 1957 och Krott höll till med sina järvar på Kronoparken, Mossiberg, i Älvdalen. Numera ingående i Älvdalens skjutfält. Krott beskrev i boken sina besök till Stora Höktanden, dit han även lotsade friluftsfolk från Stockholm. Jag blev nyfiken på platsen på gränsen till Härjedalen/Jämtlands län på 785 m.ö.h. och knallade dit sommaren 2019. Tänkte då att en skidtur upp dit med hygglig skare på vårkanten vore fint.

Vädret såg ut att bli bra igår den 11 april och jag hade kontakt med Anders Barke som har full koll på området däruppe vid Lokavallen. De skulle den 10 april köra upp virke till en ny bro över Lånån vid Lånådammen. Då fick jag ju koll på att skoterspår fanns dit jag ville åka, även upp på Höktanden.

Bilvägen upp från Jöllen var bra på morgonen efter en kall natt, lite sämre på hemvägen då varmgraderna kommit rejält. Men turen gick bra, ca 10 mil från Mora.

Som vanligt en bild från Jöllenbron, kort bensträckare.

Jag rullade vidare uppöver och nästa stopp Sugnet för ytterligare någon bild. Mycket is kvar i Rotälven.

Färden går vidare mot Lånus och Lokavallen och plötsligt ser jag en bil och en man nere vid älven. Jag fick syn på en fors jag missat tidigare. Några bilder måste det bli i det fina vädret.

Jag berättade för Barke (mobiltäckning däruppe) uppe vid Höktanden om vad jag sett och då berättade Anders att Åsa Nisse var där och spelade in filmen ”Åsa Nisse flyger i luften” år 1956 och han åkte ner i fallet via badtunna till slut. Lekattsugnet kallas även eller ”Åsa Nisse – fallet”.

Dåså, några mil kvar, Lokavallen och sedan Lokavallens jaktlags fina koja Lövhållan. Som sagt så fanns skoterspår mot Lånådammen och jag hade hygglig koll på väderstrecken och enligt min TOPO GPS kom jag på rätt spår direkt. Kände igen mig när jag var framme vid dammen och bron efter 4 km, virket låg där och väntade på flitiga händer i sommar.

Snart framme, Bosse Tegnérs fina informationsskylt om den gamla fäboden Lokavallen.
Följ skoterspåren

Det blev jobbigare mot slutet, men inte så brant ändå. Den totala stigningen blev knappa 200 m enligt Polarklockan. Väl uppe blev det en välbehövlig fikapaus.

Så ett träd kan bli, nästa uppe på Höktanden.

Här en bild från fikaplatsen, Norska fjäll, måste se om jag hittar namnen.

Härliga norska fjäll i horisonten från fikaplatsen.

Skidbackarna i Sälen måste det här vara.

Dags för hemfärd. En annan väg, utmed skjutfälts/kommungränsen ner mot Lånån. Jag såg ån på kartan och måste kolla med Anders om det fanns en bro över ån därnere. Orkade inte vända och ta samma tillbaka till bilen. Förresten var det bra brant neröver mot ån så jag gick med skidorna en bit. Klokare med åren kanske. Trött i benen och risk för vurpa, igen mobiltäckning och rätt långt till någon väg eller till folk.

Här bar det iväg neröver.
Liten, men ändå viktig bro över Lånån.

Visst blir det bilder här och där, det är en del av drivkraften för mig med sådana här turer. Det blev ett konstverk alldeles däruppe på högsta toppen. Varglav på gammeltall mot den blå himlen. Fint.

Varglav på gammeltallen

Turen var slut och även jag. Turskidorna är inte helt lätta att ta sig fram på men säkrare och stadigare än vanliga smala plastbitar. Det är det värt. Och brådskan är inte med, även om man vill framåt förstås. Kort inspektion av jaktkojan och vidare färd mot Mora på den lite mjuka vägen. Ingen trafik i alla fall. Plötsligt dök en skoter upp i låg fart fram mot kojan. Dom vinkade och åkte vidare upp till vändplanen och bilen. En familjäre på fiske. Dom hade varit till Höktandstjärnen enligt Anders som har full koll på distriktet där uppe.

