Tur att du stannade i Sverige farmor. Farfar lyckades hålla dig kvar i Oxberg.

Min farmor, Christina Storius, föddes i Oxberg 1880 och dog 1966. Hon föddes i en gammal grå stuga, förmodligen det äldsta bostadshuset i byn. Huset är kvar än idag och ser ut att vara i hyggligt skick. Området och huset kallas ”Mångsbåkk”, en liten backe alldeles bredvid kyrkogården i Oxberg, på andra sidan Vasaloppsvägen. Jag tog en bild i november 2021 från kyrkogården. Farmor ”ser” nästan hem till sin gamla stuga från sin grav.

Mångsbåkk i Oxberg. Farmors födelsehus.

Efter det första inlägget i det här ämnet har Christina och jag besökt huset på Mångsbåkk 2022-01-14. Det är idag en bagarstuga och ägs av Kjell Sverre som bor alldeles i närheten. Kjell låste upp åt oss och vi gick in och tittade i det gamla huset från 1840-talet. Det var spännande och det blev några bilder. Återbesök i sommar måste det bli. Farmors mor Mait (1857-1933) bodde i huset med 8 syskon. De var födda mellan 1847 och 1871. Otroligt, och sen bodde farmor där med sina 4 syskon innan de gav sig av till Merikum.

Nu, 2022-01-16, har det via Marianne Andersson i Oxberg, även hon släkt som har anknytning till stugan, kommit ett köpekontrakt från 1944 där ?? (svårläst) säljer ett åkerstycke vid Elgerd till Mångs Erik Persson i Oxberg för 4 riksdaler (tror jag det står). Vi vill tro att det är ”vår” Mångs Erik som fixat tomtmark till sin stuga.

Nu vidare i berättelsen om farmors liv. Hennes förlossning var svår då mamma Mångs Mejt/Mait och pappa Stor Anders Eriksson, sedermera Anders Storius, inte hade råd med sakkunnig hjälp vid födseln.

Det jag berättar nu är taget från häftet Oxberg igår, Del II. Inslaget är skrivet av min farbror Albin Oscarsson, ”Bino”. Han lät farmor berätta om sitt liv. Albin, ett föredöme i att dokumentera och berätta om Oxberg m.m. Mycket har sparats till eftervärlden genom hans försorg. Tack käre farbror Albin och fru Mia naturligtvis!

Som barn bodde familjen i grannbyn Gopshus och farmor tjänade som piga hos snickaren Brygt Anders. Hon gick i skolan för sin farbror Isak och senare hos Lars Öhnell som många andra Oxbergsbarn. Christina, ”Stina” gick och läste i Mora 1893 för prosten O.Borg. Gick var det rätta ordet då konfirmanderna från Oxberg fick gå de ca 2,5 milen till Mora, mestadels barfota in till Morkarlby, då de inte fick slita på skosulorna. Där kund skona tas på så att det inte alltför ”illa” ut.

Så här fick det inte gå med skorna. Barfota gällde mellan Oxberg och Mora.

Ett litet minne berättat av farmor när hon och en kamrat skulle gå på norra sidan om älven hem. De hade räknat med att bli färjade över till Gopshus. Men strömfåran var för strid och färjekarlen Pilt-Per vågade inta ta över de små flickorna. De fick snällt gå upp till Älvdalen för att ta sig över älven. Bro fanns inte i Oxberg på den tiden. En hygglig promenad på ca 8 mil för de små flickbenen.

Oskar-Stina med barnbarnet Maud 1954.

Stina berättar vidare att hon skulle ut i förvärvslivet på riktigt och hon fick en plats hos en Musk-familj på Näset i Älvdalen. Månadslönen var 8 kr och mat samt något klädesplagg ingick. Under slåttern var de ute på blöta sura marker och husbonden Musk Anders Larsson var omtänksam och bar Stina över besvärliga områden så att hon slapp bli blöt.

Näset 124, Musk Anders Larssons gård där Stina jobbade

Efter Näset blev det den kungliga huvudstaden och en anställning på Nordstjärnans mineralvattenfabrik 1898-99. Hon bodde hos faster Karin. Kullorna från Dalarna var mycket omtyckta och eftersökta. De gjorde ett bra jobb helt enkelt.

1901 var Stina åter i Oxberg och i mars 1902 vigdes hon och Wes Oscar Andersson i vigselrummet i Mora. Sju barn fick de varav det första avled på Länslasarettet i Falun vid 5 års ålder. Stina arbetade även med glansstrykning som hon lärde sig i Mora. Ynglingarna kom med sina bröstverk, kragar och manschetter som dom ville få strukna. Flickorna hade sina halskläden som skulle vara fräscha och fina. Det blev inga stora förtjänster, en skjortkrage inbringade 5 öre och ett halskläde någon tioöring. Det var ändå ett välkommet bidrag till försörjningen då maken Oscars inkomster var tre kronor om dagen som bodbetjänt hos Gut Karl Andersson i Oxberg.

Men som rubriken säger så var det nära att det inte blev något Oxberg för Stina. Fadern hade varit till Amerika och rekat för ev. emigration och så blev det. Far, mor och fyra syskon lämnade Sverige 1903 för Amerika, Minnesota, Isanti. (Jag får komma med komplettering här.) De yngre syskonen som lämnade Oxberg med far och mor var Viktoria, Anna, Algot och Antonia. Stina var gift med farfar Oskar och blev Oxberg trogen. En stor upplevelse för Stina var när hon 1954 var över till Amerika och hälsade på sina syskon. Hon var där i fem månader, en lycklig del av Stinas liv.

Före hemresan från New York 1954

Stina berättar vidare för sonen Albin att livet i Oxberg i stort bestod av småjordbruk med fäbodliv, lanthandel samt en mindre vävskedsindustri i familjen. Alla hjälptes åt och det saknades aldrig sysselsättning. Oskar-Stina slutar sin berättelse med att” en guds nåd har varit att jag fått vara frisk, har kunnat och velat arbeta, det är det bästa av allt.”

Farmor på äldre dar på en fäbodgudstjänst, troligen i Björnarvets fäbodar.

Farmor Christina dog 1966 och jag var rätt ”gammal” då ändå. Jag minns henne väldigt bra. Hon var så god och vänlig mot oss barnbarn. Aldrig ett hårt ord. Förresten fick jag min första katt, Kim, av henne när jag var 7 år. Under hennes sista år turades hennes barn att vara hos henne där uppe i Oscarsgard mitt i byn. Jag var ofta med mor och far upp och sov över där. Jag vistades många somrar i Oxberg, främst hemma hos mormor på Kattbåkk. Albin hade lanthandel vilket var en bonus ur karamellsynpunkt och sonen Göran och jag umgicks en hel del, fiske m.m. Många fina minnen är kvar från den fria sommartiden. Som sagt, farmor Christina har fortfarande stor plats i hjärtat. Farfar Oscar fick jag tyvärr aldrig träffa.

Farmor och farfars grav i Oxberg, ca 200 m från farmors födelseplats.

Jag har nu tittat i Missmårn från 1982 och 1983 där farbror Albin skrivit om familjen Storius resa till Amerikum. Först en fin bild på familjen uppklädd för fotografering.

Familjen Storius från Oxberg 1903. Fotografering inför resan till Amerika. Far Anders och mor Mejt med Algot, 4 år, mellan sig. Därbakom Anna, Antonia och Viktoria.

Nog ser jag likheten med farmor Christina hos mamma Mejt. En häftig bild tycker jag, tänka att alla lämnade dottern och systern Christina kvar i Oxberg. Men kontakt hade de. Albin nämner 800 brev skrivna i sina kontakter.

Anders arbetade som målare i Oxberg och det gav ingen stor slant till en så stor familj. Nej, de ”sålde sina hemman” och åkte till Amerika. Den 16 mars 1903 hade man auktion på diverse saker, sängar och andra hushållsföremål. Man fick in 426:50. Den lilla gården såldes även den. Båtbiljetten kostade 225 kr för familjen. Det berättas även i Missmårn att Christina fick hjälpa till i Hållans fäbodar och bära hem mjölk till byn Oxberg. Det var ibland kallt, men även då fick hon gå barfota för att inte slita på skorna. Hon höll på att frysa fötterna av sig. ”O fros um foto så o visst int ur o skuld bär si a. Dem wa tvunggnä tä wa reddä um skonä å int nät dem i onödun upå o tidi”. Lite dalska om att frysa om sina fötter, ni förstår nog.

Här en till bild på farmor Christina Charlotta Storius i yngre dagar.

Farmor Christina Storius, senare Oscarsson.

En åldrande befolkning i Mora

Här kommer något annat än en vandrings-, skid-, eller vandringstur. Lite variation måste det vara. Det kommer mer.

Jag läste i Dagens samhälle nyligen att Mora kommun låg på 16:e plats i riket när det gäller procentuell ökning av andelen personer i kommunen som är 80 år och äldre mellan åren 2021 och 2031. Kanske inte så mycket att orda om, men jag hade inte sett den sortens statistik tidigare. Att vi åldras i Mora är inget nytt, men det talas inte så mycket om det. I kommunens befolkningsprognos så ökar de som är 80+ från 1422 år 2020 till 2256 år 2030. En ökning med ca 830 personer alltså, det måste man säga är mycket. Gruppen 65 år och äldre beräknas vara 28% av totalbefolkningen 2030.

Att jag överhuvudtaget skriver detta beror på att jag delvis arbetade med statistik på jobbet på kommunen. Har egentligen alltid varit intresserad av fakta och statistik i alla sammanhang. Fakta gillar jag, de är ofta svåra att prata bort. Visst kan man ibland visa det man vill med statistik, men det går alltid att kontrollera sanningshalten.

Jag tycker den här frågan är extra intressant just nu när vi står inför stora investeringar, bl.a. ett skolbygge som ställer väldiga krav på ekonomin. Det gör som ni förstår även utvecklingen inom äldrevården och boende för äldre. Det vill till att vi väljer de mest ekonomiska lösningarna i allt vi företar oss. Självklart, men ändå, tål nog att påminnas om.

Varför ligger Mora så ”pyrt” till när det gäller folk i gruppen 80+. Förklaringen torde vara att vi hade en lindrigt sagt kraftig inflyttning och folkökning under åren 1970-1990. Vi ökade med 3 454 personer under 20-årsperioden. Mest mellan 1970-1980, 2 281 personer på 10 år. Många av de då inflyttade personerna har nu kommit i 80-årsåldern.

1994 hade vi vår största folkmängd i kommunen, 21 067 personer. Sedan dess har antalet invånare minskat och mot slutet legat rätt konstant. År 2020 var siffran 20 492. Tyvärr har inte inflyttning av yngre familjer och ungdomar inte skett i så hög som önskats för att få fler människor i den arbetsföra åldern.

En annan fråga väldigt nära besläktad med befolkningsutveckling är medelåldern i en kommun. Trenden har varit glasklar för Moras del. Jag har på jobbet i budgetmöten dragit statistik och när jag pratat om medelålder så har gensvaret varit 0. Än sen då, det är väl bra att folk blivit äldre? Det blir dom väl överallt. Men så enkelt är det inte.

Medelålder betyder rätt mycket i en kommun

När jag började jobba på Mora kommun 1980 så var Moras och rikets medelålder i princip lika, ca 40 år. Kommunens och rikets befolkningspyramider, befolkning i olika årsklasser, var identiska.

Med åren så har Moras befolkning i genomsnitt åldrats rejält jämfört med riket. Det kan man inte se så positivt på, det betyder ju att en mindre andel arbetsför befolkning ska se till att det hela ”går runt”. Visst kan äldre personer med pengar flytta in, men det kanske inte är huvudspåret. Familjeinflyttning torde vara det mest önskvärda. Här en bild från Ekonomifakta om utvecklingen av medelåldern i Mora jämfört med riket sedan 1998, ni ser vad jag menar.

Medelålder Mora och riket år 1998 till 2020.

Rättvik är känd för att ha en ”åldrig” befolkning. Vi knappar stadigt in på dem. Jag brukar säga att det syns på gågatan att Moraborna blir äldre, på skoj och allvar.

Det är mycket att säga om befolkningesutvecklingen i en kommun. Den är avgörande vad som ska hända inom barnomsorg, utbildning, näringsliv, service, föreningsliv, åldringsvård m.m. Kommunen gör en prognos årligen, tror jag i alla fall. Titta på den och fördjupa er ni som har eller får intresse för frågan. Ni behöver inte bli lika nördiga som jag, men det påverkar oss mycket och det talas alldeles för litet om det tycker jag i alla fall. Jag återkommer säkert med statistik i olika former.

Ett gott nytt år önskas i vilket fall!

Koppången december 2021

Vädret såg ut att bli bra för att om någon dag bli sämre. Jag beslutade mig för en tur upp de ca 5 milen till Koppången som är ett stort Naturreservat i Orsa kommun. Vi är i mitten av december 2021.

Jag hade sett på bilder att det var vinterfint däruppe. Hyggligt med snö och vitt i träden. Turskidorna stod på tur. Det var inte så många som åkt före mig, i alla fall inte på min specialrunda. Kommunspåret upp till Tunturi och vidare till Blomtäkt. Bort mot Flickeråshållet men jag viker oftast av före spåret dit. Blir en lagom tur på ca 12 km.

Vid starten var det lite ris men det blev snart bättre. Skotern hade tryckt till snön. Någon skidåkare hade åkt där före mig. Det blir några bildgallerier som ni får njuta av.

Vi brukar stanna och fika i slogboden vid Tunturi på vårvintern i solen. Inte aktuellt nu, det får bli en kopp i Blomtäkt.

Mot Blomtäkt får man ta det lite lugnt en bit där skogen är lite tät och det är medlut. Hundspannen kan dyka upp lite snabbt där. Varningskyltar finns.

För er som inte varit till Koppången vintertid så kan jag tala om att det går att åka upp till fikastugan vid Blomtäkt rakt upp från E45:an. Ca 2 km om man vill göra ett besök i den fina stugan och än hällre sitta mot väggen i solen. Den här gången gick jag in, kändes allt skönast. Efter rasten gled jag iväg igen. Lite medlut någon km gjorde inget. Turskidorna är inte de snabbast redskapen. Men säkra och stadiga under sämre förhållanden. Jag tro att den typen av skidåkning kommer att öka. Folk jagar allt mindre, är mer ute för att njuta, positiv utveckling tycker jag. Fin motion är det i alla fall.

Disigt mer eller mindre på hela turen. Det gjorde den än bättre och även bilderna.
Njutbart tycker vi skidåkare.

Här ser ni en karta över dagens skidtur på Koppången. Gör gärna ett besök med fikaryggsäck. Ni behöver inte vänta tills skaren kommer. Det går väldigt bra att skida runt där under hela vintern. Hundklubben har sitt spår öppet under de flesta förhållandena. Inte jämt naturligtvis. Kom ihåg att ni är på deras domäner som de sladdat upp och visa hänsyn och lämna företräde för hundspannen när de dyker upp.

Gränsberget Oxeråsen, en rätt okänd plats värd ett besök tyckte jag

Oxeråsen

I somras knallade jag från Åsbergets fäbodar i Malung till Bosseldal i Älvdalen. Bosseldals fäbodar tillhörde byn Oxberg på den ”aktiva” tiden men ligger i Älvdalens kommun. En långfäbod till Björnarvets fäbodar. När jag gick där passerade jag berget Oxeråsen, dryga 500 m.ö.h. så man kunde inte undgå att se det. Tiden räckte inte då för att gå upp, turen blev ändå ca 20 km. Nu på sena hösten såg jag chansen att gå upp på berget. Ett rätt tunt snötäcke hindrade inte så mycket. Jag bilade genom Oxberg, passerade Björnarvet och åkte dryga milen upp till Bosseladal och några km till på en mindre ”avverkningsväg”.

Nära Bosseldal träffade jag på en trevlig man, Jan-Erik Hårdén. Han berättade en del om området och önskade en annan gammal släkting till honom vore i livet, han kunde allt om sådant som han ansåg mig intresserad av. Gamla vägar, platser m.m. Vi stod rätt nära Dödåsen, har jag senare sett på kartan, där det tydligen ska finnas husgrunder från en fäbod eller annat. Det går en led över området. Samma led som jag gick i somras som fortsätter ner till Evertsberg. Det får bli ett besök för närmare koll i vår.

Jag stannade någon kilometer från foten till Oxberget, vågade inte ta bilen längre om jag skulle köra fast i snön, ganska kuperat mot slutet. Jag var ensam. Sen är det skönt att få gå ett antal km.

Oxeråsen är omskriven i många gamla böcker jag läst. Platsen/högsta punkten på 518 m.ö.h. har i ”evinnerliga” tider varit gränsplats för Mora, Venjans och Älvdalens socknar. Det gick ingen stig upp och Jan-Erik hade sagt att det var väldigt stenigt. Det gällde att ta det lugnt, jag har brutit tillräckligt med kroppsdelar. Halt, stenar och gropar. Men det blev allt bättre ju högre upp jag kom.

Fotograferingen är en rätt stor orsak till att jag gör mina turer, gärna på nya marker. Här stötte jag på en fin liten tjärn i morgonsolen, bilden blev bra.

Inte Oxeråstjärnen, men väldigt nära den lite större tjärnen.

Det brantare till sig och det blev lite andfått och halkigare. TOPO GPS ledde mig till toppen. Inga stora kala ytor däruppe så vyerna blev sparsamma. Visst såg jag vindsnurrorna på Kyrkberget i Venjan och Transtrandsfjällen skymtade. Det ska en gång funnits en tall med inristningar där, försvunnen. Däremot såg jag en tall beklädd med ”stegpinnar” för att nå vyerna. Bra nog gammalt, så det blev ingen uppstigning.

