Lejonvillan i Mora

Lejonvillan, den gamla villan på Fredsgatan i Mora diskuteras i dagarna. Huset byggdes 1921. Snart jubileum. Rivningsbeslut har tagits och många tycker att huset är för fint och kulturhistoriskt viktigt för att riva. Kommunen äger villan sedan ett antal år tillbaka.

Skälet till rivning anges vara höga driftskostnader och höga investeringar för att få huset beboeligt eller i ordning för andra verksamheter. Vidare sägs det ligga ”fel” bland kommunens andra fastigheter i området. Annat ändamål har inte angivits, förutom parkeringsplatser.

Jag tänker här inte gå in på tekniska detaljer kring huset eller vilken verksamhet som är lämplig. Tekniska lösningar torde finnas utan att kommunen tappar i ekonomisk stabilitet. Det finns många förslag på lämpliga verksamheter i huset.

Jag vill gärna lyfta frågan och se mer visionärt och långsiktigt på det hela. Vi kan inte ändra hur det ser ut idag i området, men visst kan det finnas skäl att titta lite tillbaka. Intressant på många sätt. Bilderna är från Mora Bygdearkiv och några vykort.

En riktigt gammal bild från Klockstapeln. Lejonvillan står där framför Ordenshuset, senare Skandiabiografen. För övrigt ser vi Gamla brandstationen och Bud Carl Anderssons industrihus bak till vänster.
Här en nyare bild, en fin park har tillkommit, men inget kommunalhus än. Det byggdes 1939. Det gamla alltså.

Bilderna visar en avgörande tid i Moras bebyggelsehistoria då det började komma till byggnader i området mellan Mora kyrka och Prostgården. Utmed Fredsgatan och Dalagatan.

Här ser vi fler hus i området utmed Fredsgatan. Snart kommer ”gamla” kommunalhuset intill det vita villorna. Stadsbyggnadskontoret hus är på plats.

Det jag så mycket önskar är att man ser på helheten av detta område. Inte till enskilda hus bara. Området rymmer ändå ett antal hus som skapar en återblick av Mora, i alla fall i hygglig omfattning. Därför är det så viktigt att inte sabotera denna stadsbild.

Vi måste tänka framåt och ge våra efterkommande en chans att på plats se hur en del av Mora såg ut 1910 – 1930 och senare. Tänk dig en promenad från kyrkogården utmed Fredsgatan och bort mot Prostgården eller f.d. Strandens skola om ni så vill. Först kommer de nya och gamla kommunalhusen, varav det nya är sammanbyggt med en äldre byggnad som står mot Fredsgatan. Se flygfotot. Sen kommer Lejonvillan till vänster och ett liknande, privat, hus till höger, granne med gamla kommunalhuset. Mer till höger skymtar Vasahuset från 1922. Det kommer fler äldre hus längre fram till vänster, blandat med nyare. Vasaloppets hus före den väldigt gamla Prostgården.

Vasahuset på Vasagatan, från tidigt 1920-talet.

Inte skulle det vara lyckat att utmed promenaden mötas av en P-plats, asfalt och bilar på vänster sida mitt emot gamla kommunalhuset. Där Lejonvillan står. Helheten och inramningen skulle tas bort.

Här ett fint flygfoto som visar Fredsgatan m.m. Det är inte fråga om att återskapa detta, men att rädda och bevara så mycket som möjligt inom rimliga budgetar.

Flygbild över centrala Mora och området vi talar om.

Det verkar torde inte vara någon tvekan om Lejonvillans kulturhistoriska värde, byggnadstekniskt och för Moras utvecklingshistoria. Verksamheter för huset måste finnas på sikt.

Om vi om ett antal år tittar tillbaka och då har behållit huset, fått till en fin miljö däromkring, kommer våra efterkommande och våra framtida besökare att tacka oss för vår kloka framförhållning.

Vi måste behålla flera historiska årsringar i vår ort. Det ger ett levande samhälle. Viljan är viktigast.

Vi avslutar med en bild på Lejonvillan utmed Fredsgatan i Mora. Uppförd 1921.

Besök i Rättviksfäboden Ärteråsen

Vi har hört talas om Ärteråsen länge. Sommartid är det djur där och servering. En fin fäbod på höjderna knappa milen från Furdal. Vi kollade kartan och såg att det kan bli en fin cykeltur upp dit, man får se mer än om man vandrar. Det finns ju även fäbodstig och Siljansleden upp dit. Ibland samkörda. Vi ville även se Näses by, hade aldrig hört talas om den tidigare.

Jag har varit upp till Ärteråsen en gång tidigare, på skidor i början av 80-talet, Ärteråsrundan, en tuff tur kommer jag ihåg. Omklädning och dusch i skolan följt av prisutdelning. Jag kom trea i H35, en hygglig insats. Vi fick välja priser och jag tog en ”ensam” gädda som blev ratad av många. En Gustavsbergare som pryder köket på en hylla än idag.

Gäddan, pris i skidtävlingen Ärteråsrundan, början 80-talet.

Vi packade på cyklarna på bilen, gjorde matsäck och drog iväg till Furudal. Parkerade vid Ishallen och cyklade mot Näset. Vi cyklade runt och lärde känna byn lite. Den låg fint nere vid Skattungen och på sluttningarna ner mot sjön.

Vi gav oss iväg i motluten mot Ärteråsen, grusväg i gott skick men hyggligt uppför. Vi kom fram till parkeringen och därifrån fick vi leda cyklarna upp till fäboden. En stenig väg, men kort.

Framme vid Ärteråsen. Informationstavla och parkering.

Sista biten ledde vi som sagt cyklarna men strax var vi framme vid den fina fäboden med alla gamla hus och gärdsgårdar kors och tvärs. Jag överraskades av hur fint det var, stora välskötta ytor och många gamla hus.

Vi skulle cykla ner på ”andra sidan” så vi fick dra med oss cyklarna upp. Väl däruppe väntade välförtjänt och gott fika. Bänkar stod framme och vi satte oss i närheten av några andra besökare. Jag hade studerat kartan och det skulle gå en väg ner mot Oreälven. En knapp km kostig, men sen grusväg igen.

Vi gick omkring däruppe och det blev en hel del kort. Tacksamma motiv tycker jag. Hade ”stora” kameran så det blev lite inzoomning ner mot Furudal. Det bör vara Ore kyrka på bilden och några vindsnurror till vänster.

En annan vy över Oresjön m.m.

Vi såg ju utsiktstornet där uppe på toppen av berget men fick avstå det denna gång. Nästa gång, kanske i vår bland vitsipporna blir det ett besök där uppe.

Som sagt, många fina gamla hus, från 1600-talet och framåt. Fäboden är känd för alla sina eldhus, där fäbodhjonen övernattade vid vistelsen på sommaren.

Vår fikaplats
Panoramabild

Jag måste visa några fler bilder innan nerfärden. Jag har nog inte sett en så fin välbevarad fäbod, visst finns det en del i Mora, t.ex. S Flenarna, Indnäs och Blecket. Men det här var annorlunda.

Nerfärden tog sin början och vi gick fägatan där det såg ut som att djuren lämnat fäboden. En fäbodstig där vi ledde cyklarna tills det ljusnade i kogen, grusvägen med vändplats. Inte lång tramptag i 4-5 km. Sen kom vi ner till en större väg som gick utmed Oreälven.

Där dök den upp, grusvägen.
Vi stannad till vid bron över Oreälven.

På kartan hade vi sett att det finns ett spännande naturreservat rätt centralt i Furudal. Vindförberg, en rullstensås med rester av stenåldersgravar längst ut på udden i Oresjön. Vi hade kaffe och någon bulle kvar så vi tog oss dit upp på höjden.

Sista fikat för dagen vid Vindförberg.

Det här blev en helt lyckad dag, ca tre mils cykling och många fina upplevelser och intryck. Till Ärteråsen återvänder vi gärna. Rekommenderas!

Saxviken

Jag har mina käpphästar. En som jag tar ut ur stallet då och då är vår fina plats Saxviken och kajenområdet. Många som besöker oss undrar när vi är ute och går hur det kan vara så tomt på sittplatser, fikaplatser och liknande där nere vid sjön. Många kommuner skulle vara gröna av avund på en sådan centrumnära plats och utnyttja den mer. Mitt svar är att jag inte vet. Det påtalas år efter år av många, inga stora investeringar behövs. Det planeras ju för området men det ska inte hindra att ge service åt alla våra besökare och Morabor som söker sig dit ner. Vattnet promenaden, hästen, restauranger m.m. drar naturligt ner folk. Visst finns några fasta soffor en viss bit, väl utnyttjade. Men stora delar av området är fria från dessa faciliteter. En lekpark, gräsmattor i stor omfattning och inte en sittplats/picknickplats. Jag gillar inte att gnälla, men ifrågasätta måste jag göra, varför har vi det så här. Finns ingen utpekad för dessa frågor som styr? Saknas det vanliga, pengar? Är det gott nog?

Så här ser det ut i Mora vid kajen, tog några bilder bara en dag

Hela området, inklusive det stora fältet vid Saxnäshusen är i princip rent från sittmöjligheter, förutom gräset. Någon soffa finns nere vid vattnet från tidigt sjuttiotal samt en fast soffa på hela området.

Vi den lilla lekparken är det ofta folk liksom vid loket, hästen och mot ”Vasastugan”. Rent på sittmöjligheter för vila eller en picknick.

Det blir någon semestertur emellanåt och det är klart att man ser mycket. Vi var nyligen i , Sjötorp, Mariestad och Trollhättan där jag kom ihåg att ta några bilder. Där ges folk verkligen möjlighet att vid vattnet sitta och njuta och ta fram medhavd fika.

I Mariestad hade de fullt med soffor och andra ”vilredskap”, t.o.m hammockar utmed vattnet och i staden.

Trollhättan

Trollhättan är inte sämre, fina planteringar och sittmöjligheter i staden och vid vattnet.

Så har kan jag hålla på, stad efter stad, plats efter plats. Men hos fina Mora, där gäller det inte. Någon tanke måste finnas. Jag skriver inte till kommunen, vet att många läser det här. Sen är det som vanligt, vissa bryr sig inte alls, har inte tänkt på det. Andra däremot reagerar för att vi ska ha en så fin plats så dåligt utnyttjad.

Men chansen finns ju än. Jag har tjatat om Saxnäs och Saxviken i 30 år nu och tänkte det skull bli en ändring. Men vi ska glädja oss åt att det inte står ett stort kommunhus uppe åt Starbohållet på gamla gräsytan eller en stor ”köplada” inkl parkeringar och vägar alldeles intill bostadshusen. Parkdrömmen finns. Efter all sanering som gjorts och ska fortsätta. Samt drömmen om ett vackert område känt för sina inbjudande sitt-, picknick-, och lekplatser m.m.

Ett litet Trollhätteexempel.

En tur till Älvdalen, Klitten, Vitturn, Mimmikulle m.m.

Det finns mycket att upptäcka i Älvdalen. Vi har tid och tog en tur uppöver. Huvudmålet var utsiktsplatsen på berget Vitturn i Klitten.

Vi var inställda på fika före Klitten och testade Morins, m.fl fik. Tyvärr stängt. Det fick bli kaffe och wienerbröd på Ica Olssons. Vi tog plats på trappen vid Hagströms hus vid Dalgatan. ”Fönsterbord” blev det. Gott fika, utan tvekan.

Finfika på Hagströms trapp vid Dalgatan.

Vi styrde mot Klitten och Vitturn. Fint som vanligt i Klitten där på höjderna.

Vi hittade ganska lätt till Vitturn och stigen upp. Det är bara ca 500 m och det var inte jobbigt. Man är ju redan på så hög höjd, däruppe är man på drygt 500 m.ö.h. Stigen ledde oss till en hög klippvägg. Används av bergsklättrare för träning.

På väg upp på toppen.
Vi testade inte väggen, gick till vänster och tog oss upp lätt.

Väl uppe väntade fina vyer. Lika fint som från Hykjeberg tyckte vi allt. Och så fin plats med stora ytor på stenhällarna för fika och vila. Där skulle man tälta egentligen. Här några vyer. Börjar med en enskild bild och sedan ett litet galleri.

Nässjön och Näsets by.

I Klitten såg vi så många fina hässjor. Jag var tvungen att ta bilder från barndomens ”lekplatser”. Vi hade hässjor på lindorna där jag växte upp i Mora. Vi kröp ofta i dom där i Morkarlby, Storms visste inget. Ingen allergi eller andra problem, bara roligt och så den härliga hödoften. Jag kände den så tydligt däruppe i Klitten. Luktsinnet är nedgraderat numera, men det här var den starkaste positiva doften jag känt på länge.

Visst har vi varit i Klitten tidigare och det här fina gamla huset har vi sett förr. Går inte att missa. Det fick bli en bild igen.

Vi knallade runt lite däruppe men fick ju syn på badplatsen vid Nässjön med sitt hopptorn. Vi åkte ner dit för att ta några bilder bort mot Hykjeberg.

Hykjeberg på håll.

Vi åkte in till Älvdalen igen för att åka vidare till Mjågen. När vi passerade turistbyrån i gamla stationshuset blev jag ledsen, även arg för övrigt. Hur kan Visit Dalarna stänga ner en så proffsig turistbyrå. Väldigt svårt att ta till sig. Jag tycker man skulle gjort tvärtom och i kombination med appar lyft det personliga mötet och verkligen starkt agerat för att visa det fina som finns. Främst det ”bortom turistfällorna”, dessa hittar man ändå.

Vi hade läst och hört om Mimmikulle vid Mjågen. En plats där häxbränning ägt rum. Vi måste kolla. Har varit till reningsverket en gång för länge sedan. 1975-80. Gösta Levin hette han väl chefen för det hela. Det var fint där nere vid Mjågen och ut mot dammen. Samtidigt tragiskt när man tänker på vad som hände där i trakten i slutet av 1600-talet, närmare bestämt 1668-1671.

Vi gick upp på kullen som om det nu var den platsen man brände häxor, så var det effektfullt i avskräckande syfte. Bålen måste setts i alla riktningar.

Vi gick runt där lite, aldrig varit där tidigare och såg mycket fint ”bortom allfarvägarna”.

Väsaberget

Ja, det var allt en trevlig dag i grannkommunen. Det blir fler besök inom kort. Några nedlagda fäbodplatser på skjutfältet står nog på tur. Det finns så mycket fint i Älvdalen. Avslutar med ytterligare en vy från berget Vitturn.

Näset och Nässjön

Promenad och cykling i Våmhusskogen. Buffringsväg från Fyriberg mot Kallbols fäbod.

När jag tittar på kartor får jag ofta lust att kolla upp ställen och stigar jag ser. Idag var det dags för en promenad från Bonäs/Våmhusfäboden Fyriberg över Överberg, förbi Messmörslågan och till vägen mot ödefäboden Kallbol. Där var jag nyligen och tar några bilder från den turen med på slutet här. Jag åkte bil upp och la ut MTB:n i skogen, inkl hjälm. Tog bilen tillbaka Rädklittsvägen till Fyribergs utkant där den gamla leden började. Förr buförde man kreatur till långfäboden där. Det som ”buffras” idag är väl snöskotrar. En skoterled alltså. Men väldigt gångbar.

Först en presentation av Fyriberg.

Jag hittade stigen, skoterleden och knallade mot Överberg via Husbacken. Ni ser stigen/vägen på kartan:

Karta över vandringsturen upp till cykeln och vägen åter på MTB:n.

På Överberg skulle det bli fina bilder var det meningen, men vädret ville annat. Det regnade från första steget. Samma som de andra gångerna jag varit dit till den jättefina utsikten. Det får bli en tur till. Fint hursomhelst.

Nu ner på nya områden genom skogen mot cykeln. Solen kom snabbt fram och det blev så fint några km. Vid Messmörslågan var det fint värre. Låga står ofta för gamla kullfallna träd. Messmör vet vi vad det är. Men här kanske det betyder bredvid myren eller liknande. För mör är nog myr. Platsen på kartan var är en myr med en jätteliten tjärn. Men några gamla träd kan ju ändå gett namnet. Får utredas vidare. Undrar hur gammalt namnet är?

Platsen på kartan för Messmörslågan, kanske ett gammalt trä legat här?

Solen lyste och vandringen gick vidare i den fina terrängen. Ytterligare några bilder innan cykeln dök upp.

En termos finns alltid i ryggsäcken, var fanns en bra sittplats? Plötsligt dök en jaktkoja upp. Där blev det paus i solskenet.

Fikaplats framför kojan.

GPS:en skvallrade om att jag var framme på min korta tur. Hoppas cykeln ligger kvar i skogen, det gjorde den bakom stenen. Här är det 5 km kvar till Kallbol, men som sagt där var vi nyligen.

På med cykelskorna och hjälmen. Man kan inte säga att det är tungåkt ner mot Rädbjörka. Bra nog till lutning och regnet började igen. Jag fick bromsa mig neråt på grusvägen. Men upp till bilen i trakten av Fyriberg var det ingen vila. Det var precis så att jag klarade det utan att gå.

Motigt på slutet i regnvädret. Siljansleden passerades.

Sen sprack det upp igen, när man väl kommit in i bilen. Fina vyer var det.

Jag lovade några bilder från ödefäboden Kallbol som lades ned definitivt 1909. Startade på 1870-talet. En härlig plats med en granskog utan dess like och gamla husgrunder m.m. Trolskt vill jag säga. Det går att gå fram dit och knalla vidare till Övre Blecket om man är på det humöret. Märkt led, i alla fall ”startskylt” Blecket 5 km.

Det får bli ytterligare några bilder.

Det var en trevlig liten utflykt det här. En guidad vandring från Fyriberg till Kallbol tror jag skulle vara en fin sak. I runda svängar 1 mil. Naturligtvis om berättelsen om livet förr, före skotrarna.

Förbifart Mora och Genomfart Mora

Det diskuteras numera livligt den genomfartsled genom centrala Mora som beslutats av kommunen och Trafikverket. Bygget börjar i höst. Det är en omvälvande förändring och många ingrepp mellan Noretbron till rondellen vid korsningen Strandgatan – Fridhemsgatan. Planen för detta har varit utställd och yttranden har kommit in. Möten med allmänheten har ägt rum med Trafikverket och kommunen på plats. Kommunen har godkänt planen.

När det nu börjar ”uppdagas” hur stora ingreppen blir kommer de väntade reaktionerna, många känner sig ”överkörda”.

Jag är ingen trafikplanerare eller expert i dessa frågor, men tycker att genomfarten är överdrivet dimensionerad. Rondellerna är säkert bra, men storleken på hela ”trafiklösningen” tycks mig överdriven. Jag tycker som novis att man kunde ta mer hänsyn till de speciella förhållanden som gäller utmed Strandgatan och Vasagatan. Många kulturellt känsliga områden som man kunde behandlat mer varsamt. Måste vägen vara ”spikrak”? Kunde inte svaga böjar gjort det möjligt att undantaga vissa ingrepp? Till exempel vid Kristinebergskullen. Måste gång- och cykelbanor finnas på bägge sidor vägen hela vägen? Jag menar alltså att verkets lösning är anpassad för en större ort med andra förhållanden. Med annan inställning och god vilja skulle man som jag tror haft möjlighet att vara mer varsam med centrala Mora och dess kulturvärden. Jag skrev ett yttrande med den inriktningen till byggnadsnämnden som antogs av Mora Hembygdslag.

Många lyfter alltså den miljöpåverkan som genomfarten ger och tycker att genomfarten ska stoppas och i stället vill man att den sedan länge omtalade förbifartsleden ska byggas. En led som funnits med i planeringen i åtskilliga år men av olika skäl, främst ekonomiska gissar jag, ej blivit verklighet. Det finns säker även andra skäl till varför den inte byggts. Ett argument är ju att undersökningar visar att ca 80% av trafiken mellan Mora centrum och Noret är lokal och en förbifartsled skulle för marginellt påverka trafiken genom centrum.

Det som jag vill ta upp här är att det ropas på förbifart p.g.a. miljö- och kulturpåverkan. Då tror jag inte alla riktigt satt sig in i den miljöpåverkan en förbifart kan ge. Jag poängterar än en gång att trafikleden genom Mora för mig är överdrivet tilltagen och påverkar centrala Mora mycket negativt. Men här lyfter jag det ingen pratar om, miljöpåverkan av en förbifartsled.

Här en skiss från kommunens översiktsplan där ni ser förbifartsleden utlagd i grönt från Färnäs till Öna. Om man kollar lite närmare och ser konsekvenserna bit för bit så blir det så här för mig. Men obs. igen, jag är ingen trafikspecialist utan hänvisar till sunt förnuft.

Från Färnäs över ängarna till gamla Orsavägen

Ängarna kanske vi kan köpa att de ”huggs av”, men jag undrar vad de som bor i Hindriksheden tycker. Från att ha haft en lugn skog ”bakom” sig kommer de att få en bred väg som inte kommer att vara tystlåten.

Från gamla Orsavägen över industriområdet till nya Orsavägen, E45:an.

Här blir påverkan mindre, väg bakom industriområdet som därmed avgränsas och det blir bullrigare.

Från E45:a ner mot älven

Här tycker jag det börjar ”hetta till”. Vägen kommer alldeles bakom det nya äldreboendet Ekbacken och villorna på området Måmyren. Ny rondell torde det bli. Väg ner mot älven och ny bro intill villorna därnere i den fina tysta miljön. Vägen stör även nya byggnationer åt Orsahållet. En stark störning i ev. framtida bebyggelse.

Över älven och över Sandängarana

Här kommer det brutalaste ingreppet. En lång bro över älven med de kostnader det innebär och inverkan på miljön vid älven. Sen kanske det värsta. Ett sabotage mot Sandaängarna. Vilken visionär som helst ser potentialen i detta framtida fritidsområde så nära centrum. Efter golfbanan och norrut kan anläggas bad, tennisbanor, banor av alla de slag, gångstigar, fin park borta vid de nästan danska sanddynerna, sommarservering m.m. Bara fantasin sätter stopp. Vi pratar om visioner för Moras befolkning och besökare som verkligen skulle uppskattas. Sätt det mot en bullrig stor väg som avskärmar området och ger det dödsstöten.

Från Sandängarna mot Kråkberg över kanalen.

Över de fina våtmarkerna och kanalen ytterligare en bro över till andra sidan intill båtplatserna i kanalen vid Kråkberg, ”bakom veterinärerna”. Ännu en tyst fin plats med närliggande hus saboteras för all framtid med anslutning till riksväg 70. Ny rondell.

Miljöpåverkan av klass och ekonomiska åtaganden utöver vad vi har råd med. Men det värsta som sagt, sabotage mot vår fina framtida oas, Sandängarna. Jag tycker bilarna redan nu tar för stor plats i Mora och detta ökar med den nya genomfarten.

Summa summarum, en ”förminskad/anpassad” genomfart vore önskvärd och enligt min mening kan förbifartsleden vara färdigdiskuterad. Jag vet att jag är lite motvalls käring här men det får ni tåla. Tror inte så många funderat på vad det innebär med en förbifart.

Här några bilder från de områden som berörs. Ute vid Orsasjön/älven och kanalen.

En äldre flygbild där inte Ekbackens äldreboende är byggt, ej heller villor. Vägen blir att ligga i princip vid kraftledningsgatan, om den nu skulle färdigställas någon gång. Hitom golfbanorna på Sandängarna. Förresten, golfarna skulle nog inte uppskatta en stor bro och väg i sin fritidsmiljö.

Jag återkommer säkert i den här frågan/Owe

Värdet av det vackra omkring oss

Jag jobbar mycket med bilder, ofta gamla, både vykort och annat. Då slås man allt av föränderligheten i våra städer/orter. Många miljöer vi har omkring oss genomgår kraftiga förändringar. Vissa samhällen växer och andra blir mindre. Ofta tar närmiljöerna stryk i bägge fallen, mycket av det vackra i vår närmaste omgivning i tätorten tar stryk. Naturligtvis stämmer det inte rakt av, mycket vackert ställs i ordning och vårdas.

Men likväl vill jag nog säga att staden/tätorten tidigare ofta hade ett annat mer tilltagande utseende. Intresset för det estetiska värdet verkar avta, de historiska årsringarna värderas allt lägre. Det är helt enkelt ”nya” tider. Fler träd tas ner än planteras, grönytorna och parkerna krymper, asfalten och betongen tar över. Naturligtvis finns undantag.

Mora tätort följer allt mönstret tycker i alla fall jag. Jag har jobbat en del med planering och mitt motto har varit ”En stad med stil”. Jag tror alla mår bra av det, Morabor som besökare.

En käpphäst jag har är området kring Vasastatyn. Vi använder ju Vasa i väldigt många sammanhang (även Zorn) och de är en stor del av Moras varumärke. En gån var t.ex. Vasastoden som den kallades Moras största besöksmål. Före det var det Vasamonumentet i Utmeland.

Tillbaka till bilder. Här några exempel på Vasastatyn och området i dess närhet.

Här en bild från 1944 med soffor, planteringar och träd.

Jag är fullt medveten att alla inte bryr sig i de här frågorna. Men många är vi som tycker att stadens ansikte är viktigt. Ytterligare några gamla bilder från området.

Sakta men säkert har området bytt skepnad, kanske inte ella sett, med det har det, med besked. Det finns säkert skäl, eller inte.

En aktuell bild från området.

”Nedrustningen” har varat väldigt länge. Nu får vi sätta vårt hopp till den planering som finns för området och även om nu genomfartsleden minskar in Gustavs kulle så är det bra läge att snygga till och fixa resten. Målet ska ju flyttas så kanske man ska flytta in Gustav ett antal meter från vägen? Häftig tanke, förmodligen inte för alla.

Invigning Zornstatyn 1936

Som sagt, Vasa och Zorn är stora varumärken i Mora. Därmed borde det vara självklart att vårda deras minne. Nu har ju viss ”åverkan” gjorts i Tingshusparken vid Zornstatyn. Häckar och träd har tagits bort. Vi utgår från att det enbart är för utbyte av fjärrvärmeledningar och att det återställs. En del av parken gjordes om till parkeringsytor för några år sedan.

Missförstå mig inte, jag vill verkligen inte att allt ska vara som det var, snarare tvärtom, förnyelse ska vi ha. Men ändå ska vi vårda ”pärlorna” och ha se till att vi får trivsamma miljöer.

Vi kanske som Helsingborg se till att vi planterar ett antal nya träd i tätorten varje år. Se till att asfaltsytorna inte breder ut sig mer.

Som kuriosa kan nämnas att 1939 hade dåtidens vägansvariga på förslag att alla björkar på den norra sidan mot kyrkan skulle avverkas för att bredda vägen. Stormöte hölls i templarlokalen och motståndet var stort mot att förstöra den fina alle’n utanför kyrkan. Jag vet inte hur slutresultatet blev, men förskjutning av avverkningen kom till stånd. Redan då insåg man värdet av det gröna i staden. Moras turistförening var initiativtagare till protesten.

Gammal bild på Mora kyrka med folkliv och grönska.

Cykeltur i fagra Rättviksbyar

Jag hade sett en del intressanta platser i Rättvik på gamla vykort, bl.a. från Kungshol och Backa. Jag har tidigare sett att det verkar gå bra att cykla nere från Rättvik och upp till Boda t.ex. Det var bara att studera kartan och ge sig ut på en tur med Christina. GPS i mobilen på styret och turen startade vid IK Jarls Klubbstuga.

Nyanlända till IK Jarls klubbstuga.

Två fina kort, spännande att se hur det ser ut idag. Vi rullade ner till Kungsholn och den gamla kvarnen vid Enån.

Kungshol, en fin plats där IOGT scouter har en anläggning. Ganska okänd plats kan jag tro.
Grillplats Kungshol

Namnet Kungshol ska ha kommit från att man trodde att en kung var begraven i den stora kulle som ligger där vid ån. Ni ser grillplatsen på bilden som ligger uppe på ”högen”. Det var en skröna har man konstaterat i modernare tider.

Några av husen vid Kungshol. Till vänster utanför bild finns fler byggnader för scouterna.

Vi trampade vidare och kom till en annan fin undanskymd plats vid ån. Vinteråkvarn står det på kartan. En stor gård där vi cyklade igenom gårdstunet. Vi nådde en rätt stor damm. Se bild.

Dammen vid Vinterå

Vi åkte vidare och Ensro var nästa stopp. Där var jag på SMU, missionsförsamlingens scouter, på 50 talet, läger. Kul att återse platsen vid Ensen. Där passade det med fika, lugnt och fint.

På vägen till Ensro körde vi på en skogsväg ner till Enskvarnen och passerade Båtstjärnen och Brunnarna.

Vi tittade oss omkring vid lägergården Ensro och vissa minnen dök upp. En hel del var nytt sedan ”min” tid. Ett litet kapell t.ex.

Turen gick vidare, en lite stimmig bit på väg 301, men snabbt in i lugnet igen mot Östbjörka. Matsgården har vi besökt tidigare så det blev bara att rulla igenom den fina byn mot Backa. Men några bilder fick det bli även här.

Det är väldigt bra att ha en karta med GPS på styret. Då man kan välja lite småvägar och ändå inte hamna fel. Här vid infarten till Backa.

Fin liten skogsväg mot stora ”Backavägen”

Väl framme i Backa såg vi Hosjön och påmindes om det gamla vykortet som ni såg i början. Vi letade efter fotografens plats men lyckades inte. Ville inte åka in på gårdarna och störa. Men vi passerade bystugan och åkte in till Sparfgården och tog några bilder ner mot Hosjön.

En vådligt fin utsikt var det vid Sparfgården. En mycket gammal gård vad jag förstår. Fina vyer.

Apropå Sparfgården råkade jag ha ett vykort därifrån på Sparfmor i stugan. Vykortet är skrivet i Backa 3 juli 1918. Till Elin Persson i Lilla Klingsbo, Strandvik. Inget avsändarnamn. Men hon skriver att vi ska ha ungdomsmöte på söndag med Leksands och Moras ungdomskretsar. Elin hälsas välkommen och hälsar ”Ajö så länge”.

Via Sätra hamnade vi åter i IK Jarls Klubbstuga.

Jag måste ge en eloge till dom som jobbar med cykelleder och liknande i Rättvik. Informationstavlan vid klubbstugan var kanon. Mycket bra info för besökare som har noll koll. Nu följde inte vi någon tur utan hade en egen plan. Men ändå tack för fin information och märkning, vi såg en hel del. Verkade välmärkt.

En väldig fin dag var slut och njöt av lite mat nere i Rättvik på Big Street Bar, tror jag den hette.

Avslutar med en Backabild, sista bilden kommer först vid Facebookvisning.

Turisbyråernas nedläggning i Dalarna

Jag läser nu och hör ifrågasättandet av stängning av turistbyråerna i Visit Dalarnas regi. Jag har skrivit om det tidigare men blir inte klok på hur man tänker. De ska ersättas av servicepoints vilket jag inte är helt insatt i, ska kolla upp det. Om det är personer med bred och djup lokal kunskap så kan jag köpa det. Om man gör bra reklam för det så att våra besökare får kläm på att de finns förstås.

Gammal turisbyråbild från Mora

Annars har jag svårt att ta till mig förändringen. Tänker på våra kommuner här i Norra Dalarna då jag känner dessa mest. Alla dessa guldkorn vi har som inte alls finns utlagda på nätet i någon slags sökordning. Dom finns där i hundratal och är man nyfiken och intresserad av dylikt så bör man ha någon att prata med och få tips av. Vad önskar du, ska ni vandra, ska ni cykla, ska ni bila, hur mycket orkar ni, hur långt borta från centrala delar, terräng, vyer, vägar, omgivningarna, fiske, övernattning — det finns oändligt med frågor som oftast kräver personlig kontakt, och kunnande naturligtvis från kontaktpersonen.

Jag är mycket inblandad i den här typen av besök, naturturism, hos oss och ser den i klart ökande. Nyfikenheten ökar och allt behöver inte vara förutbestämt. Ge oss råd bara, så botaniserar vi lite själva. Jag envisas med att tro det är det som blir mer spännande i våra trakter framöver. Naturturism med vägledning av olika grad.

När det gäller våra traditionella besöksmål behöver vi inte vara oroliga, dom finns på nätet och där är väl t.o.m. servicepoints onödiga.

Utvecklar inte mer här nu, men som sagt, för att ligga i framkant inom besöksnäringen så tycker jag att vi tvärsemot Visit Dalarnas grepp, under turistsäsong ska ”anställa/använda” lokala kunskapsbanker från erfarna och kunniga personer. Guider inom olika områden och i olika omfattning. Från råd till guidning ut i naturens många säregna och ofta okända ”pärlor”.

Besöksnäringen är så bred och kraven så olika, men nog tycker jag att man backar in i framtiden när man tar bort personliga möten och därmed spridning av det lokala inom varje område.

En tur till Lödderåns anhalt

Vi fick höra talas en by eller fäbod/plats som hette någonting med Lödde…. Det skulle finnas några husgrunder kvar och knappt det. Platsen skulle ligga borta mot Brintbodarna. Vi hade inget för oss och kvällen såg ut att bli fin – så vi bilade iväg mot Södra Venjan eller Söromsjöbygden som är ett mycket vackrare namn. Där skulle platsen ligga. Vi är inte i Brintbodarna så ofta, där passerar man ju bara när man åker åt Vansbrohållet. Vi åkte runt lite och letade efter spåren av gamla järnvägen mellan Brintbodarna och Malung. Vi hade nämligen googlat lite och räknat ut att platsen vi letar efter bör vara Lödderåns anhalt. Ett litet samhälle som byggdes upp efter det att järnvägen byggts mellan Brintbodarna och Malung. Banan öppnades för trafik den 15 september 1892. Vi åkte som sagt runt på lite sightseeing i Brintbodarna och grannen Finnbodarna innan vi åkte på vägen som byggts på den gamla banvallen mot Malung.

I ärlighetens namn var våra kunskaper inte stora nät det gällde den gamla järnvägssträckningen till Malung. Nog visste jag att den funnits, men inte mycket mer. Spännande skulle det bli och vi åkte iväg för att ev. finna Lödderåns anhalt. Järnvägen blev ju inte långvarig med anledning av att järnväg drogs mellan Vansbro och Malung. Trafiken på ”vår” väg drogs in 1934 och rälsen revs upp ganska omgående. Banvallen blev så småningom bilväg och 1939 var den i så gott skicka att den kallades för landsväg. Det stod inte på vi stötte på en banvaktstuga.

Banvaktstugan som behållits och blivit ett fint litet fritidshus.
Stugan hade en konstruktion av fönsterfodren som en oteknisk inte begrep sig på

Vi åkte vidare men såg på kartan en som det såg ut fin plats som hette Lödrogsnäs. Den låg så fint omgärdad av vatten. Vi parkerade bilden och vandrade runt Ljustjärn, en överkomlig promenad i kvällssolen tyckte vi.

Jag fick en så fin bild vid Vanån som låg alldeles intill Ljustjärnen.

Vi återvände till ”banvallsvägen”och det stod inte på vi hittade en informationsskylt om Lödderåns anhalt.

Information om Lödderåns anhalt.

På den lilla platsen som byggdes upp där i ”vildmarken” var det under en period full verksamhet. Där fanns en tid tjärfabrik, torvfabrik, sågverk m.m. Här några informationsbilder som fanns på baksidan av informationstavlan. En person som särskilt måste nämnas i dessa sammanhang är Olle Johnsson från Gövunda. Han har verkligen lyckats med alla sorters dokumentation av platserna i Söromsjöbygden. Fler personer nämns på informationstavlan, liksom ”sponsorerna”.

Järnvägen
Torvströfabriken
Hallgrens tjärfabrik

Vi knallade runt en stund vid anhalten, hållplatsen och kände i vårkvällen aningar om det liv som en gång fanns på platsen. Tystare än tyst, så det var bara att använda fantasin.

Raka vägen, tåget skulle inte ta sig fram i kurvor.

När jag läser boken av Olle Johnsson så kommer jag till det avsnitt som ger djupast intryck på mig. Det är Maja-Christina Hallgren, gift Ståhl, 1925 – 2003, som berättar om sin uppväxt och liv där vid Lödderåns anhalt. Det känns i hela kroppen när hon berättar om hur hon kämpat på alla de vis. Skolgången, med långa skidturer i sträng kyla. Promenader varje vecka när hennes skola låg i Landbobyn. Gick varje helg de 10 km genom skogen ner till måndagen och hem på lördagen. Jag utgår från att de gick i skolan 6 dagar i veckan. Hon var inackorderad i Landbobyn. Hon berättar om mjölkhämtning på skidor i Brintbodarna i stark kyla. De första skolåren åkte hon tåg till skolan i Gävunda, byte i Brintbodarna. När tåget upphörde blev det Landbobyn som sagt och inackordering. Hennes äldre syskon gick i skolan i Finngruvan och gick eller åkte skidor dagligen från hemmet i Lödderån.

Här några bilder från på familjen Hallgren.

Hur många vedermödor Maja-Christina än berättar om så beskriver hon en lycklig barndom, köpeleksaker och liknande saknade hon inte. Det fanns så mycket annat att ta sig för. Hästen Grålle, kon Randa och katten var hennes kära vänner. Stor sorg när Grålle gick bort. Pappa hade köpt honom i Vansbro då han sett så eländig ut. Grålle ”jobbade” åt familjen i ett 20-tal år.

Jag får avsluta Maja-Christinas berättelse med det hon skrev ner efter det att sista tåget passerat sommaren 1934, då de blev mer eller mindre isolerade ett bra tag framöver.

Sista bilden på vår tur från Lödderåns anhalt, själva ån som gav namnet till platsen.

Vårt nästa stopp blev disponentvillan eller Lövgrensvillan. Det lite annorlunda huset står kvar och ägs av Kättbo Byamän om jag är rätt underrättad. Förmodligen är jaktstuga den mesta användningen.

Disponentvillan

Vår lilla resa började nå sitt slut, men en plats till måste vi stanna vid, banvaktstugan vid Bötå, banans högsta punkt.

Bötå banvaktsstuga, förmodligen även den kanske mest använd till jakt idag. Jordkällare och brunn finns i anslutning till huset. Hit var det svårt att få någon familj som ville bo någon längre tid. Ödsligheten påtagande. Men älg och fågel fanns att äta om man hade de ”anlagen”.

Vår lilla resa fortsatte fram till Öje och därifrån högersväng mot Mora. En givande kväll som påminner om andra tider. Ändå är det inte så länge sedan. Våra unga skulle knappast tro på det vi berättar om vi beskriver det liv som kanske deras far eller morföräldrar levt. Eller generationen före definitivt.

Sista bilden får allt bli på Majja-Christina med dragspel. Hon gillade inte namnet Maja och fyllde därför på med andranamnet Christina. Jag blev förtjust i Maja-Christina som var ”tuff” och speciell.

Tack Olle Johnsson som sammanställt så mycket i boken om Brintbodarna och Lödderåns anhalt.

Maja-Christina spelar på järnvägsbron över Lödderån.