Lokavallens jaktkoja, Lövhållan.

Jag lägger in en kartbild över turen jag gjorde, vintertid skare eller skoterspår. Sommartid gäller annan väg.

Skidturen upp till Stora Höktanden.

Tack för den här gången. En tur jag inte glömmer. Ingen turistfälla direkt, just därför. Avslutar med en bild på de norska fjällen. Det var vackert västerut.

Norska fjäll

Tankar vid Covidvaccination

Igår, 8 april 2021, var det dags för många ur en grupp äldre i Mora att få sin vaccination mot Covid-19. Det var åldersgruppen 70-75 år som getts chansen. Det var många bekanta ansikten där i kön. Födda i slutet av 40-talet.

Mora Vårdcentral var platsen för sprututdelandet och kön var lång när jag kom dit. Alla hade en tid på 5 minuter när och kön organiserades efter detta. En positiv ”tjej” skötte det perfekt med glädje.

Vaccinationskön.

Det dök upp en hel del tankar där i kön, jag stod där i alla fall en hygglig stund. Första tanken var att här står vi, har jag/vi blivit så gamla, känslan blev starkare med bara jämnåriga i ledet. Gick det så fort? Jag tycker jag har så mycket att uppleva och uträtta och tiden går alldeles för fort. Jag är hygglig på att räkna och kan inte bortse från att tiden jag får vara kvar och förhoppningsvis må bra och uppleva roliga saker krymper snabbt. Så är det bara.

Tiden går och om 10-15 år har kanske hälften av oss i kön tagit farväl och många av de kvarvarande har ett allt större vårdbehov. Trycket på äldrevården och sjukvården blir enormt. Ni ska veta att år 2030 så är det nästan 1000 personer fler än idag som är över 80 år i vår kommun. Fundera på det ett tag – här tror jag inte vi riktigt är med i tanken. Vare sig folkvalda eller andra. Det här ska inte ses som en negativ tanke utan en realistisk och sann slutsats.

Hursomhelst, gamla ungdomskompisar dök upp, klasskamrater, lumparkompisar, löparkompisar, arbetskamrater m.fl. Det kom tankar om när vi i småskolan stod i kö på andra våningen på Morkarlby gamla skola för att få spruta. Det luktade eter i hela korridoren och en hel del ”tuppade av” inför det hemska. Många har nog dessa barndomsminnen.

Morkarlby gamla skola.

Jag fick ytterligare, lite mer läskig tanke. Vi hade nyligen sett en film om när man lastade på judar på järnvägsvagnar med avfärd till förskräckliga ställen. Bilden av oss i kön fick mig att snabbt tänka på dessa stackare. Ofattbara händelser som skett och sker. En snabb tanke dök upp bara, men försvann rätt snabbt som tur var, men sitter ändå där.

Här i kön var det bättre humör och vi skojade och höll avstånd. Strax före ingång fick vi munskydd och slussades in.

Det gick fort därinne, effektivt och bra stämning. Proffsig personal. Efter sprutan blev det 10 minuters väntan innan hemgång. Om man skulle reagera negativt på vaccinet.

Allt kan summeras med att det var en välorganiserad och ”trevlig” positiv tillställning och jag är tacksam att få ett skydd för denna pandemi. Vi blir kallade till spruta två framöver. Vi ser fram emot det och att det här ”eländet” lämnar oss så fort som möjligt.

Vårvinterbesök i Våmhusfäbodarna Indnäs och Bönsaberg

Ett bra sätt att minnas olika turer är för mig att skriva en kort blogg om vad jag gör och har gjort. Här en kort berättelse om besök i Våmhusfäbodarna Indnäs och Bönsaberg. Normalt är det väl sommartid som gäller på dessa platser. Men i Indnäs har vi tidigare varit vintertid. Fint skoterspår nerifrån Indor, gamla vägen. Kan rekommenderas.

Vi, jag och Christina, passerade Indor och tog ”nya” vägen uppöver. Det var lite överraskande oplogat men bilar hade åkt före oss. Men färre och färre, de hade vänt, bl.a. vid Egglingen för fiske. Vi ville inte chansa utan vände ca en km före fäboden och parkerade där. Det blev för mycket snö och kraftigt uppför.

Entrén till Indnäs Norrifrån

Vi tänkte testa att gå bortåt Bönsasberg på stig/skoterled. Först gick vi genom fäboden och upp till vindskyddet där det är så fin utsikt.

Vi kände igen oss sedan i somras och följer skyltningen för Siljansleden. Passerade Wetterbergs stuga och gick vidare.

Upp till slogboden och sen vidare mot Bönsaberg var det meningen.

Vy från slogboden mot Älvdalsbergen i väster.

Vi gick lite utmed skoterspåret mot Bönsaberg, trodde vi. Jag började sakna en skylt där det stod Bönsaberg 5 km. Insåg att vi gick på Siljansleden, inte på tänkt stig. Vi vände och gick en sväng på gamla vägen där för att kolla utsikten söderut.

Vi gick ner i fäboden och träffade på den missade stigen och gick mot Bönsaberg. Insåg att tiden gått för snabbt så vi gick fram ca en km och fikade där. Klitterna vid Bönsaberg fick bli en annan gång. På TOPO GPS såg vi att vi kunde gå vägar åter till bilen. Skaren bar under ca 2 dm nysnö. Några bilder från fikaplatsen:

Vi traskade vägarna ner mot bilen och solen i rätt väderstreck.

Vi såg skylten Egglingen på uppvägen och stannade till för att kolla in sjön/tjärnen. Den ligger utmed Siljansleden där jag gått. Tre fiskare provade lyckan, gamla bekanta faktiskt. En skaplig röding var dagens kap hittills under dagen.

Vi avslutar avsnittet om Indnäs med en vy över den fina fäboden.

Vi går över till Bönsaberg som fick besökas en annan dag. När jag kom fram, ensam den här gången, var det knäpp tyst, morgon, vindstilla och soligt. Inte en kotte före mig. 2 cm nysnö på vägen var orörd. Jag stortrivdes. Några fäbodbilder i Nedre Bönsaberg först, sen upp på Sturausklitten. Avslutning med några bilder från Övre Bönsaberg låg i planen.

Så vackert vid ankomsten till Nedre Bönsaberg

Jag knallade upp genom fäboden lite här och där, skaren under nysnön bar bra. Det blev några fina bilder.

Jag letade rätt på stigen mot Indnäs där ”avfarten” mot Sturausklitt skulle vara efter något hundratal meter.

In på skoterspåret och skylt mot målet dök upp. Inte så långt, men rejält brant och jobbigt i snön. Fick allt stanna och andas några gånger. Det har gått några år sedan det här skulle vara en ”baggis”.

Man kom upp där det planade ut och vyerna bred ut sig i alla riktningar om man rörde sig runt.

Klitten hade två toppar och jag måste kolla den andra. Den var delvis kalhuggen med 360-vyer. Ner en bit och upp igen. Här några bilder:

Övre Bönsaberg i sikte, dit ska jag också. Gick ner en nybruten ”timmerväg” och kom på den markerade stigen åter till N Bönsaberg.

Några bilder till från Nedre Bönsaberg. Sen fick det bli bilen upp till Övre.

I Övre har vi varit och fikat tidigare. Måste upp dit igen. Inget folk i farten.

Fler bilder från Övre innan det är dags för hemfärd. Minns ett litet hus däruppe till vänster med stora stockar där de i söderläge hade så fin bränna av solen.

Det här blev många bilder, men det var en jättefin dag att minnas. Avslutar med entrebilden Nedre Bönsaberg.

Så vackert

Den demokratiska hållbarheten

Det talas mycket om hållbarhet numera. Mora kommun har 2018 antagit ”Strategi Hållbara Mora”. Ett gediget dokument med många goda föresatser inom många viktiga områden.

Grunden att stå på för en liten ort som Mora är dess invånare, företag, föreningar m.m. Där finns kärnan till en bra utveckling. Om inte dessa känner sig positiva och nöjda med det som händer blir grunden bräcklig. Jag tycker det är kärnan till en långsiktig framgång. Bra känsla och god tillit kanske framförallt till de folkvalda är oerhört viktig.

Bild från kyrktornet i Mora i maj 2020/Owe Hållmarker

I förordet till ”Strategi Hållbara Mora” läser vi bland annat:

”För att man ska känna delaktighet är det viktigt att det finns möjlighet att vara med och forma det samhälle man lever i. Det behövs olika former av dialog och kommunikation så att fler kan vara med och både ta del av vad om sker och även ha möjlighet att påverka.”

I målbilden för strategin läser vi bl.a. : ”Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet”

Riktig fina tankar och föresatser som även naturligtvis måste levas upp till. Vi har två ”ärenden” i dagsläget som engagerar Moraborna mycket starkt. Den första frågan är rivning av den 100-åriga kulturbyggnaden ”Lejonvillan”. Platsen där den står bland andra äldre byggnader och kommunhusen ska efter rivning asfalteras och förses med laddstolpar. Det andra ärendet som engagerar än fler är flytt av Moras folkbibliotek från centrum till det s.k. Strandenområdet. Protesterna gäller bl.a. avståndet och därmed tillgängligheten och den medföljande utarmningen av Moras centrumkärna.

Här har vi alltså två tydliga exempel på där många känner brist på demokratisk hållbarhet. Ansvariga verkar ha bestämt sig tidigt och alternativa lösningar diskuteras knappt. Många känner sig överkörda från start till mål.

De ansvariga ställs nu på prov i sina hållbarhetsambitioner, kan man bromsa och göra nya avvägningar, ta upp nya diskussioner? Många poäng och mycket förtroende finns att vinna. Det ställs mot ett rejält tapp i förtroendet och vad det nu innebär på sikt för ansvariga och Mora som ort.

Bild från kyrktornet i maj 2020/Owe Hållmarker

Oplanerade besök hos Sonja och Erik i Ribbåsens fäbod och på Rännkölen i Älvdalen.

I år är det en riktig vinter och på höjderna är det så vackert med snötyngda träd. Vi är många som njuter av detta. Ett par Älvdalsfäbodar ”drog”, de ligger i rätta höjdlägen, där måste det vara fint att ta några bilder. Svartberg och Balser heter pärlorna. Vi har besökt dessa ställen sommartid, Svartberg ligger utmed Romboleden dit vi gick tidigare. Från Balser kan man ta en sväng och titta på Balzerjungfrun, en historia för sig.

Vi packade och åkte iväg Christina och jag den fina vinterförmiddagen första februari 2021. Ett stopp vid Jöllenbron och några bilder är ett måste.

Vi åkte vidare mot Svartberg. Jag hade tänkt kolla plogningen däruppöver men det brukar vara så välplogat i Älvdalen och vi chansade. Det skulle vi inte gjort. Hyggligt i början, men vägen blev allt smalare och möte var möjligt enbart på de få mötesplatserna. Vi fortsatte, smalt och delvis löst. Många långa backar.

Vi närmade oss avtagsvägen till Svartberg dit vi tänkt gå om det inte var plogat, 2 km, jo pyttsan färdigplogat där, vägs ände denna dag. Vi ville inte gå upp till fäboden på skoterleden utan så fort som möjligt tillbaka till stora vägen. Mot Balser var det oplogat. Vi hade tänkt ta den vägen, ner över Rotälven och upp till Rotensugnet en sväng.

Några bilder där vi vände med bilen.

Det blev en riktigt obehaglig tur ner till Lillhärdalsvägen. Ingen spade hade vi i bilen heller så vi kunde skotta upp mötesplats om så skulle behövas. (nu har jag spade i bilen).

Vi pustade ut när vi såg stora vägen. På vägen upp diskuterade vi om vi skulle besöka Ribbåsen, den fäboden ligger ju högt och där är det säkert fint dessa dagar. Vi beslutade oss för ett besök där. Mycket riktigt, fint där på 450 m.ö.h. Här ser ni några bilder från fäboden. Vi parkerade nere vid dammen och knallade runt.

Jag träffade i somras ett par i Ribbåsen som bor där året runt. Jag sa till Christina att vi knackar på och säger hej. Sonja och Erik var hemma och ”tvingade” in oss en sväng för att prata lite. Så roligt. Erik skulle berätta så mycket om gamla hus, om sin farfar som var gårdfarihandlare (se bilder), om gamla tider i allmänhet. Sonja är från Öna i Mora och pratade med Christina om sin uppväxt där. Både roliga och sorgliga berättelser. Vi lovade att komma åter och dricka kaffe och stanna längre till sommaren. Vi fick en lapp med telefonnummer.

Sonja och Erik i sin fina stuga i Ribbåsen där de bott ca 20 år. Sonja resonerar med Christina. Erik med böcker han visade mig.

Något om husen som Erik talade om: ett härbre från 1498 på hans tomt, dörren från 1346. Länsstyrelsens folk höll på att ramla baklänges när de såg dörren och härbret.

Det andra huset ovanför deras gård kallas ”Hedningsladan” och är från 1448.

Erik pratade som jag sa om sin farfar med stor förtjusning. Farfar, Frost Per Persson, var i sin ungdom gårdfarihandlare tillsammans med sin broder Lars Persson Bäckman. De sålde diverse ”krams”. De ”gick på” Norrland i första hand. Det tog några resor och sen var det kört för Lars, han gifte sig i Clemensnäs och blev kvar där. Per däremot hade sin käraste kvar i Älvdalen, Skräddar Anna Olsdotter. Bröderna hade en omfattande brevväxling där de berättade sida öden och äventyr. Många brev finns bevarade, en skatt. De talade ofta om sin tid som ”gråer”, gårdfarihandlare på Älvdalska. Per blev sedermera bl.a. kyrkvärd och nämndeman i Älvdalen och Lars sågverksägare i Clemensnäs.

Bröderna Per och Lars Persson. Per till vänster och syster Margit i bakgrunden här på Ulmasgården ute på Näset.

Vi lämnade Sonja och Erik och gick uppöver i fäboden. Här några bilder från övre delen av Ribbåsen.

Ska vi fika här uppe? Det var lite varmare där. Nej, vi var så nära Rännkölen, Älvdalens skidparadis på hög höjd, 621 m.ö.h. Vi åker dit. Vi har ju turskidorna med oss så vi kan ta en liten tur. Vi knallade ner till bilen, några bilder:

En så fin gärdsgård.

Vi åkte den dryga halvmilen upp till Rännkölen. Fikade i raststugan som är uppvärmd. Ute var det ”bara” -11 grader. Eftersom vi hade skidor med oss blev det en sväng. Det finaste i skidåkningsväg hittills för oss. Obeskrivligt vackert för ögat och själen. Man glömde bort skidåkningen, bara gled och njöt. Vi mötte några andra njutare och resonerade lite med dem. Stöter naturligtvis på folk ”från förr” t.o.m. från Oxberg där mina föräldrar kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar hos mormor och farmor. Bildprov, först fika i stugan.

Sedan bilder från den underbara skidturen.

Det måste bli några bilder till, bra för dokumentationen. Bloggen är för mig en dokumentation av vad vi har för oss och naturligtvis för att sprida erfarenheter och bjuda in andra till fina och intressanta platser. Min syn på vissa samhällsfrågor är naturligtvis även det viktigt.

Summa summarum av dagen, allt blir inte som man tror och vill, ibland blir det bättre. Jag glömde säga att Älvdalens IF sköter spårningen där uppe på Rännkölen, dom gör det så bra. Ett swishbidrag hör till god ton efter vistelse där.

Två avslutningsbilder:

Vallöften – hållbarhet?

Jag fick information om att två partier, KD och Morapartiet, uttryckligen inför valet 2018 sagt att de vill ha två högstadieskolor i Mora, ingen sammanslagning till en stor alltså.

Det jag tycker är väldigt fel att man går ut inför ett val och profilerar sig i en fråga och när frågan ska avgöras så sitter man tyst om sina tidigare löften. Allianser i all ära, men varför ska man överhuvudtaget gå ut med enskilda löften när allt tydligen kullkastas när makten kommer nära inpå. Jag hackar inte på några särskilda partier, det här är nog ett fenomen som gäller många politiska partier. Det är något med systemet som inte fungerar längre. Det ser vi ju även på riksnivå. När man ”kommer in i värmen” så släpper man t.o.m. hjärtefrågor. Har det här tilltagit tro? Jag tror det.

Jag tar med exemplet här, Kristdemokraternas och Morapartiets valprogram inför 2018 års val och uttalande om Moras högstadieskolor i framtiden.

Utdrag ur KD:s valprogram 2018
Morapartiets syn på högstadiefrågan 2018

Bägge talar för två skolor, ingen sammanslagen skola. Visst kan man ändra sig, ok, men för flera väljare kanske detta var viktigt. Barnen på östra sidan i Mora, Färnäs m.fl. skulle inte behöva åka över Noretbron för att gå på högstadiet.

På kommunstyrelsemötet i oktober 2020 när frågan om byggande på Strandenområdet avhandlades godkänner dessa partier en sammanslagen skola. S vill bordlägga frågan och deltager inte beslutet som följer, V och SD är emot och C och M tillstyrker. Om MP och KD hållit sig till sina vallöften hade frågan fått annat resultat. Men OK, de hade ändrat sig.

Förresten tycker jag det är två frågor i detta beslut. Man beslutar ju också att flytta biblioteket vilket borde vara en engen fråga med egen diskussion och stor medborgardialog. Här ”åker det med” i bara farten. Trist.

Jag ville bara ge ett konkret exempel på politiskt agerande. Jag hade missat det men blev upplyst i frågan. Många är engagerade i Moras framtid.

Insändare i Mora Tidning om Strandenområdet, byggnationer, biblioteksflytten m.m.

Tekniska nämndens ordförande hade den 15 januari en insändare i Mora Tidning som jag kände att att någon måste ”besvara”. En av dom blev jag. Gösta Frost har även sagt sitt med avvikande mening från kommunens vilja att flytta biblioteket till Strandenområdet.

Bild från kyrktornet ner över Mora centrum och gågatan

Här är min insändartext:

Moraborna värnar om sin stadskärna och sitt vardagsrum där, biblioteket

   Många Morabor har på senare tid engagerat sig i den planerade utbyggnaden på Strandenområdet av ny högstadieskola för ca 800 elever, kulturhus inklusive bibliotek, kulturskola, fritidsgård, kulturscen för 400 personer, idrottshallar (en fullstor och en liten) centralarkiv, option på 1000 kvm kontorslokaler. Duschar för Vasaloppet som det pratats om finns inte i kommunstyrelsens beslut 20 okt. 2020, kanske beställs de direkt av Vasaloppet? Rosa huset kommer inte att få finnas kvar enligt intresseförfrågningar som gått ut till byggintressenterna.

   Många Morabor, inklusive jag själv, undrar om det är vettigt att trycka in allt detta på den lilla platsen som dessutom krymper i och med byggande av genomfarten. Nej, att fylla denna lilla plats mellan två vägar och skapa än mer trafik känns feltänkt från början. Har några alternativa platser verkligen utvärderats? Medborgardialog i frågan har i alla fall inte förekommit, många är väldigt överraskade när de får reda på hur långt projektet framskridit.

   Det som framkommit tydligt, och som Moraborna reagerat starkast på, är föreslagen flytt av folkbiblioteket knappt en km från centrumkärnan. Protester har kommit via namninsamlingar, insändare, Facebookgrupper, allmänt samtalsämne på byn m.m.

   Många bävar för den pågående utarmningen av centrum och att deras vardagsrum riskerar att försvinna. Alla spontanbesök till utställningar, tidningsläsning, möten, sagostunder m.m. blir ett minne blott. Närheten kommer att saknas och tomrummet blir stort.

   Det som fick mig att skriva en insändare var just en insändare från tekniska nämndens ordförande Lars Nises, där han jämför Morabornas ifrågasättande av biblioteksflytten med dem som helt var emot järnvägarnas introduktion i Sverige i mitten av 1800-talet. Jag tycker det är oförskämt att möta kommuninvånarnas engagemang, intresse och vilja på det viset. Kommunen ska istället i dylika projekt redan från start, och då menar jag från start, involvera dem och ta tillvara på deras stora intresse för utvecklingsfrågor som ofta berör dem starkt.

   Hans insändare avslutas med att man ”ska låta framrutan vara större än backspegeln”. Jag tycker att vi ska se åt alla håll, även åt sidan, och se hur dagens och framtida kulturhus/bibliotek är placerade på andra orter. Var vill man ha sina mötesplatser för så många som möjligt? Jag vill påstå att de inte hamnar eller finns utanför centrumkärnan.

   En liten samlingspunkt på gågatan med tidningar och en kopp kaffe tillsammans med Regionstad Mora och företagare låter som en väldigt dålig ersättning till ett kulturhus med all dess utbud nu och i framtiden. För det är självklart att det befintliga kulturhuset och biblioteket ska utvecklas.

   I Mora centrum ska det som finns behållas och utvecklas så långt som möjligt. Vi ska välkomna nya friska idéer, inte utarma med flytt av viktiga verksamheter.

   Förresten skriver Nises att kommunen hyr lokaler idag, vad blir skillnaden på Stranden? Det är ju ett av alternativen och då, om det väljs, kan vi troligen prata om hyra på nya nivåer.

   Pratet från ansvarigt håll om att inget är bestämt är verkligen förvånande. Läser man Kommunstyrelsen protokoll från oktober 2020 så är inriktningen att allt det som uppräknas ovan ska byggas.

   Avslutningsvis måste jag delge er sista meningen i målbilden i strategin för Hållbara Mora, antagen i juni 2018 av kommunfullmäktige:

   ”I den hållbara staden Mora är det viktigt att alla invånare – unga och gamla, kvinnor och män, med olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder upplever att de är trygga, delaktiga i samhället och kan påverka och förändra sin vardag. Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet.”

Så sägs det och jag tackar för mig.

Owe Hållmarker

Jag har redan fått bra respons på mitt inlägg och det känns bra. I den här frågan känner jag verkligen att stöd finns. Jag hoppas att frågan kan få en vändning, att det inte går prestige i det här. Känns utomordentligt märkligt om våra folkvalda ska gå emot en stor majoritet av vad Moraborna tycker.

Medborgardialogen har varit obefintlig och vi kan inte acceptera att så många ska känna sig överkörda i en så för många viktig fråga. Jag avslutar detta inlägg med ytterligare en bild över centrum och gågatan.

Mora centrum på vårkanten. Snö kvar på Gesundaberget.