Vi behöver utveckla vårt folkstyre – demokratin

Mora centrum från kyrktornet i maj 2022. Foto: Owe Hållmarker

Jag har ett stort intresse för demokratifrågor och ser och känner att vi står och stampar i samma system och tankesätt. Mina tankar går främst till folkstyret på en lokal nivå. Frågor och utveckling som ligger nära kommuninvånarna. Jag tycker helt enkelt att att vi ska ta vara folks engagemang på ett bättre sätt. Att jag tar upp frågan har inget med valutgången att göra. Har varit inne på området tidigare i en blogg. Klart att valet påminner om demokratifrågor.

Vi har vårt traditionella system i första hand, val var fjärde år. Vi väljer företrädare från olika partier som i sin tur utser ledamöter i olika nämnder och styrelser. Så har det sett ut länge och mycket lite har ändrats i den politiska organisationen på kommunal nivå. Små förändringar inom nämndernas ansvarsområden. Inte många av allmänheten känner till dessa förändringar eller nämndorganisationen över huvud taget.

Jag tar en bild med klar valanknytning för att ”lätta upp” lite.

Valaffischering utmed Malungsvägen.

Valaffischer hoppade man över för några val sedan. Nu är dom i alla fall åter, kanske även inför förra valet, tror det. Utmed Malungsvägen räknade jag en dag ca 25 affischer. Många med väldigt liten text och svåra att läsa. Förresten det är väl bilkörning man ska koncentrera sig på vid utfarten av Mora. Tror man verkligen att detta affischerande påverkar valutgången. Eller törs man inte låta bli om någon börjar? Ingen stor fråga, men ändå. Positiva reaktioner ger de inte. Tyvärr även sabotage förekommer, förstörelse och borttagning av skyltar. Kanske ett gemensamt beslut som förr, att skippa detta vore klokt.

Något annat. Läste helt nyligenen artikel i Dagens Samhälle där tidningen analyserat hanteringen av Liberalerna i Mora i förra valet. De fick inte röster till ett mandat men partiet togs ändå med i Moraalliansen på ett centermandat. Professor Gissar Erlingsson vid centrum för kommunstrategiska studier tycker att ”Centern öppnar bakdörren och släpper in ett helt annat parti utan väljarmandat. Det är att kortsluta utslaget i valet”. Han anser att luckan i lagen bör täppas till, det kan komma att ske ”värre saker”.

En annan professor, Olle Lundin påpekar att det måste väldigt förvirrande för väljarna att förstå vem det är som är ansvarig för saker i den här kommunen. Han påpekar att kommunallagen ”låtsas att de politiska partierna inte finns”. De nämns inte ens. Det finns en historisk förklaring till att lagen, när det gäller vem som är valbar, helt fokuserar på personer.

Partipolitiken fanns inte i kommunerna före andra världskriget, utan man valde framför allt kloka gubbar som man tyckte skulle sitta där i toppen. Och de i sin tur valde kloka gubbar som skulle få poster i en nämnd. (Gubbar säger han, det var väl en kraftig majoritet för dessa på den tiden/ min kommentar)

Till huvudämnet för bloggen: Förnyelsen/förändringen av folkstyret. Det är inte utan att många känner att mycket kring den lokala demokratin gått i stå. I alla fall ingen utveckling som märks särskilt mycket. Ambitionerna är att Moraborna ska engagera sig mer och deltaga på olika sätt. Delaktigheten ska helt enkelt öka i de ”nära” frågorna. Likaså sägs att kommunens agerande ska kännetecknas av fullödig information och transparens. Jag vill påstå att det finns en hel del att göra.

Många förslag finns i Sverige på utveckling och förändring. Här några exempel att fundera på:

Medborgarbudget: Bjud in alla intresserade medborgare och låt dem tillsammans planera hur skattepengarna ska användas.

Sänkt rösträttsålder: Varför ska just åldern avgöra vem som ska få rösta? Det är inte säkert att en hundraåring har mer koll på samhällsfrågor än intresserade sextonåringar.

Digitala folkomröstningar: Om folket verkligen ska styra, så kan vi väl få rösta direkt om fler frågor via våra mobiler och datorer?

Förnya partierna: Hittills har demokratin aldrig fungerat utan ett representativt flerpartisystem – men partierna måste hitta nya arbetsformer, som får fler människor att engagera sig!

Olika typer av paneler, rent allmänna eller i speciella ämnen: Bollplank eller beslutande rent av i vissa mindre överväganden. Vi hade en gång Morapanelen som fick ”rösta” i vissa frågor. De var drygt 200 personer men i ökande. Kunde blivit ett bra bollplank för de beslutande. Morapanelen lades ner i stället för att utvecklas.

Nya omröstningsmetoder: Kanske borde vi satsa mer på personval? Eller ska varje väljare få tio röster var, som sedan kan fördelas på flera olika partier?

För många partier: Frågan är om alla småpartier egentligen har sitt berättigande? Hur stora är avvikelserna mellan dem egentligen. Några profileringsfrågor som ska berättiga deras existens, men egentligen, behövs alla? De berörda tycker naturligtvis det, men allmänheten? Jag är helt säker på att om senast 10 år ser det annorlunda ut.

Ombudens tid börjar avta. Min syn på detta är att vi alltmer blir mer oberoende av ombud i många sammanhang. Jag anser folk kapabla att i de flesta fall vill och kan föra sin egen talan. Får de bara chansen så visar det sig säkert. Tiderna förändras, kanske ”ombuden” var viktigare förr i tiden.

Går man sedan utomlands och tittar så finns många vettiga förslag på förnyelse av vår demokrati, både på riks- och lokal nivå. Det hoppar vi här.

Gågatan – en äldre bild. Inget med årets val att göra. Men det här är partiernas favoritplats att möta folk inför valen Foto: Owe Hållmarker.

Var fjärde år. En annan sak som för många känns underlig och tveksam är att 3-4 veckor före valet var fjärde år dyker det upp politiker i centrala Mora. Det är väl ok att de personer som ev. ska representera oss visar upp sig och ”raggar” väljare. Förklarar sina ståndpunkter m.m. Men nog borde de ses och höras oftare i många olika sammanhang. Det är vi många som tycker. Det borde planeras möten med Moraborna i både stora och små frågor hela tiden i olika former.

Man hör nu att förtroendet åter sjunkit för våra folkvalda. Något beror det på och något bör göras. Rejäl förnyelse tycker jag, men jag är väl för otålig. Mer direktdemokrati tror jag stenhårt på. Vilket engagemang det skulle bli.

Politik som försörjningsbas. Det börjar bli mycket det här, men jag måste ta upp en sak till. Jag nämnde att mycket av det som sagts här naturligtvis inte faller i god jord hos alla som styr och ställer. Dagens system ger både makt och inte minst ekonomisk avkastning. Det är klart man bevakar sin försörjning eller delar av den. Arvoden ska naturligtvis utgå för nedlagt jobb, men jag tror inte det var meningen från vår demokratiska start att många politiska företrädare ser sitt demokratijobb som en försörjning. Då har vi nog kommit väl snett.

Förresten, en sak till. Vallöftena var lite mer vaga på flera håll i år. Det försvarar man med att man inte vet i vilka konstellationer/allianser man ”hamnar” i och vad man då kan stå för.

I och för sig bättre det än att ge stora löften som inget är värda när styrandet börjar. Då gäller det att ”hålla sig inne i värmen”. Flera exempel finns på svikande av löften. Nej, många önskar konkreta löften, vad ska vi annars gå på i våra valda ombud?

Ger man vallöften så ska man hålla dem – eller så hålla sig ifrån allianser i olika former. Partier som står för sina konkreta vallöften får allmänhetens förtroende framöver – och tvärtom. Sök stöd för varje fråga – inga ställningstaganden över hela linjen tillsamman med andra.

Tack för att ni orkade med dessa demokratifunderingar. Folkstyre var/är ett starkt intresse för mig under och efter det s.k. arbetslivet. Jag har medverkat i några demokratiyttringar i form av namnlistor, insändare m.m. Det har jag fått sota för och detta verkar inte vara ”rumsrent” hos det styrande, tragiskt nog. Det är ju det som är demokrati, lyssna på Morabornas önskningar, även mellan valen.

Owe Hållmarker/oberoende demokrat.

Kvällsbild från kyrktornet i maj 2022. Foto: Owe Hållmarker

En vildmarkstur i Norra Mora Vildmark.

Vi har våra pärlor i kommunen. En av dem är definitivt naturreservatet Norra Mora Vildmark, nära 15 000 ha stort. Grannreservaten Våmhuskölen och Anjosvarden gör inte saken sämre. Reservatet Stopån i Orsa ligger i gränstrakterna. Framtiden kommer att tacka oss för att dessa fina reservat avsatts däruppe i vildmarken.

Det finns en markerad led från den uppskyltade punkten ”692 m över havet” strax före Kräckelbäcken utmed vägen från Älvdalen. Leden går från vägen österut mot Malmborgskojan och vidare norrut mot Grenkojan och Skuråsen. Jag var i trakterna och åkte skidor på vårkanten med Per Ax. Då tänkte jag att jag måste gå turen. Jag körde upp cykeln till Skuråsen. Det fick bli en cykeltur åter till bilen. Promenad 12 km och cykel 9 km. Härlig omväxlande vandring med gammelskog och stora myrområden. Den mytomspunna platsen Jämtmot ligger i närheten av stigen. Ett vindskydd finns alldeles intill Jämtmotåsen. Jämtmot sägs vara en urgammal marknadsplats. På den tiden när gränsen mellan Sverige och Norge sammanföll med gränsen mellan Mora och Härjedalen. Alldeles norr om Ulvsjö.

Nog med historia, nu ska vandras på den fina mjuka, omväxlande stigen. Den är bra markerad. Men man får inte titta i backen för länge när man går, rätt vad det är kan det bli en ”90-gradare”. Vädret kunde kanske varit lite mer solbetonat, men vad göra åt det. Det klarnade de sista kilometrarna.

Inspirerande stig direkt, det här blir fint!

Jag knallade på i hygglig fart. Det är ju en bit att gå och jag brukar sinka mig själv med fotografering både här och där. Men det är halva nöjet, att dokumentera och visa upp för andra.

Motiv finns för den naturintresserade. Höstfärgerna börjar komma och kläda marken och träden så fint. Jag träffade en person vid ICA Olsson som undrade om jag inte var rädd för björn. Förresten sa hon, är det inte älgjakt däruppe nu. Visst har jag respekt för björn, men rädd, absolut inte. Jägare såg jag inte till och jag fick väl vända om dom rådde mig till det. Nej, ripor, orre, korp, några småfåglar var det liv jag såg och hörde. När vi skidade såg vi fler torrakor, dom finns mer ute runt myrarna och på ”holmar”ute på myrarna. Men visst såg jag gammelskog så jag blev nöjd.

Apropå torrakor. En slagen ”hjälte”.
Markerat även till Oradtjärnbodarna efter några km. Dit har jag varit många gånger men inte gått här. Får testa framöver. Nej, nu gällde Malmborgskojan till att börja med.

Förmodligen Költjärnen därnere.

Myrmarkerna tilltog österut.

Jag matar på med bilder. Trots det gråa vädret blir bilderna och färgerna bra.

Favorit motiv, dessa gammelstubbar. Gärna ”färglagda”.

Nu närmar vi oss Malmborgskojan. Vi befinner oss här i början i Våmhuskölens naturreservat bildat 1987 och 2 888 ha stort. Malmborgskojan har fått sitt namn efter Fredrik von Malmborg. Han var stor skogsägare i området och överlät mark och koja till Länsstyrelsen. Kojan är främst en jaktstuga numera. Här reserverar jag mig litet för mitt faktakunnande.

För tidigt med fika. Bara drygt 5 km avklarade. Måste kolla in slogboden någon km längre fram. Kanske kaffe där?

Färden gick vidare, norrut.

Färggrannt

Slogboden som väntar såg jag i vintras. Den sattes upp år 2000 och ligger alldeles i anslutning till Jämtmotsåsen. Lite spännande plats. Men inga fynd är gjorda vid platsen såvitt jag vet.

Nej, inget fika här heller. Jag har varit till Grenkojan tidigare och där är det fint. Kanske solen kommit fram när jag är där. Jag knallade vidare över myrarna som blev fler här ett tag.

Färgstarkt intill slogboden/vindskyddet.

Grenkojan i sikte. Nu lär det bli fika. Annars blir det ju inget.

Lika städat och fint som sist jag var här, ca 5 år sedan. 8 britsar för jägarna. Stugan har tydligen funnits på platsen sedan 1927. Den förbättrades och byggdes på år 1997. Nusnäsarnas utskog ligger här och dom är mån om sin koja. Jag fick för några år sedan låna ett fotoalbum av Lennart Lind som han fixat i samband med nybyggnationen. Sök på Grenkojan på ”Du vet att du är från Mora när” så får du fram fotoalbumet från Lennart.

Det känns som man lämnar vildmarken när man går från Grenkojan kilometern ut till vägen. Nu gäller det att cykeln är kvar. Vädret blev bättre och den blå himlen visade sig.

Cykeln låg kvar med skor, hjälm m.m.

Mot Kräckelbäcken först.
Man siktar på håll det gamla boningshuset i Kräckelbäcken. Här kom Ulvsjön ”kändis” Ulla-Britt Lindberg ifrån. Broder Rolf Jonasson bor kvar på platsen i ett annat hus alldeles bredvid det vi ser på bilden. Det bor inte många kvar i Ulvsjö/Kräckelbäcken numera. Lite osäker, men kanske 2-3 personer. Dom faller ifrån. När jag började jobba på kommunen 1980 var det ca 25 personer skrivna där.

Vi avslutar med en kartbild över turen. Det blev en minst lika fin tur som jag förväntat mig. Samla ihop några intresserade vandrare, ta med flera bilar så slipper ni cykla. Naturintresserade blir helt nöjda, jag lovar.

Visionen om Strandens skolområde är kvar

Jag har under många år varit engagerad på jobbet och privat i att området vid f.d. Strandens skola ska bli och vara något bra för framtiden. Det har ett så bra läge och bör utnyttjas på bästa sätt. För ett antal år sedan var det ett företag som ville etablera handel där, en stor ”köplada”. Det blev nobben även om det hördes positiva tongångar från vissa. Vi var många som drog en lättnadens suck när det blev nej. Nu har beslutats att bygga en högstadieskola där. Tre partier är emot men den styrande majoriteten för. Jag går inte in djupare på frågan och de olika ställningstagandena. Det är för och emot. Vi som är emot vill att eleverna ska ha bästa möjliga miljö under sina skoldagar och när de ska ta sig till och från skolan. För att uppnå det tycker vi helt enkelt inte det är en lämplig plats att bygga en stor högstadieskola på.

Vi ser hellre att vi har två skolor, de befintliga som kan förändras och förbättras. Då får vi skolor där elever bor och de blir inte så jättestora. Om Morkarlby är ”besvärlig” att förbättra kanske man kan fundera på en ny inom Kanadaområdet där många bostäder planeras. I Noret torde det inte vara några problem med utrymme eller annat. Om det nu absolut av olika skäl ska vara en skola så anser vi läget helt fel och det bör utredas på djupet var en ny stor skola i så fall skall ligga. Frågan har utretts tidigare och då var konsultförslaget en samlokalisering med gymnasieskolan. Det föll inte i god jord. Andra platser som diskuterats är bl.a. Sandängarna, den s.k. AMU tomten i Öna, och Tingsnäs. Kommunledningen ser Strandenområdet som den bästa platsen för skolan.

Här vill många ha något annat än en stor skola.

Min vision är att när besökare och morabor anländer till Mora ska de här mötas av en fin tilltalande park. Den nya cirkulationsplatsen kommer att ligga en bra bit innanför staketet ni ser på bilden och skolområdet krymper. Vi har nu fått en bra infart till Mora efter Noretbron med grönytor och träd, än fler blir det får vi hoppas. Då ska man närmare centrum mötas av en vacker park och tydlig siktlinje mot kyrkan. Man möts senare av Prostgården, Vasastatyn och Mora-Nisses hus.

Det är ingen höjdare att blocken kommer att riktas mot stora huskroppar med ”ryggen” mot vägen. Inget välkomnande värt Mora tycker många. På bilderna ser ni det av SBB utformade förslaget som förelåg när beslutet om bygget togs. Rondellen som nu ska byggas ser ni hitom det stora svarta taket.

På området ska givetvis plats ges för mycket annat än en vacker park. Till exempel en utescen, marknader, diverse aktivitsytor, Vasaloppets behov av ytor m.m. När det gäller Vasaloppets önskan om fler duschar kan det säkert lösas utan en ny stor skolbyggnad. Det går t.ex. att bygga på Rosa Huset.

Som sagt, min vision lever så länge vi inte ser några nya skolbyggnader på platsen. Det är väldigt många i Mora som delar den meningen men det är naturligtvis även många som helst ser en skola där. Min tanke ser jag som långsiktig när det gäller den så begränsade platsen. Det känns verkligen långsökt att trycka in en stor skola med allt vad det innebär på en så minimal plats. Ett begränsat område omgivet av trafik och avsaknad av närboende elever.

Nej låt eleverna få riktigt bra förhållanden på annat håll och låt det s.k kulturstråket från Zornmuséet – Zorngården – Kyrkan – Tingshusparken -Vasaloppets hus – Mora-Nisses hus – Prostgården få avslutas med en vacker park m.m. i anslutning till med Rosa Huset.

Hoppet är det sista som överger mig, även i den här för Mora viktiga frågan.

Sveriges minsta banklokal låg i Oxberg

En banklokal på ca 7 kvadratmeter. Så kunde man ha det på 50-talet. Åtminstone om man befann sig i Oxberg i Mora kommun.

Far min, Carl, var från Oxberg och hans far Oscar Andersson startade en lanthandel där, Oscarbudi. Han hade affären först i bostadshuset, men flyttade ca 1915 ut den i en vävskedsfabrik han lät bygga ca 1910. Vävskedstillverkningen tog andra vägar och lanthandeln levde vidare där ute vid den nu s.k. Vasaloppsvägen. Oscar fick förtroendet av Kopparbergs Läns Sparbank att hålla med en banklokal i affären. Det fanns ett litet kontorsutrymme där inne i affären. Max 7 kvadratmeter enligt min farbror Albin Oscarsson som senare tillsammans med hustru Mia tog över affären.

Var kommer jag in i bilden? Jo, det blev så att far min Carl fick ta hand om bankverksamheten efter sin far Oscar. Carl hade ansvaret i drygt 30 år. Öppettider, varje eller varannan lördag ett par timmar. Säkert lite flexibelt.

Som liten grabb på femtiotalet var det roligt och spännande att få åka med i Kapitänen upp till Oxberg, ett litet äventyr. Jag har många trevliga minnen från Oxberg i många sammanhang och dessa lördagsturer var roliga. Utöver bankbesöken tillbringade jag från tidiga år många sommarveckor uppe hos mormor Lovisa i Kattbock. Hon och grannen Carl Palmberg och hans hushållerska Maria Kuver i Persgard blev mina ”styvföräldrar”. Carl och Ebba hade fullt upp med sin fröhandel i Morkarlby.

Albin och Mia skötte banken de sista åren då Carl drog sig tillbaka. De ställde tydligen upp när Minuten krånglade i Mora. God service var måttot i den butiken/banken.

Jag har länge varit intresserad att titta in i den gamla affären och det lilla bankkontoret. Det öppnade sig möjligheter och jag var inte sen att ta mig en rejäl titt och även många bilder. Kusinerna Margareta och Göran Albinsson släppte in mig efter en del tjat från min sida

Det kändes i maggropen när jag skulle gå in. Jag blev så överraskad av vad fint det var där inne i affären. Albin hade nästan skapat ett lanthandelsmuseum. Butiken slog igen 1978 och Albin hade för avsikt att visa hur det såg ut i en gammal lanthandel.

Vilken fin syn jag möttes av. Minnet vaknade snabbt till liv.

Inne i Oscarsgard där Mia och Albin bodde såg jag en bild av Albin som passar in här. En bra tecknad bild på Albin Oscarsson.

Albin Oscarsson på äldre dar.

Jag knallade runt inne i affären och såg många trevligheter och fina gamla varor som bevarats ur sortimentet.

Här några exempel på varor:

Albin hade tidigare en vävskedfabrik och givetvis fanns varor från den tiden i butiken. Spolar och skyttlar.

En av höjdpunkterna att komma till affären var att träffa farbror Albin. Han var alltid glad, pigg och snäll. Inte nog med det, han var en hejare på att fixa karamellstrutar av brunpapper. Ett bra handlag och bra med fyllning ur karamellburkarna.

Här i glasburkarna fanns godiset som Albin bjöd på.

Affären hette Oscarbudi efter farfar. Tidigare fanns tre lanthandlare i byn, Konsum, Fredrik Eriksson och Oscarbudi.

Albin var händig och han hade ställt fram två fordon som han tillverkat. En på Skeriol. Folkhögskolan låg Albin varmt om hjärtat. Han stortrivdes tydligen väldigt bra på den skolan.

En minnesskylt om den gamla vävskedsfabriken, Mora Mekaniska Vävskedsfabrik AB.

Vi tar några fler inrednings/affärsdetaljer. Nödvändiga i en lanthandel.

Jag fastnade lite extra för dessa barnskor. Riktigt små och även mycket nötta. Skor var en lyx förr och farmor berättade när de gick till Mora på konfirmationsundervisning så fick dom inte ta på sig skorna förrän de kommit till Morkarlby. De fick inte nötas. Det kan ju rent av vara far mins skor det här som Albin hittat och lagt ut i affären, vad vet man?

Fotboll var populärt i Oxberg, man kunde även få sig ett par fotbollsskor i Oscarbudi.

Rejäla dobbar.

Innan vi går in i banklokalen måste jag visa några fler exempel på varor i affären från förr.

Albin hade som sagt planer på att göra ett lanthandelsmuseum efter stängningen 1978. Han fixade även fram en originaldisk som han förvarat nere i gamla vävskedsfabriken. Jag måste nämna det kanske självklara som man blev mött av i en sådan här affär. Det var i princip aldrig tomt. Gubbarna, oftast gubbar, satt inne där framför disken i hörnen och ackorderade. Kunderna blev förmodligen alltid tilltalade och blev kanske lite utfrågade. Hursomhelst, en riktig samlingsplats var allt lanthandeln förr. En träffpunkt helt enkelt.

Affärsdisk från butikssstarten.
I den här köpmansdisken förvaras bl.a. tobak och cigaretter tror jag allt.

Innan vi kan gå in i banken så passerar vi ett mindre lagerutrymme med allsköns varor. Ett rejält djup på sortimentet.

Banklokalen nästa, där far min tog emot sparkunderna. Det var nog mer insättning än uttag om jag kan minnas rätt. Det kan nog bero på att jag mins barn och ungdomar med sparbössor som skulle tömmas och pengarna sattes in på bankbok. Nyckel till sparbössan fanns inte alltid så det kunde bli ett väldigt pillande med kniv eller liknande. Största festligheterna var när det var en s.k. spardag med saft, bullar och ballonger. Då höll jag mig nära farsan. Annars kunde jag nog lika gärna vara ute på byn med kusin Göran.

Fars plats. Askfat på bordet på den tiden.
Ett litet sidospår kanske. Det här är den förstfödde i fars familj. Namnet var Alfred om jag minns rätt. Han dog tyvärr tidigt och far Carl blev därmed det äldsta barnet i familjen, född 1904. Bilden fanns hursomhelst inne på kontoret.

Direktör Kypengren från Mora på besök på kontoret och testar den vackra telefonen som var i full funktion.

Det blev mycket det här och säkert kommer jag att komplettera med information och bilder. Men dokumentationen är så viktig så intresserade tål säkert att läsa. Som sagt 1978 avslutade Mia och Albin sin affärsverksamhet i Oscarbudi. Många bybor tyckte naturligtvis det var tråkigt. Men tiden har sin gång. Affärsinnehavarna fick i alla fall en gåva och ett varmt tack från bybor vid avslutningen.

Rätt måste vara rätt!

Jag skrev i mitt förra inlägg om min besvikelse över att jag sett mig ”petad” ur valorganisationen inför höstens val trots min stora erfarenhet. Jag fick frågan om att fortsätta som ordförande i Strandens valdistrikt men tackade nej. Jag rekommenderade en annan person som tog sig an jobbet.

Den nye ordföranden fick som det alltid varit uppdraget att ragga ihop en uppsättning valförrättare. Efter viss korrespondens med kommunens ansvarige skrev den nye ordföranden att hen undersökt läget och föreslog de personer hen hade fått ja ifrån. Några hade han inte nått ännu.

Som svar fick han ”Bra jobbat!, ja det stämmer att NN tackat ja under förutsättning att hen fick jobba på Stranden. Jag kan se om jag kan få tag på NN som jobbar på annat håll. Gällande Owe så behöver jag stämma av det med valnämnden.”

I Mora Tidning hävdar de ansvariga att det var fullt i distriktet när mitt namn som valförrättare föreslogs. Det stämmer alltså inte. Vi har svart på vitt på det enligt ovan. De hade fått nya namn inklusive mig och alla hade de inte fått tag på. Ändå sägs det i MT att det var fullt när jag föreslogs? Listan skulle väl göras klar med förslag till valförrättare men innan det skulle mitt namn ”stämmas av med valnämnden”.

Jag skrev ett brev till kommunen den 25 augusti och förklarade i detalj hur jag uppfattat vad som skett. Det var steg för steg i korrespondensen som ägt rum. Jag skickade till ansvarig med kopia till Valnämnden. Jag fick meddelande om att brevet mottagits men inget svar per tfn eller brevledes. Ingen har kontaktat mig. Jag skrev senare min blogg och då ringde tidningen. I artikeln kom den förklaring som jag inte köper. Att det var fullt redan.

Jag anser mig en rättskaffens person och när jag protesterar mot min ”petning” blir det än värre när jag anser att man far med osanning. Om det är något jag inte begriper så borde dom kontakta mig och redogöra i detalj för skeendet. Det är jag naturligtvis mycket öppen för.

Nu får det räcka för denna gång, men jag måste få ur mig detta.

Det har hänt en del sen sist i frågan om att bli petad som valförrättare i Mora. Jag vill komplettera lite idag 2022-09-05. Jag har haft viss korrespondens med kommunens valansvarige tjänsteman, med kopia till valnämnden.

Min sista och avgörande fråga var varför jag skulle ”stämmas av med valnämnden” när han fått fyra namnförslag av den nye ordföranden i Strandens valdistrikt varav tre godkändes i mail tillbaka. Men jag skulle som sagt ”stämmas av”. Det var på intet sätt fullt med valförrättare i Strandens valdistrikt vid det tillfället. Det viktiga här är att svar har uteblivit från de ansvariga.

På tal om att stämma av med valnämnden har jag varit i kontakt med ledamot i nämnden som säger att mitt namn inte alls diskuterats. De fick en färdig lista med namn som de givetvis godkände. Det är den vanliga gången. Att mitt namn plockats bort har alltså skett hos kommunens tjänstemän, ev i muntlig kontakt med valnämnden, vad vet jag?

Jag får många frågor om hur det gått till att jag uteslutits och jag kan inte svara annat än att jag inte är välkommen som valförrättare i kommunen. Jag är inte bedömd lämplig. Slutsatsen till denna bedömning torde vara mitt engagemang i kommunala frågor under de senare åren. Jag tycker det är oerhört allvarligt detta beteende i en kommun. Jag mår väldigt dåligt av det och kan inte ta det till mig. En kontakt och en trovärdig förklaring vore rimlig. Inte falsarier som det var i tidningen.

Att jag skulle bli utsatt för detta efter dryga 30 år i kommunen är i mitt tycke i det närmaste olagligt.

Jag önskar er er ett gott val och får se om jag återkommer i frågan, vem vet??

Owe Hållmarker

Engagemang som straffar sig

Här kommer en liten redogörelse vad som kan hända om du för starkt engagerar dig och har synpunkter och lägger dig i kommunal planering och annat. Jag kommit med idéer inom några områden som stridit mot vad majoriteten i kommunen har planerat och tänkt genomföra. Vi har fått många kommunmedborgare med oss, vi som tillsammans kämpat för en annan tingens ordning. Namninsamlingar m.m. Inget av det jag engagerat mig i har jag någon personlig vinning av och jag har ingen partipolitisk bindning. Mitt intresse för demokratifrågor är stort agerandet är ett utslag av detta. Som sagt, vi har samlat upp många Morabors synpunker och framfört dessa på olika vis.

Det är självklart att det inte setts med blida ögon från de styrande. Men det tillhör spelets regler att få reaktioner från väljarna, ett friskhetstecken anser jag. Kommunens politiska ledning har ju ändå sista ordet

Andra sidan av myntet är att jag har jobbat inom kommunen under drygt 30 år och samlat på mig rejäl erfarenhet. Såvitt jag känner till har jag gjort en godkänd insats och på senare år efter pensioneringen har jag fortsatt vara en stark ambassadör för Mora i många sammanhang. Bland annat inom sociala media och som konsult inom fritidsfrågor, Mora Outdoor. Jag har på slutet kallats för en stor influenser för Mora. I positiv mening.

Till saken. Jag har i jobbet deltagit i valarbete vid varje val sedan start i kommunal verksamhet 1975, Älvdalen först. Mora från 1980. Deltagit och varit ansvarig i ett stort antal val, allt från folkomröstningar, EU-val, allmänna val, kyrkoval. Jag var vid senaste valet ansvarig för ett valdistrikt, Stranden, det största i Mora. Fick frågan av valansvariga om jag vill fortsätta som ordförande i höstens val. Jag tackade nej , tyckte det var dags att skola in någon ny. Jag föreslog NN som bliv tillfrågad och tog jobbet. Hen har deltagit i valjobbet tidigare.

NN fick sedan uppdraget att föreslå personer att arbeta inom valdistriktet. Jag fick frågan och tyckte det kunde vara roligt och intressant att deltaga en gång till. Ett trevligt gäng och som sagt ett kul jobb. Samtidigt kände jag att jag naturligtvis kunde vara till stöd för nye ordföranden och vice ordföranden. Jag fick förresten frågan av NN om jag kunde tänka mig vice-jobbet men avstod även det.

NN skickade in förslag till valansvariga där valnämnden är den slutligt politiskt avgörande instansen. Förslaget kommenterades med att alla namnen godkändes men ”Owe måsta jag stämma av med valnämnden”.

Valnämnden gick igenom ärendet och valde personer att ingå i valdistrikten. I Strandens valdistrikt fanns jag inte med. Jag och NN blev högst förvånade och jag skrev till valansvarige tjänsteman och undrade varför jag uteslutits. Jag fick svaret att en föryngring ska genomföras. Många ordf. och vice har annonserat att detta är deras sista val. Därför vill man rekrytera personer som kan vara med i flera val framöver. Det är väl lovvärt, med Stranden hade ju klart med två ”hyggligt” unga, både ordf och vice. Bland de övriga förslagna deltagarna i distriktet var det si och så med erfarenhet och ålder. En person några år över 80. Inget fel i det, men han gick i alla fall före mig apropå föryngring. Någon fyller strax 70 och vissa andra har mager eller ingen erfarenhet.

Vad är jag ute efter, jo, som ni misstänker känner jag mig som en person som de styrande i kommunen inte gärna vill ha att göra med. Varför skulle jag kontrolleras extra av valnämnden och varför tog man inte tillvara min stora erfarenhet? Det går inte att se det på annat sätt att dom vill inte ha mig i röstningslokalerna. Vad jag nu skulle kunna göra för ont där i ett väl ”skyddat” val utan inblandning av valfunktionärer vid kontakter med de röstande.

Den enda begränsningen som valnämnden beslutat om är att valfunktionärer inte får vara upptagna på politiska partier anmälda listor.

Jag vill absolut inte ta på mig någon ”offerkofta” men jag känner mig kränkt och utesluten efter allt jobb jag gjort och gör för kommunen i många sammanhang. Riktigt ledsen blir jag och har svårt att ta till mig det som skett. Visst kan jag avstå att jobba med valet i höst, men agerandet från den politiska ledningen i kommunen ser jag som långt ner på skalan för en värdig behandling.

Ett stort samhällsengagemang som tar dessa vägar är inte OK för någon.

Owe Hållmarker

Tjäderåsen och naturreservatet Norra Gällsjön

Jag var nyligen i Myggsjö, Laxtjärn m.fl. ställen uppe på Orsa Finnmark. Jag gjorde en cykeltur då på de rätt krävande grusvägarna däruppe. Jag hade även Tjäderåsen ”i sikte” men det fick bli någon gång framöver. Nu var det den gången framöver. Jag hade även av Per Ax fått reda på att naturreservatet Norra Gällsjö var vackert där vid sjön. Ingen lång promenad dit heller.

Att jag siktade på Tjäderåsen berodde en del på de 10 skoleleverna från Ulvsjö med fröken 1934 som gjorde en skolresa till Mora. Något de länge, länge sett fram emot. Första delen av resan blev en vandring i regnväder på en stig från Ulvsjö fram till Tjäderåsen. Där fanns en bilväg från Noppikoski. Från Tjäderåsen blev det att sitta på ett litet lastbilsflak de 10 milen till Mora. Dr Helling med fru och prosten Hillerström var skolresearrangörer och hade hyrt in lastbil med chaufför. Det tog väl hand om barnen i Mora. Jag har skrivit en blogg om detta besök på denna blogg.

Bild från hemresan från Mora. Det torde varit samma transport till Mora från Tjäderåsen.

Svartbäcken påväg mot Tjäderåsen

Jag tog bilder som jag brukar, divers bäckar och annat på vägen uppöver. Nordkap var nästa anhalt. Alldeles på gränsen till Jämtlands län och Härjedalens kommun.

Jag kom rätt. Åkte vidare.

Jag körde vidare och var några kilometer från Tjäderåsen då en björk hängde över vägen och stoppade mig.

Jag bröt kvistar och lyfte björken så högt jag kunde. Jag provade att ”smyga” under bilen, men det felade någon cm. Det blev att vända och ta en liten omväg. Det jag nu lärt mig är att ha yxa eller såg med i bilen på alla mina skogsturer. Nu har jag bådadera.

Vidare på de små skogsbilvägarna, passerade Oreälven och Rumpsjön. Oreälven kommer från Oresjön och Oretjärnen och myrarna däromkring.

Oreälven i finsk tappning.

Kaunisjärvi , Vackra sjön, var det ursprungliga namnet på Rumpsjön enligt lilla skylten till höger.

Det blev allt finare ju närmare Tjäderåsen jag kom. Platsen ligger över 600 m.ö.h. och var en fin öppen plats med fina gamla hus. Det såg ut att ha varit en fin liten by med stora vallar.

En riktig fin plats som sagt. Väl värt ett besök. Kombinera gärna med att titta på naturreservatet Norra Gällsjön. Några km från Tjäderåsen och en promenad i reservatet på ca en km ner till sjön. En kanonplats att stanna och fika på.

Infoskylt

Jag träffade på en man som kom fram till vändplanen före reservatet. Ganska otroligt. Hade inte sett en bil eller människa sedan Noppikoski. Han jobbade för Orsa besparingsskog och skulle träffa två killar som kom med båt från Härjedalssidan. Kommun-/länsgränsen går mitt över sjön. De skulle serva länsstyrelsen som skulle inventera fisken i sjön. Många nät med olika storlek på maskorna. En riktig seriös inventering som skulle hålla på ett dygn. Viktiga saker som vi vanliga inte har en aning om.

Det blev en lång fikapaus därnere vid sjön efter att Orsakillen visat mig runt i stugan.

Norra Gällsjön i all sin prakt.

Det kanske syns att jag trivdes därnere.

Det är några mil hem till Mora och det blir att dra sig tillbaka. Inte samma väg, jag åkte ner mot Tjäderås-Långsjön och vägen mer mot Myggsjö där jag cyklade några dagar tidigare. Ytterligare några bilder, smakprov, från naturreservatet.

Mot Noppikoski via Vässinjärvi där mycket mer vatten behövs för elproduktionen. Avslutar med bild från sjön.

Denna lilla tur rekommenderar jag starkt för er som vill ”komma ifrån” lite mer. Tystnad, vacker plats och härlig natur mestadels. Främst i reservatet och nära Tjäderåsen.

Ett besök i Orsa finnmark, Myggsjö, Laxtjärn m.m.

En cykeltur var planerad norröver. Lite tveksamt vart, tänkte mig först utgå från Unntorp och norrut. Nu föll valet i stället på Orsa finnmark, Myggsjö, Laxtjärn m.fl platser. Jag hade för mig att de 10 barnen från Ulvsjö 1932 vandrade till Laxtjärn för att där bli hämtade till Mora på sin fantastiska skolresa. Nu var det Tjäderåsen, men det är nästgårds till Laxtjärn. Myggsjö har jag besökt tidigare och det är så fint att jag gärna återvänder. Hoppas bilden på ödekyrkogården i Myggsjö kommer först vid delning i Facebook.

Innan jag nådde Myggsjö tog jag några bilder, vid Bergslagskojan, Lekattkölen och Myggsjövallen.

Kul att stanna och kolla in diverse saker på turen. Planen var att parkera någonstans i närheten och cykla mot Laxtjärn och besöka Harabacken på vägen upp.

Myggsjö, den fina finnmarksbyn är värd ett besök. Den ligger fint i en sluttning och där finns en gammal skola och ödekyrkogård från 1821. Där ligger även en nyare kyrkogård från modern tid. Först en beskrivning av byn. Det är så bra med dessa informationstavlor framtagna av Orsa Vildmark.

Ödekyrkogården är så ”häftig” att den kräver ett eget kapitel. Den invigdes som sagt till byns stora glädje 1821. Därföre hade det varit stora projekt att ta hand om de döda och få dem i vigd jord. Läs den intressanta historien:

Dags att dra vidare. Laxtjärn väntar. Jag tog bilen en bit utmed vägen som bär till Noppikoski. Parkerade där det var skyltat Laxtjärn. Jag måste ändå få en cykeltur på någon mil. Även om vädret kunde varit bättre. Motvind och mulet uppöver de rätt jobbiga backarna. Desto mer njutbart på hemvägen i medvinden mot solen. Ett stopp vid Harabacken, även det in finnby en gång. Nytt för mig.

Åter ner till Laxsjövägen. Strax såg jag en skylt och några gula markeringar på träden. Frivilliga krafter har markerat upp delar av den s.k. Prästvägen. Även här en bra informationsskylt med karta att studera. Tänka sig att prästerna på 1600-talet skulle gå till dessa själar i vildmarken. De skulle väl ha koll, hålla husförhör, och naturligtvis hämta in pengar till konungen.

Det blev ju stigar till slut genom åren och de märktes upp så att inte prästerna skulle gå vilse. Uppdateringen nu är ju kanon. Man kan ta en del av någon av de markerade lederna.

Laxtjärn nästa i den svala motvinden. Jag vek av från vägen till Tjäderåsen och tänkte att dit tar vi en tur senare. Jag hade Laxtjärn i huvudet just nu. Vägen upp var kuperad, mest åt ett håll, uppåt. Skogarna varierade från markberedda kalhyggen, till och med bergstoppar hade skalats av. Trodde inte det var tillåtet. Den svenska modellen med enorma kalhyggen med markberedning tilltalar mig föga. Tycker att andra modeller som används i andra länder skulle testas mer. Men det fanns även mer blandskog och delvis gammelskog. Så man får väl inte klaga för mycket.

Det var svårt att förställa sig hur det skulle se ut i Laxtjärn. Ganska nära Mora och Härjedalens kommuner, bara någon km. Det fick allt bli fikastopp där i duggregnet, som snabbt gav sig. Platsen var enslig, lindrigt sagt.

På högsta höjden vid Laxsjön låg ett fint lite ”oväntat” hus med fin vy över sjön.

Jag vill informera om att på väg in in mot befintliga gårdar är det en vägbom. Så det blir allt en promenad om ni vill se er omkring. Detsamma gäller nere vid Harabacken.

Det är ju finnmark det här vilket syns tydligt på diverse namnskyltar, några exempel:

Det dök upp ett lite speciellt träd som måste fotas.

Jag summerar turen som mycket intressant och givande. Vädret kunde bistått lite mer, men sammantaget helt godkänt. Känslan därute i ”vildmarken”, tystnaden och lugnet i kombination med naturen är det som är grejen. Själavårdande helt enkelt och tid för tankar. Några bilder till.

Här en bild på turen, ca 30 km i omväxlande terräng. Rekommenderas hur som helst. Prova något nytt!

En tur till Älvdalen, skjutfältet, kor, antik färja, Rivsjöbad, Lokakontroller m.m.

Det finns alltid saker att kolla upp – oändligt – om än så i närheten. Jag hade sett bilder på och hört talas om fina vattenfall i Rivsjövasslan. De hette Konungen, Prinsessans, Drottningens och Prinsens fall. Dessa var huvudmålet för dagen, sen kan ju turen byggas på med mer som vanligt. Vi tog vägen upp till Trängslet via Oxberg och västra sidan om älven till Karlsarvet och vidare över Trängsletdammen och in på skjutfältet.

Lägger denna bild först då den oftast i detta läge kommer först vid överföring till FB.

Lite vatten i dammen än så länge. Vi ville testa lite nya vägar upp till vatttenfallen i närheten av Rivsjön. Vi tog Johns kustväg. En smalare grusväg kuperad som bara den. Tur jag inte cyklade där som jag en gång tänkt. Vi passerade Björngravsåsen och Björngravsbäcken och nog var det väl björnspillning på vägen?

Vi åkte vidare mot Rivsjövasslan. På vägen låg en slogbod med fin utsikt över dammen. Vi stannade till ett tag. Fornminne var skyltat ditåt, men vi såg inget.

Vägen gick vidare upp till vattenfallen, nära nu.

Vi hade bra beskrivning på platsen där stigen skulle gå ner mot fallen och med Topo GPS var det inga bekymmer. Men precis när vi skulle parkera så vi något skumt intill vägen, en älg, nej ett mindre djur. Det visade sig vara en ”ensam” ren. Ståtlig och vacker tyckte vi med ett stort horn. Väldigt orädd. Det fick bli några bilder. Den gick framför oss ett tag på ”vår” stig till fallen.

Ståtlig vägren.

Vid vimpeln på pinnen startade stigen. Inte så tydlig för nya besökare. Det är det som är tjusningen med de här mer udda besöksmålen. Renen ville visa vägen.

Man har ju olika föreställningar om platser man skall besöka. Vi trodde det skulle vara väldigt obändig terräng med mycket sten och grus. Att det skulle vara rätt brant hade vi förstått. Det var jättefin stig i vacker natur ner till de första fallen.

Det är klart ambitionen var att bada i någon av ”bassängerna” efter fallen. Prinsens såg överkomlig ut. En brant kortare serpentinväg gick ner som vi med lite mer vilja fixat. Men vi nöjde oss med att fika en bit ovanför. Det stora fallet, Konungen, som namnges på kartan var däremot lite väl tufft att nå även bara för att se. Väldigt brant och just inga träd att säkra sig med. Några rep där och vi hade nog testat. Nu har vi nått en viss ålder där det påstås att klokheten får råda. Så blev det. Vi vände där, men tog oss ändå ner till dammen på en annan stig.

Däruppe i mitten av bilden kan man skönja sista delen av Konungen som tydligen är ett 30 m högt fall.

Jag har lånat två bilder från Älvdalen Explorers webbplats och hoppas det är o.k.

Här länk till Älvdalen Explorer:

Konungen

Vi var jättenöjda att ha besökt platsen även om bad uteblev. Upp till bilen nu och kosan ställ mot Rivsjön, ca 3 km. Det kan bli ett bad där även om det kom en skur emellanåt.

Vi nådde snabbt Rivsjön. Det finns en stig ner till Rivsjövasslan efter vägen. Vi avstod den här gången. Det fanns planer på annat. Framme vid Rivsjön ”dök det upp” en brygga med stege. Det blev bad för den mest angelägna.

Åter ner mot Älvdalen. Vi såg på vägen upp en väg som gick från Trängsletdammen ner till Åsen på den östra sidan om älven. Den testar vi. Kuperat så det duger, mest utför naturligtvis, men fint. Väl nere i Åsen kom jag ihåg att jag fått tips om att den gamla färjan från 1800-talet skulle finnas där nere i ett båthus tillgängligt för allmänheten. Det var ”naturligtvis” Kerstin Sturmas som tipsat. Vi hittade direkt byggnaden och tittade på den gamla färjan som byggts av Bror Zelik Orädd från Hållstugan, bara det!

Åsens bysamfällighetsförening har bevarat den för eftervärlden. Färjan användes bl.a. för Åsenborna att ta sig och djuren till sina fäbodar, Bredvad, på andra sidan älven. 1893 invigdes den första bron. 1928 togs färjan i bruk igen för då svepte vårisen iväg bron neröver älven. En nya betongbro invigdes 1928. Bron renoverades 1965. Bron hade då Sveriges längsta betongspann och var en turistattraktion. Ni kan läsa färjans historia om än på en lite ”angripen”bild nere vid båthuset.

Åsenfärjans historia.

Skylten vid båthuset vid Åsenbron.
Färjan

Åsenfärjan i sitt båthus.

Åsenbron idag, uppförd 1928, renoverad 1965.

Det var högst intressant att se den gamla färjan och försöka föreställa sig hur den användes för att frakta folk och boskap. Så otroligt viktigt och roligt att den bevarats. Hur ska vi annars förstå de vedermödor, roligheter m.m. våra förfäder gått igenom. Tackar Åsens bysamfällighetsförening. Förresten, det fick mig att tänka på ett annat häftigt ”minne” jag sett från för i Åsen. Nämligen ett jorddragningshål i Gammbodarnas fäbodar. Barnen skulle renas, hållas friska och botas genom att dras genom ett hål i jorden. En sevärdhet av klass. Vi valde mellan det och Stops vattenfall. Det fick bli mer vattenfall.

Vi åkte upp i Brunnsberg mot Stopbodarna och fallet. Populärt utav bara den numera. Nästan en ”turistfälla” under pandemin. Hursomhelst vi åkte dit igen. Vi var där för många år sedan då stigen inte var tillnärmelsevis så sliten. Inget bad där heller, jag hade fegat ur. För kallt skyllde jag på, såg hellre fram mot fikat i Stopbodarna. Förresten, så bra det skyltats här och där uppe intill vägarna. Platser och leder har nyligen skyltats upp. Kanon helt enkelt.

Christina vid Stopfallet i Knärån.

Nyfikenheten slog till igen. På kartan lästes Åsmyren. En av oss icke besökt plats. Ligger högt med några hus. Inte så långt, vi svänger upp. Vi parkerade lite före fäbodarna och möttes av hundar. Snälla glada. Vi gick ut och såg kor där borta i skogen. Knallade lite sakta bort dit. De kom och mötte oss, de gick helt fritt vilket vi nog inte riktigt förstått. De var så snälla och fina. Ville kanske ha sällskap, rätt glest med folk däruppe i normala fall. En kort film blev det och några bilder.

Korna i Åsmyren

Det var ett trevligt möte. Det kommer vi ihåg väldigt länge.

Vi började känna det dags att dra sig till Mora. Men, vi hade två ”Hittautkontroller” kvar i Loka. Vi måste ta dom. Vi åkte bil så nära vi kunde men fick naturligtvis gå en bit i den fina skogen.

Vi var ju inne i Loka, väldigt nära Gerda Verf, men idag stod vi över besök. Vi hälsar alltid på henne när vi är i trakterna. En sådan kulturskatt till äldre fin dam.

Ja, det blev en lyckad dag och många nya saker att beskåda. Det gillar vi skarpt Christina och jag. Vi får se vart nästa tur gå. Det behövs inga långa resor för att hitta de s.k. pärlorna.

En sista reflektion efter att åter varit på skjutfältet är att – tänk om allt detta bevarats som någon form av naturreservat med alla fäbodar och natur kvar. I stället för något så destruktivt som ett skjutfält. Räknar inte med så stort medhåll, icke desto mindre, det är min åsikt.

Premiärtur på ridleden och inspektion av arkeolog

Tilla slut blev det en premiärtur på ridleden/färdvägen mellan Långsisdammen och Grundsjön åt Venjanshållet. Den delen av leden är 8 km. I gamla tider gick leden ända från Mora/Vika till Venjan. Det var främst en sommarled. Den del vi märkt och skyltat upp och är ”välbehållen” i förhållande till andra delar som numera är vanlig väg. Leden finns med på kartor från slutet av 1600-talet och att en milstolpe daterad 1636 har stått rätt nära Långsisdammen. En registrerad fornlämning som inte är kvar nu.

Vi bjöd in till en premiärtur på Facebook och 23 personer nappade. Det var bra med tanke på att det blev viss logistik med bilarna då vi bara skulle gå i en riktning. Vi hade även en representant med som skall skriva en bok om vandringsleder i Siljanstrakten. Vår förhoppning är att denna historiska led kommer med då hon ville ha några leder med i boken som som var iordningställda av entusiaster utan kommunal eller annan finansiering. Här gällde frivilligt arbete främst av Bengt Andersson och mig. Vi tiggde ihop några tusenlappar av privatpersoner och ett företag som vi tackar för. Det gick till färg, virke, bensin m.m.

Till turen den 12 juni 2022.

Några bilder från starten, de första 500 m går norr om studentvägen, väldigt fin del.

Vi knallade på och gick över ett spångat parti, rätt blöt myr. Därunder låg en s.k. stockbro, eller kavelbro från den gamla tiden. Arkeologen hade koll. Vi kommer till henne senare. Fikat närmade sig.

Vi knallade glatt vidare och hade lätt klarat halva resan. Vi kom ner till nästa spångade passering. Anna Dahls skogsstiftelse hade sponsrat med virke och arbete, Lars Nygårds och Göran Eriksson hade gjort ett förtjänstfullt jobb.

En En vattenklöver säger Eva. Jan och Lars spanar in.

Vi närmade oss slutet på turen. Den sista km är fin med bland annat en lång rullstensås. På vänster sida ser man Ryssån som rinner sakta i området för den gamla flottningsdammen. Det fick bli några gruppbilder på slutet innan vi tog bilarna åter till Grundsjön och Studentvägen.

Hela gänget på rullstensåsen.

Vi tackar alla för en fin tur i kanonvädret för vandring. Nöjda vandrare skildes åt vid Grundsjön.

Turen med arkeolog Gunilla 16 juni 2022

Vi går nu vidare till den 16 juni då Bengt Andersson och jag hade sällskap på leden med arkeolog Gunilla Larsson från Länsstyrelsen Dalarna.

Jag har rätt länge försökt få arkeolog från länsstyrelsen att inspektera och bedöma ridleden. Det skulle blivit i höstas men olika förhinder gjorde att det blev nu i juni istället. Gunilla Larsson gjorde oss sällskap och vi startade turen vid Grundsjön. Inga ambitioner att hinna hela leden men en bra bit i alla fall. Vi hann med halva.

Även ett ”jättekast” dokumenteras. Både leden från minst 1600 talet och dess olika kvarlämnar dokumenteras, liksom saker som har med folktron/vidskepelse att göra.

Gunilla hade sin arkeologkäpp och gjorde flera fynd. Bland annat flera kavelbroar som inte syns under all mossa. Hon noterade även att det finns många s.k. hålvägar av olika storlekar utmed leden. Vi siktade på fika vid en liten bäck som är biflöde till Ryssån. Där gjorde vi det stora ”kapet”. En gammal viloplats, möjligen övernattningsställe, nära bäcken. Den var mycket intressant för Gunilla, ett litet torrberg med en rejäl grop i mitten. Säkert fler intressanta rester där i omgivningen.

Fikapaus vid den gamla rastplatsen.


Det är märkligt att leden funnits där så länge. Man ser inte mycket av mänsklig ”handpåläggning”, men på vissa delar ser man ändå att det underlättats för framfarten. Man har lagt backar på ”skrå” där det annat blivit för brant.

En typisk backe med ”handpåläggning”.

Fint där nere vid lillbäcken. Även där rester av en bro.

Vi vände vid ca 4 km och tar den andra delen i juli från andra hållet. Spännande är att nere nära Långsisdammen är en gammal milstolpe rapporterad som fornlämning. Milstolpe som varit märkt med årtalet 1636 och varit märkning för ridleden. I övrigt uppfattar jag att minst 90 % av den del vi gick kommer att utses som fornlämning och därmed skyddas för framtiden. Förhoppningsvis även stor del av resterande del, där kan vi nog räkna med 80% fornlämning då den s.k. Utskogsvägen är dragen över stigen. Men säg att 6 km av ”vår” del blir fornlämning, det vore kanon för framtiden. Jag återkommer och fyller på med info efter inspektionen i juli.

%d bloggare gillar detta: