Mora Turistbyrå, nu och då

Jag är uppväxt väldigt ”nära” turistverksamheten i Mora. Mor min Ebba var en riktig servicemänniska med turism och välkomnande som signum. På 50- och 60-talen hyrde vi ut privatrum till turister hela sommaren. Kanske även 70-talet. Ett eller två rum stod alltid till turistbyråns förfogande. De besökande slank in på turistbyrån, var den nu låg, på skolområdet vid Strandenområdet, vid Strandgatan, Hotell Gustav Wasa, eller någon annanstans. Besökarna frågade efter privatrum och det ringde hemma hos oss, frågan var om det fanns något hyresledigt? Ofta ropade mor min till mig, ”kan du cykla före?”. Då kunde man ju tjäna en slant och jag slog oftast till. Turisterna visades oftast av turistbyråfolket till Frälsningsarme’n vid Fridhemsgatan. Dit hade jag cyklat och kollade efter bilnumret jag fått. Sen fick dom haka på mig och min cykel upp till Hästvägen 9. Trevligt minne!

Ebba blev så ”tjenis” med folket på turistbyrån att hon fick jobb där flera somrar.

Mor Ebba till höger på Mora turistbyrå, gissar 50-tal.

Turistbyrån var ju en rent kommunal verksamhet förr, innan Siljan Turism, Visit Dalarna m.m. Allt ordnades som sagt lokalt och uppfinningsrikedomen var stor, även om rumsförmedling och visning av sevärdheter dominerade. Eftersom mor min jobbade på byrån så åkte jag väl en del snålskjuts på de olika arrangemangen. En av höjdarna var att få följa med på de olika fäbodturerna som arrangerades under många år. Bäst var det att få åka med norrut mot Gutdalen och Hökberg. I Hökberg tog Mora-Nisse emot och berättade sina fängslande skidäventyr, främst i Vasaloppet eftersom vi stod ”vid spåret”. Han hade även en fin stuga där som bas för träningsturerna.

Här berättar Mora-Nisse för intresserade turister. Själv står jag med kameran och är helt tagen av idolen Nisses berättelser.

Turistbyrån hade som sagt många lokaliseringar, nere vid Hotell Gustav Wasa t.ex.

Här låg turistbyrån ett bra tag, i gamla Östbygge Handels lokaler. På övervåningen höll Fritidskontoret till, de då ansvariga för turistverksamheten.

Ett annat minne jag har från turistbyråtiden är aftonkryssningarna med Gustaf Wasa. Mycket folk jämt. Mat, dans och musik. Ibland t.o.m några överförfriskade som fick vila av sig ruset i en liten ”arrest” nere i båten. Spännande att se för en liten grabb. Men oftast väldigt städat naturligtvis.

Gustaf Wasa på tur, här i leksand på 60-talet.

Ytterligare några bilder från gamla tider innan vi går in på modern tid. Turistvärdinnor anställdes varje sommar som skötte guidning, var med på olika arrangemang m.m. Turismverksamhetet byggde på stark kunskap om bygden och initiativförmåga när det gällde att få igång olika typer av arrangemang. Som jag nämnt så fanns ju ”dragplåster/ambassadörer” av klass. En var ju Mora Nisse.

Turistbyrå modell 1968. Bör vara på Strandgatan

Som sagt, vi lämnar gamla tider. Under senare år har Siljan Turism och Visit Dalarna tagit över verksamheten, byrån har legat vid kajen ett bra tag, sedan i Järnvägsstationen och numera i Centrum mittemot kulturhuset.

Nu läser vi helt plötsligt, för de flesta av oss, att byråerna ska läggas ner och ersättas av service points på olika platser i kommunerna. Den huvudsakliga informationen ska erbjudas digitalt.

Digitalt gäller numera.

Jag förstår mycket väl att mycket på ett effektivt sätt kan skötas digitalt. Bokningar av alla slag, biljettförsäljningar, ”på gång” i kommunerna – kalendarium m.m.

Men, jag tror att nya service points blir väldigt viktiga. Alternativet till service points tycker jag är en turistbyrå med begränsat öppethållande.

Jag ser en annan nyfikenhet och intresse hos de ”nya” turisterna. De nöjer sig inte med att bara besöka sevärdheter eller ägna sin tid åt handel. Många gör det än, men förändring är på gång. Man vill nu allt mer ha en aktiv semester och göra något. Tuffa eller lindriga ”äventyr”, men inte passivt tittande, lyssnande dagen i ända. Eller som sagt, knalla runt i affärer som ofta är desamma i landets större orter.

Därför anser jag att vi lokalt ska ha ett stort kunnande i vad som finns att göra i vårt Mora. Eftersom jag jobbar med friluftsportalen Mora Outdoor så tycker jag att det är ett viktigt område där vi måste vara på tå. Även andra kulturella, traditionella och lite ”avvikande” aktiviteter ska vi erbjuda. Vår kunskap måste vara djup och bred, där har vi konkurrenskraften, vi blir omtalade för att ge goda råd. Då är det personliga mötet av stor betydelse för diskussioner och fördjupningar. Det går inte att digitalisera öga mot öga.

Jag tycker det är en slags ny dimension, från att rekommendera sevärdheter, sälja biljetter lokala produkter till att ge avancerad rådgivning, kanske ofta i samband med personlig guidning eller i mindre grupper. Då måste vi kunna ställa upp både digitalt/telefon och personliga möten. Vi måste aktivt visa upp oss och erbjuda tjänster. Vi måste ha ett ”personligt Mora” och förmedla erbjudanden som bygger på kunskap inom historia, kultur och geografi. Inga låga krav, men intressant för framtida besökare. Vi ska skilja oss från mängden.

Jag kanske tar i nu, men går igång på att försöka få till stånd förändring som verkligen är något nytt. Vi ”hankar oss fram” på alltför många områden tycker jag. Det här blev som tänkt var, från nostalgi till något nytt.

En modern sådan har ska vi ha, i huvudet på våra ambassadörer inom besöksnäringen och även digitalt så långt det nu går.

Jag avslutar med en trevlig bild, Ulla, Nils och Marianne. Sista bilden syns tydligen först på Facebook.

Ulla, Mora-Nisse och Marianne vid Strandens skolområde, entrén till Mora.

Vi måste behålla flera historiska årsringar

Mora Hotell och tingshuset 1917

Jag kommer ofta i kontakt med gamla byggnader och platser i Mora. I verkligheten och på gamla foton/vykort. Jag slås av hur många av dessa rivits eller förändrats utan större eftertanke eller ifrågasättande. Våra kulturmiljöer är en ändlig resurs som vi måste ta till vara i samhällsutvecklingen och vi måste värna om kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader.

   Vi har i Mora ett unikt byggnadsbestånd med gamla byar och medeltida timmerbyggnader. Vi har även byggnader av senare datum i byar och centralt som är värda att bevara för framtiden. Det görs i hög utsträckning av privata och av det allmänna, vilket givetvis är bra.

Men jag känner ändå att det numera är för lättvindigt att riva och i värsta fall ”asfaltera” igen den gamla platsen.

   Vi skapar idag tillsammans vår kulturmiljö. Vi tillför nya byggnader som en dag kommer minna Moras invånare om vår tid, våra ideal och värderingar. Byggnaderna i vår omgivning utgör en del av vårt gemensamma minne. De gamla byggnaderna berättar för oss att vi har våra rötter i en annan tid och detta behöver vi bli påminda om då och då. Vi får inte skapa minnesluckor för kommunens invånare.

   Vi behöver en framtida miljö med hög kvalitet, där de historiska årsringarna tagits tillvara. Risken är att utvecklingen leder till miljöer som består av en slumpmässig blandning av projekt formade utifrån olika exploatörers vinstintressen.

   Vår tids avtryck måste komplettera befintliga miljöer med respekt för kulturhistoriska, historiska, arkitektoniska och gröna värden och anpassas till platsens förutsättningar så att det gamla och det nya samspelar väl.

Jag lägger ofta ut bilder på gamla byggnader och gamla miljöer på Facebook på sidan ”Du vet att du är från Mora när…” och där kommer ofta synpunkter på att de fina gamla husen, ofta trähus, inte bevarats. Naturligtvis har detta inte varit möjligt i de flesta fall, men kanske ändå oftare än vad man lyckats med.  

    Jag ser framför mig att vi måste vara mer varsamma framöver, ekonomin/budgetar kan inte kortsiktigt styra allt. Kulturmiljövården måste få kosta i ett trivsamt framtida samhälle. Kanske vissa objekt kan läggas i malpåse med minimalt underhåll för att när pengar finns rustas och brukas eller bara utgöra en besöksplats för moderna människor. Visa historien för framtidens människor. Kanske kan pengar ”trollas fram” på olika sätt. Det går om viljan finns.

Parken där kommunalhuset står idag. Lejonvillan till höger är ett exempel på ett hus som man bestämt ska rivas. Det borde gå att rädda tycker många Morabor.
Länsmansgården 1920

Kulturhistoriska platser har också en stor betydelse för våra efterkommande. Platser som haft stor betydelse tidigare, jag tänker på ett exempel, det gamla tingsstället/Länsmansgården/gästgiveriet/i Mora-Noret som en gång i det närmaste var Moras centrum. Därifrån gick den gamla flottbron över till Broåkern och resande tog ofta in för vila på gästgiveriet. Mycket finns skrivet om den platsen, bl.a. att de högre herrar som en gång kom till Mora och skulle närvara vid ett av tingen i häxprocessen på 1600-talet övernattade där. Allt kring det området bör vi lyft fram och informera om. En kulturskatt som fortsatt bör vara i offentlig ägo då den utgör ett oskattbart minne över gamla tider. 

Mora-Noret med flottbron där den gamla Länsmansgården skymtar bland husen. Moras ”centrum”.

Ibland kan jag få känslan att jag kan bedömas som bakåtsträvare, men jag känner precis tvärtom, tänker mest framåt och på våra efterkommande.

   Som sagt, bevara flera historiska årsringar som påminner om vad som varit och hur det har sett ut i vår bygd en gång.  Kommande generationer kommer att tacka oss.

En unik färgbild, redan 1910, med Noretskolan på höjden.

Sjukhusbesök i Oman

Erfarenheterna staplas på varandra. Den senaste av det ovanligare slaget är ett sjukhusbesök på Sultan Qaboos Hospital i Salalah, Oman. Jag har varit helrisig sen vi kom hit för tre dagar sedan och i natt blev det knappt någon sömn. Luftrören helt ”täppta”. På rekommendation blev det taxi till stans offentliga sjukhus. Byggt av sultanen som nyss dött. Landets stora hjälte, Sultan Quaboos.

Taxikillen väntade på oss utanför i sin varma bil.

Små lappar som användes på min ”resa” genom sjukhuset.

Det gick väldigt fort att bli omhändertagen. Blodtryck, puls m.m. redan vid första kontakten. EKG snabbt och sedan fick jag någon slags medicin att andas in.

Till röntgen för en bild därefter. Snabbt som ögat.

Mot röntgen
”mottagningsrummet”

Beskeden blev bra och medicin skrevs ut. Visst prat om Coronavirus, men icke. Så bra service vi fick och snabbt. Vänliga människor till vår tjänst. Kanske inte det nyaste och finaste lokalerna och utrustningen, men effektivt.

Medicinen kvitteras ut, lågpris även här.

Jag fick i alla fall gå igenom ett test och problemet är väl en superförkylning som man helst inte ska ha på sin semester. Jag får väl förhoppningsvis trösta mig med en Morvinst över Modo ikväll.

Tack Sultan Qaboos för vård på ditt sjukhus.

Omans store omdanare. Från att varit ett stängt land på 70-talet är det öppet och alltmer utvecklat idag.

Vävskedshistoria från Oxberg.

Jag läser ur boken Dalarna i ord och bild från 1910 del sex. Författare är Anders Olsson.

Under avsnittet äldre binäringar kommer han in på otillräckligheten av avkastningen från ortens gamla huvudnäringar. Den tvingade inte blott till utvandring utan förorsakade en uppblomstring av binäringar. Tillverkningen av hemslöjdsprodukter var och blev en allt viktigare binäring. Varje by hade sin ”specialitet”. I Garsås tillverkades laggkärl, i Nusnäs, Färnäs och Noret andra snickeriarbeten, i Bonäs och Våmhus hår- och korgarbeten samt såll, rissel, spannar och laggkärl, varjämte man i Bonäs även pålade hjulningar, i Gopshus och Oxberg tillverkades vävskedar och laggkärl. I Hemus, Selja, Långlet, Östnor Öna och Kråkberg slutligen tillverkades ur och mässingskammar. Av alla dessa binäringar nådde ingen större ryktbarhet än urtillverkningen.

Vävskedar var ju även en av de större binäringarna i Älvdalen och det smittade av sig söderut till Oxberg som sagt. Anledningen till denna lilla ”artikel” är att jag har en så fin bild på min farfars far, Håll Anders Andersson, när han tillsammans med kamrater var på försäljningsresa bl.a. till Motala där de lät fotografera sig 1868. Tidigare visade i ett inlägg, men tål en repris.

Farfars far, Håll Anders Andersson från Oxberg nere till vänster, här 22 år.

Imponerande att de tog sig för att gå in till en fotograf och ta en bild 1868.

Vävskedsanknytningen fortsatte i släkten. Huruvida Håll Anders fortsatte inom gebitet förtäljer inte historien. Men hans son, min farfar, Håll Oscar Andersson 1877 – 1937, startade tillsammans med Gut Carl Andersson tillverkning i Oxbergs gamla skola 1904. 1909 började Oscar uppföra en ny fabrikslokal utmed vägen till Sälen. 1915 startade Oscars son Albin, min farbror, en livsmedelsbutik i den gamla fabriken som flyttat och övertagits av Oskars kollega Gut Karl.

Vävskedsfabriken under uppbyggnad i Oxberg. Huset till höger är bostadshuset där livsmedelshandeln startade. Vasaloppsvägen passerar. Flyttade ut till fabrikslokalen 1915. Min far Carl och hans syster Selma står med farmor Christina och farfar Oskar ute vid gården.

Farbror Albin med fru Mia jobbade på med lanthandeln och 1954 tog Albin över Mora Mekaniska Vävskedfabrik och fortsatte med tillverkning. Fabriken lades ner 1970 och lanthandeln nådde vägs ände 1978. Oxberg var en riktig vävskedsmetropol med många fabriker under en period. Det finns en kvar än idag med namnet GAV Glimåkra AB.

En annan fin bild från samma plats med bostadshuset och lanthandeln. Folk på väg från kyrkan kanske?

Järnvägsstängsel i Mora

En förmiddag när jag skulle cyklade ner ”på stan” och passerade Strandgatan såg jag att ett nytt högt grönt stängsel satts upp vid järnvägen mot Lomsmyren och Älvdalsbanan. Vad ända in i …… tänkte jag.

Jag vill genast klara ut att vi naturligtvis har olika åsikter om ett sådant ingrepp. Vissa ser det knappt eller bryr sig, andra är som jag och tycker det väldigt mycket förstör vår pärla Saxviken. Framförallt delen väster om hållplats Morastrand. De öppna ytorna ner mot Saxviken ”blockeras” och infarten på E45:an förändras kraftigt, liksom från ”Folkhögskolehållet” och Zorns Gammelgård.

Jag har på kommunen delvis jobbat med planering och på slutet var jag med i arbete med en centrumutvecklingsplan. Ett av huvudtemana var att i högre grad orientera oss mot vattnet, Saxviken. Det skulle vara många fina ”siktstråk” ner mot vattnet, glittrande vattenyta, båtar, stränder och holmar. Moras finaste plats som många kommuner är fulla av avund för. Besökare och ortsbor skulle få än mer fördel av det fina läget på Mora centrum vid vattnet.

Nu kommer detta staket, man kan nästan se det som att området är inhägnat, tillträde förbjudet. Många liknar det med ett fängelseområde, eller åtminstone förbjudet område. Jag citerar riksdagsman Peter Helander, ”höga nätstaket som förvandlar det vackra Mora till ett interneringsläger”.

Som många vet så går det inte många tåg mot Lomsmyren eller till Blyberg och på denna sträcka håller de väldigt låg fart. Här har mig veterligen inte hänt olyckor.

Mot Starbo.

Även från strandenområdet/kajen blir vyn förstörd, för båtar och turister som gillar att flanera nere på gångstråken. Attraktionen Dalahästen blir skymd.

Jag kan inte låta bli att citera Karl Erik Forslund som 1919, 100 år sedan, skrev följande i sin skriftserie ”Från källorna till havet”. ”Man måste förundra sig över hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora kunde liksom de flesta andra orter vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat det senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte och kantad av två järnvägar.”

I dagens läge försedd med inhägnad!

En bild från i våras, stängselfri.

Nu får vi hoppas att kommunen i förhandling med Trafikverket, som satt upp stängslet, kan komma överens om en förändring till det mycket bättre. Bäst är naturligtvis om stängslet togs bort på stora delar av området.

Vi får allt hoppas och tro att detta var en tillfällighet.

Jag skrev tidigare ett inlägg på FB-sidan Du vet att du är från Mora när.. och de allra flesta var väldigt missnöjda med Trafikverkets uppsättning, t.o.m. utan att informera eller söka bygglov, vilket troligen behövs.

En tur till Lokagnupen, Furubodarna och Loka/Risberg i Älvdalen

Det finns så många fäbodar i Älvdalen. Det är bara att ta fram kartan och titta. Vilka ska vi besöka idag? Har man som jag en viss böjelse för fäbodar med dess historia, skönhet och tysthet så finns det som sagt många att välja bland.

Vi har besökt Gerda Werf, Uls Järda, i Loka tidigare och köpt hennes bok om Lokas fäbodar under 500 år, där finns många besökstips. Sen råkade jag läsa om de s.k. Ihjälgårdarna vid Lokagnupen, en ättestupa där de ”slungade” ut gamla och sjuka för att de skulle rensas ut. Bok av Lars Levander från 1934, ”Fattigt folk och tiggare”. En skröna, men ändå. Måste kolla om jag kunde hitta platsen. Vi bestämde oss för Lokagnupen, Furubodarna och Risberg. Tur med vädret hade vi, eller rättare sagt, vi valde en fin dag.

På väg mot Lokagnupen passerade vi Gerdas hem och såg henne ute på en stavpromenad vid huset, vi stannade och växlade några ord. Bara en kort stund sa jag, jovisst, en kort stund hos henne finns inte, hon har så mycket att visa och berätta.

Gerda pekar och berättar för Christina hemma vid huset.

Alltid värdefullt att prata med personer i Gerdas ”klass”.

Vi åkte vidare uppöver och orienterade oss mot Lokagnupen. Även om vi inte exakt hittar ”ättestupet” så måste det allt bli några bilder. En bra bit över 500 m.ö.h. där uppe. Tiden fanns inte i dagsturen att exakt hitta stupet, men kanske var det ändå rätt plats vi såg på lite håll.

Inte otänkbart att det här är Ihjälgårdarna på Lokagnupen, ättestupa.

Det är som sagt en fin plats det här, relativt när Älvdalen och visst kunde man få några vyer med kameran och zoomobjektivets hjälp.

Älvdalen från Lokagnupen, Månstabron, kyrkan och Väsaberget i horisonten.

Här ytterligare några vyer, Klitten var i alla fall solbelyst.

Kul att ha besökt Lokagnupen. Nu väntade den för oss okända fäboden Furubodaran alldeles i närheten.

Från fäbodinventeringen 1663-64. Forebodhar, 1 Fäbodhställe hvilket Anders Nilsson och Niels Olofsson Samt Olof Mattzon i Locka brucka.

Entren till fäboden.
Sedan möts man av den här stora gårdplanen, täkten, med många hus.
Förmodligen vid samma grind, vid Nallgården. Bild från Gerda Werfs bok Lokas fäbodar under 500 år.

Det finns så många fina gamla bilder i Gerdas bok och vi måste visa några fler här. För en amatör är det inte lätt att para ihop de gamla husen med de nya man ser. Mycket förändras ju också. Här i alla fall bilder från Gerdas bok.

Vi avslutar turen i Furubodarna med en charmig gammal sandlåda, man kan med lite fantasi höra barnens lek där. Vid Nystugu tror jag det är.

Nästa anhalt, Risberg. Utdrag ur 1663-64 års fäbodinventering:

Rijsbärgh 1 fääbodhställe hvilkedt Anders Larsson i Locka, Rijs Matts ibidem, Trot Lars Hansson, Klitt Anders Larsson ibidem. Anders Nielsson ibidem, och Anders Nilsson 1 ibidem bruck.

Risberg ligger ju högt, närmare 600 m.ö.h. men vyerna är inte så ”storstilade”. Öppet västerut där man ser bergen men inget ner mot bygden. Men en stor, fin och öppen fäbod är det indelad i två husklasar. Först några bilder från den sydligare delen.

Vi vandrade vidare till den norra delen av fäboden.

Några byggander ”stack ut” lite extra där på vallen. Det var de s.k. Kolmarkshusen, flyttade från långfäboden Kolmark när Älvdalens skjutfält anlades på 60-talet. En gång hörde Kolmark till Åsen. Fyra byggnader flyttades, bl.a. ett eldhus och det s.k. Frans-fjoset som blev samlingslokal i Risberg. Även de andra husen är gemensamma och är öppna för alla.

Här några bilder från Gerdas fäbodbok där Kolmarkshusen flyttats och byggs upp i Risberg. Gerdas bok rekommenderas verkligen, 200 sidor med historia och många, många bilder.

Det är inte långt till Brindberg från Risberg. Fin stig mellan fäbodarna.

Det är mycket att se i en gammal fäbod, det gäller att inte stressa. Känslan måste infinna sig att här gick folk och djur för inte allt för länge sedan och hade ett annat liv än vad vi har idag. Både bättre och sämre på samma gång kanske. Beror allt på vad man ska jämföra för saker. Här några detaljer som snappades upp pågår fäbodpromenad.

Vi lade märke till ett fint ”allmänt” dass i fäboden. Välskött och skyltat från fäbodgatan.

På hemvägen skulle vi inspektera det gamla Porfyrbrottet. Vi tror vi såg det, men är inte säkra.

Vi avslutar Risberg med några bilder ur Gerdas fina dokumentation. Tänk vilket fint arbete hon har gjort för framtiden.

Vi avslutar med ett foto från Lokagnupen ner mot kyrkbyn, vi känner oss så nöjda efter en dag i några Älvdalsfäbodar.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson

En tur med S/S Laxen oktober 2019

Christina och jag fick möjligheten att följa med flottningsbåten Laxen på en sista tur före vinterns ankring ute vid Sanda båthamn i Mora Noret. Finvädret var beställt av Gösta Frost, det infann sig om än lite blåsigt.

Jag tänkte berätta lite om S/S Laxen och visa några bilder från den fina turen ut från Saxviken mot Sollerön och Nusnäs.

Vi lämnar här Saxviken efter avgivna signaler.

Historik om båten från 1899 S/S Laxen.

Föreningen Flottningsbåtar i Siljan har en egen hemsida där vi plockar information om båten.

Laxen var i tjänst fram till flottningens nedläggning år 1970. Tre av flottningföreningens ångare såldes till en privatperson och Laxen såldes vidare till Leksand. Genom en bytesaffär kunde Laxen en tid senare köpas tillbaka till Gysinge. Ny ägare blev Nordiska museet.

Hösten 2009 fick styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum vetskap om att stiftelsen Dalälvarnas flottningsmuseum i Gysinge hade för avsikt att lägga ner sitt museum och avveckla sin verksamhet. Nordiska museet ägde samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum. Styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum anmälde till Nordiska Museet intresse för att överta samtliga utställningsföremål och flytta dem till skogsmuseet i Siljansfors. Det skulle bli en bra komplettering med flottning till skogsmuseet. I december 2009 fick Siljansfors Skogsmuseum besked om att Nordiska Museet beslutat att överlåta samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum till Siljansfors Skogsmuseum. Överlåtelsen skedde den 1 mars 2010. Premiärturen på Saxviken ägde rum 2011.

Båtar

Förutom alla föremål i utställningen var det också några båtar med i överlåtelsen. S/S Laxen, och fyra mindre gamla flottningsbåtar nämligen  varpbåtarna Sven, Majken och John alla utrustade med tändkulemotorer och Dioden som är radiostyrd och försedd med dieselmotor.

Siljansfors Skogsmuseum sökte och fick medel beviljade  från olika fonder på tillsammans ca: 1,7 miljoner kronor till byggande av en ny utställningshall i Siljansfors och att frakta hem föremål och båtar från Gysinge.

Ångvarpbåten Laxen användes för att varpa timmer på Hedesundafjärden. Att varpa timmer innebär att man spelar in en stor mängd timmer vilken hålls ihop av en lång timmerbom. Timret som spelades in kallades timmerflot och kunde innehålla över 100 000 timmerstockar. För att spela in timret var Laxen försedd med ett ångdrivet spel som hade c:a 2 000 m Wire. Laxens ångmaskin och propeller är inte dimensionerade för att kunna bogsera utan det är ångspelet som står för kraften då flotet skall dras.

Laxens panna och maskin är original från 1899 vilket gör att Laxen tillhör en liten men exklusiv skara svenska ångfartyg. Fartyget är mycket väl bevarat och all maskinell utrustning finns kvar på plats i fartyget.
Fartygets ångpanna och maskin renoverades 2002. Pannan var före renoveringen pga dåliga tuber underkänd.

Pannan från 1899 i full aktion under övervakning.

Vi lämnade som sagt Saxviken och gick ut mot storsiljan förbi Sandholmen. Mycket vatten och ingen risk för grundstötning.

Styrman Forsström tog oss mot Sollerön i motvinden och vi vek sedan av förbi Rattholmen åt Nusnäshållet.

Hans Forsström vid rodret.

En båt sköter sig inte själv, den behöver ordentligt med underhåll och omvårdnad. I Mora finns ett gäng som fixar detta på ett ypperligt sätt. Onsdagskvällar ställer man upp nere vid kajplatsen i Saxviken. Någon nämnde ordet ”gubbdagis”. Inte snällt sagt. Här några bilder några i Hamburgare intages gänget som följde med på den här höstturen.

Den här bilden blev så bra att den får stå ”för sig själv”. Historieberättare Lennart Öhren är igång. Olle Erlands imponeras.

Inte nog med att vi fick följa, det bjöds även på goda hamburgare m.m.

Hans fixade lite lä åt Gösta som fixade goda grillade hamburgare.

Vi fick även se utrymmena under däck, sovplatser och annat, ”kockens” utrymme m.m.

Vi måste åter till maskinrummet där den fina ångmaskinen avger ett behagligt ljud. Efter eldandet som började dagen före var trycket på rätt nivå och det underhölls under färden. Här några bilder från maskinrummet och ”förste maskinist” Lars Aronsson.

Det blåste som sagt rätt svalt ute på däck, men visst är det fina, lite annorlunda vyer ute från sjön.

Här Mora Noret med Saxvikssågen, Lasarettet, Vattentornet och vindsnurror

Vi närmade oss Sanda båthamn där vi skulle lägga till. Kapten och övriga besättningsmän visade oss hur man angör en brygga, båten är ändå ca 16 m lång och ett antal ton tung.

Tack för en fin båttur, en fin upplevelse.
I hamn