Skidtur upp på Stora Höktanden i Älvdalen

För några år sedan kom jag över boken Tupu-Tupu-Tupu skriven av järvforskaren Peter Krott från Österrike. Boken är från 1957 och Krott höll till med sina järvar på Kronoparken, Mossiberg, i Älvdalen. Numera ingående i Älvdalens skjutfält. Krott beskrev i boken sina besök till Stora Höktanden, dit han även lotsade friluftsfolk från Stockholm. Jag blev nyfiken på platsen på gränsen till Härjedalen/Jämtlands län på 785 m.ö.h. och knallade dit sommaren 2019. Tänkte då att en skidtur upp dit med hygglig skare på vårkanten vore fint.

Vädret såg ut att bli bra igår den 11 april och jag hade kontakt med Anders Barke som har full koll på området däruppe vid Lokavallen. De skulle den 10 april köra upp virke till en ny bro över Lånån vid Lånådammen. Då fick jag ju koll på att skoterspår fanns dit jag ville åka, även upp på Höktanden.

Bilvägen upp från Jöllen var bra på morgonen efter en kall natt, lite sämre på hemvägen då varmgraderna kommit rejält. Men turen gick bra, ca 10 mil från Mora.

Som vanligt en bild från Jöllenbron, kort bensträckare.

Jag rullade vidare uppöver och nästa stopp Sugnet för ytterligare någon bild. Mycket is kvar i Rotälven.

Färden går vidare mot Lånus och Lokavallen och plötsligt ser jag en bil och en man nere vid älven. Jag fick syn på en fors jag missat tidigare. Några bilder måste det bli i det fina vädret.

Jag berättade för Barke (mobiltäckning däruppe) uppe vid Höktanden om vad jag sett och då berättade Anders att Åsa Nisse var där och spelade in filmen ”Åsa Nisse flyger i luften” år 1956 och han åkte ner i fallet via badtunna till slut. Lekattsugnet kallas även eller ”Åsa Nisse – fallet”.

Dåså, några mil kvar, Lokavallen och sedan Lokavallens jaktlags fina koja Lövhållan. Som sagt så fanns skoterspår mot Lånådammen och jag hade hygglig koll på väderstrecken och enligt min TOPO GPS kom jag på rätt spår direkt. Kände igen mig när jag var framme vid dammen och bron efter 4 km, virket låg där och väntade på flitiga händer i sommar.

Snart framme, Bosse Tegnérs fina informationsskylt om den gamla fäboden Lokavallen.
Följ skoterspåren

Det blev jobbigare mot slutet, men inte så brant ändå. Den totala stigningen blev knappa 200 m enligt Polarklockan. Väl uppe blev det en välbehövlig fikapaus.

Så ett träd kan bli, nästa uppe på Höktanden.

Här en bild från fikaplatsen, Norska fjäll, måste se om jag hittar namnen.

Härliga norska fjäll i horisonten från fikaplatsen.

Skidbackarna i Sälen måste det här vara.

Dags för hemfärd. En annan väg, utmed skjutfälts/kommungränsen ner mot Lånån. Jag såg ån på kartan och måste kolla med Anders om det fanns en bro över ån därnere. Orkade inte vända och ta samma tillbaka till bilen. Förresten var det bra brant neröver mot ån så jag gick med skidorna en bit. Klokare med åren kanske. Trött i benen och risk för vurpa, igen mobiltäckning och rätt långt till någon väg eller till folk.

Här bar det iväg neröver.
Liten, men ändå viktig bro över Lånån.

Visst blir det bilder här och där, det är en del av drivkraften för mig med sådana här turer. Det blev ett konstverk alldeles däruppe på högsta toppen. Varglav på gammeltall mot den blå himlen. Fint.

Varglav på gammeltallen

Turen var slut och även jag. Turskidorna är inte helt lätta att ta sig fram på men säkrare och stadigare än vanliga smala plastbitar. Det är det värt. Och brådskan är inte med, även om man vill framåt förstås. Kort inspektion av jaktkojan och vidare färd mot Mora på den lite mjuka vägen. Ingen trafik i alla fall. Plötsligt dök en skoter upp i låg fart fram mot kojan. Dom vinkade och åkte vidare upp till vändplanen och bilen. En familjäre på fiske. Dom hade varit till Höktandstjärnen enligt Anders som har full koll på distriktet där uppe.

Lokavallens jaktkoja, Lövhållan.

Jag lägger in en kartbild över turen jag gjorde, vintertid skare eller skoterspår. Sommartid gäller annan väg.

Skidturen upp till Stora Höktanden.

Tack för den här gången. En tur jag inte glömmer. Ingen turistfälla direkt, just därför. Avslutar med en bild på de norska fjällen. Det var vackert västerut.

Norska fjäll

Tankar vid Covidvaccination

Igår, 8 april 2021, var det dags för många ur en grupp äldre i Mora att få sin vaccination mot Covid-19. Det var åldersgruppen 70-75 år som getts chansen. Det var många bekanta ansikten där i kön. Födda i slutet av 40-talet.

Mora Vårdcentral var platsen för sprututdelandet och kön var lång när jag kom dit. Alla hade en tid på 5 minuter när och kön organiserades efter detta. En positiv ”tjej” skötte det perfekt med glädje.

Vaccinationskön.

Det dök upp en hel del tankar där i kön, jag stod där i alla fall en hygglig stund. Första tanken var att här står vi, har jag/vi blivit så gamla, känslan blev starkare med bara jämnåriga i ledet. Gick det så fort? Jag tycker jag har så mycket att uppleva och uträtta och tiden går alldeles för fort. Jag är hygglig på att räkna och kan inte bortse från att tiden jag får vara kvar och förhoppningsvis må bra och uppleva roliga saker krymper snabbt. Så är det bara.

Tiden går och om 10-15 år har kanske hälften av oss i kön tagit farväl och många av de kvarvarande har ett allt större vårdbehov. Trycket på äldrevården och sjukvården blir enormt. Ni ska veta att år 2030 så är det nästan 1000 personer fler än idag som är över 80 år i vår kommun. Fundera på det ett tag – här tror jag inte vi riktigt är med i tanken. Vare sig folkvalda eller andra. Det här ska inte ses som en negativ tanke utan en realistisk och sann slutsats.

Hursomhelst, gamla ungdomskompisar dök upp, klasskamrater, lumparkompisar, löparkompisar, arbetskamrater m.fl. Det kom tankar om när vi i småskolan stod i kö på andra våningen på Morkarlby gamla skola för att få spruta. Det luktade eter i hela korridoren och en hel del ”tuppade av” inför det hemska. Många har nog dessa barndomsminnen.

Morkarlby gamla skola.

Jag fick ytterligare, lite mer läskig tanke. Vi hade nyligen sett en film om när man lastade på judar på järnvägsvagnar med avfärd till förskräckliga ställen. Bilden av oss i kön fick mig att snabbt tänka på dessa stackare. Ofattbara händelser som skett och sker. En snabb tanke dök upp bara, men försvann rätt snabbt som tur var, men sitter ändå där.

Här i kön var det bättre humör och vi skojade och höll avstånd. Strax före ingång fick vi munskydd och slussades in.

Det gick fort därinne, effektivt och bra stämning. Proffsig personal. Efter sprutan blev det 10 minuters väntan innan hemgång. Om man skulle reagera negativt på vaccinet.

Allt kan summeras med att det var en välorganiserad och ”trevlig” positiv tillställning och jag är tacksam att få ett skydd för denna pandemi. Vi blir kallade till spruta två framöver. Vi ser fram emot det och att det här ”eländet” lämnar oss så fort som möjligt.

Vårvinterbesök i Våmhusfäbodarna Indnäs och Bönsaberg

Ett bra sätt att minnas olika turer är för mig att skriva en kort blogg om vad jag gör och har gjort. Här en kort berättelse om besök i Våmhusfäbodarna Indnäs och Bönsaberg. Normalt är det väl sommartid som gäller på dessa platser. Men i Indnäs har vi tidigare varit vintertid. Fint skoterspår nerifrån Indor, gamla vägen. Kan rekommenderas.

Vi, jag och Christina, passerade Indor och tog ”nya” vägen uppöver. Det var lite överraskande oplogat men bilar hade åkt före oss. Men färre och färre, de hade vänt, bl.a. vid Egglingen för fiske. Vi ville inte chansa utan vände ca en km före fäboden och parkerade där. Det blev för mycket snö och kraftigt uppför.

Entrén till Indnäs Norrifrån

Vi tänkte testa att gå bortåt Bönsasberg på stig/skoterled. Först gick vi genom fäboden och upp till vindskyddet där det är så fin utsikt.

Vi kände igen oss sedan i somras och följer skyltningen för Siljansleden. Passerade Wetterbergs stuga och gick vidare.

Upp till slogboden och sen vidare mot Bönsaberg var det meningen.

Vy från slogboden mot Älvdalsbergen i väster.

Vi gick lite utmed skoterspåret mot Bönsaberg, trodde vi. Jag började sakna en skylt där det stod Bönsaberg 5 km. Insåg att vi gick på Siljansleden, inte på tänkt stig. Vi vände och gick en sväng på gamla vägen där för att kolla utsikten söderut.

Vi gick ner i fäboden och träffade på den missade stigen och gick mot Bönsaberg. Insåg att tiden gått för snabbt så vi gick fram ca en km och fikade där. Klitterna vid Bönsaberg fick bli en annan gång. På TOPO GPS såg vi att vi kunde gå vägar åter till bilen. Skaren bar under ca 2 dm nysnö. Några bilder från fikaplatsen:

Vi traskade vägarna ner mot bilen och solen i rätt väderstreck.

Vi såg skylten Egglingen på uppvägen och stannade till för att kolla in sjön/tjärnen. Den ligger utmed Siljansleden där jag gått. Tre fiskare provade lyckan, gamla bekanta faktiskt. En skaplig röding var dagens kap hittills under dagen.

Vi avslutar avsnittet om Indnäs med en vy över den fina fäboden.

Vi går över till Bönsaberg som fick besökas en annan dag. När jag kom fram, ensam den här gången, var det knäpp tyst, morgon, vindstilla och soligt. Inte en kotte före mig. 2 cm nysnö på vägen var orörd. Jag stortrivdes. Några fäbodbilder i Nedre Bönsaberg först, sen upp på Sturausklitten. Avslutning med några bilder från Övre Bönsaberg låg i planen.

Så vackert vid ankomsten till Nedre Bönsaberg

Jag knallade upp genom fäboden lite här och där, skaren under nysnön bar bra. Det blev några fina bilder.

Jag letade rätt på stigen mot Indnäs där ”avfarten” mot Sturausklitt skulle vara efter något hundratal meter.

In på skoterspåret och skylt mot målet dök upp. Inte så långt, men rejält brant och jobbigt i snön. Fick allt stanna och andas några gånger. Det har gått några år sedan det här skulle vara en ”baggis”.

Man kom upp där det planade ut och vyerna bred ut sig i alla riktningar om man rörde sig runt.

Klitten hade två toppar och jag måste kolla den andra. Den var delvis kalhuggen med 360-vyer. Ner en bit och upp igen. Här några bilder:

Övre Bönsaberg i sikte, dit ska jag också. Gick ner en nybruten ”timmerväg” och kom på den markerade stigen åter till N Bönsaberg.

Några bilder till från Nedre Bönsaberg. Sen fick det bli bilen upp till Övre.

I Övre har vi varit och fikat tidigare. Måste upp dit igen. Inget folk i farten.

Fler bilder från Övre innan det är dags för hemfärd. Minns ett litet hus däruppe till vänster med stora stockar där de i söderläge hade så fin bränna av solen.

Det här blev många bilder, men det var en jättefin dag att minnas. Avslutar med entrebilden Nedre Bönsaberg.

Så vackert

Den demokratiska hållbarheten

Det talas mycket om hållbarhet numera. Mora kommun har 2018 antagit ”Strategi Hållbara Mora”. Ett gediget dokument med många goda föresatser inom många viktiga områden.

Grunden att stå på för en liten ort som Mora är dess invånare, företag, föreningar m.m. Där finns kärnan till en bra utveckling. Om inte dessa känner sig positiva och nöjda med det som händer blir grunden bräcklig. Jag tycker det är kärnan till en långsiktig framgång. Bra känsla och god tillit kanske framförallt till de folkvalda är oerhört viktig.

Bild från kyrktornet i Mora i maj 2020/Owe Hållmarker

I förordet till ”Strategi Hållbara Mora” läser vi bland annat:

”För att man ska känna delaktighet är det viktigt att det finns möjlighet att vara med och forma det samhälle man lever i. Det behövs olika former av dialog och kommunikation så att fler kan vara med och både ta del av vad om sker och även ha möjlighet att påverka.”

I målbilden för strategin läser vi bl.a. : ”Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet”

Riktig fina tankar och föresatser som även naturligtvis måste levas upp till. Vi har två ”ärenden” i dagsläget som engagerar Moraborna mycket starkt. Den första frågan är rivning av den 100-åriga kulturbyggnaden ”Lejonvillan”. Platsen där den står bland andra äldre byggnader och kommunhusen ska efter rivning asfalteras och förses med laddstolpar. Det andra ärendet som engagerar än fler är flytt av Moras folkbibliotek från centrum till det s.k. Strandenområdet. Protesterna gäller bl.a. avståndet och därmed tillgängligheten och den medföljande utarmningen av Moras centrumkärna.

Här har vi alltså två tydliga exempel på där många känner brist på demokratisk hållbarhet. Ansvariga verkar ha bestämt sig tidigt och alternativa lösningar diskuteras knappt. Många känner sig överkörda från start till mål.

De ansvariga ställs nu på prov i sina hållbarhetsambitioner, kan man bromsa och göra nya avvägningar, ta upp nya diskussioner? Många poäng och mycket förtroende finns att vinna. Det ställs mot ett rejält tapp i förtroendet och vad det nu innebär på sikt för ansvariga och Mora som ort.

Bild från kyrktornet i maj 2020/Owe Hållmarker

Oplanerade besök hos Sonja och Erik i Ribbåsens fäbod och på Rännkölen i Älvdalen.

I år är det en riktig vinter och på höjderna är det så vackert med snötyngda träd. Vi är många som njuter av detta. Ett par Älvdalsfäbodar ”drog”, de ligger i rätta höjdlägen, där måste det vara fint att ta några bilder. Svartberg och Balser heter pärlorna. Vi har besökt dessa ställen sommartid, Svartberg ligger utmed Romboleden dit vi gick tidigare. Från Balser kan man ta en sväng och titta på Balzerjungfrun, en historia för sig.

Vi packade och åkte iväg Christina och jag den fina vinterförmiddagen första februari 2021. Ett stopp vid Jöllenbron och några bilder är ett måste.

Vi åkte vidare mot Svartberg. Jag hade tänkt kolla plogningen däruppöver men det brukar vara så välplogat i Älvdalen och vi chansade. Det skulle vi inte gjort. Hyggligt i början, men vägen blev allt smalare och möte var möjligt enbart på de få mötesplatserna. Vi fortsatte, smalt och delvis löst. Många långa backar.

Vi närmade oss avtagsvägen till Svartberg dit vi tänkt gå om det inte var plogat, 2 km, jo pyttsan färdigplogat där, vägs ände denna dag. Vi ville inte gå upp till fäboden på skoterleden utan så fort som möjligt tillbaka till stora vägen. Mot Balser var det oplogat. Vi hade tänkt ta den vägen, ner över Rotälven och upp till Rotensugnet en sväng.

Några bilder där vi vände med bilen.

Det blev en riktigt obehaglig tur ner till Lillhärdalsvägen. Ingen spade hade vi i bilen heller så vi kunde skotta upp mötesplats om så skulle behövas. (nu har jag spade i bilen).

Vi pustade ut när vi såg stora vägen. På vägen upp diskuterade vi om vi skulle besöka Ribbåsen, den fäboden ligger ju högt och där är det säkert fint dessa dagar. Vi beslutade oss för ett besök där. Mycket riktigt, fint där på 450 m.ö.h. Här ser ni några bilder från fäboden. Vi parkerade nere vid dammen och knallade runt.

Jag träffade i somras ett par i Ribbåsen som bor där året runt. Jag sa till Christina att vi knackar på och säger hej. Sonja och Erik var hemma och ”tvingade” in oss en sväng för att prata lite. Så roligt. Erik skulle berätta så mycket om gamla hus, om sin farfar som var gårdfarihandlare (se bilder), om gamla tider i allmänhet. Sonja är från Öna i Mora och pratade med Christina om sin uppväxt där. Både roliga och sorgliga berättelser. Vi lovade att komma åter och dricka kaffe och stanna längre till sommaren. Vi fick en lapp med telefonnummer.

Sonja och Erik i sin fina stuga i Ribbåsen där de bott ca 20 år. Sonja resonerar med Christina. Erik med böcker han visade mig.

Något om husen som Erik talade om: ett härbre från 1498 på hans tomt, dörren från 1346. Länsstyrelsens folk höll på att ramla baklänges när de såg dörren och härbret.

Det andra huset ovanför deras gård kallas ”Hedningsladan” och är från 1448.

Erik pratade som jag sa om sin farfar med stor förtjusning. Farfar, Frost Per Persson, var i sin ungdom gårdfarihandlare tillsammans med sin broder Lars Persson Bäckman. De sålde diverse ”krams”. De ”gick på” Norrland i första hand. Det tog några resor och sen var det kört för Lars, han gifte sig i Clemensnäs och blev kvar där. Per däremot hade sin käraste kvar i Älvdalen, Skräddar Anna Olsdotter. Bröderna hade en omfattande brevväxling där de berättade sida öden och äventyr. Många brev finns bevarade, en skatt. De talade ofta om sin tid som ”gråer”, gårdfarihandlare på Älvdalska. Per blev sedermera bl.a. kyrkvärd och nämndeman i Älvdalen och Lars sågverksägare i Clemensnäs.

Bröderna Per och Lars Persson. Per till vänster och syster Margit i bakgrunden här på Ulmasgården ute på Näset.

Vi lämnade Sonja och Erik och gick uppöver i fäboden. Här några bilder från övre delen av Ribbåsen.

Ska vi fika här uppe? Det var lite varmare där. Nej, vi var så nära Rännkölen, Älvdalens skidparadis på hög höjd, 621 m.ö.h. Vi åker dit. Vi har ju turskidorna med oss så vi kan ta en liten tur. Vi knallade ner till bilen, några bilder:

En så fin gärdsgård.

Vi åkte den dryga halvmilen upp till Rännkölen. Fikade i raststugan som är uppvärmd. Ute var det ”bara” -11 grader. Eftersom vi hade skidor med oss blev det en sväng. Det finaste i skidåkningsväg hittills för oss. Obeskrivligt vackert för ögat och själen. Man glömde bort skidåkningen, bara gled och njöt. Vi mötte några andra njutare och resonerade lite med dem. Stöter naturligtvis på folk ”från förr” t.o.m. från Oxberg där mina föräldrar kommer ifrån och där jag tillbringat många somrar hos mormor och farmor. Bildprov, först fika i stugan.

Sedan bilder från den underbara skidturen.

Det måste bli några bilder till, bra för dokumentationen. Bloggen är för mig en dokumentation av vad vi har för oss och naturligtvis för att sprida erfarenheter och bjuda in andra till fina och intressanta platser. Min syn på vissa samhällsfrågor är naturligtvis även det viktigt.

Summa summarum av dagen, allt blir inte som man tror och vill, ibland blir det bättre. Jag glömde säga att Älvdalens IF sköter spårningen där uppe på Rännkölen, dom gör det så bra. Ett swishbidrag hör till god ton efter vistelse där.

Två avslutningsbilder:

Vallöften – hållbarhet?

Jag fick information om att två partier, KD och Morapartiet, uttryckligen inför valet 2018 sagt att de vill ha två högstadieskolor i Mora, ingen sammanslagning till en stor alltså.

Det jag tycker är väldigt fel att man går ut inför ett val och profilerar sig i en fråga och när frågan ska avgöras så sitter man tyst om sina tidigare löften. Allianser i all ära, men varför ska man överhuvudtaget gå ut med enskilda löften när allt tydligen kullkastas när makten kommer nära inpå. Jag hackar inte på några särskilda partier, det här är nog ett fenomen som gäller många politiska partier. Det är något med systemet som inte fungerar längre. Det ser vi ju även på riksnivå. När man ”kommer in i värmen” så släpper man t.o.m. hjärtefrågor. Har det här tilltagit tro? Jag tror det.

Jag tar med exemplet här, Kristdemokraternas och Morapartiets valprogram inför 2018 års val och uttalande om Moras högstadieskolor i framtiden.

Utdrag ur KD:s valprogram 2018
Morapartiets syn på högstadiefrågan 2018

Bägge talar för två skolor, ingen sammanslagen skola. Visst kan man ändra sig, ok, men för flera väljare kanske detta var viktigt. Barnen på östra sidan i Mora, Färnäs m.fl. skulle inte behöva åka över Noretbron för att gå på högstadiet.

På kommunstyrelsemötet i oktober 2020 när frågan om byggande på Strandenområdet avhandlades godkänner dessa partier en sammanslagen skola. S vill bordlägga frågan och deltager inte beslutet som följer, V och SD är emot och C och M tillstyrker. Om MP och KD hållit sig till sina vallöften hade frågan fått annat resultat. Men OK, de hade ändrat sig.

Förresten tycker jag det är två frågor i detta beslut. Man beslutar ju också att flytta biblioteket vilket borde vara en engen fråga med egen diskussion och stor medborgardialog. Här ”åker det med” i bara farten. Trist.

Jag ville bara ge ett konkret exempel på politiskt agerande. Jag hade missat det men blev upplyst i frågan. Många är engagerade i Moras framtid.

Insändare i Mora Tidning om Strandenområdet, byggnationer, biblioteksflytten m.m.

Tekniska nämndens ordförande hade den 15 januari en insändare i Mora Tidning som jag kände att att någon måste ”besvara”. En av dom blev jag. Gösta Frost har även sagt sitt med avvikande mening från kommunens vilja att flytta biblioteket till Strandenområdet.

Bild från kyrktornet ner över Mora centrum och gågatan

Här är min insändartext:

Moraborna värnar om sin stadskärna och sitt vardagsrum där, biblioteket

   Många Morabor har på senare tid engagerat sig i den planerade utbyggnaden på Strandenområdet av ny högstadieskola för ca 800 elever, kulturhus inklusive bibliotek, kulturskola, fritidsgård, kulturscen för 400 personer, idrottshallar (en fullstor och en liten) centralarkiv, option på 1000 kvm kontorslokaler. Duschar för Vasaloppet som det pratats om finns inte i kommunstyrelsens beslut 20 okt. 2020, kanske beställs de direkt av Vasaloppet? Rosa huset kommer inte att få finnas kvar enligt intresseförfrågningar som gått ut till byggintressenterna.

   Många Morabor, inklusive jag själv, undrar om det är vettigt att trycka in allt detta på den lilla platsen som dessutom krymper i och med byggande av genomfarten. Nej, att fylla denna lilla plats mellan två vägar och skapa än mer trafik känns feltänkt från början. Har några alternativa platser verkligen utvärderats? Medborgardialog i frågan har i alla fall inte förekommit, många är väldigt överraskade när de får reda på hur långt projektet framskridit.

   Det som framkommit tydligt, och som Moraborna reagerat starkast på, är föreslagen flytt av folkbiblioteket knappt en km från centrumkärnan. Protester har kommit via namninsamlingar, insändare, Facebookgrupper, allmänt samtalsämne på byn m.m.

   Många bävar för den pågående utarmningen av centrum och att deras vardagsrum riskerar att försvinna. Alla spontanbesök till utställningar, tidningsläsning, möten, sagostunder m.m. blir ett minne blott. Närheten kommer att saknas och tomrummet blir stort.

   Det som fick mig att skriva en insändare var just en insändare från tekniska nämndens ordförande Lars Nises, där han jämför Morabornas ifrågasättande av biblioteksflytten med dem som helt var emot järnvägarnas introduktion i Sverige i mitten av 1800-talet. Jag tycker det är oförskämt att möta kommuninvånarnas engagemang, intresse och vilja på det viset. Kommunen ska istället i dylika projekt redan från start, och då menar jag från start, involvera dem och ta tillvara på deras stora intresse för utvecklingsfrågor som ofta berör dem starkt.

   Hans insändare avslutas med att man ”ska låta framrutan vara större än backspegeln”. Jag tycker att vi ska se åt alla håll, även åt sidan, och se hur dagens och framtida kulturhus/bibliotek är placerade på andra orter. Var vill man ha sina mötesplatser för så många som möjligt? Jag vill påstå att de inte hamnar eller finns utanför centrumkärnan.

   En liten samlingspunkt på gågatan med tidningar och en kopp kaffe tillsammans med Regionstad Mora och företagare låter som en väldigt dålig ersättning till ett kulturhus med all dess utbud nu och i framtiden. För det är självklart att det befintliga kulturhuset och biblioteket ska utvecklas.

   I Mora centrum ska det som finns behållas och utvecklas så långt som möjligt. Vi ska välkomna nya friska idéer, inte utarma med flytt av viktiga verksamheter.

   Förresten skriver Nises att kommunen hyr lokaler idag, vad blir skillnaden på Stranden? Det är ju ett av alternativen och då, om det väljs, kan vi troligen prata om hyra på nya nivåer.

   Pratet från ansvarigt håll om att inget är bestämt är verkligen förvånande. Läser man Kommunstyrelsen protokoll från oktober 2020 så är inriktningen att allt det som uppräknas ovan ska byggas.

   Avslutningsvis måste jag delge er sista meningen i målbilden i strategin för Hållbara Mora, antagen i juni 2018 av kommunfullmäktige:

   ”I den hållbara staden Mora är det viktigt att alla invånare – unga och gamla, kvinnor och män, med olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder upplever att de är trygga, delaktiga i samhället och kan påverka och förändra sin vardag. Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet.”

Så sägs det och jag tackar för mig.

Owe Hållmarker

Jag har redan fått bra respons på mitt inlägg och det känns bra. I den här frågan känner jag verkligen att stöd finns. Jag hoppas att frågan kan få en vändning, att det inte går prestige i det här. Känns utomordentligt märkligt om våra folkvalda ska gå emot en stor majoritet av vad Moraborna tycker.

Medborgardialogen har varit obefintlig och vi kan inte acceptera att så många ska känna sig överkörda i en så för många viktig fråga. Jag avslutar detta inlägg med ytterligare en bild över centrum och gågatan.

Mora centrum på vårkanten. Snö kvar på Gesundaberget.

Strandenområdet i Mora i förändring

Mora kommun har skickat ut en intresseförfrågan för utveckling av Strandenområdet i Regionstad Mora till aktörer att anmäla intresse för uppförande och/eller ägande av åk 7-9 skola m.m. Intresseförfrågan godkändes av kommunstyrelsen i april 2020 den gick ut i maj 2020.

Då jag förstått att denna förfrågan är relativt okänd för Moraborna så vill jag göra en sammanfattning av den utan att gå in på alla detaljer. Förfrågan finns att rekvirera på kommunkontoret. Någon dialog med Moraborna har såvitt jag vet inte ägt rum i den här frågan före utskicket, inom vissa områden vad jag erfarit inte ens med de förvaltningar som ev. skall bedriva verksamhet i lokalerna. Lite efter detta inlägg skrevs har jag studerat kommunens strategidokument lite mer. Här det första stycket, ingångsportaeln, i det 22 sidiga dokumentet plus bilagor:

”Vår målbild är att Mora år 2030 ska erbjuda en genuin, aktiv, välkomnande och vacker livsmiljö med goda förutsättningar att leva, bo och verka genom hela livet.

I den hållbara staden Mora är det viktigt att alla invånare – unga och gamla, kvinnor och män, med olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder – upplever att de är trygga, delaktiga i samhället och kan påverka och förändra sin vardag. Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna, bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet.”

Innehållet mer i detalj är följande enligt förfrågan:

Innehåll på området

På fastigheten önskar kommunen få plats med följande:

  • En 7-9 skola för 800 elever
  • En idrottshall med en plan som är 20x40m med läktare på ena långsidan, samt ev tillkommande idrottshall för att klara idrottsundervisning för skolan
  • Mottagnings- alt. tillagningskök för 1000 portioner/dag med tillhörande matsal för 300 personer
  • Lokaler för Kulturskolan och Fritidsgård
  • Kulturscen för musikframträdanden med ca 400 platser
  • Bibliotekslokaler med tillhörande kontorslokaler
  • 50 st extra duschar för Vasaloppet (utöver 32 st som hör till Idrottshallen)
  • 15 st uppställningsplatser för bussar för att täcka Vasaloppets behov
  • Öppen byggrätt om ca 7 000 kvm BTA

Kommunen presenterar två möjliga affärer i sin förfrågan:

Mora kommun vill pröva två olika vägar förutveckling av Strandenområdet. Den ena affären bygger på att en privat aktör uppför och förvaltar alla lokaler på området och kommunen hyr lokaler för skola, idrottshall, lokaler för kulturskola &fritidsgård, kulturscen och bibliotek. Den andra affären innebär att den privata aktören endast förvärvar byggrätt, med i detta skede öppen användning, samt ansvarar för att uppföra och tillkommunen hyra ut bibliotek och kulturscen. Mora kommun i sin tur uppför skola, idrottshall och lokaler för Kulturskolan & fritidsgård i egen regi för egen förvaltning. Avseende den öppna byggrätten vill Kommunen få förslag på inriktning. Tänkbart är kontor, tillfälligt boende eller någon form av aktivitet. Den öppna byggrätten beräknas kunna blica 7000 kvm BTA, men det handlar förstås om hur man disponerar området och hur man förhåller sig till höjder. Den öppna byggrätten ligger bl.a. där Rosa Huset ligger idag.

Förstasidan på intresseanmälan

Intresseanmälan innehåller som sagt många detaljer som jag inte redogör för här.

Tidplanen se ut så här:

Som ni ser så sker dialogförfarande sista kvartalet 2020 och första 2021. Dialogen sker med aktörerna. Dialog med Moraborna är helt utelämnad. Men allt verkar ju klart, både att enbart Stranden är alternativ för byggnationerna och vad som skall byggas. Inklusive bibliotek verkar det. Även om liten brasklapp är medskickad att politisk oenighet kan finnas. Inflyttning till området beräknas till kvartal 4, 2024.

Beslut om val av aktör sker under kvartal 2 och avtal tecknas kvartal tre. För en utomstående kan det kännas väldigt knappt om tid för att besluta i en så viktig fråga.

Här ser ni läget just nu, vilka aktörer som valts att arbeta vidare med. Kommunens webbplats.

https://morakommun.se/arkiv/nyhetsarkiv/nyheter/2020-10-02-kommunen-forhandlar-med-tre-aktorer-om-utveckling-av-strandenomradet.html

Som ni ser kan ni söka er vidare på kommunens webbplats och följa projektet. Det är som sagt bestämt vad som ska bli på området av kommunstyrelsen och Moraborna står här relativt ovetande. Inga stormöten eller informationer har ägt rum. När ansvariga svarar på frågor bl.a. om biblioteket blir svaret att ”Ingenting är klart och bestämt”.

Det får vi ta, kommunstyrelsens beslut om byggandet, men det tråkigaste och mest ”odemokratiska” tycker jag är att biblioteket ska flyttas. Så tydligt emot folkviljan. En enkät till Moraborna skulle nog ge att 90% vill behålla det i centrum. Men det här förstår tydligen inte berörda kommuninvånare. Er vilja och tyckande och tänkande har ingen vikt här. Här är det annat som bestämmer.

Jag lägger till en sista bild/skiss, paket B, där kommunen hyr skola, idrottshall, lokaler för Kulturskola och Fritidsgård, kulturscen och bibliotek av privat fastighetsägare. Den privata fastighetsägare förvärvar byggrätten för egen utveckling. Se bild.

Ytterligare en kommentar vill jag ge i den här stora frågan. Det sägs att Strandenområdet är en viktig entré till stadskärnan söderifrån. En plats som ska stärka attraktionskraften i Regionstad Mora. När jag ser skisserna ser det snarare ut som de inresande besökarna möts av väggar från rondellen och en bra bit framöver på Vasagatan. Om fastighetsägaren utnyttjar byggrätten, vid rosa huset m.m. så täpps hela området till med hus. Man vänder på ett visst sätt besökarna ryggen tycker jag. Ett alternativ vore att en grön fin park och kanske några byggnader längre in på området mötte våra besökare. En dröm som får förbli en dröm. En gång i tiden ville en varuhuskedja bygga på området. Det var inte helt uteslutet hos vissa, men blev inte verklighet. Då var ett av de främsta argumenten att när man kommer in i Mora ska man få ett ”värdigt” mottagande.

Jag har alltid varit emot att det centrala smala området ska proppas igen med byggnader och med dem ökad trafik. Området är för strategiskt för fyllas igen med byggnader/parkeringar/betong och asfalt.

En kommentar till får det bli, att låt ”utomstående” bygga, finansiera och hyra ut till kommuner trodde jag inte var aktuellt längre. Det blir i alla fall på intet vis billigare än att göra allt i egen regi med ”egna” pengar. Så har jag fattat det hela med den erfarenhet som finns tillgänglig. Stor risk att våra efterkommande får betala ”notan” när åren går med de långa avtalen. Det finns inga ”tomtar” i den här branschen heller.

Jag tror jag representerar många Morabor i den här frågan när jag avslutar med att säga att vår möjlighet till påverkan varit och är i det närmaste obefintlig. Jag tycker demokratin ska stärkas och att kommuninvånarna ska kännas sig med på den s.k. båten i den här typen av framtidsfrågor. Så är inte fallet idag.

Tack för mig den här gången, men det sista ordet borde inte sagt i den här viktiga frågan för Moras framtid/Owe Hållmarker

Sista bilden. Skiss för paket B:

Några tankar inför julen

Julen är ju glädjens högtid, oftast är det ju så. Men inte alltid för alla. Jag fick höra att Per Wikstrand lämnat oss. Jag har sökt honom på telefon de senaste veckorna och börjat misstänka att allt inte är som det ska. Jag kände till lite om hans sjukdom. Tankarna går till fru Terttu och barn med barnbarn.

Per blev en god vän till mig och han hade ett stort intresse för Moras historia och utveckling. Han visste så mycket och hade ett bra ”komihåg”. Han sparade bilder på datorn och var med i alla de nya landvinningarna i datorns värld. När jag letade efter ett namn, en plats, händelse eller en bild så ringde jag Per, det löste sig ofta med hans hjälp. För några månader sedan erbjöd han mig att låna ett antal böcker och handlingar som han trodde jag kunde vara nyfiken på. Det var jag, skannade av det jag kände för och återlämnade ”dyrgriparna”.

Här ett litet exempel på en bild Per fixade. Det är från Diösgården och Kerstin Hindart (känd pianist från Mora) står närmast maten. Bakom henne ”Park Ture”. En man med många järn i elden, han hade ett tag Kaffestugan och Park Café vid hamngatan. Per hade koll på dylika ”centrala” företeelser. Han växte upp vid Brovik intill Badstubacksbron. Kunde det mesta som hände och hänt däromkring.

WIBE låg naturligtvis Per väldigt nära och han hade många bilder på stegar och annat från företaget.

Några fler bilder med WIBE-anknytning. Per tipsade mig om bilder både här och där.

Det finns så mycket att säga om Per. Vi var förresten grannar med Per och Terttu på Lievägen ett antal år. Även där bjöd han in mig och visade gamla handlingar. Förresten så viskade han i mitt öra för ett tag sedan att han tipsade kulturnämnden om att jag skulle få kulturpriset i Mora för mitt arbete med Facebooksidan ”Du vet att du är från Mora när..” Då förstår ni att jag gillar honom extra mycket, skämt åsido, men det visar att han hela tiden var med i tiden.

Det jag mest såg upp till hos Per var hans lugna sätt, kunnande, ödmjukhet, rättspatos, humor och vänlighet.

Jag tänker inte bara på Pers öde dessa dagar inför jul. Jag känner så många som har svåra tider nu inför jul och framåt. Sjukdomar av olika slag härjar bland oss och drabbar familjer och anhöriga. Jag är väl i den åldern när det börjar hända mycket, alltför mycket med oss. Man samlar tydligen på sig ”elaka” saker, som blommar ut i sjukdom på lite äldre dagar. Så är det och inte mycket att göra åt. Sjukvården är ju allt bättre, men allt rår dom inte på.

Den där riktiga glädjen är lite svår att känna, sorgen kommer emellanåt. Trösten är ofta vistelsen i naturen. Så långt det nu räcker.

En God Jul väntar nu och vi ska ha det så skönt, ni med!

Julbild från Oxbergshärbret på gården.

En tur till Grenkojan i Norra Mora vildmark, vattenfall i Ämån m.m.

Jag har mina plaser här i Norra Dalarna som mål att söka upp. Ett sådant var Grenkojan uppe öster om Kräckelbäcken, ganska nära Skuråsen. Man åker Älvdalen-Rot – Ulvsjö/Lillhärdal – till höger vid Kräckelbäcken mot Emådalen. Okända platser, kanske det, men desto häftigare. På Nusnäs utskog fanns en koja på karta 1909 men dagens koja, Grenkojan, samma plats, uppföres 1927 och renoverades grundligt 1997.

Man kan säga att turen dit är en minnestur för att hedra Lennart Lind m.fl. som så fin renoverat kojan. Jag fick för några år sedan låna ett album av Lennart som jag skannade av och gjorde ett album av här på FB. Under du vet att du är från Mora när…

https://www.facebook.com/media/set/?vanity=228565797205031&set=a.1613399722054958

Lennart har rätt nyligen lämnat oss, tack för allt du gjort oss och glatt oss med.

Hursomhelst, vädret skulle bli bra och då blir det gärna en tur. Vi packade lite matsäck och gav oss iväg norrut, Christina och jag. Första stoppet blev ICA Olssons i älvdalen. Lite ”nödproviant”. Sedan stopp vid Jöllenbron. Tradition att stanna till där och ta en bild.

Jöllenbron i Älvdalen

Vi fortsatte norrut och det blev allt vackrare ju högre upp vi kom. Stannade till vid parkeringen intill stigen till Våmhusfäboden Oradtjärnbodarna. En tjärn brukar fotas där. Frusen nu, men ändå. Vackert var det allt.

Turen gick vidare, till höger mot Emådalen vid Kräckelbäcken. Strax före vägen ner till Skuråsen (tillhör Färnäs) finns parkering och markerad led till Grenkojan och Malmborgskojan. 2 resp. 6 km. Vi valde grenkojan idag. Mer småturer fanns på programmet. Parkerade och vandrade iväg i en dm nysnö.

Vi nådde den fina kojan och det blev en kopp kaffe med smörgås naturligtvis. Väldigt fin koja med 8 bäddar. Stugan är öppen för dem som vandrar i området. Sen är det väl ”bosatt” under jakten utgår jag ifrån. Stigen fortsätter till Malmborgskojan. På vägen dit ligger den gamla Marknadsplatsen Jämtmot. På en sluttning ner mot en myr. Namnet Jämtmot finns på karta 1847 och Krister Karlsson har skrivit om den udda platsen. Se en skrift från Mora Hembygdslags skriftserie. Gå in på http://www.morahembygd.se

Det blev några bilder från Grenkojan, interiört.

Och från utsidan.

Åter till bilen, närmare åter som vanligt. Medljus och mer att se.

Vi hade fått tips om tre fall utmed Ämån, Emån eller hur det nu stavas. Det fick bli den vägen hem via Emådalen och Orsa. Det första fallet var Lusbostupet. Det låg närma vägen.

Färden gick vidare, en bra bit till nästa fall, minst en mil. Ingen trafik kan vi säga. Vi skippade besök i Myggsjö, även om det drog. En så fin plats, en annan gång. Bössfallet var nästa mål. Något längre från vägen, men klart överkomligt.

En påtår, sedan Pilstupet. Rena fallstudien det här. Men intressant.

Pilstupsinformation

Vi kände oss nöjda och anlände till Emådalen. Den nedgående brinnande solen var så fin så vi svängde upp mot Koppången. Några bilder kunde dyka upp i det ljuset. Det gjorde det. Vi stannade vid infarten till Flickeråsens fäbodar där vi brukar vara på vårvinter, skidor.

Vi avslutade turen med ett ministopp i Vattnäs, den tidiga kvällen var kommen. Ytterligare en lyckad och givande tur i vår omgivningar.

Vid Vattnäs, Orsasjön