På återbesök i Fliotistugan efter 60 år

Jag har i många år varit på väg upp till Axisjön/Axidammen väster om Oxberg. Sjön ligger ca 5 km väster om Björnarvets fäbodar. Jag har länge haft en stuga i tankarna som jag besökte 1961, som 13-åring. Jag bodde i stugan i vildmarken 2 nätter i juli 1961 med brorsan Ulf och kusin Göran Albinsson. Det var en fisketur som hette duga. Vi blev förmodligen ditskjutsade av Görans far, farbror Albin. Det var verkligen några spännande dagar som jag minns dem, mycket fisk, bäcköringar, grader i massor. Tre smågrabbar ”utsatta”ensamma i skogen långt bort. Knappast godkänt i dagens land för trygghetsnarkomaner.

Jag läste om Axisjön och en myr/tjärn i närheten som fått ett annorlunda namn, Upplåtmyren. Namnet kom av att kvinnorna krattade in slaget hö en bra bit ute i tjärnen. Kvinnorna drog upp kjolarna till karlarnas förtjusning och därav namnet Upplåtmyren. Sjön/tjärnen var ofta blank som en spegel. Upplåt = draga upp. Myren låg vid Axisjön och fick mig att tänka på vår fiskestuga där vi var 1961. Efter kontakt med Oxbergskunniga så bestämde vi oss för att ta en tur upp dit, Christina och jag. Vi vill ju gärna gå lite så att det blir lite god fikalön för mödan. Jag visste var stugan låg, hade cyklat förbi den i somras utan att stanna, den låg ute på ett hygge utan väg och jag skulle upp till Bosseldal. Jag ville inte ”slösa” tid på ett stugbesök. Om jag visste att det var stugan i Flioti, vår fiskestuga, då hade jag naturligtvis stannat. Jag hade för mig att den låg närmare sjön. Tittade neråt sjöhållet när jag cyklade. Hittade varken väg ner eller stuga.

Hursomhelst, vi parkerade utmed Bosseldalsvägen vid infarten Skålmyrsvägen. Vi hade räknat med att ta en tur på ca 7-8 km med stugbesöket inkluderat.

Cirka 3 km upp till sjön/dammen utmed skålmyrsvägen. Väldigt fin plats med myren/sjön i sikte. Till och med ett fikabord fanns. Vi inspekterade dammluckan, tittade runt lite och tog ut riktningen mot fiskestugan i Flioti, Flytnäs.

Fin fikaplats, rekommenderas!

Vi kör ju med vår TOPO GPS och hade inga problem att hitta över till stugan, några små hyggen och ett parti gammelskog.

Christina såg stugan först. Den låg ute på ett mindre hygge. Inte alls som jag kom ihåg den. Kommer ihåg fin tung barrskog vid stugan och en bäck som rann alldeles i närheten. Vi följde den ner mot sjön, det fanns fisk även i bäcken. Här en bild från år 2000 och en från vår tur i november 2021. Stor skillnad kan man säga. Det är inte vacker med dessa väldiga sår i naturen. Inte nog med att det är fult, nästan oframkomligt.

Lite historia ur skriften Fäbodar i Oxberg om den lilla fäboden Flioti som är ett lokalt namn. Man ser på kartor även namnen Flotbodarna och Flytnäs. Fäbodexperten Frödin har sagt att Flytnäs är långfäbodar till Björnarvet. Likaledes har utflyttning skett dit från Bosledalen, Bosseldal. Det är en gemensamhetsfäbod med en stuga underhållen av fäbodlaget som bestod av 8 s.k. åbor. 23 kor vistades där. Förutom stugan fanns två lador, ladugård och mjölkbod. Björs Karl Eriksson (1890 – 1934) vistades där på sin tid. Även Karls mor Kråk Mait Persdotter (f 1856) vistades där och hade hand om korna när Karl ägnade sig åt kolning och tjärbränning. Tjärdalen fanns bredvid stugan, (måste dit och kolla igen).

Christina och jag kände att detta blir dagens fikaplats och vi ”inventerade” stugan ordentligt och jag försökta minnas våra dagar där för dryga 60 år sedan. Det fanns i alla fall tydliga spår efter oss. Efter många andra Oxbergsbor förresten som ni får se nedan.

Jag var tydligen dum i någons ögon?

Vi drack vårt kaffe, ytterligare några bilder, sen började vandringen ner till bilen i finvädret.

Vägen ner var enkel, t.o.m. utför mestadels. Påminde mig om cykelturen i somras. Inte alls lika lätt upp till Bosseldal från Björnarvet. Grovt grus, motlut och motvind. Men upp kom jag för att sedan rulla ner till Evertsberg och via cykelvasespåret åter till Oxberg. Bilen hade jag vid den gamla lanthandeln som farbror Albin med fru Mia skötte. Far min skötte Länssparbankens öppethållande på lördagar på 50-talet varannan vecka, tror jag det var. Oxbergsborna tömde sina sparbössor där på den tiden. Kul att få följa med upp dit och springa runt och vara i vägen. Inte bara roligt, även gott. Albin var specialist på göra karamellstrutar, även på att fylla dem. Hoppas få komma in där i gamla affären, en gång byggd som vävskedsfabrik av farfar, och titta in i ”banklokalen”. Jag måste dra en episod till i sammanhanget. Vi var till Våmhus kyrkogård vid Allhelgona. När jag steg ur bilen hör jag en dam säga till kompisen att ”änt an en uxbjärser” eller nåt i den stilen. Jovisst tänkte jag och började prata med damerna. Det visade sig att en av dem var hembiträde hos oss i början av 50-talet. Hon kände igen mig, även jag tyckte hon såg lite ”bekant” ut. Hon var säkerligen från Oxberg och gift sig med en Våmuskall. Hon kom i alla fall ihåg far min som hon träffade på på ”banken” när hon tömde sin sparbössa. Hon gillade farsan och tyckte att jag var snäll som barn. Hon sa inget om brorsan, undrar varför? Rolig grej att få träffa sin barnflicka vid dryga 70-årsåldern.

Turen till Flioti går mot sitt slut och vi tog en sväng genom Hållans fäbodar på vägen hem till Mora.

En tur till Hykjeberg – från ”fel” håll.

Christina och jag gjorde en tur upp till Ulvsjö på Alla Helgons Dag, skogskyrkogården firade 90 år. Hemvägen till Mora tog vi över Kanonvägen till Våmhus då vi skulle till kyrkogården där. Hykjeberg dök upp i dimman som var den dagen och ett foto måste det bli. Vi stannade på en mötesplats och det blev några bilder. Upp från dalen kom en märkt led som jag sett tidigare. Löptävlingen Uka Pain gick där och kanske går där än. Löparna kom uppifrån Hykjeberg och via dalen upp till Kanonvägen och vidare mot Älvdalen.

Hykjeberg i dimma. Alla helgons dag 2021.

Som sagt, leden har jag sett tidigare och blev väldigt sugen att testa den. Det blev redan dagen därpå, jag fick inget sällskap den här gången. Kanske såg det lite vidlyftigt ut. Det var en sval morgon med frost och det såg ut att bli en fin dag. Hykjeberg har besökts ett otal gånger, säkert nästan 45-50 år sedan första gången. Då var det inte så många däruppe vill jag lova. Det fanns ett utsiktstorn/brandtorn däruppe då som om man inte var nog högt uppe. Kanske några mindre trästaket vid branten i jämförelse med dagens stabila stålstaket. Den vedertagna uppfarten var då som nu, från Klittenhållet och en knapp km att gå den sista biten.

Nu skulle en annan variant testas. En fin första km utför mot dalgången. Där såg jag ju på kartan att det fanns en bäck, Sjurändbäcken. Jag trodde att det fanns en bro över den då många verkade gå/springa där. Nu råkade det vara mycket vatten den här höstdagen och det var inte så enkelt att ta sig över. Jag ville inte riskera något, bli blöt eller skada mig. Jag var ju ändå ensam. Jag gick utmed bäcken söderut ett hundratal meter och såg där två kullfallna träd. De fick bli min bro. Inom parentes hörde jag att Älvdalens IF hade en träningstur som kallades Hykjebergsrundan. Den gick här på stigen. Inte undra på det finns /fanns duktiga skidåkare i Älvdalen.

Bron över Sjurändsbäcken.

Det gick bra över bäcken, på gränsen att jag skulle vända faktiskt. Jag såg spår efter löptävlingen och gick vidare utmed Persbäcken i den vackra Persgraven.

Jag var ju inne i naturreservatet och gillar verkligen gammelskogen och tystnaden. Det blev allt brantare. Tänkte ta stavar med, men glömde dom. Fixade ett par ”käppar”, de kunde vara bra utför om inte annat.

Det ”brantade” på ordentligt de sista 500 m. Tacksamt togs fotomotiven emot, en kort vila kunde det bli då.

Röster hördes och jag kom ihop med den andra leden från norr. Mycket folk däruppe denna dag, korvgrillning och fika på flera håll. Ytterligare några bilder innan nedgång. Jag stötte även på gamla ”bekanta” där uppe. Jag träffade många trevliga Älvdalingar under jobbtiden på kommunalhuset 1975-1980.

Lite halt var det och värre att gå nerför än uppför. Ta det försiktigt var kommandot till mig själv. Rejält brant, Högåsen, Gopshusberget och annat inget i jämförelse.

Vädret gjorde att turen blev extra lyckad, mystiken fanns i skogen, men inga troll eller annat övernaturligt. Jag som alltid är på span efter något sådant. Tji fick jag, men känslan fanns där. En del gamla körvägar måste gått där bitvis och man kunde tänka sig slitet för hästarna där för hundratals år sedan.

Snart nere vid Sjurändsbäcken igen. Det fick allt bli samma ”bro”. Nu väntade stigningen upp till bilen, knappa kilometern. Några bilder som ibland förstärktes av solskenet.

Dagens lyckade tur gick mot sin ände och jag är helnöjd att jag testade den här varianten. 6 km tur och retur. Stigningen från bäcken och upp borde ligga på ca 350 m. Turen blev i alla fall i moderna mått 120 Iphone-våningar.

Upp till bilen delvis på frostigt underlag.

Det här var en så fin tur att jag vill ha med fler för att visa miljöerna och vyerna. Måste nog ordna någon vandring till sommaren. Sista bilden visar turen på kartan, TOPO GPS avslöjar var jag gick. Tack för den här gången.

Närmare beskrivning av turen finns på Mora Outdoor under Utsiktsturer.

En Allhelgonatur 2021

Vi såg annons på att det skulle bli en liten högtid i Ulvsjö med anledning av att skogskyrkogården och klockstapeln där firar 90 år. Jag är en Ulvsjönörd och dit ville jag åka. Christina hängde på, kanske inte lika nördig som mig.

Vi planerade en tur via kyrkogården i Oxberg, Älvdalen, älgkött hos Olssons och mat på Dalgatan 118. Därefter Ulvsjö och högtiden med avslutning vid Våmhus kyrkogård.

Vi startar i Oxberg där stor del av min släkt ligger begravda. Far och mor naturligtvis. I ”granngraven” ligger min farmor och farfar. Farmor var ett av fem syskon som blev kvar i Oxberg när familjen emigrerade till USA, Minnesota. Hon var nygift med farfar Oscar Andersson när resan till USA blev av år 1903. Farmors födelsegård, Mångsbåck, ligger alldeles i anslutning till kyrkogården, så om hon skulle rest sig upp såg hon till barndomshemmet.

Några Oxbergsbilder, första bilden är med två gånger då jag vill ha den som första bild på FB i rätt storlek.

Vidare mot Älvdalen. Olssons sålde inte längre älgkött i mindre skala. 1/4 älg var den minsta beställningen. Vi avstod.

Däremot avstod vi inte maten på restaurang Dalgatan 118. Som tur var, lika gott som vanligt. Mycket folk med trivsam personal och trevliga kunder.

Mätta och glada mot Ulvsjö. Kl 13.00 började det. Vi skulle även hinna med ett litet stopp för någon bild. Jag har en specialmyr ovan Kölkojan där det ofta blir en bild. Så även nu.

Vi kom fram i lagom tid innan högtiden. Jag vill påminna om tillkomsten av begravningsplatsen och klockstapeln 1931. I boken ”Ödemarkens folk” av Elise Olofssons finns en del bilder. Elise var lärare i den väglösa byn i 20 år och skötte det mesta där. Några bilder från hennes mycket läsvärda bok.

Nu åter till nutid. Mora församling stod för minneshögtiden med ljuständning m.m. Två yngre präster tillsammans med kyrkogårdschefen stod för planering. Som grädde på moset var Friskvårdskören från Mora med och sjöng fina sånger. Det blev tal och dikter upplästes, bl.a. ”Ödemarksklockan” som Elise Olofsson skrivit. Det kan nämnas att Erik Axel Karlfeldt skrivit en dikt som utgör inskription på klockan:”Här, där vallfartsvägen gick fram ur skogarna tiomila, här där myren vart vall mellan fjäll och sjö, här vill jag höja min röst och bjuda till pilgrimsvila dem som med Herranom gå, dem som i Herranom dö.” Det var Karlfeldts sista dikt.

Det kom cirka 25 personer till högtiden. Här kommer några bilder i två ”gallerier”.

Skogskyrkogården ligger vackert och är värd ett besök. 40 personer är begravda där, det finns även en minneslund.

Att jag blivit så förtjust i Ulvsjö har sina förklaringar. Det började när jag säsongsjobbare vid Mora kyrkogård på skoltiden. Jag var runt 15 år när vi fick ett uppdrag att åka till Ulvsjö och ”göra fint”. Det kändes som vi åkte till ett annat land, så långt var det. Sämre vägar och bilar. Men spännande att vara där och klippa häck och busk.

En annan, kanske större anledning, är Ulla-Britt Lindberg. När jag jobbade på kommunen ”avlönade” jag henne för att hon i samband med postkörning lät invånare i Ulvsjö åka med ner och handla i Älvdalen en gång i veckan. En gång i månaden ända till Mora. Hon jobbade med ”Varuförsörjning” som det kallades. Tim- och milpengar skulle hon naturligtvis ha. Hon och Greta Oscarsson skötte detta. När Ulla-Britt slutat köra post och annat har jag besökt henne åtskilliga gånger. För att prata, få reda på historien om platsen, låna foton och böcker m.m. Jag har rätt ofta cyklat runt däruppe, även åkt skidor på vårvinterns skare. Ett besök hos Ulla-Britt var ett måste. Hon var så cool på alla vis. En gång frågade jag om hon inte var lite rädd däruppe i princip ensam i mörkret. ”Vad skulle jag vara rädd för” blev svaret. Inte dagens inställning precis där rädslan styr alltmer i samhället. Hursomhelst, Ulla-Britt blev sjuk och dog alldeles för tidigt, 2018. Det finns mycket att skriva men jag får ta det en annan gång. En sak bara, hon visade mig den s.k. kungsladan som stått på Lindbergs tomt men nu flyttats ut på en åker i närheten. Karl XI åt lunch i den 1686 när han kom uppifrån Lillhärdal och skulle söderut via Älvdalen.

Några bilder från den anrika Lindbergsgården, där första skolan låg.

Färden gick vidare ner mot Älvdalen och till Våmhus via Kanonvägen. Först blev det ett fotostopp till. En obligatorisk bild från krönet där vägen ”rinner ner” i Ulvsjö by. Vägen kom väldigt sent dit. Den första från Mora kom via Emådalen upp till Ulvsjö.

Ulvsjön i Ulvsjö.

Som sagt, Kanonvägen till Våmhus. Där passerar man ju ytterligare en sevärdhet och ett fotoobjekt, Hykjeberget.

Nu var det bara Våmhus kvar, det mest sorgliga stoppet på dagens Allhelgonatur.

Sammantaget blev det en minnesvärd tur med många tankar bakåt i tiden. De tar vi med oss och har användning framöver i våra liv.

Fler eller färre politiker i kommunerna?

I publikationen Dagens Samhälle har det mot slutet varit artiklar om att det är svårt att få politiker att ställa upp i kommunerna. Det sågs som ett problem i den första artikeln. Nästa vecka kom den motsatta uppfattningen i en artikel skriven av Louise Bringselius.

Ni kan läsa artikeln här: https://www.dagenssamhalle.se/styrning-och-beslut/demokrati/tillitsforskaren-fler-politiker-kan-leda-till-mer-detaljstyrning/

Jag är klart beredd att hålla med henne. Det är inte antalet folkvalda som betyder framgång. Det torde vara kvaliteten och drivet på de som väljs in i styrelser och nämnder.

Kommunalhuset i Mora

Jag tycker att våra förtroendevalda skall vara kvalificerade för uppgifterna och ha ett starkt intresse för de frågor de hanterar. Vi behöver politiker med ett strategiskt fokus och inte detaljstyrande. Jag tycker också att det är uppåt väggarna om det är så illa att man väljer den politiska banan för att få hela eller delar av sin försörjning tryggad. Jag törs utan att skämmas säga att det förekommer att arvodet har en stor betydelse vid valet att gå in som förtroendevald. Visst ska man ha ersättning för sitt jobb och förlorad arbetsförtjänst, men det ekonomiska utfallet får inte vara avgörande. Nog vet jag att en del kämpar hårt för att komma med i något som ger arvode till nästa mandatperiod. Det måste vara intresse och vilja till förändring/utveckling som styr in personer i politiken. Är det så, eller vänjer man sig med en viss försörjning och strider för att få fortsätta. En hel del politiker som knappt visat sig under den gångna valperioden blir väldigt synliga brukar bli väldigt synliga månaden före valet. Inte snällt sagt, men så är det enligt mig.

Nu säger väl några att jag är oförskämd och klassar ner Moras förtroendevalda. Det gör jag inte, men jag ser inte vitsen med att ha så många förtroendevalda i vår lilla kommun. Risken för detaljstyrning ökar i takt med antalet förtroendevalda.

Jag har länge, likt Louise, förordat mer direktdemokrati i olika former. Vi behöver inte mellanhänder i allt. De försvinner idag inom många områden. Folket, de flesta, är villiga att själva välja, påverka och ge sina ståndpunkter utan mellanhänder. Det kan ske på många sätt, folkomröstningar i lite större frågor och olika grupperingar/paneler i mindre frågor. Folk vill göra sin röst hörd alltmer. Se sociala medier. Det är inte bara gnäll utan mycket konstruktivt som kommer fram där många gånger.

Under de sista åren på jobbet i kommunen skötte jag något som kallades Morapanelen. 200-250 Morabor anmäldes sig för deltagande och de fick göra sin röst hörd i olika frågor. Det gick ut frågor via mail och enkäter som besvarades. Svarsfrekvensen var hög. Det kunde gälla planeringsfrågor, säkerhetsfrågor m.m. Vi hade som mål att få åtminstone 500 personer i panelen vilket vore lätt som det kändes då. De skulle hade representerat Moraborna väl. Invånare i olika åldersgrupper och väl spridda över kommunen. När jag slutade mitt jobb i kommunen lades Morapanelen ner. Rädsla för nya demokratiformer? Vad vet jag?

Jag känner att man med mer direktdemokrati skull folk känna sig delaktiga och ge mer av sig själva och höja intresset hos kommuninvånarna. När man är med och tar ansvar blir det inte bara gnäll utan mycket konstruktivt kommer från vardagsmänniskan.

Som sagt, vore det så enkelt att komma framåt på ett bättre sätt genom att sätta in fler politiker i kommunerna så skulle man kanske göra det? Nej, jag röstar för färre folkvalda, som jobbar mer strategiskt. En stark central organisation politiskt och tjänstemannamässigt borde vara en väg till framgång. Färre nämnder/styrelser och färre i kommunfullmäktige där i alla fall inga frågor avgörs, rent formellt kanske, men redan avgjorda i väldigt hög grad när de officiellt ska avhandlas.

Det är på tiden att vi förändrar det politiska styrandet och inte klamrar oss fast vid det som är och har varit. Låt kommuninvånarna komma till tals direkt utan mellanhänder. Den tiden börjar allt komma som tur är. Men makten bevarar som vi vet. Även inom detta område.

Jag återkommer här med tankar på alla politiska partier vi har och nödvändigheten av detta. Vill utveckla det mer – men inte nu.

En sak som gör mig ordentligt frustrerad är vallöften som när makten/arvoden/positioner ska fördelas inte är värda någonting. Viktiga ställningstaganden före valen, som väljare tagit fasta på och röstat för, bara ”försvinner” och blir tvärtemot det man sagt. Det viktiga blir i stället att få vara med ”inne i värmen”.

På återseende…..

Cykeltur från Heden i Våmhus via Fjållbäcken och Brudsilder till Övre och Nedre Blecket.

Det var en rätt sval dag i mitten av oktober. Jag hade på slutet studerat kartan lite närmare runt dammen Brudsildret i Våmhus. Det fanns spekulanter på ”gamla fldottarkojan” där intill dammen. Det fanns många grusvägar i närheten och jag parkerade strax norr om Heden i Våmhus. Övre och nedre Blecket fanns i tanken om jag inte blev kall och slut. Första milen var inte helt lätt, ganska skapliga stigningar då och då. Siljansleden passerades och jag var ganska nära Näsbergs fäbodar.

Många bäckar passerades och det brukar bli en bild. Om jag är rätt ute så är det
här Fjållbäcken. (vilket namn?)

Kanske inte så upphetsande cykling, men lite utsikt då och då. Hykjeberg skymtades ibland t.ex. Vanlig fin grusväg med en bil var femte timme på sin höjd. Mot slutet innan nerfart mot Brudsilder fanns tydliga spår efter modernt skogsbruk. Säga vad man vill, men rejäla sår blir det på stora områden.

Uppe vid Brottsängesbäcken bar det av neråt och skönt var det. Dryga två km ner till Kanonvägen. Litet stopp vid Brudsilder och en slurk dricka. Här några bilder där ifrån.

Bleckets fäbodar skymtade till höger. Nog lär jag åka dit. Lite kallt om fötterna men högst 5 km dit bort. Övre Blecket först. Jag har varit vid dessa fäbodar många gånger och bedömer Övre Blecket som en av Moras finaste. Nedre, även där fint, men bergen och vyerna är det lite sämre med. Jag stannade till vid infarten till Övre och tog några bilder vid mejeriet. Platsen där fäbodfolket förvarade mjölken och andra livsmedel i behov av kyla. Det hade varit en frostig natt så det var fin is där vattenslangen kom fram mot vägen. Till höger står en pil, 5 km Kallbol. Undrar just hur den stigen ser ut. Ödefäboden Kallbol känner jag väl till, lite av en favoritplats. Men då går vi upp från andra hållet via Oxbrottet.

Det var lugnt och stilla i fäbodarna och jag knallade framåt för att ta en liten ”fruktstund”, tyvärr inget kaffe idag. Helgen före var det full fart där, älgjakt. Det är rofyllt däruppe med så fina vyer och höstfärger. Jag skulle varit där några veckor tidigare då hade det varit än vackrare, men det dög gott som det var.

I Bleckets fäbodar slås man av det ”stilrena”. Bevarandet av ursprunget och minimalt med målarfärg och andra moderniteter. Hus och härbren med många år på nacken, garanterat.

Nu rör vi oss ner mot Nedre blecket. Det går en stig mellan fäbodarna men det blev en lite större skogsväg för mig ner till Kanonvägen å så upp till Nedre Blecket.

Kuperat även där nere men de flesta husen ligger på en platå. Ganska tätt delvis.

Hade kaffet varit med hade jag gått upp till slogboden.

Några bilder till blev det, sen mot bilen strax norr om Heden i Våmhus. När jag knallar omkring i dessa gamla trakter kan jag inte låta bli att tänka på livet där för några hundra år sedan, även senare. Vilket annorlunda levnadssätt. Fäbodarna var helt enkelt nödvändiga för överlevnad när fodret inte räckte till i hembyn. Vilket ”slit och släp”, men upplevde dom det så? Ett sätt att leva med med och motgångar. Något alternativ fanns inte. Vi har en annan ”nivå” på bekymren, men är vi lyckligare? Fäbodtankar…..

Som sagt, full fart mot bilen, full och full, men i alla fall mest nerför. Ett stopp till där Böån rinner in i Brudsilder för någon bild.

En fin tur till ända. Jag har en så modern bil att nyckeln inte fungerade när jag skulle öppna bilen. Brukar lämna nyckeln vid lämpligt ställe intill bilen så att jag inte ska tappa den. Jag får vänja mig av med det när det är så kallt som +6-8 grader. Jag fixade det med nyckeln utan batteri. Någonstans tycker jag det är knepigt att en bilnyckel inte ska fungera på en så lite körd bil med knappa tre år på nacken. Det finns ju så mycket påkostade finesser i bilen så hälften kunde räcka, i alla fall för mig. Skulle känna mig nöjd om jag kunde öppna bilden i kallare väder än + 20 i landet Sverige. Det krånglade redan första året i kyla. Nu har jag fått gnälla lite, men det är inte så allvarligt, ett konstaterande bara. I Heden gick en så ståtlig häst på ängen att det fick bli ett sista stopp.

Finhästen i Heden.

Tack för den här turen och gången kära läsare.

Cykelturen i Våmhusskogarna och Bleckets fäbodar.

Lite av varje, Kiefers vändning, Anders Ehnmark, Alf Liss, Lådbilstävling, Karin Bergström, Mora Simstadion, m.m.

Jag hade några frågor som jag tror min granne en gång i tiden, i det närmaste i alla fall, kunde ha svaren på. Grannen på Skeriolsvägen (Morkarlbyvägen), som vägen hette då, är Alf Liss. Numera boende i Lisselby. Solveig och Alf gjorde ett ”mellanspel” och byggde hus på brinken vid Årängsvägen, med vy över älven. Efter några telefonsamtal blev det ett besök hos numera 90-årige Alf och fru Solveig på Hemulågränd. En av mina frågor gällde gamla ”gubbar” på ett foto. Det hade anknytning till IFK Mora och Vasaloppet. Alfs pappa Erik var med i IFK:s styrelse som 1922 tog beslutet att starta en skidtävling vid namn Vasaloppet. Alf kände igen några av de gamla herrarna på fotot.

Jag lägger in den här bilden på en gymnastiktrupp som går över Badstubacksbron 1944 till Sandängarna. Karin Bergström som nämns senare var säkert med i truppen. Lägger den först för att den ska skapa lite nyfikenhet.

Mot Sandängarna över Badstubacksbron

Alf i hemmet i Lisselby.

Alf har så mycket att berätta, jag kan inte skriva ner allt här, men han var en riktigt duktig idrottsman som ung. Säg de idrottsgrenar som han inte var duktig i. Skytte, hockey, diskus, kula, simning, vattenpolo m.m. Han blev Svensk ungdomsmästare i diskus och kula på Stockholms stadion. Alla Sveriges bästa skolungdomar var på plats i Stockholm. Tyvärr krockade skyttet med diskusfinalen så han fick avstå det.

Lådbilsrallyt 1943 utför Utmelandsbacken

Jag skriver berättelser från förr på Facebooksidan ”Du vet att du är från Mora när..” Där har bilder lagts upp på lådbilstävlingen som ägde rum under Barnens dag 1943. På startlinjen stod bl.a. Alf Liss med bil nr 10. Moras då ”allt i allo” Gunnar Faleij var tävlingsledare. Förutom Alf så vet jag att en annan tävlande Bud Gunnar Andersson i Öna är i livet. De flesta av de andra har lämnat oss. Det var flera heat och final. Alf vann sitt första heat och gick till final. I finalen ledde Alf men halvvägs så for ett av barnvagnshjulen sin egen väg och Alf blev tvungen att bryta. Han blev så ledsen att han sprang över åkrarna till hemmet på Skeriolsvägen och fick tröst. Så var det med den lådbilstävlingen. Här några bilder tagna av Sam Lawson.

Jag googlade på Alf Liss Mora för att se om jag fick napp på bilder på Alf i tävlingstagen någonstans. Så inte, men hans namn dök upp i en kortare berättelse av författaren och journalisten Anders Ehnmark som tydligen bott i Mora på 40-talet. Far hans var läkare på Mora Lasarett. Hans berättelse handlade om något som hett Kiefers vändning, en variant att vända på i simning. Adolph Kiefer från Chicago kom med vändningen först, därav namnet. Han använde sig av vändningen vid OS i Berlin 1936 och drog stora fördelar av den.

Anders Ehnmark var själv en duktig simmare. I hans berättelse från 40-talet nämns platser och profiler från Mora. Hela hans berättelse lägger jag sist i det här inlägget.

Anders beskriver att han spelat vattenpolo och simmat i simstadion nere vid Saxviken och han gjort sällskap med Alf Liss och simmat uppe vi ”nya” simstadion vid älven intill Årängsvägen. Han beskriver vattnet som iskallt smältvatten från Särna. Enda fördelen där var att stadion låg i en kurva på älven så det var bättre fart på älven i ytterkurvan. Det kunde man utnyttja vid polomatcherna, motståndarna hade inte koll på den lilla stadionfinessen.

Invigning av Mora simstadion 1924. Observera dyket från tornet.
Foto: Berta Hallgren – Mora bygdearkiv.

Som ni ser på invigningsbilden från 1924 är det full fart på Dalasågen som låg intill simstadion. Det låg två till sågverk intill simstadion ett tag och Ehnmark berättar att före tävlingarna så försåg man sig med håvar för att rensa stadion från skit och smuts. Det var inte från sågverken utan från avloppsledningarna som gick ut alldeles intill stadion. Det var detta som gjorde att stadion fick stängas och flyttas åt Hemushållet 1948.

Som sagt, i älven var det kallt och den simstadion blev kortvarig. Jag har pratat med fler som lärt sig simma där och det var bedrövligt kallt, 13 grader ofta. Pelle Rehn m.fl. har berättat om kylan där uppe i älven.

Här ett vykort från Hemusbadet vid Årängsvägen.

Ehnmark nämner som jag inledde med ett antal Moraprofiler som nog känns igen av det gamla moragardet som läser det här inlägget.

En kvinna återkommer, Karin Bergström. Hon var jag arbetskamrat med på kommunen ett antal år. Karin jobbade där i 38 år i kassan. Karin började sitt yrkesliv i Mora bokhandel på Kyrkogatan, sedan telefonist vid lasarettet och på sysslomanskontoret mitt emot där Anders Ehnmark bodde (Noret?) därefter blev det kommunen. Karin bodde med systrar och bror vid älvgatan nära Mora värdshus. Hennes idrottsutövande, även gymnastik, avgjorde att hon även blev kranskulla i Vasaloppet år 1950.

Här ser ni Karin Bergström trea från höger bland andra kranskullor framför Vasaloppets hus..

Anders nämner fler Morabor:

Åke friberg, en stor talang i bröstsim. Jobbade med administration åt Korsnäs i ett av de mindre husen vid Korsnäsgården.

Ruth Eliasson, senare Johansson, vars mamma hade en raksalong där kunderna, bl.a. Anders pappa, hade sin rakknivar och borstar i fack ovanpå varandra på grund av lusfaran.

Alf Liss nämns naturligtvis som en duktig simmare och polospelare. Alf berättade att han stod i mål och ofta frös han så han skakade i utomhus”arenorna”. Blev det sen förlängning var det hopplöst kallt. Pelle Böhlmark nämns, han var badmästare i Dalarnas enda varmbadhus. Bassängen var 12,5 m lång och där fick man sannerligen träna vändning. Badhuset låg vid Vasagatan och slutade som squashhall före rivningen. Det s.k. skattehuset byggdes där senare.

Anders Mattsson nämns flitigt liksom Ulla Forslund. Mattsson arbetade iför SKF och Volvo i sydamerika i 38 år. Kerstin Casell var Moras bästa bröstsimmerska. Mora var ett tag Dalarnas främsta simklubb i och med den tidiga stadion i Saxviken. Undrar vilken eldsjäl som fick till den anläggningen redan 1924? När den revs rasade simintresset och återupptogs 1976 då den nya simhallen stod på plats.

Här följer Anders Ehnmarks berättelse om Kiefers vändning, vistelse i Mora m.m.

Kiefers vändning – om den väl skötta saken
Badet är borta. Det låg i Saxviken nära stationen. Det stängdes på grund avvattenföroreningarna. Simstadion sa man. På polomatcherna kom det mycket folk. Vattenpolo var en stor sport i Mora. Anders Mattsson visar mig ett foto där hans pappa är med och spelar. De har baddräkter som Arne Borg. Det är på 1930-talet.

Vattnet var varmt i Saxviken. Det är i Siljans norra spets. Sedan flyttade vi till Hemusbadet i Österdalälven, där vattnet är svart och strömt. Det är smältvatten uppifrån Särna. Många år har gått. Tillsammans med Alf Liss, bröstsimmaren, åker jag dit för att kolla temperaturen. Hemusbadet är också borta. Det har varit den varmaste sommaren sedan 1600-talet, och temperaturen i älven är uppe i fjorton grader. Tretton var gränsen då. Från tretton grader gick matchen. Vi var insmorda i kamferliniment som vi fick ut på apoteket. Man kände igen en polospelare på lukten. Vi visste var strömmarna gick och IFK Mora vann alltid hemma. Det fanns en virvel på landsidan som man kunde gå in i och få upp farten. Vi hade några tjockisar
som tålde kylan och inte gick att trycka ner och de låg långt framme med ena handen höjd och kupad, liksom till hälsning, väntande på bollen. De gick inte att trycka ner. De var våra vapenplattformar. Det skulle vara tre stycken och sen tre bakom som kunde simma. I försvaret måste man kunna simma.

Den snabbaste tjänstgörande frisimmaren gjorde utsimningarna. Det brukade vara Tore Söderberg. Nån gång var det jag. Jag tog bollen och passade tillbaka till försvaret, medan plattformarna så sakteliga ångade upp till sina positioner. Så började det alltid. Det var otäckt att bli nertryckt. Först åkte man ner och sedan kände man att nån ställde sig på axlarna och då åkte man ända ner i älvens dyiga botten. Det var lika på båda sidor. Det ansågs att motståndarna skulle stå pålade där nere då det var färdigt. Ingen blev uppdömd ur vattnet för det var så svart att domaren inte såg.

Tjockisarna hade alltid övertaget. Det gällde att simma undan innan de fick tag i en. De vältrade sig som flodhästar i älven och blåste ut vatten och rätt vad det var hade man dem på axlarna. Det var somrarna 1947 och 1948.

Kuben dog i februari 1999. Bam Bam är också död. Hur det gick med Bubblan vet vi inte. Börje Nygren stod i målet. Det var kallt, minns han. Börje blev personalchef på Försvarets fabriksverk i Eskilstuna. Vi talar om speluppläggningen. Kuben var bäst av alla och låg på topp, säger Börje. Spelet byggde i själva verket på snabbhet. Jag har antecknat i mitt block: Mora-Borlänge 6-1.
Till matcherna åkte vi Opel Rekord. Tandläkaren KB Wahlström hade Rekord. Anders Mattssons mamma hade också Rekord. Anders lärde mig att växla utan att trampa ur. Man lyssnade efter exakt rätt varvtal och då behövde man inte trampa ur.

Mora hade Dalarnas enda inomhusbad. Det låg på Vasagatan och Pelle Böhlmark var badmästare. Bassängen var 12,5 m lång. Åtta längder blev 100 m. Efter start fick man vända direkt. Sen tog man två simtag och
vände igen. Vändning var det enda man kunde träna. Den vanliga vändningen i frisim var att gå ner med sista armtaget och svänga och skjuta ifrån. Det var en enkel vändning som man kunde börja med men också arbeta vidare på, den var enkel och utvecklingsbar och kunde byggas ut till volt med skruv. Sedan kom Kiefervändningen. Den slog ned som en bomb i Mora. På grund av kriget kom den med stark försening.
Kiefer ansågs ha haft den klar i stora drag redan till Berlinolympiaden 1936. Det var en ryggsimsvändning, men spred sig till frisimmet och enligt någras mening till bröstsimmet. Det är omstritt. Jag ska återkomma till det.
Kiefer kom in i högt läge och slog upp benen mot bröstet och snurrade runt hopkrupen och sparkade ifrån. Det var viktigt att komma in högt. I frisim vände man på kroppen vid ingången och slog volt och kom ut rätt. I bröstsim vetefan. Det blev aldrig utrett. Jag ska komma till det. Vi hade bilder på Kiefervändningen i en kalender som kanske var Pojkarnas fickkalender. De visade hur Kiefer slog runt och ett ögonblick hade benen rakt upp som om han blivit iknuffad. Det var lite oklart om han slog volt eller inte, men benen pekade rakt upp och det var mycket skum och benen stack upp, och sen var han ute i banan igen.

Förnamnet var Adolph. Kiefer kom från Chicago, visste vi. Född 1918. Han vann 100 m rygg i OS i Berlin på 1.05,9. Bilderna i kalendern hade tagits i en collegebassäng, delvis med undervattenskamera. Man såg varje moment men det var ändå svårt att he lt förstå. Det var oklart med volten. Vi hade bilderna med oss till badet och studerade in rörelserna som i simhopp och utgick från att det var en volt, kanske med skruv, och av bilderna att döma i gruppering. Det var lätt att överföra till frisim. Jag var frisimmare. Som jag minns det gjorde vi inte något annat på träningskvällarna. Vi kom in högt och vände med benen i luften, och det var det enda man kunde träna i den lilla bassängen, men vi blev mycket bra. Vi var inte säkra på volten men odifierade vändningen något, kanske mycket. När vi kom ut i de kalla svarta vattnen på sommaren och skulle vända mot träväggarna – det var alltid brädväggar, gröna av alger och mycket hala – så small det bara till. Vi drog ifrån en eller två meter varje gång. En sekund hade utlovats i kalendern men det blev nästan mer i Siljan. Det var den tidiga utomhussäsongens höjdpunkter. Konkurrenterna stirrade medan de gick runt på det gamla sättet, som tankångare. Längre fram på säsongen började även de volta. Vad är idrottens sanna glädje? frågar jag mig.

Fördelen med en liten bassäng är att man måste koncentrera sig på teknik. Ingen av oss var särskilt stark, tror jag, inte som Per Olof Östrand iallafall, Petter, som sam i Hofors och som vi mötte i landskapsmatcherna och som alltid var överlägsen, därför att han var råstark och hade stått hela vintern med fjädrar fastspända i väggen och torrsimmat och fått muskler som en brottare. Samtidigt hade han en fin naturlig stil, ett polynesiskt crawl sa man, litegrann som Duke Paoa Kahanamoku, som nästan uppfann sprintersimningen och som man kunde läsa om i Erik  ergvalls Boken om simning (1948). Östrand sam med långsamma, djupa armtag, som en långdistanssimmare, till synes avslappnat, men forsade förbi alla på hundra meter. Han låg kring minuten. Det gjorde ingen av oss. Jag ser i ett klipp ur Falu-Kuriren att jag gör 1.06,9 den 26 juli 1948. Där nånstans var det.

Egentligen var Östrand långdistanssimmare och kom trea på 400 m i OS 1952 i Helsingfors. Han påminde om skidåkaren Nisse Östensson genom att röra sig så mjukt att det inte syntes hur fort det gick. De hade på något sätt samma teknik och kom inifrån skogen, och ingen förstod hur de hade lärt sig. Jag tyckte också att han påminde om Stig Dagerman genom att ha en helt egen stil, som man kände igen medsamma. Dagerman kom också inifrån skogen. Det gjorde alla då. Vi var inte starka och arbetade inte med fjädrar utan tränade vändningar i varmbadhuset och inriktade oss på det. Petter hade inget inomhusbad, och det var kanske hans lycka. Tjejerna sa att de kunde göra Kiefervändning i bröstsim, men ingen trodde på dem och det gick inte att kontrollera på grund av skilda träningskvällar. På sommaren då vi kom ut i Siljan vände de som vanligt, såvitt vi kunde se. I bröstsim vänder man alltid som vanligt. Kiefer sam i Stockholm på DN-galan 1936 och arbetade fortfarande på vändningen, men 1942 i New York gjorde han 1.02,8 på 100 m rygg, och då var den klar. Sommaren 1948 var distriktsrekordet på 100 m fritt i Dalarna 1.04,9, i Hälsingland 1.07,3 och i Stockholm 57,5. Alex Jany i Toulouse, en stor biff, men ansedd som nervös, hade 55,8. Det var situationen. Omgivande tider är lika viktiga som omgivande text i litteraturen. Vi kunde tiderna och tänkte alla på  världsrekordet, för det är  det enda som finns att tänka på, även om man befinner sig i lingonserien, eller framför allt då. Vi hade alla en dröm om extremt väl skötta saker. Vi visste allt om Jany och hans nervositet och Ris från USA (57,6) och
Szathamáry, Ungern (58,2), och Weinberg, USA (58,3), och Per-Olof Olsson, Sverige (58,5). Olsson mötte Jany i Frankrike 1946 och förlorade knappt på 100 men vann 50 och gjorde succé i USA året därpå då Jany var under isen på grund av nerverna.

Vi visste allt om det moderna genombrottet i frisim på 1920-talet med Arne Borg, Boy Charlton och Johnny Weissmuller. Det var då de polynesiska simmarna fick ge sig. Johnny Weissmüller slog Duke Paoa Kahanamoku, som står staty i Honolulu, och var den förste under minuten på 100 m.
Nej, det fanns inget annat att tänka på än världsrekordet. På 1930-talet kom japanerna på långdistans. Det var Kitamura, Negami och Terada. I kalendern, som kanske var Pojkarnas fickkalender, kunde man se att de la i armen rak. Vi hade lärt oss att man skulle sticka i handen, men de la i armen rak. Vi prövade men det gav ingenting. Vi återses i Mora.

Det är några av de gamla simmarna: Anders Mattsson och Ruth Eliasson som nu heter Johansson (och vars mamma hade raksalong, där kunderna, däribland min pappa, hade sina rakknivar och borstar i fack ovanpå varann, på grund av lusfaran) och Karin Bergström som använde Kiefervändning i bröstsim, nästan helt säkert, och Börje Nygren som stod i målet och Frost Brita Matson som var bröstsimmerska och Åke Friberg, den stora talangen i bröstsim, som en dag, berättar Anders Mattsson, bara flöt förbi honom på träningen, utan ansträngning, så att Anders förstod att en ny era stundade, och så Alf Liss och jag. Åke har haft en stroke och kan inte tala, men vi lär oss snart att tala med honom. Vi samlas vid Simstadion. Den är som sagt borta. Vattnet är varmt och rostfärgat men klart. Den stora saken var eldfesten på hösten då vi hoppade med facklor. Det fanns håvar med långa skaft som man fångade upp skit med före tävlingar. Mitt emot låg tre sågverk men det var inte därifrån skiten kom, utan från Moras avlopp som gick rakt ut i Saxviken. Vi jobbade med håvarna för att det skulle se snyggt och fint ut då det var tävling. Vattnet var klart. Man såg fint under vatten då man kom in för vändning. I Dalälven var vattnet svart, men å andra sidan rent. Vi talar om Kiefervändningen. Alla minns den. Karin Bergström säger att hon gjorde om den för bröstsim men att det var mycket ansträngande, så att hon inte vågade använda den på stora tävlingar, men att hon kom in högt och gick över i ryggläge och slog volt och kom ut rätt.
AndersMattsson säger att det är omöjligt. Man måste sätta i händerna i jämnhöjd i bröstsim och då kan man inte slå runt. Karin demonstrerar hur det gick till. Vi sitter på Korsnäsgården och solen går ned över Siljan. Karin ställer sig upp och visar hur man vänder sig kring sin egen axel med armarna framåt, och vi förstår att hon kunde sätta i händerna i jämnhöjd ändå, fastän uppochned, och komma ut rätt.
Korsnäsgården var förvaltarbostad åt skogsbolaget och där bodde Ulla Forsslund och Brita säger att de brukade vara i det här rummet på julgransplundringen. Nu är det restaurant. Anders Mattsson säger att det är omöjligt. Det var en ansträngande vändning, säger Karin, och man vågade bara använda den på små tävlingar, men det gick. Man fick alltid ett försprång. Man ska sätta i båda händerna och ha axlarna parallellt med vattnet, säger Anders. Javisst, säger Karin, man kom in så här och snurrade på kroppen så att axlarna låg rätt och sen slog man kullerbyttan. Hon visar över bordet. Axlarna var i rätt position fast uppochned. I viken utanför Korsnäsgården låg Simstadion. Karin stod i bokhandeln på Kyrkogatan sen och var telefonist på lasarettet och arbetade på sysslomanskontoret mitt emot huset där jag bodde och sen på kommunen i trettioåtta år. Hon har varit i Mora hela tiden.

– Kanske slarvade vi med att ha bägge händerna i plankan, säger hon. Men det gick bra. I rygg skulle man ha knäna mot bröstet, säger hon. Man skulle slå upp knäna. Karin var också en duktig ryggsimmerska. Det gjorde du fan heller, säger Anders Mattsson. Det går inte. Det är en ryggvändning och en frisimsvändning men ingen bröstsimsvändning. – Visst gjorde vi Kiefervändning, säger Brita, som också är bröstsimmerska. Det var ingen konst. Jo, det var en konst, men det gick. Brita bor kvar i Mora och har ett fint hus i Kråkberg. Nej, säger Anders, jag minns mycket väl hur ni gjorde, ni smög er runt och drog benen åt er, som Kerstin Cassel, men det var ingen volt. Kerstin Cassel var Moras bästa bröstsimmerska. Frågan kan inte avgöras.

Vi stannar till sent på Korsnäsgården och går igenom de rörelser vi gjorde på den djupa delen av bassängen vintrarna 1947 och 1948: knäna mot bröstet, armen över huvudet för att skjuta ifrån, eventuellt volten, kanske en skruvad volt och i så fall skruvad i en skala på 90 grader, men kanske en ren volt ändå, fastän i gruppering. Det visar sig finnas olika meningar om nästan varje rörelse i Kiefervändningen.

Anders Mattsson arbetade för SKF och Volvo i Sydamerika i trettioåtta år, sitt arbetsliv tillbringade han i den latinamerikanska världen, Alf Liss var på lantmäterikontoret i Mora, Åke var kontorist på Korsnäs, skogsbolaget, och Ruth var tandsköterska och har två gånger varit gift med simmare och bor i Västerås idag och spelar golf. Många år har gått och frågeställningarna i Kiefervändningen är alltjämt öppna. Åke som inte kan tala deltar hela tiden i samtalet. Han har samma leende som då. Vi är alla lyckliga och visar varann hur vi kommer in högt och slår en volt, eller inte. Det viktiga var smällen. Man skulle komma in med en jävla fart och när
det small skulle konkurrenterna från Krylbo och Hedemora bara stirra. Det var det roliga med simningen. Vad är idrottens själ? frågar vi oss. Det är en dröm om fulländning. Efteråt försöker jag få klarhet i vad en äkta Kiefervändning var.

Lars-Eric Paulsson, Gunnar Larssons tränare, säger att man roterar i vattenytans plan. En senare utveckling är att man lyfter underkroppen över vattnet och voltar och kommer ut på bröstet, med skruv, men Kiefer kom ut på rygg. Man fick inte skruva då för det fanns en viss maximal lutning på axlarna. Idag går ryggsimmarna in i bröstläge och voltar. Vändningen är nästan likadan i frisim och rygg. Jag ringer upp Björn Borg, den gamle ryggsimmaren, som nu bor i Zürich. Han säger att man slår upp fötterna direkt och snurrar runt. Det är ingen volt utan ryggläge hela tiden. Björn Borg sam mot Kiefer i semifinalen 1936 i Berlin och blev utslagen. Jag tog i så inihelvete men det gick inte, säger han. Det var vändningen som knäckte mig. Björn Borg tog med sig vändningen hem till Norrköping. Sedan gjorde alla simmarna i Norrköping Kiefervändning. Vart tog Kiefer själv vägen? frågar jag mig. Han var en fjärran gud åren då vi simmade, men hur det gick sen har jag aldrig hört. Bosse Alm, den gamle simjournalisten, säger att han såg Kiefer sista gången 1960 på OS i Rom. De badade tillsammans i olympiabassängen. Kiefer gjorde inte vändningen då, men de badade. Det var sista gången han såg honom. Jag hittar Kiefer på Internet. Jag tänker att det måste finnas litteratur om honom, men istället får jag upp Kiefer On-Line Swim Shop. Det visar sig att han slog sig på simutrustning efter sin aktiva tid.

Han började med bassänglinor. Man kan alltjämt köpa dem på nätet. De tillverkas i Sverige av Malmstengruppen i Århus. Försäljningschefen där, Bo Hultén, säger att Kiefer bor i Zion, Illinois, på en gata som heter Kiefer Lane. – Han går med käpp men hänger med, säger Hultén. Vill du ha telefonnumret? Jag slår 1-800 323 40 71 och en barsk röst svarar:

– Kiefer.
– Are you mr Adolph Kiefer? frågar jag.
– Right, svarar han. What do you want?
– I want to know about your back-stroke turn, säger jag.
– It was a flip turn, säger han.

Vi har ett ingående samtal om Kiefervändningen. Flip betyder snärt eller klatsch. Man kastar upp benen mot kaklet, säger Kiefer, och tar ett djupt tag med  ngångsarmen bakom huvudet, så att man snurrar runt. Det är viktigt att man har knäna mot bröstet. Sen sparkar man kraftigt ifrån och tar ett tag under vatten. Det är allt. – När kom du på det? frågar jag. – Jag gick i high school, svarar han. Jag var arton år. Jag försökte göra som frisimmarna och slå runt men på rygg. Första gången jag använde vändningen på en stor tävling var 1936 på OS i Berlin. Jag vann mycket på det. Samma år blev Kiefervändningen standard på alla college. Alla
började vända likadant. – Vad är kvar av din vändning idag? frågar jag.
– Allt, svarar han. Det är standardvändningen fast ingen säger
Kiefervändning längre. Den är lite omgjord för man behöver inte slå i handflatan längre. Det är no touch turn nu. – I Mora, säger jag, beundrade v i din vändning mycket. – Det gläder mig, säger han. Sverige är en stor simnation. Jag sam mot Arne Borg i Göteborg 1935. Han kom in i badet i derbyhatt och cigarr och
la cigarren på bassängkanten när det var start. Han var en stor artist.

Dagen efter går jag ut till Hemusbadet. Älven gör en stor sväng där. Det är så virveln vid land uppstår. Badet är borta nu. Jag känner hur det var på försommaren när vi kom ut i de svarta och kalla vattnen. Vi hade med oss vinterns analyser från det djupa i bassängen på Vasagatan, och det var alltid något nytt som vi hade slipat in, och när det var tävling och vi kom in till planket så small det. Simmarna från Krylbo och Hedemora stirrade. Så uppfattar jag idrotten.

Slut på Ehnmarks berättelse och mitt inlägg.

Den urgamla vägen mellan Mora och Venjan. Jobbet med röjning och märkning av delar av den gamla färdvägen.

Jag läser i boken Venjan 350 år en artikel av Severin Solders om ”Forna vägar utifrån”, till Venjan alltså. Han refererar till en Nils Friberg som forskat i området och skapat skriften ” Dalarnas fasta landkommunikationer under 1600-talet.” Arbetet blev ingen färdig bok men finns i en stencilerad upplaga.

Friberg nämner ridvägen från Vika till Mora och att den var delar av buförsvägar till fäbodarna som låg väster om Vika. Dessa sammankopplades och blev färdvägen till Venjan. Enligt 1630-års lanskapskarta och 1676 års sockenkarta, (se bild), sökte sig vägen sydväst förbi Pungtjärn ned till Åmbergs (Ambergs) fäbodar och vidare i västlig riktning ned till Acksi. I våra dagar (Fribergs) leder en körväg från Vika till Acksi, vilket av allt att döma är en avläggare av den gamla ridvägen säger Friberg. Se Moras sockenkarta anno 1676.

Testar att lägga den här åsen först. Hoppas den kommer först på FB. Drar fler tittare än en gammal karta.
Sockenkarta från 1676

Många gamla kartor finns där ridvägen är med och det är inte helt klarlagt exakt hur ridvägen fortsatte från Acksi till Venjan, men på en punkt är kartorna samstämmiga och det är att vägen gick över Näset mellan Grundsjön och Busjön. Troligen har 1600-talets Venjansväg gått ungefär som den nuvarande stigen, på Fibergs tid, från Acksi över Långsisdammen till Grundsjön och därifrån vidare västerut till trakten norr om Maitjärn.

Inom parentes har jag någonstans läst att Venjan från början var fäbodar till Morkarlbybönder. Orten växte och prästerskapet tyckte att folket i Venjan skulle få bli en egen socken och egen kyrka så att de inte skulle behöva gå hela vägen till Mora för att göra kyrkobesök.

Hursomhelst kan vi konstatera att färdvägen mellan Venjan och Mora är väldigt gammal. Här några fler gamla kartor.

Karta ur Hylphers resedagbok 1757
Karta från 1800 där leden framgår bra.

Sista kartan är en över ”Stora Kopparbergs höfdingedöme Dalarna, utgifven av Friherre S.G. Hermelin, författad av C.P Hällström 1880”.

Vägen fanns med på kommande s.k. Generalstabskartor som utgavs vid lite olika år. Här en del från en utgiven 1912 där leden framgår delvis (den del som är med på det Blad 102).

Generalstabskarta från 1912, man ser vägen komma in nere från höger intill Ryssån. Går upp till Grundsjön och vidare västerut.
Nyuppmätt karta på leden. Det fattas knappa 1 km uppe vid Grundsjön över Studentvägen. Den delen ser ni på nedanstående karta.

Venjansbor har tidigare märkt upp leden Venjan – grundsjön. Delen norr om Grundsjön/Studentvägen är nymärkt och mycket fin.

Ovan ser ni pendel av leden som är märkt sedan tidigare. Venjan C till Grundsjön. Karta av Peter Öhman.

Den gamla ridvägen/färdvägen är omskriven av många ”resanden” genom tiderna. Den har inte varit omtalad som någon lättriden eller lättsam led. Den har fått andra omdömen. Fram till Acksi var det nog hyfsat, men senare och efter Långsisdammen/Ryssån blev det sämre. Acksi brukades av 15 hushåll 1663. Acksi hade även fast bebyggelse 1550-60 enligt Bror Lindén. Här några bedömningar av folk som passerat:

Hylphers beskrivning av ridvägen från 1757. Tyvärr fel i boken då ett stycke bryts mitt i en mening.
Beskrivning av J.F.N Arosenius i boken om Provinsen Dalarna. En trång och obeqväm ridväg.

Karl-Erik Forslund skrev även han om leden i sin Från ”Källorna till havet, Wänjanssjön”. Han pratar om att ”när blidvintrarna gjorde det omöjligt att frakta tackjärn från Siljansfors till Kräggaholms bruk fick det klövjas dit på hästryggen i därtill särskilt framtagna korgar. Då fanns endast en trång och besvärlig ridväg genom skogen från Mora till Wänjan.” Kräggaholms bruk fanns under 15 år i slutet av 1700-talet.

Nu vänder vi åter till nutiden. Jag har länge sett ledmärkningar borta vid Långsisdammen och undrat hur de gick mot Venjan. Likaså har arbetskompisen Billy Aronssoni Venjan visat på var en led från Venjan kom fram uppe vid Grundsjön. Venjan 9 km stod det på skylten. Jag har senare förstått att han och flera Venjansbor har sett till att gamla leder märkts upp och skyltats. De startade ca 2009 och var klara 2015. Då var Kräggaholmsrundan på 10 km även med. Det var ett projekt där Skogsstyrelsen var med som bidragsgivare. Det blev därför lite långdraget med avtal, redovisningar m.m. Men bra blev det.

Vi måste även nämna att Billy var med och fixade så att 4,5 km av leden Venjan – Grundsjön blev fornminnesmärkt. Fornminnet har beteckningen L 1998:3809 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Detta gjorda han tillsammans med Dalarnas Museum och Maria Lannerbro Norell. Leden beskrivs kunna vara från Järnåldern och framåt. På bilden nedan ser ni Billy i Dalarnas Hembygdsbok från 2013.

Innan vi går vidare måste vi nämna att i mitten av 70-talet så märkte några framåtsiktande personer från Venjan upp vandringsleder från Venjan till Siljansfors och Hemulsjö. De skulle där anknyta till Siljansleden som nyligen anlagts. Stigarna skildes åt vid Grundsjön, en mot norr och Hemulsjö och en österut mot Siljansfors. Den sistnämnda sammanföll till stora delar med leden Vika – Venjan som vi ska avhandla djupare här.

I somras fick vi en inbjudan av Bengt Andersson och Ulla Jansson att komma till fäbodarna Gammbodarna och äta en bit mat, inte vad som helst, egenhändigt fångad fisk, röding tror jag, från Majtjärn. Men före det skulle vi gå en promenad och vi drog iväg på Studentvägen mot Mora. Till min glädje skulle vi gå från Grundsjön till Majtjärn, ca 5 km, på den gamla markerade färdvägen.

Det är klart att intresset därefter steg hos mig för att hitta leden från Grundsjön ner till Långsisdammen. De första 5-700 m var lätt. Markerade med höga stubbar på hygget. Men sen blev det flera turer de 3 milen till Grundsjön för inspektion. Till sist lyckades det, med hjälp av TOPO GPS där man ser på kartan var man gått tidigare och till slut ringades leden in. Jag stod plötsligt på den. Då var det kul att gå tillbaka till bilen på den funna stigen.

Jag fick kontakt med en kompis från jobbtiden, Peter Öhman, som bor i Venjan . Han var intresserad att gå hela leden och vi gick den från Grundsjön. Med sig hade han två systersöner och vi rekade mer i detalj på flera ställen där jag mest passerat ”rakt fram”. En trevlig tur med grabbarna som var entusiastiska och tåliga, det tog i alla fall minst 3 timmar.

Nu hade vi rätt klart för oss var det 8-9 km låg och det var dags för röjning och märkning/skyltning. Bengt Andersson var flitig röjare och Bolle Dahl gjorde även han insatser. Det varierade väldigt mycket i terrängen, ibland mycket ris och små träd, oftast väldigt fint och lättröjt. Man kan förvånas av hur leden är såpass välbehållen efter alla hundratals år. Träd måste ju kommit och gått. De svåraste bitarna att röja och hitta leden på var där stora skogsavverkningar skett. Men det gick hyggligt bra. Ibland hade vi ju hjälp av gamla markeringar från 70-talet som någotsånär syntes ibland. Några bilder från röjningen m.m.

Leden skulle ju röjas och märkas upp, det var målet. Vi hoppade över Skogsstyrelsen och andra bidragsgivare och tiggde lite pengar på Facebook. Vi behövde några tusen för färg, skyltar, drivmedel, m.m. och vi fick bra gensvar. 30 privatpersoner och ett företag lade in bidrag som räckte gott till. Kanske lite över för någon viloplats/bänk ute efter leden. Vi blev även sponsrade av ett par i ”skyltbranschen” i Östnor, utfräsning av skylttexten fixades där. Vi tackar alla för det fina stödet. Naturligtvis stort tack till Bengt och alla som stöttat med röjning m.m. Vi får inte glömma Anna Dahls stiftelse som så fin röjt ”sin del” av leden. Vältrimmat! En av de finare delarna på den ”trånga obekväma” leden som man sa. Men då kom man med klövjehästar. Nu går man lätt och ledigt.

Här några skyltexempel från leden. Det behövs inte så många, bara vid ”start och mål” och några utmed leden.

Jag har tagit kontakt med Länsstyrelsen Dalarna om eventuell klassning av leden som fornminne. Vi anser att minst 80% av sträckan bör klassas som fornminne Men vi är inga arkeologer är bäst att tillägga. Arkeologen jag pratade med var entusiastisk, lite mycket jobb nu bara, hon återkommer. Vi får se när hon kan komma upp och dokumentera. Det blir spännande. Det man särskilt tittar på är så kallade hålvägar som är tydliga rester efter en så gammal ridled.

Jag vill summera hela projektet med att uttrycka glädje över att få vara med och bevara delar av kanske Moras äldsta och väl bevarade färdvägar från forna dar. Så kul att den del vi jobbat med inte faller i glömska och växer igen helt. Tvärtom lyfts den fram och ger tillsammans med delen fram till Venjan en vandringstur på totalt 17 km enkel väg.

Det är även med glädje jag tror att folk blir nyfikna och ger sig ut i terrängen på nya platser. Inte bara på välnötta stigar i centralare områden. Nej fram för den här typen av leder, intresset ökar, var så säkra.

En premiärtur var planerad den 3 oktober 2021 men regnade in. Nu siktar vi på att ta turen i slutet av oktober, efter älgjakter och annat.

Vi kan avsluta med några bilder från omgivningarna utmed den historiska färdvägen.

Gammal led från Åsberget i Venjan till Bosseldal i Älvdalen, trevlig tur trots missöde.

Jag har varit till Åsberget många gånger under de senaste åren. Det är så fint däruppe med utsikten västerut. När vi gått runt däruppe har jag ju sett skylten med en pil mot Bosseldal som är fäbodar i Älvdalens kommun ganska nära Evertsberg, även nära Oxberg. Numera mer en ”jaktcentral”. Jag har cyklat förbi där några gånger, drygt! När jag läst olika böcker/skrifter om gamla händelser så dyker den här gamla leden upp emellanåt. Likaså på kartor som är flera hundra år gamla. Särskilt stort blev intresset när jag läste Karl den XI almanacksanteckningar från sin resa 1686 då han inspekterade gränsen mot Norge som väl låg i Härjedalen/Jämtland på den tiden. Karl red med sitt manskap hem via Lillhärdal och åt lunch i Ulvsjö. Därefter red de ner till Älvdalen där han bodde på prästgården och bevistade ett bröllop. Dagen efter red de till Evertsberg och vidare till Lima över Venjan. Då torde de ha färdats leden jag pratar om.

Hursomhelst, gammal är leden, och jag ville gärna knalla den en gång. En dag vaknade jag tidigt, vackert väder och svårt att somna om. Jag hade blivit erbjuden sällskap av en kompis i Venjan, men kunde inte väcka honom precis. Det fick bli en oplanerad tur. Jag bestämde mig för att testa leden, på vinst och förlust. Jag hade hört mig för och den ska vara hyggligt markerad ändå. Venjansbor har markerat den någon gång på 70-talet enligt utsago. Läde – Krångdalen, och vips står man där vid Åsbergets fäbodar.

På generalstabskartan från början av 1900-talet ser ni leden ringla sig fram i terrängen.

Stigen passerar Oxåsen, 519 m.ö.h. där tre socknar möttes, Venjan, Älvdalen och Mora. I början var det väldigt lättgånget i den fina skogen och medlut.

Efter cirka 3 km kom man ut på en väg, det såg ut att man skulle gå den en bit. Men det dök inte upp någon skylt till höger dit jag ville gå. Jag gick en bit men insåg enligt min GPS att jag började komma för långt, för nära Oxåsen. Jag vände och chansade lite, såg ett vattendrag några hundra meter till höger och jag tänkte om jag följer det så måste ju leden gå över någonstans. Mycket bra tänkt, efter ett tag såg jag en bro och leden. Vattendraget var mindre än jag föreställt mig, men vad gjorde det, Oxeråsbäcken hette vattnet.

Sen kom ett lite nervöst avsnitt på ”resan”. Jag gillar att fotografera och när jag stod på bron åkte naturligtvis mobilen fram. Jag steg fram mot kanten av bron, knak/brak! Brädan gav vika och jag ramlade med följden att greppet om mobilen blev för svagt, den åkte ner i bäcken. Den var ändå var rätt djup. Snabbt ner med armen till axeln och ”skannade” närmast kanten där jag tyckte den åkte i. Ja!! Efter ett 20-30 tal sekunder fick jag tag i den. Torkade av den och ”värmde” den mot kroppen. Jag blev allt lite skakis. Tänk om jag brutit benet mellan plankorna och varit utan mobil. Inget drömläge på den platsen. Jag hade i alla fall SMS:at Christina att jag var vid Åsberget och skulle gå iväg mot Bosseldal. Hon var i Malmö. Annars visste ingen var jag höll till. Så här i efterhand förstår jag att brädorna på bron var murkna och gamla. Där går ingen på sommaren numera. Skotrar vintertid förstås, men då är det en annan bärighet. Helt klart vore det bra om man vore fler en sådan där gång.

Några bilder från platsen:

Färden gick vidare i omväxlande terräng, lite kuperad, men inte farligt. Gammelskogen tilltog efter ca 4 km och den gamla vägen framträdde i sitt ”rätta” jag. En fin gammal led med s.k. hålvägar, tunga granar och ståtliga taller runtomkring. Där trivdes jag i trollskogen. Som ni ser var markeringen tydlig bitvis, men tyvärr inte överallt.

En rätt stor myr dök upp, jag valde att gå runt den, men på hemvägen klafsade jag över. Det gick bra med ordentliga kängor.

Jag såg en fin tjärn på lite håll, kanske Oxeråstjärnen? En bild blev det i det fina ljuset.

Jag blir lite förtjust i gamla stubbar och andra naturliga konstverk därute. De viskar så fint om det förgångna. Här några exempel.

På den större bilden kan man med fantasi se många gubbar och djur av olika slag.

Färden gick vidare och jag började inse att det var lite längre än vad jag beräknat. Spelar ingen roll, fram ska jag. Insåg att det närmade sig en mil till Bosseldal. På slutet kom ett avsnitt av ”ny” skog, där markeringarna på ett avsnitt försvann, i alla fall för mig. Men med GPS:en såg jag en väg strax framöver som jag hittade på. Här kom kanske den tråkigaste biten på turen. Jag följer vägar fram till fäbodarna. Jag såg ingen stig i övrigt utan antog att den låg ”under” vägen. Om någon har annan information om ev. stig så hör gärna av er.

Fikat väntade, gott värre vid en fin möbel.

Åter mot Åsberget. Nu hittar jag direkt i alla fall. Det var i alla fall inget folk i Bosseldal, inte väntat heller. Men snart är det full fart där vid älgjakten. Det blev bilder även på hemvägen, bl.a. ett mäktigt träd, troligen tall, som gett vika för många år sedan.

Färggrant är det vid den här tiden. Hjortronen är borta och bladen börjar ta färg.

Spurten mot Åsberget blev lite tyngre, motlut och nästan två mil i benen. Man känner sig nöjd när man får rulla hemöver i bilen. En liten kort tur i fäboden och en sista kopp kaffe satt bra. Några slutbilder från fäbodarna.

Här ser ni två kartor, en från år 1900 utgiven av Svenska Turistföreningen, reklam för vandringar redan då, och ”vår” tur är med. Den andra kartan är den jag fick med min app TOPO GPS, (rekommenderas), så bra att alltid veta var man är.

Jag avslutar med en önskan att den här turen justeras när det gäller märkningen. En tur verkligen att rekommendera. Helst vandrar man ju bara i en riktning om det går att fixa, annars blir det en kopia på min tur. Men då ska de mindre märkningsjusteringarna göras innan jag törs rekommendera den. Jag vet inte vem, eller om ens någon, ansvarar för detta. Men jag vet att folk i Venjan är angelägna om bra cykel- och vandringsturer i sina marker. Markeringsförbättringar gäller naturligtvis även på Älvdalssidan av intresserade där. Det lär ordna sig. Tack för den här gången. Kartorna:

Återbesök på Stora Höktanden på Älvdalens skjutfält.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om besök på Stora Höktanden på Älvdalens skjutfält. En sommar och en vintertur. Berget drog igen nu i augusti 2021. Jag dokumenterar turen här och ni får gärna följa med. Jag börjar med en vacker bild och hoppas den blir ”förebild” på FB-inlägget

Intresset för det här berget fick jag när jag läste en bok från 1957 av järvforskaren Peter Krott från Österrike, (Tupu-Tupu-Tupu) som så ingående beskriver trakterna.

Han bodde där uppe något år med sina järvar vid Mosseberg. Ibland guidade han Stockholmare upp på Stora Höktanden. En tvådagarstur med övernattning. Det lät vara en spännande trakt och kartan sade inte emot och jag har som sagt varit dit. En höstdag nu i slutet av augusti skulle även säkert ge fina bilder. Foto är ett starkt intresse för mig, naturfotografi.

Vi tar turen med bilder efter färden. Jag brukar stanna vid Jöllenbron efter det man passerat Rot norrut. Där ska man ju alltid över Rotälven. Jag stannade till några km nedströms Jöllenbron och tog några kort den här gången. Det såg fint ut från vägen.

Vacker skogsspegling i Rotälven

Vi tar väl med två bilder från Jöllenbron ändå.

Ett till måstestopp uppöver mot de nordligaste delarna av skjutfältet är Rotensugnet. En fin plats där Rällan och Rotälven strålar samman och gör sällskap ner till Österdalälven. Här finns fin rastplats, slogbod, vid bron för fikastund om så önskas.

Färden gick vidare utmed Rotälven upp mot Mossidammen, nära Mossiberg där Peter Krott höll till med sina järvar. Ett stopp på bron över dammen och en bild upp över Broksjön.

Broksjön

Jag sitter i bilen och rullar uppöver, Lånus ska passeras där man sedan åker västerut. Jag sneglar åt sidorna och bilderna finns där, här några mot Rotälven.

Färden går västerut och vi närmar oss första stoppet där jag ska hitta rätt på Pjuketta, en kojruin jag läst om men inte varit till. Men än är det inte klart med vattenbilder. Det nästan lyste grönt från en liten kärn på vänster sida, vägen mot Lokavallen har passerats och Dalsåsen ligger på höger sida. Det var helt enkelt grönt på botten och vattnet var glasklart.

”Gröntjärnen”

En bit till innan vi når Pjuketta på vägen upp mot Slängbodarna. Men ytterligare en bild, en av dagens bästa tycker jag. Färgskalan är full.

Färgeläge

Nu gäller det att få fatt på Pjuketta. Jag har fått beskrivning av Bosse Tegnér och en bra kartskiss av Anders Barke, så det ska inte vara några problem. Det skulle vara en fågelholk på höger sida av vägen som jag inte såg. Gick in i skogen ändå och såg en tjärn, där skulle det vara. Jodå, jag gick rakt på. Pjuketta, bara namnet gör att den måste ses. Om än bara en ruin. Toppluva på svenska, ”Fall-Lars” från Brunnsberg höll till där i ensamheten. Det finns mer att läsa om honom på FB: Fäbodar på Älvdalens skjutfält. Lars blev 95 och lär ha skjutit 5 björnar och ca 300 älgar sägs det. Nog en man med speciella egenskaper kan jag tro. Jag följde en stig ut till vägen, där satt holken. Några bilder från platsen.

Infoskylt av Bosse Tegnér.

Snart framme vid vandringen till Höktanden. Dagens stora mål. Kalkspridaren vid Lånån på vägen mot Lokavallen ska passeras. Där vid en blå plastpåse på vänster sida ska man gå in och rakt i ca 5,5-6 km. Man följer en jaktgräns mellan Slängodarnas och Lokavallens jaktlag. Närmare förklarat av A Barke: ”Man följer en s k kontroll upp till Höktand, ”1:a östra kontrollbas”, och korsar bl a den 18:e parallellen. (Kontrollerna har riktning klockan 11, parallellerna har riktning klockan 2.)”

Markeringen består omväxlande av gula skyltar, blå band eller ingen alls. Men rakt på som sagt. Det är hygglig stig där inte myrarna blir för stora. Det är där det kan bli lite problem, i alla fall vid första turen. Men med en app, t.ex. Topo GPS blir det inga problem. Först två bilder nere vid kalkspridaren och Lånån. Vattnet har stått högt nyligen om man ser till trädens beklädnad.

På med ryggsäcken och iväg. Första stopp får bli den nybyggda bron över Lånån. Används bl.a. vid jakten och för skoteråkningen. Lokavallens jaktlag är ”snickare”. Fin stadig bro blev det allt. Här vid bron var det en flottningsdamm i gamla tider. Vattnet skulle få en ordentlig skjuts för att bära med sig stockarna nere mot Rotälven och vidare.

Det blir ett kortare stopp längre upp, ca halvvägs. En slurk vatten i alla fall. Inget fika förrän man är uppe på toppen. Några bilder upp mot första stoppet.

Vid halvvägs brukar mobiltäckningen slå till. Så även idag. Jag stod ute vid en vacker tjärn och skulle ta ett kort där ett SMS plingade till. Jag fick besked att en person jag känner rätt bra fått ge vika och där i ensamheten blev det nog extra sorgligt. Den vackra naturen fick ge tröst. Man får sig en extra funderare sådana gånger. Bilder från tjärnen:

Nej nu lär vi gå upp. Fikatarmen gör sig hörd och det börjar faktiskt suga lite i benen. Myrarna tar ut sin rätt, och stigningen förstås. Men bilder måste det i alla fall bli. Då finns ingen hunger eller trötthet.

Det fick bli en rejäl paus uppe där vid skjutfältsgränsen och gränsen till Härjedalen. Inte vet jag, men gränsen till Norge gick troligen här i riktigt gamla tider. I alla fall i närheten. Vyer runt om, men träden kryper allt längre upp i klimatförändringarnas tider. Jag läste att Krott påpekar att 50-talet när han kom upp här så var det alldeles kalt.

En rejäl fika som sagt:

Uppe på Stora Höktanden.

En plats till skulle besökas innan hemfärd till Mora, Snoddskallen. Även det ett högt berg, men dit tar man sig med bil. 765 m.ö.h. Torvald S och jag cyklade dig en gång. Starkt gjort tycker jag så här i efterskott. Vi gjorde en rejäl tur uppe där på skjutfältet med start i Mossiberg. (Mosseberg i Krotts bok)

Några bilder från nerfarten från Höktanden:

Vi får avsluta turen med några bilder från Snoddskallen och en bild på själva vandringen, karta från Topo GPS. Det var klart värt de ca 10 milen att ta sig dit upp. Så härlig natur med den stora tystnaden och de stora vyerna. Vildmark helt enkelt. Någon frågande om jag inte är rädd där ute. Nej blir svaret. Jag vill inte bli uppäten av en björn, men det är rätt ovanligt att någon blir det, helst en knallandes utan hund. Ta gärna en tur uppöver dessa trakter, ni som kan ha dragning. Kom ihåg att kolla skjutfältets ”öppettider” bara.

Tack för den här turen! Det kan bli igen. Jag skidade i vintras från Lokavallen i skoterspår m.m. Även det kan naturligtvis rekommenderas i skartider.

Karta över turen från Topo GPS.
Avslutningsbild

Stockholmstur, besök på Skansen – Morastugan m.m. Fotografiska muséet och annat i huvudstaden.

Länge har vi pratat om att åka till Stockholm och Skansen och titta på den s.k. Morastugan som står på Moragården där. Morastugan är från Östnor och stod på plats 1891 då Skansen öppnade. Stugan är den första byggnad som förvärvats av Skansen och återuppförts. Arthur Hezelius köpte huset i Östnor 1885. Morabonden Bud Erik Olsson från Risa hjälpte Hezelius att hitta gamla saker att ta med till Skansen. Stugan flyttades från Bullasgården i Östnor där den tillhörde släkten Krång. Stugan torde vara uppförd mellan åren 1700 – 1750. Stugan stod först ca 50 m från nuvarande plats på Skansen. Då närmare Hackstugan och dammarna. 1928 flyttades stugan till nuvarande plats och blev en del av Moragården. Här några bilder exteriört från stugan vid vårt besök.

Vadan detta intresse för Morastugan. Jo, av den enkla anledningen att vi har en stuga i Rostbergs fäbodar i Mora och den stugan ska vara en kopia av den på Skansen i de flesta avseenden. Det var systrarna Eliasson från Mora som lät uppföra den. Första kranskullan och hennes systrar. Lite oklart, men troligen i mitten eller början av 50-talet. Innan vi tittar in i stugan på skansen en bild av Rostbergsvarianten nu i augusti.

När vi kom fram till stugan på Skansen gick vi runt den och trånade efter att få komma in. Det kom en dam så småningom i dräkt och vi började prata. Hon var ”stationerad” på Moragården och vi förklarade att vi gärna vill titta in i stugan. Det gick bra, hon låste upp och hängde med oss in. Så spännande! Några bilder här:

Mycket var likt Rostbergshuset, men mycket fler gamla saker. Vi får allt ta ett galleri till:

Vi var mycket nöjda med besöket och gick ut på gården och tackade för det vänliga mottagandet. Några bilder:

Vi tar med några bilder från Rostberg för jämförelsens skull. Största skillnaden byggnadstekniskt är att vi gjort ett större fönster norrut för att få stugan lite ljusare.

Allt är inte hus när man är på Skansen. Det var längs sedan jag var där med barnen, då var djuren i fokus. Vi gjorde en runda. Här några djur:

Vi knallade ner till området där hantverkare höll till, samt diverse småaffärer. Det var en trevlig upplevelse som jag missat vid tidigare Skansenbesök. Vi träffade på en trevlig järnhandlare som förresten skulle till Mora på ett järnhandlarföreningsmöte. Järnhandlarna skulle tas om hand av Viola Östlund och hade ett digert program i Moratrakten. Jag köpte en kopia av originalet till osthyveln. Den uppfanns av en norrman. Vi fikade hos en trevlig bagare och njöt i solen. Här några järnhandlarbilder.

Det drog ihop sig till utgång, vi kollade in några fler hus innan vi lämnade Skansen. En promenad till fotografiska muséet väntade.

Premiär på Fotografiska muséet för oss. Många utställare med olika inriktningar. Svårt att gilla allt skarpt, men mycket bra tyckte vi. Här några smakprov.

Dessa tyckte vi nog bäst om:

Jag vill avsluta med att rekommendera vårt hotellval, Hobo hotell centralt intill Gallerian. Bra frukost, personal och rum. Riktigt bra tyckte vi. Vi kommer att återvända. Det var en trevlig snabbresa vi gjorde men fick ut mycket av turen. Vi hann även kolla in högvakten vid slottet där jag blev påmind om när jag ristade in mina initialer i vaktkuren och fick böta ordentligt.

Glömde att säga att vi stötte på Greta på Mynttorget vid sin och kompisarnas fredagsdemonstration mot klimatutvecklingen. Hon kämpar på bra hon.

%d bloggare gillar detta: