Sjukhusbesök i Oman

Erfarenheterna staplas på varandra. Den senaste av det ovanligare slaget är ett sjukhusbesök på Sultan Qaboos Hospital i Salalah, Oman. Jag har varit helrisig sen vi kom hit för tre dagar sedan och i natt blev det knappt någon sömn. Luftrören helt ”täppta”. På rekommendation blev det taxi till stans offentliga sjukhus. Byggt av sultanen som nyss dött. Landets stora hjälte, Sultan Quaboos.

Taxikillen väntade på oss utanför i sin varma bil.

Små lappar som användes på min ”resa” genom sjukhuset.

Det gick väldigt fort att bli omhändertagen. Blodtryck, puls m.m. redan vid första kontakten. EKG snabbt och sedan fick jag någon slags medicin att andas in.

Till röntgen för en bild därefter. Snabbt som ögat.

Mot röntgen
”mottagningsrummet”

Beskeden blev bra och medicin skrevs ut. Visst prat om Coronavirus, men icke. Så bra service vi fick och snabbt. Vänliga människor till vår tjänst. Kanske inte det nyaste och finaste lokalerna och utrustningen, men effektivt.

Medicinen kvitteras ut, lågpris även här.

Jag fick i alla fall gå igenom ett test och problemet är väl en superförkylning som man helst inte ska ha på sin semester. Jag får väl förhoppningsvis trösta mig med en Morvinst över Modo ikväll.

Tack Sultan Qaboos för vård på ditt sjukhus.

Omans store omdanare. Från att varit ett stängt land på 70-talet är det öppet och alltmer utvecklat idag.

Vävskedshistoria från Oxberg.

Jag läser ur boken Dalarna i ord och bild från 1910 del sex. Författare är Anders Olsson.

Under avsnittet äldre binäringar kommer han in på otillräckligheten av avkastningen från ortens gamla huvudnäringar. Den tvingade inte blott till utvandring utan förorsakade en uppblomstring av binäringar. Tillverkningen av hemslöjdsprodukter var och blev en allt viktigare binäring. Varje by hade sin ”specialitet”. I Garsås tillverkades laggkärl, i Nusnäs, Färnäs och Noret andra snickeriarbeten, i Bonäs och Våmhus hår- och korgarbeten samt såll, rissel, spannar och laggkärl, varjämte man i Bonäs även pålade hjulningar, i Gopshus och Oxberg tillverkades vävskedar och laggkärl. I Hemus, Selja, Långlet, Östnor Öna och Kråkberg slutligen tillverkades ur och mässingskammar. Av alla dessa binäringar nådde ingen större ryktbarhet än urtillverkningen.

Vävskedar var ju även en av de större binäringarna i Älvdalen och det smittade av sig söderut till Oxberg som sagt. Anledningen till denna lilla ”artikel” är att jag har en så fin bild på min farfars far, Håll Anders Andersson, när han tillsammans med kamrater var på försäljningsresa bl.a. till Motala där de lät fotografera sig 1868. Tidigare visade i ett inlägg, men tål en repris.

Farfars far, Håll Anders Andersson från Oxberg nere till vänster, här 22 år.

Imponerande att de tog sig för att gå in till en fotograf och ta en bild 1868.

Vävskedsanknytningen fortsatte i släkten. Huruvida Håll Anders fortsatte inom gebitet förtäljer inte historien. Men hans son, min farfar, Håll Oscar Andersson 1877 – 1937, startade tillsammans med Gut Carl Andersson tillverkning i Oxbergs gamla skola 1904. 1909 började Oscar uppföra en ny fabrikslokal utmed vägen till Sälen. 1915 startade Oscars son Albin, min farbror, en livsmedelsbutik i den gamla fabriken som flyttat och övertagits av Oskars kollega Gut Karl.

Vävskedsfabriken under uppbyggnad i Oxberg. Huset till höger är bostadshuset där livsmedelshandeln startade. Vasaloppsvägen passerar. Flyttade ut till fabrikslokalen 1915. Min far Carl och hans syster Selma står med farmor Christina och farfar Oskar ute vid gården.

Farbror Albin med fru Mia jobbade på med lanthandeln och 1954 tog Albin över Mora Mekaniska Vävskedfabrik och fortsatte med tillverkning. Fabriken lades ner 1970 och lanthandeln nådde vägs ände 1978. Oxberg var en riktig vävskedsmetropol med många fabriker under en period. Det finns en kvar än idag med namnet GAV Glimåkra AB.

En annan fin bild från samma plats med bostadshuset och lanthandeln. Folk på väg från kyrkan kanske?

Järnvägsstägsel i Mora

En förmiddag när jag skulle cyklade ner ”på stan” och passerade Strandgatan såg jag att ett nytt högt grönt stängsel satts upp vid järnvägen mot Lomsmyren och Älvdalsbanan. Vad ända in i …… tänkte jag.

Jag vill genast klara ut att vi naturligtvis har olika åsikter om ett sådant ingrepp. Vissa ser det knappt eller bryr sig, andra är som jag och tycker det väldigt mycket förstör vår pärla Saxviken. Framförallt delen väster om hållplats Morastrand. De öppna ytorna ner mot Saxviken ”blockeras” och infarten på E45:an förändras kraftigt, liksom från ”Folkhögskolehållet” och Zorns Gammelgård.

Jag har på kommunen delvis jobbat med planering och på slutet var jag med i arbete med en centrumutvecklingsplan. Ett av huvudtemana var att i högre grad orientera oss mot vattnet, Saxviken. Det skulle vara många fina ”siktstråk” ner mot vattnet, glittrande vattenyta, båtar, stränder och holmar. Moras finaste plats som många kommuner är fulla av avund för. Besökare och ortsbor skulle få än mer fördel av det fina läget på Mora centrum vid vattnet.

Nu kommer detta staket, man kan nästan se det som att området är inhägnat, tillträde förbjudet. Många liknar det med ett fängelseområde, eller åtminstone förbjudet område. Jag citerar riksdagsman Peter Helander, ”höga nätstaket som förvandlar det vackra Mora till ett interneringsläger”.

Som många vet så går det inte många tåg mot Lomsmyren eller till Blyberg och på denna sträcka håller de väldigt låg fart. Här har mig veterligen inte hänt olyckor.

Mot Starbo.

Även från strandenområdet/kajen blir vyn förstörd, för båtar och turister som gillar att flanera nere på gångstråken. Attraktionen Dalahästen blir skymd.

Jag kan inte låta bli att citera Karl Erik Forslund som 1919, 100 år sedan, skrev följande i sin skriftserie ”Från källorna till havet”. ”Man måste förundra sig över hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora kunde liksom de flesta andra orter vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat det senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte och kantad av två järnvägar.”

I dagens läge försedd med inhägnad!

En bild från i våras, stängselfri.

Nu får vi hoppas att kommunen i förhandling med Trafikverket, som satt upp stängslet, kan komma överens om en förändring till det mycket bättre. Bäst är naturligtvis om stängslet togs bort på stora delar av området.

Vi får allt hoppas och tro att detta var en tillfällighet.

Jag skrev tidigare ett inlägg på FB-sidan Du vet att du är från Mora när.. och de allra flesta var väldigt missnöjda med Trafikverkets uppsättning, t.o.m. utan att informera eller söka bygglov, vilket troligen behövs.

En tur till Lokagnupen, Furubodarna och Loka/Risberg i Älvdalen

Det finns så många fäbodar i Älvdalen. Det är bara att ta fram kartan och titta. Vilka ska vi besöka idag? Har man som jag en viss böjelse för fäbodar med dess historia, skönhet och tysthet så finns det som sagt många att välja bland.

Vi har besökt Gerda Werf, Uls Järda, i Loka tidigare och köpt hennes bok om Lokas fäbodar under 500 år, där finns många besökstips. Sen råkade jag läsa om de s.k. Ihjälgårdarna vid Lokagnupen, en ättestupa där de ”slungade” ut gamla och sjuka för att de skulle rensas ut. Bok av Lars Levander från 1934, ”Fattigt folk och tiggare”. En skröna, men ändå. Måste kolla om jag kunde hitta platsen. Vi bestämde oss för Lokagnupen, Furubodarna och Risberg. Tur med vädret hade vi, eller rättare sagt, vi valde en fin dag.

På väg mot Lokagnupen passerade vi Gerdas hem och såg henne ute på en stavpromenad vid huset, vi stannade och växlade några ord. Bara en kort stund sa jag, jovisst, en kort stund hos henne finns inte, hon har så mycket att visa och berätta.

Gerda pekar och berättar för Christina hemma vid huset.

Alltid värdefullt att prata med personer i Gerdas ”klass”.

Vi åkte vidare uppöver och orienterade oss mot Lokagnupen. Även om vi inte exakt hittar ”ättestupet” så måste det allt bli några bilder. En bra bit över 500 m.ö.h. där uppe. Tiden fanns inte i dagsturen att exakt hitta stupet, men kanske var det ändå rätt plats vi såg på lite håll.

Inte otänkbart att det här är Ihjälgårdarna på Lokagnupen, ättestupa.

Det är som sagt en fin plats det här, relativt när Älvdalen och visst kunde man få några vyer med kameran och zoomobjektivets hjälp.

Älvdalen från Lokagnupen, Månstabron, kyrkan och Väsaberget i horisonten.

Här ytterligare några vyer, Klitten var i alla fall solbelyst.

Kul att ha besökt Lokagnupen. Nu väntade den för oss okända fäboden Furubodaran alldeles i närheten.

Från fäbodinventeringen 1663-64. Forebodhar, 1 Fäbodhställe hvilket Anders Nilsson och Niels Olofsson Samt Olof Mattzon i Locka brucka.

Entren till fäboden.
Sedan möts man av den här stora gårdplanen, täkten, med många hus.
Förmodligen vid samma grind, vid Nallgården. Bild från Gerda Werfs bok Lokas fäbodar under 500 år.

Det finns så många fina gamla bilder i Gerdas bok och vi måste visa några fler här. För en amatör är det inte lätt att para ihop de gamla husen med de nya man ser. Mycket förändras ju också. Här i alla fall bilder från Gerdas bok.

Vi avslutar turen i Furubodarna med en charmig gammal sandlåda, man kan med lite fantasi höra barnens lek där. Vid Nystugu tror jag det är.

Nästa anhalt, Risberg. Utdrag ur 1663-64 års fäbodinventering:

Rijsbärgh 1 fääbodhställe hvilkedt Anders Larsson i Locka, Rijs Matts ibidem, Trot Lars Hansson, Klitt Anders Larsson ibidem. Anders Nielsson ibidem, och Anders Nilsson 1 ibidem bruck.

Risberg ligger ju högt, närmare 600 m.ö.h. men vyerna är inte så ”storstilade”. Öppet västerut där man ser bergen men inget ner mot bygden. Men en stor, fin och öppen fäbod är det indelad i två husklasar. Först några bilder från den sydligare delen.

Vi vandrade vidare till den norra delen av fäboden.

Några byggander ”stack ut” lite extra där på vallen. Det var de s.k. Kolmarkshusen, flyttade från långfäboden Kolmark när Älvdalens skjutfält anlades på 60-talet. En gång hörde Kolmark till Åsen. Fyra byggnader flyttades, bl.a. ett eldhus och det s.k. Frans-fjoset som blev samlingslokal i Risberg. Även de andra husen är gemensamma och är öppna för alla.

Här några bilder från Gerdas fäbodbok där Kolmarkshusen flyttats och byggs upp i Risberg. Gerdas bok rekommenderas verkligen, 200 sidor med historia och många, många bilder.

Det är inte långt till Brindberg från Risberg. Fin stig mellan fäbodarna.

Det är mycket att se i en gammal fäbod, det gäller att inte stressa. Känslan måste infinna sig att här gick folk och djur för inte allt för länge sedan och hade ett annat liv än vad vi har idag. Både bättre och sämre på samma gång kanske. Beror allt på vad man ska jämföra för saker. Här några detaljer som snappades upp pågår fäbodpromenad.

Vi lade märke till ett fint ”allmänt” dass i fäboden. Välskött och skyltat från fäbodgatan.

På hemvägen skulle vi inspektera det gamla Porfyrbrottet. Vi tror vi såg det, men är inte säkra.

Vi avslutar Risberg med några bilder ur Gerdas fina dokumentation. Tänk vilket fint arbete hon har gjort för framtiden.

Vi avslutar med ett foto från Lokagnupen ner mot kyrkbyn, vi känner oss så nöjda efter en dag i några Älvdalsfäbodar.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson

En tur med S/S Laxen oktober 2019

Christina och jag fick möjligheten att följa med flottningsbåten Laxen på en sista tur före vinterns ankring ute vid Sanda båthamn i Mora Noret. Finvädret var beställt av Gösta Frost, det infann sig om än lite blåsigt.

Jag tänkte berätta lite om S/S Laxen och visa några bilder från den fina turen ut från Saxviken mot Sollerön och Nusnäs.

Vi lämnar här Saxviken efter avgivna signaler.

Historik om båten från 1899 S/S Laxen.

Föreningen Flottningsbåtar i Siljan har en egen hemsida där vi plockar information om båten.

Laxen var i tjänst fram till flottningens nedläggning år 1970. Tre av flottningföreningens ångare såldes till en privatperson och Laxen såldes vidare till Leksand. Genom en bytesaffär kunde Laxen en tid senare köpas tillbaka till Gysinge. Ny ägare blev Nordiska museet.

Hösten 2009 fick styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum vetskap om att stiftelsen Dalälvarnas flottningsmuseum i Gysinge hade för avsikt att lägga ner sitt museum och avveckla sin verksamhet. Nordiska museet ägde samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum. Styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum anmälde till Nordiska Museet intresse för att överta samtliga utställningsföremål och flytta dem till skogsmuseet i Siljansfors. Det skulle bli en bra komplettering med flottning till skogsmuseet. I december 2009 fick Siljansfors Skogsmuseum besked om att Nordiska Museet beslutat att överlåta samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum till Siljansfors Skogsmuseum. Överlåtelsen skedde den 1 mars 2010. Premiärturen på Saxviken ägde rum 2011.

Båtar

Förutom alla föremål i utställningen var det också några båtar med i överlåtelsen. S/S Laxen, och fyra mindre gamla flottningsbåtar nämligen  varpbåtarna Sven, Majken och John alla utrustade med tändkulemotorer och Dioden som är radiostyrd och försedd med dieselmotor.

Siljansfors Skogsmuseum sökte och fick medel beviljade  från olika fonder på tillsammans ca: 1,7 miljoner kronor till byggande av en ny utställningshall i Siljansfors och att frakta hem föremål och båtar från Gysinge.

Ångvarpbåten Laxen användes för att varpa timmer på Hedesundafjärden. Att varpa timmer innebär att man spelar in en stor mängd timmer vilken hålls ihop av en lång timmerbom. Timret som spelades in kallades timmerflot och kunde innehålla över 100 000 timmerstockar. För att spela in timret var Laxen försedd med ett ångdrivet spel som hade c:a 2 000 m Wire. Laxens ångmaskin och propeller är inte dimensionerade för att kunna bogsera utan det är ångspelet som står för kraften då flotet skall dras.

Laxens panna och maskin är original från 1899 vilket gör att Laxen tillhör en liten men exklusiv skara svenska ångfartyg. Fartyget är mycket väl bevarat och all maskinell utrustning finns kvar på plats i fartyget.
Fartygets ångpanna och maskin renoverades 2002. Pannan var före renoveringen pga dåliga tuber underkänd.

Pannan från 1899 i full aktion under övervakning.

Vi lämnade som sagt Saxviken och gick ut mot storsiljan förbi Sandholmen. Mycket vatten och ingen risk för grundstötning.

Styrman Forsström tog oss mot Sollerön i motvinden och vi vek sedan av förbi Rattholmen åt Nusnäshållet.

Hans Forsström vid rodret.

En båt sköter sig inte själv, den behöver ordentligt med underhåll och omvårdnad. I Mora finns ett gäng som fixar detta på ett ypperligt sätt. Onsdagskvällar ställer man upp nere vid kajplatsen i Saxviken. Någon nämnde ordet ”gubbdagis”. Inte snällt sagt. Här några bilder några i Hamburgare intages gänget som följde med på den här höstturen.

Den här bilden blev så bra att den får stå ”för sig själv”. Historieberättare Lennart Öhren är igång. Olle Erlands imponeras.

Inte nog med att vi fick följa, det bjöds även på goda hamburgare m.m.

Hans fixade lite lä åt Gösta som fixade goda grillade hamburgare.

Vi fick även se utrymmena under däck, sovplatser och annat, ”kockens” utrymme m.m.

Vi måste åter till maskinrummet där den fina ångmaskinen avger ett behagligt ljud. Efter eldandet som började dagen före var trycket på rätt nivå och det underhölls under färden. Här några bilder från maskinrummet och ”förste maskinist” Lars Aronsson.

Det blåste som sagt rätt svalt ute på däck, men visst är det fina, lite annorlunda vyer ute från sjön.

Här Mora Noret med Saxvikssågen, Lasarettet, Vattentornet och vindsnurror

Vi närmade oss Sanda båthamn där vi skulle lägga till. Kapten och övriga besättningsmän visade oss hur man angör en brygga, båten är ändå ca 16 m lång och ett antal ton tung.

Tack för en fin båttur, en fin upplevelse.
I hamn

Vandring vid Skords fäbod och upp på Skordberg i Älvdalen

Det blir en del vandrings- och cykelturer. Ofta många bilder och för att ha lite koll på minnet och dokumentation så blir det en blogg då och då om turerna. Turen har nu kommit till Skordberg i närheten av Blyberg, Älvdalen. Berget, ca 470 möh, ligger alldeles i anslutning till fäboden Skord, som förresten en gång i tiden var långfäbod till byn Kråkberg i Mora. Vi, Christina och jag, hade varit till Skord tidigare och sett skylten till toppen på Skordberget. Det har inte blivit av att testa turen förrän nu i oktober 2019, en vacker höstdag.

Vi hade lite problem i början men följ muren och gå rakt fram. Stigen dyker upp och blir allt tydligare. En stig som blev allt brantare men bara ca 600 m så det är överkomligt. Lite bökigare att gå ner faktiskt, helst om det är halt. Men ingen fara, ta det lugnt bara, gärna stavar om ni brukar sådana. En fin trollskog passeras och det är knäpp tyst som det brukar på sådana här platser.

Lite brant mot slutet och vi började se solen lysa in från väster. Redan uppe!

När vi kommit upp möttes vi av en öppen utsiktsplats och en bänk. För fika, vila och studier av vyerna. Man ser bra söderut, västerut och nordväst. Blyberg tydligast, men även Gopshus och Oxberg. På håll siktas Siljan och Mora med vatten- och teletornen i Utmeland.

Siljan och Mora bortom Bergen

Vi satte oss och försökte känna igen bergen och platserna vi såg. En annorlunda vy var det. Jag har hyggligt zoomobjektiv till kameran så många bra höstbilder blev det.

Det blev många bilder på Blyberg klätt i höstfärger.
Perfekt vill och fikaplats, tack för den du som släpat upp bänken

Några bilder till och nerfärden kan börja. Vi skulle även knalla runt lite nere i Skord innan mörkret föll på.

Nerfärden började och vi fick passa oss lite på det branta fuktiga underlaget. Inga djur såg vi, bara färsk älgspillning.

Älgen var nyligen här.

Vi gick runt nere i den gamla fäboden, några få hus. Förmodligen för jakten i huvudsak. Området är väldigt kuperat med många ”knölar”.

Vi avslutar besöket med en bild på en gammal stuga under snar tillbyggnad som det ser ut. Vallsjöberg och Vassklittarna tittar upp i bakgrunden.

På hemvägen blev det besök vid den fina badplatsen Sågdammen. Där måste ju badas i sommar. En fin plats med ett imponerande fint ombytesskjul. Efter det att några bilder kommit ut på FB-sidan Gamla och nya bilder från Älvdalen fick jag telefon av en Blybergare, en som fixar och trixar i Blyberg, och han rekommenderade fler sevärdheter i och omkring byn. Återbesök planeras alltså. Med kompletterande blogginlägg förmodligen.

Från byn
Blybergs by i Älvdalen

Minnen från Morkarlby skola

Jag cyklade häromdagen förbi Morkarlby skola, den gamla nedre skolan från 1914. Det var tydligen pensionärsbridge på gång där inne. Länge har jag tänkt komma in dit och ta några bilder på min första gamla skola. Jag gick där från första tom sjätte klass, 1956 – 1962. Det är klart att den första skolgången sätter sina spår. I första och andra klass hade vi klassrum på andra våningen, Rut Bengtzelius var vår lärare. Stor respekt var ordet.

En riktigt gammal bild på skolan med annan ingång än på vår tid.
Första klass, vi gick tillsammans med de stora i tvåan. Rut Bengtzelius där bak. Mor min måste ha klätt upp mig i överkant. Vi ser vårt hus i fönstret bakom Rut.

Vi bodde nära skolan jag och brorsan Ulf. Cyklade, gick eller åkte skidor ner dit. Ingen elev blev skjutsad med bil, de flesta hade hyggligt nära.

Hör är klass två och nu är vi äldst. Rut ser lite gladare ut. Fotografen står på samma plats.
Så här ser klassrummet ut idag. Det enda som fattas är vi och Rut. Sen har ”solskydd” satts upp. Annars som förr.

Jag har ju många minnen från den där skoltiden, när man går runt idag och tar lite kort dyker minnen upp och jag kan berätta några ”episoder”.

Det här var vår gympasal på andra våningen. Den låg mellan två klassrum.

Vi tyckte då gymnastiksalen, som den hette, var väl tilltagen. Vi hade våra blå, i alla fall pojkarna, gymnastikpåsar med oss. Vi klädde allt om lite till shorts och en liten tröja. Viftade med armarna och sparkade med bena om vi inte sprang runt. Jag kommer särskilt ihåg när vi ibland satt på golvet och hade övningar så kunde det hända att det kom en liten rännil på golvet från någon elev. Det var väl nervöst och inte vågade man fråga om att gå på toaletten. Gymnastiklärare var vår kära Rut.

Ett annat mer läskigt minne var när vi gick däruppe och någon började skrika, det brinner, det brinner. Ut, ut!! En ”missnöjd” elev från en högre klass hade tänt på i en skrubb där uppe, framför det andra klassrummet. Det rökte ordentligt och brann mer senare när vi kommit ut. Några elever i klassen mittemot blev så rädda att de gömde sig bakom pianot, de vågade inte springa genom röken. Men de fick hjälp ut. Själv cyklade jag bort till föräldrarna i fröhandeln i Morkarlby och skrek hela vägen, det brinner i skolan!

Här rusade vi ut och jag minns att många av oss snubblade och rullade utför trappen.
Vårt klassrum rakt fram. Vi rusade genom den hör korridoren och utför trappen. Kläder m.m. fick vara kvar. Hämtades senare rökskadat.

Ytterligare några bilder och minnen från övervåningen. Rut lärde mig ett nytt ord, ”ögontjänare”. Hon hade en liten materialskrubb där bakom katedern. Ibland skulle det hämtas någon bok eller annat, då menade hon på att vi inte skulle vara ögontjänare och busa med varandra. Förstår inte hur hon kunde tro det?

Här ser ni skrubbdörren till vänster om svarta tavlan. Synd att katedern är borta.

Nu går vi en trappa ned, några bilder från entrén m.m.

Jag gick i det första klassrummet till vänster på nedre plan. Lärare var Aina Kalleberg och Sonja Klang (Leffler). Dom försökte tukta oss och lära oss vett och etikett. Även andra kunskaper förstås. Dom gjorde så gott dom kunde med blandat resultat. Ni ser mittersta bilden, korridoren, där minns jag när läraren Bengt Grännsjö gav en elev en rejäl örfil. Det knepiga var att eleven gav tillbaka med samma kraft. Det skulle vara idag det. Det blev inga märkvärdiga efterräkningar.

Det värsta straffet vi fick när vi busat var att få gå in i Ernfrid Lagborgs klassrum och sitta längst bak där en lektion. Där kan vi tala om respekt för lärare. Gud nåde den som satt sig upp mot honom.

Vi kan ta några minnen till från trean eller fyran. Det fanns en ”materialskrubb” även därnere. Vi kallade det kartrummet. Ibland fick jag order av fru Kalleberg att hämta kartan över Israel eller liknande. Då lommade man iväg lite nervöst och önskade att man hittade rätt karta. Hon kunde vara rätt sträng även hon och kom man med fel karta fick man allt reda på det.

Här är vi 1959 med vår Aina Kalleberg. Det blev lite ”lättsammare” när Sonja Klang trädde in på arenan. Karta på Sverige den här dagen.
Dagens materialrum, t.o.m. en liten arbetsplats.

Då tror jag vi lämnar skolan för den här gången. En bild mot korridoren och dörren ut och själva utgången. Förresten glömde jag skriva att vi fick turas om att springa ut och hjälpa Nisse Bergström att bära in matkantiner när han kom med sin taxi. Ett efterlängtat avbrott i lektionen. Sen lade vi ut våra vaxdukar på bänken och intog skollunchen, för hungriga var vi oftast.

Det finns kanske skäl att återvända och komplettera med minnen. En relativt ny bild på skolan.