En tur till Lokagnupen, Furubodarna och Loka/Risberg i Älvdalen

Det finns så många fäbodar i Älvdalen. Det är bara att ta fram kartan och titta. Vilka ska vi besöka idag? Har man som jag en viss böjelse för fäbodar med dess historia, skönhet och tysthet så finns det som sagt många att välja bland.

Vi har besökt Gerda Werf, Uls Järda, i Loka tidigare och köpt hennes bok om Lokas fäbodar under 500 år, där finns många besökstips. Sen råkade jag läsa om de s.k. Ihjälgårdarna vid Lokagnupen, en ättestupa där de ”slungade” ut gamla och sjuka för att de skulle rensas ut. Bok av Lars Levander från 1934, ”Fattigt folk och tiggare”. En skröna, men ändå. Måste kolla om jag kunde hitta platsen. Vi bestämde oss för Lokagnupen, Furubodarna och Risberg. Tur med vädret hade vi, eller rättare sagt, vi valde en fin dag.

På väg mot Lokagnupen passerade vi Gerdas hem och såg henne ute på en stavpromenad vid huset, vi stannade och växlade några ord. Bara en kort stund sa jag, jovisst, en kort stund hos henne finns inte, hon har så mycket att visa och berätta.

Gerda pekar och berättar för Christina hemma vid huset.

Alltid värdefullt att prata med personer i Gerdas ”klass”.

Vi åkte vidare uppöver och orienterade oss mot Lokagnupen. Även om vi inte exakt hittar ”ättestupet” så måste det allt bli några bilder. En bra bit över 500 m.ö.h. där uppe. Tiden fanns inte i dagsturen att exakt hitta stupet, men kanske var det ändå rätt plats vi såg på lite håll.

Inte otänkbart att det här är Ihjälgårdarna på Lokagnupen, ättestupa.

Det är som sagt en fin plats det här, relativt när Älvdalen och visst kunde man få några vyer med kameran och zoomobjektivets hjälp.

Älvdalen från Lokagnupen, Månstabron, kyrkan och Väsaberget i horisonten.

Här ytterligare några vyer, Klitten var i alla fall solbelyst.

Kul att ha besökt Lokagnupen. Nu väntade den för oss okända fäboden Furubodaran alldeles i närheten.

Från fäbodinventeringen 1663-64. Forebodhar, 1 Fäbodhställe hvilket Anders Nilsson och Niels Olofsson Samt Olof Mattzon i Locka brucka.

Entren till fäboden.
Sedan möts man av den här stora gårdplanen, täkten, med många hus.
Förmodligen vid samma grind, vid Nallgården. Bild från Gerda Werfs bok Lokas fäbodar under 500 år.

Det finns så många fina gamla bilder i Gerdas bok och vi måste visa några fler här. För en amatör är det inte lätt att para ihop de gamla husen med de nya man ser. Mycket förändras ju också. Här i alla fall bilder från Gerdas bok.

Vi avslutar turen i Furubodarna med en charmig gammal sandlåda, man kan med lite fantasi höra barnens lek där. Vid Nystugu tror jag det är.

Nästa anhalt, Risberg. Utdrag ur 1663-64 års fäbodinventering:

Rijsbärgh 1 fääbodhställe hvilkedt Anders Larsson i Locka, Rijs Matts ibidem, Trot Lars Hansson, Klitt Anders Larsson ibidem. Anders Nielsson ibidem, och Anders Nilsson 1 ibidem bruck.

Risberg ligger ju högt, närmare 600 m.ö.h. men vyerna är inte så ”storstilade”. Öppet västerut där man ser bergen men inget ner mot bygden. Men en stor, fin och öppen fäbod är det indelad i två husklasar. Först några bilder från den sydligare delen.

Vi vandrade vidare till den norra delen av fäboden.

Några byggander ”stack ut” lite extra där på vallen. Det var de s.k. Kolmarkshusen, flyttade från långfäboden Kolmark när Älvdalens skjutfält anlades på 60-talet. En gång hörde Kolmark till Åsen. Fyra byggnader flyttades, bl.a. ett eldhus och det s.k. Frans-fjoset som blev samlingslokal i Risberg. Även de andra husen är gemensamma och är öppna för alla.

Här några bilder från Gerdas fäbodbok där Kolmarkshusen flyttats och byggs upp i Risberg. Gerdas bok rekommenderas verkligen, 200 sidor med historia och många, många bilder.

Det är inte långt till Brindberg från Risberg. Fin stig mellan fäbodarna.

Det är mycket att se i en gammal fäbod, det gäller att inte stressa. Känslan måste infinna sig att här gick folk och djur för inte allt för länge sedan och hade ett annat liv än vad vi har idag. Både bättre och sämre på samma gång kanske. Beror allt på vad man ska jämföra för saker. Här några detaljer som snappades upp pågår fäbodpromenad.

Vi lade märke till ett fint ”allmänt” dass i fäboden. Välskött och skyltat från fäbodgatan.

På hemvägen skulle vi inspektera det gamla Porfyrbrottet. Vi tror vi såg det, men är inte säkra.

Vi avslutar Risberg med några bilder ur Gerdas fina dokumentation. Tänk vilket fint arbete hon har gjort för framtiden.

Vi avslutar med ett foto från Lokagnupen ner mot kyrkbyn, vi känner oss så nöjda efter en dag i några Älvdalsfäbodar.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson

En tur med S/S Laxen oktober 2019

Christina och jag fick möjligheten att följa med flottningsbåten Laxen på en sista tur före vinterns ankring ute vid Sanda båthamn i Mora Noret. Finvädret var beställt av Gösta Frost, det infann sig om än lite blåsigt.

Jag tänkte berätta lite om S/S Laxen och visa några bilder från den fina turen ut från Saxviken mot Sollerön och Nusnäs.

Vi lämnar här Saxviken efter avgivna signaler.

Historik om båten från 1899 S/S Laxen.

Föreningen Flottningsbåtar i Siljan har en egen hemsida där vi plockar information om båten.

Laxen var i tjänst fram till flottningens nedläggning år 1970. Tre av flottningföreningens ångare såldes till en privatperson och Laxen såldes vidare till Leksand. Genom en bytesaffär kunde Laxen en tid senare köpas tillbaka till Gysinge. Ny ägare blev Nordiska museet.

Hösten 2009 fick styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum vetskap om att stiftelsen Dalälvarnas flottningsmuseum i Gysinge hade för avsikt att lägga ner sitt museum och avveckla sin verksamhet. Nordiska museet ägde samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum. Styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum anmälde till Nordiska Museet intresse för att överta samtliga utställningsföremål och flytta dem till skogsmuseet i Siljansfors. Det skulle bli en bra komplettering med flottning till skogsmuseet. I december 2009 fick Siljansfors Skogsmuseum besked om att Nordiska Museet beslutat att överlåta samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum till Siljansfors Skogsmuseum. Överlåtelsen skedde den 1 mars 2010. Premiärturen på Saxviken ägde rum 2011.

Båtar

Förutom alla föremål i utställningen var det också några båtar med i överlåtelsen. S/S Laxen, och fyra mindre gamla flottningsbåtar nämligen  varpbåtarna Sven, Majken och John alla utrustade med tändkulemotorer och Dioden som är radiostyrd och försedd med dieselmotor.

Siljansfors Skogsmuseum sökte och fick medel beviljade  från olika fonder på tillsammans ca: 1,7 miljoner kronor till byggande av en ny utställningshall i Siljansfors och att frakta hem föremål och båtar från Gysinge.

Ångvarpbåten Laxen användes för att varpa timmer på Hedesundafjärden. Att varpa timmer innebär att man spelar in en stor mängd timmer vilken hålls ihop av en lång timmerbom. Timret som spelades in kallades timmerflot och kunde innehålla över 100 000 timmerstockar. För att spela in timret var Laxen försedd med ett ångdrivet spel som hade c:a 2 000 m Wire. Laxens ångmaskin och propeller är inte dimensionerade för att kunna bogsera utan det är ångspelet som står för kraften då flotet skall dras.

Laxens panna och maskin är original från 1899 vilket gör att Laxen tillhör en liten men exklusiv skara svenska ångfartyg. Fartyget är mycket väl bevarat och all maskinell utrustning finns kvar på plats i fartyget.
Fartygets ångpanna och maskin renoverades 2002. Pannan var före renoveringen pga dåliga tuber underkänd.

Pannan från 1899 i full aktion under övervakning.

Vi lämnade som sagt Saxviken och gick ut mot storsiljan förbi Sandholmen. Mycket vatten och ingen risk för grundstötning.

Styrman Forsström tog oss mot Sollerön i motvinden och vi vek sedan av förbi Rattholmen åt Nusnäshållet.

Hans Forsström vid rodret.

En båt sköter sig inte själv, den behöver ordentligt med underhåll och omvårdnad. I Mora finns ett gäng som fixar detta på ett ypperligt sätt. Onsdagskvällar ställer man upp nere vid kajplatsen i Saxviken. Någon nämnde ordet ”gubbdagis”. Inte snällt sagt. Här några bilder några i Hamburgare intages gänget som följde med på den här höstturen.

Den här bilden blev så bra att den får stå ”för sig själv”. Historieberättare Lennart Öhren är igång. Olle Erlands imponeras.

Inte nog med att vi fick följa, det bjöds även på goda hamburgare m.m.

Hans fixade lite lä åt Gösta som fixade goda grillade hamburgare.

Vi fick även se utrymmena under däck, sovplatser och annat, ”kockens” utrymme m.m.

Vi måste åter till maskinrummet där den fina ångmaskinen avger ett behagligt ljud. Efter eldandet som började dagen före var trycket på rätt nivå och det underhölls under färden. Här några bilder från maskinrummet och ”förste maskinist” Lars Aronsson.

Det blåste som sagt rätt svalt ute på däck, men visst är det fina, lite annorlunda vyer ute från sjön.

Här Mora Noret med Saxvikssågen, Lasarettet, Vattentornet och vindsnurror

Vi närmade oss Sanda båthamn där vi skulle lägga till. Kapten och övriga besättningsmän visade oss hur man angör en brygga, båten är ändå ca 16 m lång och ett antal ton tung.

Tack för en fin båttur, en fin upplevelse.
I hamn

Vandring vid Skords fäbod och upp på Skordberg i Älvdalen

Det blir en del vandrings- och cykelturer. Ofta många bilder och för att ha lite koll på minnet och dokumentation så blir det en blogg då och då om turerna. Turen har nu kommit till Skordberg i närheten av Blyberg, Älvdalen. Berget, ca 470 möh, ligger alldeles i anslutning till fäboden Skord, som förresten en gång i tiden var långfäbod till byn Kråkberg i Mora. Vi, Christina och jag, hade varit till Skord tidigare och sett skylten till toppen på Skordberget. Det har inte blivit av att testa turen förrän nu i oktober 2019, en vacker höstdag.

Vi hade lite problem i början men följ muren och gå rakt fram. Stigen dyker upp och blir allt tydligare. En stig som blev allt brantare men bara ca 600 m så det är överkomligt. Lite bökigare att gå ner faktiskt, helst om det är halt. Men ingen fara, ta det lugnt bara, gärna stavar om ni brukar sådana. En fin trollskog passeras och det är knäpp tyst som det brukar på sådana här platser.

Lite brant mot slutet och vi började se solen lysa in från väster. Redan uppe!

När vi kommit upp möttes vi av en öppen utsiktsplats och en bänk. För fika, vila och studier av vyerna. Man ser bra söderut, västerut och nordväst. Blyberg tydligast, men även Gopshus och Oxberg. På håll siktas Siljan och Mora med vatten- och teletornen i Utmeland.

Siljan och Mora bortom Bergen

Vi satte oss och försökte känna igen bergen och platserna vi såg. En annorlunda vy var det. Jag har hyggligt zoomobjektiv till kameran så många bra höstbilder blev det.

Det blev många bilder på Blyberg klätt i höstfärger.
Perfekt vill och fikaplats, tack för den du som släpat upp bänken

Några bilder till och nerfärden kan börja. Vi skulle även knalla runt lite nere i Skord innan mörkret föll på.

Nerfärden började och vi fick passa oss lite på det branta fuktiga underlaget. Inga djur såg vi, bara färsk älgspillning.

Älgen var nyligen här.

Vi gick runt nere i den gamla fäboden, några få hus. Förmodligen för jakten i huvudsak. Området är väldigt kuperat med många ”knölar”.

Vi avslutar besöket med en bild på en gammal stuga under snar tillbyggnad som det ser ut. Vallsjöberg och Vassklittarna tittar upp i bakgrunden.

På hemvägen blev det besök vid den fina badplatsen Sågdammen. Där måste ju badas i sommar. En fin plats med ett imponerande fint ombytesskjul. Efter det att några bilder kommit ut på FB-sidan Gamla och nya bilder från Älvdalen fick jag telefon av en Blybergare, en som fixar och trixar i Blyberg, och han rekommenderade fler sevärdheter i och omkring byn. Återbesök planeras alltså. Med kompletterande blogginlägg förmodligen.

Från byn
Blybergs by i Älvdalen

Minnen från Morkarlby skola

Jag cyklade häromdagen förbi Morkarlby skola, den gamla nedre skolan från 1914. Det var tydligen pensionärsbridge på gång där inne. Länge har jag tänkt komma in dit och ta några bilder på min första gamla skola. Jag gick där från första tom sjätte klass, 1956 – 1962. Det är klart att den första skolgången sätter sina spår. I första och andra klass hade vi klassrum på andra våningen, Rut Bengtzelius var vår lärare. Stor respekt var ordet.

En riktigt gammal bild på skolan med annan ingång än på vår tid.
Första klass, vi gick tillsammans med de stora i tvåan. Rut Bengtzelius där bak. Mor min måste ha klätt upp mig i överkant. Vi ser vårt hus i fönstret bakom Rut.

Vi bodde nära skolan jag och brorsan Ulf. Cyklade, gick eller åkte skidor ner dit. Ingen elev blev skjutsad med bil, de flesta hade hyggligt nära.

Hör är klass två och nu är vi äldst. Rut ser lite gladare ut. Fotografen står på samma plats.
Så här ser klassrummet ut idag. Det enda som fattas är vi och Rut. Sen har ”solskydd” satts upp. Annars som förr.

Jag har ju många minnen från den där skoltiden, när man går runt idag och tar lite kort dyker minnen upp och jag kan berätta några ”episoder”.

Det här var vår gympasal på andra våningen. Den låg mellan två klassrum.

Vi tyckte då gymnastiksalen, som den hette, var väl tilltagen. Vi hade våra blå, i alla fall pojkarna, gymnastikpåsar med oss. Vi klädde allt om lite till shorts och en liten tröja. Viftade med armarna och sparkade med bena om vi inte sprang runt. Jag kommer särskilt ihåg när vi ibland satt på golvet och hade övningar så kunde det hända att det kom en liten rännil på golvet från någon elev. Det var väl nervöst och inte vågade man fråga om att gå på toaletten. Gymnastiklärare var vår kära Rut.

Ett annat mer läskigt minne var när vi gick däruppe och någon började skrika, det brinner, det brinner. Ut, ut!! En ”missnöjd” elev från en högre klass hade tänt på i en skrubb där uppe, framför det andra klassrummet. Det rökte ordentligt och brann mer senare när vi kommit ut. Några elever i klassen mittemot blev så rädda att de gömde sig bakom pianot, de vågade inte springa genom röken. Men de fick hjälp ut. Själv cyklade jag bort till föräldrarna i fröhandeln i Morkarlby och skrek hela vägen, det brinner i skolan!

Här rusade vi ut och jag minns att många av oss snubblade och rullade utför trappen.
Vårt klassrum rakt fram. Vi rusade genom den hör korridoren och utför trappen. Kläder m.m. fick vara kvar. Hämtades senare rökskadat.

Ytterligare några bilder och minnen från övervåningen. Rut lärde mig ett nytt ord, ”ögontjänare”. Hon hade en liten materialskrubb där bakom katedern. Ibland skulle det hämtas någon bok eller annat, då menade hon på att vi inte skulle vara ögontjänare och busa med varandra. Förstår inte hur hon kunde tro det?

Här ser ni skrubbdörren till vänster om svarta tavlan. Synd att katedern är borta.

Nu går vi en trappa ned, några bilder från entrén m.m.

Jag gick i det första klassrummet till vänster på nedre plan. Lärare var Aina Kalleberg och Sonja Klang (Leffler). Dom försökte tukta oss och lära oss vett och etikett. Även andra kunskaper förstås. Dom gjorde så gott dom kunde med blandat resultat. Ni ser mittersta bilden, korridoren, där minns jag när läraren Bengt Grännsjö gav en elev en rejäl örfil. Det knepiga var att eleven gav tillbaka med samma kraft. Det skulle vara idag det. Det blev inga märkvärdiga efterräkningar.

Det värsta straffet vi fick när vi busat var att få gå in i Ernfrid Lagborgs klassrum och sitta längst bak där en lektion. Där kan vi tala om respekt för lärare. Gud nåde den som satt sig upp mot honom.

Vi kan ta några minnen till från trean eller fyran. Det fanns en ”materialskrubb” även därnere. Vi kallade det kartrummet. Ibland fick jag order av fru Kalleberg att hämta kartan över Israel eller liknande. Då lommade man iväg lite nervöst och önskade att man hittade rätt karta. Hon kunde vara rätt sträng även hon och kom man med fel karta fick man allt reda på det.

Här är vi 1959 med vår Aina Kalleberg. Det blev lite ”lättsammare” när Sonja Klang trädde in på arenan. Karta på Sverige den här dagen.
Dagens materialrum, t.o.m. en liten arbetsplats.

Då tror jag vi lämnar skolan för den här gången. En bild mot korridoren och dörren ut och själva utgången. Förresten glömde jag skriva att vi fick turas om att springa ut och hjälpa Nisse Bergström att bära in matkantiner när han kom med sin taxi. Ett efterlängtat avbrott i lektionen. Sen lade vi ut våra vaxdukar på bänken och intog skollunchen, för hungriga var vi oftast.

Det finns kanske skäl att återvända och komplettera med minnen. En relativt ny bild på skolan.

Fågelsjö och Orsa finnmark, en resa bakåt i tiden

Vi hade hört talas om gammelgården uppe i Fågelsjö på Orsa Finnmark och länge tänkt åka dit. Cirka 10 mil från Mora mot Sveg. Jag har trott att det var ett par som lämnade sitt hus i det skick det var, med inventarier och allt och åkte till Amerika. Så var det inte, de flyttade över gården till sitt nyuppförda Amerikahus.

Amerikahuset med gammelgården i bakgrunden

Vi köpte biljetter till visning av huset och hann med en riktigt god fika i solskenet vid Amerikahuset. Jättegott kaffe goda bakverk. Guiden kom och det var bara Christina och jag vid visningen. Vi sörjde inte.

In genom dörren och vandringen tillbaka i tiden. Lite om husets historia:

Byn Fågelsjö ligger i gränslandet mellan Dalarna, Hälsingland och Härjedalen. Den hörde fram till ca 1840 till Mora socken och står där i kyrkböckerna under rubriken ”Mora Finnmark”. Efter en kortare tid av samhörghet med Sveg fördes Fågelsjö 1856 till Loos socken, som bildats ett tiotal år tidigare. Sedan dess hör Fågelsjö till Gävleborgs län, även om byn ligger i Dalarna.

Gården har varit i en enda släkts ägo under sju generationer. Varje släktled har satt sin prägel på den. Den nuvarande gamla mangårdsbyggnaden, en timrad parstuga i en våning uppförd 1818, förändrades och byggdes på under hela 1800-talet. Den nye husbonden som tog över gården 1822 byggde på ett våningsplan och husets interiörer utformades till största delen under Jonas Olssons (1832-1895) tid.

Här ser ni paret som flyttade över gården till Amerikahuset 1910 sedan de gift sig. Kristina var ensam ägare till gården och Mårten, även han från fågelsjö var mer den nya tidens man efter bokhållarutbildning i Stockholm. Han var även handelsman i byn och blev en aktad man med många uppdrag. Kristinas pappa var storbonde och stor man i bygden. Kristina var 18 år vid giftermålet.

Vi får ta några bilder från det häftiga huset.

Det var ett fint hem det här, och det skulle allt visas upp. Mårten hade eget kontor där bokföring och annat avhandlades.

Först hade huset en våning. En våning tillkom och utbyggnad. På andra våningen stor sal, prästens rum (användes 2-3 ggr per år max), garderob, walk in closet, lekrum m.m.

Så mycket fina saker. Jag kunde ju inte ta bilder på allt. Åk dit och titta – helt klart värt resan. Några fler bilder från gammelgården.

Efter stora huset blev det besök vid härbret med 7 lås och fyra nycklar, dräng- och pigstugan, smedjan och snickarbod. I smedjan tillverkades gevär m.m. En lönsam affär, det tog lång tid men belönades med ett pris motsvarande en årslön på den tiden. Kristinas pappa Jonas Olsson var en otroligt händig man och uppfinnare. Ni ser honom här i släktträdet.

Släktavlan fram till Kristina och Mårten som blev barnlösa. Hela området ”väcktes ju till liv” när den finska invandringen startade på 1600-talet. Vilka kämpar, blev ”utkörda” i Finland när de rike männen tog för sig och startade ett nytt liv i denna ödemark..

Härbret är känt för sitt snillrika låssystem. Fyra nycklar behövs för att dyrka upp de sju låsen. Vi fick en demonstration.

Komplicerat låssystem. Jonas Olssons verk.

På gården fanns dräng- och pigkammare. Herrar nere och damer uppe. Inga lyxbostäder precis. När kylan kom fick de flytta in i ladugården till djuren.

Personalbostäder

Smedjan var intressant. Där tillverkades gevär, allt utom kolven. Vilket hantverk och precisionsarbete. Från råvaran sjö- eller myrmalm till spikraka räfflade bösspipor. Tre månade tog det för att färdigställa ett gevär till jakt.

Det var som sagt en väldigt intressant guidad tur på en timme. Vi hade ställt in oss på att besöka några ödekyrkogårdar på Finnmarken. Intressena är olika men jag delar Christinas nyfikenhet på kyrkogårdar. De här ödekyrkogårdarna är speciella, ofta ute i skogen, enkla med ett staket och ett kors. Vi hade tidigare i trakterna sett skogskyrkogårdar i Myggsjö, Älvho, Rosentorp, Untorp, Näckodalen m.fl. Vi fick en karta och körde vidare med moderna hjälpmedel, GPS. Först blev det en sväng i Fågelsjö, stationen vid inlandsbanan m.m.

Första kyrkogården blev i Rullbo. En förolyckad skogsfinne skulle 1865 till begravningsplatsen i Los. Det var så hett och inga hästar fanns så istället bereddes en tillfällig grav i en skogsbacke utanför Rullbo. Vinterföret inväntades, men transporten till Los uteblev. Istället fick byborna en permanent begravningsplats 1866.

Vi åkte mot Los och tittade på deras fina träkyrka. Synd att den inte var öppen. Det blev i alla falla en medhavd fika utanför.

Los Kyrka

Hamra nästa, ännu en fin träkyrka.

Sandsjö nästa innan vi kom ner på E45:an igen. Där låg den gamla kyrkogården ”centralt” numera. Jag hade en gamma studiekamrat som kom från Sandsjö och jag frågade ett äldre par om de visste varifrån han kom. Jodå, de pekade ut ett hus i den lilla byn. För övrigt såg vi ett hus i väldigt dåligt skick om man uttrycker sig milt. Jag gillar ödehus, så det blev några bilder.

Sandsjö begravningsplats från 1843

Nästa stopp blev Gråbergets begravningsplats. En gammal by några km från E45:an upp mot berget. Vilka plats att slå sig ner på? Begravningsplatsen anlades 1896. Det var så långt till nästa plats att de fick en egen viloplats. En fin liten skogskyrkogård på ca 500 m höjd över havet.

Ner på E 45:an igen, mot Orsa och Kvarnberg. Lite svårt att hitta avfarten, men det gick bra. Kyrkogården är från 1854 men utsågs redan 1831 som kolerakyrkogård.

Vår trip närmade sig slutet och kosan styrdes mot Mora. Det var en upplevelserik dag med många intryck. Det är allt något speciellt med dessa gamla finnbygder och dess historia. Vi avslutar med en bild på en replika av den numera berömda Fågelsjöhästen, ett fint minne från turen.

Bilglädje

Jag hade bestämt mig för att sälja min fina Rover 75 som jag haft i 18 år. Den hade inte gått så långt men börjat bli lite med åren, skulle bli veteranbil om några år. Men jag ville ha en bil som var lite mer terränggående, alltså högre frigång. Jag är ofta ute i skogen på sämre vägar. Jag satte in annons på Blocket och annonserade privat på Facebook. Intressenter fanns men ingen ville slå till.

Det ringde, en äldre dam svarade och undrade om jag hade en Rover till salu. Ja, det har jag. Hon sa att hon bor i Luleå och att hon och hennes man är elöverkänsliga. De hade haft en Rover 75 tidigare och det hade fungerat bra med den. De kände inte av problemen i den bilen, den var extra bra för elöverkänsliga tycker hon Barbro och hennes man Rolf. Hon frågade hur mycket jag ville ha för bilden. Jag svarade, hon verkade inte ens ha sett annonsen. ”Jag tar den” sade hon efter ca 2-3 minuters samtal.

Om jag ska vara ärlig trodde jag någon drev med mig, kollade upp om hon överhuvudtaget fanns, kanske lite fult av mig tänker jag så här i efterhand. Visst fanns hon däruppe i en mindre by utanför Luleå. Även sonen Ove fanns, han som skulle hämta bilen, först till Kristinehamn, sen upp till Luleå.

Häromdagen fick jag ett brev, poststämplat i Luleå. Det var Barbro och Rolf, 76 och 79 år, som skrivit brevet med många bilder och en text som verkligen speglar deras tacksamhet över den nya bilen. Jag visar några bilder, ni får hålla till godo med kvaliteten. Rolf hade klistrat in bilder i brevet och skrivit text. Därför den låga upplösningen.

Brevet citeras: ”Med längtan och spänning har vi väntat på att vår son Ove, Samuel och Sophia, skulle komma med bilen som vi hör så mycket lovord om. Ove var mycket nöjd med att köra den och har skött den väl. Bilen blev tvättad och polerad under resan. Allt hade gått bra”.

Bilen fotas när den anländer.
Rolf byter lampor vid registreringsskylten.

”Nu har vi provat köra den och den visar sig vara lika bra som vår gamla Rover, vi klarar den strålmässigt. Vi vet att bilmodellen är bra. Något är gjort med det här märket som är avskärmat. Vi har provat många andra rover som varit lika bra när vi haft vår på reparation.”

Far och son vid bilen.

”Vi känner oss nöjda med bilen som är så välskött och fint behållen. Vi ser med glädje fram emot att den kan hålla den tid vi har kvar att befinna oss i trafiken. Den ska få motorvärmare vilket är ett måste på vår breddgrad. Vi vill fortsätta bo på landet där Rolf elsanerat våra byggnader. Ett nytt garage ska byggas.”

Vår förra Rover.

Vår förra Rover tog slut på en parkering vid Biltema, vatten kom in i oljan, inget att göra något åt. Den fick en resa till Bilhimlen, (skroten). Med sorg i hjärtat såg vi den försvinna bort. Den har fört oss med glädje runt i Sverige i 14 år.

Jag tycker det här är en så fin berättelse att jag vill låta er ta del av den. De glada Roverägarna i Luleå är helnöjda. Barbro har även ringt och ”tackat” för bilen. Hon hade fått tips om den av en dam på en bank i Luleå.

Lite kuriosa i sammanhanget är att bilen var en av de första av den modellen som importerades till Sverige. En spekulant informerade om det.

Det är inte utan att även jag kände ett visst vemod när bilen ”Mora” lämnade oss. Man kan bli lite fäst även vid en bil. Men nu har den ju verkligen fått det bra med så ömsinta ägare. Vi önskar dem alla lycka till!

Promenad till Stora Höktanden

Jag läste för ett tag sedan boken Tupu-Tupu-Tupu av järvprofessorn Peter Krott från Österrike. Boken är tryckt 1957. En fascinerande bok om järvforskaren Peter som 1954/55 var verksam i Älvdalen. Peter höll till med Mossiberg som utgångspunkt för sin forskning. I boken nämns berget Stora Höktanden ofta. Han var dit många gånger och avslutade sin vistelse i Kronoparken med en tur dit upp. Han gillade verkligen den öde platsen med de fina vyerna. Berget var på den tiden helt kalt och syntes långväga ifrån. Peter vandrade upp dit med några friluftsturister från storstaden, inklusive övernattning.

När man tittar på kartan stiger nyfikenheten, läget, väglöst land och på gränsen till Härjedalen. Dit måste jag. Kontaktade Anders Barke som jagar alldeles i närheten med utgångspunkt från jaktstugan vid Lokavallen. Han fixade en bra karta med hållpunkter på vägen, bl.a. bron över Lånån vid f.d. Låndammen. Rester från flottningstiden. Lokavallens jaktlag har sin gräns där mot Slängbodarnas jaktlag. Gränsen går rakt upp till skjutfältsgränsen. Spikrakt norröver och hyggligt markerad. Lätt att hitta alltså.

Tanken med den här bloggen är att visa den härliga natur som döljer sig däruppe på 600 – 800 möh.

Strax innan promenaden passerades gränsen för förra sommarens stora brand. En brandgata gick vid Slängbodsåsen.

Det är en skaplig bit att åka upp till Norra delarna av skjutfältet från Mora. Jag åkte upp över Trängsletdammen och ner över Mossiberg, Jöllen. 20 mil blev det allt, men fint efter vägen. Parkera vid den blå påsen efter vägen mot Lokavallen sa Anders. Den hade jag tidigare sett vid en cykeltur någon vecka tidigare. Det var bara att parkera och starta turen, spännande i finvädret. Lite läskigt var det att se resultatet av den stora skogsbranden från förra sommaren. Bara några hundratal meter från där jag började gå. Men inga ”färska” brandrester på min tur.

När du ser den nya stolpen för 18: parallellen är du på rätt spår sa Anders. Kronoparken är indelad i paralleller och kontroller.

Börja gå norrut vid den blå påsen, följ gröna snitslar och gula plastbrickor. Det gick bra att hitta de 6 km till toppen.

Första lilla stoppet fick bli vid bron över Lånån byggd av Lokavallens jaktlag. Tänka sig en flottningsdamm mitt där ute i ingenting. Fin plats där man kunde skönja platsen för flottarkojan.

Tyst, lugnt och stilla gick turen. Bara några bromsar störde. Mycket fint efter vägen. Naturens konst.

Alla dessa gamla fina träd som man önskar kunde tala. Dom har nog sett Järvprofessor Krott knalla omkring där, liksom jägare i alla tider.

Snart uppe, man skönjer gränsen på skjutfältet och Dalarna/Härjedalen. Jag ”genade” lite västerut för att nå Stora Höktandens topp, 785 m.ö.h. Det var härligt att slå sig ned vid röset och njuta av turens första kaffetår. Varmt men skön svalkande vind som höll mygg och annat på avstånd. Njutningsfullt med de fina vyerna runt om, Norska fjällen, Städjan och alla andra berg och sjöar. Tystnaden, stillheten!

Norska fjäll.

Apropå Peter Krott som blev så förtjust i Stora Höktanden så kan vi ta två bilder ur hans bok. På den första ser det ut som om han är på väg mot Högtanden, även om den borde vara mer kal, kanske en annan höjd. Den andra bilden visar dåtidens utrustning för en längre skidtur.

På nervägen, ännu mer foton. Orkidéerna var fina och stod som tennsoldater i myren.

Jag testar med en panoramabild från toppen och ser hur den blir här. I verkligheten riktigt härligt. Man fick gå omkring lite för att se alla fina vyer däruppe.

Panoramabild Stora Höktanden.

Några bilder till innan vi tar farväl av den överraskande fina turen. Jag återkommer gärna. Tar med fördel med flera. Bra att vara ensam ibland, men man vill ju även dela med sig och visa upp det fina på plats med flera.

Ja, om Peter Krott en gång i tiden blev förtjust i berget Stora Höktanden så vet jag en till, platsen lever verkligen upp till sitt fina namn.

Gammal fin ståtlig tall.