MoraOwe

Vi var till Axi fäbodar häromkvällen, Christina och jag. En utflykt som det blir rätt ofta. Fin kväll till att börja med, sedan mötte vi svarta moln och regn. Det gick över rätt snabbt. Jag skrev om vår lilla tur på Facebook och nämnde en jättesten som vi såg. Den har jag nämnt tidigare i någon beskrivning av Axi och då fått uppfattningen att jättarna i Fulåberg och Axi var osams och jätten i Fulåberg kastade den stora stenen mot Axi fäbodar. Jag nämnde det i berättelsen på FB och man undrade var den berättelsen kom ifrån. Jag visste att jag läst det någonstans och till slut hittade jag boken där jag läst det. Skid- och friluftsfrämjandets årsskrift 1947. En artikel av Hjorvard Leonardsson.

Artikeln handlade om när författaren tog en cykeltur från Vika och västerut. Han följde skylten där det stod Ridled till Venjan. Skylten hade stått där i miner 30 år.

Eftersom Bengt Andersson från Vika och jag ägnat mycken tid att hitta rätt på och markera en stor del av denna ridled kan jag beskriva lite av vad Leonardsson säger om sin tur. Några bilder finns med från Axi m.m. Inte bästa kvalitet blir det när man skannar bokbilder i låg upplösning. Men de måste med. Jag blandar in några färska bilder. Artikelförfattarens text inom ”situationstecken”.

”Varför inte cykla ridleden så gott det går tänkte Leonardsson. Västerut genom skogarna i Mora bort från allfarvägen. Den krokiga byvägen, som slingrar från stora landsvägen, kilar över järnvägen in i skogen, vars ridå går ner bakom färdemannen. Och då ha vi nått lugnet. Här ryker intet landsvägsdamm och här vrålar inga motorer. Kuperad terräng och färden går uppför Leksbergets sluttning. Leksberget där förr i tiden trollen ruvade över silverskatter och skogsjungfrun vallade sina kor och blandade in dem med kräken från Ambergs fäbodar. Vägen stiger sedan djärvt upp i Fulåbergs och Svartbergs höjder. Vyerna öppnar sig i vida fält över skogarna och både Orsasjön och Siljan blänker vid horisonten. Vägen går numera inte genom Ambergs fäbodar utan nedanför så att den värsta höjden undvikes. Än går det an att för den djärve likt bypojkarna förr i världen slunga sig utför backarna i väster med en kulla på cykelramen. Vådliga prov för pojkarna och flickorna.

Här i trakten sköt i gamla tider engelsmannen Llewellyn Lloyd björn, då han förnöjde sig i Skandinavien, till omväxling med sitt hemlands parforcejakter på räv. Detta var på 1820-talet. I våra dagar rör sig här efter vägen Negerbyns invånare, det är de kolare och skogshuggare, som befolkar kojorna i skogen på Åskakens strand, där kolbottnarna ligga tätt.

Det går alltjämt gupp upp och gupp ned, tills Skröjsheden jämnar vägen. Och så spåras där i vildmarken tecken till odlingar och, väl uppe på åsen, ser man Axi fäbodar titta fram där vägen lutar ned mot ett par små tjärnar. Nu är vi uppe i ett skogarnas centrum, en trakt där människan i århundraden brottats med naturen, vunnit bygd men på nytt förlorat den. För ett par sekler sedan fanns här t.o.m. några bönder skrivna som fastboende befolkning och här bodde enstöringar som gubben på Lissberget, vars stuga ännu kan spåras i mosstäcket. Men även i våra dagar trotsar ensamma män de långa mörka vintrarna och lever sitt liv i en avskildhet, som bara bryts av fäbodkullornas invasion under några korta sommarmånader. Här växer hundraåriga furor över de gamla odlingsrösena och kring fäbodtäkten öppnar sig ännu mossöverdrivna varggropar, som minnen från den tid, då folket levde ett hårdare liv i skogen än nu. Och ännu längre tillbaka tiden går de jättekast, som hamnat mellan risiga granar i skogsdunklet. Det var visst jätten uppe i Fulåberg, som kastade sten på sin ovän i Axi”.

Nu är jag, Owe, alltså framme vid saken som gjorde att jag skriver detta lilla Axiinlägg. I Skid- och Friluftsfrämjandets bok finns en del bilder, bl.a. författarens bild på jättestenen. Det blev mycket frågande om stenen i min FB-text.

Stenen hittar man lätt om man åker igenom fäbodstället norröver och strax dyker den upp på höger sida efter kvarndammen.

Jag går nu vidare med text fån boken:

”Höga, åt båda sidor branta, slingrande åsar från den bistra istiden kantar Axitjärn, på vars strand fäbodvallens huvudsakliga bebyggelse grupperats.

Uppe på högsta krönet av Eggen, som dess åsar kallas, ser man ut över skogen.”

Författaren berättar om olika leder som går ner till Ryssån och vidare delvis till Långsisdammen varifrån Ryssån bär massor av timmerstockar ända ned till Siljan.

”Här kan kan man ta sig till Lindans fäbodar där kreaturen inte betat den rika grönskan till vallen, därför att gärdesgårdarna nu förfallit. Annat var det i förra århundradet, då Siljansfors järnbruk, som låg i skogen vid Ljugarens vida vatten, var i drift. Då gjorde folket i Lindan, och Stickosäl med för den delen, goda affärer i mjölk, smör och ost med brukssmederna”.

Författaren Hjorvard besökte även Stenisäls fäbodar. Redan då var Stenisäl en ödefäbod. I början av år 1900 låg här en litet fint fäbodställe. Han beskriver stället som så:

”Vildmarken har tagit åter sina förlorade domäner. Gärdesgårdarna ligger nedruttnade och mossövervuxna, bara en och annan slana sticker upp i ur grönskan. Enar, björkar, aspar och en och annan gran har trängt in på de förut vältrampade backarna mellan suggorna. Alla stigar har försvunnit i den yppiga vegetationens snårskog. Stugor, fjås, lador och härbren har flyttats ned till bygden eller till andra fäbodar eller ruttnat ner. Mellan alsnår och videbuskage pekar murknande stockar och golvplankor anklagande mot himmeln och solblekta pärttak breder ut sig i multnande mattor mellan husgrundernas mossbelupna stenar. Räven och lekatten smyger omkring i ruinen och grodorna hoppar ogenerat i den igenslammade källan. En öde fäbods hela vemod andas ur den snabbt framträngande vildmarken, som tar åter vad människor tidigare skapat. Och ska man trots allt känna sig solidarisk med den segrande obygden!.

”Så kommer vi tillbaka till Axi igen, kommer över de små branta kullarna vid Eggen och ner i fäboden vid tjärdalen, där Anders Bogg kan hända just då bränner tjära. Han bränner helst tjäran själv, dalbränd tjära blir något helt annat än den köpta och för Boggen är bara det bästa gott nog, då han skall tjära ekan som han brukar släpa genom skogen mellan Åskaken och Ryssjön.
Stannar du en stund hos honom berättar han gärna om Axi. Han ser allt i skogen och han upplever ännu jaktens äventyr om höstarna och känner upptäckarglädjen inför någon hittills oupptäckt okänd grotta i skogsgömmorna eller någon naturens nyckfullhet i växtligheten. När tjärdalsröken driver över fäboden, då gläder sig både folk och fä, därför att myggen, bromsen och alla annan”åt”sky den.

Hjorvard beskriver vidare vart ridvägen gick västerut. ”Inte åt det här hållet, då kommer man bl.a. till Hållindan och ännu längre bort Rullbo. Man ska heller inte gå genom Axi mot Kvarntjärnen där går man åt Fulåbergshållet. Nej, man ska gå förbi Axitjärnen och fortsätta efter den väg som där försvinner in i skogen. Förresten rätt bra framkomlig på cykel, då kommer man fram till gamla ridvägen. Där står idag, 1947, en gengångare från svunna tider en fjärdingsstolpe efter vägen.

Det är en skaplig väg ända till Långsisdammen och flottningsföreningen har broat över Ryssån. Här får man välja väg, antingen till Skinnsäcksån på vars strand Granåborgs skogsstation söker skugga under en ensam björks blygsamma krona. Det går att cykla ända till Jällbo.”

” Ridvägen till Venjan den gick i alla fall inte här, utan från Långsisdammen tog den västerut, där ännu en smal stig försvinner in i den dunkla skogen. Den är så obetydlig, att man skulle tveka, om där inte satt en vägvisare i form av en fur ute på planen vid dammbyggnaden. Här åkte ett parynglingar tandem i somras, (1946). De gav sig in i skogen bortom Långsisdammen – men de kom tillbaka till Axi igen, för deras fordon passade i längden inte för denna väg till Venjan. Här är inte längre allfarväg som i gamla tider, då trafiken var så livlig, att man mellan Axi och Långsisdammen hade ett krucifix rest till vägfarandes tröst och uppmuntran. Det kunde behöva en sådan tröst på denna väg där på den tiden, efter vad man förtäljer, lömska stigmän ofta lurade på de vägfarande.

Och kanske att en gång i framtiden här åter kan bli allfarväg, ty för två år sedan stakades en ny väg från Vika över till Axi upp till Långsisdammen och meningen är, att den skall gå uppåt Jällbo åtminstone. Vill Venjansborna bygga emot från sin sida, så skulle moraborna också bygga färdigt till Venjans rå och då blir det en gin väg över skogen mellan sockenkyrkorna.

Den vägen byggs för timrets och skogsindustrins skull. Om den kommer och när den kommer, får nog romantiken maka sig åt sidan.

Och skulle det gå så trakten av Axi, så har Dalarna andra färdleder bortom allfarväg, där friluftsfolket alltid finner utrymme för cykelfärder och strövtåg i en något så när orörd natur.”

Här slutar artikeln av Hjorvard Leonardsson skriven 1947.

Det blev ju andra lösningar på väg mellan Mora och Venjan. En av dem blev den s.k. Studentvägen som går mellan Södra Selbäck och Venjan, via Grundsjön. Bengt och jag drog i alla fall vårt strå till stacken genom att märka ut gamla ridleden från Grundsjön till Axi. Venjansborna hade redan då ”fixat” delen Venjan till Grundsjön. Vi drog vårt strå till friluftslivsstacken. Största delen av sträckan på 21 km är även fornminnesförklarad på Venjansbornas och vårt initiativ.

Artikeln av Hjorvard Leonardsson är bra, historisk skildring av en gammal allfarväg i kombination av en bra beskrivning av fäbodlivet på slutet av 40-talet. Har man sedan kännedom om området och människorna i trakterna blir det naturligtvis än bättre. Har man läggning och intresse för fäbodar och dess öden blir artikeln än bättre.

Tack för den här gången.

Jag avslutar med en bild från Långsidammen där ridleden drar vidare mot Venjan över Grundsjön. Fin start över den häftiga och vackra åsen.

Nu, dagen efter min blogg om cykelturen har jag fått mycket information om denne Hjorvard Leonardsson som skrev artikeln 1947. Jag återkommer om honom. Verkar mycket intressant.

Väldigt länge och ingående har jag studerat Önagrabben Krång Olof Erikssons, Vita Björns (1864 – 1954), liv och leverne. Jag hörde talas om honom som barn, indianhövdingen som donerade en lekpark, bakom kyrkan, till Mora år 1951. Jag skaffade boken om Vita Björnen, skriven av Svante E Löfgren år 1949. Läst den flera gånger nu och blir lika fascinerad varje gång. I USA blev Olofs namn K. O. Erickson.

Vi, Christina och jag, reste till Mora Washington år 2018. Jag vill dokumentera resan i denna blogg. Jag gör böcker av mina bloggar efter hand.

Bokomslaget med karta ur boken.

Jag fick boken av Lars-Gösta Persson boende i Rättvik. Tyvärr nyligen avliden. Han var rektor på Lantmannaskolan i Rättvik i 24 år. Han var från Kråkberg och släkt med Krång Olof Erickson. Nedan Olofs dedikering i boken.

Väldigt kort om Krång Olof. Han föddes 1864 i Öna på Kånågatan och var näst yngst i en familj med 6 barn. Han levde i en fattig familj där fadern inte var någon bra förebild. Olof var busig i skolan och hade dåliga betyg. Rätt vad det var vände det och Olof blev en ordentlig och duktig elev. Han blev bäst i hela skolan när han lämnat småskolan. Olov avled 1954 och hans grav är på Mora, Dalarna, kyrkogård.

Han bestämde sig för att leta guld och bli rik. Han läste mycket, bl.a. om guldruschen. Fattigdomen i Öna hade triggat honom till rikedom. Han reste som väldigt ung, 12-13 år ut i världen. England – Australien – Nya Zeeland – Haiti – California – Seattle. Han blev kvar i Seattle på sin väg till Alaska. I Seattle såg han till att bli nybyggare ute vid Stilla Havskusten där enbart indianer höll till. När man läser om detta tror man inte sina ögon, kan den lilla grabben fixat allt detta, svaret är ja, och han lyckades bli en etablerad man först i Mora, en ort han grundade, och senare i Port Angelas i Washington State. Vi återkommer till detaljer i hans möten med indianer, affärer och uppdrag han fick där ute i vildmarken. Han var en riktig affärsman och gjorde lyckade affärer med indianerna och andra där ute vid Stillahavskusten.  Olofs goda relationer med indianerna slutade med att han år 1923 blev invald som medlen i Quillaystammen och fick namnet Barth-Ar-Kell, Vita Björnen.  Han blev ”hedershövding” i stammen.

Olof hade god kontakt med Gerda Boethiüs, senare chef för Zornmuseet och de hade tät brevväxling, bl.a. inför byggnationen av museet. Olof var en stor sponsor till museebygget. Gerda och Olof hade tät brevväxling. Jag har skannat de flesta av dessa brev och citerar Olofs text i ett av breven innan jag går vidare i min berättelse:

”Jag är bara en fattig bondpojke född i Öna. Jag minns när jag kom till småskolan första dagen så var jag trasig, (kanhända smutsig också) och lärarinnan ställde mig ut i ett hörn att skämmas. Det tyckte jag inte om och blev ostyrig och vild och ville inte lära mig min läxan så hon satte mig på skambänken.

Jag vandrade ut i den stora världen helt ung, mellan 12-13 år, och lärde att det tar kunskap, bildning, flit, sparsamhet, ärlighet och gott uppförande att vinna framsteg här i världen.”

Sedan beskriver han i detta brev vad han varit med om dittills i livet, i väldigt stora drag förstås.

Jag blev alltmer nyfiken på platsen Mora i Washington som grundats av Krång Olof. Jag gick in på Google Earth och hittade plötsligt Mora Road och kunde följa den vägen ut mot kusten från Forks. Det såg så fint ut och intresset steg. Jag visste inte att det var så fina vägar där i området ut till kusten. Jag pratade med Bertil Skeri från Mora som varit där. Nästan av en slump hamnade de där när de bilat från Port Angeles ut mot kusten. Det var så fina omgivningar berömde han. Jag tänkte, ”dit måste jag” och en planering börjades, det tog lång tid innan jag/vi kom till skott. Det gällde även att övertyga Christina om hur fint och spännande det skulle bli att resa dit. Inte nog med fina omgivningar, Olof hade ättlingar boende nära Port Angeles i orten Sequim. Kanske ett besök? Det blir ofta en resa när man fyller jämna år, där fick jag till det. 70 år kunde firas i Mora, Washington, USA. 2018 slog vi till.

Fotografering och dokumentation tillhör mina intressen och berättelsen om vår resa bygger på bilder. Jag ska försöka begränsa mitt snack som ofta kan bli lite för detaljerat.

Först några bilder från Google Earth och Street View på Mora Road.

Nu gick jag lite fort fram. Måste starta med vår resa till USA. Kompisarna i Mora Lennart med fru Birgitta hade länge pratat om att resa till Alaska. Lennart har släkt där. OK, då kan vi kanske åka tillsammans, åtminstone till Seattle och hem därifrån igen. Så blev det, de valde Alaska och vi Port Angeles – Mora. Vi umgicks på hemvägen någon dag i Seattle. Fin stad!

Christina och jag tog buss, inklusive färja, från flygplatsen i Seattle till Port Angeles för att där hyra bil. En natt i Port Angeles, och sedan vidare till Mora i Krång Olof Ericksons fotspår. Han hade ju gjort en vådlig första resa till till sin ”erhållna” homestead ute vid Stillahavskusten. Ett markstycke att bruka efter egen förmåga. Jag hade ”forskat” i hans ”resa” och vi bilade så nära den som möjligt. Vi hade bokat boende ute vid kusten nära Mora och Forks. Manitou Lodge hette anläggningen vi bodde på i några dagar..

Den mark som Olof fått sig tilldelad låg ute vid kusten i indianernas land. Få ”vita” hade varit där. Det skrämde tydligen inte Önasonen som började sin ”promenad” på mestadels obefintliga stigar. Han hade en karta att gå efter. Vattendragen hjälpte honom att hitta fram. Vandringen tog 4-5 dagar. En sådan tur i vildaste natur är det nog inte många nutidsmänniskor som ger sig på frivilligt. Det går idag en väg i princip utmed Olofs vandringsled. Inte alls i detalj men i rätt riktning och utmed flera vattendrag. Jag imponerades av bergen han skulle passera till fots, se bilden nedan. Det kändes spännande att var nära de platser Olof vandrat på i sin ungdom, väldigt häftigt tyckte och tycker jag.

Terrängen över bergen var inte lättframkomlig. Ibland stigar som indianerna använde som transportleder på jakt m.m. Men i huvudsak var det bara att följa vattendrag eller gå obanat. Här ett par bilder från Pysht river.

Det var en fin bilfärd över bergen och fram till Stilla havskusten. Det blå havet visade sig efter ca 60 km.

Vi hade bokat rum på det lilla boendet Manitou Lodge. Bara namnet. Vi åkte från från den lilla orten Forks på Mora road och hittade boendet nära Stilla havet. Ett annorlunda ställe, självhushåll mitt ute i skogen kan man säga. Rejält annorlunda och spännande.

Vad gjorde vi där i Moratrakten. Jo, vi bilade runt i omgivningarna och naturligtvis var vi ut på vandring. Det fanns leder ut till tre olika beaches.

Närmast hade vi till Rialto beach som även nämns i boken om Vita Björn. Vi tog promenader där ner på den ”vilda” stranden. Inte direkt badvänligt som många andra.

Några svartvita bilder som blev lite extra dramatiska.

Vi avslutar bilderna från Rialto beach med en kvällsbild

På andra sidan ”Mora” ligger indiansamhället La Push. Det var som sagt där på andra sidan Quillayute river indianerna höll till på Olofs tid. Där är ett samhälle där även idag, ett indianreservat. Vi besökte den lite annorlunda platsen.

På bilden under ser ni byn La Push bakom timmerbråtena. Till höger en känd historisk ö, James Island. Den var känd för att vara ”försvarsfort” för indianerna i La Push. De var förberedda på att vid anfall ta sig ut dit och på stigar ta sig till toppen. De hade stora stenbumlingar i beredskap att rulla ner på fienden. De kokade även vatten däruppe och hällde ner över anfallarna. Det fungerade bra och de fick oftast vara i fred. Vidare hade man ön som en begravningsplats/kyrkogård. Man hissade upp insvepta lik i trädkronorna och lät dem förmultna där. Det berättas om detta i boken om Vita Björn.

Fanns det mer spår av Mora i trakterna? Jag har nämnt Mora road och den blev en favoritbild från utfarten från Manitou Lodge.

Vi åkte som sagt kring i trakterna kring Mora och såg en del att ta kort på.

Det är dags att visa några bilder från gamla tider som skapade nyfikenheten på orten Mora i Washington. Alla bilder vi visar här har koppling till vår kära Önason Krång Olof Erickson, K. O. Erickson som blev hans namn härute. Vi börjar med nybyggda Mora road.

Vi måste naturligtvis nämna att Olof satte namn på orten där han hade sin homestead. Han blev ansvarig för poststationen i området och tyckte att namnet skulle vara Mora, hans hemorts namn. Poststationen hette tidigare Boston men byttes till Mora. Ett bättre och tydligare namn tyckte Olof. Olof blev under många år ansvarig för tilldelningen av mark därute vid kusten. En betydande officiell person alltså. Affärerna skötte han bra och hade affärer på fyra platser ett tag. I Mora, La push, vid lake Ozette och en nära Forks.

Här en bild av affären vid sjön Ozette ganska nära Mora. På karta idag hittar man Erickson bay i Lake Ozette.

När vi ändå är i vid Ozette så vill jag visa några bilder från Cape Flattery. Det är en udde längst norrut där Pacific Oceon möter Juan De Fucasundet, viken som går in mot Seattle och är gräns mellan USA och Canada. När Olof båtledes skulle frakta material från Seattle till Mora var han tvungen att runda Cape Flattery. Där ute va havet inte alltid nådigt utan direkt livsfarligt att passera med båt. Olof skaffade sig en rätt stor båt så han klarade sig utan missöden där. Men närmare Mora vid kusten förliste han en gång och spolades upp på land. Där var det nära att affärerna var över. Några bilder från Cape Flattery.

På vägen ut till Cape Flattery stannade vid Neah Bay. En stad i ett stort indianreservat, Makah Indian Reservat. Vid lake Ozette, Olofs affärsområde ligger ett till reservat, Ozette Indian Reservat.

Nu får jag ge mig med historia från Mora. Det finns väldigt mycket mera. Men läsare kan få nog vet jag. Vi går mer till vår resa och vårt besök i Port Angeles, ca 8-10 mil in i landet från Mora.

Hur det än är påminns vi om Krång Olof även här. I staden finns en lekplats som donerats av Olof till staden på 1940-talet någon gång. Han gjorde samma sak i Mora och donerade 1951 lekparken Vita Björn vid Kyrkan till Moras Barn. Den sköts numera av kyrkan.

Vi träffade som jag nämnt ättlingar till Olof i Sequim nära Port Angeles. Vi bodde över hos Anne och Daniel Erickson en natt och de visade oss runt i staden. Mycket värdefullt. Daniel var barnbarns barn eller kanske en generation till bakåt. Jag är osäker. Får kolla upp.

Stora delar av området i närheten av Port Angeles och ut till kusten tillhör Olympic National Park. Nationalparken täcker ett jättestort område. Ett vackert bergsområde m.m. Det var president Theodore Roosevelt som skapade parken som ett monument 1909. President Franklin D Roosevelt uppgraderade 1938 området till en nationalpark. Presidenter med bra ”framförhållning”. Så värdefulla naturområden idag. Vi besökte parken och Hurricane Hill några mil från Port Angeles. Kanonfint.

Resan närmar sig sitt slut och vi tog buss och färja åter till Seattle. Umgicks med Birgitta och Lennart där före hemfärd till Svedala.

Det var en väldigt lyckad resa vi gjorde. Mycket återstår att visa och berätta om. Men vi stannar här denna gång och avslutar med att återvända till huvudämnet, Krång Olof Erickson. Olof var en stor sponsor och donator både i USA och i Sverige. Han donerade pengar i Mora bl.a. till Scoutrörelsen, Mora Hemslöjd, Zornmuseet, Vita Björns lekpark m.m.

Som erkänsla för sina insatser för Sverige och i USA fick Olof utmärkelser som Kungliga Vasaorden, Svenska Röda Korsets förtjänstmedalj, Nordstjärneorden m.fl.

Tack för denna gång. Inlägget kan komma att kompletteras.

Det är alldeles i slutet av december 2025 och det är i stort sett bart i Moras omgivningar. Ska man göra skogsturer är det bäst att göra det snabbt. Snön väntas om någon dag. En bergstopp som jag har besökt många gånger är Högåsen, några km väster om Gopshus by. Berget drog, länge sedan jag var där. Vi var ett vandringsgäng på drygt 20 personer där år 2021. Vill du följa Christina? Ja, det är ok blev svaret. Det är väl inte så brant? Nja, rätt skapliga stigningar är det allt blev mitt svar. OK, vi packade lite fika, tog skor med dubbar även om det inte var snö. Fruset och halt var det säkert. Gopshusborna har förtjänstfullt ställt i ordning 5-6 vandringsturer med start vid skidbacken. Väl markerade och fixade med spänger m.m. Starten till Högåsen, rödmärkt bana, är där i skidbacken. Vi var lite bekväma och tog bilen de första 1,5 km, vägen mot Fagerås. Parkerade där och hade då 2,5 km med rejäla stigningar framför oss.

Här startar stigen som vi tog när vi parkerat därute vid Fageråsvägen. Motluten kommer direkt och lite trögt är det allt innan man kommer igång.

När man är i dessa trakter är det lätt att börja tänka på den enorma skogsbrand som drog fram här torrsommaren 1888. Branden startade på midsommaraftonen vid Klitten i Fagerås- och Kråkbergsskogen. Oxbergarna som eldat på midsommaraftonen trodde att de släckt elden men på midsommardagen tog den fart igen och spred sig över Skärberget, sneddade vid Fageråsen och gick över Högåsen som blev helt avbränd. Elden spred sig neröver Mot Mora och hotade många fäbodar. Det tog flera dagar innan branden var under kontroll. Alla fäbodar på vägen klarade sig, med moteldar och avverkning. Den intresserade kan studera beskrivningen av branden, tagen ut häftet om Myckelbergs fäbodar.

Då har ni lärt er något om den jättestora branden som påverkade området väldigt mycket. Bärplockningen blev enorm och folk kom från alla håll till byarna i närheten. Tågvagnar lastades på nere i Gopshus. Nog om branden, men vi avslutar historien med en bild från dagens tur. Kraftledningen går över Kurutjärnsberget som ligger alldeles intill Skärberget och Klitten där branden startade.

Vi knallade vidare, lite tråkig bit innan det började stig mer och vi kom ut på områden som avverkats under senare år.

Som sagt, brant blev det, tur att vi inte provade att springa. Det hade inte gått. Stavgång var perfekt.

Sista stigningen kommer jag väl ihåg.

Här stod Nisse Schmidt, MT, en gång och fotade plågade löpare i Järngänget.

Uppe på toppen, 555 m.ö.h. finns en brevlåda med bok för att notera sitt besök i. Folk är flitiga att skriva i dessa. Även gamla böcker ligger där i lådan. Jag tycker att dessa ska tas bort och förvaras i Gopshus på lämpligt ställe. De förstörs däruppe i fukten m.m. Häruppe på toppen var det en man, Morell, som vandrade från Myckelberg och planterade växter häruppe. Han vill testa vilka som klarade sig. Han gick med vatten från en källa nere vid Myckelberg. En sommar hade han jordgubbar däruppe. Välvattnade.

När man nästan är uppe har man fina vyer norrut. Mot Älvdalen och dess berg.

Förresten, jag kom på att jag hade bilder ”från förr” däruppe på Högåsen. En som visar hur kalt det var efter branden år 1920 och en på Mora-Nisse med sällskap på besök 1936.

Väl uppe på toppen så är inte vyerna klockrena. Skogen har tagit vid ordentligt. Österut någotsånär, Gopshusberget, Garberg m.m. Sämre är det söder- och västerut. Norr är jättefint på vägen upp.

Det var lite väl svalt däruppe så vi skrev våra namn i besöksboden och bestämde oss för att fika nere vid bilen, eventuellt i Fagerås.

Det är lite jobbigt att gå upp, lättare åter, men man lär se upp i det lite hala underlaget. Dubbarna satt fint. Solen lyste norröver och vyerna åt Älvdalshållet blev bra belysta.

Jag nämnde att det här var en bra träningstur för konditionsidrottare. Leden var märkt redan i början av sjuttiotalet och en del röda plåtskyltar sitter kvar, säkert från 60-talet. Lasse Back, Nisse Eriksson m.fl. har nog fixat detta.

Nymålad skylt med minst 60 år på nacken.

Sista branten till vänster sen planar det ut ordentligt.

Vi pratade om fika, det blev Fagerås fäbodar. Länge sen vi var där på besök.

Här en kartbild på turen upp till Högåsen. 5 km t.o.r. Obs stigningen 276 m.

Vi passerade Hökberg på hemvägen och åkte upp på höjden för en bild. Solen var på väg ner, men det blev ok.

Ett till foto med lite fler hus och Gopshusberget.

Sista skogsturen för året var avklarad och vi var helt nöjda med dagen. Turen finns mer i detalj beskriven på http://www.moraoutdoor.se under vandring.

IFK Mora hade 70-årsjubileum 1979. Trots Moras framgångar i skidspåren och genomförda arrangemang blir det här det föreningens första Skid-SM.

Ett Skid-SM är en stor sak att arrangera. Mycket engagemang krävdes av många i Mora. Det var inga problem, varken med den centrala organisationen eller med alla funktionärer som behövdes före, under och efter tävlingarna. Det fanns och finns vana att organisera skidtävlingar i Mora, lite över det vanliga.

Först en bild från spåret. Jag hoppas den kommer först vid delning på Facebook.

Här är SM organisationen:

Vi fick väl alla en uppgift vi som var involverade i skidåkning på något vis. På hösten före minns jag att många var ute och preparerade underlaget för banorna. Banor 20, 15, 10 och 5 km skulle ställas i ordning före vintern. Jag var med i en spårgrupp, vi röjde och grävde en hel del. Flera arbetsgrupper var utskickade utefter banorna. Här en bild på bansträckningarna:

Världsmästaren m.m. Per-Erik Larsson stakade ut tuffa banor. Anders Romson var med och skötte kontakterna med markägarna. De utnyttjade åsarna och slänterna i Hemusområdet till max. Det var mycket tekniska banor. Vi var ju även funktionärer under tävlingarna, oftast vakter utplacerade vid ”känsliga” ställen. Vi kan ta segrarna, herrar 15 km Thomas Wassberg, 30 km Thomas Wassberg, 50 km Erik Gustavsson. Stafett Skellefteå SK.

Damer 5, 10 och 20 km segrarinna Lena Carlzon Lundbäck. Stafett Högbo GIF.

5-milen skulle köras den 28 januari. Den frös inne och flyttades fram till mars. Då var jag vakt borta vid Seljanabben där åkarna kom i en hiskelig fart över en väg och bort mot järnvägen. Erik Gustavsson, Malung, vann som sagt 50 km.

Det blev några fler bilder från SM-tävlingarna i Mora.

Vi får även ta med en halv Ola Hassis, en sådan legend inom skidvärlden. Fotografen var inte så vass.

Jag har varit i Hemusområdet åtskilliga tusentals gånger och ofta tänkt på skidtävlingen som gick för så länge sedan, nu 46 år. Jag har tänkt att det skulle vara kul att knalla runt banorna någon gång. Mest intresserad var jag på 20 km sträckningen. Den kördes 2 varv plus 10 på femmilen. Sven Eriksson, Östnor, och jag var funktionärer och när 5-milen frös inne så tyckte vi att vi skulle testa banan. Det skulle vi nog inte gjort. Spåret gick mycket utmed Hemulån i dalgången och där var det säkert 25 grader kallt. Vi frös nästan händerna av oss.

Jag råkade nyligen ett program till skidtävlingarna och där fanns bra kartor på bansträckningarna. Det går nog inte att knalla runt med den kartan och försöka hitta runt, så detaljerad är den inte. Jag använder ofta appen Topo GPS när jag är ute i terrängen. Då ser man var man är vid tveksamheter. Tänk om man hade SM-banan 20 km digitalt. Tur man har snälla tekniska vänner. Jag skickade kartan och det stod inte på jag fick en GPX fil som jag kunde importera i Topon.

Det stod inte på jag var ute och knallade i Hemusterrängen upp mot Eldris utmed Hemulån och åter nära slänten ner mot Selja. Den största stigningen på banan var från Seljas elljusspår ner till området vid bilskroten. Över en myr och 30 m stigning.

Start och mål vid tävlingarna låg nere vid Prästholmen, t.o.m på Skepphusvik om jag inte minns fel. Jag delade upp banan i turer på ca 5 km. Det räckte som spaningsturer. De första 5 km var väntade, kom ihåg nästan allt. Vasaloppsspåret till Bryggeribacken. Sen lite ovanligare, upp till gamla sågen i Morkarlby och en stig bredvid Brinkvägen. Sen ner mot ån och åsarna fram till elljusspåret. Vidare efter elljusspåret och Elitspåret, 15 km, svart/vit.

Vi fortsätter med detkommande avsnittet mot Spången/Storspårsbron. Dagens Elitspår ingick rätt mycket. Upp och ner mot Hemulån, här samlas höjdmeter in.

Spåret går vidare och korsar milbanan ett par gånger. Sedan ner mot ån en bra bit före spången. Här var det inte lätt att hitta, men Topon rapporterade när man är av leden om man går 10-15 m i fel riktning. Ibland dyker det upp spår av stig/körväg, men oftast rätt förbuskat. Bilderna får tala. Några smakprov.

Från Spången gick färden vidare upp från ån och utmed Gröna Milen, vidare mot Eldrishållet, vänster alltså. Där kom en överraskning, jag hade glömt att spåret gick tvärt ner till vänster efter en kort bit. Ner mot Hemulån igen. Se kartan från den turen. Min tur är blå och den rätts sträckningen brun. Här kom jag lite fel några gånger, men vände inte för att korrigera. Jag kom ju ändå rätt.

Några bilder från denna lilla ”vildmarkstur”, till stora delar utmed ån.

Här nere vid ån och i närheten finns fornminnen registrerade, färdvägar, fångstgropar, husgrund m.m. Skaffa gärna appen Fornfynd så får ni koll på gamla tider när ni är ute på tur.

Nu är vi nära Eldris och drar oss ut mot Vasaloppsspåret, följer det en kort bit och sedan in på lite mer ”okänd” mark igen. Lättframkomligt, mestadels. Några bilder från den delen, Foto 7,9,10.

Nu är drygt 11 km av 20 km-slingan avklarad. Då bär det av mot Seljahållet, över järnvägen och delvis utmed den branta slänten ner mot Selja. Fina stigar mestadels. Här stöter vi på den största stigningen på banan, 30 höjdmeter. Utför ner mot myren gick det väldans fort. Till och med en kurva längst nere. Uppför var den ordentligt dryg.

Efter järnvägen passerades en jättefint parti, lika fin idag. Även här går Mora Trail.

Spåret gick vidare mot målet på Prästholmen. Upp på Seljanabben – över järnvägen – följde dagens Elitspår i stora stycken – genom skidstadion – över Hemulån och Vasaloppsspåret i huvudsak mot målet.

Jag har gått även de sista 5 km men mycket har hänt vid stadion på 46 år och jag tog inga bilder. Kanske tar jag en tur igen och fotar lite.

Om jag ska summera 20 km-sträckningen så går den kanske 60-70% på bra och hyggliga stigar tillgängliga idag. Resterande spårdragning är mer eller mindre bökig att knalla fram på. Utan karta på GPS:en hade det varit svårt, om man inte är duktig orienterare och kartläsare. Dagens Elitspår 15, Svart/Vit ingick mycket i spårsträckningen. Jag är osäker, men jag tror att Elitspåret kom till efter Skid-SM. Ansvarig entreprenör för det spåret var Gösta Lönnelid.

Den här lite udda dokumentationen är till för mig i första hand. Men det finns nog en del lite äldre skidnördar som kan minnas och känna igen sig. Sen är det ju bilder från mer okända områden i vår kära Hemus/Seljaterräng. Så håll tillgodo. Jag fyller på inlägget om mer information och bilder dyker upp.

Vi hörs/Owe

Jag har åkt en hel del skidor under åren. Jag började spara mina skidor då det fanns plats i farfarsgården (Håll Anders Andersson) i Gopshus. Vi bodde där under åren 1975-76 och intresset för skidåkning hade ökat. Det första Vasaloppet avklarades 1974. Jag tror det bara blev en tävling före det, Storspårsloppet med start i Selja/Långlet. Efter Vasaloppen som följde blev det att spara de flesta skidor jag åkt på. Inte de modernare varianterna, många av dessa har jag sålt eller har kvar i källaren på Hästvägen. De här på bilderna är ”museiföremål” alltså, och det blev en hel del skidor i mitt ”museum” i Gopshus. Brorsan Ulf har tagit över gården så jag tog hem skidorna och några stavar. Jag sparade även löparskor däruppe, det blev några, bild kommer mot slutet. Först en bild före starten 1974. Jag åkte med Ulf, tidsoptimisten. Vi hann precis fram och jag fick på klister på mina Fischer strax före start. Jag startade sist i tionde led bland italienska äldre herrar. Spännande, vad hade man gett sig in på?

Loppet gick riktigt bra. 14 854 startade det året och jag kom in på plats 1735 i mål, tid 6.57. Jag åkte förbi cirka 13 000 åkare. Jag hade plastbelag som var nytt det året. Jag hade betydligt bättre glid än de flesta som hade träbelag. Därför blev det väldigt inspirerande. Plastbelaget slog igenom under Skidor VM i Falun 1974.

Jag tänkte inte nämna så mycket resultat här. Några naturligtvis. Viktigast är att visa upp skidutrustning i ”ungdomen” och berätta en del anekdoter. Främst längdåkning med lite slalomupplevelse mot slutet.

Jag höll mig till Fischerskidor 1974 och 1975. Dom var tidigt ute med bra långloppsskidor.

Här en bild på skidorna från loppen 74-76 och 1978. Tre Fischer och ett par riktigt bra Karhuskidor. Dom tog mot till Elitledet.

Jag avancerade i startleden rätt snabbt från 10:e och sista ledet. 1975 kom jag in på 414:e plats. Bra avancemang. 1976 352:a och därefter stod jag i elitledet några år. Jag låg runt placering 200 i flera år, ca 170 som bäst. Jag måste berätta ett bra minne. Jag sprang ofta upp till Högåsen väster om Gopshus. Bra träning, rejäla motlut. Där träffade jag på en man Morell, glömt förnamnet. Han hade en vana att plantera olika växter däruppe på berget. Han hade stuga i Myckelberg om jag inte minns fel. En bra bit att gå upp bara för att vattna vilket han ofta gjorde. Vi pratade om vasaloppet och han frågade hur det gått, jag nämnde min placering och han tyckte ”synd om mig” och lovade att jag skulle få ett pris av honom. Det var de 150 första som fick pris. Han tillhörde Morells Gjuteri på något sätt och de skänkte många priser till Vasaloppet. Jag åkte hem till honom och fick en fin Morapingla. Stort tack även nu så långt efter.

Om man missade att bli under 200, som hände, då cyklade man upp till Tore Frost och förklarade att man kunde blivit lite bättre om det och det inte hänt. Tore var vänlig och man fick oftast en liten lapp att klistra på nummerlappen, en lapp med en 0:a på, elitledet.

Ett år när jag stod där så kom jag iväg bra, men, efter kanske ca 150 m tappade jag staven. Någon trampade på den, på trugan. Snabbt till beslut, fortsätta eller vända. Jag vände mig om, där kommer 1:a ledets åkare stormande. Beslutet blev vänd! Jag hade en marginal på tio-15 m till åkarna när jag tog upp staven. Vilken pers. Kul att se det på TV senare på dagen. Det såg komiskt ut, en åkare som vänder och åker en bra bit bakåt mot åkarna och hämtar sin stav.

Hursomhelst, jag går några år längre tillbaka i tiden. Jag började rätt sent med längdåkning. Fick upp intresset i lumpen då jag såg att jag hade viss talang. Mina första tävlingsskidor var av märket Karhu. Träskidor naturligtvis. Jag tyckte dom gick bra. Men olyckligtvis bröt jag en på väg upp mot Rostberg. Ganska tidigt efter ”spången” eller ”storspårsbron” vid N Selbäck var det ett för djupt spår över ett dike. Skidan brast under foten. Det var magert med snö och därav en djup svacka. En av skidorna sparade jag.

På ett par skidor är det en stämpel ”Fritid Malung”. Det paret hade jag då vi vann Kommun SM i stafett i Malung, jag, Margita Juhlin och Thomas Johansson.

På nästa bild ser ni en blandning av skidor, både slalom och längd.

Det blev ca 20 Vasalopp, inkl Öppet spår. Sen ävennågra Skatevasor, Halvvasor och Vasastafetten ett antal gånger. Skate blev min ”favoritgren” på slutet av den mer aktiva åkningen. Även som motion trivdes jag med skate. Numera är det klassiskt som gäller, gärna i lite kuperad terräng. Att stå och staka i de lättare delarna av Vasaloppet, t.ex. Hemus – Eldris är inte min melodi. Jag tycker benen ska användas i skidåkning. Men där är jag ju gammaldags.

Innan vi går vidare måste ett par rullskidor med på bild. Det blev ju några par av den varan också. Vi åkte mest på Fåsåsvägen och senare på Oxbergsvägen och Kanonvägen mellan Våmhus och Rot i Älvdalen. Vägar med låg trafikintensitet. När skate blev allt roligare blev det även inlines. Turerna gick rätt ofta bort mot Vika och gamla byvägen. Även Vinäs och förbi flygfältet.

Några längdstavar får även vara med på bild.

Vi går över till slalom ”eran”. Kompisen Lassa Holmstrand hade börjat med att åka slalom vid Gesundaberget. Pappa Valter skjutsade dit då och då på helgerna. Jag blev nyfiken och farsan köpte ett par skidor åt mig. Det var ett par Silvano med skruvade stålkanter. Jag kommer med fasa ihåg mina första turer utför berget. Brant utav bara den och isigt före. Total ovana vid slalomåkning. Jag åkte väl på ändan lika mycket som på skidorna. Skidorna blev ordentligt skadade under min första dag i backen. Stålkanterna skadade skidorna när dom gick härs och tvärs. Jag lyckades senare under säsongen bryta en skida. Far blev inte glad. Men vi kom undan billigt då Johns Sport hade en udda skida på lager. Tornado hette den. Lite kortare än den brutna Silvanon. Men det fick jag tåla. Ni ser paret på bilden.

”Slalomkarriären” fortsatte. Vi gick med i Mora Slalomklubb med ungraren Georg Lohasz som tränare. Han hade flytt till Sverige och var arkitekt till yrket. Slalom var hans stora fritidsintresse.Vi körde gympa i Strandens skola och skidträning i Gesundabacken. Han fixade så att vi kunde köpa Rossignol träskidor till hyggligt pris. Vi tränade och jag tävlade i liten skala. När Gopshusbacken med nya små släpliftar skulle invigas var vi där och åkte med facklor utför backen. Kul grej! Senare blev utförsåkningen mer ett nöje och efter något år blev det nya skidor, metallskidor av märket Head. Jag köpte dom hos Allans Sport i Leksand. Var säkert 19-20 år då. Rätt dyra skidor som jag sparat ihop till. Headskidorna står till vänster på bilden nedan. Även en Rossignol bröts.

Här en bild på bindningen på Rossignol, lång- och fångremmar. Många benbrott skedde med den bindningen då man satt i ett skruvstäd om frambindningen var för hårt åtskruvad.

Några detaljbilder på Headskidorna. Jean Claud Killy garanterade en bra skida.

Jag nämnde skruvade stålkanter tidigare. Ni förstår att det var en viss skillnad när ni ser dessa bilder.

För övrigt var det silverparaffin som gällde för max fart.

Slalomåkandet började som sagt i Gesundabacken på 60-talet. Vi startade åkdagen med att trampa backen. Man blev genomsvettig men fick ett antal fria turer i liften. Annars var det 25 turskort som gällde. De kunde räcka 2 dagar i bästa fall. Senare under åren blev det säsongskort och då skulle vi åka många turer för att det skulle bli ”lönsamt”. Toppstugan var öppen med choklad och smörgås. Vi fick ingen fikapaus förrän vi åkt minst tio turer. Efter Gesundabacken blev det ofta Gopshusbacken, även om den var lite mindre. Väsa i Älvdalen öppnades därefter och blev helt klart vår favorit. Lång och bitvis brant backe. Bekväm stollift och toppstuga med fika även där. De lokala backarna blandades med nedfarterna i Sälenområdet, Sälenstugan, Högfjället, Lindvallen, Hundfjället, Tandådalen och Stöten. Förresten åkte jag ett skatelopp från Stöten till Högfjällshotellet. Start uppför backen i Stöten. En jobbig bana alltså, men häftig och kul. Det blev härliga vårturer både här och där och intresset för tjejer låg väl i paritet med utförsåkningen. Fina tider det där.

Den här berättelsen avslutas med löparskor från ”museet” i Gopshusladan. Löpning har varit en passion och många lopp av olika slag har det blivit, Ca 20 maratonlopp bland annat. Många utomlands. Vilka fina resor vi gjort, USA, Belgien, Danmark, Norge, Tyskland-Berlin, Finland m.m. Jag visar här några skor. Långt ifrån alla jag slitit ut. I början sprang man på väldig tunna skor. I princip ingen dämpning. Tur man hade hyggligt löpsteg. Främst i asfaltsloppen – Maraton. I Älvdalen minns jag hade jag nog de tunnaste jag sprungit på, ett par Adidas på ca 160 gram. Lätt skulle det vara. I terrängen var det ju inte så noga, där hade man naturlig dämpning.

Där ger jag mig för idag. Kul med dokumentation att titta tillbaka på! Det är absolut inget annat motiv, att komma ihåg och att snabbberätta lite. Har inget med någons slags ”duktighet” att göra.

Motion och natur har varit och är väldigt viktigt för mig.

Vi hörs/Owe