Utvalda

En vildmarkstur i Norra Mora Vildmark.

Vi har våra pärlor i kommunen. En av dem är definitivt naturreservatet Norra Mora Vildmark, nära 15 000 ha stort. Grannreservaten Våmhuskölen och Anjosvarden gör inte saken sämre. Reservatet Stopån i Orsa ligger i gränstrakterna. Framtiden kommer att tacka oss för att dessa fina reservat avsatts däruppe i vildmarken.

Det finns en markerad led från den uppskyltade punkten ”692 m över havet” strax före Kräckelbäcken utmed vägen från Älvdalen. Leden går från vägen österut mot Malmborgskojan och vidare norrut mot Grenkojan och Skuråsen. Jag var i trakterna och åkte skidor på vårkanten med Per Ax. Då tänkte jag att jag måste gå turen. Jag körde upp cykeln till Skuråsen. Det fick bli en cykeltur åter till bilen. Promenad 12 km och cykel 9 km. Härlig omväxlande vandring med gammelskog och stora myrområden. Den mytomspunna platsen Jämtmot ligger i närheten av stigen. Ett vindskydd finns alldeles intill Jämtmotåsen. Jämtmot sägs vara en urgammal marknadsplats. På den tiden när gränsen mellan Sverige och Norge sammanföll med gränsen mellan Mora och Härjedalen. Alldeles norr om Ulvsjö.

Nog med historia, nu ska vandras på den fina mjuka, omväxlande stigen. Den är bra markerad. Men man får inte titta i backen för länge när man går, rätt vad det är kan det bli en ”90-gradare”. Vädret kunde kanske varit lite mer solbetonat, men vad göra åt det. Det klarnade de sista kilometrarna.

Inspirerande stig direkt, det här blir fint!

Jag knallade på i hygglig fart. Det är ju en bit att gå och jag brukar sinka mig själv med fotografering både här och där. Men det är halva nöjet, att dokumentera och visa upp för andra.

Motiv finns för den naturintresserade. Höstfärgerna börjar komma och kläda marken och träden så fint. Jag träffade en person vid ICA Olsson som undrade om jag inte var rädd för björn. Förresten sa hon, är det inte älgjakt däruppe nu. Visst har jag respekt för björn, men rädd, absolut inte. Jägare såg jag inte till och jag fick väl vända om dom rådde mig till det. Nej, ripor, orre, korp, några småfåglar var det liv jag såg och hörde. När vi skidade såg vi fler torrakor, dom finns mer ute runt myrarna och på ”holmar”ute på myrarna. Men visst såg jag gammelskog så jag blev nöjd.

Apropå torrakor. En slagen ”hjälte”.
Markerat även till Oradtjärnbodarna efter några km. Dit har jag varit många gånger men inte gått här. Får testa framöver. Nej, nu gällde Malmborgskojan till att börja med.

Förmodligen Költjärnen därnere.

Myrmarkerna tilltog österut.

Jag matar på med bilder. Trots det gråa vädret blir bilderna och färgerna bra.

Favorit motiv, dessa gammelstubbar. Gärna ”färglagda”.

Nu närmar vi oss Malmborgskojan. Vi befinner oss här i början i Våmhuskölens naturreservat bildat 1987 och 2 888 ha stort. Malmborgskojan har fått sitt namn efter Fredrik von Malmborg. Han var stor skogsägare i området och överlät mark och koja till Länsstyrelsen. Kojan är främst en jaktstuga numera. Här reserverar jag mig litet för mitt faktakunnande.

För tidigt med fika. Bara drygt 5 km avklarade. Måste kolla in slogboden någon km längre fram. Kanske kaffe där?

Färden gick vidare, norrut.

Färggrannt

Slogboden som väntar såg jag i vintras. Den sattes upp år 2000 och ligger alldeles i anslutning till Jämtmotsåsen. Lite spännande plats. Men inga fynd är gjorda vid platsen såvitt jag vet.

Nej, inget fika här heller. Jag har varit till Grenkojan tidigare och där är det fint. Kanske solen kommit fram när jag är där. Jag knallade vidare över myrarna som blev fler här ett tag.

Färgstarkt intill slogboden/vindskyddet.

Grenkojan i sikte. Nu lär det bli fika. Annars blir det ju inget.

Lika städat och fint som sist jag var här, ca 5 år sedan. 8 britsar för jägarna. Stugan har tydligen funnits på platsen sedan 1927. Den förbättrades och byggdes på år 1997. Nusnäsarnas utskog ligger här och dom är mån om sin koja. Jag fick för några år sedan låna ett fotoalbum av Lennart Lind som han fixat i samband med nybyggnationen. Sök på Grenkojan på ”Du vet att du är från Mora när” så får du fram fotoalbumet från Lennart.

Det känns som man lämnar vildmarken när man går från Grenkojan kilometern ut till vägen. Nu gäller det att cykeln är kvar. Vädret blev bättre och den blå himlen visade sig.

Cykeln låg kvar med skor, hjälm m.m.

Mot Kräckelbäcken först.
Man siktar på håll det gamla boningshuset i Kräckelbäcken. Här kom Ulvsjön ”kändis” Ulla-Britt Lindberg ifrån. Broder Rolf Jonasson bor kvar på platsen i ett annat hus alldeles bredvid det vi ser på bilden. Det bor inte många kvar i Ulvsjö/Kräckelbäcken numera. Lite osäker, men kanske 2-3 personer. Dom faller ifrån. När jag började jobba på kommunen 1980 var det ca 25 personer skrivna där.

Vi avslutar med en kartbild över turen. Det blev en minst lika fin tur som jag förväntat mig. Samla ihop några intresserade vandrare, ta med flera bilar så slipper ni cykla. Naturintresserade blir helt nöjda, jag lovar.

Mora Atlet & Gymnastikklubb, M.A.G.K. i mitten på 30-talet

Jag bor granne med Gubb Olle Andersson från Kråkberg. Han ville visa mig några intressanta papper och bilder från 1930-talet. Hans far, Gubb Albert Andersson, född 1908, var kassör i en så ovanlig förening som Mora Atlet & Gymnastikklubb. Albert hade sparat kvitton och annat intressant från klubbens verksamhet. Likaså hade han ett fotoalbum med härliga bilder. Det nappade jag snabbt på, det lät intressant.

Delar av den fina idrottsklubben M.A.G.K.

Olle med pappa Alberts fina fotoalbum. ACA-kassen med kvitton m.m. på bänken.

Gubb Albert i unga år hemma i Kråkberg när träningen börjat.

Dom bildade som sagt en Atlet & Gymnastikklubb grabbarna från Kråkberg och några till.

Här är delar av klubbens medlemmar. Albert är tvåa från vänster. Namnet på de övriga kommer. De finns familjen Anderssons stuga i Säs.

Vi kan visa några medlemskort i klubben. Det är inte alla men de som fanns i Alberts kasse som Olle behållit så länge. Vi får tacka för det. I ”normalfallet” hade papperskassen slängts.

I kassen fanns del intressanta kvitton från gamla kända Morabutiker som vi kan visa.

Vi tar några till kvitton

Pengarna till klubben måste in och någon kom på den fina idén att anordna en roddtävling på Saxviken 1934, Saxviksloppet. Det var väl klubben som introducerade båttävlingar på Saxviken som sedan Gunnar Faleij fortsatte med 1935, då med motorkraft, inte mannakraft. Man satsade bra på annonsering med affischer och annat. Wasatryckeriet fick fixa 100 affischer och 1000 biljetter till priset av 14 kr.

Annons i Mora tidning var given för att dra folk.

Gubb Albert var inte bet, han var en riktig atlet. Han vann Saxviksloppet, kanske som väntat, och fick en pokal graverad på Ståhlbergs, Park Café:s hederspris. Numera stående hemma hos Kerstin och Olle Andersson på Hästvägen i Mora. Ägare till Park Café, Park Ture Karlsson, gillade nog klubben och sponsrade den.

Klubben fick smak för att dra in pengar. De fick en idé att anordna en tyngdlyftningstävling ute på Mora Folkpark på Sandängarna. Eldforsens Sportklubb ställde upp som motståndare. Första sammandrabbningen mellan klubbar i Dalarna inom atletikens område. Dans före och efter tävlingarna. I lätt tungvikt ställde Grin Oskar Karlsson upp för Mora och i den lättare klassen, mellanvikt, Albert Andersson. Se övriga atleter i annonsen. Inträde herrar 75 öre och damer 50 öre. Sensationsnytt!! prydde affischerna.

Sensationsnytt!

Det blev en god affär för klubben 90 kr netto. 199 åskådare kom till Mora Folkpark på Sandängarna.

Man drog även utomkommuns för att visa upp sig. Rots bystuga ansågs lämplig. Den 26 januari 1935 åkte man norr över. Även här var det efterföljande dans med två vakter enligt tillståndet från Älvdalens distrikts landsfiskalskontor

Det var väldigt roligt och intressant att ta del av Mora Atlet & Gymnastikklubbs verksamhet i mitten på 1930-talet. Detta tack vare Gubb Olles ”sparförmåga”.

Besök i Estland under åren 1992 – 2015.

Jag råkade se en Estländsk film häromkvällen. ”Duktig liten flicka”. Den var från 50-talet och vi tyckte den var riktigt bra. Den påminde mig om min första tur till Estland, februari 1992. Det har blivit många besök sedan dess, både privat och genom jobbet. Jag återkommer till dem.

Jag tog en del bilder på den resan som jag skannat. Kvaliteten får vi hålla tillgodo med. Annan teknik på den tiden.

1992

Nu börjar jag med första resan till Kadrina, februari 1992, som Mora Folkhögskola m.fl. var starkt inblandade i. Kadrina var Moras vänort i Estland och resan hade kommit till via körkontakter och andra kontakter med folkhögskolan. Huvudmålet för resan var att i Mora samla in mat och andra förnödenheter för att hjälpa folk med behov i Kadrina. Estland blev självständiga i slutet av 1991 och var i behov av hjälp, bl.a. med livsmedel. Det samlades ihop matvaror m.m. som fyllde en hel mellanstor lastbil.

De som var med på turen var personer från folkhögskolan och andra som var beredda att hjälpa till, såsom Dic Aronsson med fru Gittan, Kjell Runsten, Silén (Gåsvarv då), Ulf Hållmarker, jag och många flera.

Första natten i Estland låg vi över i en lägenhet i Tallin. Lägenhetsinnehavaren var politiker på högre nivå. Något åt Miljöpartiets håll. Han blev än mer framstående senare. Ni ser honom på bild nedan. Vi fick ligga på golvet i hans vardagsrum. Hygglig kille med hjärtat på rätta stället.

Jag lägger en bild här som möjligen kommer först på FB. En souvenir att köpa i Tallin på lördagsmarknaden.

Ulf och vår hyresvärd i Tallin.

Ulf, Dic och jag hade ett eget fordon och vi skulle ansluta i Kadrina när lastbilen med livsmedel kom dit. Vi hade planerat in besök i Vöhma, Orsas vänort. Platsen ligger ca 10 ml sydost om Tallin och har ca 1 300 invånare. Där skulle Ulf och Dic hälsa på en doktor de kände och även leverera medicin och medicinsk utrustning. På bilden ser ni Ulf komma från vår minibuss på väg in i Vöhmas sjukhus. Hade större upptagningsområde än bara Vöhmas invånare.

Ulf på väg in i sjukhuset i Vöhma.

Medicinsk utrustning överlämnas.

Jag kommer väl ihåg att det blev övernattning hos läkaren i Vöhma som Ulf kände. Det var en konstig stämning i vardagsrummet när vi åt. Det viskades och tisslades och tasslades. Det var så nyligen de blev fria från ryssen att de inte vågade vara öppna. Jag kommer ihåg att Ulf fick titta på en röntgenbild och bedöma tillståndet till en äldre person i huset.

Från Vöhma skulle vi vidare till Moras vänort Kadrina. Lastbilen var på gång dit och vi skulle möta upp och hjälpa till. Första kvällen hade vi ett samkväm med fika och umgänge. Vi höll till i en källare intill kommunhuset. Jag kommer ihåg att det var en dämpad stämning även där. Många viskade att de hade släktingar som deporterats av ryssarna och aldrig kommit tillbaka. En kuslig stämning där i källaren. Samtidigt en glädje och lättnad. De berättade om körernas träffar m.m.

Fika och umgänge Kadrina.

Det blev en hel del bärande av livsmedel m.m. in i deras gamla kommunhus. Lite öde då. Det var bibliotek senast jag var dit. Upprustat och fint. Vi delade upp maten i kartonger/flak som sedan skulle fördelas av de Kadrinabor som hade koll på vilka som var mest utsatta och behövande.

Fördelning av lasten i mindre ”portioner”. Dic Aronsson på den stora bilden.

Vi packade och packade och det lyste i ögonen på dem som skulle få ta del av maten. De fick ge sig till tåls tills vi lämnat Kadrina. Vårt nästa mål var den större staden Tartu där vi skulle hälsa på ”vänner” till Vasaloppet. Ett skidlopp skulle gå av stapeln och vi skulle deltaga, men det töade bort och vi slapp.

De bjöd på mat på sin expedition i Tartu och starka varor skulle det vara även i lunchtid. Tävlingsarrangörerna ville gärna visa oss Otepää som låg någon mil utanför Tartu centrum. Där var det tuff terräng och ryssarna hade tidigare tränat där. På platsen skulle byggas en arena för världscuptävlingar. Vi tittade på varandra och funderade om det skulle vara möjligt. Det fanns ett litet skjul och terräng naturligtvis. Men dom visade sin styrka och målmedvetenhet. Som ni kanske vet har det varit världscuptävlingar i längd i många år där nu. Känt för sina tuffa utslagsgivande banor. Se bilden nedan där vi visas på den hårda terrängen.

Vi kände oss nöjda med besöket i Tartu, en gammal svensk universitetsstad. Från den tiden vi hade kungar som skulle ut och härja i Europa i god Putinstil. 1601 och senare 1625 var det svenskt styre. Gustav II Adolf inrättade Dopats (Tartus) hovrätt 1630. En fin stad med ca 100 000 invånare är det. Vi återkom till hösten och sprang halvmaraton där – återkommer om det ”äventyret”.

Innan vi åke till Tallin fick vi besöka ett sjukhus/hem för folk ”utanför” det vanliga samhället, barn, gamla, sjuka m.fl. Ingen rolig upplevelse. De såg förskräcka ut när vi kom. De bodde i en gammal tysk herrgård/slott. Ett badkar för ca 40 personer.

Nu var det de ca 16 milen till Tallin som gällde. Vi fick mer sightseeing av vår vän innan vi reste med färjan Estonia hem till Sverige. Vi var även till en lördagsmarknad med många udda varor. Se bilder.

En kiosk som hade stängt. Få varor, men ett par bananer, prissatta på skalet. Rubel gällde även i början av 1992.

Vi avslutar den här resan med en bild där Dic Aronssons längd uppmättes. Det var något skämt. Tror det var på sjukhuset i Vöhma.

Hösten 1992

Nästa besök i Estland, närmare bestämt i Tartu, var i september 1992. Jag hade blivit bekant med en man, Riho Järveläinen, som tog han om oss där. Christina, Lisa, Jon och jag skulle dit och vara med i en löptävling. Jag skulle springa halvmaraton och de övriga 5 km. Man (jag) hade sina idéer.

Det jag tydligt kommer ihåg från den turen att jag körde fel ner till hamnen i Stockholm och hamnade i ordentlig tidsnöd. Estonia fick vänta någon minut på oss. Vi hittade till slut en parkering och sprang ombord. De hade koll på passagerarlisten och såg några lindrigt sagt jäktade personer komma springande mot båten.

Riho Järviläinen och Christina i Tartu 1992

Löpare i Tartu, Jon, Christina och Lisa.

Ett till starkt minne var att Riho hade rekommenderat ett bra hotell centralt i staden. Det var i slutet av september och hösten hade slagit till. Värmen fick inte sättas på i staden förrän i oktober så vi bortklemade svenskar tyckte det var svalt på rummet. Kanske det var jobbigast när vi skulle duscha efter loppet i iskallt vatten.

Jag hittade efter ett rejält sökande några bilder från den turen. Kul tycker jag men vi hade fina dagar i Tartu, en riktigt fin stad. Riho och hans fru tog väl hand om oss. En kväll skulle vi ut och äta. Fin restaurang med bra mat, kanske någon öl och några glas vin. Jag skulle stå för notan och gissa om jag blev överraskad, ca 300 kr för 6-7 personer. Kanske lite mer, men hursomhelst ett ”bra” pris för välbeställda svenskar.

Förresten så kom Riho med fru till Mora något år senare och bodde hos oss. Det var Vasaloppstider och Riho åkte det s.k. Blåbärsloppet. Han ”vann”. Han åkte även det stora loppet på en bra tid. Riho var och blev än mer känd som en speaker vid stora sportevent i Estland.

1995-1998

Nu går jag vidare till nästa Estlandsepok. Det var när kommunen, min arbetsplats, skulle deltaga i ett Sidaprojekt och stödja vår vänort Kadrina i det vi trodde vi var bra på. Det torde varit i mitten/slutet av 1990-talet. Vi hade en som höll i det hela hos oss, informationschefen Hans Eriksson. Den som hade huvudansvaret och skulle lära oss allt om Estland var Örjan Fridner. Han hade erfarenhet av Kadrina och Estland. Vi hade möten i Mora om hur vi skulle bete oss och vad vi skulle prata om därborta i det ”nya” landet. Fridner hade tidigare ”missionerat” i Kadrina och informerade oss hur livet var därborta. Vi tyckte nog att informationen var något överflödig och detaljrik. Att man skulle hålla upp dörrar för folk och liknande elementära saker. Det var nog vanligt folk, även Estländarna. Projektet var uppdelat i olika etapper och med flera besök som gällde olika ansvarsområden.

Förresten ett stort separat projekt var att få till avloppsrening där i Kadrina. Mijlö- och hälsovårdschefen Nils-Göran Johansson basade för det i samarbete3 med VA-chef Yngve Backlund i Mora kommun.

Jag har tyvärr inga bilder från de första besöken. Vi var där i omgångar. En gång skulle Ove Axelsson och jag dit och ”missionera”. Vi bodde alltid på ”Kadrina Hilton” som vi kallade kommunens lägenhet i ett av hyreshusen. Standarden dög bra åt oss. Ove blev den gången väldigt sjuk i influensa, hög feber och däckad i flera dagar. Värdarna skickade t.o.m. läkare för att se till stackars Ove. Själv fick jag knalla bort på oplogade vägar mot kommunhuset. Man fick jämföra standarden på snöplogningen med det vi gnäller över hemma. Det var ovana situationer det där, att med tolk stå och berätta om Mora kommun, dess organisation, politiska styre och mycket annat. Jag var inte särskild imponerad själv, men de satt snällt och lyssnade till den ”svenske experten”.

2002

En resa som jag minns lite extra var 2002. Det var 10-årsjubileum för Estlands frihet som firades. Vi som åkte då var Nils-Göran Johansson och VA-chefen Yngve Backlund. Kommunalrådet skulle varit med men blev sjuk. Jag fick den stora äran att framföra Mora kommuns hälsningar och gratulationer vid firandet.

Den Största hjälpinsatsen från Mora kommun var stöd till det nya reningsverket och därför var VA-chefen Yngve Backlund och Miljö- och hälsoskyddschefen Nils-Göran representanter från oss. Bilder från den resan.

Stora festligheter vid frihetsjubiléet, 10 år.

1997

Vid en av de sista turerna i projektet, eller var det bara utbyte, jag kommer inte ihåg, var vi fyra ”svenska experter”. Vi hade förstånd att driva med oss själva. Det var Lars Grudén, ekonomi, Ove Axelsson, kommunsekreterare, Sven-Erik Nilsson, informationsansvarig samt kanslichef Owe Hållmarker. Den turen var bra och rolig. Vi kan hoppas att våra värdar fick ut en del av våra berättelser. Vi var i alla fall inga ”trista” formella konsulter, det går jag i god för.

Deras kommunchef Ain Suurkaev var hygglig och skjutsade oss till Narva en dag på studiebesök. Vi avslutade veckan med ett guidat besök i den fina trästaden Pärnu. Kan rekommenderas, med fina bad och bra hotell och vackra parker. Vi bodde då på ett gammalt ryskt ”spahotell”. Christina och jag har varit på besök dit igen, då bodde vi på Villa Allmende. Något strå vassare än tidigare spahotell..

Jag har några bilder från den turen. Grillning ute vid Finska viken, konsert i Rakvere och diverse studiebesök.

Början 2000- talet

Som sagt, många Estlandsturer. Ett år var jag följeslagare till Gunnel Söderberg, dåvarande kommunalråd i Mora. Det var besök på Svenska Ambassaden i Tallin och i Kadrina med omgivningar. Vi stötte ihop med Christer Morell på ambassaden. Han hade företag bl.a. i Tallin. Det torde varit vid sekelskiftet någon gång. Alla gånger jag var där i tjänsten träffade jag Viive Tuuna, hon var en ”tålig” och skicklig tolk på våra möten och informationer. Bra gjort

Senare blev det en lite annorlunda turer, men träffar med kommunledning m.m. ingick alltid.

2005

Vi var några från kommunen som i våra olika uppdrag åkte till bl.a. Tartu för träff med deras ledning. Vi hade långlopp gemensamt Tartu Skimarathon och Vasaloppet. Även mountainbike började komma. Där var Estländarna före oss. Vi som åkte var Birgitta Pettersson, näringsliv, Sara Marcus Jansson, besöksnäring och Åke Nyström, ungdomsfrågor. Även denna gång gjorde vi studiebesök i Ottepää utanför Tartu. Ingen skidåkning den gång heller. Bossen i Tartu var då Andrus Ansip som jag för övrigt seedat fram i Vasaloppet. Han blev senare premiärminister i Estland. En man som visste vad han ville uppfattade jag det som. Drivande.

Möte i Tartu med ledningen. Andris Ansip röd slips och ljusblå skjorta.

En trip till, 2005, en ”arbetsresa” till Tallin. Samma pris och lägre än andra konferensmål. 10-12 personer som utforskade det här med ”Torsk på Tallin”.

Det blev en rolig och bra resa.

2015

Jag tar med en egen liten semestertripp som Christina och jag gjorde 2015 till Kadrina och Rakvere. Vi bodde i Rakvere och turistade omkring där i hyrbil. Jag var tvungen att visa Christina vad jag pratat om efter hemkomsterna från Estland. Riktig trivsam kortsemester. Vi flög, färjorna är ofta väl tröttsamma, lång tid och allmänt ”tråkiga” tycker vi. Några bilder från vår tur där i trakterna av Kadrina, vi var även en sväng till Narva.

Vi avslutar med bilder från en rundvandring i f.d. vänorten Kadrina. Vänortsavtalet är uppsagt numera. Nya tider, andra avtal, men inte vänorter.

Gamla kommunalhuset i Kadrina som tidigare hade sovjetisk flagga. Bibliotek senaste gången vi var dit och bra upprustat. Här lämnade vi ”förnödenheter” 1992.

Det blev ju även några resor till Tallin fram och åter. De var ju populära under några år. Ibland med övernattning i staden, ibland på båten.

Estländarna har gått igenom mycket genom åren, förtryckta av diverse stormakter. Numera är det förhoppningsvis nya tider och landet är värda ”lugn och ro” och utvecklas i sin takt.

Jag har i alla fall blivit fäst vid landet och dess sympatiska invånare. Det blir garanterat fler besök. Jag är imponerad över hur fort utvecklingen skett i landet. De gamla ”bromsklossarna” försvann och yngre personer tog över. De vågade sig på nyheter inom många områden. De har tex röstat via datorer och mobiler i åratal. Sådant som är så farligt i Sverige. Jag åkte buss med en yngre man till Tartu en gång. Han var nybliven förälder och familjen skötte alla ärenden via datorn när det gällde barnets hälsa, skolgång, lärarkontakter m.m. Långt, långt för oss i Svedala.

Vävstugan i Rostberg

Jag vill gärna dokumentera historien kring Skeriols Elevförbunds stuga i Rostbergs fäbodar. Den är inte i deras ägo längre men jag har samlat information om stugan och då kan vill jag gärna delge den på det här viset. En dokumentation helt enkelt. Alltid finns det några intresserade. Stugan skänktes till Zornsamlingarna för ca 15 år sedan som senare sålt den och den har varit i privat ägo i ca 10 år. Jag blev ägare till stugan för några månader sedan. Något som jag är mycket glad över.

En bild från tiden när Skeriols Elevförbund ägde stugan.

Historien

Jag vill berätta historien om stugan tillkomst. Informationen har hämtats ur Skeriolstidningen 1995. Den bygger på intervju med Lisa och Ingemar Mossberg. Ingemar var länge rektor för folkhögskolan. Huvudpersonen i berättelsen är Agnes Eliasson, hon var elev på skolan 1913 och kom åter till skolan som vävlärare 1921 och arbetade där till 1957. Hon förde arvet efter läraren Beda Larsson vidare. Beda var en känd för sina kunskaper i vävning, hemslöjd, växtfärgning.m.

Agnes Eliasson

Agnes Eliasson

Agnes betydde värme och spred en lättsam atmosfär omkring sig. Hon var medveten om kvalité och stil och var finstämd i sitt arbete. Hon visste vad hon ville och var särskilt känslig i stilfrågor. Det var Agnes som lät uppföra vävstugan i Rostberg. Redan före stugans tillkomst var Lisa Mossberg, Agnes med flera upp till Rostberg. Agnes hade tillsamman med sina systrar en Morastuga däruppe, så hon var mycket bekant med platsen. De cyklade eller vandrade dit. Den stora tillgången med Rostberg var utsikten över stugor och tun, vandringarna och skidfärderna dit och däruppe.

Vävstugan

Agnes hade tre systrar, Anna, Ester och Therese. Therese var förresten Vasaloppets första kranskulla. De beskrivs som att de tillhörde någon slags gammal moraadel. Agnes var ett ankare i i praktiska ämnen, lärde ut gamla moramönster, förde traditionen om de fyrflätade lampskärmarna vidare och såg till att många vävde och sydde sin egen dräkt under studietiden. Agnes var en förbindelselänk mellan morakulturen och Skeriol.

Hon skulle gå i pension 1957 och hade förberett det genom att låta uppföra en vävstuga bredvid den egna stugan i rostberg. Där skulle hon på somrarna sitta och väva. Stugan var utan utbyggt loft och något mindre än idag. Köket fanns ännu inte. Agnes dog den 8 juli 1957 strax efter pensioneringen. Hennes efterlevande systrar beslöt då att våren 1958 skänka stugan till Mora Folkhögskolas Elevförbund.

Krång Lars Eriksson, Therese Eliasson och Ragnar Jacobsson framför vävstugan
innan den byggts om.

I samband med gåvan till minne av Agnes , donerade byggmästaren Anders Diös, elev på Skeriols vinterkurs 1907, en grundplåt på 5000 kr för skötsel av stugan. Redan några år tidigare hade på Ragnar Lannerbros förslag en sportstugefond instiftats. Planerna att skaffa en stuga löstes genom donationen.

Diösfonden användes för att bygga stugan färdigt. Taket skulle göras klart och loftet byggas ut på 60-talet. Vid laga skifte på 70-talet donerade Anders Diös med döttrar sitt delägarskap i Rostberg till Elevförbundet och löste därmed markfrågan. Diös skänkte även en Rostbergsfond.

Stig Eriksson, slöjdlärare vid Skeriol under fyra decennier, har genom intresse, kunnande och entusiasm sett till att kursdeltagare under hans ledning byggt in loftet, vinterbonat det gamla köket och byggt till det nya köket. Stig är nu, (1995) stugans fogde och leder än i denna dag renoveringsarbetet och alla reparationer i den älskade stugan. För två år sedan (1993) överlämnade studerandekåren en donation på 32 000 kr till Rostberg. Pengarna skulle användas till att räta upp stugan, reparera skorstenen och byta taket. Stig självklar projektledare.

Bilder från elevbesök från Skeriol. Man ser Herr och fru Hielle, Björn Cederberg med flera.

Mina tidigare kontakter med stugan i Rostberg

De först kontakterna jag hade med stugan i Rostberg var vid skidåkning. Vi åkte från Hemus upp till Rostberg och åter, eller så fortsatte vi vidare mot Norra Garberg. Rejäla skidturer bägge två i de spår som fanns på 70-talet. Det var tufft och ofta bakhalt upp till Rostberg. Tung skog och ofta mildare så fästet försvann. På 60-talet och inpå 70 så lånade IFK Mora stugan och serverade saft inne i stugan. Man fick gå in och ta en paus. Kunde behövas inför den fortsatta färden mot Garberg. Jag började med löpning och långturer som ofta var upp till Rostberg och vända. Trivdes bra däruppe vid stugorna när man kämpat dit och skulle ”vila” hemöver i långa nedförslut. Under de senaste 10-15 åren har mountainbiken kommit in i bilden. Grusväg upp dit är en bra tur. Ibland lägger man på några km västerut och gärna Hemulsjövägen hem

Numera är det ofta aktuellt med vandring. Jag har lett några turer upp dit och även startat där några gånger.

Ett vandringsgäng som fikade vid stugan. Vi gick Sågdammsrundan. Lagom med fika där. Vi hade ägarnas tillåtelse.

Vad har hänt på slutet? Jo, stugan blev till salu i somras, jag har varit intresserad tidigare och anmälde intresse och lyckades köpa den Det var bara några månader sedan, idag 17 oktober 2022. Det känns väldigt bra och vi är så nöjda. Jag har sedan tidigare en Morastuga alldeles bredvid köpt av Jan-Erik Jacobsson. Den stugan ägdes av systrarna Eliasson. Det var väl den som gjorde Agnes sugen på att få en vävstuga däruppe där hon trivdes så bra. Jag känner ett slags samhörighet med stugorna däruppe. Har alltid gillat husen och kollat in dom på träningsturer. Mor Ebba var bra ”kompis” med systrarna Eliasson, främst Therese kanske. Jag nämnde att Stig Eriksson var stugfogde under 40 år. Han var min slöjdlärare i folkskolan. Vi cyklade bort till folkhögskolan och slöjdade för Stig. När vi var för stimmiga och busiga fick vi spela rugby ute på åkern bredvid slöjdsalen. Jag känner många som gått på folkhögskolan och vistats där med elevkompisar. Nils Storm berättade att han varit med och slöjdat pallar och bänkar som står där än. Jag känner även andra, lärare m.fl. som haft stark koppling till skolan. Sen att platsen är så fin och lugn gör inte saken sämre.

Äldre bild där vi har Jan-Erik Jacobsson till vänster och Mats Sisell till höger. De andra återkommer jag till. Fikapaus vid vävstugan.

Som jag sagt, Rostberg har alltid legat mig varmt om hjärtat och det känns så bra att ha fått fritidshus där. Nu gäller det att vara noga med stil, kvalitét och tradition som var Agnes Eliassons rättesnören.

Jag citerar Lisa och Ingemar Mossbergs tankar om Rostberg. ”Här kan vi finna stämning av stillhet och ro, här kan vi uppleva livskraft när vitsipporna färgar backarna vita. Rostberg är en kraftkälla”.

Här en bild jag råkade hitta, jag tror det är en nyårsafton, fråga inte vilket år, men snö var det gott om. Tydligen plogades det upp då.

Om ni skulle vilja göra ett besök så är det helt ok, folkhögskoleelever och andra, hör av er bara så visar vi runt och fikar. Vandringar kommer att utgå härifrån framöver.

Navardalen och Långsjöblik, en annorlunda tur

Jag läste om Naturreservatet Långsjöblik i närheten av Navardalen i Älvdalen. Bosse tegner m.fl. hade vandrat dit upp. Det kändes intressant och det var en kortare tur. Ingen markerad stig, men hyggligt lättorienterad. Kom man bara fram till skjutfältsgränsen så var det fixat. Jag parkerade vid en vändplan på en väg som svänger in höger nästan direkt efter Navarsjön. Ni ser parkeringsplatsen och turen på kartan. Turen rödmarkerad. Ni ser även höjdkurvorna, men ingen fara. Lugn och fin stigning.

Innan jag nådde vändplanen stötte jag på två jägare som satt och drack kaffe. Tänkte att nu är det kört med den turen. Dom och fler jägare var ute med ett stort gäng hundar, ca 20 st, och gjorde jaktprov. Hundarna höll till mer sydväst och lät mig hållas då jag skulle åt motsatt håll. Jag parkerade vid vändplanen och tänkte jag skulle få gå på GPS:en, men det hade åkt fyrhjulingar uppöver i min riktning så jag följde deras spår. Det var perfekt, efter en knapp km kom jag fram till skjutfältsgränsen. Sen var det bara att knalla höger upp på högsta punkten. Bra nog till motlut var det, jag skulle upp på 760 m.ö.h. Några bilder från starten.

Som sagt höger ca en km och sen in vänster till reservatet. Det är beskrivet på Länsstyrelsens förteckning av naturreservat

https://www.lansstyrelsen.se/dalarna/besoksmal/naturreservat/langsjoblik.html?sv.target=12.382c024b1800285d5863a87f&sv.12.382c024b1800285d5863a87f.route=/&searchString=&counties=&municipalities=&reserveTypes=&natureTypes=&facilities=&sort=none

Däruppe och på vägen stöter man på gammelskog och torrakor. Träd som varit utsatta för skogsbränder var många.

Väl uppe knallade jag in för att se högsta punkten och ett brandtorn som Bosse skrivit om. Jag snurrade runt lite däruppe, syntes att det varit kalt där för länge sedan. Det var glesare med träd och påminde om fjällområde. Jag sprang på tornet. Inte mycket för världen. Tänkte testa några pinnhål upp och se om jag fick någon vy. För vyerna saknades däruppe. Första stegpinnen brakade av och jag la ner tanken på att gå upp längre.

Kul att ha varit dit och kunna pricka av den på the Bucket list och hela tornet.

Solen tittade fram emellanåt och det blev några bilder på nervägen. Jag hade börjat sikta in mig på fika nere i Navardalen vid dammstugan.

Som sagt. För kort tur hittills för att få fika. Det får bli bil ner och återbesöka Navardalens vildmarkstation och dammstugan. Jag stötte på jägarna längre nere vid sjön och allt var under kontroll. Vid vildmarkstationen har jag varit åtskilliga gånger. Ända sedan turistchefen i Älvdalen, Ove Zacheusson skapade stället. Känt för björnstarkt kaffe. Ove jobbade på kommunen där samtidigt som mig 1975-80 och vi bodde grannar några år. Ove hade näsa för framtida besöksnäring. Alla förstod nog inte hans visioner.Vid Navarsjön är det fint. Vi hyrde Dammkojan för några år sedan. Övernattade där natten den stora skogsbranden startade på skjutfältet. Åska, dunder och hagel så det förslog.

Vildmarksstationen vid Navarsjön.

Njutbar plats, även vid sämre väder.

Det blev fika och hemfärden nalkades. På sydvästra sidan av sjön liger Navardalsgnupen. Dit finns en stig och även där ett brandtorn. Där kan man gå upp, men samma där, vyerna har växt igen. Om ni vill gå dit upp så gå Manngravsvägen som startar vid Navardalen och följ den ca en km. Därefter ska ni se en orange markering på vänster sida som leder upp på berget. En fin promenad med vyer på vägen upp.

Dammstugan som uthyres under säsong. Enkelt och trivsamt.

En trevlig tur i Moras närhet för den som vill se sig om lite. Tystnad och vacker natur i dessa trakter. Något vi behöver.

Tack för denna gång, vi får se vart det bär av nästa gång/Owe.

Vi behöver utveckla vårt folkstyre – demokratin

Mora centrum från kyrktornet i maj 2022. Foto: Owe Hållmarker

Jag har ett stort intresse för demokratifrågor och ser och känner att vi står och stampar i samma system och tankesätt. Mina tankar går främst till folkstyret på en lokal nivå. Frågor och utveckling som ligger nära kommuninvånarna. Jag tycker helt enkelt att att vi ska ta vara folks engagemang på ett bättre sätt. Att jag tar upp frågan har inget med valutgången att göra. Har varit inne på området tidigare i en blogg. Klart att valet påminner om demokratifrågor.

Vi har vårt traditionella system i första hand, val var fjärde år. Vi väljer företrädare från olika partier som i sin tur utser ledamöter i olika nämnder och styrelser. Så har det sett ut länge och mycket lite har ändrats i den politiska organisationen på kommunal nivå. Små förändringar inom nämndernas ansvarsområden. Inte många av allmänheten känner till dessa förändringar eller nämndorganisationen över huvud taget.

Jag tar en bild med klar valanknytning för att ”lätta upp” lite.

Valaffischering utmed Malungsvägen.

Valaffischer hoppade man över för några val sedan. Nu är dom i alla fall åter, kanske även inför förra valet, tror det. Utmed Malungsvägen räknade jag en dag ca 25 affischer. Många med väldigt liten text och svåra att läsa. Förresten det är väl bilkörning man ska koncentrera sig på vid utfarten av Mora. Tror man verkligen att detta affischerande påverkar valutgången. Eller törs man inte låta bli om någon börjar? Ingen stor fråga, men ändå. Positiva reaktioner ger de inte. Tyvärr även sabotage förekommer, förstörelse och borttagning av skyltar. Kanske ett gemensamt beslut som förr, att skippa detta vore klokt.

Något annat. Läste helt nyligenen artikel i Dagens Samhälle där tidningen analyserat hanteringen av Liberalerna i Mora i förra valet. De fick inte röster till ett mandat men partiet togs ändå med i Moraalliansen på ett centermandat. Professor Gissar Erlingsson vid centrum för kommunstrategiska studier tycker att ”Centern öppnar bakdörren och släpper in ett helt annat parti utan väljarmandat. Det är att kortsluta utslaget i valet”. Han anser att luckan i lagen bör täppas till, det kan komma att ske ”värre saker”.

En annan professor, Olle Lundin påpekar att det måste väldigt förvirrande för väljarna att förstå vem det är som är ansvarig för saker i den här kommunen. Han påpekar att kommunallagen ”låtsas att de politiska partierna inte finns”. De nämns inte ens. Det finns en historisk förklaring till att lagen, när det gäller vem som är valbar, helt fokuserar på personer.

Partipolitiken fanns inte i kommunerna före andra världskriget, utan man valde framför allt kloka gubbar som man tyckte skulle sitta där i toppen. Och de i sin tur valde kloka gubbar som skulle få poster i en nämnd. (Gubbar säger han, det var väl en kraftig majoritet för dessa på den tiden/ min kommentar)

Till huvudämnet för bloggen: Förnyelsen/förändringen av folkstyret. Det är inte utan att många känner att mycket kring den lokala demokratin gått i stå. I alla fall ingen utveckling som märks särskilt mycket. Ambitionerna är att Moraborna ska engagera sig mer och deltaga på olika sätt. Delaktigheten ska helt enkelt öka i de ”nära” frågorna. Likaså sägs att kommunens agerande ska kännetecknas av fullödig information och transparens. Jag vill påstå att det finns en hel del att göra.

Många förslag finns i Sverige på utveckling och förändring. Här några exempel att fundera på:

Medborgarbudget: Bjud in alla intresserade medborgare och låt dem tillsammans planera hur skattepengarna ska användas.

Sänkt rösträttsålder: Varför ska just åldern avgöra vem som ska få rösta? Det är inte säkert att en hundraåring har mer koll på samhällsfrågor än intresserade sextonåringar.

Digitala folkomröstningar: Om folket verkligen ska styra, så kan vi väl få rösta direkt om fler frågor via våra mobiler och datorer?

Förnya partierna: Hittills har demokratin aldrig fungerat utan ett representativt flerpartisystem – men partierna måste hitta nya arbetsformer, som får fler människor att engagera sig!

Olika typer av paneler, rent allmänna eller i speciella ämnen: Bollplank eller beslutande rent av i vissa mindre överväganden. Vi hade en gång Morapanelen som fick ”rösta” i vissa frågor. De var drygt 200 personer men i ökande. Kunde blivit ett bra bollplank för de beslutande. Morapanelen lades ner i stället för att utvecklas.

Nya omröstningsmetoder: Kanske borde vi satsa mer på personval? Eller ska varje väljare få tio röster var, som sedan kan fördelas på flera olika partier?

För många partier: Frågan är om alla småpartier egentligen har sitt berättigande? Hur stora är avvikelserna mellan dem egentligen. Några profileringsfrågor som ska berättiga deras existens, men egentligen, behövs alla? De berörda tycker naturligtvis det, men allmänheten? Jag är helt säker på att om senast 10 år ser det annorlunda ut.

Ombudens tid börjar avta. Min syn på detta är att vi alltmer blir mer oberoende av ombud i många sammanhang. Jag anser folk kapabla att i de flesta fall vill och kan föra sin egen talan. Får de bara chansen så visar det sig säkert. Tiderna förändras, kanske ”ombuden” var viktigare förr i tiden.

Går man sedan utomlands och tittar så finns många vettiga förslag på förnyelse av vår demokrati, både på riks- och lokal nivå. Det hoppar vi här.

Gågatan – en äldre bild. Inget med årets val att göra. Men det här är partiernas favoritplats att möta folk inför valen Foto: Owe Hållmarker.

Var fjärde år. En annan sak som för många känns underlig och tveksam är att 3-4 veckor före valet var fjärde år dyker det upp politiker i centrala Mora. Det är väl ok att de personer som ev. ska representera oss visar upp sig och ”raggar” väljare. Förklarar sina ståndpunkter m.m. Men nog borde de ses och höras oftare i många olika sammanhang. Det är vi många som tycker. Det borde planeras möten med Moraborna i både stora och små frågor hela tiden i olika former.

Man hör nu att förtroendet åter sjunkit för våra folkvalda. Något beror det på och något bör göras. Rejäl förnyelse tycker jag, men jag är väl för otålig. Mer direktdemokrati tror jag stenhårt på. Vilket engagemang det skulle bli.

Politik som försörjningsbas. Det börjar bli mycket det här, men jag måste ta upp en sak till. Jag nämnde att mycket av det som sagts här naturligtvis inte faller i god jord hos alla som styr och ställer. Dagens system ger både makt och inte minst ekonomisk avkastning. Det är klart man bevakar sin försörjning eller delar av den. Arvoden ska naturligtvis utgå för nedlagt jobb, men jag tror inte det var meningen från vår demokratiska start att många politiska företrädare ser sitt demokratijobb som en försörjning. Då har vi nog kommit väl snett.

Förresten, en sak till. Vallöftena var lite mer vaga på flera håll i år. Det försvarar man med att man inte vet i vilka konstellationer/allianser man ”hamnar” i och vad man då kan stå för.

I och för sig bättre det än att ge stora löften som inget är värda när styrandet börjar. Då gäller det att ”hålla sig inne i värmen”. Flera exempel finns på svikande av löften. Nej, många önskar konkreta löften, vad ska vi annars gå på i våra valda ombud?

Ger man vallöften så ska man hålla dem – eller så hålla sig ifrån allianser i olika former. Partier som står för sina konkreta vallöften får allmänhetens förtroende framöver – och tvärtom. Sök stöd för varje fråga – inga ställningstaganden över hela linjen tillsamman med andra.

Tack för att ni orkade med dessa demokratifunderingar. Folkstyre var/är ett starkt intresse för mig under och efter det s.k. arbetslivet. Jag har medverkat i några demokratiyttringar i form av namnlistor, insändare m.m. Det har jag fått sota för och detta verkar inte vara ”rumsrent” hos det styrande, tragiskt nog. Det är ju det som är demokrati, lyssna på Morabornas önskningar, även mellan valen.

Owe Hållmarker/oberoende demokrat.

Kvällsbild från kyrktornet i maj 2022. Foto: Owe Hållmarker

Visionen om Strandens skolområde är kvar

Jag har under många år varit engagerad på jobbet och privat i att området vid f.d. Strandens skola ska bli och vara något bra för framtiden. Det har ett så bra läge och bör utnyttjas på bästa sätt. För ett antal år sedan var det ett företag som ville etablera handel där, en stor ”köplada”. Det blev nobben även om det hördes positiva tongångar från vissa. Vi var många som drog en lättnadens suck när det blev nej. Nu har beslutats att bygga en högstadieskola där. Tre partier är emot men den styrande majoriteten för. Jag går inte in djupare på frågan och de olika ställningstagandena. Det är för och emot. Vi som är emot vill att eleverna ska ha bästa möjliga miljö under sina skoldagar och när de ska ta sig till och från skolan. För att uppnå det tycker vi helt enkelt inte det är en lämplig plats att bygga en stor högstadieskola på.

Vi ser hellre att vi har två skolor, de befintliga som kan förändras och förbättras. Då får vi skolor där elever bor och de blir inte så jättestora. Om Morkarlby är ”besvärlig” att förbättra kanske man kan fundera på en ny inom Kanadaområdet där många bostäder planeras. I Noret torde det inte vara några problem med utrymme eller annat. Om det nu absolut av olika skäl ska vara en skola så anser vi läget helt fel och det bör utredas på djupet var en ny stor skola i så fall skall ligga. Frågan har utretts tidigare och då var konsultförslaget en samlokalisering med gymnasieskolan. Det föll inte i god jord. Andra platser som diskuterats är bl.a. Sandängarna, den s.k. AMU tomten i Öna, och Tingsnäs. Kommunledningen ser Strandenområdet som den bästa platsen för skolan.

Här vill många ha något annat än en stor skola.

Min vision är att när besökare och morabor anländer till Mora ska de här mötas av en fin tilltalande park. Den nya cirkulationsplatsen kommer att ligga en bra bit innanför staketet ni ser på bilden och skolområdet krymper. Vi har nu fått en bra infart till Mora efter Noretbron med grönytor och träd, än fler blir det får vi hoppas. Då ska man närmare centrum mötas av en vacker park och tydlig siktlinje mot kyrkan. Man möts senare av Prostgården, Vasastatyn och Mora-Nisses hus.

Det är ingen höjdare att blocken kommer att riktas mot stora huskroppar med ”ryggen” mot vägen. Inget välkomnande värt Mora tycker många. På bilderna ser ni det av SBB utformade förslaget som förelåg när beslutet om bygget togs. Rondellen som nu ska byggas ser ni hitom det stora svarta taket.

På området ska givetvis plats ges för mycket annat än en vacker park. Till exempel en utescen, marknader, diverse aktivitsytor, Vasaloppets behov av ytor m.m. När det gäller Vasaloppets önskan om fler duschar kan det säkert lösas utan en ny stor skolbyggnad. Det går t.ex. att bygga på Rosa Huset.

Som sagt, min vision lever så länge vi inte ser några nya skolbyggnader på platsen. Det är väldigt många i Mora som delar den meningen men det är naturligtvis även många som helst ser en skola där. Min tanke ser jag som långsiktig när det gäller den så begränsade platsen. Det känns verkligen långsökt att trycka in en stor skola med allt vad det innebär på en så minimal plats. Ett begränsat område omgivet av trafik och avsaknad av närboende elever.

Nej låt eleverna få riktigt bra förhållanden på annat håll och låt det s.k kulturstråket från Zornmuséet – Zorngården – Kyrkan – Tingshusparken -Vasaloppets hus – Mora-Nisses hus – Prostgården få avslutas med en vacker park m.m. i anslutning till med Rosa Huset.

Hoppet är det sista som överger mig, även i den här för Mora viktiga frågan.

Sveriges minsta banklokal låg i Oxberg

En banklokal på ca 7 kvadratmeter. Så kunde man ha det på 50-talet. Åtminstone om man befann sig i Oxberg i Mora kommun.

Far min, Carl, var från Oxberg och hans far Oscar Andersson startade en lanthandel där, Oscarbudi. Han hade affären först i bostadshuset, men flyttade ca 1915 ut den i en vävskedsfabrik han lät bygga ca 1910. Vävskedstillverkningen tog andra vägar och lanthandeln levde vidare där ute vid den nu s.k. Vasaloppsvägen. Oscar fick förtroendet av Kopparbergs Läns Sparbank att hålla med en banklokal i affären. Det fanns ett litet kontorsutrymme där inne i affären. Max 7 kvadratmeter enligt min farbror Albin Oscarsson som senare tillsammans med hustru Mia tog över affären.

Var kommer jag in i bilden? Jo, det blev så att far min Carl fick ta hand om bankverksamheten efter sin far Oscar. Carl hade ansvaret i drygt 30 år. Öppettider, varje eller varannan lördag ett par timmar. Säkert lite flexibelt.

Som liten grabb på femtiotalet var det roligt och spännande att få åka med i Kapitänen upp till Oxberg, ett litet äventyr. Jag har många trevliga minnen från Oxberg i många sammanhang och dessa lördagsturer var roliga. Utöver bankbesöken tillbringade jag från tidiga år många sommarveckor uppe hos mormor Lovisa i Kattbock. Hon och grannen Carl Palmberg och hans hushållerska Maria Kuver i Persgard blev mina ”styvföräldrar”. Carl och Ebba hade fullt upp med sin fröhandel i Morkarlby.

Albin och Mia skötte banken de sista åren då Carl drog sig tillbaka. De ställde tydligen upp när Minuten krånglade i Mora. God service var måttot i den butiken/banken.

Jag har länge varit intresserad att titta in i den gamla affären och det lilla bankkontoret. Det öppnade sig möjligheter och jag var inte sen att ta mig en rejäl titt och även många bilder. Kusinerna Margareta och Göran Albinsson släppte in mig efter en del tjat från min sida

Det kändes i maggropen när jag skulle gå in. Jag blev så överraskad av vad fint det var där inne i affären. Albin hade nästan skapat ett lanthandelsmuseum. Butiken slog igen 1978 och Albin hade för avsikt att visa hur det såg ut i en gammal lanthandel.

Vilken fin syn jag möttes av. Minnet vaknade snabbt till liv.

Inne i Oscarsgard där Mia och Albin bodde såg jag en bild av Albin som passar in här. En bra tecknad bild på Albin Oscarsson.

Albin Oscarsson på äldre dar.

Jag knallade runt inne i affären och såg många trevligheter och fina gamla varor som bevarats ur sortimentet.

Här några exempel på varor:

Albin hade tidigare en vävskedfabrik och givetvis fanns varor från den tiden i butiken. Spolar och skyttlar.

En av höjdpunkterna att komma till affären var att träffa farbror Albin. Han var alltid glad, pigg och snäll. Inte nog med det, han var en hejare på att fixa karamellstrutar av brunpapper. Ett bra handlag och bra med fyllning ur karamellburkarna.

Här i glasburkarna fanns godiset som Albin bjöd på.

Affären hette Oscarbudi efter farfar. Tidigare fanns tre lanthandlare i byn, Konsum, Fredrik Eriksson och Oscarbudi.

Albin var händig och han hade ställt fram två fordon som han tillverkat. En på Skeriol. Folkhögskolan låg Albin varmt om hjärtat. Han stortrivdes tydligen väldigt bra på den skolan.

En minnesskylt om den gamla vävskedsfabriken, Mora Mekaniska Vävskedsfabrik AB.

Vi tar några fler inrednings/affärsdetaljer. Nödvändiga i en lanthandel.

Jag fastnade lite extra för dessa barnskor. Riktigt små och även mycket nötta. Skor var en lyx förr och farmor berättade när de gick till Mora på konfirmationsundervisning så fick dom inte ta på sig skorna förrän de kommit till Morkarlby. De fick inte nötas. Det kan ju rent av vara far mins skor det här som Albin hittat och lagt ut i affären, vad vet man?

Fotboll var populärt i Oxberg, man kunde även få sig ett par fotbollsskor i Oscarbudi.

Rejäla dobbar.

Innan vi går in i banklokalen måste jag visa några fler exempel på varor i affären från förr.

Albin hade som sagt planer på att göra ett lanthandelsmuseum efter stängningen 1978. Han fixade även fram en originaldisk som han förvarat nere i gamla vävskedsfabriken. Jag måste nämna det kanske självklara som man blev mött av i en sådan här affär. Det var i princip aldrig tomt. Gubbarna, oftast gubbar, satt inne där framför disken i hörnen och ackorderade. Kunderna blev förmodligen alltid tilltalade och blev kanske lite utfrågade. Hursomhelst, en riktig samlingsplats var allt lanthandeln förr. En träffpunkt helt enkelt.

Affärsdisk från butikssstarten.
I den här köpmansdisken förvaras bl.a. tobak och cigaretter tror jag allt.

Innan vi kan gå in i banken så passerar vi ett mindre lagerutrymme med allsköns varor. Ett rejält djup på sortimentet.

Banklokalen nästa, där far min tog emot sparkunderna. Det var nog mer insättning än uttag om jag kan minnas rätt. Det kan nog bero på att jag mins barn och ungdomar med sparbössor som skulle tömmas och pengarna sattes in på bankbok. Nyckel till sparbössan fanns inte alltid så det kunde bli ett väldigt pillande med kniv eller liknande. Största festligheterna var när det var en s.k. spardag med saft, bullar och ballonger. Då höll jag mig nära farsan. Annars kunde jag nog lika gärna vara ute på byn med kusin Göran.

Fars plats. Askfat på bordet på den tiden.
Ett litet sidospår kanske. Det här är den förstfödde i fars familj. Namnet var Alfred om jag minns rätt. Han dog tyvärr tidigt och far Carl blev därmed det äldsta barnet i familjen, född 1904. Bilden fanns hursomhelst inne på kontoret.

Direktör Kypengren från Mora på besök på kontoret och testar den vackra telefonen som var i full funktion.

Det blev mycket det här och säkert kommer jag att komplettera med information och bilder. Men dokumentationen är så viktig så intresserade tål säkert att läsa. Som sagt 1978 avslutade Mia och Albin sin affärsverksamhet i Oscarbudi. Många bybor tyckte naturligtvis det var tråkigt. Men tiden har sin gång. Affärsinnehavarna fick i alla fall en gåva och ett varmt tack från bybor vid avslutningen.

Rätt måste vara rätt!

Jag skrev i mitt förra inlägg om min besvikelse över att jag sett mig ”petad” ur valorganisationen inför höstens val trots min stora erfarenhet. Jag fick frågan om att fortsätta som ordförande i Strandens valdistrikt men tackade nej. Jag rekommenderade en annan person som tog sig an jobbet.

Den nye ordföranden fick som det alltid varit uppdraget att ragga ihop en uppsättning valförrättare. Efter viss korrespondens med kommunens ansvarige skrev den nye ordföranden att hen undersökt läget och föreslog de personer hen hade fått ja ifrån. Några hade han inte nått ännu.

Som svar fick han ”Bra jobbat!, ja det stämmer att NN tackat ja under förutsättning att hen fick jobba på Stranden. Jag kan se om jag kan få tag på NN som jobbar på annat håll. Gällande Owe så behöver jag stämma av det med valnämnden.”

I Mora Tidning hävdar de ansvariga att det var fullt i distriktet när mitt namn som valförrättare föreslogs. Det stämmer alltså inte. Vi har svart på vitt på det enligt ovan. De hade fått nya namn inklusive mig och alla hade de inte fått tag på. Ändå sägs det i MT att det var fullt när jag föreslogs? Listan skulle väl göras klar med förslag till valförrättare men innan det skulle mitt namn ”stämmas av med valnämnden”.

Jag skrev ett brev till kommunen den 25 augusti och förklarade i detalj hur jag uppfattat vad som skett. Det var steg för steg i korrespondensen som ägt rum. Jag skickade till ansvarig med kopia till Valnämnden. Jag fick meddelande om att brevet mottagits men inget svar per tfn eller brevledes. Ingen har kontaktat mig. Jag skrev senare min blogg och då ringde tidningen. I artikeln kom den förklaring som jag inte köper. Att det var fullt redan.

Jag anser mig en rättskaffens person och när jag protesterar mot min ”petning” blir det än värre när jag anser att man far med osanning. Om det är något jag inte begriper så borde dom kontakta mig och redogöra i detalj för skeendet. Det är jag naturligtvis mycket öppen för.

Nu får det räcka för denna gång, men jag måste få ur mig detta.

Det har hänt en del sen sist i frågan om att bli petad som valförrättare i Mora. Jag vill komplettera lite idag 2022-09-05. Jag har haft viss korrespondens med kommunens valansvarige tjänsteman, med kopia till valnämnden.

Min sista och avgörande fråga var varför jag skulle ”stämmas av med valnämnden” när han fått fyra namnförslag av den nye ordföranden i Strandens valdistrikt varav tre godkändes i mail tillbaka. Men jag skulle som sagt ”stämmas av”. Det var på intet sätt fullt med valförrättare i Strandens valdistrikt vid det tillfället. Det viktiga här är att svar har uteblivit från de ansvariga.

På tal om att stämma av med valnämnden har jag varit i kontakt med ledamot i nämnden som säger att mitt namn inte alls diskuterats. De fick en färdig lista med namn som de givetvis godkände. Det är den vanliga gången. Att mitt namn plockats bort har alltså skett hos kommunens tjänstemän, ev i muntlig kontakt med valnämnden, vad vet jag?

Jag får många frågor om hur det gått till att jag uteslutits och jag kan inte svara annat än att jag inte är välkommen som valförrättare i kommunen. Jag är inte bedömd lämplig. Slutsatsen till denna bedömning torde vara mitt engagemang i kommunala frågor under de senare åren. Jag tycker det är oerhört allvarligt detta beteende i en kommun. Jag mår väldigt dåligt av det och kan inte ta det till mig. En kontakt och en trovärdig förklaring vore rimlig. Inte falsarier som det var i tidningen.

Att jag skulle bli utsatt för detta efter dryga 30 år i kommunen är i mitt tycke i det närmaste olagligt.

Jag önskar er er ett gott val och får se om jag återkommer i frågan, vem vet??

Owe Hållmarker

Engagemang som straffar sig

Här kommer en liten redogörelse vad som kan hända om du för starkt engagerar dig och har synpunkter och lägger dig i kommunal planering och annat. Jag kommit med idéer inom några områden som stridit mot vad majoriteten i kommunen har planerat och tänkt genomföra. Vi har fått många kommunmedborgare med oss, vi som tillsammans kämpat för en annan tingens ordning. Namninsamlingar m.m. Inget av det jag engagerat mig i har jag någon personlig vinning av och jag har ingen partipolitisk bindning. Mitt intresse för demokratifrågor är stort agerandet är ett utslag av detta. Som sagt, vi har samlat upp många Morabors synpunker och framfört dessa på olika vis.

Det är självklart att det inte setts med blida ögon från de styrande. Men det tillhör spelets regler att få reaktioner från väljarna, ett friskhetstecken anser jag. Kommunens politiska ledning har ju ändå sista ordet

Andra sidan av myntet är att jag har jobbat inom kommunen under drygt 30 år och samlat på mig rejäl erfarenhet. Såvitt jag känner till har jag gjort en godkänd insats och på senare år efter pensioneringen har jag fortsatt vara en stark ambassadör för Mora i många sammanhang. Bland annat inom sociala media och som konsult inom fritidsfrågor, Mora Outdoor. Jag har på slutet kallats för en stor influenser för Mora. I positiv mening.

Till saken. Jag har i jobbet deltagit i valarbete vid varje val sedan start i kommunal verksamhet 1975, Älvdalen först. Mora från 1980. Deltagit och varit ansvarig i ett stort antal val, allt från folkomröstningar, EU-val, allmänna val, kyrkoval. Jag var vid senaste valet ansvarig för ett valdistrikt, Stranden, det största i Mora. Fick frågan av valansvariga om jag vill fortsätta som ordförande i höstens val. Jag tackade nej , tyckte det var dags att skola in någon ny. Jag föreslog NN som bliv tillfrågad och tog jobbet. Hen har deltagit i valjobbet tidigare.

NN fick sedan uppdraget att föreslå personer att arbeta inom valdistriktet. Jag fick frågan och tyckte det kunde vara roligt och intressant att deltaga en gång till. Ett trevligt gäng och som sagt ett kul jobb. Samtidigt kände jag att jag naturligtvis kunde vara till stöd för nye ordföranden och vice ordföranden. Jag fick förresten frågan av NN om jag kunde tänka mig vice-jobbet men avstod även det.

NN skickade in förslag till valansvariga där valnämnden är den slutligt politiskt avgörande instansen. Förslaget kommenterades med att alla namnen godkändes men ”Owe måsta jag stämma av med valnämnden”.

Valnämnden gick igenom ärendet och valde personer att ingå i valdistrikten. I Strandens valdistrikt fanns jag inte med. Jag och NN blev högst förvånade och jag skrev till valansvarige tjänsteman och undrade varför jag uteslutits. Jag fick svaret att en föryngring ska genomföras. Många ordf. och vice har annonserat att detta är deras sista val. Därför vill man rekrytera personer som kan vara med i flera val framöver. Det är väl lovvärt, med Stranden hade ju klart med två ”hyggligt” unga, både ordf och vice. Bland de övriga förslagna deltagarna i distriktet var det si och så med erfarenhet och ålder. En person några år över 80. Inget fel i det, men han gick i alla fall före mig apropå föryngring. Någon fyller strax 70 och vissa andra har mager eller ingen erfarenhet.

Vad är jag ute efter, jo, som ni misstänker känner jag mig som en person som de styrande i kommunen inte gärna vill ha att göra med. Varför skulle jag kontrolleras extra av valnämnden och varför tog man inte tillvara min stora erfarenhet? Det går inte att se det på annat sätt att dom vill inte ha mig i röstningslokalerna. Vad jag nu skulle kunna göra för ont där i ett väl ”skyddat” val utan inblandning av valfunktionärer vid kontakter med de röstande.

Den enda begränsningen som valnämnden beslutat om är att valfunktionärer inte får vara upptagna på politiska partier anmälda listor.

Jag vill absolut inte ta på mig någon ”offerkofta” men jag känner mig kränkt och utesluten efter allt jobb jag gjort och gör för kommunen i många sammanhang. Riktigt ledsen blir jag och har svårt att ta till mig det som skett. Visst kan jag avstå att jobba med valet i höst, men agerandet från den politiska ledningen i kommunen ser jag som långt ner på skalan för en värdig behandling.

Ett stort samhällsengagemang som tar dessa vägar är inte OK för någon.

Owe Hållmarker

%d bloggare gillar detta: