En skidtur till Härjedalen

Jag har redovisat en del skidturer från vintern 2021/22. Jag vill inte avsluta skidsäsongen förrän ni fått veta lite om den här speciella turen. Jag hade hört att det rätt ofta finns ett skidspår från Ulvsjö och norrut mot Härjedalen. Ulf Andersson brukar spåra där. Fru Birgitta hade skvallrat att det var nyspårat igen. Det finns stort skidintresse i familjen och i bekantskapen så det passar bra att göra ett skidspår där. Än bättre blir det naturligtvis då de har en stuga där i Ulvsjö. Birgitta är dotter till Ulla-Britt Lindberg som bodde i granngården. Ulla-Britt var jag ”kompis” med och jag parkerade bilen på hennes gård.

Jag lägger in en annan förstabild här då de oftast visas först på Facebook. En bild från spåret tillbaka till Ulvsjö efter vändningen, 12 km.

Lindbergsgården i Ulvsjö

Förresten, jag glömde ett par bilder från bilturen från Mora till Ulvsjö. Standardbilder för mig vinter som sommar.

Jag pratade med Ulf och han berättade att spåret var draget dagen innan och det var bara att ge sig iväg. Skaren bar även den väldigt bra. Jag valde de ”smalare” skidorna då det blev en hel del stakning i det hårda spåret och på skaren.

Första stoppet jag planerat utmed den 12 km långa turen, t.o.r., var vid den s.k. Kungsladan några hundra meter från Lindbergs gård. Ladan har stått vid gården tidigare men flyttats för åtskillig år sedan, allt enligt Ulla-Britt.

Kung Karl XI åt lunch där den 12 juni 1686. Han var på väg söderut över sjumilaskogen efter ett besök uppe vid landsgränsen mot Norge. Han kom den dagen från Lillhärdal och målet var Älvdalen för kungen och hans följe.

Kungsladan i dålig skick i dag.

Varglav på Kungsladan.

Turen gick vidare upp mot mot Härjedalen. Vid Ulvsjöns dämning går gränsen. Det är Olingan som är dämd och rinner sedan vidare in i Sexån och ut i Orrmosjön.

Härjedalsgränsen

På vägen norrut de 6 km åkte jag intill Olingan som börjat strömma lite. Det fick bli några kort. Skaren höll ju.

Vidare norrut på vidderna. Ingen vind och sol i överkant. Jag njöt verkligen och på hemvägen åkte jag mot solen till och med.

Fikaplatsen blev på en rekorderlig stubbe efter vändningen. Gott kaffe dom hade där minsann.

Fikatime
Njutbart i tystnaden

Jag åkte så sakta jag kunde mot solen och tittade mig omkring. Såg två riktiga torrakor som säkert stod där på Karl XI:s tid. Ståtliga och fina redan då när kungen och hans följe närmade sig Ulvsjö och mat på Lindbergsgårdens ”gästgiveri”. Träden hade genomgått minst en skogsbrand.

Väl nere vid Ulvsjön blev det en skidtur på sjön. Alltid önskat jag skulle få se ”byn” från den sidan, västerifrån.

Ett snack med Birgitta Andersson som kommit från jobbet. Vidare mot Mora efter ett stopp vid skogskyrkogården med sin klockstapel.

Ulvsjö skogskyrkogård och klockstapel.

Jag skriver dessa korta ”reseberättelser” främst för att visa hur fint vi har det i våra omgivningar och för att ”få ut” folk. Här en bild på turen. Enligt Ulf är det spårat där stora delar av vintern. Kanske främst i påsktid då det är folk i varje stuga däruppe, nästan. Testa den här skidturen någon gång. Ett bra tips. Eller gör en tur på skaren där på vårvintern, hur mycket myrmark som helst.

Tack för den här gången, väl mött igen!

Besök i Åmänget, tittade på slussar m.m.

För många år sedan gick Christina och jag nere på Åmänget norr om Långlet. Det är en ”halvö” ut i älven och mot Dynggrav. Ganska ödslig plats, men en väg går in på området så man tar sig ut till älven där, till fiskarnas glädje. När vi var på plats, kanske för 15 år sedan såg vi några underliga byggnationer som vi inte kunde lista ut vad det var. För flottningen – eller? Jag träffade Kalle Hållestam från Långlet och han berättade vad det var. Jag blev nyfiken och var tvungen att gå ut och titta. Ställde bilden ute vid Vasaloppsvägen vägen så att jag kunde inspektera området bättre. 2022-04-29.

Ganske snart passerade jag en större bäck, Storbäcken som rinner från Ulubergstrakten
och kommer från myrarna vid Vasaloppsspåret norr om Eldris.
Bra väg från Vasaloppsvägen in mot Österdalälven. Men gå gärna – man ser mer.

Strax kom jag fram till en gammal lada på höger sida. Enligt Kalle har den hört till Halvarssons i alla tider. Hans mor hade varit där och brukat byggnaden. Bl.a. för getter. Mycket mer naturligtvis. Det var öppet och jag gick in och såg bl.a. många gamla inristningar i stockarna. Den äldsta från 1789. Om ladan stått där så länge vet väl ingen, men varför inte?

Lada på Åmänget

Ladan var en ”bisak” den här dagen. Nu ner till älven och se om jag hittar de underliga byggnationerna. Plötsligt dök det upp en skylt med texten Slussar. Däråt måste det vara. Det blev lite knöligt att gå där bland kvistar och stenar av alla storlekar. Några bilder:

Rasad anläggning
Vall mot älven.

Ja, vad var det här för något nudå? Här är en initierad förklaring från Erik Abrahamsson:

”Skyddsvallen i Åmänget norr om Långlet.

Vi är flera som har funderat på stenvallen i Åmänget. Det verkar ju inte vara en vanlig ledare! Hur som helst är det väl naturligt att flottarna ville bygga ett skydd så att virket inte flöt in i änget vid högvatten. Men varför var det tre öppningar i vallen? Det måste vi ta reda på och därmed är vi också inne på flottning.

Vallen är ungefär 200 m lång med en medelhöjd av 2 m. Man har med handkraft lagt upp närmare 4000m3 fotbollsstora och lite större stenar. De är runda så det syns att man i huvudsak har plockat dem från älven. Vadade man ut i älven och plockade? Till vilket djup kunde man arbeta? Man måste också ha plockat på långa avstånd. Delvis måste man ha fraktat stenarna med häst, kanske fraktade man dem man plockat uppströms på flottar? Hur som helst så måste det ha gått åt en massa dagsverken.

Det var Dalelfarnes Strömbyggnads Aktiebolag som efter förhandlingar med hemmansägarna i Långlet kunde bygga ledaren år 1917. Ledaren fick byggas under förutsättning att 3 öppningar anordnades så att vattnet, vid högvatten, kunde strömma in i Åmänget och tillföra näringsämnen så att gräsväxtligheten gynnades. Änget var viktig för höanskaffningen och i och med denna lösning kunde Långletsborna med Halvar-Anders slutliga godkännande skriva under uppgörelsen.”

Det finns en annan stig/väg åter till Oxbergsvägen. Fick det bekräftat av Daniel Halvarsson som jag såg där i början på turen. Han kan området. Visst var det risigt i början men jag kom på stigen, trodde jag. GPS:en krånglade ett tag. När jag fick fart på den såg jag att jag valt fel stig. Vad gör det? Jag kommer ut på vägen ändå och stigen/skogsvägen var så fin.

Spikrak tallskog utmed vägen.

Jag hamnade lite fel, men vad gjorde det. Jag kom ut ovanför Ulubergsbacken och när jag gick neröver kom några minnen upp.

Ulubergsbacken

När brorsan Ulf och jag var små, jag kanske 7-8 år och Ulf två år äldre skulle vi göra en skidutflykt. Vi startade i Morkarlby där vi bodde, tog oss ut på Vasaloppsspåret via Hemus och hamnade till slut i Läde. Det måste tagit flera timmar för två smågrabbar, säkert 11-12 km. Vi hade varsin apelsin med oss. Vi kände igen oss när vi kom till Läde för där fanns rester av en tjärfabrik som vi tittat på tidigare på väg till Oxberg i bil. Vi gick ut på vägen och hade räknat ut att vi kunde lifta till Mora. Vi fick gå flera km och kom fram till Ulubergsbacken. Där nere på raksträckan, om jag minns rätt, kom en cyklist. Det var far. Klart dom hade blivit oroliga våra föräldrar, mörkret kommer ju. Mor åkte skidor upp mot Gopshus. Dom visste nog vad vi gett oss in på. Hursomhelst en på pakethållaren och en på ramen och snart var vi hemma på Hästvägen igen.

Storbäcken, här kom ”björnen” fram.

Ett annat barndomsminne är att när vi åkte till Oxberg/Gopshus så hände det rätt ofta att man på raksträckan före Ulubergsbacken såg något ”björnliknande” gå sakta över vägen. Det var några grabbar från Långlet, antar jag, som hade sitt roliga där när bilarna dök upp på raksträckan. Många ”gick på” deras trix, åtminstone en gång.

Turen till älven.

Ni ser turen ner till älven på kartan, även vägen tillbaka som jag missade lite. Jag kom upp på slänten istället för att gå nedanför.

Kul med lite ”historiska” upptäckter i närmiljön. Snart vet väl ingen vad som varit där nere vid älven. När det sista virket ruttnat bort. Jag ska se om jag hittar någon beskrivning eller kort på anläggningen. Det blir att kontakta Långletfolk.

Tack för den här gången.

Skuråsen, Jämtmotåsen, Malmborgskojan, torrakor, varglav m.m.

Finväder på fredag (1 april 2022), tänkte ringa Per Ax och höra om han hade koll på skarläget uppe på Norra Mora vildmark (Ulsjötrakten). Per har koll, jobbar med naturreservaten där uppöver. Jag har länge haft en fundering på att besöka den s.k. Malmorgskojan på Våmhuskölens naturreservat. Den ligger utmed en led som går mellan Skuråsen och Oradtjärnsvallen, i princip i alla fall.

Då får jag ett SMS från Per som frågar om jag är intresserad av en skartur däruppe i det området jag tänkte på. Inte mycket att fundera över. Kanon att bli guidad av en som kan området mycket väl och har kunskaper om växter, djur m.m. Avfärd via Våmhus – Kanonvägen – Kräckelbäcken – Emådalsvägen en bit bortom vägen ner till Skuråsen. Per kände till en parkeringsficka nära myren däruppe.

Vasselkällbäcken i början på turen. Börjat tina fram.

Per hade gjort en skiss på en tur som i princip följe myrstråken däruppe. Han hade ju en äldre man med sig så han ville skona mig från berg. Skaren var jättefin, några mm snö hade kommit som dämpade ”skramlet” i skaren och underlättade svängarna. Vi hade satsat på turskidor (ett underskattat fortskaffningsmedel). Helt rätt val däruppe. Det var ingen brådska, naturstudier, fotografering, fika, djurspår- och fågelskådning mm. Turen går i naturreservaten Norra Mora vildmark och Våmhuskölen. Vi var även in i Orsa kommun en liten vända. Det kändes ingen skillnad!?

Turen var uppskattad till ca 12 km, (blev 14). Det var ju inte så noga. Kunde få bli hur lång som helst om finvädret fortsatte. Vi diskuterade om vi skulle kolla in den s.k. Malmborgskojan som jag varit på väg till så många gånger. En gång väldigt nära, men fick vända då snön var för djup och terrängen utmed Oradtjärnsbäcken svårforcerad bitvis.

Vi bestämde oss för att åka dit, då fick vi även åka över Jämtmotåsen. Fredrik von Malmborg har gett namnet till kojan. Han var stor skogsägare och sålde stora delar av sitt stora skogsinnehav när naturreservatet Våmhuskölen bildades. Malmborgskojan ingår i naturreservatet men är öppen för allmänheten. Det är en stor samlingsplats och bostad vid älgjakten.

Ytterligare några bilder från vägen till kojan.

Som sagt, vi åkte över Jämtmotåsen till Malmborskojan. Vi gick in och tittade runt. Tydlig älgjaktsstuga. Inte besökt av så många andra, möjligen några skoteråkare och vandrare. Vandringsleden passerar kojan. I alla fall kul att ha varit i där i den gamla skogshuggarkojan.

Det låg en timrad byggnad alldeles intill kojan. Något slags förråd.

Timmerbyggnaden interiört, missade fota huset från utsidan.

Då var det dags att hitta en bra fikaplats. Vi hade avverkat mer än halva turen. En öppen plats med lite sol skulle sitta fint. Men först vill jag stanna vid en ”detalj”, en fin sådan, varglaven som vi såg på så många ställen. Den är ändå rätt ovanlig, men inte häruppe bland all torrved. Här beskrivning från Wikipedia:

Varglaven (Letharia vulpina) är en intensivt gulgrön lav som i Sverige är rödlistad som nära hotad (NT). Varglaven var förr spridd i Sverige, men har efter en stadig tillbakagång under 1900-talet nu sin tyngdpunkt i norra Dalarna och Härjedalen. Laven är fridlyst i hela landet. 

Varglaven växer på gammal, hård, torr ved (främst tallved) i öppna lägen. Vanligtvis hittar man den på torrakor och högstubbar på eller i kanten av myrar. Ett av de största hoten mot laven är att torrakor i rätt lägen knappt nyskapas alls.

Det sägs att varglaven har fått sitt namn från att den förr användes som varggift. Laven innehåller nämligen vulpinsyra, som är giftigt och angriper det centrala nervsystemet med andningsförlamning som följd. Varglav användes i åtlar som man lade ut i skogen åt vargarna.

Några varglavsbilder från vår tur.

Som sagt, fika. Vi drog oss över myrar och kom i jämnhöjd med Jämtmotåsen. Vi hittade en bra plats med barmark. Tyvärr gjorde solskenet paus en stund. Men gott fika blev det. Per hade ett litet missöde med tekokningen. Men det var han nog van vid.

Vi måste beröra det här med den mytomspunna marknaden vid Jämtmot. Det finns många teorier om både plats och marknaden som sådan. Vi var i alla fall alldeles intill platsen marknaden skulle varit, enligt många. En som verkligen studerat denna fråga är Christer Karlsson.

Ur uppsatsen som Christer skrivit. ”Jag, Christer Karlsson, född 1953, är uppvuxen i Västerbotten och Ångermanland, men bor sedan 1988 på Sollerön. Jag är jägmästare och har sedan 1988 arbetat med skogsforskning inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), med Siljansfors försökspark som bas. När pensionering nu står för dörren kommer jag att ägna en del tid att åt hembygdsforskning och populärvetenskaplig historieskrivning.”

Länk till skriften som finna i Mora Hembygdslags skriftserie, för er som vill fördjupa er. https://www.morahembygd.se/wp-content/uploads/2020/11/Jamtmots-marknad-CK-2020-11-05.pdf

Solen kom igen till slut och vi började dra oss norröver mot bilen. Många intressanta partier med speciella träd passerades. Fina levande stortallar till många s.k. torrakor. Jag var tvungen att fördjupa mig lite mer i dessa uråldriga rester från förr. Man ser träden och inser att de kan stått där totalt långt med än 500 år, en del i alla fall. Lite Wikipedia igen.

En torraka är ett dött träd (i allmänhet tall eller gran) som förblivit stående; torrfura är en torraka av tall. Torrfuror kan under gynnsamma förhållanden, när splintveden impregnerats av kåda vid en skogsbrand, stå mycket länge, upp till flera sekel. I nutida skogar är riktigt gamla torrakor sällsynta, och de som vanligen sparas vid nutida trakthyggesbruk saknar förutsättningar att bli så gamla, eftersom de sällan överlevt någon skogsbrand, och därmed inte impregnerats med kåda. En torraka har ofta formen av en skorsten, genom att kärnveden ruttnat och förvandlas till mulm, medan (lager av) impregnerad ved blir kvar. Torrakor och inte minst skorstenar är viktiga för många insekter och svampar, och utgör naturlig boplats för slaguggla.

Några torrakor från vår tur, lika fascinerande varje gång man träffar på dem. Per hade en egen favorit däruppe som vi ”till slut” hittade. Den var inte dålig. Undrar hur många hundra år den är?

Slutet på den här oförglömliga turen närmade sig. Vi pratade om besöksnäring Per och jag, och dess framtid. En exklusiv variant är naturligtvis att ta med folk ut på sådana här turer. Där tystnaden, det vilda, den fina naturen och den friska luften dominerar. Det måste vara en starkt kommande ”gren” inom näringen framöver, helt säkert. Inte då bara hitresande utan även för många av oss i trakterna som inte har en aning om vad som gömmer sig inom några mils avstånd.

5 timmars härlig tur var över och jag avslutar med en bild där vi åker lite utmed Storbrottsbäcken. Hoppas jag har rätt. Det var en del bäckar/åar därute. Men de flesta frysta och snötäckta. Tack Per för guidning, man lär så länge man lever.

Naturligtvis ska ni se var vi drog fram. Kul att bevara turerna och kanske återuppleva dom, i alla fall delar av dem.

Skidtur från Ulvsjö klockstapel mot Munkhäden

Det brukat bli minst en årlig tur på skidorna uppe i Ulvsjö. Det drar liksom, dit upp till ödebygderna. Några gånger har jag testat skoterspåren som utgår i princip från skogskyrkogarden i Ulvsjö och västerut. En gång med kompisen Rolf och en gång med Christina. Även själv förstås. Egentligen var Knausås ett mål den här gången, Moras högsta berg, 787 m.ö.h. Det visade sig bli svårt att hinna med det. Jag gjorde fel skidval, tog de mer ”tröga” turskidorna. Om spåret skulle bli sämre och jag behövde åka i lössnö ibland. Skulle ha vänt till bilen och bytt. Icke.

Klockstapeln på skogskyrkogården i Ulvsjö

Efter några km såg jag att det var skoterspår mot den s.k. Hattstugan. Dit har jag varit sommartid, cyklat, ligger så fint i myrkanten vid vattendraget Välingan. Träffade på folk i en stuga som informerade om att skoterspåret bara gick fram till Hattstugan. Då vände jag och tog leden bort mot stora ”huvudgatan” som går mot Härjedalen via Korskälla m.m.

Glömde några bilder. Dessa tar jag nästa vid varje tur uppöver. Nere vid Jöllenbron och entrén till Ulvsjö med Ulvsjön i blickfånget.

Som sagt, vidare på skidorna västerut mot den stora skoterleden. Man kommer fram till en kraftledning och där skidar man på en bro över Välingan. Plats för fina bilder och ofta fikapaus. Den sköt jag på den här gången tills jag återvände till bron.

Från bron över Välingan

Jag körde vidare, hade nog avverkat ca 7 km, tänkte mig hitta ett skoterspår upp på Munkhäden. Moras näst högsta berg, 784 m.ö.h. Såg inget skoterspår och började dra mig mot toppen i lössnön. Det gick sakta.

Munkhäden. Ser inte högt ut, men jag står här på ca 700 m.ö.h.

Jag tuffade på lite men insåg att jag måste vända. 10 km avverkade och jag ska även hem. Håg en del fina grejer däruppe på myrsluttningen. Fint me urgamla träd tycker jag.

Tungfört här, upp mot Munkhädens topp.

Åter till bron över Välingan och välförtjänt fika.

Fikatime

Åter mot Ulvsjö city, några bilder från turen hem. Vilsammare hem än bort, något mer medlut mot klockstapeln.

Vackert utmed stora skoterleden.

Lite tecken av liv ute på vidden, en älglada med tillbehör. I det här fallet in traktor att dra älgarna med utgår jag ifrån.

Älgredskap

Turen drog mot sitt slut och jag tog allt lite slut, 4,5 timmar på skidorna i princip hela tiden. Men det är det som är grejen. Skönt efteråt och fint på vidderna under turen.

Åter vid klockstapeln

Tack för den här gången. Återkommer kanske redan i vinter då jag fått reda på att det ibland är draget skidspår från Ulla-Britt Lindbergs hus nordväst mot och in i Härjedalen. Det måste testas. Garanterat!

Fintur på Rännkölen och besök i Ribbåsen, Älvdalen

Det kändes att det var dags för en skidtur uppe på Rännkölen i Älvdalen. Jag kollade in Skidspår.se och där rapporterades att Inge Mörk spårat däruppe dagen före och att snödjupet var en meter. Jag förmodade att det även var snö i träden, det blir liksom bättre bilder då. Vi packade och drog iväg. Det sedvanliga besöket/promenaden i Ribbåsen sparade vid till hemfärden.

Vi bestämde oss för 10 km-spåret. Det ska inte vara några problem att njuta igenom. Snödjupet var på topp och vädret än bättre. Snö i träden och allt frid och fröjd. Christina tyckte det var lite trögt före, kan nog stämma i den nya snön. Men vad gjorde det.

Så härligt med den här s.k. gammaldags skidåkningen. Viss skillnad mot att stå i Vasaloppsspåret och staka för hela slanten.

Fina bilder blev det. En paus för en apelsin blev det allt där i solen.
Rätt vad det var så var vi framme vid stugan. Vi kunde inte sitta inne där med kaffet, gick bort till en snödriva och njöt av solen och fikat.

Jag tog en extra sväng utmed vägspåret från stugan för att kolla läget. Fint även där. Hårda fasta spår.

Det blev som vanligt en fin tur däruppe på Rännkölen och vi var jättenöjda när vi körde ner mot Ribbåsen för ett besök.

Vi ”rullade” ner från de 621 m.ö.h. till Ribbåsens fäbodar. Parkerade nere vid dammen och tog en promenad utmed ”huvudgatan”.

Det var tyst och njutbart däruppe i fäbodarna. Någon person såg vi i några stugor. Två hundar mötte upp och hälsade. Vi gick sakta och njöt av vädret och omgivningen.

Dagen var till ända här uppe i njutningarnas land. Vi ”rullade” än längre ner, till Älvdalen. Lite handling på Olssons sen åter till Mora.

Stort tack för den här gången.

Ner i dalen mot Rot – Älvdalen – Mora

Mora-Nisse, nu med egen webbplats.

Vasaloppet firar 100 år i år 2022. Jubileumsvasan blev en lyckad påminnelse om loppets ursprung. Nu väntar övriga lopp under Vasaloppets vintervecka.

Den person som betytt mest för Vasaloppet genom tiderna torde utan tvekan vara Nils ”Mora-Nisse” Karlsson. Hans nio segrar och ovärderliga arbete inom organisationen på många poster gör honom till ”Mr Vasaloppet”

Länge diskuterades det ett samlingsplats i någon form med utställning m.m. för att hedra Mora-Nisse i den lilla timmerbyggnaden som kommunen skänkt Vasaloppet. Huset ligger mittemot Vasaloppets hus. Där låg tidigare Vasaloppets administration m.m. och senast kända verksamhet i är nog Målkullans restaurang. Det som nu kommit till stånd är ”Mora-Nisses hus”, i timmerbyggnaden, som sköts av Vasaloppets samlarklubb. Ett rum är Mora-Nisses rum med utställningsmaterial överflyttat från muséet i källaren på Vasaloppets hus. Föremål, bilder m.m. från Nisses tid och gärningar. I övrigt disponerar samlarklubben lokalerna tillsammans med andra, t.ex Vasaloppets veteranklubb och IFK Moras Lädeorden.

Under diskussionerna kring hedrandet av Mora-Nisse kom ett förslag om ett ”digitalt” museum om honom. Varför inte ta över Nisse på nätet och visa hans liv även där? Idén blev verklighet och jag fick uppdraget av Vasaloppet att skapa en webbplats för Nils Karlsson. Torbjörn Nääs från Sollerön fixade strukturen på sidan och var den tekniskt sakkunnige under arbetet.

Jag har tidigare under år 2013 och 2014 haft det ärofulla arbetet att i IFK Moras regi dokumentera familjen Karlssons hem i Östnor med priser, fotoalbum, skrivelser, talmanus, minnen, kläder, vallaboden m.m. Ett mycket intressant jobb som resulterade i ca 3 500 objekt, foton, brev m.m. Det gjorde mig lämplig att hålla i arbetet med webbplatsen ansågs det.

Nu finns sedan några månader tillbaka en Mora-Nisses webbplats som Vasaloppet ansvarar för. Den är utformad som ett fotoalbum med 14 olika ämnesområden. Ungdomsåren, OS i St Moritz 1948, Mora-Nisses Sport, Paradiset Hökberg m.m.

Här en länk till Mora-Nisses webbplats: http://www.moranisse.se

Ni får här se några exempel på bilder från sidan.

Vi börjar med en konfirmationsbild på Nils i unga år, tidigt 30-tal.

Nils Karlsson vid sin konfirmation,

Några fler bilder från unga år.

Jag ska inte visa hela sidan här, men ytterligare några smakprov från det ”trevliga” albumet ska ni få.

Vi tar några bilder från sportaffären på Kyrkogatan i Mora, Moras turistmagnet under många år.

Mora-Nisse fick beundrarpost i massor, några smakprov här, sen får ni gå in på webbplatsen och ”botanisera”. Lycka till och ha så trevligt!

Rädbjörka – Fyriberg i finväder. Turskidor i skoterspåret.

Jag fick en karta på alla skoterleder i kommunerna här i närheten. Bl.a. Våmhus – Orsa. Jag hade tänkt åka på turskidorna från Våmhus, Sivasbackstrakterna. Missade skoterspåret och åkte vidare mot Fryksås och kom på spåret som korsade vägen. Målet var Fyribergs fäbodar via Rädbjörka. Det var bra att jag missade skoterspåret länge ner. Den här turen blev alldeles lagom, ca 10 km.

Vi går baklänges och startar med en bild från målet för turen, Fyriberg

Det var inte långt till Rädbjörka, lite mot, men inte farligt.

Inte en kotte i Bonäsfäbodarna Rädbjörka, över vägen som går norrut och mot Fyriberg. Skoterspår första biten, men sen var vägen nyligen plogad. Det gjorde inte så mycket, det gick lättare.

Vackert utmed vägen.

Rejält mot blev det på slutet, jag gruvade mig lite för nerfarten. Men med lite plogning med skidorna gick det bra.

Här väntade lite ”störtlopp” på hemvägen.

Jag kom in lite ovanför fäboden men gled ner till det fina fikastället som finns där med sin utsikt.

Framme, modern skylt där.

Av med skidorna och fram med kaffet i solen.

Fint utöver berget

Hemåt det bär efter en stund däruppe. Jag vet att skoterspåret går vidare över Överberg. Det vore rejäl överkurs. Upp hade jag kanske kommit, men ner? Nej, åter via Rädbjörka ner till bilen.

Rädbjörka fäbodar
Fjösbacken i Rädbjörka
Det här ser värre ut än vad det var. Fina knappa 10 km i solsken.

Ett stopp vid Våmhus fina kyrka på hemvägen.

Våmhus kyrka

Lars Morander, eller Lasse Karlsson. Några minnen med hjälp av bilder.

Sjukdomen blev för svår, det visste alla. Lasse stod emot väldigt länge, men till slut gick det inte längre. Det var säkert ca 3 år sedan man fick höra att Lasse fått en allvarlig sjukdom och att det brukar tyvärr gå fort utför med den sjukdomen.

Lasse var stark både kroppsligt och psykiskt och var aktiv in i det längsta. Jag ska visa några bilder där jag stött ihop med Lasse genom åren. Den största gemensamma nämnaren är nog Järngänget där vi båda varit med i åtskilliga år och varit hyggligt flitiga. Vasaloppsträning och diverse löptävlingar har vi också gemensamt. Under de senaste 3 åren har Lasse, ofta med fru Rita, deltagit i diverse vandringar i Mora med omnejd. Vi umgicks inte privat men hade ändå vad jag tycker en bra och nära relation. Lasse uppskattade bilder jag lägger ut med naturmotiv och bilder från många platser som han väl kände till. Vi startar med några Järngängsbilder. (Järngänget firade 50 år för ett par år sedan). Men allra först några foton uppe från Karlsberg där Lasse byggt ett litet hus med vidunderlig utsikt utöver Mora. Christina och jag gick upp dit med pannlampa vintern 2021. Vi stannade och fikade vid Lasses stuga, som i det närmaste är färdigbyggd.

Vy från Karlsberg, Lasses hus, ner mot Mora.

Nu till Järngänget, en brokig samling löpare, skidåkare och andra. Jag försökte en gång komma ihåg alla deltagare och kom för några år sedan upp till ca 350 st. Antalet turer närmade sig 100.

En bild från 1999 där två av badpojkarna var Lasse och jag. Jag tor det var i Siljansfors vid Jugan, vid Göran Engströms stuga.
En till lite äldre bild. Gänget gjorde en tur i Björkatrakten och fikade i David Petterssons stuga.
Ytterligare en gamma bild, troligen vid Sästjärn intill Marianne Karlsson/Eriksson och Svens stuga. Lite osäker. Där samlades ofta många löpare. 90-talet någon gång är ett tips.
Här en lite modernare bild, ca 10 år gammal. Vi samlades i Läde hos Anna-Carin Wallin för en tur. Lasse längst bak till höger.
I Norra Garberg var vi ofta. Sprang dit eller gjorde rundor däruppe. Det var inte så märkvärdig att springa från Hemus upp dit. Ca 22 km, inte vilka km som helst.
Ytterligare två bilder från N Garberg, inte dom bästa, men ändå. Lasse näst längst till höger på den övre bilden.
Hos KEA, Karl-Erik Andersson, i hans stuga i Kråkberg blev det många turer och fikastunder.

Vi avslutar järngängsbilderna med en som bara har ett par år på nacken. Även då utgick vi från Mariannes och Svens stuga vid Sästjärn. Det finns ju en uppsjö av bilder, men jag har valt några där Lasse är med. MTB har ju smugit sig in i gänget även om inte alla anammat det riktigt. Men gänget blev/blir ju äldre och diverse skador och annat dyker upp, då är cykel ett bra alternativ. Här cyklade vi runt Sästjärn.

Tre veteraner kan man säga utan att överdriva. Lasse till vänster KEA i mitten och Inge Berg.

Vi avslutar Järngänget med en bra bild på Lasse vid en träff i Norra Garberg. Visst, nog kan det kompletteras när jag ”dyker på” fler bra bilder.

Lasse i N Garberg

Under senare år har jag och Christina, ofta tillsammans med Staffan Larsson, arrangerat vandringar i våra fina närområden. Det har varit allt från s.k. toppturer till mer ”kulturella” turer. Det kommer vi att fortsätta med. För kännedom vill jag påminna om att dessa turer finns med på http://www.moraoutdoor.se under Vandring eller Utsiktsturer.

Trots att orken minskat har Lasse ofta ställt upp de senast åren, ibland tillsammans med fru Rita.

Vi börjar med en vandring upp på Leksberg alldeles intill Siljansfors. En ganska kort tur, men många höjdmeter. Många deltagare var det, de flesta hade aldrig varit upp dit.

Lasse i samspråk med Uffe Rask på Leksberg, nästan uppe vid den fina utsikten.

Nästa bild får bli från en topptur upp till klacken i Norra Garberg. Fikapaus vid brandtornet på 606 m.ö.h.

Fikapaus vid brandtornet i N Garberg. Lasse i mitten och en av färdledarna Staffan Larsson till höger i bild.

Vi tar en till bild från en finfin höjd med kanonutsikt. Högåsen väster om Gopshus. Hit gick en järngängstur varje år och jag minns väl att Lasse kunde ha det lite tyngre uppför. Det är bara ca 4 km upp till toppen från Gopshus skidbacke, men en rejäl stigning, helst mot slutet. Men…. när det bar iväg utför hängde ingen med orienteraren Lasse. Han flöt i full fart ovanför stigen såg det ut som. Den här gången var det vandring och Lasse är på G både uppför och nerför på bilderna.

Vi ser oss om på vandringarna, även till grannkommunerna och många var intresserade av att följa till Älvdalen och gå upp till Blybergs stenbrott. Vi gick upp från Älvdalsvägen i närheten av Oxbergsbron, Gamla Blybergsvägen.

Lasse var med men fastnade inte på någon ”vandringsbild” men fångades ändå och blev som vanligt bra på bild.

Lasse på väg upp stenbrottet i Blyberg.

Vi avslutar vandringsbilderna med Linnéstigen i Gopshus. Upp på Gopshusberget till fina vyer. Många deltagare, Staffan och jag var nöjda med deltagandet. Först en bild på Lasse och Rita från de lättare partierna.

Lasse och Rita mot Gopshusbergets topp. Förresten så brukade Järngänget avsluta Högåsrundan med Linnéstigen. Det blev liksom aldrig nog.

Det ”brantar” till sig mot slutet och där finns till och med ett rep att dra till. En hjälpande hand är också bra där.

Lasse agerade dragare åt rita.

Vi nöjer oss även med vandringar här. Vi gjorde även en tur från Rostberg, en bit utmed Siljansleden och sen bort mot Storknulen och Djuses koja. Lasses hemmamarker på riktigt. Han visade oss stigar och vi kom till slut fram till utsikten från Rostberget. Hittar inte bilderna från den turen. Ber att få återkomma.

Det ringde här i höstas och jag blev inbjuden till att ta kort på Selbäcks jaktlag. Lasse trodde det kund bli bra. Spännande. Mats Friberg och jag pratade ihop oss och vi träffades en dag på åkern framför Jan-Erik Jacobssons hus när jaktlaget hade ”matrast”. Vid gruppfotot fick de ställa upp sig framför Anders Krumlindes hus. Vi börjar med gruppfotot.

Älgjägarna i Selbäck poserar. Lasse i hatt. Han brukade ha den sa han.

Det blev ju Lasses sista älgjakt det här och det kändes att det kunde bli så. Han kämpade på och jag vet inte hur många jakter han varit med på. Men många var ”duvungar” i förhållande till honom. Han kunde varje kvadratmeter, väg, stigning m.m. Ytterligare ett par bilder.

Lasse och Mats resonerar om övningarna resten av dagen.

Sorgset lägger jag upp sista bilden i den här lilla komihågberättelsen. Naturligtvis bara ett axplock av foton men ändå en liten bild av Lasse, främst på fritiden.

Var kan en karta sitta bättre än i Lasses hand? Han behövde nog ingen, men måste visa de andra vad som väntade och hur de skulle ta sig fram..

Tur att du stannade i Sverige farmor. Farfar lyckades hålla dig kvar i Oxberg.

Min farmor, Christina Storius, föddes i Oxberg 1880 och dog 1966. Hon föddes i en gammal grå stuga, förmodligen det äldsta bostadshuset i byn. Huset är kvar än idag och ser ut att vara i hyggligt skick. Området och huset kallas ”Mångsbåkk”, en liten backe alldeles bredvid kyrkogården i Oxberg, på andra sidan Vasaloppsvägen. Jag tog en bild i november 2021 från kyrkogården. Farmor ”ser” nästan hem till sin gamla stuga från sin grav.

Mångsbåkk i Oxberg. Farmors födelsehus.

Efter det första inlägget i det här ämnet har Christina och jag besökt huset på Mångsbåkk 2022-01-14. Det är idag en bagarstuga och ägs av Kjell Sverre som bor alldeles i närheten. Kjell låste upp åt oss och vi gick in och tittade i det gamla huset från 1840-talet. Det var spännande och det blev några bilder. Återbesök i sommar måste det bli. Farmors mor Mait (1857-1933) bodde i huset med 8 syskon. De var födda mellan 1847 och 1871. Otroligt, och sen bodde farmor där med sina 4 syskon innan de gav sig av till Merikum.

Nu, 2022-01-16, har det via Marianne Andersson i Oxberg, även hon släkt som har anknytning till stugan, kommit ett köpekontrakt från 1844 där ?? (svårläst) säljer ett åkerstycke vid Elgerd till Mångs Erik Persson i Oxberg för 4 riksdaler (tror jag det står). Vi vill tro att det är ”vår” Mångs Erik som fixat tomtmark till sin stuga.

Nu vidare i berättelsen om farmors liv. Hennes förlossning var svår då mamma Mångs Mejt/Mait och pappa Stor Anders Eriksson, sedermera Anders Storius, inte hade råd med sakkunnig hjälp vid födseln.

Det jag berättar nu är taget från häftet Oxberg igår, Del II. Inslaget är skrivet av min farbror Albin Oscarsson, ”Bino”. Han lät farmor berätta om sitt liv. Albin, ett föredöme i att dokumentera och berätta om Oxberg m.m. Mycket har sparats till eftervärlden genom hans försorg. Tack käre farbror Albin och fru Mia naturligtvis!

Som barn bodde familjen i grannbyn Gopshus och farmor tjänade som piga hos snickaren Brygt Anders. Hon gick i skolan för sin farbror Isak och senare hos Lars Öhnell som många andra Oxbergsbarn. Christina, ”Stina” gick och läste i Mora 1893 för prosten O.Borg. Gick var det rätta ordet då konfirmanderna från Oxberg fick gå de ca 2,5 milen till Mora, mestadels barfota in till Morkarlby, då de inte fick slita på skosulorna. Där kund skona tas på så att det inte alltför ”illa” ut.

Så här fick det inte gå med skorna. Barfota gällde mellan Oxberg och Mora.

Ett litet minne berättat av farmor när hon och en kamrat skulle gå på norra sidan om älven hem. De hade räknat med att bli färjade över till Gopshus. Men strömfåran var för strid och färjekarlen Pilt-Per vågade inta ta över de små flickorna. De fick snällt gå upp till Älvdalen för att ta sig över älven. Bro fanns inte i Oxberg på den tiden. En hygglig promenad på ca 8 mil för de små flickbenen.

Oskar-Stina med barnbarnet Maud 1954.

Stina berättar vidare att hon skulle ut i förvärvslivet på riktigt och hon fick en plats hos en Musk-familj på Näset i Älvdalen. Månadslönen var 8 kr och mat samt något klädesplagg ingick. Under slåttern var de ute på blöta sura marker och husbonden Musk Anders Larsson var omtänksam och bar Stina över besvärliga områden så att hon slapp bli blöt.

Näset 124, Musk Anders Larssons gård där Stina jobbade

Jag besökte Näset och Muskgården på Näsvägen 124 och Kristina Nygren som bor där med sin familj idag. Hon är barnbarns barn till Musk Anders Larsson som var farmors husbonde i slutet av 1800-talet. Kristina var hygglig och jag fick ta bilder på tavlor på gården och släkten. Jag tar med några här, så fina gamla bilder.

Här ser ni fr.v. Musk Lars Andersson, Musk Anders Larsson, Musk Ivar Andersson och Kristinas farbror Gunnar Andersson, lillen, född 1920
Måste ta med en till bild på farfars far Musk Lars Andersson, en riktig profil.

Jag ville ju även se gården i äldre skick. Det fanns bra bilder. En äldre och en nyare bild. Så kul att få se dessa.

Ytterligare en gammal fin bild fanns som tavla, tagen vid ett bröllop. Huset var längre då och kanske man sålde av en del för att pengar behövdes, inte alls otroligt enligt Kristina.

Bröllopsbild med större hus.

Eftersom det är så kul och intressant med gamla bilder så tar vi en till. Det är tre damer ute vid vägen som poserar. Imponerande. Kanske främst Kristinas mormors mor Grubb Kristin Olsson, hon i mitten. Kristina berättade att när bolagsgubbarna kom och skulle ”lura av” familjen skog så slog hon näven i bordet och röt ”ut med er!!”. Jag förstår att dom stack svansen mellan benen och drog.

Efter Näset blev det den kungliga huvudstaden för farmor och en anställning på Nordstjärnans mineralvattenfabrik 1898-99. Hon bodde hos faster Karin. Kullorna från Dalarna var mycket omtyckta och eftersökta. De gjorde ett bra jobb helt enkelt.

1901 var Stina åter i Oxberg och i mars 1902 vigdes hon och Wes Oscar Andersson i vigselrummet i Mora. Sju barn fick de varav det första avled på Länslasarettet i Falun vid 5 års ålder. Stina arbetade även med glansstrykning som hon lärde sig i Mora. Ynglingarna kom med sina bröstverk, kragar och manschetter som dom ville få strukna. Flickorna hade sina halskläden som skulle vara fräscha och fina. Det blev inga stora förtjänster, en skjortkrage inbringade 5 öre och ett halskläde någon tioöring. Det var ändå ett välkommet bidrag till försörjningen då maken Oscars inkomster var tre kronor om dagen som bodbetjänt hos Gut Karl Andersson i Oxberg.

Men som rubriken säger så var det nära att det inte blev något Oxberg för Stina. Fadern hade varit till Amerika och rekat för ev. emigration och så blev det. Far, mor och fyra syskon lämnade Sverige 1903 för Amerika, Minnesota, Isanti. (Jag får komma med komplettering här.) De yngre syskonen som lämnade Oxberg med far och mor var Viktoria, Anna, Algot och Antonia. Stina var gift med farfar Oskar och blev Oxberg trogen. En stor upplevelse för Stina var när hon 1954 var över till Amerika och hälsade på sina syskon. Hon var där i fem månader, en lycklig del av Stinas liv.

Före hemresan från New York 1954

Stina berättar vidare för sonen Albin att livet i Oxberg i stort bestod av småjordbruk med fäbodliv, lanthandel samt en mindre vävskedsindustri i familjen. Alla hjälptes åt och det saknades aldrig sysselsättning. Oskar-Stina slutar sin berättelse med att” en guds nåd har varit att jag fått vara frisk, har kunnat och velat arbeta, det är det bästa av allt.”

Farmor på äldre dar på en fäbodgudstjänst, troligen i Björnarvets fäbodar.

Farmor Christina dog 1966 och jag var rätt ”gammal” då ändå. Jag minns henne väldigt bra. Hon var så god och vänlig mot oss barnbarn. Aldrig ett hårt ord. Förresten fick jag min första katt, Kim, av henne när jag var 7 år. Under hennes sista år turades hennes barn att vara hos henne där uppe i Oscarsgard mitt i byn. Jag var ofta med mor och far upp och sov över där. Jag vistades många somrar i Oxberg, främst hemma hos mormor på Kattbåkk. Albin hade lanthandel vilket var en bonus ur karamellsynpunkt och sonen Göran och jag umgicks en hel del, fiske m.m. Många fina minnen är kvar från den fria sommartiden. Som sagt, farmor Christina har fortfarande stor plats i hjärtat. Farfar Oscar fick jag tyvärr aldrig träffa.

Farmor och farfars grav i Oxberg, ca 200 m från farmors födelseplats.

Jag har nu tittat i Missmårn från 1982 och 1983 där farbror Albin skrivit om familjen Storius resa till Amerikum. Först en fin bild på familjen uppklädd för fotografering.

Familjen Storius från Oxberg 1903. Fotografering inför resan till Amerika. Far Anders och mor Mejt med Algot, 4 år, mellan sig. Därbakom Anna, Antonia och Viktoria.

Nog ser jag likheten med farmor Christina hos mamma Mejt. En häftig bild tycker jag, tänka att alla lämnade dottern och systern Christina kvar i Oxberg. Men kontakt hade de. Albin nämner 800 brev skrivna i sina kontakter.

Anders arbetade som målare i Oxberg och det gav ingen stor slant till en så stor familj. Nej, de ”sålde sina hemman” och åkte till Amerika. Den 16 mars 1903 hade man auktion på diverse saker, sängar och andra hushållsföremål. Man fick in 426:50. Den lilla gården såldes även den. Båtbiljetten kostade 225 kr för familjen. Det berättas även i Missmårn att Christina fick hjälpa till i Hållans fäbodar och bära hem mjölk till byn Oxberg. Det var ibland kallt, men även då fick hon gå barfota för att inte slita på skorna. Hon höll på att frysa fötterna av sig. ”O fros um foto så o visst int ur o skuld bär si a. Dem wa tvunggnä tä wa reddä um skonä å int nät dem i onödun upå o tidi”. Lite dalska om att frysa om sina fötter, ni förstår nog.

Här en till bild på farmor Christina Charlotta Storius i yngre dagar.

Farmor Christina Storius, senare Oscarsson.

En åldrande befolkning i Mora

Här kommer något annat än en vandrings-, skid-, eller vandringstur. Lite variation måste det vara. Det kommer mer.

Jag läste i Dagens samhälle nyligen att Mora kommun låg på 16:e plats i riket när det gäller procentuell ökning av andelen personer i kommunen som är 80 år och äldre mellan åren 2021 och 2031. Kanske inte så mycket att orda om, men jag hade inte sett den sortens statistik tidigare. Att vi åldras i Mora är inget nytt, men det talas inte så mycket om det. I kommunens befolkningsprognos så ökar de som är 80+ från 1422 år 2020 till 2256 år 2030. En ökning med ca 830 personer alltså, det måste man säga är mycket. Gruppen 65 år och äldre beräknas vara 28% av totalbefolkningen 2030.

Att jag överhuvudtaget skriver detta beror på att jag delvis arbetade med statistik på jobbet på kommunen. Har egentligen alltid varit intresserad av fakta och statistik i alla sammanhang. Fakta gillar jag, de är ofta svåra att prata bort. Visst kan man ibland visa det man vill med statistik, men det går alltid att kontrollera sanningshalten.

Jag tycker den här frågan är extra intressant just nu när vi står inför stora investeringar, bl.a. ett skolbygge som ställer väldiga krav på ekonomin. Det gör som ni förstår även utvecklingen inom äldrevården och boende för äldre. Det vill till att vi väljer de mest ekonomiska lösningarna i allt vi företar oss. Självklart, men ändå, tål nog att påminnas om.

Varför ligger Mora så ”pyrt” till när det gäller folk i gruppen 80+. Förklaringen torde vara att vi hade en lindrigt sagt kraftig inflyttning och folkökning under åren 1970-1990. Vi ökade med 3 454 personer under 20-årsperioden. Mest mellan 1970-1980, 2 281 personer på 10 år. Många av de då inflyttade personerna har nu kommit i 80-årsåldern.

1994 hade vi vår största folkmängd i kommunen, 21 067 personer. Sedan dess har antalet invånare minskat och mot slutet legat rätt konstant. År 2020 var siffran 20 492. Tyvärr har inte inflyttning av yngre familjer och ungdomar inte skett i så hög som önskats för att få fler människor i den arbetsföra åldern.

En annan fråga väldigt nära besläktad med befolkningsutveckling är medelåldern i en kommun. Trenden har varit glasklar för Moras del. Jag har på jobbet i budgetmöten dragit statistik och när jag pratat om medelålder så har gensvaret varit 0. Än sen då, det är väl bra att folk blivit äldre? Det blir dom väl överallt. Men så enkelt är det inte.

Medelålder betyder rätt mycket i en kommun

När jag började jobba på Mora kommun 1980 så var Moras och rikets medelålder i princip lika, ca 40 år. Kommunens och rikets befolkningspyramider, befolkning i olika årsklasser, var identiska.

Med åren så har Moras befolkning i genomsnitt åldrats rejält jämfört med riket. Det kan man inte se så positivt på, det betyder ju att en mindre andel arbetsför befolkning ska se till att det hela ”går runt”. Visst kan äldre personer med pengar flytta in, men det kanske inte är huvudspåret. Familjeinflyttning torde vara det mest önskvärda. Här en bild från Ekonomifakta om utvecklingen av medelåldern i Mora jämfört med riket sedan 1998, ni ser vad jag menar.

Medelålder Mora och riket år 1998 till 2020.

Rättvik är känd för att ha en ”åldrig” befolkning. Vi knappar stadigt in på dem. Jag brukar säga att det syns på gågatan att Moraborna blir äldre, på skoj och allvar.

Det är mycket att säga om befolkningesutvecklingen i en kommun. Den är avgörande vad som ska hända inom barnomsorg, utbildning, näringsliv, service, föreningsliv, åldringsvård m.m. Kommunen gör en prognos årligen, tror jag i alla fall. Titta på den och fördjupa er ni som har eller får intresse för frågan. Ni behöver inte bli lika nördiga som jag, men det påverkar oss mycket och det talas alldeles för litet om det tycker jag i alla fall. Jag återkommer säkert med statistik i olika former.

Ett gott nytt år önskas i vilket fall!

%d bloggare gillar detta: