Utvalda

En vildmarkstur i Norra Mora Vildmark.

Vi har våra pärlor i kommunen. En av dem är definitivt naturreservatet Norra Mora Vildmark, nära 15 000 ha stort. Grannreservaten Våmhuskölen och Anjosvarden gör inte saken sämre. Reservatet Stopån i Orsa ligger i gränstrakterna. Framtiden kommer att tacka oss för att dessa fina reservat avsatts däruppe i vildmarken.

Det finns en markerad led från den uppskyltade punkten ”692 m över havet” strax före Kräckelbäcken utmed vägen från Älvdalen. Leden går från vägen österut mot Malmborgskojan och vidare norrut mot Grenkojan och Skuråsen. Jag var i trakterna och åkte skidor på vårkanten med Per Ax. Då tänkte jag att jag måste gå turen. Jag körde upp cykeln till Skuråsen. Det fick bli en cykeltur åter till bilen. Promenad 12 km och cykel 9 km. Härlig omväxlande vandring med gammelskog och stora myrområden. Den mytomspunna platsen Jämtmot ligger i närheten av stigen. Ett vindskydd finns alldeles intill Jämtmotåsen. Jämtmot sägs vara en urgammal marknadsplats. På den tiden när gränsen mellan Sverige och Norge sammanföll med gränsen mellan Mora och Härjedalen. Alldeles norr om Ulvsjö.

Nog med historia, nu ska vandras på den fina mjuka, omväxlande stigen. Den är bra markerad. Men man får inte titta i backen för länge när man går, rätt vad det är kan det bli en ”90-gradare”. Vädret kunde kanske varit lite mer solbetonat, men vad göra åt det. Det klarnade de sista kilometrarna.

Inspirerande stig direkt, det här blir fint!

Jag knallade på i hygglig fart. Det är ju en bit att gå och jag brukar sinka mig själv med fotografering både här och där. Men det är halva nöjet, att dokumentera och visa upp för andra.

Motiv finns för den naturintresserade. Höstfärgerna börjar komma och kläda marken och träden så fint. Jag träffade en person vid ICA Olsson som undrade om jag inte var rädd för björn. Förresten sa hon, är det inte älgjakt däruppe nu. Visst har jag respekt för björn, men rädd, absolut inte. Jägare såg jag inte till och jag fick väl vända om dom rådde mig till det. Nej, ripor, orre, korp, några småfåglar var det liv jag såg och hörde. När vi skidade såg vi fler torrakor, dom finns mer ute runt myrarna och på ”holmar”ute på myrarna. Men visst såg jag gammelskog så jag blev nöjd.

Apropå torrakor. En slagen ”hjälte”.
Markerat även till Oradtjärnbodarna efter några km. Dit har jag varit många gånger men inte gått här. Får testa framöver. Nej, nu gällde Malmborgskojan till att börja med.

Förmodligen Költjärnen därnere.

Myrmarkerna tilltog österut.

Jag matar på med bilder. Trots det gråa vädret blir bilderna och färgerna bra.

Favorit motiv, dessa gammelstubbar. Gärna ”färglagda”.

Nu närmar vi oss Malmborgskojan. Vi befinner oss här i början i Våmhuskölens naturreservat bildat 1987 och 2 888 ha stort. Malmborgskojan har fått sitt namn efter Fredrik von Malmborg. Han var stor skogsägare i området och överlät mark och koja till Länsstyrelsen. Kojan är främst en jaktstuga numera. Här reserverar jag mig litet för mitt faktakunnande.

För tidigt med fika. Bara drygt 5 km avklarade. Måste kolla in slogboden någon km längre fram. Kanske kaffe där?

Färden gick vidare, norrut.

Färggrannt

Slogboden som väntar såg jag i vintras. Den sattes upp år 2000 och ligger alldeles i anslutning till Jämtmotsåsen. Lite spännande plats. Men inga fynd är gjorda vid platsen såvitt jag vet.

Nej, inget fika här heller. Jag har varit till Grenkojan tidigare och där är det fint. Kanske solen kommit fram när jag är där. Jag knallade vidare över myrarna som blev fler här ett tag.

Färgstarkt intill slogboden/vindskyddet.

Grenkojan i sikte. Nu lär det bli fika. Annars blir det ju inget.

Lika städat och fint som sist jag var här, ca 5 år sedan. 8 britsar för jägarna. Stugan har tydligen funnits på platsen sedan 1927. Den förbättrades och byggdes på år 1997. Nusnäsarnas utskog ligger här och dom är mån om sin koja. Jag fick för några år sedan låna ett fotoalbum av Lennart Lind som han fixat i samband med nybyggnationen. Sök på Grenkojan på ”Du vet att du är från Mora när” så får du fram fotoalbumet från Lennart.

Det känns som man lämnar vildmarken när man går från Grenkojan kilometern ut till vägen. Nu gäller det att cykeln är kvar. Vädret blev bättre och den blå himlen visade sig.

Cykeln låg kvar med skor, hjälm m.m.

Mot Kräckelbäcken först.
Man siktar på håll det gamla boningshuset i Kräckelbäcken. Här kom Ulvsjön ”kändis” Ulla-Britt Lindberg ifrån. Broder Rolf Jonasson bor kvar på platsen i ett annat hus alldeles bredvid det vi ser på bilden. Det bor inte många kvar i Ulvsjö/Kräckelbäcken numera. Lite osäker, men kanske 2-3 personer. Dom faller ifrån. När jag började jobba på kommunen 1980 var det ca 25 personer skrivna där.

Vi avslutar med en kartbild över turen. Det blev en minst lika fin tur som jag förväntat mig. Samla ihop några intresserade vandrare, ta med flera bilar så slipper ni cykla. Naturintresserade blir helt nöjda, jag lovar.

Varför satsas det inte på tullmyndgheten i Sverige?

Jag tänker spåna lite om narkotika, gängbråk, tullmyndigheten, statens budget m.m. Jag är ingen som helst specialist inom området men ser och hör saker som jag inte förstår. Dokumenterar detta för att se om min spaning på sikt hade någon relevans.

Narkotikaexempel

Det kommer rapporter om kriminalitet och gängkrig m.m. stup i kvarten numera. Det ser inte som man kan få bukt med detta tragiska samhällsproblem inom den närmaste tiden. Enligt statistik dör ca 800 personer per år av narkotika och narkotikaklassade mediciner varje år. Vidare följer stor kriminalitet p.g.a. narkotikahandeln.

En lösning på gängkriminalitet har varit högre straff, nästan den enda har tidigare. I alla fall före valet. Ett lösning som tilltalat många. Allteftersom har många börjat höja rösten för förebyggande åtgärder. Det sista såg jag att det i vissa fall kan börja vid barnavårdscentralen. Förebyggande arbete är en förutsättning för lösning av detta enorma problem.

Visst kan högre straff vara effektivt i många sammanhang, kanske är det ännu viktigare med ändrad lagstiftning så att polisen, tullen m.fl. kan agera effektivt.

Här några exempel på åtgärder från åklagare Lise Tamm som jag såg i DN 2023-02-03. Det finns som sagt många förslag men det här var sådant som cirkulerar nu. Många fler förslag finns säkert ”därute” hos allvetare och i fikarummen.

Lise Tamms förslag på åtgärder:

● Sätt in förebyggande insatser tidigt – redan på BVC – och inför svensktalande förskola för alla från två år.

● Erbjud fler unga feriejobb, idrottsaktiviteter, musikskapande med mera.

● Grovt kriminella ungdomar som tvångsomhändertagits ska inte ges vård i hemmet (lvu i hemmet), utan sättas i särskilda ungdomsfängelser med kompetent personal.

● Inför brottet ”deltagande i brottslig sammanslutning” för att tidigt fånga upp gängkriminella med ett straffminimum på två år så att polisen kan använda sig av hemliga tvångsmedel.

● Tillåt hemliga tvångsmedel på barn under 15 år som misstänkta ringer till.

● Reformera brottsbalken och rättegångsbalken.

● Inför specialiserade enheter hos polisen och Åklagarmyndigheten.

Jag har lite studerat Brottsförebyggande rådets rapport 2021:10, Narkotikamarknader, en studie av smuggling, gatuförsäljning, internethandel och köpare. En rapport full med fakta som i alla fall jag varit ovetande om. Om ni söker fördjupning, titta gärna i den. Finns att ladda ner på nätet.

Läser bl.a. i rapporten om smugglingen att den:

1 Har blivit effektivare. Svensk organisation av smugglingen har delvis flyttat utomlands. Man har numera kortare distributionskedjor och partierna är större. Smugglingen sker mestadels men legal godstrafik.

2 Man delar upp försäljningen geografiskt och gängen har kommandot över sina platser/städer. En revirindelning som skapar konflikter och hård kontroll av ”sina” försäljningsområden.

3 Tillgängligheten till narkotikan är bättre numera. Nya och fler försäljningsplatser, mobilförsäljning, sociala media, postleveranser och utkörning.

Man slås ju även av det faktum att många narkotikaköpare är s.k. medelsvensson. Gäller kanske kokain i högsta grad.

Jag säger det igen, den rapporten äv vass, många fördjupningar och statistik från narkotikamarknaden. Borde vara lärobok för de folkvalde som berörs av frågorna. En av de tråkigaste uppgifterna är att Sverige ligger sämst till i Europa när det gäller narkotikadödlighet. Det har jag aldrig hört av någon politiker.

Nu kommer jag till min käpphäst och det är tullen.

Jag har väldigt svårt att förstå att det inte satsas mer där. Ju mer narkotika man lägger beslag på, desto mindre drabbas vi av narkotikans förbannelse. Utan narkotikan – inga stora förtjänster för säljarna och mycket mindre lidande i samhället. Det jag kanske förundras mest över är att jag väldigt sällan hör någon ta upp den viktiga frågan om tullen. Där ska det vara status quo tydligen. Även om man hör att tullen ropar efter förstärkning. Det pratas om miljarder hit och dit i statsbudgeten. Satsningar presenteras ofta med det pengamåttet utan att vi knappt veta vad pengarna ska gå till. Pengar är inte alltid det rätta måttet men naturligtvis skapas det mer möjligheter med mer kapital.

Vi kan göra en mindre djupdykning i vår statsbudget. Vi jämför budgeten för 2023 och 2025 inom vissa områden. Siffrorna är i miljarder.

Rättsväsendet 2023: 68 2025: 77

Migration 2023: 16 2025: 10

Försvaret 2023: 94 2025: 123

Skatt, tull, m.m. 2023: 13 2025:13

Då ska ni veta att av de 13 har skatteverket 8 miljarder av de 13, kronofogden 2,1 och tullen 2,6 miljarder. Vidare så ser vi alltså att de 13 är oförändrade 2025.

Pengar betyder som jag sa inte allt, men nog är det väl märkligt att tullen får en så ynka del av statsbudgeten. Jag tror att varje miljard i tillskott skulle ha högre utväxling där än på många andra håll. Jag kan nämna försvaret som får en ökning med 29 miljarder. Där hör man knappt ett knyst om volymerna. Vad vet vi egentligen vad vi får ut av dem? Ingen frågar ens. Någon slags självklarhet?

Jag ger mig här, men min fundering är allts vad det är som gör att tullen inte får mer resurser i dessa tider? Det borde ju numera ge fler röster.

Går det inte att effektivisera tullen? Har man gett upp?

Ge dem mer personal, skarpa verktyg och befogenheter.

Vinterpromenad i Våmhus. En tur i Bäck och Heden. Avslutades med Levebrödsfika.

Vi hade hört talas om Hantverksbageriet Leve Bröd i Våmhus. Närmare bestämt i Bäcks Handels (Nisse Andersson) gamla lokaler i Bäck. Ryktet hade spridits om jättegott bröd. Även fika om man kommer på rätt dag. Bröd kan bokas och hämtas ut i Våmhus i bageriet, Gumman Grön i Mora eller Saluhallen i Orsa.

Se levebrod.se eller Facebook: Leve Bröd Hantverksbageri.

Gamala Bäck Handel, lanthandel i 2 plan.

Hursomhelst, vi, Christina och jag, hade planerat en promenad runt i området före fikat. Det var en murrig vinterdag, även lite snöfall. Bara fint. Vi startade vid bageriet och drog oss ner mot Våmån vid Liljeholmen och gick utmed den till och från.

Att jag nu skriver om den här turen beror på att jag nyligen läst Ninni Schulmans bok ”SOM VI LEKTE”. Jag är ingen stor bokslukare men den här var spännande och det blev inte sämre av att man känner igen sig väl där i Våmhus med de många byarna, 13-14 st. Bäck, Heden, Indor, Björkvassla, Limbäck, Vidbäcken, Östra Storbyn m.fl.

Det var intressant att följa spanare Ingrid som cyklade omkring i byarna på sitt uppdrag att lösa Mattias öde. Han hade försvunnit nere vid ån. Det var en teori kring hans försvinnande, hans cykel hittades där.

Om jag hade läst boken före vår promenad hade jag nog haft ögonen extra öppna därnere vid Våmån där Mattias skulle försvunnit.

Jag jobbade som ung hos lantmäteriet en sommar och hade nöjet att åka omkring i Våmhus i min första bil, en ”Bubbla” och få underskrifter på avtal när kraftledningen skulle dras bl.a. över Bönsabergs fäbodar. Jag knackade på hos många och blev väl emottagen, pojkvasker som man var. Det skulle bjudas på kaffe m.m. Annars var fikarasten vid fiket i Kumbelnäs nära majstången.

Åter till promenaden. Här några bilder från starten:

Vi gick över vägen som bär mot Indor och kom allt närmare Våmån.

Våmån med bron över mot Indor.

När jag ser bilderna tänker jag tillbaka på boken, det var i och för sig sommartid när Mattias försvann. Men det var ett väldigt pådrag och spekulerande om vad som kunde hänt honom där nere vid ån.

Lillby innan Heden med fåren ute i ”hagen” till höger.

Vi närmade oss Heden och passerade Lillby. Ett nytt namn för mig. Ny väg det här för oss.

Inte kunde vi vända här och knalla tillbaka till bageriet. Nej, vi gick vidare på Kanonvägen. Jag visste att det fanns en väg åter till Heden på andra sidan vägen längre fram.

Snöfallet tilltog, det bekom varken Kronblom eller oss. Riktigt härligt.

Vi promenerade vidare i snöfallet genom Heden med alla dess äldre och en del nyare byggnader. Man hinner se en del när man knallar på i lagom takt. Här några bilder från Heden.

Vi gick vidare på en mindre skogsväg mot Bäck. Ny för oss även den. Fin cykelväg till sommaren. Här kan man göra fina cykelutflykter.

Genom delar av Bäck och förbi gamla Bäck Handel och rundan på 5 km var till ända. Fin promenad på delvis nya vägar. Det är gott om dom i Våmhus. Bra med GPS eller karta med sig där.

Vi avnjöt gott surdegsbröd och något sötare godis till kaffet. Vi hade haft en fin upplevelse som rekommenderas. Med eller utan promenad/cykling.

Hantverksbageriet Leve Bröd
Glada miner vid disken.

För den intresserade avslutar vi med en skiss på vår tur. Kanske något att ta efter?

Finaste skidturen uppe på Rännkölen i Älvdalen

Det börjar gå mot slutet av januari och när det är kallt på normal ”nivå” brukar det bli varmare uppe på höjderna. Det gäller t.ex Norra Garberg, Grönklitt och Rännkölen i Älvdalen. Prognoserna pekade på en fin fredag och en gång per vinter, minst, brukar vi besöka Rännkölen. Ligger ca 5 km Nordväst om Ribbåsens fäbodar i Älvdalen. Vi åkte upp lördagen den 21 januari. -19 nere i Rot, -11 uppe vid Rännkölens värmestuga. -9 senare. Platsen ligger högt, närmare 700 m.ö.h. Vi hade ombyte och fika med oss. De har en så bra värmestuga där, toa m.m. Ny slogbod finns att njuta i till våren. Både vid raststugan och ute på spåret. Jag tror jag kan säga att detta var min finaste skidtur någonsin. Det är inte slut än, men den här turen blir svårslagen. Jag tror Christina håller med. Det var andäktigt.

Vägen upp till Rännkölen sista kilometern.

Vi möttes av en otroligt fin natur däruppe, i fin form, helt vitklädd som i grädde. Blå, blå himmel. Vi siktade på milbanan. Det var kärvt i spåret, so what? Många fotostopp blev det allt. Oundvikligt. Christina hade skins och jag för varm kallvalla från dagen före i Eldris, -2-3. Vi tuffade förväntansfulla iväg.

Intressant att fotografera därute i vildmarken. Medsols, motsols, skugga, sol. Bilderna blir ofta bra vilket som, men olika på sitt sätt naturligtvis.

Stämningsfullt

Vi skidade på. Stötte ihop med några åkare då och då. Mest omkörda. Men verkligen ingen hets i spåret däruppe. Men ska man fota stup i kvarten får man finna sig att dom åker förbi. Det har aldrig varit så mycket folk däruppe när jag varit där. Det betyder drygt 10 bilar. Det sprider sig, talet om smultronställena. Vägen från Ribbåsen var nyplogad och fin, gruset framme faktiskt på många ställen, tryggt. Efter dryga 2 km har man chansen att vika av 10:an och åka åter till stugan. Dä skidar man 4,5 km. Vi åkte allt vidare en dag som denna.

Härligt tycker vi snöfantomer.
Haren hade korsat spåret, kanske skrämd och skuttat vidare.
Vi såg den nya slogboden utmed 10-km-spåret. Ni ser spåret framför ”boden”. Där blir det kanon till våren i solen.

Långrundan, 22 km, var inte spårad. Det kan jag förstå med dessa snömängder på kort tid. Den spåras nog inte lika ofta som förr. Jag har testat den några gånger och det är ingen dålig tur. Många höjdmeter att samla på sig.
En lite längre drickapaus vid nya slogboden.
Den här platsen kommer jag ihåg, trädet med rejäl mössa. Kameran fram.

Förra året träffade vi på Musse pigg mot slutet av spåret och vi höll ögonen öppna. Vi fann honom, men lite mindre Musselik i år. Öronen hade vikt ner sig, men en bild blev det.

Ett djur hade hälsat på Musse. Fin i solen.
En videosnutt när man glider ut på myren mot solen på knarrande skidor en km före ”målgång”.
Solen knallar ner bakom berget.

Frågan var nu om vi skulle åka ner och äta på Dalgatan 118 i Älvdalen eller ta det lugnt och fika i raststugan. Vi valde det senaste och fick då även tid att göra ett litet besök i Ribbåsens fäbodar. Vi gick inte in till Sonja och Erik som bor där som vi brukar. Vi tog någon bild och drog oss mot Oxberg för några ärenden, bland annat besök på familjegraven.

Sista myren på turen med gnistrande snö. Syns inte så bra här, men i verkligheten.

Vi avslutar med ett par bilder från fina Ribbåsens fäbodar.

Vi kan bara rekommendera er att åka till Rännkölen någon gång. Knappa 6 mil från Mora men mycket värt turen. Det är något annorlunda, liksom Koppången. Det här är om möjligt än mer exklusivt. Så tyst och stilla på den höga höjden i vildmarken. Spåren är bra och omväxlande och naturen behöver jag inte tala om. Lite folk – ett njutningsparadis helt enkelt.

Tack för denna gång.

Vad vet vi om våra folkvalda, nämnder/styrelser m.m.?

Kommunhuset i Mora. Foto: Dala-Demokraten.

Som sagt, vad vet väljarna om dem de ska välja, de som står på listorna knapphändigt beskrivna. Vad står de för, vad vill de och vilken erfarenhet har de? Det borde vara bättre beskrivet inför valet.

När sedan valet är över och en majoritet fixas till mellan partierna så ska personer av kommunfullmäktige väljas till diverse uppdrag i styrelser, nämnder m.m. Även då borde en fördjupning ske, vilka blev ordförande m.m. i nämnderna? Vilka är dom, vad vill dom och vad ser dom framför sig under valperioden? Vidare, vilka ingår i nämnderna m.m.?

Jag tänkte, om inte kommunens ansvariga ser till att dessa frågor besvaras så kan media göra detta, deras jobb. Jag ser naturligtvis helst att de folkvalda själva tillsammans med tjänstepersoner efter valet ska gå ut och tala om vad som ”hände” efter valen. Det är ju egentligen det som är det viktigaste i själva valet, vilka ska styra. Vilka partier och vilka personer får de viktigaste posterna?Som jag ser det är det viktigare än själva sakfrågorna i en liten kommun som Mora. Jag skrev till Mora Tidning, se nedan. Det togs emot bra och vi ser nu fram mot ett, gärna flera reportage om våra folkvalda och deras ”liv” efter valet. Det kan inte bli tvär tyst när de väl utsetts tycker jag.

Till brevet

”Jag har länge funderat på hur mycket Moraborna känner till de politiker som står på listorna vid de allmänna valen. Likväl undrar jag hur mycket de vet om de nämnder och styrelser och andra organ som företrädare väljs till av kommunfullmäktige.

Jag har en stark känsla av att Moraborna inte har mycket kännedom om vad som händer efter valen och vilka olika ”poster” som ska besättas. Överhuvudtaget är nog kommunens organisation inte alls mycket känd, varken den politiska eller tjänstemannaorganisationen. Personer på listorna inför och de som senare väljs är inte alls kända för väljarna, väldigt lite i alla fall. Det är inget ovanligt för Mora, så är det i de flesta kommuner.

Jag har jobbat kommunalt i drygt 30 år och är pensionerad sedan snart 10 år. Det som slagit mig starkt är att det är som två världar, inom och utanför kommunens verksamheter. När man är ”innanför” vet man och kan en hel del om organisation och kommunens villkor och verksamheter och vad som händer och sker. 

Det jag nu märker när jag hamnat på utsidan är att det inte alls, eller väldigt lite, som kommer fram vad som händer ”därinne” och följderna av detta. Kommunikationen till Moraborna är inte vad den borde vara enligt min mening. Det är helt enkelt två skilda världar.

Om jag inte jobbat i kommunen så länge hade jag haft en bristfällig kunskap om vad, varför och hur saker och ting sker i den kommunala världen. Sedan beror ju det på personers intresse, men mycket får man inte ”gratis”. Visst försöker man på alla vis få ut information från de styrande. Jag har själv t.ex. jobbat med webbplatsen mora.se från starten men inser att det bara är en marginell informationskälla för kommunmedborgaren. Nya tag måste till för att få en delaktighet och intresse för vad som händer. Jag avslutar dessa allmänna funderingar här.

Ett medel som är mer lättillgängligt är informationen i tidningar och andra nyhetsmedia. Digitalt som pappersvägen. Främst de lokala medierna.

Till saken

Åter till vad som händer efter valen. Jag roade mig att gå igenom de två sista protokollen från kommunfullmäktig 2022 där man valt in representanter i nämnder, styrelser och andra organ. Jag kom fram att det var ca 40 instanser/organ/roller som kommunfullmäktige skulle välja representanter till.

Jag fick det till ca 225 platser som fullmäktig valt personer till. Vissa fick naturligtvis platser i flera olika organ. Men det är ändå en ansenlig mängd förtroendevalda som i olika sammanhang ska agera under valperioden.

Det är ju egentligen det valen handlar om, att få dessa platser till sitt parti med allt som det innebär, arbete, makt, arvode m.m. De viktigaste rollerna är kanske ordförandeskapet i nämnder och styrelser. 

Det jag vill är att ni som lokaltidning skulle följa upp valet. Ni har säkert gjort det på flera sätt – helt klart. Men mitt förslag är att ni väljer ut ordföranden i nämnderna, främst de nya kanske, intervjuar dem om deras bakgrund, tankar inför valperioden, vilka satsningar ser man. De bör även förklara nämndens viktigaste arbetsområden och vilka som sitter i nämnden.  Överhuvudtaget vilka förändringar ser man under valperioden. 

Det kan även finnas andra intressanta val/representanter att intervjua.

Det skulle ge läsarna nyttig information. Många känner överhuvudtaget inte till de folkvalda, kanske än mindre vilka nämnder som finns, t.ex. kultur- och fritidsnämnden, teknik- och servicenämnden m.fl.

Som du ser är jag ”skadad” av mitt kommunala jobb, men se saker med andra ögon nu när jag är utanför och träffar många fler nu än tidigare.

Ett förslag bara. Reagera gärna på det. Jag har inte skrivit detta till någon annan.

Jag har med hjälp av ekonomienheten på kommunen fått fram en del uppgifter om arvodeskostnader för åren 2015 och 2022.

Budget 2015: 4 583 000 kr. Utfall 2015: 3 982 358 kr.

Budget 2022: 6 027 000 kr. Utfall 2022: 6 412 348 kr.

På dessa 7 år mellan 2015 och 2022 har arvodena till våra förtroendevalda ökat med 61 %. Det finns skäl till detta, utökningar, höjningar eller annat.

Nu får vi se om MT tar till sig detta och gör några undersökande reportage. Jag har fått bra respons på mitt förslag och väntar med spänning på artiklar.

Jag återkommer med reaktioner under detta inlägg/Owe

Bild på gamla kommunalhuset i Mora. Vykort från 50-talet.

Det blev en bok till slut: Minnenas Kyrkogata i Mora

Länge och väl har jag tänkt att skriva en bok om centrala Mora. Jag insåg att det skulle bli väldigt mycket och svårt med avgränsningar. Jag hade lyssnat på och läst Therese Eliasson berättelse från 1960-talet när hon beskrev en tänkt vandring i centrala Mora strax före sekelskiftet. Hon vandrade utmed Kyrkogatan, Lisselbygatan (Vasagatan) och beskrev sina iakttagelser. Allt från fastigheter, affärer, personer, händelser m.m.

Jag tänkte att det kanske var en rimlig avgränsning att göra och att ta efter hennes sätt att beskriva, men på mitt sätt naturligtvis. Jag blev även tipsad om att göra något i den vägen och jag bestämde mig att börja skissa på en beskrivning av Kyrkogatan. Den gatan är jag mer eller mindre uppväxt på och jag började samla på mig bilder och historier, fakta m.m. Jag höll nog på minst 3 år sedan jag bestämt mig. Till och från naturligtvis, med ett tufft jobb var det allt.

Kul att denna bild som jag tagit kunde bli förstasida. Den visar livet på Kyrkogatan på 70-talet.

Jag bestämde mig för att beskriva Kyrkogatan från söder och gå en promenad upp mot kyrkan på ena sidan gatan och åter på den andra. Ett par avvikelser fick det lov att bli, Fridhemsgatan, Hantverkaregatan och avslutning på Fridhemsplan.

För att friska upp minnet så kom jag överens med några gamla ”polare” att vi tillsammans skulle gå sträckan. Det blev två ”vandringar”. Vi skulle försöka komma ihåg hur det såg ut på 60-70-talen. Det var den” tiden”epoken” som mest skulle beskrivas i boken. Denna period kompletteras sedan med historia och dagens läge med bilder och annat. Fördjupningarna har blivit olika då kunnandet varierade både hos mig och dom. Jag fick ta med det intressanta som kom fram. Vi hade även en träff i Morkarlby bygdegård där jag visade gamla bilder från Kyrkogatan och vi memorerade så gott vi kunde. Vi började med detta år 2019. Det kom Pandemi under mitt bokskrivande men det tuffade på lite långsamt framåt. Målet blev att få boken klar till julen 2022. Och det lyckades med en bra spurt.

Bokens baksida med kortfattade beskrivning. bild från 1975 som jag tagit.

Jag har ingen brist på bilder, jag har tagit egna, jag samlar på vykort, Mora bygdearkiv med jättemånga fina bilder tagna av Morafotografer över åren. För att nämna några: Bertha Hallgren, Sam Lawson, Ernst Karlsson och Wille Persson. Även andra har gett bidrag, Arne Böhlmark, Jan-Erik Jacobsson, Nils Storm m.fl. Konsten var att välja bra bilder och att ha bra fakta om dem.

Jag har en vykortssamlarkompis i Bullas Jonas. I en annan klass än mig, men ändå. Han har tipsat mig om saker och ting inför bokutgivandet och han ritade promenaden jag gör i boken. Skissen behövdes för att kunna följa med på turen och veta var man var.

Avgörande för att det överhuvudtaget skulle bli en bok var anlitande av företaget Stuart Print, främst Liselotte Hellström. Hon fixar layout, bildstorlek och placering på bästa sätt. Utan hennes proffsiga hjälp ingen bok. Hon var med även vid framtagandet av mina två andra böcker, Mora ur kameraökat och Lussekatten Gösta från Mora. Stuart Print rekommenderas för ett bokarbete och mycket annat naturligtvis.

Vi kan ta några exempelbilder ur boken, de är totalt ca 300 stycken.

Här Therese Eliasson, idégivaren till Kyrkogatspromenaden. Vasaloppets första kranskulla.

Vi kan dra oss uppöver lite på gatan visa några bilder ur boken.

Jag måste här lyfta fram alla kontakter jag fått under arbetet med boken. Många har ringt mig och besökt mig och förmedlat bilder och berättelser. Min bekantskapskrets har utökats åtskilligt. Många äldre vill berätta vad de varit med om och var de bott för 60-70 år sedan. Dessa ungdomsminnen var värdefulla och roliga att lyssna på. Jag har fått lära mig mycket om Moras historia, affärer, fastigheter personer m.m. Sådant som var helt okänt för mig. Därför känns det extra bra att få dokumentera delar av den information och bilder jag fått ta del av.

Ytterligare några bilder:

Vi får ta några nyare bildexempel innan vi rundar av. Jag har som sagt rätt många bilder med från ”senare” tid. Men först tar vi några fina som Mr Konsum, Arne Böhlmark, bidragit med.

Några profiler att minnas.

Nyare bilder:

Boken kom till julen 2022 och intresset har varit stort måste jag säga. Jag har signerat den på Kulturhuset, Akademibokhandeln, Sollerö Julmarknad och Mora Kaffestuga. Ett nöje att träffa folk och prata om boken. Boken säljes idag på Akademibokhandeln, Dalarna Design Sweden AB (på Kyrkogatan) och hemma hos mig på Hästvägen 9 i Mora, signering och dedikering där naturligtvis. Jag skickar även ut böcker. Många ”därute” har nyttjat detta.

Som jag sagt, det känns så bra att ha gjort denna dokumentation och få sprida den. Oavsett om mycket ”fattas” så är det värdefullt för framtiden.

Tack så länge och ha ett mycket Gott Nytt År.

Premiärtur på Koppången vintern 2022/23 – 11 december.

Vädret såg ut att bli bra den 11 december 2022, kallt men naturligtvis vackert då uppe på Koppången. Mycket snö i träden hade jag sett på bilder. Jag har köpt nya turskidor hos Skistart uppe i Älvdalen. Ett par Madshus, strået vassare än mina gamla, som jag tyckte saknade spann och gled dåligt. De nya hade skin och rätt bra spann och bättre belag, även stålkant.

Det såg lovande ut på vägen upp.

Strax uppe vid Koppången. ca 50 km från Hästvägen 9 i Mora.

Det var 17-18 grader i Mora och 15 när jag kom upp till Koppången. En bil på plats. Inte så många som är däruppe vid den här tiden på året. Mest draghundar med sina spann. Draghundsfolket sladdar sina banor så fort det är möjligt. Det är dessa ”spår” man får hålla sig till i huvudsak, förutom lite friåkning. Ibland spåras ”Kommunspåret” med spårkälke upp till Blomtäkt via Tunturikojan. En fin led vi brukar ta med besök i Flickeråsen på hemvägen.

Nu fick det bli Prins Gabriels skidled till att börja med. Den var skoterkörd sedan några dagar. Kanske 1 dm nysnö i skoterspåret.

Fint spår att tuffa fram i. Kallt men fint. Kameran åkte fram snabbt.

En stor del av nöjet däruppe är att ta bilder. Upp och ner med mobilen. Bra märke som ger bra bilder. Kallt om högerhanden bara.

Tyst, stilla, vackert och njutbart. Jag trivs bäst i den här miljön. Inget jäkt – inget slit.

Det är så fint med de snöklädda träden. Skulpturer i olika former. Solen börjar värma lite, med betoning på lite.

Ytterligare några bilder innan jag kom till den nya slogboden intill spåret som går rakt upp från parkeringen till Blomtäkt.

Njutbart

Lederna är markerade och man åker inte fel. Det äfinns nya informationsskyltar och markeringar. Nytt för i år var ”varning” för hundspannen när man korsar deras sladdade leder. Mycket bra, då de har förtur där de kommer ofta i bra fart. Jag passerade Blomtäktsspåret och skulle se om jag hittade något spår till Tunturi. Vackra ledskyltar på vägen.

Spåren upp till Tunturikojan var okörda där jag tänkt ta mig fram. Jag tog ett spår åter till Blomtäktsvägen och följe det upp till Blomtäkt. Lite varm saft i stugan skulle det bli. Inte så lång bit upp och rätt som det var såg jag fäbodstugorna.

Blomtäkts fäbodar.

Alldeles före husen kom det en stor fågel seglandes ovanför och nära mig. Förmodligen en uggla av något slag. Väldigt stor tyckte jag. Den höll nog till däruppe, såg den även på nervägen i spåret bredvid. Helt tyst seglandes. Jag tog av mig skidorna och knallade lite utmed draghundsleden åt Tunturihållet. Ville ta några bilder mot Blomtäkt från det hållet. Rätt vad det var hörde jag lite låga skrik. Jag vände mig om och där kom ett hundspann i hygglig fart. Jag hann undan men kände mig lite dum som inte observerat dem tidigare. De har förtur och drumliga fotografer ska hålla sig undan. Det gick bra, men ett tips är att vända sig om då och då när man åker eller går i ”hundspannsriktningen”. Dom dyker upp rätt snabbt och ofta ljudisolerat. När man möter dem är det lättare att hålla koll. Men flytta på er!

Bild in mot Blomtäkt från Tunturihållet. Se upp där för hundspannen, rätt smalt.
Lite närmare stugorna. Vackert.

Det blev lite improvisation neröver mot bilen. Jag mötte några åkare faktiskt. Äldre herrar, yngre tjejer och ett par som tagit sig ut i kylan. Alla såg ut att trivas. Jag ser framför mig att den här typen av skidåkning kommer alltmer. Den blandas mer med träning och högre farter i andra spår. Njutningen och upplevelsen värderas alltmer.

Motiven dyker upp även på hemvägen.
Nysladdat för hundspannen.

Dagsturen närmar sig sitt slut, ingen långtur precis, men vacker och skön. Solnedgång redan och en av de bättre bilderna dök upp.

Solnedgång
Min tur lite hit och dit. Blomtäkt till höger.

Premiärturen var avklarad och jag var helnöjd med både den och de nya skidorna. Dom ska allt få visa vad dom går för. Det här var bara början.

Tack för denna gån, återkommer/Owe

Mora Atlet & Gymnastikklubb, M.A.G.K. i mitten på 30-talet

Jag bor granne med Gubb Olle Andersson från Kråkberg. Han ville visa mig några intressanta papper och bilder från 1930-talet. Hans far, Gubb Albert Andersson, född 1908, var kassör i en så ovanlig förening som Mora Atlet & Gymnastikklubb, bildad 1933. Albert hade sparat kvitton och annat intressant från klubbens verksamhet. Likaså hade han ett fotoalbum med härliga bilder. Det nappade jag snabbt på, det lät intressant.

Delar av den fina idrottsklubben M.A.G.K.

Olle med pappa Alberts fina fotoalbum. ACA-kassen med kvitton m.m. på bänken.

Gubb Albert i unga år hemma i Kråkberg när träningen börjat.

Dom bildade som sagt en Atlet & Gymnastikklubb grabbarna från Kråkberg och några till.

Här är delar av klubbens medlemmar. Albert är tvåa från vänster. Namnet på de övriga kommer. De finns familjen Anderssons stuga i Säs.

Vi kan visa några medlemskort i klubben. Det är inte alla men de som fanns i Alberts kasse som Olle behållit så länge. Vi får tacka för det. I ”normalfallet” hade papperskassen slängts.

I kassen fanns del intressanta kvitton från gamla kända Morabutiker som vi kan visa.

Namn på deltagarna i klubben 1934. De lyckönskar Albert på bröllopsdagen.

Vi tar några till kvitton

Pengarna till klubben måste in och någon kom på den fina idén att anordna en roddtävling på Saxviken 1934, Saxviksloppet. Det var väl klubben som introducerade båttävlingar på Saxviken som sedan Gunnar Faleij fortsatte med 1935, då med motorkraft, inte mannakraft. Man satsade bra på annonsering med affischer och annat. Wasatryckeriet fick fixa 100 affischer och 1000 biljetter till priset av 14 kr.

Annons i Mora tidning var given för att dra folk.

Gubb Albert var inte bet, han var en riktig atlet. Han vann Saxviksloppet, kanske som väntat, och fick en pokal graverad på Ståhlbergs, Park Café:s hederspris. Numera stående hemma hos Kerstin och Olle Andersson på Hästvägen i Mora. Ägare till Park Café, Park Ture Karlsson, gillade nog klubben och sponsrade den.

Klubben fick smak för att dra in pengar. De fick en idé att anordna en tyngdlyftningstävling ute på Mora Folkpark på Sandängarna. Eldforsens Sportklubb ställde upp som motståndare. Första sammandrabbningen mellan klubbar i Dalarna inom atletikens område. Dans före och efter tävlingarna. I lätt tungvikt ställde Grin Oskar Karlsson upp för Mora och i den lättare klassen, mellanvikt, Albert Andersson. Se övriga atleter i annonsen. Inträde herrar 75 öre och damer 50 öre. Sensationsnytt!! prydde affischerna.

Sensationsnytt!

Det blev en god affär för klubben 90 kr netto. 199 åskådare kom till Mora Folkpark på Sandängarna.

Man drog även utomkommuns för att visa upp sig. Rots bystuga ansågs lämplig. Den 26 januari 1935 åkte man norr över. Även här var det efterföljande dans med två vakter enligt tillståndet från Älvdalens distrikts landsfiskalskontor

Det var väldigt roligt och intressant att ta del av Mora Atlet & Gymnastikklubbs verksamhet i mitten på 1930-talet. Detta tack vare Gubb Olles ”sparförmåga”.

Besök i Estland under åren 1992 – 2015.

Jag råkade se en Estländsk film häromkvällen. ”Duktig liten flicka”. Den var från 50-talet och vi tyckte den var riktigt bra. Den påminde mig om min första tur till Estland, februari 1992. Det har blivit många besök sedan dess, både privat och genom jobbet. Jag återkommer till dem.

Jag tog en del bilder på den resan som jag skannat. Kvaliteten får vi hålla tillgodo med. Annan teknik på den tiden.

1992

Nu börjar jag med första resan till Kadrina, februari 1992, som Mora Folkhögskola m.fl. var starkt inblandade i. Kadrina var Moras vänort i Estland och resan hade kommit till via körkontakter och andra kontakter med folkhögskolan. Huvudmålet för resan var att i Mora samla in mat och andra förnödenheter för att hjälpa folk med behov i Kadrina. Estland blev självständiga i slutet av 1991 och var i behov av hjälp, bl.a. med livsmedel. Det samlades ihop matvaror m.m. som fyllde en hel mellanstor lastbil.

De som var med på turen var personer från folkhögskolan och andra som var beredda att hjälpa till, såsom Dic Aronsson med fru Gittan, Kjell Runsten, Silén (Gåsvarv då), Ulf Hållmarker, jag och många flera.

Första natten i Estland låg vi över i en lägenhet i Tallin. Lägenhetsinnehavaren var politiker på högre nivå. Något åt Miljöpartiets håll. Han blev än mer framstående senare. Ni ser honom på bild nedan. Vi fick ligga på golvet i hans vardagsrum. Hygglig kille med hjärtat på rätta stället.

Jag lägger en bild här som möjligen kommer först på FB. En souvenir att köpa i Tallin på lördagsmarknaden.

Ulf och vår hyresvärd i Tallin.

Ulf, Dic och jag hade ett eget fordon och vi skulle ansluta i Kadrina när lastbilen med livsmedel kom dit. Vi hade planerat in besök i Vöhma, Orsas vänort. Platsen ligger ca 10 ml sydost om Tallin och har ca 1 300 invånare. Där skulle Ulf och Dic hälsa på en doktor de kände och även leverera medicin och medicinsk utrustning. På bilden ser ni Ulf komma från vår minibuss på väg in i Vöhmas sjukhus. Hade större upptagningsområde än bara Vöhmas invånare.

Ulf på väg in i sjukhuset i Vöhma.

Medicinsk utrustning överlämnas.

Jag kommer väl ihåg att det blev övernattning hos läkaren i Vöhma som Ulf kände. Det var en konstig stämning i vardagsrummet när vi åt. Det viskades och tisslades och tasslades. Det var så nyligen de blev fria från ryssen att de inte vågade vara öppna. Jag kommer ihåg att Ulf fick titta på en röntgenbild och bedöma tillståndet till en äldre person i huset.

Från Vöhma skulle vi vidare till Moras vänort Kadrina. Lastbilen var på gång dit och vi skulle möta upp och hjälpa till. Första kvällen hade vi ett samkväm med fika och umgänge. Vi höll till i en källare intill kommunhuset. Jag kommer ihåg att det var en dämpad stämning även där. Många viskade att de hade släktingar som deporterats av ryssarna och aldrig kommit tillbaka. En kuslig stämning där i källaren. Samtidigt en glädje och lättnad. De berättade om körernas träffar m.m.

Fika och umgänge Kadrina.

Det blev en hel del bärande av livsmedel m.m. in i deras gamla kommunhus. Lite öde då. Det var bibliotek senast jag var dit. Upprustat och fint. Vi delade upp maten i kartonger/flak som sedan skulle fördelas av de Kadrinabor som hade koll på vilka som var mest utsatta och behövande.

Fördelning av lasten i mindre ”portioner”. Dic Aronsson på den stora bilden.

Vi packade och packade och det lyste i ögonen på dem som skulle få ta del av maten. De fick ge sig till tåls tills vi lämnat Kadrina. Vårt nästa mål var den större staden Tartu där vi skulle hälsa på ”vänner” till Vasaloppet. Ett skidlopp skulle gå av stapeln och vi skulle deltaga, men det töade bort och vi slapp.

De bjöd på mat på sin expedition i Tartu och starka varor skulle det vara även i lunchtid. Tävlingsarrangörerna ville gärna visa oss Otepää som låg någon mil utanför Tartu centrum. Där var det tuff terräng och ryssarna hade tidigare tränat där. På platsen skulle byggas en arena för världscuptävlingar. Vi tittade på varandra och funderade om det skulle vara möjligt. Det fanns ett litet skjul och terräng naturligtvis. Men dom visade sin styrka och målmedvetenhet. Som ni kanske vet har det varit världscuptävlingar i längd i många år där nu. Känt för sina tuffa utslagsgivande banor. Se bilden nedan där vi visas på den hårda terrängen.

Vi kände oss nöjda med besöket i Tartu, en gammal svensk universitetsstad. Från den tiden vi hade kungar som skulle ut och härja i Europa i god Putinstil. 1601 och senare 1625 var det svenskt styre. Gustav II Adolf inrättade Dopats (Tartus) hovrätt 1630. En fin stad med ca 100 000 invånare är det. Vi återkom till hösten och sprang halvmaraton där – återkommer om det ”äventyret”.

Innan vi åke till Tallin fick vi besöka ett sjukhus/hem för folk ”utanför” det vanliga samhället, barn, gamla, sjuka m.fl. Ingen rolig upplevelse. De såg förskräcka ut när vi kom. De bodde i en gammal tysk herrgård/slott. Ett badkar för ca 40 personer.

Nu var det de ca 16 milen till Tallin som gällde. Vi fick mer sightseeing av vår vän innan vi reste med färjan Estonia hem till Sverige. Vi var även till en lördagsmarknad med många udda varor. Se bilder.

En kiosk som hade stängt. Få varor, men ett par bananer, prissatta på skalet. Rubel gällde även i början av 1992.

Vi avslutar den här resan med en bild där Dic Aronssons längd uppmättes. Det var något skämt. Tror det var på sjukhuset i Vöhma.

Hösten 1992

Nästa besök i Estland, närmare bestämt i Tartu, var i september 1992. Jag hade blivit bekant med en man, Riho Järveläinen, som tog han om oss där. Christina, Lisa, Jon och jag skulle dit och vara med i en löptävling. Jag skulle springa halvmaraton och de övriga 5 km. Man (jag) hade sina idéer.

Det jag tydligt kommer ihåg från den turen att jag körde fel ner till hamnen i Stockholm och hamnade i ordentlig tidsnöd. Estonia fick vänta någon minut på oss. Vi hittade till slut en parkering och sprang ombord. De hade koll på passagerarlisten och såg några lindrigt sagt jäktade personer komma springande mot båten.

Riho Järviläinen och Christina i Tartu 1992

Löpare i Tartu, Jon, Christina och Lisa.

Ett till starkt minne var att Riho hade rekommenderat ett bra hotell centralt i staden. Det var i slutet av september och hösten hade slagit till. Värmen fick inte sättas på i staden förrän i oktober så vi bortklemade svenskar tyckte det var svalt på rummet. Kanske det var jobbigast när vi skulle duscha efter loppet i iskallt vatten.

Jag hittade efter ett rejält sökande några bilder från den turen. Kul tycker jag men vi hade fina dagar i Tartu, en riktigt fin stad. Riho och hans fru tog väl hand om oss. En kväll skulle vi ut och äta. Fin restaurang med bra mat, kanske någon öl och några glas vin. Jag skulle stå för notan och gissa om jag blev överraskad, ca 300 kr för 6-7 personer. Kanske lite mer, men hursomhelst ett ”bra” pris för välbeställda svenskar.

Förresten så kom Riho med fru till Mora något år senare och bodde hos oss. Det var Vasaloppstider och Riho åkte det s.k. Blåbärsloppet. Han ”vann”. Han åkte även det stora loppet på en bra tid. Riho var och blev än mer känd som en speaker vid stora sportevent i Estland.

1995-1998

Nu går jag vidare till nästa Estlandsepok. Det var när kommunen, min arbetsplats, skulle deltaga i ett Sidaprojekt och stödja vår vänort Kadrina i det vi trodde vi var bra på. Det torde varit i mitten/slutet av 1990-talet. Vi hade en som höll i det hela hos oss, informationschefen Hans Eriksson. Den som hade huvudansvaret och skulle lära oss allt om Estland var Örjan Fridner. Han hade erfarenhet av Kadrina och Estland. Vi hade möten i Mora om hur vi skulle bete oss och vad vi skulle prata om därborta i det ”nya” landet. Fridner hade tidigare ”missionerat” i Kadrina och informerade oss hur livet var därborta. Vi tyckte nog att informationen var något överflödig och detaljrik. Att man skulle hålla upp dörrar för folk och liknande elementära saker. Det var nog vanligt folk, även Estländarna. Projektet var uppdelat i olika etapper och med flera besök som gällde olika ansvarsområden.

Förresten ett stort separat projekt var att få till avloppsrening där i Kadrina. Mijlö- och hälsovårdschefen Nils-Göran Johansson basade för det i samarbete3 med VA-chef Yngve Backlund i Mora kommun.

Jag har tyvärr inga bilder från de första besöken. Vi var där i omgångar. En gång skulle Ove Axelsson och jag dit och ”missionera”. Vi bodde alltid på ”Kadrina Hilton” som vi kallade kommunens lägenhet i ett av hyreshusen. Standarden dög bra åt oss. Ove blev den gången väldigt sjuk i influensa, hög feber och däckad i flera dagar. Värdarna skickade t.o.m. läkare för att se till stackars Ove. Själv fick jag knalla bort på oplogade vägar mot kommunhuset. Man fick jämföra standarden på snöplogningen med det vi gnäller över hemma. Det var ovana situationer det där, att med tolk stå och berätta om Mora kommun, dess organisation, politiska styre och mycket annat. Jag var inte särskild imponerad själv, men de satt snällt och lyssnade till den ”svenske experten”.

2002

En resa som jag minns lite extra var 2002. Det var 10-årsjubileum för Estlands frihet som firades. Vi som åkte då var Nils-Göran Johansson och VA-chefen Yngve Backlund. Kommunalrådet skulle varit med men blev sjuk. Jag fick den stora äran att framföra Mora kommuns hälsningar och gratulationer vid firandet.

Den Största hjälpinsatsen från Mora kommun var stöd till det nya reningsverket och därför var VA-chefen Yngve Backlund och Miljö- och hälsoskyddschefen Nils-Göran representanter från oss. Bilder från den resan.

Stora festligheter vid frihetsjubiléet, 10 år.

1997

Vid en av de sista turerna i projektet, eller var det bara utbyte, jag kommer inte ihåg, var vi fyra ”svenska experter”. Vi hade förstånd att driva med oss själva. Det var Lars Grudén, ekonomi, Ove Axelsson, kommunsekreterare, Sven-Erik Nilsson, informationsansvarig samt kanslichef Owe Hållmarker. Den turen var bra och rolig. Vi kan hoppas att våra värdar fick ut en del av våra berättelser. Vi var i alla fall inga ”trista” formella konsulter, det går jag i god för.

Deras kommunchef Ain Suurkaev var hygglig och skjutsade oss till Narva en dag på studiebesök. Vi avslutade veckan med ett guidat besök i den fina trästaden Pärnu. Kan rekommenderas, med fina bad och bra hotell och vackra parker. Vi bodde då på ett gammalt ryskt ”spahotell”. Christina och jag har varit på besök dit igen, då bodde vi på Villa Allmende. Något strå vassare än tidigare spahotell..

Jag har några bilder från den turen. Grillning ute vid Finska viken, konsert i Rakvere och diverse studiebesök.

Början 2000- talet

Som sagt, många Estlandsturer. Ett år var jag följeslagare till Gunnel Söderberg, dåvarande kommunalråd i Mora. Det var besök på Svenska Ambassaden i Tallin och i Kadrina med omgivningar. Vi stötte ihop med Christer Morell på ambassaden. Han hade företag bl.a. i Tallin. Det torde varit vid sekelskiftet någon gång. Alla gånger jag var där i tjänsten träffade jag Viive Tuuna, hon var en ”tålig” och skicklig tolk på våra möten och informationer. Bra gjort

Senare blev det en lite annorlunda turer, men träffar med kommunledning m.m. ingick alltid.

2005

Vi var några från kommunen som i våra olika uppdrag åkte till bl.a. Tartu för träff med deras ledning. Vi hade långlopp gemensamt Tartu Skimarathon och Vasaloppet. Även mountainbike började komma. Där var Estländarna före oss. Vi som åkte var Birgitta Pettersson, näringsliv, Sara Marcus Jansson, besöksnäring och Åke Nyström, ungdomsfrågor. Även denna gång gjorde vi studiebesök i Ottepää utanför Tartu. Ingen skidåkning den gång heller. Bossen i Tartu var då Andrus Ansip som jag för övrigt seedat fram i Vasaloppet. Han blev senare premiärminister i Estland. En man som visste vad han ville uppfattade jag det som. Drivande.

Möte i Tartu med ledningen. Andris Ansip röd slips och ljusblå skjorta.

En trip till, 2005, en ”arbetsresa” till Tallin. Samma pris och lägre än andra konferensmål. 10-12 personer som utforskade det här med ”Torsk på Tallin”.

Det blev en rolig och bra resa.

2015

Jag tar med en egen liten semestertripp som Christina och jag gjorde 2015 till Kadrina och Rakvere. Vi bodde i Rakvere och turistade omkring där i hyrbil. Jag var tvungen att visa Christina vad jag pratat om efter hemkomsterna från Estland. Riktig trivsam kortsemester. Vi flög, färjorna är ofta väl tröttsamma, lång tid och allmänt ”tråkiga” tycker vi. Några bilder från vår tur där i trakterna av Kadrina, vi var även en sväng till Narva.

Vi avslutar med bilder från en rundvandring i f.d. vänorten Kadrina. Vänortsavtalet är uppsagt numera. Nya tider, andra avtal, men inte vänorter.

Gamla kommunalhuset i Kadrina som tidigare hade sovjetisk flagga. Bibliotek senaste gången vi var dit och bra upprustat. Här lämnade vi ”förnödenheter” 1992.

Det blev ju även några resor till Tallin fram och åter. De var ju populära under några år. Ibland med övernattning i staden, ibland på båten.

Estländarna har gått igenom mycket genom åren, förtryckta av diverse stormakter. Numera är det förhoppningsvis nya tider och landet är värda ”lugn och ro” och utvecklas i sin takt.

Jag har i alla fall blivit fäst vid landet och dess sympatiska invånare. Det blir garanterat fler besök. Jag är imponerad över hur fort utvecklingen skett i landet. De gamla ”bromsklossarna” försvann och yngre personer tog över. De vågade sig på nyheter inom många områden. De har tex röstat via datorer och mobiler i åratal. Sådant som är så farligt i Sverige. Jag åkte buss med en yngre man till Tartu en gång. Han var nybliven förälder och familjen skötte alla ärenden via datorn när det gällde barnets hälsa, skolgång, lärarkontakter m.m. Långt, långt för oss i Svedala.

Vävstugan i Rostberg

Jag vill gärna dokumentera historien kring Skeriols Elevförbunds stuga i Rostbergs fäbodar. Den är inte i deras ägo längre men jag har samlat information om stugan och då kan vill jag gärna delge den på det här viset. En dokumentation helt enkelt. Alltid finns det några intresserade. Stugan skänktes till Zornsamlingarna för ca 15 år sedan som senare sålt den och den har varit i privat ägo i ca 10 år. Jag blev ägare till stugan för några månader sedan. Något som jag är mycket glad över.

En bild från tiden när Skeriols Elevförbund ägde stugan.

Historien

Jag vill berätta historien om stugan tillkomst. Informationen har hämtats ur Skeriolstidningen 1995. Den bygger på intervju med Lisa och Ingemar Mossberg. Ingemar var länge rektor för folkhögskolan. Huvudpersonen i berättelsen är Agnes Eliasson, hon var elev på skolan 1913 och kom åter till skolan som vävlärare 1921 och arbetade där till 1957. Hon förde arvet efter läraren Beda Larsson vidare. Beda var en känd för sina kunskaper i vävning, hemslöjd, växtfärgning.m.

Agnes Eliasson

Agnes Eliasson

Agnes betydde värme och spred en lättsam atmosfär omkring sig. Hon var medveten om kvalité och stil och var finstämd i sitt arbete. Hon visste vad hon ville och var särskilt känslig i stilfrågor. Det var Agnes som lät uppföra vävstugan i Rostberg. Redan före stugans tillkomst var Lisa Mossberg, Agnes med flera upp till Rostberg. Agnes hade tillsamman med sina systrar en Morastuga däruppe, så hon var mycket bekant med platsen. De cyklade eller vandrade dit. Den stora tillgången med Rostberg var utsikten över stugor och tun, vandringarna och skidfärderna dit och däruppe.

Vävstugan

Agnes hade tre systrar, Anna, Ester och Therese. Therese var förresten Vasaloppets första kranskulla. De beskrivs som att de tillhörde någon slags gammal moraadel. Agnes var ett ankare i i praktiska ämnen, lärde ut gamla moramönster, förde traditionen om de fyrflätade lampskärmarna vidare och såg till att många vävde och sydde sin egen dräkt under studietiden. Agnes var en förbindelselänk mellan morakulturen och Skeriol.

Hon skulle gå i pension 1957 och hade förberett det genom att låta uppföra en vävstuga bredvid den egna stugan i rostberg. Där skulle hon på somrarna sitta och väva. Stugan var utan utbyggt loft och något mindre än idag. Köket fanns ännu inte. Agnes dog den 8 juli 1957 strax efter pensioneringen. Hennes efterlevande systrar beslöt då att våren 1958 skänka stugan till Mora Folkhögskolas Elevförbund.

Krång Lars Eriksson, Therese Eliasson och Ragnar Jacobsson framför vävstugan
innan den byggts om.

I samband med gåvan till minne av Agnes , donerade byggmästaren Anders Diös, elev på Skeriols vinterkurs 1907, en grundplåt på 5000 kr för skötsel av stugan. Redan några år tidigare hade på Ragnar Lannerbros förslag en sportstugefond instiftats. Planerna att skaffa en stuga löstes genom donationen.

Diösfonden användes för att bygga stugan färdigt. Taket skulle göras klart och loftet byggas ut på 60-talet. Vid laga skifte på 70-talet donerade Anders Diös med döttrar sitt delägarskap i Rostberg till Elevförbundet och löste därmed markfrågan. Diös skänkte även en Rostbergsfond.

Stig Eriksson, slöjdlärare vid Skeriol under fyra decennier, har genom intresse, kunnande och entusiasm sett till att kursdeltagare under hans ledning byggt in loftet, vinterbonat det gamla köket och byggt till det nya köket. Stig är nu, (1995) stugans fogde och leder än i denna dag renoveringsarbetet och alla reparationer i den älskade stugan. För två år sedan (1993) överlämnade studerandekåren en donation på 32 000 kr till Rostberg. Pengarna skulle användas till att räta upp stugan, reparera skorstenen och byta taket. Stig självklar projektledare.

Bilder från elevbesök från Skeriol. Man ser Herr och fru Hielle, Björn Cederberg med flera.

Mina tidigare kontakter med stugan i Rostberg

De först kontakterna jag hade med stugan i Rostberg var vid skidåkning. Vi åkte från Hemus upp till Rostberg och åter, eller så fortsatte vi vidare mot Norra Garberg. Rejäla skidturer bägge två i de spår som fanns på 70-talet. Det var tufft och ofta bakhalt upp till Rostberg. Tung skog och ofta mildare så fästet försvann. På 60-talet och inpå 70 så lånade IFK Mora stugan och serverade saft inne i stugan. Man fick gå in och ta en paus. Kunde behövas inför den fortsatta färden mot Garberg. Jag började med löpning och långturer som ofta var upp till Rostberg och vända. Trivdes bra däruppe vid stugorna när man kämpat dit och skulle ”vila” hemöver i långa nedförslut. Under de senaste 10-15 åren har mountainbiken kommit in i bilden. Grusväg upp dit är en bra tur. Ibland lägger man på några km västerut och gärna Hemulsjövägen hem

Numera är det ofta aktuellt med vandring. Jag har lett några turer upp dit och även startat där några gånger.

Ett vandringsgäng som fikade vid stugan. Vi gick Sågdammsrundan. Lagom med fika där. Vi hade ägarnas tillåtelse.

Vad har hänt på slutet? Jo, stugan blev till salu i somras, jag har varit intresserad tidigare och anmälde intresse och lyckades köpa den Det var bara några månader sedan, idag 17 oktober 2022. Det känns väldigt bra och vi är så nöjda. Jag har sedan tidigare en Morastuga alldeles bredvid köpt av Jan-Erik Jacobsson. Den stugan ägdes av systrarna Eliasson. Det var väl den som gjorde Agnes sugen på att få en vävstuga däruppe där hon trivdes så bra. Jag känner ett slags samhörighet med stugorna däruppe. Har alltid gillat husen och kollat in dom på träningsturer. Mor Ebba var bra ”kompis” med systrarna Eliasson, främst Therese kanske. Jag nämnde att Stig Eriksson var stugfogde under 40 år. Han var min slöjdlärare i folkskolan. Vi cyklade bort till folkhögskolan och slöjdade för Stig. När vi var för stimmiga och busiga fick vi spela rugby ute på åkern bredvid slöjdsalen. Jag känner många som gått på folkhögskolan och vistats där med elevkompisar. Nils Storm berättade att han varit med och slöjdat pallar och bänkar som står där än. Jag känner även andra, lärare m.fl. som haft stark koppling till skolan. Sen att platsen är så fin och lugn gör inte saken sämre.

Äldre bild där vi har Jan-Erik Jacobsson till vänster och Mats Sisell till höger. De andra återkommer jag till. Fikapaus vid vävstugan.

Som jag sagt, Rostberg har alltid legat mig varmt om hjärtat och det känns så bra att ha fått fritidshus där. Nu gäller det att vara noga med stil, kvalitét och tradition som var Agnes Eliassons rättesnören.

Jag citerar Lisa och Ingemar Mossbergs tankar om Rostberg. ”Här kan vi finna stämning av stillhet och ro, här kan vi uppleva livskraft när vitsipporna färgar backarna vita. Rostberg är en kraftkälla”.

Här en bild jag råkade hitta, jag tror det är en nyårsafton, fråga inte vilket år, men snö var det gott om. Tydligen plogades det upp då.

Om ni skulle vilja göra ett besök så är det helt ok, folkhögskoleelever och andra, hör av er bara så visar vi runt och fikar. Vandringar kommer att utgå härifrån framöver.

Navardalen och Långsjöblik, en annorlunda tur

Jag läste om Naturreservatet Långsjöblik i närheten av Navardalen i Älvdalen. Bosse tegner m.fl. hade vandrat dit upp. Det kändes intressant och det var en kortare tur. Ingen markerad stig, men hyggligt lättorienterad. Kom man bara fram till skjutfältsgränsen så var det fixat. Jag parkerade vid en vändplan på en väg som svänger in höger nästan direkt efter Navarsjön. Ni ser parkeringsplatsen och turen på kartan. Turen rödmarkerad. Ni ser även höjdkurvorna, men ingen fara. Lugn och fin stigning.

Innan jag nådde vändplanen stötte jag på två jägare som satt och drack kaffe. Tänkte att nu är det kört med den turen. Dom och fler jägare var ute med ett stort gäng hundar, ca 20 st, och gjorde jaktprov. Hundarna höll till mer sydväst och lät mig hållas då jag skulle åt motsatt håll. Jag parkerade vid vändplanen och tänkte jag skulle få gå på GPS:en, men det hade åkt fyrhjulingar uppöver i min riktning så jag följde deras spår. Det var perfekt, efter en knapp km kom jag fram till skjutfältsgränsen. Sen var det bara att knalla höger upp på högsta punkten. Bra nog till motlut var det, jag skulle upp på 760 m.ö.h. Några bilder från starten.

Som sagt höger ca en km och sen in vänster till reservatet. Det är beskrivet på Länsstyrelsens förteckning av naturreservat

https://www.lansstyrelsen.se/dalarna/besoksmal/naturreservat/langsjoblik.html?sv.target=12.382c024b1800285d5863a87f&sv.12.382c024b1800285d5863a87f.route=/&searchString=&counties=&municipalities=&reserveTypes=&natureTypes=&facilities=&sort=none

Däruppe och på vägen stöter man på gammelskog och torrakor. Träd som varit utsatta för skogsbränder var många.

Väl uppe knallade jag in för att se högsta punkten och ett brandtorn som Bosse skrivit om. Jag snurrade runt lite däruppe, syntes att det varit kalt där för länge sedan. Det var glesare med träd och påminde om fjällområde. Jag sprang på tornet. Inte mycket för världen. Tänkte testa några pinnhål upp och se om jag fick någon vy. För vyerna saknades däruppe. Första stegpinnen brakade av och jag la ner tanken på att gå upp längre.

Kul att ha varit dit och kunna pricka av den på the Bucket list och hela tornet.

Solen tittade fram emellanåt och det blev några bilder på nervägen. Jag hade börjat sikta in mig på fika nere i Navardalen vid dammstugan.

Som sagt. För kort tur hittills för att få fika. Det får bli bil ner och återbesöka Navardalens vildmarkstation och dammstugan. Jag stötte på jägarna längre nere vid sjön och allt var under kontroll. Vid vildmarkstationen har jag varit åtskilliga gånger. Ända sedan turistchefen i Älvdalen, Ove Zacheusson skapade stället. Känt för björnstarkt kaffe. Ove jobbade på kommunen där samtidigt som mig 1975-80 och vi bodde grannar några år. Ove hade näsa för framtida besöksnäring. Alla förstod nog inte hans visioner.Vid Navarsjön är det fint. Vi hyrde Dammkojan för några år sedan. Övernattade där natten den stora skogsbranden startade på skjutfältet. Åska, dunder och hagel så det förslog.

Vildmarksstationen vid Navarsjön.

Njutbar plats, även vid sämre väder.

Det blev fika och hemfärden nalkades. På sydvästra sidan av sjön liger Navardalsgnupen. Dit finns en stig och även där ett brandtorn. Där kan man gå upp, men samma där, vyerna har växt igen. Om ni vill gå dit upp så gå Manngravsvägen som startar vid Navardalen och följ den ca en km. Därefter ska ni se en orange markering på vänster sida som leder upp på berget. En fin promenad med vyer på vägen upp.

Dammstugan som uthyres under säsong. Enkelt och trivsamt.

En trevlig tur i Moras närhet för den som vill se sig om lite. Tystnad och vacker natur i dessa trakter. Något vi behöver.

Tack för denna gång, vi får se vart det bär av nästa gång/Owe.

%d bloggare gillar detta: