Besök på Långö bruk och Ribbåsen med fallet i Ribbåsbäcken m.m.

Vi planerade att knalla upp för Gambelribbåswejen någon gång. Det har sett inbjudande ut. Samtidigt kunde man ju titta på Långö bruks område igen. Det ligger ju nästgårds. Långö bruk, ett industrisamhälle i vildmarken som levde mellan åren 1805 – 1911. Som mest bodde och arbetade ca 300 personer där. Jag har varit där tidigare, men inte Christina.

Först hade vi ett ärende i Älvdalen med träff i en fin gammal röd timmerbyggnad i centrala Älvdalen. ÄIF:s kansli och Sportkullans lokaler finns i huset. Huset kallas ”Lokalen” och var flyttat dit från Långö bruk. Lustigt, dit vi skulle. Den hette Lokalen även på brukets tid.

Efter en god lunch på Dalgatan 118 åkte vi vidare vägen via Rot till Långö bruk.

Vi kom fram till bruket och såg på kartan att det fanns en gångstig runt i området, kanske 2 km, max.

Lokalen i Älvdalen idag.
Lokalen uppe vid Långö bruk en gång, något ombyggd idag.

Vid långön finns intressanta historiska skyltar utmed gångstigen. Intressant att fantisera om det som beskrivs på skyltarna. Vi gick först ner mot älven.

Vi såg något som kom farande uppe i älven runt kröken. Måste vara paddlare av något slag. Mycket riktigt, ett par som trotsade strömmarna och paddlade nedströms, något annat vore omöjligt. Det blev att ta fram kameran.

Vi gick vidare efter det oväntade ”besöket”. Två världar möttes på något vis. Det gamla bruket – spåren efter det i alla fall – och moderna friluftsmänniskor som har annat att brottas mot.

Framme vid det gamla dammområdet igen.

Vi kände oss nöjda med turen runt det gamla bruket och kände och ”hörde” ibland de gamla tiderna och livet där. Nu upp till Ribbåsen via Gambelwejen som det så fint är skyltat nere vid vägen. Bättre väg än jag förväntat mig. Kanske kunde vi chansat med bilen, men nej. vi var ute efter att gå lite. Uppför stör inte alls.

När vi närmade oss Ribbåsen ville jag gärna återse fallet i Ribbåsbäcken. Stigen är ju så bra märkt ner dit. Tidigare kom jag och Anders Bälter nerifrån stora vägen. Ett häftigt fall är det, 22 m fritt fall. Mycket vatten och ett väldigt brus. Men kom ihåg att det inte finns några säkerhetsräcken vid fallet. Så om ni ska unga personer med, barn, eller ännu äldre än mig och Christina, så ta det väldigt försiktigt.

En snabbis upp till Ribbåsen, vi hoppade över att gå runt i fäboden/fritidshusområdet idag. Vi skulle knalla vidare leden som går ner till Liden. Klockan gick. Inget fika än.

Vi gick neröver med bilen i sikte. Först en stigning över Högsås. Jag skulle gått upp längre på Åsen för att få några bilder ner mot Älvdalen. Utmed leden var utsikten ”förstörd” av uppväxande ungskog.

Vid röda pricken fanns i alla fall hygglig vy över Ribbåsen.

Vi gick vidare på leden och fick improvisera lite för att komma ner till bilen. Obanat genom skogen är bara kul, nu när man har så fina verktyg som t.ex. Top0 GPS. Man kan inte gå fel. Vi svängde ner vid Brunnraiskeldbekk och följde den till ”vår” väg där bilden stod. Fikat blev först där, men sol och skönt var det.

Som vanligt helnöjd efter en utflykt i Älvdalsnaturen. Har man tur träffar man ju även på trevligt folk, det är gott om dem i Älvdalen. Vi återkommer med 100% säkerhet. Avslutar med en bild som blev bra, Gambelwejen till Ribbåsen med Rotälven slingrande sig där nere.

Följ med på en tur i Ulvsjötrakten

Det brukar bli minst ett besök i Ulvsjö och området däromkring per år för mig. Det var dags att göra en MTB-tur innan vintern. Jag hängde på cykeln på bilen och parkerade strax bortom högsta höjden i området före Ulvsjö, nära Kräckelbäcken. Turen var planerad Kräckelbäcken – Skuråsen – utmed Sexan Stordammsvägen upp till Ulvsjö och åter till Kräckelbäcken. En lagom tur på ca 30 km med förhoppningsvis många fotomotiv, ja det vet jag att det finns, trots gråvädret och duggregn i början.

Första stoppet var att hälsa på Rolf Jonasson i Kräckelbäcken. Rolf är bror till min tidigare ”kompis” i Ulvsjö, Ulla-Britt Lindberg. Tyvärr har Ulla-Britt lämnat oss för några år sedan. En klippa i byn som höll ihop mycket. Väldigt saknad av många. Det är lugnt på vägarna här uppe säger Rolf när jag berättar om min planerade tur. Det är lugnt hos Rolf också, närmaste grannar är 2 personer i Ulvsjö, 5 km norrut. Annars miltals till folk. Men han trivs givetvis där i sin hemtrakt

Vägen upp till Rolf i Kräckelbäcken

Efter det trevliga samtalet med coole Rolf bar det iväg till Skuråsen. Ca 5 km från Kräckelbäcken, vägen mot Emådalen.

På vägen mot Skuråsen stannade jag till och studerade de amerikanske klippgranarna som planterats där på 50-talet. De har tagit sig och frösått flera.
Information om den amerikanska klippgranen.
Måste ta med den här bilden från Norra Mora vildmark som naturreservatet heter där uppe utmed Emådalsvägen.

Strax vid Skuråsen, en plats med lång historia, bebyggt i olika omgångar från sent 1600-tal. Se informationstavlan nedan.

Vägen ner till Skuråsen

Turen skulle gå vidare Emådalsvägen österut. Det råkade bara bli så att kedjan gick av. För ovarsamt växlat m.m. i uppförsbacken från Skuråsen. Testade att ringa Rolf, men han var på annat och svarade inte. Jag fick gå tillbaka till bilen.

Jag passerade Skuråsen igen med bilen och på vänster sida finns en intressant plats markerad. Ett fundament från en tändkulemotor som drev en klingsåg 1936. Se infoskylten.

Fundament för tändkulemotor och klingsåg 1936

En av ”såverksägarna” var Hilding Svensk från Mora. Råkade ha en bild på honom.

Färden blev lättare, för samma tur ville jag ta, men saknade att sitta på cykeln och glida fram i tystnaden. Hursomhelst, iväg igen och biltur utmed Sexan, en å som ringlar sig fram från Orrmosjön i Härjedalen. En fin å där nere på höger sida hela vägen fram tills jag vek av.

Där nere vid ån, på andra sidan omkom, frös ihjäl, en herr Westerlund 1931 på nyårsnatten då han skidat på ärende till Laxtjärn och blev överraskad av snöfall. Kojan där han dog finns kvar än. Westerlunds bodde på Skuråsen.

Tyvärr måste vi ta en tråkighet till, på vägen finns en stickväg till Landledaråsen och en övernattningskoja på höger sida några hundra meter från min färdväg. Kojan brann upp för något år sedan, oförsiktiga campare hade nog misslyckats med eldningen på något vis.

Det lite roligare är att Rolf Jonasson berättade att Mats Yrgård från Sjurby i Oxberg ska timra upp en nu stuga i rundtimmer. Kanon tycker jag. Yrgård, ytterligare en cool kille och skicklig timmerman.

Färden går vidare, det blir ingen rövarbergsgrotta idag. Varit där förr och törs t.o.m. säga att den är kanske lite överreklamerad, men mystiken är härlig. Rövarberget ligger utmed min väg på höger sida, ett stort berg med vacker skog sägs det. Jag har bara sett det på håll. Men en liten promenad ner till Sexan blev det för några bilder.

Nu Stordammsvägen västerut mot Ulvsjö, inte bästa vägen, krävs lite frihöjd på bilen, tur jag bytt. På vägen blandad natur, finast in mot Ulvsjö med Kölån korsande vägen mot slutet. Före det en fin liten tjärn och ett foto naturligtvis.

Snart ”civiliserade” trakter och jag ville se Ulla-Britt Lindbergs hem igen och även titta på den s.k Kungsladan bredvid familjens gård. Ladan är flyttad några hundra meter bort men ska enligt Ulla-Britt ha stått uppe vid gården som fungerade som ”färdställe”, eller vad det kan heta, för resenärerna till och från Härjedalen m.m.

Kung Karl den Xl gjorde 1686 en resa genom Dalarna. Gränsen mot Norge gick tidigare strax norr om Ulvsjö men Härjedalen blev svenskt vid Freden i Brömsebro 1645. Kungen var väl ute och inspekterade nya ”ägor”och lämnade lite spår och sägner efter sig som dom gör kungarna.

Besök upp till Lindberggården där vägen flyttas lite. Så synd bara att inte Ulla-Britt är hemma. Där var det bara att knacka på och knalla in. Inga konstigheter där inte. Hon var hygglig mot mig och lånade ut mycket för henne viktigt material, så att jag kunde skanna in. Som jag sa tidigare, en viss tomhet la sig över Ulvsjö efter hennes bortgång. Måste ta med en bild.

Ulla-Britt Lindberg
Lindbergsgården. Här i huset hölls skola innen de fick en egen skolbyggnad i byn.

Jag hade dragit ut på fikat länge, men det ljusnade på himlen och en kopp passade bra nere vid Kungsladan jag beskrev ovan.

Fikapaus vid Kungsladan

Varglaven har länge huserat på Kungsladan och den verkar tillta i mängd.

Några bilder till från Lindbergsgården mot Ulvsjön m.m. innan sista stoppet, kyrkogården.

Ett stopp vid kyrkogården och klockstapeln är ett måste, än mer nu än förr.

Information om klockan och stapeln i Ulsvjö.

En snabbis ner på Persstigen när jag ändå är så nära, en bild.

Pers, gammal bydel i Ulvsjö

Det får bli ett tack och adjö med en standardbild från vägen när sjön dyker upp från Morahållet.

Entrén till Moras nordligaste ort, Ulvsjö.

Avslutar med ytterligare en bild på Lindbergsgården, när man länkar till FB brukar sista bilden vara den som syns där.

En hösttur till Storvarden, Skärberg och Kolmark

Ett bra sätt för mig är att skriva en blogg efter någon typ av upplevelse eller en fundering naturligtvis. Då blir det dokumenterat. Bra när många bilder ska vara med.

Den här gången gäller det när Christina och jag tog en tur den upp till Älvdalen och Trängslets skjutfält den 22 september 2020. Närmare bestämt till gamla fäbodplatsen Skärberg, upp till Storvarden (huvudmålet) och sist till Kolmarks gamla fäbodplats.

Det brukar bli en bild vid Jöllenbron av gammal vana, lite vatten

Vi fortsatte uppöver och gjorde ett stopp vid det fina Rotensugnet, även där brukar det bli en bild.

Rotensugnet

Nu till Skärberg där jag aldrig varit. En av de 15 fäbodar som fick ”lämnas över” till skjutfältet på 60-talet. Det känns allt vemodigt att se när man vet vilken historia som finns från de gamla platserna. Vilket liv och vilka minnen. Fina gamla byggnader som kunde berätta på sitt vis. Tur ändå att många gamla bilder finns kvar. När vi knallat upp mot Korskälla har man fin utsikt. Då ser man ett ”vasst” berg söderöver. De som brukar veta säger att det är nog Skärberg. Måste dit tänkte jag.

I Skärberg fanns 17 byggnader 1962. På varje av de ”övertagna” fäbodarna på skjutfältet finns fina informationsskyltar som Bosse Tegnér m.fl. sett till att de kommit på plats. Bosse huvudansvarig. Väldigt bra för alla besökare att få en kort information om vad man har framför sig.

Vi lämnade Skärberg och den friska luften däruppe på 645 m.ö.h. Vi åker tillbaka mot Rotensugnet och vidare upp mot Trollbäcken för en vandring upp till Storvarden.

Skärbergsvägen

Vi åkte åter till Storsugnet och tog sikte mot Trollbäcken för en vandring upp på Storvarden.

Starten upp på varden.

Det var fantastiska färger på leden uppöver. Man trodde inte sina ögon. Måste vara extra färggrant i år. Kameran gick het.

Det måste bli några bilder. I början på utflykten fanns fäbodstället Nupp i tanken. Även det en fäbod inom skjutfältet som ”försvunnit”. Men tiden gick fort och vi fick hoppa över den. Får bli framöver någon gång.

Vi närmade oss toppen på Storvarden. Vi har varit där tidigare och en gång kom vi då via Rödbergleden från Skarptäkt.

Det var inte sol, men bilderna blir bra även i lite mulet väder. Vi tar några till.

Väl uppe så väntade det efterlängtade fikat, lite vind där uppe på 822 m.ö.h. men inte kallt dirket.

Det glesnar med träd och målet hägrar. Ingen direkt lång tur, ca 3,5 km men visst är det en stigning på ca 200 m.

Vyer åt många håll, den gamla Mossibrändan, Städjan m.m. ses från högsta punkten på varden.

Det viktigaste, fikat.

Klart för nedfärd, tänka sig fortfarande lika fin, men lite lättare. Vi bestämde oss för att även besöka Kolmark. Jag har varit nära många gånger men inte fått till ett besök där. Men hör man Verf Lena Egardts Kolmarksvisa måsta man dit. Likaså om man studerar mamma Gerdas dokumentation om Lokas fäbodar (fantastiskt intressant), då måste man dit och titta och känna in så fina bilder och berättelser. Några bilder från nerfarten innan Kolmark.

Väl nere inspekterades Trollbäcken som strax rinner samman med Rällan.

Trollbäcken

Nu via Mossidammen till Kolmark. Någon bild förstås. Vi hade aldrig varit ner till själva dammen tidigare.

Jag tror vi måste börja med en gammal bild från vallen i Kolmark och därefter den vackra Kolmarksvisan.

Vallen i Kolmarks fäbod en gång.
Kolmarksvisan, text och musik av Verf Lena Egardt

Jag kan lyssna hur många gånger som helst på den låten. Blir så sentimental. Den sjunges tydligen vid varje skolavslutning i Rot.

Här några äldre bilder från Gerdas bok, så charmiga.

Nu några nytagna bilder från den övergivna fäboden.

Vi hälsade på hos Gerda Werf förra året och hon pratade så gott om sina Lokafäbodar. Vi var senare till Risbergs fäbod och där fick vi se några byggnader som flyttats ner från långfäboden Kolmark till hemfäboden Risberg.

Kolmarkshusen som flyttats till Risberg.
Gammal flygbild över Kolmark.
Vi avslutar där vi började, vid Storsugnet. Sista bilden syns vid inlägg på Facebook, vanligtvis i alla fall.

Lejonvillan i Mora

Lejonvillan, den gamla villan på Fredsgatan i Mora diskuteras i dagarna. Huset byggdes 1921. Snart jubileum. Rivningsbeslut har tagits och många tycker att huset är för fint och kulturhistoriskt viktigt för att riva. Kommunen äger villan sedan ett antal år tillbaka.

Skälet till rivning anges vara höga driftskostnader och höga investeringar för att få huset beboeligt eller i ordning för andra verksamheter. Vidare sägs det ligga ”fel” bland kommunens andra fastigheter i området. Annat ändamål har inte angivits, förutom parkeringsplatser.

Jag tänker här inte gå in på tekniska detaljer kring huset eller vilken verksamhet som är lämplig. Tekniska lösningar torde finnas utan att kommunen tappar i ekonomisk stabilitet. Det finns många förslag på lämpliga verksamheter i huset.

Jag vill gärna lyfta frågan och se mer visionärt och långsiktigt på det hela. Vi kan inte ändra hur det ser ut idag i området, men visst kan det finnas skäl att titta lite tillbaka. Intressant på många sätt. Bilderna är från Mora Bygdearkiv och några vykort.

En riktigt gammal bild från Klockstapeln. Lejonvillan står där framför Ordenshuset, senare Skandiabiografen. För övrigt ser vi Gamla brandstationen och Bud Carl Anderssons industrihus bak till vänster.
Här en nyare bild, en fin park har tillkommit, men inget kommunalhus än. Det byggdes 1939. Det gamla alltså.

Bilderna visar en avgörande tid i Moras bebyggelsehistoria då det började komma till byggnader i området mellan Mora kyrka och Prostgården. Utmed Fredsgatan och Dalagatan.

Här ser vi fler hus i området utmed Fredsgatan. Snart kommer ”gamla” kommunalhuset intill det vita villorna. Stadsbyggnadskontoret hus är på plats.

Det jag så mycket önskar är att man ser på helheten av detta område. Inte till enskilda hus bara. Området rymmer ändå ett antal hus som skapar en återblick av Mora, i alla fall i hygglig omfattning. Därför är det så viktigt att inte sabotera denna stadsbild.

Vi måste tänka framåt och ge våra efterkommande en chans att på plats se hur en del av Mora såg ut 1910 – 1930 och senare. Tänk dig en promenad från kyrkogården utmed Fredsgatan och bort mot Prostgården eller f.d. Strandens skola om ni så vill. Först kommer de nya och gamla kommunalhusen, varav det nya är sammanbyggt med en äldre byggnad som står mot Fredsgatan. Se flygfotot. Sen kommer Lejonvillan till vänster och ett liknande, privat, hus till höger, granne med gamla kommunalhuset. Mer till höger skymtar Vasahuset från 1922. Det kommer fler äldre hus längre fram till vänster, blandat med nyare. Vasaloppets hus före den väldigt gamla Prostgården.

Vasahuset på Vasagatan, från tidigt 1920-talet.

Inte skulle det vara lyckat att utmed promenaden mötas av en P-plats, asfalt och bilar på vänster sida mitt emot gamla kommunalhuset. Där Lejonvillan står. Helheten och inramningen skulle tas bort.

Här ett fint flygfoto som visar Fredsgatan m.m. Det är inte fråga om att återskapa detta, men att rädda och bevara så mycket som möjligt inom rimliga budgetar.

Flygbild över centrala Mora och området vi talar om.

Det verkar torde inte vara någon tvekan om Lejonvillans kulturhistoriska värde, byggnadstekniskt och för Moras utvecklingshistoria. Verksamheter för huset måste finnas på sikt.

Om vi om ett antal år tittar tillbaka och då har behållit huset, fått till en fin miljö däromkring, kommer våra efterkommande och våra framtida besökare att tacka oss för vår kloka framförhållning.

Vi måste behålla flera historiska årsringar i vår ort. Det ger ett levande samhälle. Viljan är viktigast.

Vi avslutar med en bild på Lejonvillan utmed Fredsgatan i Mora. Uppförd 1921.

Besök i Rättviksfäboden Ärteråsen

Vi har hört talas om Ärteråsen länge. Sommartid är det djur där och servering. En fin fäbod på höjderna knappa milen från Furdal. Vi kollade kartan och såg att det kan bli en fin cykeltur upp dit, man får se mer än om man vandrar. Det finns ju även fäbodstig och Siljansleden upp dit. Ibland samkörda. Vi ville även se Näses by, hade aldrig hört talas om den tidigare.

Jag har varit upp till Ärteråsen en gång tidigare, på skidor i början av 80-talet, Ärteråsrundan, en tuff tur kommer jag ihåg. Omklädning och dusch i skolan följt av prisutdelning. Jag kom trea i H35, en hygglig insats. Vi fick välja priser och jag tog en ”ensam” gädda som blev ratad av många. En Gustavsbergare som pryder köket på en hylla än idag.

Gäddan, pris i skidtävlingen Ärteråsrundan, början 80-talet.

Vi packade på cyklarna på bilen, gjorde matsäck och drog iväg till Furudal. Parkerade vid Ishallen och cyklade mot Näset. Vi cyklade runt och lärde känna byn lite. Den låg fint nere vid Skattungen och på sluttningarna ner mot sjön.

Vi gav oss iväg i motluten mot Ärteråsen, grusväg i gott skick men hyggligt uppför. Vi kom fram till parkeringen och därifrån fick vi leda cyklarna upp till fäboden. En stenig väg, men kort.

Framme vid Ärteråsen. Informationstavla och parkering.

Sista biten ledde vi som sagt cyklarna men strax var vi framme vid den fina fäboden med alla gamla hus och gärdsgårdar kors och tvärs. Jag överraskades av hur fint det var, stora välskötta ytor och många gamla hus.

Vi skulle cykla ner på ”andra sidan” så vi fick dra med oss cyklarna upp. Väl däruppe väntade välförtjänt och gott fika. Bänkar stod framme och vi satte oss i närheten av några andra besökare. Jag hade studerat kartan och det skulle gå en väg ner mot Oreälven. En knapp km kostig, men sen grusväg igen.

Vi gick omkring däruppe och det blev en hel del kort. Tacksamma motiv tycker jag. Hade ”stora” kameran så det blev lite inzoomning ner mot Furudal. Det bör vara Ore kyrka på bilden och några vindsnurror till vänster.

En annan vy över Oresjön m.m.

Vi såg ju utsiktstornet där uppe på toppen av berget men fick avstå det denna gång. Nästa gång, kanske i vår bland vitsipporna blir det ett besök där uppe.

Som sagt, många fina gamla hus, från 1600-talet och framåt. Fäboden är känd för alla sina eldhus, där fäbodhjonen övernattade vid vistelsen på sommaren.

Vår fikaplats
Panoramabild

Jag måste visa några fler bilder innan nerfärden. Jag har nog inte sett en så fin välbevarad fäbod, visst finns det en del i Mora, t.ex. S Flenarna, Indnäs och Blecket. Men det här var annorlunda.

Nerfärden tog sin början och vi gick fägatan där det såg ut som att djuren lämnat fäboden. En fäbodstig där vi ledde cyklarna tills det ljusnade i kogen, grusvägen med vändplats. Inte lång tramptag i 4-5 km. Sen kom vi ner till en större väg som gick utmed Oreälven.

Där dök den upp, grusvägen.
Vi stannad till vid bron över Oreälven.

På kartan hade vi sett att det finns ett spännande naturreservat rätt centralt i Furudal. Vindförberg, en rullstensås med rester av stenåldersgravar längst ut på udden i Oresjön. Vi hade kaffe och någon bulle kvar så vi tog oss dit upp på höjden.

Sista fikat för dagen vid Vindförberg.

Det här blev en helt lyckad dag, ca tre mils cykling och många fina upplevelser och intryck. Till Ärteråsen återvänder vi gärna. Rekommenderas!

Saxviken

Jag har mina käpphästar. En som jag tar ut ur stallet då och då är vår fina plats Saxviken och kajenområdet. Många som besöker oss undrar när vi är ute och går hur det kan vara så tomt på sittplatser, fikaplatser och liknande där nere vid sjön. Många kommuner skulle vara gröna av avund på en sådan centrumnära plats och utnyttja den mer. Mitt svar är att jag inte vet. Det påtalas år efter år av många, inga stora investeringar behövs. Det planeras ju för området men det ska inte hindra att ge service åt alla våra besökare och Morabor som söker sig dit ner. Vattnet promenaden, hästen, restauranger m.m. drar naturligt ner folk. Visst finns några fasta soffor en viss bit, väl utnyttjade. Men stora delar av området är fria från dessa faciliteter. En lekpark, gräsmattor i stor omfattning och inte en sittplats/picknickplats. Jag gillar inte att gnälla, men ifrågasätta måste jag göra, varför har vi det så här. Finns ingen utpekad för dessa frågor som styr? Saknas det vanliga, pengar? Är det gott nog?

Så här ser det ut i Mora vid kajen, tog några bilder bara en dag

Hela området, inklusive det stora fältet vid Saxnäshusen är i princip rent från sittmöjligheter, förutom gräset. Någon soffa finns nere vid vattnet från tidigt sjuttiotal samt en fast soffa på hela området.

Vi den lilla lekparken är det ofta folk liksom vid loket, hästen och mot ”Vasastugan”. Rent på sittmöjligheter för vila eller en picknick.

Det blir någon semestertur emellanåt och det är klart att man ser mycket. Vi var nyligen i , Sjötorp, Mariestad och Trollhättan där jag kom ihåg att ta några bilder. Där ges folk verkligen möjlighet att vid vattnet sitta och njuta och ta fram medhavd fika.

I Mariestad hade de fullt med soffor och andra ”vilredskap”, t.o.m hammockar utmed vattnet och i staden.

Trollhättan

Trollhättan är inte sämre, fina planteringar och sittmöjligheter i staden och vid vattnet.

Så har kan jag hålla på, stad efter stad, plats efter plats. Men hos fina Mora, där gäller det inte. Någon tanke måste finnas. Jag skriver inte till kommunen, vet att många läser det här. Sen är det som vanligt, vissa bryr sig inte alls, har inte tänkt på det. Andra däremot reagerar för att vi ska ha en så fin plats så dåligt utnyttjad.

Men chansen finns ju än. Jag har tjatat om Saxnäs och Saxviken i 30 år nu och tänkte det skull bli en ändring. Men vi ska glädja oss åt att det inte står ett stort kommunhus uppe åt Starbohållet på gamla gräsytan eller en stor ”köplada” inkl parkeringar och vägar alldeles intill bostadshusen. Parkdrömmen finns. Efter all sanering som gjorts och ska fortsätta. Samt drömmen om ett vackert område känt för sina inbjudande sitt-, picknick-, och lekplatser m.m.

Ett litet Trollhätteexempel.

En tur till Älvdalen, Klitten, Vitturn, Mimmikulle m.m.

Det finns mycket att upptäcka i Älvdalen. Vi har tid och tog en tur uppöver. Huvudmålet var utsiktsplatsen på berget Vitturn i Klitten.

Vi var inställda på fika före Klitten och testade Morins, m.fl fik. Tyvärr stängt. Det fick bli kaffe och wienerbröd på Ica Olssons. Vi tog plats på trappen vid Hagströms hus vid Dalgatan. ”Fönsterbord” blev det. Gott fika, utan tvekan.

Finfika på Hagströms trapp vid Dalgatan.

Vi styrde mot Klitten och Vitturn. Fint som vanligt i Klitten där på höjderna.

Vi hittade ganska lätt till Vitturn och stigen upp. Det är bara ca 500 m och det var inte jobbigt. Man är ju redan på så hög höjd, däruppe är man på drygt 500 m.ö.h. Stigen ledde oss till en hög klippvägg. Används av bergsklättrare för träning.

På väg upp på toppen.
Vi testade inte väggen, gick till vänster och tog oss upp lätt.

Väl uppe väntade fina vyer. Lika fint som från Hykjeberg tyckte vi allt. Och så fin plats med stora ytor på stenhällarna för fika och vila. Där skulle man tälta egentligen. Här några vyer. Börjar med en enskild bild och sedan ett litet galleri.

Nässjön och Näsets by.

I Klitten såg vi så många fina hässjor. Jag var tvungen att ta bilder från barndomens ”lekplatser”. Vi hade hässjor på lindorna där jag växte upp i Mora. Vi kröp ofta i dom där i Morkarlby, Storms visste inget. Ingen allergi eller andra problem, bara roligt och så den härliga hödoften. Jag kände den så tydligt däruppe i Klitten. Luktsinnet är nedgraderat numera, men det här var den starkaste positiva doften jag känt på länge.

Visst har vi varit i Klitten tidigare och det här fina gamla huset har vi sett förr. Går inte att missa. Det fick bli en bild igen.

Vi knallade runt lite däruppe men fick ju syn på badplatsen vid Nässjön med sitt hopptorn. Vi åkte ner dit för att ta några bilder bort mot Hykjeberg.

Hykjeberg på håll.

Vi åkte in till Älvdalen igen för att åka vidare till Mjågen. När vi passerade turistbyrån i gamla stationshuset blev jag ledsen, även arg för övrigt. Hur kan Visit Dalarna stänga ner en så proffsig turistbyrå. Väldigt svårt att ta till sig. Jag tycker man skulle gjort tvärtom och i kombination med appar lyft det personliga mötet och verkligen starkt agerat för att visa det fina som finns. Främst det ”bortom turistfällorna”, dessa hittar man ändå.

Vi hade läst och hört om Mimmikulle vid Mjågen. En plats där häxbränning ägt rum. Vi måste kolla. Har varit till reningsverket en gång för länge sedan. 1975-80. Gösta Levin hette han väl chefen för det hela. Det var fint där nere vid Mjågen och ut mot dammen. Samtidigt tragiskt när man tänker på vad som hände där i trakten i slutet av 1600-talet, närmare bestämt 1668-1671.

Vi gick upp på kullen som om det nu var den platsen man brände häxor, så var det effektfullt i avskräckande syfte. Bålen måste setts i alla riktningar.

Vi gick runt där lite, aldrig varit där tidigare och såg mycket fint ”bortom allfarvägarna”.

Väsaberget

Ja, det var allt en trevlig dag i grannkommunen. Det blir fler besök inom kort. Några nedlagda fäbodplatser på skjutfältet står nog på tur. Det finns så mycket fint i Älvdalen. Avslutar med ytterligare en vy från berget Vitturn.

Näset och Nässjön

Promenad och cykling i Våmhusskogen. Buffringsväg från Fyriberg mot Kallbols fäbod.

När jag tittar på kartor får jag ofta lust att kolla upp ställen och stigar jag ser. Idag var det dags för en promenad från Bonäs/Våmhusfäboden Fyriberg över Överberg, förbi Messmörslågan och till vägen mot ödefäboden Kallbol. Där var jag nyligen och tar några bilder från den turen med på slutet här. Jag åkte bil upp och la ut MTB:n i skogen, inkl hjälm. Tog bilen tillbaka Rädklittsvägen till Fyribergs utkant där den gamla leden började. Förr buförde man kreatur till långfäboden där. Det som ”buffras” idag är väl snöskotrar. En skoterled alltså. Men väldigt gångbar.

Först en presentation av Fyriberg.

Jag hittade stigen, skoterleden och knallade mot Överberg via Husbacken. Ni ser stigen/vägen på kartan:

Karta över vandringsturen upp till cykeln och vägen åter på MTB:n.

På Överberg skulle det bli fina bilder var det meningen, men vädret ville annat. Det regnade från första steget. Samma som de andra gångerna jag varit dit till den jättefina utsikten. Det får bli en tur till. Fint hursomhelst.

Nu ner på nya områden genom skogen mot cykeln. Solen kom snabbt fram och det blev så fint några km. Vid Messmörslågan var det fint värre. Låga står ofta för gamla kullfallna träd. Messmör vet vi vad det är. Men här kanske det betyder bredvid myren eller liknande. För mör är nog myr. Platsen på kartan var är en myr med en jätteliten tjärn. Men några gamla träd kan ju ändå gett namnet. Får utredas vidare. Undrar hur gammalt namnet är?

Platsen på kartan för Messmörslågan, kanske ett gammalt trä legat här?

Solen lyste och vandringen gick vidare i den fina terrängen. Ytterligare några bilder innan cykeln dök upp.

En termos finns alltid i ryggsäcken, var fanns en bra sittplats? Plötsligt dök en jaktkoja upp. Där blev det paus i solskenet.

Fikaplats framför kojan.

GPS:en skvallrade om att jag var framme på min korta tur. Hoppas cykeln ligger kvar i skogen, det gjorde den bakom stenen. Här är det 5 km kvar till Kallbol, men som sagt där var vi nyligen.

På med cykelskorna och hjälmen. Man kan inte säga att det är tungåkt ner mot Rädbjörka. Bra nog till lutning och regnet började igen. Jag fick bromsa mig neråt på grusvägen. Men upp till bilen i trakten av Fyriberg var det ingen vila. Det var precis så att jag klarade det utan att gå.

Motigt på slutet i regnvädret. Siljansleden passerades.

Sen sprack det upp igen, när man väl kommit in i bilen. Fina vyer var det.

Jag lovade några bilder från ödefäboden Kallbol som lades ned definitivt 1909. Startade på 1870-talet. En härlig plats med en granskog utan dess like och gamla husgrunder m.m. Trolskt vill jag säga. Det går att gå fram dit och knalla vidare till Övre Blecket om man är på det humöret. Märkt led, i alla fall ”startskylt” Blecket 5 km.

Det får bli ytterligare några bilder.

Det var en trevlig liten utflykt det här. En guidad vandring från Fyriberg till Kallbol tror jag skulle vara en fin sak. I runda svängar 1 mil. Naturligtvis om berättelsen om livet förr, före skotrarna.

Förbifart Mora och Genomfart Mora

Det diskuteras numera livligt den genomfartsled genom centrala Mora som beslutats av kommunen och Trafikverket. Bygget börjar i höst. Det är en omvälvande förändring och många ingrepp mellan Noretbron till rondellen vid korsningen Strandgatan – Fridhemsgatan. Planen för detta har varit utställd och yttranden har kommit in. Möten med allmänheten har ägt rum med Trafikverket och kommunen på plats. Kommunen har godkänt planen.

När det nu börjar ”uppdagas” hur stora ingreppen blir kommer de väntade reaktionerna, många känner sig ”överkörda”.

Jag är ingen trafikplanerare eller expert i dessa frågor, men tycker att genomfarten är överdrivet dimensionerad. Rondellerna är säkert bra, men storleken på hela ”trafiklösningen” tycks mig överdriven. Jag tycker som novis att man kunde ta mer hänsyn till de speciella förhållanden som gäller utmed Strandgatan och Vasagatan. Många kulturellt känsliga områden som man kunde behandlat mer varsamt. Måste vägen vara ”spikrak”? Kunde inte svaga böjar gjort det möjligt att undantaga vissa ingrepp? Till exempel vid Kristinebergskullen. Måste gång- och cykelbanor finnas på bägge sidor vägen hela vägen? Jag menar alltså att verkets lösning är anpassad för en större ort med andra förhållanden. Med annan inställning och god vilja skulle man som jag tror haft möjlighet att vara mer varsam med centrala Mora och dess kulturvärden. Jag skrev ett yttrande med den inriktningen till byggnadsnämnden som antogs av Mora Hembygdslag.

Många lyfter alltså den miljöpåverkan som genomfarten ger och tycker att genomfarten ska stoppas och i stället vill man att den sedan länge omtalade förbifartsleden ska byggas. En led som funnits med i planeringen i åtskilliga år men av olika skäl, främst ekonomiska gissar jag, ej blivit verklighet. Det finns säker även andra skäl till varför den inte byggts. Ett argument är ju att undersökningar visar att ca 80% av trafiken mellan Mora centrum och Noret är lokal och en förbifartsled skulle för marginellt påverka trafiken genom centrum.

Det som jag vill ta upp här är att det ropas på förbifart p.g.a. miljö- och kulturpåverkan. Då tror jag inte alla riktigt satt sig in i den miljöpåverkan en förbifart kan ge. Jag poängterar än en gång att trafikleden genom Mora för mig är överdrivet tilltagen och påverkar centrala Mora mycket negativt. Men här lyfter jag det ingen pratar om, miljöpåverkan av en förbifartsled.

Här en skiss från kommunens översiktsplan där ni ser förbifartsleden utlagd i grönt från Färnäs till Öna. Om man kollar lite närmare och ser konsekvenserna bit för bit så blir det så här för mig. Men obs. igen, jag är ingen trafikspecialist utan hänvisar till sunt förnuft.

Från Färnäs över ängarna till gamla Orsavägen

Ängarna kanske vi kan köpa att de ”huggs av”, men jag undrar vad de som bor i Hindriksheden tycker. Från att ha haft en lugn skog ”bakom” sig kommer de att få en bred väg som inte kommer att vara tystlåten.

Från gamla Orsavägen över industriområdet till nya Orsavägen, E45:an.

Här blir påverkan mindre, väg bakom industriområdet som därmed avgränsas och det blir bullrigare.

Från E45:a ner mot älven

Här tycker jag det börjar ”hetta till”. Vägen kommer alldeles bakom det nya äldreboendet Ekbacken och villorna på området Måmyren. Ny rondell torde det bli. Väg ner mot älven och ny bro intill villorna därnere i den fina tysta miljön. Vägen stör även nya byggnationer åt Orsahållet. En stark störning i ev. framtida bebyggelse.

Över älven och över Sandängarana

Här kommer det brutalaste ingreppet. En lång bro över älven med de kostnader det innebär och inverkan på miljön vid älven. Sen kanske det värsta. Ett sabotage mot Sandaängarna. Vilken visionär som helst ser potentialen i detta framtida fritidsområde så nära centrum. Efter golfbanan och norrut kan anläggas bad, tennisbanor, banor av alla de slag, gångstigar, fin park borta vid de nästan danska sanddynerna, sommarservering m.m. Bara fantasin sätter stopp. Vi pratar om visioner för Moras befolkning och besökare som verkligen skulle uppskattas. Sätt det mot en bullrig stor väg som avskärmar området och ger det dödsstöten.

Från Sandängarna mot Kråkberg över kanalen.

Över de fina våtmarkerna och kanalen ytterligare en bro över till andra sidan intill båtplatserna i kanalen vid Kråkberg, ”bakom veterinärerna”. Ännu en tyst fin plats med närliggande hus saboteras för all framtid med anslutning till riksväg 70. Ny rondell.

Miljöpåverkan av klass och ekonomiska åtaganden utöver vad vi har råd med. Men det värsta som sagt, sabotage mot vår fina framtida oas, Sandängarna. Jag tycker bilarna redan nu tar för stor plats i Mora och detta ökar med den nya genomfarten.

Summa summarum, en ”förminskad/anpassad” genomfart vore önskvärd och enligt min mening kan förbifartsleden vara färdigdiskuterad. Jag vet att jag är lite motvalls käring här men det får ni tåla. Tror inte så många funderat på vad det innebär med en förbifart.

Här några bilder från de områden som berörs. Ute vid Orsasjön/älven och kanalen.

En äldre flygbild där inte Ekbackens äldreboende är byggt, ej heller villor. Vägen blir att ligga i princip vid kraftledningsgatan, om den nu skulle färdigställas någon gång. Hitom golfbanorna på Sandängarna. Förresten, golfarna skulle nog inte uppskatta en stor bro och väg i sin fritidsmiljö.

Jag återkommer säkert i den här frågan/Owe

Värdet av det vackra omkring oss

Jag jobbar mycket med bilder, ofta gamla, både vykort och annat. Då slås man allt av föränderligheten i våra städer/orter. Många miljöer vi har omkring oss genomgår kraftiga förändringar. Vissa samhällen växer och andra blir mindre. Ofta tar närmiljöerna stryk i bägge fallen, mycket av det vackra i vår närmaste omgivning i tätorten tar stryk. Naturligtvis stämmer det inte rakt av, mycket vackert ställs i ordning och vårdas.

Men likväl vill jag nog säga att staden/tätorten tidigare ofta hade ett annat mer tilltagande utseende. Intresset för det estetiska värdet verkar avta, de historiska årsringarna värderas allt lägre. Det är helt enkelt ”nya” tider. Fler träd tas ner än planteras, grönytorna och parkerna krymper, asfalten och betongen tar över. Naturligtvis finns undantag.

Mora tätort följer allt mönstret tycker i alla fall jag. Jag har jobbat en del med planering och mitt motto har varit ”En stad med stil”. Jag tror alla mår bra av det, Morabor som besökare.

En käpphäst jag har är området kring Vasastatyn. Vi använder ju Vasa i väldigt många sammanhang (även Zorn) och de är en stor del av Moras varumärke. En gån var t.ex. Vasastoden som den kallades Moras största besöksmål. Före det var det Vasamonumentet i Utmeland.

Tillbaka till bilder. Här några exempel på Vasastatyn och området i dess närhet.

Här en bild från 1944 med soffor, planteringar och träd.

Jag är fullt medveten att alla inte bryr sig i de här frågorna. Men många är vi som tycker att stadens ansikte är viktigt. Ytterligare några gamla bilder från området.

Sakta men säkert har området bytt skepnad, kanske inte ella sett, med det har det, med besked. Det finns säkert skäl, eller inte.

En aktuell bild från området.

”Nedrustningen” har varat väldigt länge. Nu får vi sätta vårt hopp till den planering som finns för området och även om nu genomfartsleden minskar in Gustavs kulle så är det bra läge att snygga till och fixa resten. Målet ska ju flyttas så kanske man ska flytta in Gustav ett antal meter från vägen? Häftig tanke, förmodligen inte för alla.

Invigning Zornstatyn 1936

Som sagt, Vasa och Zorn är stora varumärken i Mora. Därmed borde det vara självklart att vårda deras minne. Nu har ju viss ”åverkan” gjorts i Tingshusparken vid Zornstatyn. Häckar och träd har tagits bort. Vi utgår från att det enbart är för utbyte av fjärrvärmeledningar och att det återställs. En del av parken gjordes om till parkeringsytor för några år sedan.

Missförstå mig inte, jag vill verkligen inte att allt ska vara som det var, snarare tvärtom, förnyelse ska vi ha. Men ändå ska vi vårda ”pärlorna” och ha se till att vi får trivsamma miljöer.

Vi kanske som Helsingborg se till att vi planterar ett antal nya träd i tätorten varje år. Se till att asfaltsytorna inte breder ut sig mer.

Som kuriosa kan nämnas att 1939 hade dåtidens vägansvariga på förslag att alla björkar på den norra sidan mot kyrkan skulle avverkas för att bredda vägen. Stormöte hölls i templarlokalen och motståndet var stort mot att förstöra den fina alle’n utanför kyrkan. Jag vet inte hur slutresultatet blev, men förskjutning av avverkningen kom till stånd. Redan då insåg man värdet av det gröna i staden. Moras turistförening var initiativtagare till protesten.

Gammal bild på Mora kyrka med folkliv och grönska.