Tallen med stegpinnar
Gammelskogen

Åter till bilen och fikat fick bli i Bosseldal vid bänkbordet där. Alldeles vid fäbodarna såg jag en gammal skylt för vandrare. Den gällde leden mellan Venjan och Evertsberg. En ”påfart” till Romboleden (pilgrimsled) som går mellan Västeråstrakterna och Trondheim, påstås det i alla fall. Leden passerar Klitten, Korskälla och vidare uppåt. En led som numera är aktuell att skylta upp bättre än idag. Bidrag utgår från Tillväxtverket för sådana åtgärder.

Den gamla vandringsskylten i Bosseldal

Några bilder på vägen ner fick det bli. Bl.a. vid Hållan och trakterna därikring.

Ner mot Björnarvet och Blyberg på ”andra Sidan”.

Stannade till i Hållan där vår släkt på fars sida hade gård. Det fick bli några vinterbilder även där i det fina vädret.

Sista fäbodarna blev Gutsäl. Ett fåtal gårdar i de Oxbergsfäbodarna.

Blyberg i annorlunda tappning.

Mot Mora via Kyrkogården i Oxberg där jag har många släktingar utöver mor och far. Ett ljus tändes.

Graven i Oxberg

En fin dag gick mot sin ända och bara ett stopp till, nere i Långlet vid älven. Där kan det bli hyggliga foton en sådan här vinterdag.

Jag tackar för den här gången och ser fram mot nästa tur att berätta om och vissa lite bilder. Vi ses!

En tur till Näcksjövarden, Bösjön, Kings Bay, Övre Blecket och Brudsilder.

Jag dokumenterar våra turer för att komma ihåg dem och kanske lika mycket för att inspirera andra att ge sig ut i våra vackra omgivningar. Det finns så många okända besöksmål som vi vill slå ett slag för.

Den här gången skulle det bli Näcksjövardens utsiktstorn m.fl. platser. Jag var dit i somras och ville gärna visa Christina den fina platsen. Våmhus – Kanonvägen-mot Bösjövarden-förbi Blecket-förbi Bösjön och Prästvallen och vips, efter ca 40 km är ni på plats för en kortare vandring. Turen finns beskriven under utsiktsturer på http://www.moraoutdoor.se.

Stuga vid Prästvallen.

Det är ca 1 km att gå upp till tornet. Inga större krav alltså. Fin gammelskog. Näcksjövarden är ett natureservat som sköts av Länsstyrelsen. Som tur är, tänk om det vore avverkat. Nej, vi är många som är tacksamma för att skog kan skyddas för framtiden.

Tornet tornar snart upp sig och däruppe på 722 m.ö.h. ser man långt åt alla håll, 360 som det heter. Det finns en slagbod och toalett däruppe. Leden är nog inte så mycket utnyttjad som skoterleden som kommer från Näcksjöhållet. Det kunde man se i gästboken.

Lite fika och sen ner mot bilen. Det rullade på lite snabbare.

Vi kände oss lite iakttagna på nervägen.

Vi gjorde ett stopp nere vid Bösjön. Kollade isen m.m. Vi träffade två fiskare som inte haft någon större fiskelycka, dom hittade inget att visa ur konten hur än de grävde i den. Men de hade haft en fina dag därute på isen i solen.

Bösjön med pimpelhål.

Nästa stopp var spännande. Länge har jag sett platsen Kings Bay på kartan, aldrig varit dit. Platsen ligger rätt nära vägen men lite bökigt var det att ta sig fram i avverkningsdikena. Skogen tillhör Östnor för övrigt. Vi fann naturligtvis stugan. Det var en plats för flottarna där en stuga byggts upp 1928. Namnet Kings Bay har en speciell bakgrund. Det finns flera förklaringar. En trovärdig är att Amundsen m.fl. hade en expedition till Kings Bay på Spetsbergen 1926. Utan att gå in i detalj kring detta så omtalades Kings Bay mycket på radion och en flottargubbe tyckte gott man kunde döpa platsen där vid Böån till Kings Bay. Vi kör på den varianten. Några bilder från platsen.

Kings Bay nu borta från min bucket list. (som fylls på hela tiden).

Nästa anhalt för en påtår innan solen går ner helt, Övre Blecket, en favoritfäbod som tillhör Våmhus. Om ni inte varit till Bleckets fäbodar så rekommenderar vi ett besök i Övre och Nedre Blecket.

Det finns en damm i Böån längre ner som heter Brudsilder, vilka namn!? Vi var där och tittade på en flottarstuga till salu ganska nyligen – ingen affär för den inblandade. Ett par bilder därifrån och avslutningsvis en kartbild på turen till tornet. Hoppas vi inspirerat några till en tur i vår eller nu snart innan snön blir djup. Återkommer med fler turtips. Tack för den här gången.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson

Turen till utsiktstornet.

På återbesök i Fliotistugan efter 60 år

Jag har i många år varit på väg upp till Axisjön/Axidammen väster om Oxberg. Sjön ligger ca 5 km väster om Björnarvets fäbodar. Jag har länge haft en stuga i tankarna som jag besökte 1961, som 13-åring. Jag bodde i stugan i vildmarken 2 nätter i juli 1961 med brorsan Ulf och kusin Göran Albinsson. Det var en fisketur som hette duga. Vi blev förmodligen ditskjutsade av Görans far, farbror Albin. Det var verkligen några spännande dagar som jag minns dem, mycket fisk, bäcköringar, grader i massor. Tre smågrabbar ”utsatta”ensamma i skogen långt bort. Knappast godkänt i dagens land för trygghetsnarkomaner.

Jag läste om Axisjön och en myr/tjärn i närheten som fått ett annorlunda namn, Upplåtmyren. Namnet kom av att kvinnorna krattade in slaget hö en bra bit ute i tjärnen. Kvinnorna drog upp kjolarna till karlarnas förtjusning och därav namnet Upplåtmyren. Sjön/tjärnen var ofta blank som en spegel. Upplåt = draga upp. Myren låg vid Axisjön och fick mig att tänka på vår fiskestuga där vi var 1961. Efter kontakt med Oxbergskunniga så bestämde vi oss för att ta en tur upp dit, Christina och jag. Vi vill ju gärna gå lite så att det blir lite god fikalön för mödan. Jag visste var stugan låg, hade cyklat förbi den i somras utan att stanna, den låg ute på ett hygge utan väg och jag skulle upp till Bosseldal. Jag ville inte ”slösa” tid på ett stugbesök. Om jag visste att det var stugan i Flioti, vår fiskestuga, då hade jag naturligtvis stannat. Jag hade för mig att den låg närmare sjön. Tittade neråt sjöhållet när jag cyklade. Hittade varken väg ner eller stuga.

Hursomhelst, vi parkerade utmed Bosseldalsvägen vid infarten Skålmyrsvägen. Vi hade räknat med att ta en tur på ca 7-8 km med stugbesöket inkluderat.

Cirka 3 km upp till sjön/dammen utmed skålmyrsvägen. Väldigt fin plats med myren/sjön i sikte. Till och med ett fikabord fanns. Vi inspekterade dammluckan, tittade runt lite och tog ut riktningen mot fiskestugan i Flioti, Flytnäs.

Fin fikaplats, rekommenderas!

Vi kör ju med vår TOPO GPS och hade inga problem att hitta över till stugan, några små hyggen och ett parti gammelskog.

Christina såg stugan först. Den låg ute på ett mindre hygge. Inte alls som jag kom ihåg den. Kommer ihåg fin tung barrskog vid stugan och en bäck som rann alldeles i närheten. Vi följde den ner mot sjön, det fanns fisk även i bäcken. Här en bild från år 2000 och en från vår tur i november 2021. Stor skillnad kan man säga. Det är inte vacker med dessa väldiga sår i naturen. Inte nog med att det är fult, nästan oframkomligt.

Lite historia ur skriften Fäbodar i Oxberg om den lilla fäboden Flioti som är ett lokalt namn. Man ser på kartor även namnen Flotbodarna och Flytnäs. Fäbodexperten Frödin har sagt att Flytnäs är långfäbodar till Björnarvet. Likaledes har utflyttning skett dit från Bosledalen, Bosseldal. Det är en gemensamhetsfäbod med en stuga underhållen av fäbodlaget som bestod av 8 s.k. åbor. 23 kor vistades där. Förutom stugan fanns två lador, ladugård och mjölkbod. Björs Karl Eriksson (1890 – 1934) vistades där på sin tid. Även Karls mor Kråk Mait Persdotter (f 1856) vistades där och hade hand om korna när Karl ägnade sig åt kolning och tjärbränning. Tjärdalen fanns bredvid stugan, (måste dit och kolla igen).

Christina och jag kände att detta blir dagens fikaplats och vi ”inventerade” stugan ordentligt och jag försökta minnas våra dagar där för dryga 60 år sedan. Det fanns i alla fall tydliga spår efter oss. Efter många andra Oxbergsbor förresten som ni får se nedan.

Jag var tydligen dum i någons ögon?

Vi drack vårt kaffe, ytterligare några bilder, sen började vandringen ner till bilen i finvädret.

Vägen ner var enkel, t.o.m. utför mestadels. Påminde mig om cykelturen i somras. Inte alls lika lätt upp till Bosseldal från Björnarvet. Grovt grus, motlut och motvind. Men upp kom jag för att sedan rulla ner till Evertsberg och via cykelvasespåret åter till Oxberg. Bilen hade jag vid den gamla lanthandeln som farbror Albin med fru Mia skötte. Far min skötte Länssparbankens öppethållande på lördagar på 50-talet varannan vecka, tror jag det var. Oxbergsborna tömde sina sparbössor där på den tiden. Kul att få följa med upp dit och springa runt och vara i vägen. Inte bara roligt, även gott. Albin var specialist på göra karamellstrutar, även på att fylla dem. Hoppas få komma in där i gamla affären, en gång byggd som vävskedsfabrik av farfar, och titta in i ”banklokalen”. Jag måste dra en episod till i sammanhanget. Vi var till Våmhus kyrkogård vid Allhelgona. När jag steg ur bilen hör jag en dam säga till kompisen att ”änt an en uxbjärser” eller nåt i den stilen. Jovisst tänkte jag och började prata med damerna. Det visade sig att en av dem var hembiträde hos oss i början av 50-talet. Hon kände igen mig, även jag tyckte hon såg lite ”bekant” ut. Hon var säkerligen från Oxberg och gift sig med en Våmuskall. Hon kom i alla fall ihåg far min som hon träffade på på ”banken” när hon tömde sin sparbössa. Hon gillade farsan och tyckte att jag var snäll som barn. Hon sa inget om brorsan, undrar varför? Rolig grej att få träffa sin barnflicka vid dryga 70-årsåldern.

Turen till Flioti går mot sitt slut och vi tog en sväng genom Hållans fäbodar på vägen hem till Mora.

En tur till Hykjeberg – från ”fel” håll.

Christina och jag gjorde en tur upp till Ulvsjö på Alla Helgons Dag, skogskyrkogården firade 90 år. Hemvägen till Mora tog vi över Kanonvägen till Våmhus då vi skulle till kyrkogården där. Hykjeberg dök upp i dimman som var den dagen och ett foto måste det bli. Vi stannade på en mötesplats och det blev några bilder. Upp från dalen kom en märkt led som jag sett tidigare. Löptävlingen Uka Pain gick där och kanske går där än. Löparna kom uppifrån Hykjeberg och via dalen upp till Kanonvägen och vidare mot Älvdalen.

Hykjeberg i dimma. Alla helgons dag 2021.

Som sagt, leden har jag sett tidigare och blev väldigt sugen att testa den. Det blev redan dagen därpå, jag fick inget sällskap den här gången. Kanske såg det lite vidlyftigt ut. Det var en sval morgon med frost och det såg ut att bli en fin dag. Hykjeberg har besökts ett otal gånger, säkert nästan 45-50 år sedan första gången. Då var det inte så många däruppe vill jag lova. Det fanns ett utsiktstorn/brandtorn däruppe då som om man inte var nog högt uppe. Kanske några mindre trästaket vid branten i jämförelse med dagens stabila stålstaket. Den vedertagna uppfarten var då som nu, från Klittenhållet och en knapp km att gå den sista biten.

Nu skulle en annan variant testas. En fin första km utför mot dalgången. Där såg jag ju på kartan att det fanns en bäck, Sjurändbäcken. Jag trodde att det fanns en bro över den då många verkade gå/springa där. Nu råkade det vara mycket vatten den här höstdagen och det var inte så enkelt att ta sig över. Jag ville inte riskera något, bli blöt eller skada mig. Jag var ju ändå ensam. Jag gick utmed bäcken söderut ett hundratal meter och såg där två kullfallna träd. De fick bli min bro. Inom parentes hörde jag att Älvdalens IF hade en träningstur som kallades Hykjebergsrundan. Den gick här på stigen. Inte undra på det finns /fanns duktiga skidåkare i Älvdalen.

Bron över Sjurändsbäcken.

Det gick bra över bäcken, på gränsen att jag skulle vända faktiskt. Jag såg spår efter löptävlingen och gick vidare utmed Persbäcken i den vackra Persgraven.

Jag var ju inne i naturreservatet och gillar verkligen gammelskogen och tystnaden. Det blev allt brantare. Tänkte ta stavar med, men glömde dom. Fixade ett par ”käppar”, de kunde vara bra utför om inte annat.

Det ”brantade” på ordentligt de sista 500 m. Tacksamt togs fotomotiven emot, en kort vila kunde det bli då.

Röster hördes och jag kom ihop med den andra leden från norr. Mycket folk däruppe denna dag, korvgrillning och fika på flera håll. Ytterligare några bilder innan nedgång. Jag stötte även på gamla ”bekanta” där uppe. Jag träffade många trevliga Älvdalingar under jobbtiden på kommunalhuset 1975-1980.

Lite halt var det och värre att gå nerför än uppför. Ta det försiktigt var kommandot till mig själv. Rejält brant, Högåsen, Gopshusberget och annat inget i jämförelse.

Vädret gjorde att turen blev extra lyckad, mystiken fanns i skogen, men inga troll eller annat övernaturligt. Jag som alltid är på span efter något sådant. Tji fick jag, men känslan fanns där. En del gamla körvägar måste gått där bitvis och man kunde tänka sig slitet för hästarna där för hundratals år sedan.

Snart nere vid Sjurändsbäcken igen. Det fick allt bli samma ”bro”. Nu väntade stigningen upp till bilen, knappa kilometern. Några bilder som ibland förstärktes av solskenet.

Dagens lyckade tur gick mot sin ände och jag är helnöjd att jag testade den här varianten. 6 km tur och retur. Stigningen från bäcken och upp borde ligga på ca 350 m. Turen blev i alla fall i moderna mått 120 Iphone-våningar.

Upp till bilen delvis på frostigt underlag.

Det här var en så fin tur att jag vill ha med fler för att visa miljöerna och vyerna. Måste nog ordna någon vandring till sommaren. Sista bilden visar turen på kartan, TOPO GPS avslöjar var jag gick. Tack för den här gången.

Närmare beskrivning av turen finns på Mora Outdoor under Utsiktsturer.

En Allhelgonatur 2021

Vi såg annons på att det skulle bli en liten högtid i Ulvsjö med anledning av att skogskyrkogården och klockstapeln där firar 90 år. Jag är en Ulvsjönörd och dit ville jag åka. Christina hängde på, kanske inte lika nördig som mig.

Vi planerade en tur via kyrkogården i Oxberg, Älvdalen, älgkött hos Olssons och mat på Dalgatan 118. Därefter Ulvsjö och högtiden med avslutning vid Våmhus kyrkogård.

Vi startar i Oxberg där stor del av min släkt ligger begravda. Far och mor naturligtvis. I ”granngraven” ligger min farmor och farfar. Farmor var ett av fem syskon som blev kvar i Oxberg när familjen emigrerade till USA, Minnesota. Hon var nygift med farfar Oscar Andersson när resan till USA blev av år 1903. Farmors födelsegård, Mångsbåck, ligger alldeles i anslutning till kyrkogården, så om hon skulle rest sig upp såg hon till barndomshemmet.

Några Oxbergsbilder, första bilden är med två gånger då jag vill ha den som första bild på FB i rätt storlek.

Vidare mot Älvdalen. Olssons sålde inte längre älgkött i mindre skala. 1/4 älg var den minsta beställningen. Vi avstod.

Däremot avstod vi inte maten på restaurang Dalgatan 118. Som tur var, lika gott som vanligt. Mycket folk med trivsam personal och trevliga kunder.

Mätta och glada mot Ulvsjö. Kl 13.00 började det. Vi skulle även hinna med ett litet stopp för någon bild. Jag har en specialmyr ovan Kölkojan där det ofta blir en bild. Så även nu.

Vi kom fram i lagom tid innan högtiden. Jag vill påminna om tillkomsten av begravningsplatsen och klockstapeln 1931. I boken ”Ödemarkens folk” av Elise Olofssons finns en del bilder. Elise var lärare i den väglösa byn i 20 år och skötte det mesta där. Några bilder från hennes mycket läsvärda bok.

Nu åter till nutid. Mora församling stod för minneshögtiden med ljuständning m.m. Två yngre präster tillsammans med kyrkogårdschefen stod för planering. Som grädde på moset var Friskvårdskören från Mora med och sjöng fina sånger. Det blev tal och dikter upplästes, bl.a. ”Ödemarksklockan” som Elise Olofsson skrivit. Det kan nämnas att Erik Axel Karlfeldt skrivit en dikt som utgör inskription på klockan:”Här, där vallfartsvägen gick fram ur skogarna tiomila, här där myren vart vall mellan fjäll och sjö, här vill jag höja min röst och bjuda till pilgrimsvila dem som med Herranom gå, dem som i Herranom dö.” Det var Karlfeldts sista dikt.

Det kom cirka 25 personer till högtiden. Här kommer några bilder i två ”gallerier”.

Skogskyrkogården ligger vackert och är värd ett besök. 40 personer är begravda där, det finns även en minneslund.

Att jag blivit så förtjust i Ulvsjö har sina förklaringar. Det började när jag säsongsjobbare vid Mora kyrkogård på skoltiden. Jag var runt 15 år när vi fick ett uppdrag att åka till Ulvsjö och ”göra fint”. Det kändes som vi åkte till ett annat land, så långt var det. Sämre vägar och bilar. Men spännande att vara där och klippa häck och busk.

En annan, kanske större anledning, är Ulla-Britt Lindberg. När jag jobbade på kommunen ”avlönade” jag henne för att hon i samband med postkörning lät invånare i Ulvsjö åka med ner och handla i Älvdalen en gång i veckan. En gång i månaden ända till Mora. Hon jobbade med ”Varuförsörjning” som det kallades. Tim- och milpengar skulle hon naturligtvis ha. Hon och Greta Oscarsson skötte detta. När Ulla-Britt slutat köra post och annat har jag besökt henne åtskilliga gånger. För att prata, få reda på historien om platsen, låna foton och böcker m.m. Jag har rätt ofta cyklat runt däruppe, även åkt skidor på vårvinterns skare. Ett besök hos Ulla-Britt var ett måste. Hon var så cool på alla vis. En gång frågade jag om hon inte var lite rädd däruppe i princip ensam i mörkret. ”Vad skulle jag vara rädd för” blev svaret. Inte dagens inställning precis där rädslan styr alltmer i samhället. Hursomhelst, Ulla-Britt blev sjuk och dog alldeles för tidigt, 2018. Det finns mycket att skriva men jag får ta det en annan gång. En sak bara, hon visade mig den s.k. kungsladan som stått på Lindbergs tomt men nu flyttats ut på en åker i närheten. Karl XI åt lunch i den 1686 när han kom uppifrån Lillhärdal och skulle söderut via Älvdalen.

Några bilder från den anrika Lindbergsgården, där första skolan låg.

Färden gick vidare ner mot Älvdalen och till Våmhus via Kanonvägen. Först blev det ett fotostopp till. En obligatorisk bild från krönet där vägen ”rinner ner” i Ulvsjö by. Vägen kom väldigt sent dit. Den första från Mora kom via Emådalen upp till Ulvsjö.

Ulvsjön i Ulvsjö.

Som sagt, Kanonvägen till Våmhus. Där passerar man ju ytterligare en sevärdhet och ett fotoobjekt, Hykjeberget.

Nu var det bara Våmhus kvar, det mest sorgliga stoppet på dagens Allhelgonatur.

Sammantaget blev det en minnesvärd tur med många tankar bakåt i tiden. De tar vi med oss och har användning framöver i våra liv.

Fler eller färre politiker i kommunerna?

I publikationen Dagens Samhälle har det mot slutet varit artiklar om att det är svårt att få politiker att ställa upp i kommunerna. Det sågs som ett problem i den första artikeln. Nästa vecka kom den motsatta uppfattningen i en artikel skriven av Louise Bringselius.

Ni kan läsa artikeln här: https://www.dagenssamhalle.se/styrning-och-beslut/demokrati/tillitsforskaren-fler-politiker-kan-leda-till-mer-detaljstyrning/

Jag är klart beredd att hålla med henne. Det är inte antalet folkvalda som betyder framgång. Det torde vara kvaliteten och drivet på de som väljs in i styrelser och nämnder.

Kommunalhuset i Mora

Jag tycker att våra förtroendevalda skall vara kvalificerade för uppgifterna och ha ett starkt intresse för de frågor de hanterar. Vi behöver politiker med ett strategiskt fokus och inte detaljstyrande. Jag tycker också att det är uppåt väggarna om det är så illa att man väljer den politiska banan för att få hela eller delar av sin försörjning tryggad. Jag törs utan att skämmas säga att det förekommer att arvodet har en stor betydelse vid valet att gå in som förtroendevald. Visst ska man ha ersättning för sitt jobb och förlorad arbetsförtjänst, men det ekonomiska utfallet får inte vara avgörande. Nog vet jag att en del kämpar hårt för att komma med i något som ger arvode till nästa mandatperiod. Det måste vara intresse och vilja till förändring/utveckling som styr in personer i politiken. Är det så, eller vänjer man sig med en viss försörjning och strider för att få fortsätta. En hel del politiker som knappt visat sig under den gångna valperioden blir väldigt synliga brukar bli väldigt synliga månaden före valet. Inte snällt sagt, men så är det enligt mig.

Nu säger väl några att jag är oförskämd och klassar ner Moras förtroendevalda. Det gör jag inte, men jag ser inte vitsen med att ha så många förtroendevalda i vår lilla kommun. Risken för detaljstyrning ökar i takt med antalet förtroendevalda.

Jag har länge, likt Louise, förordat mer direktdemokrati i olika former. Vi behöver inte mellanhänder i allt. De försvinner idag inom många områden. Folket, de flesta, är villiga att själva välja, påverka och ge sina ståndpunkter utan mellanhänder. Det kan ske på många sätt, folkomröstningar i lite större frågor och olika grupperingar/paneler i mindre frågor. Folk vill göra sin röst hörd alltmer. Se sociala medier. Det är inte bara gnäll utan mycket konstruktivt som kommer fram där många gånger.

Under de sista åren på jobbet i kommunen skötte jag något som kallades Morapanelen. 200-250 Morabor anmäldes sig för deltagande och de fick göra sin röst hörd i olika frågor. Det gick ut frågor via mail och enkäter som besvarades. Svarsfrekvensen var hög. Det kunde gälla planeringsfrågor, säkerhetsfrågor m.m. Vi hade som mål att få åtminstone 500 personer i panelen vilket vore lätt som det kändes då. De skulle hade representerat Moraborna väl. Invånare i olika åldersgrupper och väl spridda över kommunen. När jag slutade mitt jobb i kommunen lades Morapanelen ner. Rädsla för nya demokratiformer? Vad vet jag?

Jag känner att man med mer direktdemokrati skull folk känna sig delaktiga och ge mer av sig själva och höja intresset hos kommuninvånarna. När man är med och tar ansvar blir det inte bara gnäll utan mycket konstruktivt kommer från vardagsmänniskan.

Som sagt, vore det så enkelt att komma framåt på ett bättre sätt genom att sätta in fler politiker i kommunerna så skulle man kanske göra det? Nej, jag röstar för färre folkvalda, som jobbar mer strategiskt. En stark central organisation politiskt och tjänstemannamässigt borde vara en väg till framgång. Färre nämnder/styrelser och färre i kommunfullmäktige där i alla fall inga frågor avgörs, rent formellt kanske, men redan avgjorda i väldigt hög grad när de officiellt ska avhandlas.

Det är på tiden att vi förändrar det politiska styrandet och inte klamrar oss fast vid det som är och har varit. Låt kommuninvånarna komma till tals direkt utan mellanhänder. Den tiden börjar allt komma som tur är. Men makten bevarar som vi vet. Även inom detta område.

Jag återkommer här med tankar på alla politiska partier vi har och nödvändigheten av detta. Vill utveckla det mer – men inte nu.

En sak som gör mig ordentligt frustrerad är vallöften som när makten/arvoden/positioner ska fördelas inte är värda någonting. Viktiga ställningstaganden före valen, som väljare tagit fasta på och röstat för, bara ”försvinner” och blir tvärtemot det man sagt. Det viktiga blir i stället att få vara med ”inne i värmen”.

På återseende…..

Cykeltur från Heden i Våmhus via Fjållbäcken och Brudsilder till Övre och Nedre Blecket.

Det var en rätt sval dag i mitten av oktober. Jag hade på slutet studerat kartan lite närmare runt dammen Brudsildret i Våmhus. Det fanns spekulanter på ”gamla fldottarkojan” där intill dammen. Det fanns många grusvägar i närheten och jag parkerade strax norr om Heden i Våmhus. Övre och nedre Blecket fanns i tanken om jag inte blev kall och slut. Första milen var inte helt lätt, ganska skapliga stigningar då och då. Siljansleden passerades och jag var ganska nära Näsbergs fäbodar.

Många bäckar passerades och det brukar bli en bild. Om jag är rätt ute så är det
här Fjållbäcken. (vilket namn?)

Kanske inte så upphetsande cykling, men lite utsikt då och då. Hykjeberg skymtades ibland t.ex. Vanlig fin grusväg med en bil var femte timme på sin höjd. Mot slutet innan nerfart mot Brudsilder fanns tydliga spår efter modernt skogsbruk. Säga vad man vill, men rejäla sår blir det på stora områden.

Uppe vid Brottsängesbäcken bar det av neråt och skönt var det. Dryga två km ner till Kanonvägen. Litet stopp vid Brudsilder och en slurk dricka. Här några bilder där ifrån.

Bleckets fäbodar skymtade till höger. Nog lär jag åka dit. Lite kallt om fötterna men högst 5 km dit bort. Övre Blecket först. Jag har varit vid dessa fäbodar många gånger och bedömer Övre Blecket som en av Moras finaste. Nedre, även där fint, men bergen och vyerna är det lite sämre med. Jag stannade till vid infarten till Övre och tog några bilder vid mejeriet. Platsen där fäbodfolket förvarade mjölken och andra livsmedel i behov av kyla. Det hade varit en frostig natt så det var fin is där vattenslangen kom fram mot vägen. Till höger står en pil, 5 km Kallbol. Undrar just hur den stigen ser ut. Ödefäboden Kallbol känner jag väl till, lite av en favoritplats. Men då går vi upp från andra hållet via Oxbrottet.

Det var lugnt och stilla i fäbodarna och jag knallade framåt för att ta en liten ”fruktstund”, tyvärr inget kaffe idag. Helgen före var det full fart där, älgjakt. Det är rofyllt däruppe med så fina vyer och höstfärger. Jag skulle varit där några veckor tidigare då hade det varit än vackrare, men det dög gott som det var.

I Bleckets fäbodar slås man av det ”stilrena”. Bevarandet av ursprunget och minimalt med målarfärg och andra moderniteter. Hus och härbren med många år på nacken, garanterat.

Nu rör vi oss ner mot Nedre blecket. Det går en stig mellan fäbodarna men det blev en lite större skogsväg för mig ner till Kanonvägen å så upp till Nedre Blecket.

Kuperat även där nere men de flesta husen ligger på en platå. Ganska tätt delvis.

Hade kaffet varit med hade jag gått upp till slogboden.

Några bilder till blev det, sen mot bilen strax norr om Heden i Våmhus. När jag knallar omkring i dessa gamla trakter kan jag inte låta bli att tänka på livet där för några hundra år sedan, även senare. Vilket annorlunda levnadssätt. Fäbodarna var helt enkelt nödvändiga för överlevnad när fodret inte räckte till i hembyn. Vilket ”slit och släp”, men upplevde dom det så? Ett sätt att leva med med och motgångar. Något alternativ fanns inte. Vi har en annan ”nivå” på bekymren, men är vi lyckligare? Fäbodtankar…..

Som sagt, full fart mot bilen, full och full, men i alla fall mest nerför. Ett stopp till där Böån rinner in i Brudsilder för någon bild.

En fin tur till ända. Jag har en så modern bil att nyckeln inte fungerade när jag skulle öppna bilen. Brukar lämna nyckeln vid lämpligt ställe intill bilen så att jag inte ska tappa den. Jag får vänja mig av med det när det är så kallt som +6-8 grader. Jag fixade det med nyckeln utan batteri. Någonstans tycker jag det är knepigt att en bilnyckel inte ska fungera på en så lite körd bil med knappa tre år på nacken. Det finns ju så mycket påkostade finesser i bilen så hälften kunde räcka, i alla fall för mig. Skulle känna mig nöjd om jag kunde öppna bilden i kallare väder än + 20 i landet Sverige. Det krånglade redan första året i kyla. Nu har jag fått gnälla lite, men det är inte så allvarligt, ett konstaterande bara. I Heden gick en så ståtlig häst på ängen att det fick bli ett sista stopp.

Finhästen i Heden.

Tack för den här turen och gången kära läsare.

Cykelturen i Våmhusskogarna och Bleckets fäbodar.
%d bloggare gillar detta: