MoraOwe

I augusti 2020 fick jag för mig att göra ett besök i Borgens fäbodar i Älvdalen. De ligger ca 2 mil norr om Åsen och Brunnsberg. Borgen är en gammal långfäbod till Åsens by. Sägen säger att en Morapräst vid namn Borg gett namn till fäbodstället.

Vi var till Gammbodarna norr om Åsen en gång och såg att det gick en märkt led till Borgen, 9 km. Dit måste vi. Bara namnet drog ju. Nu tog jag bilen istället från Brunnsberg och norröver och siktade in mig på Pigan, en liten bäck som vägen korsar. Bra med GPS, men det fanns även en skylt Pigan vid bäcken. Strax därefter skulle jag parkera och cykla västerut till Lekstjärnen (stavas även Lextjärnen ibland). Från tjärnen är det en gångstig på ca 1 km fram till Borgen. Gammal fäbodstig.

Att jag nu skriver om Lekstjärnen och Borgen beror på att Fortum har planer på att bygga ett pumpkraftverk där i vid Lekstjärnen anslutning till Trängsletdammen som ligger väster om Borgen c 1 km. Lutningen från Borgen ner till Trängsletdammen är i runda slängar 200 m. Ett bygge som ska ta 5 år och är en miljardsatsning. En förstudie är igång och jag har studerat en del samrådshandlingar. Jag återkommer till dem och protester som dragit igång, först några fler bilder från den underbara platsen, som jag upplevde den. Fin , lugn och ovanlig plats där kring Borgen och Lekstjärnen.

Det var spännande som alltid i nya trakter. Jag cyklade Lutuklittsvägen fram till Lekstjärnen, fint namn på vägen.

Rätt var det var öppnade det upp sig ett rätt stort fäbodlandskap med ett antal fina gamla timmerhus. Vanligtvis är det mer igenväxt och mindre friytor när jag kommer till gamla mindre fäbodställen. Här var så fint och på vägen dit bredde den stora Lekstjärnen ut sig med slogbod för fiskeintresserade.

Några bilder från fäbodstället Borgen där lugnet rådde.

Jag har tittat igenom diverse samrådshandlingar och jag blir alldeles stum när jag ser vilken total ”förstörelse” det blir av området. Förresten, Borgen är en registrerad fornlämning hos Riksantikvarieämbetet. Borgens vyer, vägar, m.m. kommer att bli helt förstört. Det blir ett jättestort ingrepp i Älvdalens fina natur.

Även om jag inte bor i Älvdalen, men har många kopplingar dit, så tycker jag Älvdalen reden bidragit i överkant när det gäller naturförstörelse. Trängslets kraftverk och skjutfältet.Och så lägga till detta jätteprojekt till detta. Jag tycker vi ska se framåt riktigt långt och sluta göra stora ingrepp på våra naturtillgångar. Förresten, naturen har inga gränser.

Det kommer många generationer efter oss som förundrade kommer att stå och se på förödelsen. Energi behöver vi, men till vilket pris? Nya tekniker kommer som blir mycket vassare och mindre ”förstörande”. De ”ersättningar” som ska återgå till kommunen väger väldigt lätt i det långa perspektivet. Inga pengar i världen kan ersätta natur och livskvalitet av det slaget det är frågan om.

Jag ”lånar” en bild ur Fortums handlingar. Där ser ni de två dammarna och omlagda vägar (med svarta streck) m.m. Tjärnen syns där mitt i det nya vattenmagasinet. Borgen till vänster. Blir i princip utraderad liksom fiske, jakt och friluftsliv.

Läge för det nya magasinet med 2 dammar. (gamla Lekstjärnen skymtar i mitten.)

Ytterligare några bilder från förstudien. Först en bild på det berörda området och beskrivning av kretsen särskilt berörda enskilda.

Nästa bild visar drönarbilder på Borgen med olika vyer och omgivningar. Dammen på första bilden är Trängsletdammen.

Nästa bild visar artobservationer från området. De är från olika årtal.

Den sista bilden jag tar med från samrådshandlingarna är en sammanfattning av påverkan under anläggningsförfarandet. Det är ett riktigt storbygge som när det är klar kommer att ha en enorm påverkan på närområdena, flera km och mer i omgivningarna.

Det finns ytterligare två samrådshandlingar på Fortums hemsida.

https://www.fortum.com/se/pumpkraftprojektet-lekstjarnen

Jag har gjort några egna noteringar ur samverkanshandlingarna.

• Dammen vid Lekstjärnen kommer att stängslas in av säkerhetssjäl, risk för människor och djur..
• Magasinsytan är ca 100 ha.1×1 km i fyrkant. Därtill kommer 2 dammar, mark för massa-hantering, vägar, kontor, bodar m.m.
• Mellan dammen och Trängslet finns nyckelbiotop. Ska utredas och bedömas i miljökompetens beskrivningen.
• Fisket påverkas helt. Put and take idag i Lekstjärnen.
• Borgens fina fäbodställe, fornminnesmärkt, kommer aldrig mer att kännas igen i jämförelse med dagens fäbodmiljö.

Det här var en väldigt översiktlig beskrivning får min sida. Jag skriver helt privat, inte bunden till politik eller annan organisation. Det är mina upplevelser som styr vad jag känner för ett sådant här projekt.

Jag vet att det startats protester via namnlistor, både på nätet och på listor i vissa affärer i Älvdalen och i Brunnsbergs by.

En stark önska från många är att kommunen tar ansvar för sin resterande fria fina natur och säger nej till pumpkraftverket. Såvitt jag nu läst så verkar de ha sagt nej i dagens läge i alla fall.

Tack så länge, det kan komma kompletteringar/Owe Hållmarker

Jag fick en förfrågan om att skriva något om byn Säbbenbos öde när älven ändrade sin fåra 1659. Det är ju en händelse i Moras historia som bör påminnas om. En som hade koll på detta ämne var Ragnar Lannerbro, geolog, lärare m.m. Ragnar har bl.a. skrivit Moraboken del 1, 1953 ”Morabygdens Geologi och Ther nu här Elf war förra Landh”. Ragnar har även ett inlägg i boken ”Mora, ur Mora, Sollerön, Venjans och Våmhus socknars historia”. (Röda Moraboken 1) Sidorna 233-242 om ”Österdalälvens deltaplan”.

Före 1659 års katastrofskärning vek älven av ca 500 m nedströms Badstubacksbron och gick i en båge över Sandängarna mot Orsasjön. Älverosionen hade under flera år tilltagit och fått till följd att älvloppet successivt försköts österut mot Boda eller Säbbenbo som byn även kallades. Det återstod förmodligen inte mycket av Säbbenbo då älven den 8 maj 1659 skar sig en ny 1,3 km lång får rakt österut mot Norsälven. Sandängarna blev en ö kringfluten av gamla och nya älvfåran.

I skattelängder från mitten av 1500-talet står byn under beteckningen ”Bodha”. År 1556 bodde en bonde här vid namnet Säbbe Larsson, vilken förmodligen givit byn dess namn. Troligen var Säbbenbo liksom Lisselby en utby till Morkarlby. Lannerbro ser det som förvånansvärt att man slagit sig ner där på det låglänta Sandängsdeltat.

Storleken på och anledningen till älvskärningen har diskuterats och enligt Lannerbro överdrivits. Det har även förekommit olika datum för händelsen. Det talades om att byns folk undkom olyckan då de var i kyrkan på gudstjänst (Tidström). Andra (Hülphers) har spekulerat i att en stor by, Säbbenbo, och alla som var där dränktes och förintades av älven. Vad är sanningen, undrar Lannerbro?

Att älvskärningen skedde söndagen den 8 maj 1659 är till fullo bestyrkt i en minnesbok i Mora kyrkoarkiv, av en text undertecknad år 1661 av dåvarande kyrkoherden Andreas Wallenius m.fl. Det finns inga handlingar som styrker att någon människa omkommit i samband med älvskärningen. Samma personnamn förekommer nämligen i tiondelängderna för såväl år 1658 som 1660. Några mantalsreduceringar har ej gjort i jordeböckerna med anledning av 1659 års vårflod. De flesta av byns ägor var, som ovannämnda handlingar utvisar, redan före 1659 bortskurna av älven. Vad som fanns kvar av byn omedelbart före vårfloden var dels själva gården Säbbenbo och dels några åkrar och lindor belägna dels öster om gårdsbyggnaden och dels på älvens södra sida.

Det var en summering av Lannerbros beskrivning av händelsen den 8 maj 1659. Hans slutsats är att det cirkulerat en del skrönor om älvskärningen.

Om du tar en tur på den s.k. Sandängsrundan/Golfrunda (se http://www.moraoutdoor.se/vandring) så kan ni som är observanta se en liten skylt som Lannerbro satt upp vid älvkanten på Sandängarna. Den talar om var ungefär den lilla byn låg. Där ute i vattnet vid skylten alltså. Skylten ligger nära stigen vid Golfbanan ca 500 m nedströms Badstubacksbron.

Ragnar satte i början av 50-talet upp många skyltar runtom i Mora som visar på fornminnen, naturfenomen m.m. Dom flesta är tyvärr borta men en del finns allt kvar.

På återhörande/Owe

Jag blev mycket engagerad i frågan om att bygga en ny stor högstadieskola på Strandenområdet. Det var verkligen många turer i den frågan. En lång historia som pågått i många år efter branden år 2003.

Det slutade i alla fall med ett folkinitiativ för att genomföra en folkomröstning i frågan. Det blev ett jättestort engagemang hos Moraborna både centralt och i byarna – hela Mora ställde upp. 67 % sade nej till ett skolbygge på det området. Inte till ny skola i Mora.

Mitt engagemang drevs av demokratifrågan. En så stor fråga får inte hastas fram som höll på att hända. Måste åter framhålla alla som ställde upp och hjälpte till med namninsamling och informationsjobb före omröstningen. Vilket engagemang, helt frivilligt och inga personliga fördelar.

Varför skriva om detta, jo, jag har blivit så besviken på att personer jag jobbat nära, kompisar, politiskt engagerade, vänner m.fl. har slutat heja på mig. Det har jag svårt att ta till mig och blir väldigt ledsen när jag möter folk, på ishockey t.ex. som tittar bort när de ser mig. Vi som alltid hejat på varandra tidigare.

Vi har i Mora genomfört ett demokratiskt projekt som fått följderna att skolan inte ska byggas på Strandenområdet. Kan det vara skäl att inte säga hej till de som engagerat sig i frågan? Som ofta har vi olika syn på saker, men lite skillnad på sak och person måste vi ha.

Jag kan då lova att jag hejar på alla nu som förr, oavsett ställningstagande i frågan. Jag är samma Owe som förr.

Det har även framförts att jag ska betalade kostnader som lagts ner i projektet. Kostnader som inte uppstått om man pausat hela frågan när beslut om folkomröstning togs. Allt fortsatte som inget hänt. Att jag skulle betala tar jag som nästan som ett skämt, men ett mycket dåligt sådant. Jag tar hur som helst illa vid mig.

Tack för mig denna gång, nu har jag skrivit av mig några tankar. På återhörande. God fortsättning!

Owe

Länge har jag tänkt mig en tur till Älvdalens skjutfält för att titta på den nya Pjukettan. Pjuketta, vad i hela friden är det? Jo, det är en riktigt gammal jaktkoja på skjutfältet. Den ligger i närheten av Slängbodarna. Kojan byggdes av Brunnsbergsmannen Nall-Lars. Han var en riktig storjägare och kallades för ”Klatter-Lars”. Han sägs ha skjutit fem björnar och 300 älgar. Jag besökte den udda lilla byggnaden 2021 och då var det bara ruiner kvar. Jag fick via Bosse Tegner höra att en ny ”hetta” byggts upp av fortifikationsverket. Pjuketta betyder toppluva på älvdalska. Den nya kojan måste naturligtvis inspekteras. Skjutfältet hade öppet under veckan och det begav sig en solig morgon från Mora. Några bilder blir det alltid på färden upp.

Jag blev överraskad över att det blev snö uppöver, kanske 4-5 cm. Jag var först på grusvägarna på skjutfältet så någon större halkrisk var det inte. Men lite försiktigare blev jag allt.

Jag har ju varit till Pjuketta tidigare så jag bör hitta dit igen. Det är ingen skylt vid vägen men på ett ungefär vet jag var det ligger. Stigarna var igensnöade men visst hittade jag platsen ganska på en gång.

Oj vad överraskad jag blev! Så fint litet bygge de fixat. Både in- och utvändigt. Byggt efter en mall framtagen av en släkting till ”Nall-Lars” i Brunnsberg.

Man möts av en informationsskylt på tallen. Bosse Tegner kan nog vara ”skyldig” till den, liksom till en mängd andra vid de nedlagda fäbodarna på skjutfältet.

Fint utifrån och inte sämre därinne.

Naturligtvis blev det en kopp kaffe därinne. Visst kan man tänka sig ett besök i sommar på denna fina plats.

Ved och kamin om så önskas.

Så lugnt och skönt där ute i den vilda skogen. Han hade allt hittat en fin plats där i vildmarken Nall-Lars. Fridfullt i överkant där bredvid myren bland bergen.

Det låg en pärm inne i stugan om platsen och byggnationen av den nya kojan. Likaså en hel del bilder från förr.

En bra beskrivning av bakgrunden till att den nya kojan kom på plats. Kanon av få ta del av. Vi får allt tacka de inblandade till detta fina och ovanliga initiativ.

Här några av dem som fixade det hela.

Här en del rester från tidigare byggnader.

Här en bild från 2021 då jag gjorde det första besöket. Det har hänt en del.

Två bilder till från denna annorlunda plats och byggnad innan vi åker till Snoddskallen.

Slängbodsåsen hoppade jag över. Det är så brant uppför där. Villa inte chansa i snön. Snoddskallen fick allt ”duga”.

Skapliga vyer däruppe på 725 m.ö.h.

Första gången vi var upp dit träffade vi ett par som satt i slogboden och kokade potatis till surströmmingen de skulle äta. Vi har nöjt oss med att grilla korv.

På hemvägen blev det lite vila i bilen,

Det var en fin och minnesvärd dag som jag ville dokumentera. Nu får vi allt hoppas att den nya Pjukettan behandlas med vördnad. Det är den verkligen värd. Vi går inte in på detalj om läget. De som vill göra ett besök hittar säkert dit på ett eller annat sätt.

Tack för denna gång…..

Länge, väldigt länge, har jag hört talas om att det ska finnas s.k. fäbodristningar på stenar eller träd i omgivningarna kring Myckelbergs fäbodar. Jag tycker det är så spännande med historiska spåri naturen, vad det än är. Jaghar fått en del beskrivningar, men dom har skilt sig åt. Jag har pratat med Clas-Göran Bylon många gånger i frågan.

Jag chansade, åkte upp till Myckelberg, hade fått reda på att ristningarna skulle finnas ut med en stig från fäboden. Jag knallade utmed fäbodgatan och letade efter ”stigen”. Visst övergick fäbodgatan i det närmaste en stig, men mer en gammal körväg. Hopplöst att leta där bortöver och jag vände åter till majstångsplatsen. Där fanns förresten en ”utställning” och skogsbranden 1888. Fixad av Bylon med flera, intressant. Ni ser på bilden stubbar från den stora branden som svepte över området 1888. Se text om branden nedan. Förstora så ska det gå att läsa.

Jag gick alltså bet till att börja med. Ringde upp Bylon som hade fått ny information.

Jag fick tipset att följa några traktorvägar som blivit efter avverkningar för några år sedan. Spåren skulle utgå från vägen till Katriapritjärnen där Klas-Göran har stuga. Sagt och gjort, jag chansade. Om jag hade tur kanske jag skulle springa på ristningarna som var på en sten/häll. Det var ingen trevlig terräng att knalla runt i, men vädret var fint och det gick ingen nöd på mig. Men det gäller att vara försiktig vid den här åldern. Jag ville inte bli kvar med skador.

Det började kännas lite hopplöst. Traktorvägarna gick åt alla håll. Jag studerade stenblock utan framgång. Satte mig att fika på en vacker plats. På en gammeltall som fått ge upp.

Telefonen ringde, Clas-Göran. Han hade mer information. Ristningarna skulle vara anmälda till Riksantikvarieämbetet. Det har jag missat, min drummel. Jag har appen Fornfynd och hittade den där. Appen fungerade bra och jag gick mot stället där ristningarna fanns. Jag såg riktningen jag gick och det var allt en bit till målet. Men nu var det kört, dit skulle jag. Underlaget blev allt sämre och mer kuperat. Men, jag närmade mig på kartan i appen och i verkligheten. Jag kollade kartan igen och tittade upp. Där framme såg jag en stor klipphäll. Ristningarna var tydliga, även om mossan krupit uppåt på stenen.

Ristningarna är som sagt registrerade som fornminne hos Riksantikvarieämbetet, L2000:3873 Ristning, medeltid /historisk tid. Det står angivet att det finns ett stort antal ristningar på stenen, bl.a. årtal, bomärken, runor och bl.a. en sol med strålar.

Jag var jättenöjd trots onödig vandring innan jag fick fram fornlämningen i appen. Ni ser på kartan att jag snurrade runt en del i sökandet.

Jag gick nöjd neröver så gent jag kunde, tog några bilder och åkte upp till Katriapritjärnen.

Jag var väldigt nöjd med att ha hittat hällen med ristningar, men vägen dit var jag mindre nöjd med. Det fick bli ett nytt försök. Såg på kartan att en mindre väg gick mot ”fyndplatsen” mer norrifrån. Jag testade den ett par dagar senare, en bom för vägen, med det gick bra att gå på grusvägen även om den steg kraftigt mot vändplanen.

Jag tog fram fornfyndsappen och gick efter den. Den fungerade inte som vanligt och jag kom inte nog nära ristningsstenen. Det började regna och terrängen blev så där väldig usel igen, i skogspartierna. Det fick räcka för den dagen och jag drog mig ut på ett hygge och tog riktning på Myckelberg där bilen stod. Några bilder från letandet.

Döm om min förvåning när jag började känna igen mig, brandstubben och bredvid den den efterlängtade hällen.

Vägen jag gått kunde jag inte rekommendera för någon. Började fundera på stigen som passerat. Den gamla klövjestigen borde vara synlig någonstans. Svårt här kanske där det är ett hygge från rätt många år tillbaka. Jag tåg ändå riktning Myckelberg och rätt var det var såg jag flera s.k. högstubbar. Sådana brukade man förr spara där det var något av värde. Det kom fler neröver och visst såg man rätt tydliga spår av stigen emellanåt.

Stigen som är ca 7-800 m gick fint neröver mot fäbodstället. Ju närmare man kom så blev det mer skog och lite svårare att se stigen. Jag kom i alla fall ner alldeles bredvid majstångsplatsen.

Tanken är nu att jag med hjälp av Clas-Göran märka upp stigen. Han har kunskap om fäbodstället så det ska nog gå bra att ”dra fram” stigen på rätt ställe.

Här är den karta på den misslyckade och lyckade turen. Riktiga stigen är den sista tredjedelen ner mot Myckelberg, röda punkten, på ett ungefär.

Den 3 oktober 2025 träffades jag och Clas-Göran uppe i Myckelberg. Vår ambition var att märka upp den gamla klövjestigen. Då skulle han även få se stenen. Det var svårt att riktigt se var stigen kom ner i fäbodstället och jag hade känt mig osäker om jag gått rätt tidigare. Vi såg oss omkring lite men bestämde oss för att gå upp och sedan märka stigen när vi gick neröver. För hitta upp gjorde jag bara vi kom ut på hygget. Vi hade en fin dag så bilder blev det naturligtvis.

Vi kom upp utan bekymmer och Clas-Göran inspekterade stenhällen.

Ni ser vad stenen blivit överväxt med mossa. Det måste vi fixa framöver, men nu skulle vi märka ner mot fäboden, snitslar och orange färg.

Vi hade lite bekymmer på slutet men valde en ”rimlig” väg där stigen kunde gått.

Här före grindstolparna nära fäbodgatan gick leden in, det vet vi via Clas-Görans kontakter. Vi var nöjda med dagen och drog hemåt. Vi skulle höras av för mer jobb däruppe.

Det stod inte på Bylon ringde, samma kväll. Han tyckte vi skulle justera starten en aning och vi skulle höras när det jobbet skulle göras.

Jag har ju naturligtvis rapporterat till Christina vad jag haft för mig uppe i Myckelberg. Jag ville gärna visa henne platsen och den 6 oktober blev en fin dag för en utflykt. Vi tog med en mindre spade och en rotborste.

Så fint väder och vi hittade upp utan problem. Lite svårare blev det kanske med solen i ögonen. Markeringarna ”försvann”.

Väl uppe började vi ta fram stenen mer, vi vek upp det tjockas lagret med mossa. Och visst fanns det fler ristningar, riktig många, kul!

Vi knallade runt. Amatörarkeologerna var nöjda och vi skulle nu kolla om stigen var markerad bort mot N Hemulberg och eventuellt Norra Garberg.

Vi gick omkring lite i den lite tyngre markberedda terrängen och plötsligt såg vi rätt många högstubbar bort mot skogskanten. Jag kollade appen Min karta och stubbarna stod inte utmed skiftesgränsen. Alltså var det märkning av stigens fortsättning. En stig hade gått till N Hemulberg från Myckelberg och kanske vidare, det vet vi. Sen har en gått till N Garberg via Risåsen. Det är Siljansleden idag. Men den går inte här vid ristningshällen. Men kanske det funnits en stig även den här vägen. Måste undersökas. Några fler bilder från Christinas och min tur.

Det blev en mätning i appen Wikiloc. Allt ska in på kartan.

Vi var nöjda och tittade runt lite nere i Myckelberg där på sluttningen.

En tur inne i Läde fick bli dagens sista fäbodbesök.

Det är inte slut än med denna ledmarkering och ev tydning av ristningarna. Nästa steg är att Clas-Göran och jag ska upp och märka om starten på stigen en aning. Samtal med Dalarnas museum ska utröna om de kan känna sig manade att besöka platsen. Sen ska jag sätta upp en informationsskylt däruppe vid stenhällen.

2025-10-09 var jag i kontakt med Dalarnas Museum och Länsstyrelsen Dalarna. Jag berättade om vad vi gjort, snitslad stigen upp till ristningarna m.m. Jag ville ha besked om det var OK att sätta upp en informationsskylt vid hällen. Jenny Larsson på museet tyckte vi hade gjort ett bra jobb. De hade inte resurser att gå ut i fält och ”inventera” mer. Men som jag sa, hon berömde vår insats. och ändrade beteckningen fornminne till fornlämning. Hon tyckte att vi inte skulle frilägga stenen för mycket. Mossan kan göras ”uppvikbar” för att studera ristningarna, mossan skyddar dem. När det gällde skylt hänvisade hon till länsstyrelsen. Där informderade Britt-Marie Hägerman att tillstånd inte behövdes. Bra, då siktar vi på att sätta upp en skylt. Det blev två över när vi skyltade ridleden till Venjan, numera fornminnesförklarad.

Återkommer med vad som händer framöver.

Clas-Göran Bylon har pratat om en skrift med titeln ”Myckelberg, en långfäbod till Selja by i Mora kommun.” Den gavs ut 2012 av ett antal eldsjälar. Skrivargruppen bestod av Stig Stenqvist, Clas-Göran Bylon, Inga Lill Lindman, Ennica Edstrom och Gunilla Stenqvist. Se bilden:

Jag trodde jag hade en, hittade ingen. Bylon var då vänlig och kom med en till mig till låns. Jag skannade in ett par sidor som handlade om ristningar.

Vi börjar med lite historia om fäbodstället Kallbol i Våmhus som jag tidigare skrivit om. Jag har blivit så förtjust eller vad man ska kalla det i det öde fäbodstället. Det är en s.k. långfäbod till Bonäs och Våmhusbyarna Björkvassla, Moren och Östra Storbyn. Enligt protokoll från Kallbols Mejeriförening så var fäbodstället aktivt mellan 1883 och 1909. 1898 hade man 53 kor och 11 kvigor på platsen. 4 700 l mjölk producerades på 9 veckor.

Det blev en snabb nedgång i antal delägare i föreningen och 1909 lades föreningen ner. Hus flyttades och några blev kvar. Platsen blev riktig öde. Den kallas idag för en ödefäbod. En del husruiner finns kvar och rester av mejeriet, kallkällan under tak, där man förvarade färskvarorna. Det är en riktig trollskog däruppe, nästan lite kusligt om det börjar mörkna. Men väldigt vackert med de 20-30 m höga, ibland tätvuxna gammelgranarna, många på marken som rejäla trädlik.

Nu till den nymarkerade leden mellan Kallbol och Blecket. Fäbodvägen har varit markerad en gång, målning på träden. Det var länge sedan, troligen 70-talet, och endas få markeringar är synliga. Det står en skylt uppe i Kallbol, ” Blecket 5 km”.

Ursprunget till dessa leder är ju de urgamla buffringlederna från Våmhusbyar och Bonäs upp mot sina långfäbodar. På vägen uppöver passeras Fyriberg, över Överberg till Öfre Kallbol. Vidare mot Blecket. Därifrån nådde man Fjäsko, Bösjövallen, Dalen, Skråcka och Oradtjärnberg m.fl. långfäbodar.

Jag har testat att hitta stigen till Blecket men gått bet. Nya hyggen och svaga markeringar gjorde att jag gav upp. Har sökt folk som vet mer om leden och fått tag i några. Tyvärr har de inte haft möjlighet att komma med och visa sträckningen.

Döm om min förvåning när jag fick ett mail från Stefan Rystedt och Anna Lesse från Slättberg i Orsa. De meddelade att de var i färd med att markera upp den aktuella leden. Så väldigt roligt, jag inväntade tills de var klara och planerade en tur upp att för att testa den. Det visade sig att de gjort ett kanonjobb, målat och snitslat och även röjt busk på flera ställen.

Jag började min rekning från Rädbjörkavägen mot Blecket. Där passerade leden och gamla skyltar stod vid vägen, lätt att hitta Jag knatade väg mot Kallbol. Starten var lite ”bökig” över ett hygge, med det gick bra att hitta. Det blev allt bättre framöver och det växlade mellan gammelskog och en del hyggen.

Jag närmade mig Fisklösbäcken som jag ser på kartan och önskade att den inte var alltför bred. Det var ok att ta sig över, med viss försiktighet. Man ville ju vara torrskodd resten av turen. Bäcken var rätt bred.

Turen gick vidare i omväxlande terräng. Några bilder.

Före Kallbol skulle Aborrtjärn dyka upp. Där hamnade jag när jag rekade tidigare, men kom på fel spår. Rätt stor fin tjärn med höstfärger i antågande.

Kallbol närmade sig och den enda stugan där dök upp.

Det blev att vandra runt där en sväng bland de gamla stora granarna, riktig trollskog är det, skyddad av länsstyrelsen. Några bilder blir det alltid däruppe.

Det blir en extra bild på ”mejeriet”, en kallkälla som använts för att förvara färskvarorna som producerades på fäbodstället, mjölken, osten, grädden, messmöret m.m. Källans som ligger i en bäck var naturligtvis försedd med en överbyggnad.

Dags för turen hem. Det stod 3 km på skylten där jag startade, men moderna mätinstrument fick den till 4 km. På vägen hem såg jag en plats som bör varit en rastplats när de passerade med djuren.

Dagens tur närmade sig sitt slut och det blev en rätt jobbig dag ändå. Men så spännande och rolig att gå. Markeringarna är bra, men det gäller att hålla blicken skärpt. Det kan lätt bli att man går lite fel om man inte ser en markering efter den man står vid. Det är bra att backa lite eller gå i sidled så är man strax på spåret igen. Vi ska vara så tacksamma för den kulturgärning som Stefan och Anna gjort. Verkligen bra att detta görs och att de urgamla lederna märks upp och bevaras. Jag ser så mycket fint när jag är ute och måste dela med mig av naturen. Gamla stubbar är ofta vackra. Ofta vackert överväxta.

Det var första biten av den nymarkerade leden. De två km från grusvägen till Blecket fick allt vänta. Men inte länge, Christina och jag åkte dit ett par dagar senare. Kul att vara två och hjälpas åt om det skulle uppstå något problem med att hitta eller annat. Vi parkerade på samma plats som jag gjorde tidigare, korsningen Rädbjörkavägen/Fisklösenvägen.

Mot Blecket var det lite krokigt och risigt den första biten med det öppnade sig och den gamla leden var lätt att urskilja. Bra markerat och den sista kilometern då grusvägen passerats var det änenkalare. Leden gick utmed ett skoterspår och det var öppen gata. Vi satte upp några snitslar så att man ska veta att man är på rätt spår.

Det gick bra det där, enkelt att hitta och bra underlag för att var en nymärkt gammelled.

Ja, då var vi framme i fina Övre Blecket, vackra vyer däruppe. Paus och fika. Vi träffade på några trevliga får. De tiggde av vår matsäck men vi hade ingen reservproviant.

Ja, då hade jag/vi provat den nymärkta leden. Det var en fin upplevelse. Leden är ju gammal och igenväxt men ändå väl framkomlig. Men det är ingen snabbgången stig. Här lär man ha koll på var man sätter ner fötterna. Det ska man vara medveten om, och riktiga kängor är ett måste. Ett tips för er som blev nyfikna är att placera ut bil så att man nöjer sig med att gå sträckan åt ett håll. En variant är att placera ut en bil vid vändplanen där leden startar till Kallbol. Vid en vändplan dit man kommer från Rädbjörkavägen. Det finns skylt in dit, Kallbol 5 km står det. (4 km bilväg). Parkerar en bil där, sen åker man till Blecket och vandrar åter till vändplanen. Det blir ca 7 km max. En annan variant är att parkera där skyltarna dyker upp på Rädbjörkavägen och knalla till vändplanen nedom Kallbol, ca 5 km. Det blev kanske svårt det där, men någon variant på tur hittar ni som verkligen vill gå en gammal nymärkt buffringsväg. Jag avslutar med några kartor. Hör gärna av er med frågor. Tack för denna gång och välkomna åter till nya inlägg.