Vandring vid Skords fäbod och upp på Skordberg i Älvdalen

Det blir en del vandrings- och cykelturer. Ofta många bilder och för att ha lite koll på minnet och dokumentation så blir det en blogg då och då om turerna. Turen har nu kommit till Skordberg i närheten av Blyberg, Älvdalen. Berget, ca 470 möh, ligger alldeles i anslutning till fäboden Skord, som förresten en gång i tiden var långfäbod till byn Kråkberg i Mora. Vi, Christina och jag, hade varit till Skord tidigare och sett skylten till toppen på Skordberget. Det har inte blivit av att testa turen förrän nu i oktober 2019, en vacker höstdag.

Vi hade lite problem i början men följ muren och gå rakt fram. Stigen dyker upp och blir allt tydligare. En stig som blev allt brantare men bara ca 600 m så det är överkomligt. Lite bökigare att gå ner faktiskt, helst om det är halt. Men ingen fara, ta det lugnt bara, gärna stavar om ni brukar sådana. En fin trollskog passeras och det är knäpp tyst som det brukar på sådana här platser.

Lite brant mot slutet och vi började se solen lysa in från väster. Redan uppe!

När vi kommit upp möttes vi av en öppen utsiktsplats och en bänk. För fika, vila och studier av vyerna. Man ser bra söderut, västerut och nordväst. Blyberg tydligast, men även Gopshus och Oxberg. På håll siktas Siljan och Mora med vatten- och teletornen i Utmeland.

Siljan och Mora bortom Bergen

Vi satte oss och försökte känna igen bergen och platserna vi såg. En annorlunda vy var det. Jag har hyggligt zoomobjektiv till kameran så många bra höstbilder blev det.

Det blev många bilder på Blyberg klätt i höstfärger.
Perfekt vill och fikaplats, tack för den du som släpat upp bänken

Några bilder till och nerfärden kan börja. Vi skulle även knalla runt lite nere i Skord innan mörkret föll på.

Nerfärden började och vi fick passa oss lite på det branta fuktiga underlaget. Inga djur såg vi, bara färsk älgspillning.

Älgen var nyligen här.

Vi gick runt nere i den gamla fäboden, några få hus. Förmodligen för jakten i huvudsak. Området är väldigt kuperat med många ”knölar”.

Vi avslutar besöket med en bild på en gammal stuga under snar tillbyggnad som det ser ut. Vallsjöberg och Vassklittarna tittar upp i bakgrunden.

På hemvägen blev det besök vid den fina badplatsen Sågdammen. Där måste ju badas i sommar. En fin plats med ett imponerande fint ombytesskjul. Efter det att några bilder kommit ut på FB-sidan Gamla och nya bilder från Älvdalen fick jag telefon av en Blybergare, en som fixar och trixar i Blyberg, och han rekommenderade fler sevärdheter i och omkring byn. Återbesök planeras alltså. Med kompletterande blogginlägg förmodligen.

Från byn
Blybergs by i Älvdalen

Minnen från Morkarlby skola

Jag cyklade häromdagen förbi Morkarlby skola, den gamla nedre skolan från 1914. Det var tydligen pensionärsbridge på gång där inne. Länge har jag tänkt komma in dit och ta några bilder på min första gamla skola. Jag gick där från första tom sjätte klass, 1956 – 1962. Det är klart att den första skolgången sätter sina spår. I första och andra klass hade vi klassrum på andra våningen, Rut Bengtzelius var vår lärare. Stor respekt var ordet.

En riktigt gammal bild på skolan med annan ingång än på vår tid.
Första klass, vi gick tillsammans med de stora i tvåan. Rut Bengtzelius där bak. Mor min måste ha klätt upp mig i överkant. Vi ser vårt hus i fönstret bakom Rut.

Vi bodde nära skolan jag och brorsan Ulf. Cyklade, gick eller åkte skidor ner dit. Ingen elev blev skjutsad med bil, de flesta hade hyggligt nära.

Hör är klass två och nu är vi äldst. Rut ser lite gladare ut. Fotografen står på samma plats.
Så här ser klassrummet ut idag. Det enda som fattas är vi och Rut. Sen har ”solskydd” satts upp. Annars som förr.

Jag har ju många minnen från den där skoltiden, när man går runt idag och tar lite kort dyker minnen upp och jag kan berätta några ”episoder”.

Det här var vår gympasal på andra våningen. Den låg mellan två klassrum.

Vi tyckte då gymnastiksalen, som den hette, var väl tilltagen. Vi hade våra blå, i alla fall pojkarna, gymnastikpåsar med oss. Vi klädde allt om lite till shorts och en liten tröja. Viftade med armarna och sparkade med bena om vi inte sprang runt. Jag kommer särskilt ihåg när vi ibland satt på golvet och hade övningar så kunde det hända att det kom en liten rännil på golvet från någon elev. Det var väl nervöst och inte vågade man fråga om att gå på toaletten. Gymnastiklärare var vår kära Rut.

Ett annat mer läskigt minne var när vi gick däruppe och någon började skrika, det brinner, det brinner. Ut, ut!! En ”missnöjd” elev från en högre klass hade tänt på i en skrubb där uppe, framför det andra klassrummet. Det rökte ordentligt och brann mer senare när vi kommit ut. Några elever i klassen mittemot blev så rädda att de gömde sig bakom pianot, de vågade inte springa genom röken. Men de fick hjälp ut. Själv cyklade jag bort till föräldrarna i fröhandeln i Morkarlby och skrek hela vägen, det brinner i skolan!

Här rusade vi ut och jag minns att många av oss snubblade och rullade utför trappen.
Vårt klassrum rakt fram. Vi rusade genom den hör korridoren och utför trappen. Kläder m.m. fick vara kvar. Hämtades senare rökskadat.

Ytterligare några bilder och minnen från övervåningen. Rut lärde mig ett nytt ord, ”ögontjänare”. Hon hade en liten materialskrubb där bakom katedern. Ibland skulle det hämtas någon bok eller annat, då menade hon på att vi inte skulle vara ögontjänare och busa med varandra. Förstår inte hur hon kunde tro det?

Här ser ni skrubbdörren till vänster om svarta tavlan. Synd att katedern är borta.

Nu går vi en trappa ned, några bilder från entrén m.m.

Jag gick i det första klassrummet till vänster på nedre plan. Lärare var Aina Kalleberg och Sonja Klang (Leffler). Dom försökte tukta oss och lära oss vett och etikett. Även andra kunskaper förstås. Dom gjorde så gott dom kunde med blandat resultat. Ni ser mittersta bilden, korridoren, där minns jag när läraren Bengt Grännsjö gav en elev en rejäl örfil. Det knepiga var att eleven gav tillbaka med samma kraft. Det skulle vara idag det. Det blev inga märkvärdiga efterräkningar.

Det värsta straffet vi fick när vi busat var att få gå in i Ernfrid Lagborgs klassrum och sitta längst bak där en lektion. Där kan vi tala om respekt för lärare. Gud nåde den som satt sig upp mot honom.

Vi kan ta några minnen till från trean eller fyran. Det fanns en ”materialskrubb” även därnere. Vi kallade det kartrummet. Ibland fick jag order av fru Kalleberg att hämta kartan över Israel eller liknande. Då lommade man iväg lite nervöst och önskade att man hittade rätt karta. Hon kunde vara rätt sträng även hon och kom man med fel karta fick man allt reda på det.

Här är vi 1959 med vår Aina Kalleberg. Det blev lite ”lättsammare” när Sonja Klang trädde in på arenan. Karta på Sverige den här dagen.
Dagens materialrum, t.o.m. en liten arbetsplats.

Då tror jag vi lämnar skolan för den här gången. En bild mot korridoren och dörren ut och själva utgången. Förresten glömde jag skriva att vi fick turas om att springa ut och hjälpa Nisse Bergström att bära in matkantiner när han kom med sin taxi. Ett efterlängtat avbrott i lektionen. Sen lade vi ut våra vaxdukar på bänken och intog skollunchen, för hungriga var vi oftast.

Det finns kanske skäl att återvända och komplettera med minnen. En relativt ny bild på skolan.

Fågelsjö och Orsa finnmark, en resa bakåt i tiden

Vi hade hört talas om gammelgården uppe i Fågelsjö på Orsa Finnmark och länge tänkt åka dit. Cirka 10 mil från Mora mot Sveg. Jag har trott att det var ett par som lämnade sitt hus i det skick det var, med inventarier och allt och åkte till Amerika. Så var det inte, de flyttade över gården till sitt nyuppförda Amerikahus.

Amerikahuset med gammelgården i bakgrunden

Vi köpte biljetter till visning av huset och hann med en riktigt god fika i solskenet vid Amerikahuset. Jättegott kaffe goda bakverk. Guiden kom och det var bara Christina och jag vid visningen. Vi sörjde inte.

In genom dörren och vandringen tillbaka i tiden. Lite om husets historia:

Byn Fågelsjö ligger i gränslandet mellan Dalarna, Hälsingland och Härjedalen. Den hörde fram till ca 1840 till Mora socken och står där i kyrkböckerna under rubriken ”Mora Finnmark”. Efter en kortare tid av samhörghet med Sveg fördes Fågelsjö 1856 till Loos socken, som bildats ett tiotal år tidigare. Sedan dess hör Fågelsjö till Gävleborgs län, även om byn ligger i Dalarna.

Gården har varit i en enda släkts ägo under sju generationer. Varje släktled har satt sin prägel på den. Den nuvarande gamla mangårdsbyggnaden, en timrad parstuga i en våning uppförd 1818, förändrades och byggdes på under hela 1800-talet. Den nye husbonden som tog över gården 1822 byggde på ett våningsplan och husets interiörer utformades till största delen under Jonas Olssons (1832-1895) tid.

Här ser ni paret som flyttade över gården till Amerikahuset 1910 sedan de gift sig. Kristina var ensam ägare till gården och Mårten, även han från fågelsjö var mer den nya tidens man efter bokhållarutbildning i Stockholm. Han var även handelsman i byn och blev en aktad man med många uppdrag. Kristinas pappa var storbonde och stor man i bygden. Kristina var 18 år vid giftermålet.

Vi får ta några bilder från det häftiga huset.

Det var ett fint hem det här, och det skulle allt visas upp. Mårten hade eget kontor där bokföring och annat avhandlades.

Först hade huset en våning. En våning tillkom och utbyggnad. På andra våningen stor sal, prästens rum (användes 2-3 ggr per år max), garderob, walk in closet, lekrum m.m.

Så mycket fina saker. Jag kunde ju inte ta bilder på allt. Åk dit och titta – helt klart värt resan. Några fler bilder från gammelgården.

Efter stora huset blev det besök vid härbret med 7 lås och fyra nycklar, dräng- och pigstugan, smedjan och snickarbod. I smedjan tillverkades gevär m.m. En lönsam affär, det tog lång tid men belönades med ett pris motsvarande en årslön på den tiden. Kristinas pappa Jonas Olsson var en otroligt händig man och uppfinnare. Ni ser honom här i släktträdet.

Släktavlan fram till Kristina och Mårten som blev barnlösa. Hela området ”väcktes ju till liv” när den finska invandringen startade på 1600-talet. Vilka kämpar, blev ”utkörda” i Finland när de rike männen tog för sig och startade ett nytt liv i denna ödemark..

Härbret är känt för sitt snillrika låssystem. Fyra nycklar behövs för att dyrka upp de sju låsen. Vi fick en demonstration.

Komplicerat låssystem. Jonas Olssons verk.

På gården fanns dräng- och pigkammare. Herrar nere och damer uppe. Inga lyxbostäder precis. När kylan kom fick de flytta in i ladugården till djuren.

Personalbostäder

Smedjan var intressant. Där tillverkades gevär, allt utom kolven. Vilket hantverk och precisionsarbete. Från råvaran sjö- eller myrmalm till spikraka räfflade bösspipor. Tre månade tog det för att färdigställa ett gevär till jakt.

Det var som sagt en väldigt intressant guidad tur på en timme. Vi hade ställt in oss på att besöka några ödekyrkogårdar på Finnmarken. Intressena är olika men jag delar Christinas nyfikenhet på kyrkogårdar. De här ödekyrkogårdarna är speciella, ofta ute i skogen, enkla med ett staket och ett kors. Vi hade tidigare i trakterna sett skogskyrkogårdar i Myggsjö, Älvho, Rosentorp, Untorp, Näckodalen m.fl. Vi fick en karta och körde vidare med moderna hjälpmedel, GPS. Först blev det en sväng i Fågelsjö, stationen vid inlandsbanan m.m.

Första kyrkogården blev i Rullbo. En förolyckad skogsfinne skulle 1865 till begravningsplatsen i Los. Det var så hett och inga hästar fanns så istället bereddes en tillfällig grav i en skogsbacke utanför Rullbo. Vinterföret inväntades, men transporten till Los uteblev. Istället fick byborna en permanent begravningsplats 1866.

Vi åkte mot Los och tittade på deras fina träkyrka. Synd att den inte var öppen. Det blev i alla falla en medhavd fika utanför.

Los Kyrka

Hamra nästa, ännu en fin träkyrka.

Sandsjö nästa innan vi kom ner på E45:an igen. Där låg den gamla kyrkogården ”centralt” numera. Jag hade en gamma studiekamrat som kom från Sandsjö och jag frågade ett äldre par om de visste varifrån han kom. Jodå, de pekade ut ett hus i den lilla byn. För övrigt såg vi ett hus i väldigt dåligt skick om man uttrycker sig milt. Jag gillar ödehus, så det blev några bilder.

Sandsjö begravningsplats från 1843

Nästa stopp blev Gråbergets begravningsplats. En gammal by några km från E45:an upp mot berget. Vilka plats att slå sig ner på? Begravningsplatsen anlades 1896. Det var så långt till nästa plats att de fick en egen viloplats. En fin liten skogskyrkogård på ca 500 m höjd över havet.

Ner på E 45:an igen, mot Orsa och Kvarnberg. Lite svårt att hitta avfarten, men det gick bra. Kyrkogården är från 1854 men utsågs redan 1831 som kolerakyrkogård.

Vår trip närmade sig slutet och kosan styrdes mot Mora. Det var en upplevelserik dag med många intryck. Det är allt något speciellt med dessa gamla finnbygder och dess historia. Vi avslutar med en bild på en replika av den numera berömda Fågelsjöhästen, ett fint minne från turen.

Bilglädje

Jag hade bestämt mig för att sälja min fina Rover 75 som jag haft i 18 år. Den hade inte gått så långt men börjat bli lite med åren, skulle bli veteranbil om några år. Men jag ville ha en bil som var lite mer terränggående, alltså högre frigång. Jag är ofta ute i skogen på sämre vägar. Jag satte in annons på Blocket och annonserade privat på Facebook. Intressenter fanns men ingen ville slå till.

Det ringde, en äldre dam svarade och undrade om jag hade en Rover till salu. Ja, det har jag. Hon sa att hon bor i Luleå och att hon och hennes man är elöverkänsliga. De hade haft en Rover 75 tidigare och det hade fungerat bra med den. De kände inte av problemen i den bilen, den var extra bra för elöverkänsliga tycker hon Barbro och hennes man Rolf. Hon frågade hur mycket jag ville ha för bilden. Jag svarade, hon verkade inte ens ha sett annonsen. ”Jag tar den” sade hon efter ca 2-3 minuters samtal.

Om jag ska vara ärlig trodde jag någon drev med mig, kollade upp om hon överhuvudtaget fanns, kanske lite fult av mig tänker jag så här i efterhand. Visst fanns hon däruppe i en mindre by utanför Luleå. Även sonen Ove fanns, han som skulle hämta bilen, först till Kristinehamn, sen upp till Luleå.

Häromdagen fick jag ett brev, poststämplat i Luleå. Det var Barbro och Rolf, 76 och 79 år, som skrivit brevet med många bilder och en text som verkligen speglar deras tacksamhet över den nya bilen. Jag visar några bilder, ni får hålla till godo med kvaliteten. Rolf hade klistrat in bilder i brevet och skrivit text. Därför den låga upplösningen.

Brevet citeras: ”Med längtan och spänning har vi väntat på att vår son Ove, Samuel och Sophia, skulle komma med bilen som vi hör så mycket lovord om. Ove var mycket nöjd med att köra den och har skött den väl. Bilen blev tvättad och polerad under resan. Allt hade gått bra”.

Bilen fotas när den anländer.
Rolf byter lampor vid registreringsskylten.

”Nu har vi provat köra den och den visar sig vara lika bra som vår gamla Rover, vi klarar den strålmässigt. Vi vet att bilmodellen är bra. Något är gjort med det här märket som är avskärmat. Vi har provat många andra rover som varit lika bra när vi haft vår på reparation.”

Far och son vid bilen.

”Vi känner oss nöjda med bilen som är så välskött och fint behållen. Vi ser med glädje fram emot att den kan hålla den tid vi har kvar att befinna oss i trafiken. Den ska få motorvärmare vilket är ett måste på vår breddgrad. Vi vill fortsätta bo på landet där Rolf elsanerat våra byggnader. Ett nytt garage ska byggas.”

Vår förra Rover.

Vår förra Rover tog slut på en parkering vid Biltema, vatten kom in i oljan, inget att göra något åt. Den fick en resa till Bilhimlen, (skroten). Med sorg i hjärtat såg vi den försvinna bort. Den har fört oss med glädje runt i Sverige i 14 år.

Jag tycker det här är en så fin berättelse att jag vill låta er ta del av den. De glada Roverägarna i Luleå är helnöjda. Barbro har även ringt och ”tackat” för bilen. Hon hade fått tips om den av en dam på en bank i Luleå.

Lite kuriosa i sammanhanget är att bilen var en av de första av den modellen som importerades till Sverige. En spekulant informerade om det.

Det är inte utan att även jag kände ett visst vemod när bilen ”Mora” lämnade oss. Man kan bli lite fäst även vid en bil. Men nu har den ju verkligen fått det bra med så ömsinta ägare. Vi önskar dem alla lycka till!

Promenad till Stora Höktanden

Jag läste för ett tag sedan boken Tupu-Tupu-Tupu av järvprofessorn Peter Krott från Österrike. Boken är tryckt 1957. En fascinerande bok om järvforskaren Peter som 1954/55 var verksam i Älvdalen. Peter höll till med Mossiberg som utgångspunkt för sin forskning. I boken nämns berget Stora Höktanden ofta. Han var dit många gånger och avslutade sin vistelse i Kronoparken med en tur dit upp. Han gillade verkligen den öde platsen med de fina vyerna. Berget var på den tiden helt kalt och syntes långväga ifrån. Peter vandrade upp dit med några friluftsturister från storstaden, inklusive övernattning.

När man tittar på kartan stiger nyfikenheten, läget, väglöst land och på gränsen till Härjedalen. Dit måste jag. Kontaktade Anders Barke som jagar alldeles i närheten med utgångspunkt från jaktstugan vid Lokavallen. Han fixade en bra karta med hållpunkter på vägen, bl.a. bron över Lånån vid f.d. Låndammen. Rester från flottningstiden. Lokavallens jaktlag har sin gräns där mot Slängbodarnas jaktlag. Gränsen går rakt upp till skjutfältsgränsen. Spikrakt norröver och hyggligt markerad. Lätt att hitta alltså.

Tanken med den här bloggen är att visa den härliga natur som döljer sig däruppe på 600 – 800 möh.

Strax innan promenaden passerades gränsen för förra sommarens stora brand. En brandgata gick vid Slängbodsåsen.

Det är en skaplig bit att åka upp till Norra delarna av skjutfältet från Mora. Jag åkte upp över Trängsletdammen och ner över Mossiberg, Jöllen. 20 mil blev det allt, men fint efter vägen. Parkera vid den blå påsen efter vägen mot Lokavallen sa Anders. Den hade jag tidigare sett vid en cykeltur någon vecka tidigare. Det var bara att parkera och starta turen, spännande i finvädret. Lite läskigt var det att se resultatet av den stora skogsbranden från förra sommaren. Bara några hundratal meter från där jag började gå. Men inga ”färska” brandrester på min tur.

När du ser den nya stolpen för 18: parallellen är du på rätt spår sa Anders. Kronoparken är indelad i paralleller och kontroller.

Börja gå norrut vid den blå påsen, följ gröna snitslar och gula plastbrickor. Det gick bra att hitta de 6 km till toppen.

Första lilla stoppet fick bli vid bron över Lånån byggd av Lokavallens jaktlag. Tänka sig en flottningsdamm mitt där ute i ingenting. Fin plats där man kunde skönja platsen för flottarkojan.

Tyst, lugnt och stilla gick turen. Bara några bromsar störde. Mycket fint efter vägen. Naturens konst.

Alla dessa gamla fina träd som man önskar kunde tala. Dom har nog sett Järvprofessor Krott knalla omkring där, liksom jägare i alla tider.

Snart uppe, man skönjer gränsen på skjutfältet och Dalarna/Härjedalen. Jag ”genade” lite västerut för att nå Stora Höktandens topp, 785 m.ö.h. Det var härligt att slå sig ned vid röset och njuta av turens första kaffetår. Varmt men skön svalkande vind som höll mygg och annat på avstånd. Njutningsfullt med de fina vyerna runt om, Norska fjällen, Städjan och alla andra berg och sjöar. Tystnaden, stillheten!

Norska fjäll.

Apropå Peter Krott som blev så förtjust i Stora Höktanden så kan vi ta två bilder ur hans bok. På den första ser det ut som om han är på väg mot Högtanden, även om den borde vara mer kal, kanske en annan höjd. Den andra bilden visar dåtidens utrustning för en längre skidtur.

På nervägen, ännu mer foton. Orkidéerna var fina och stod som tennsoldater i myren.

Jag testar med en panoramabild från toppen och ser hur den blir här. I verkligheten riktigt härligt. Man fick gå omkring lite för att se alla fina vyer däruppe.

Panoramabild Stora Höktanden.

Några bilder till innan vi tar farväl av den överraskande fina turen. Jag återkommer gärna. Tar med fördel med flera. Bra att vara ensam ibland, men man vill ju även dela med sig och visa upp det fina på plats med flera.

Ja, om Peter Krott en gång i tiden blev förtjust i berget Stora Höktanden så vet jag en till, platsen lever verkligen upp till sitt fina namn.

Gammal fin ståtlig tall.

En cykeltur på Trängslets skjutfält 3 juli 2019

Här kommer bilder från turen med kommentarer.

Intresset för att göra en eller flera cykelturer på Trängslets skjutfält har funnits länge. Vi har bilat där många gånger, men det är något annat att cykla, MTB i det här fallet. Fältet är stort så man får allt välja sina objekt och mål. Ensam går väl an, men det är allt lite större trygghet att vara två. Kompisen Torvald är lika nyfiken som mig så han nappade direkt. Han hade för övrigt aldrig varit på skjutfältet. Jag har ju t.o.m. legat en vecka på repövning där. Sagt och gjort, efter viss koll på kartor bestämde vi oss för att ställa bilen vid Mossiberg och sen dra oss mot Snoddskallen, en fin utsiktsplats och sedan vidare mot Lokavallen.

Jöllenbron

Som brukligt brukar jag ta en bild vid Jöllenbron, sommar som vinter när jag passerar, ett tacksamt motiv.

Bössbo

Jungfruelig mark för Torvald, men jag hittar allt lite här numera. Det här fina huset i Bössbo måste fotas i morgonsolen.

Lite längre upp står ju en liten jaktstuga som har en spännande historia. Den är i familjen Barkes ägo numera. En gång stod den vid Mora järnvägsstation. Sen har den flyttats norröver. Tror den stod i Hökberg ett tag. Här några bilder från förr:

Vi hade kollat ”öppettiderna” för fältet och fick passera, ställde bilen vid Mossibergs lägret, tror jag det kallas.

Mossiberg

På med cykelskorna, efter en kopp kaffe och en macka. Mot den häftiga utsiktsplatsen Snoddskallen, ordet betyder kalt huvud. En gång var det kalt på den fina höjden, numera kryper skogen uppåt. Min höjdmätare visade i alla fall runt 765 m.ö.h. så visst var vi på skaplig höjd, det kändes förresten i benen. Det blev några bilder naturligtvis, mot Norska fjällen m.m. Spår efter skogsbranden förra sommaren kunde urskiljas.

Snoddskallsvy
Norska fjäll
Lite mer inzoomning, det bruna är rester av branden.

Lite dricka, sen måste vi vidare. Lokavallen är målet. Jag vill orientera mig i området. Planerar att vandra upp till Stora Höktanden och då är det bra att ha lite koll på omgivningarna. Sen får jag konferera med Ander Barke om detaljerna, vägval och annat.

Vägarna av hög kvalitet som vanligt däruppe.
Väg till Slängbodsåsen

Vi snuddade vid brandområdet när vi vek av mot Lokavallen. Det här torde vara gamla stigen, numera vägen mot Slängbodåsen. Här måste funnits en brandgata, då det var helt obränt på ena sidan av ”stora” vägen.

Mot Lokavallen

Å så uppför igen, mot Lokavallen. Lite mer grus, vasst men ingen punktering som tur var.

Lokavallen, skylt fixad av Bosse Tegnér. Det röda är Torvald, ingen blomma.
Högt, björkarna kroknar. Fjällbjörkar.

Härlig fikaplats, den fina gamla täkten.

Hur skulle vi nu ta oss tillbaka? Två alternativ, nya eller gamla vägen. Försökte ringa, utsiktslöst, för att få lite tips. Vi gillar lite gamla delvis gräsbevuxna vägar så det blev den gamla vägen. Spikrak i ca 2,5 km till att börja med, en ny Lokaraka.

Lokarakan

Vi åkte neröver och hoppades det skulle vara en bro därnere vid Lånan, icke, så vi fick återvända och ta en annan väg. Ingen längre omväg. På vägen ner såg vi alldeles färska stora hål efter granater eller vad de kallas. Det har nyligen varit övningsskjutning däruppe. Det kändes i magen när man såg de stora hålen och tänker att i skarpt läge är det meningen att hus, människor, stridsvagnar m.m. ska sprängas i bitar av dessa granater. Det blev tydligt när man såg de många stora hålen. Jag har aldrig sett sådant förr i verkligheten.

Vi åker vidare och passerar Lånus och utgångspunkten för leden mot Norra Trollgrav. Till veckan blir det en vandring där. Det är nymärkt och röjt där enligt Bosse Tegnér. Vi har testat förr och fick vända p.g.a. för mycket vatten. Då blev det Permatsbodarna i stället. Men nu ska vi upp till N Trollgrav. Ibland heter det Öster Trollgrav och ibland Norra. Jag har uppfattat att det är samma sak. Reservatet där uppe mot Härjedalen är i alla fall Norra Trollgravs naturreservat.

Full fart hemåt utmed Rotälven, så fint. Men drygt upp till Mossiberg, riktig ”mota”. På hemvägen skulle vi kolla in Navardalen, men där var det abonnerat och stängt för övriga besökare. Torvald får fika där en annan gång, eller bo över, som vi gjorde förra sommaren. Natten före den stora skogsbranden. En bild blev det i alla fall, men det hade mulnat på ordentligt.

Det blev en härlig tur, kanske inte jättelångt, 42 km, men fina stigningar och jättefin natur. Tänka att rulla ner från Lokavallen lite lugnt med fjällbjörkarna på sidorna. Det gillade vi.

Vi återkommer med säkerhet till flera turer på Skjutfältet.

Mora 1975

Jag har varit fotointresserade sedan barnsben med lådkamera i det närmaste. Brorsan Ulf och jag framkallade bilder i vårt mörkrum, en skrubb som vi lade beslag på. Kamerorna blev lite mer avancerade och det här är bilder som jag tog 1975/76. Jag hade varit borta från Mora i 5 år mer eller mindre och uppskattade kanske miljöerna mer därför, vad vet jag. I alla fall gick jag runt och tog ett antal bilder . Tänker visa några här, kanske någon är så långväga ifrån som Gopshus. Vi bodde nämligen där 1975 och halva 1976 innan flytten gick till Älvdalen. Där fick jag arbete på kommunalkontoret. ”Diversearbetare” på kommunkansliet.

Det här är en av de så kallade Saxnäsgårdaren, mitt emot brandstationen. Här bodde en del kompisar. I bakgrunden ser vi virkesstaplar vid Ströms sågverk.

Vi förflyttar oss bort till Vasagatan, Röda Stugan närmast. Där har det varit Café m.m. Även auktionsfirma, står nog det på väggen. Längre fram till höger låg Åbergs slakteri, även bostäder åt familjen Åberg. Längre fram t.v. det kära gamla badhuset som vi besökte ofta. Bassängen var nog 12,5 m lång. Stor på den tiden. Pelle Böhlmark höll koll på oss busungar. Vi badade tills vi var alldeles urlakade. I bastun satt vi och lyssnade på ”gubbarna”, Grin Oskar med flera som skrävlade om sina eskapader.

Två bilder från centrala Mora. Ganska sig likt här än idag. Gamla Posten och Centralhuset.

Det var tydligen en översvämning 1975 eller så var det bara normalt vårvatten nere vid Prästholmen.

Det bör vara vid Prästholmen

Kyrkogatan

Från de här trakterna har jag många minnen. Bör vara Kyrkogatan 39. Det står röda parhus där idag. Här bodde bl.a. familjen Sjunneryd ett tag. Gunnar blev senare min chef något år på lantmäteriet. Innan huset revs tror jag familjen Trygg bodde där. Herr trygg var någon ”höjdare” vid Mora Bryggeri. På andra sidan bodde familjen Ingemansson och på övre plan i samma hus familjen Mårdbrandt. Vi var kompisar Christer och jag, jämngamla. Lennart var småpojk, två år yngre. Vi var nog i smygrökaråldern om jag inte minns fel.

Det gamla Brännvinsmagasinet på Mora Hotells tomt. I bakgrunden Busstationen vid Strandgatan.

I samma byggnad som busstationen låg den fina Pressbyråkiosken. Där köpte vi förresten lösa Bellman Siesta som vi hade i mungipan när jumpade på stockarna nere vid Saxviken. Brännvinsmagasinet användes på den tiden som personalbostäder åt hotellet. Vår kompis Kent Schillström med fru Traudi bodde där. Fru kanske inte då, men senare. De stadgade sig tidigt. Behövdes nog för att få ordning på Kent. Där på nedre plan hade vi många trevliga tillställningar. På övervåningen bodde då en tysk kille, var namn jag kanske kommer på senare. Bakom det här huset låg Holgers korvkiosk. Godaste grillade med bröd i Mora. Nära kiosken låg ett blått ”bioskåp” där filmerna på Saga och Skandia annonserades ut. Rolf Andersson bytte affischerna några år.

Pilen vid Saxviken och Stahrbo

Så här såg det ut nere mellan järnvägen och Saxviken innan där fylldes ut. Till vänster låg Ströms sågverk där man nyligen sanerat marken. Det fanns två pilträd därnere som vi höll till vid. Framförallt det stora där vi hade ett ”tillhåll” uppe på en av de stora grenarna. Ett slags ungdomars mötesplats, ett modernt ord numera. Rakt fram ser vi Stahrbo och till höger därom BP-macken med Gunnar Blomberg. I det s.k. tidningshuset till höger bodde familjen Böhlmark.

Ytterligare en bild från Vasagatan mot kyrkan. Man ser taket på Zornmuseet och Zorngården skymtar fram. Huset med skorsten är det gamla ångbryggeriet som rymde Sagabiografen mot slutet innan det revs och gav plats för nya Lisselby. Det stora trähuset var ett affärs- och bostadshus. Swanströms Elbyrå m.fl. höll till där.

Morkarlby

Här fick jag allt fundera på var det var, fortfarande lite osäker. Men måste vara i Morkarlby där far min Carl och hans bror Holger hade Carl Anderssons Fröhandel. Det större huset till höger bör vara bröderna Forsmarks hus, även det till vänster som brann ner. Hos Forsmarksbröderna sprang vi ofta som små. De var så hyggliga mot oss och hjälpte oss med våra cyklar m.m. En sådan där härlig verkstad som man önskar det fanns fler av idag. Bröderna jobbade på FMM. De hade även en syster.

Korsnäsgården

Den fina Korsnäsgården, som tur är kvar än idag. Här bodde kompisen Anders Hedenmark. Det hände att det var lite party där när det var föräldrafritt. Centralt och bra med utsikt från balkongen över bl.a. Mora Marknad som då höll till vid kajens grusplan med underhållning och försäljning. Vi skådade Mr Swing, Miss Tonga, Mr Addo m.fl. till tonerna av Shanes och andra populära grupper i vår smak.

Kufverska huset

Långt söderut på Kyrkogatan står än idag det här lite annorlunda huset. Idag rödmålat. Kallas Kufverska huset om jag hört rätt. Längre upp på Kyrkogatan från det låga timmerhuset som visades tidigare.

Hotell Gustav Wasa

En bild från området vid Strandgatan. Järnvägsövergången ner till Ångbåtsbryggan. Till vänster hotell Gustav Wasa som slutligen revs efter en brand. I det huset har det verkligen varit många verksamheter. Några exempel: hotellet, Östbygge Handel, Swanströms El, biblioteket, fritidsförvaltningen, diskotek Splash, Sin Bin eller vad det hette, flera olika tror jag.

Jag jobbade som springschas några sommarmånader på Östbygge Handel. Goda inkomster och god träning. Cyklade ut varor långt bort i Utmeland bland annat.

Ytterligare en bild på Vasagatan, bort mot Röda Stugan. Zorngårdens pinnstaket till höger. Kommer inte ihåg namnet på den fina träkåken till vänster. Det låg i princip mittemot Zornmuseet. Asfalt där idag.

Gångtunnel Malungsvägen

Kanske den här tunneln var rätt ny eftersom det blev en bild där mot Finngården, ditflyttad från Östnor, vid Mäxvägen.

Utmeland, Lejonvägen/Bosselvägen

Vi flyttar oss lite ner mot Mora via Lejonvägen. Inte asfalterad då. I andra huset uppifrån bodde/bor min kompis Rolf. Martin och Gun slog till och byggde ett hus på slutet av 40-talet om jag är rätt ute. Mora växte i alla riktningar. Växtligheten tilltog ännu mer på 70/80-talen. Rolf fick jobb i Falun på Stora och försvann till Falun och vidare till Stockholm. Tidigt ute i ”databranschen”, hålkort och liknande nyheter på väg in. Huset har han dock kvar och växelbor med Stockholm.

Här kommer fler stadsbilder som dök upp i mapparna

Mitt bland stadsvandringen låg dom här bilderna, invigning av Mora Simhall av Lennart Thorslund. Det var nog 1975 eller 76. Det hände lite i Mora under hans ”regeringstid”.

Jag hittade ytterligare några gamla bilder från Mora, troligen även de från 1975, möjligen 1976, som jag stoppar in här utan några kommentarer.

Jag avslutar den här lilla bildkavalkaden och berättelsen i Gopshus. Jag hade fått jobbet i Älvdalen och vi bosatte oss i farfars fars hus i Gopshus. Inga större bekvämligheter, men härligt på sitt vis. Lillstugan är under reparation som ni ser och Renault 4 ”Laban” gick fint att lasta i och på. Lisa hade sina första år i Gopshus. Vi flyttade senare till Älvdalen och bodde där några år. Därefter flytt till Mora och pendling till Älvdalen. Efter fem år i Älvdalen fick jag ett efterlängtat jobb på Mora kommun, 1980.

Numera aktiv pensionär och rår över mig själv och min tid.

Tack så länge.