Vallöften – hållbarhet?

Jag fick information om att två partier, KD och Morapartiet, uttryckligen inför valet 2018 sagt att de vill ha två högstadieskolor i Mora, ingen sammanslagning till en stor alltså.

Det jag tycker är väldigt fel att man går ut inför ett val och profilerar sig i en fråga och när frågan ska avgöras så sitter man tyst om sina tidigare löften. Allianser i all ära, men varför ska man överhuvudtaget gå ut med enskilda löften när allt tydligen kullkastas när makten kommer nära inpå. Jag hackar inte på några särskilda partier, det här är nog ett fenomen som gäller många politiska partier. Det är något med systemet som inte fungerar längre. Det ser vi ju även på riksnivå. När man ”kommer in i värmen” så släpper man t.o.m. hjärtefrågor. Har det här tilltagit tro? Jag tror det.

Jag tar med exemplet här, Kristdemokraternas och Morapartiets valprogram inför 2018 års val och uttalande om Moras högstadieskolor i framtiden.

Utdrag ur KD:s valprogram 2018
Morapartiets syn på högstadiefrågan 2018

Bägge talar för två skolor, ingen sammanslagen skola. Visst kan man ändra sig, ok, men för flera väljare kanske detta var viktigt. Barnen på östra sidan i Mora, Färnäs m.fl. skulle inte behöva åka över Noretbron för att gå på högstadiet.

På kommunstyrelsemötet i oktober 2020 när frågan om byggande på Strandenområdet avhandlades godkänner dessa partier en sammanslagen skola. S vill bordlägga frågan och deltager inte beslutet som följer, V och SD är emot och C och M tillstyrker. Om MP och KD hållit sig till sina vallöften hade frågan fått annat resultat. Men OK, de hade ändrat sig.

Förresten tycker jag det är två frågor i detta beslut. Man beslutar ju också att flytta biblioteket vilket borde vara en engen fråga med egen diskussion och stor medborgardialog. Här ”åker det med” i bara farten. Trist.

Jag ville bara ge ett konkret exempel på politiskt agerande. Jag hade missat det men blev upplyst i frågan. Många är engagerade i Moras framtid.

Insändare i Mora Tidning om Strandenområdet, byggnationer, biblioteksflytten m.m.

Tekniska nämndens ordförande hade den 15 januari en insändare i Mora Tidning som jag kände att att någon måste ”besvara”. En av dom blev jag. Gösta Frost har även sagt sitt med avvikande mening från kommunens vilja att flytta biblioteket till Strandenområdet.

Bild från kyrktornet ner över Mora centrum och gågatan

Här är min insändartext:

Moraborna värnar om sin stadskärna och sitt vardagsrum där, biblioteket

   Många Morabor har på senare tid engagerat sig i den planerade utbyggnaden på Strandenområdet av ny högstadieskola för ca 800 elever, kulturhus inklusive bibliotek, kulturskola, fritidsgård, kulturscen för 400 personer, idrottshallar (en fullstor och en liten) centralarkiv, option på 1000 kvm kontorslokaler. Duschar för Vasaloppet som det pratats om finns inte i kommunstyrelsens beslut 20 okt. 2020, kanske beställs de direkt av Vasaloppet? Rosa huset kommer inte att få finnas kvar enligt intresseförfrågningar som gått ut till byggintressenterna.

   Många Morabor, inklusive jag själv, undrar om det är vettigt att trycka in allt detta på den lilla platsen som dessutom krymper i och med byggande av genomfarten. Nej, att fylla denna lilla plats mellan två vägar och skapa än mer trafik känns feltänkt från början. Har några alternativa platser verkligen utvärderats? Medborgardialog i frågan har i alla fall inte förekommit, många är väldigt överraskade när de får reda på hur långt projektet framskridit.

   Det som framkommit tydligt, och som Moraborna reagerat starkast på, är föreslagen flytt av folkbiblioteket knappt en km från centrumkärnan. Protester har kommit via namninsamlingar, insändare, Facebookgrupper, allmänt samtalsämne på byn m.m.

   Många bävar för den pågående utarmningen av centrum och att deras vardagsrum riskerar att försvinna. Alla spontanbesök till utställningar, tidningsläsning, möten, sagostunder m.m. blir ett minne blott. Närheten kommer att saknas och tomrummet blir stort.

   Det som fick mig att skriva en insändare var just en insändare från tekniska nämndens ordförande Lars Nises, där han jämför Morabornas ifrågasättande av biblioteksflytten med dem som helt var emot järnvägarnas introduktion i Sverige i mitten av 1800-talet. Jag tycker det är oförskämt att möta kommuninvånarnas engagemang, intresse och vilja på det viset. Kommunen ska istället i dylika projekt redan från start, och då menar jag från start, involvera dem och ta tillvara på deras stora intresse för utvecklingsfrågor som ofta berör dem starkt.

   Hans insändare avslutas med att man ”ska låta framrutan vara större än backspegeln”. Jag tycker att vi ska se åt alla håll, även åt sidan, och se hur dagens och framtida kulturhus/bibliotek är placerade på andra orter. Var vill man ha sina mötesplatser för så många som möjligt? Jag vill påstå att de inte hamnar eller finns utanför centrumkärnan.

   En liten samlingspunkt på gågatan med tidningar och en kopp kaffe tillsammans med Regionstad Mora och företagare låter som en väldigt dålig ersättning till ett kulturhus med all dess utbud nu och i framtiden. För det är självklart att det befintliga kulturhuset och biblioteket ska utvecklas.

   I Mora centrum ska det som finns behållas och utvecklas så långt som möjligt. Vi ska välkomna nya friska idéer, inte utarma med flytt av viktiga verksamheter.

   Förresten skriver Nises att kommunen hyr lokaler idag, vad blir skillnaden på Stranden? Det är ju ett av alternativen och då, om det väljs, kan vi troligen prata om hyra på nya nivåer.

   Pratet från ansvarigt håll om att inget är bestämt är verkligen förvånande. Läser man Kommunstyrelsen protokoll från oktober 2020 så är inriktningen att allt det som uppräknas ovan ska byggas.

   Avslutningsvis måste jag delge er sista meningen i målbilden i strategin för Hållbara Mora, antagen i juni 2018 av kommunfullmäktige:

   ”I den hållbara staden Mora är det viktigt att alla invånare – unga och gamla, kvinnor och män, med olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder upplever att de är trygga, delaktiga i samhället och kan påverka och förändra sin vardag. Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet.”

Så sägs det och jag tackar för mig.

Owe Hållmarker

Jag har redan fått bra respons på mitt inlägg och det känns bra. I den här frågan känner jag verkligen att stöd finns. Jag hoppas att frågan kan få en vändning, att det inte går prestige i det här. Känns utomordentligt märkligt om våra folkvalda ska gå emot en stor majoritet av vad Moraborna tycker.

Medborgardialogen har varit obefintlig och vi kan inte acceptera att så många ska känna sig överkörda i en så för många viktig fråga. Jag avslutar detta inlägg med ytterligare en bild över centrum och gågatan.

Mora centrum på vårkanten. Snö kvar på Gesundaberget.

Strandenområdet i Mora i förändring

Mora kommun har skickat ut en intresseförfrågan för utveckling av Strandenområdet i Regionstad Mora till aktörer att anmäla intresse för uppförande och/eller ägande av åk 7-9 skola m.m. Intresseförfrågan godkändes av kommunstyrelsen i april 2020 den gick ut i maj 2020.

Då jag förstått att denna förfrågan är relativt okänd för Moraborna så vill jag göra en sammanfattning av den utan att gå in på alla detaljer. Förfrågan finns att rekvirera på kommunkontoret. Någon dialog med Moraborna har såvitt jag vet inte ägt rum i den här frågan före utskicket, inom vissa områden vad jag erfarit inte ens med de förvaltningar som ev. skall bedriva verksamhet i lokalerna. Lite efter detta inlägg skrevs har jag studerat kommunens strategidokument lite mer. Här det första stycket, ingångsportaeln, i det 22 sidiga dokumentet plus bilagor:

”Vår målbild är att Mora år 2030 ska erbjuda en genuin, aktiv, välkomnande och vacker livsmiljö med goda förutsättningar att leva, bo och verka genom hela livet.

I den hållbara staden Mora är det viktigt att alla invånare – unga och gamla, kvinnor och män, med olika kulturella och socioekonomiska bakgrunder – upplever att de är trygga, delaktiga i samhället och kan påverka och förändra sin vardag. Jämfört med tidigare, då vi bedrev ett arbete för medborgarna, bedriver vi numera ett främjande arbete tillsammans med medborgarna, näringslivet och föreningslivet.”

Innehållet mer i detalj är följande enligt förfrågan:

Innehåll på området

På fastigheten önskar kommunen få plats med följande:

  • En 7-9 skola för 800 elever
  • En idrottshall med en plan som är 20x40m med läktare på ena långsidan, samt ev tillkommande idrottshall för att klara idrottsundervisning för skolan
  • Mottagnings- alt. tillagningskök för 1000 portioner/dag med tillhörande matsal för 300 personer
  • Lokaler för Kulturskolan och Fritidsgård
  • Kulturscen för musikframträdanden med ca 400 platser
  • Bibliotekslokaler med tillhörande kontorslokaler
  • 50 st extra duschar för Vasaloppet (utöver 32 st som hör till Idrottshallen)
  • 15 st uppställningsplatser för bussar för att täcka Vasaloppets behov
  • Öppen byggrätt om ca 7 000 kvm BTA

Kommunen presenterar två möjliga affärer i sin förfrågan:

Mora kommun vill pröva två olika vägar förutveckling av Strandenområdet. Den ena affären bygger på att en privat aktör uppför och förvaltar alla lokaler på området och kommunen hyr lokaler för skola, idrottshall, lokaler för kulturskola &fritidsgård, kulturscen och bibliotek. Den andra affären innebär att den privata aktören endast förvärvar byggrätt, med i detta skede öppen användning, samt ansvarar för att uppföra och tillkommunen hyra ut bibliotek och kulturscen. Mora kommun i sin tur uppför skola, idrottshall och lokaler för Kulturskolan & fritidsgård i egen regi för egen förvaltning. Avseende den öppna byggrätten vill Kommunen få förslag på inriktning. Tänkbart är kontor, tillfälligt boende eller någon form av aktivitet. Den öppna byggrätten beräknas kunna blica 7000 kvm BTA, men det handlar förstås om hur man disponerar området och hur man förhåller sig till höjder. Den öppna byggrätten ligger bl.a. där Rosa Huset ligger idag.

Förstasidan på intresseanmälan

Intresseanmälan innehåller som sagt många detaljer som jag inte redogör för här.

Tidplanen se ut så här:

Som ni ser så sker dialogförfarande sista kvartalet 2020 och första 2021. Dialogen sker med aktörerna. Dialog med Moraborna är helt utelämnad. Men allt verkar ju klart, både att enbart Stranden är alternativ för byggnationerna och vad som skall byggas. Inklusive bibliotek verkar det. Även om liten brasklapp är medskickad att politisk oenighet kan finnas. Inflyttning till området beräknas till kvartal 4, 2024.

Beslut om val av aktör sker under kvartal 2 och avtal tecknas kvartal tre. För en utomstående kan det kännas väldigt knappt om tid för att besluta i en så viktig fråga.

Här ser ni läget just nu, vilka aktörer som valts att arbeta vidare med. Kommunens webbplats.

https://morakommun.se/arkiv/nyhetsarkiv/nyheter/2020-10-02-kommunen-forhandlar-med-tre-aktorer-om-utveckling-av-strandenomradet.html

Som ni ser kan ni söka er vidare på kommunens webbplats och följa projektet. Det är som sagt bestämt vad som ska bli på området av kommunstyrelsen och Moraborna står här relativt ovetande. Inga stormöten eller informationer har ägt rum. När ansvariga svarar på frågor bl.a. om biblioteket blir svaret att ”Ingenting är klart och bestämt”.

Det får vi ta, kommunstyrelsens beslut om byggandet, men det tråkigaste och mest ”odemokratiska” tycker jag är att biblioteket ska flyttas. Så tydligt emot folkviljan. En enkät till Moraborna skulle nog ge att 90% vill behålla det i centrum. Men det här förstår tydligen inte berörda kommuninvånare. Er vilja och tyckande och tänkande har ingen vikt här. Här är det annat som bestämmer.

Jag lägger till en sista bild/skiss, paket B, där kommunen hyr skola, idrottshall, lokaler för Kulturskola och Fritidsgård, kulturscen och bibliotek av privat fastighetsägare. Den privata fastighetsägare förvärvar byggrätten för egen utveckling. Se bild.

Ytterligare en kommentar vill jag ge i den här stora frågan. Det sägs att Strandenområdet är en viktig entré till stadskärnan söderifrån. En plats som ska stärka attraktionskraften i Regionstad Mora. När jag ser skisserna ser det snarare ut som de inresande besökarna möts av väggar från rondellen och en bra bit framöver på Vasagatan. Om fastighetsägaren utnyttjar byggrätten, vid rosa huset m.m. så täpps hela området till med hus. Man vänder på ett visst sätt besökarna ryggen tycker jag. Ett alternativ vore att en grön fin park och kanske några byggnader längre in på området mötte våra besökare. En dröm som får förbli en dröm. En gång i tiden ville en varuhuskedja bygga på området. Det var inte helt uteslutet hos vissa, men blev inte verklighet. Då var ett av de främsta argumenten att när man kommer in i Mora ska man få ett ”värdigt” mottagande.

Jag har alltid varit emot att det centrala smala området ska proppas igen med byggnader och med dem ökad trafik. Området är för strategiskt för fyllas igen med byggnader/parkeringar/betong och asfalt.

En kommentar till får det bli, att låt ”utomstående” bygga, finansiera och hyra ut till kommuner trodde jag inte var aktuellt längre. Det blir i alla fall på intet vis billigare än att göra allt i egen regi med ”egna” pengar. Så har jag fattat det hela med den erfarenhet som finns tillgänglig. Stor risk att våra efterkommande får betala ”notan” när åren går med de långa avtalen. Det finns inga ”tomtar” i den här branschen heller.

Jag tror jag representerar många Morabor i den här frågan när jag avslutar med att säga att vår möjlighet till påverkan varit och är i det närmaste obefintlig. Jag tycker demokratin ska stärkas och att kommuninvånarna ska kännas sig med på den s.k. båten i den här typen av framtidsfrågor. Så är inte fallet idag.

Tack för mig den här gången, men det sista ordet borde inte sagt i den här viktiga frågan för Moras framtid/Owe Hållmarker

Sista bilden. Skiss för paket B:

Några tankar inför julen

Julen är ju glädjens högtid, oftast är det ju så. Men inte alltid för alla. Jag fick höra att Per Wikstrand lämnat oss. Jag har sökt honom på telefon de senaste veckorna och börjat misstänka att allt inte är som det ska. Jag kände till lite om hans sjukdom. Tankarna går till fru Terttu och barn med barnbarn.

Per blev en god vän till mig och han hade ett stort intresse för Moras historia och utveckling. Han visste så mycket och hade ett bra ”komihåg”. Han sparade bilder på datorn och var med i alla de nya landvinningarna i datorns värld. När jag letade efter ett namn, en plats, händelse eller en bild så ringde jag Per, det löste sig ofta med hans hjälp. För några månader sedan erbjöd han mig att låna ett antal böcker och handlingar som han trodde jag kunde vara nyfiken på. Det var jag, skannade av det jag kände för och återlämnade ”dyrgriparna”.

Här ett litet exempel på en bild Per fixade. Det är från Diösgården och Kerstin Hindart (känd pianist från Mora) står närmast maten. Bakom henne ”Park Ture”. En man med många järn i elden, han hade ett tag Kaffestugan och Park Café vid hamngatan. Per hade koll på dylika ”centrala” företeelser. Han växte upp vid Brovik intill Badstubacksbron. Kunde det mesta som hände och hänt däromkring.

WIBE låg naturligtvis Per väldigt nära och han hade många bilder på stegar och annat från företaget.

Några fler bilder med WIBE-anknytning. Per tipsade mig om bilder både här och där.

Det finns så mycket att säga om Per. Vi var förresten grannar med Per och Terttu på Lievägen ett antal år. Även där bjöd han in mig och visade gamla handlingar. Förresten så viskade han i mitt öra för ett tag sedan att han tipsade kulturnämnden om att jag skulle få kulturpriset i Mora för mitt arbete med Facebooksidan ”Du vet att du är från Mora när..” Då förstår ni att jag gillar honom extra mycket, skämt åsido, men det visar att han hela tiden var med i tiden.

Det jag mest såg upp till hos Per var hans lugna sätt, kunnande, ödmjukhet, rättspatos, humor och vänlighet.

Jag tänker inte bara på Pers öde dessa dagar inför jul. Jag känner så många som har svåra tider nu inför jul och framåt. Sjukdomar av olika slag härjar bland oss och drabbar familjer och anhöriga. Jag är väl i den åldern när det börjar hända mycket, alltför mycket med oss. Man samlar tydligen på sig ”elaka” saker, som blommar ut i sjukdom på lite äldre dagar. Så är det och inte mycket att göra åt. Sjukvården är ju allt bättre, men allt rår dom inte på.

Den där riktiga glädjen är lite svår att känna, sorgen kommer emellanåt. Trösten är ofta vistelsen i naturen. Så långt det nu räcker.

En God Jul väntar nu och vi ska ha det så skönt, ni med!

Julbild från Oxbergshärbret på gården.

En tur till Grenkojan i Norra Mora vildmark, vattenfall i Ämån m.m.

Jag har mina plaser här i Norra Dalarna som mål att söka upp. Ett sådant var Grenkojan uppe öster om Kräckelbäcken, ganska nära Skuråsen. Man åker Älvdalen-Rot – Ulvsjö/Lillhärdal – till höger vid Kräckelbäcken mot Emådalen. Okända platser, kanske det, men desto häftigare. På Nusnäs utskog fanns en koja på karta 1909 men dagens koja, Grenkojan, samma plats, uppföres 1927 och renoverades grundligt 1997.

Man kan säga att turen dit är en minnestur för att hedra Lennart Lind m.fl. som så fin renoverat kojan. Jag fick för några år sedan låna ett album av Lennart som jag skannade av och gjorde ett album av här på FB. Under du vet att du är från Mora när…

https://www.facebook.com/media/set/?vanity=228565797205031&set=a.1613399722054958

Lennart har rätt nyligen lämnat oss, tack för allt du gjort oss och glatt oss med.

Hursomhelst, vädret skulle bli bra och då blir det gärna en tur. Vi packade lite matsäck och gav oss iväg norrut, Christina och jag. Första stoppet blev ICA Olssons i älvdalen. Lite ”nödproviant”. Sedan stopp vid Jöllenbron. Tradition att stanna till där och ta en bild.

Jöllenbron i Älvdalen

Vi fortsatte norrut och det blev allt vackrare ju högre upp vi kom. Stannade till vid parkeringen intill stigen till Våmhusfäboden Oradtjärnbodarna. En tjärn brukar fotas där. Frusen nu, men ändå. Vackert var det allt.

Turen gick vidare, till höger mot Emådalen vid Kräckelbäcken. Strax före vägen ner till Skuråsen (tillhör Färnäs) finns parkering och markerad led till Grenkojan och Malmborgskojan. 2 resp. 6 km. Vi valde grenkojan idag. Mer småturer fanns på programmet. Parkerade och vandrade iväg i en dm nysnö.

Vi nådde den fina kojan och det blev en kopp kaffe med smörgås naturligtvis. Väldigt fin koja med 8 bäddar. Stugan är öppen för dem som vandrar i området. Sen är det väl ”bosatt” under jakten utgår jag ifrån. Stigen fortsätter till Malmborgskojan. På vägen dit ligger den gamla Marknadsplatsen Jämtmot. På en sluttning ner mot en myr. Namnet Jämtmot finns på karta 1847 och Krister Karlsson har skrivit om den udda platsen. Se en skrift från Mora Hembygdslags skriftserie. Gå in på http://www.morahembygd.se

Det blev några bilder från Grenkojan, interiört.

Och från utsidan.

Åter till bilen, närmare åter som vanligt. Medljus och mer att se.

Vi hade fått tips om tre fall utmed Ämån, Emån eller hur det nu stavas. Det fick bli den vägen hem via Emådalen och Orsa. Det första fallet var Lusbostupet. Det låg närma vägen.

Färden gick vidare, en bra bit till nästa fall, minst en mil. Ingen trafik kan vi säga. Vi skippade besök i Myggsjö, även om det drog. En så fin plats, en annan gång. Bössfallet var nästa mål. Något längre från vägen, men klart överkomligt.

En påtår, sedan Pilstupet. Rena fallstudien det här. Men intressant.

Pilstupsinformation

Vi kände oss nöjda och anlände till Emådalen. Den nedgående brinnande solen var så fin så vi svängde upp mot Koppången. Några bilder kunde dyka upp i det ljuset. Det gjorde det. Vi stannade vid infarten till Flickeråsens fäbodar där vi brukar vara på vårvinter, skidor.

Vi avslutade turen med ett ministopp i Vattnäs, den tidiga kvällen var kommen. Ytterligare en lyckad och givande tur i vår omgivningar.

Vid Vattnäs, Orsasjön

Besöksnäringen nu och framöver, några tankar

Jag fick förmånen att igår via Team (över nätet) bevista ett möte anordnat av Visit Dalarna. Temat var besöksnäringen före, nu och efter Coronaepidemin. Det kan summeras som besöksnäringen nu och framöver, trendspaningar, satsningar m.m. Jag tycker det här området är så intressant och kommenterar det jag mest fastnade för. Digitalisering är ju starkt kommande och den delen lämnar jag lite åt sidan här. Jag är ju t.ex inte lika säker som andra på att det är lyckat att banta bort Turistbyråena. OK att förändra radikalt, både innehåll och arbetssätt köper jag, men att lägga ner i stället för att förändra känns för mig fel. Skälen för Visit Dalarna är att så få besöker turistbyråerna. Men det kanske beror på ett omodernt arbetssätt och lokaliseringar. Jag tycker i alla fall att det personliga mötet inte kan förhandlas bort.

Hursomhelst, vi få hoppas på många bra kunniga inspirereande Infopoints i Mora och annorstädes.

Axi fäbodar

Jag lägger in någon Morabild här och där för att lätta upp lite. Det jag tycker är mest intressant är trender och framtid. Här en kort summering av vad Kairos Future ser som påverkar besöksnäringen.

  1. Man lyssnar på vänner och miniauktoriteter framför experter.
  2. Tid är den nya lyxen.
  3. Upplevelser tillsammans ökar i status.
  4. Längtan efter hälsa.
  5. Längtan efter det äkta.

I Dalarna och Mora kan vi nog säga att vi kan möta upp på många av dessa områden. Vi har en så rik natur som sommar och vinter tillfredsställer mångas önskemål.

Spännande det här med att lyssna på vänner och ”miniauktoriteter” och längtan efter det äkta. Det känns skönt att se detta nu, även om jag trott på det under lång tid. Det stora, flådiga, tillgjorda, konstruerade, märkvärdiga får stå tillbaka för en mer äkta genuin vara/person.

Att upplevelser är en trend torde inte vara en överraskning. Dagligen och stundligen ser man, och har man under senare år sett detta. Folk vill göra något själv, inte bara gå och titta på andra och vad andra gjort. Naturligtvis kommer våra tunga besöksmål att stå sig, Zornmuséet, Carl Larssongården, m.m. men konkurrensen ökar från andra mer aktiverande områden.

Hökberg

Jag har arbetat med Mora Outdoor i snart 13 år rätt aktivt och utvecklingen har verkligen märkts. Efterfrågan och frågor om aktiviteter stiger för varje år och under Coronatiden har det verkligen märkts att folk fått upp ögonen för Outdoor-aktiviteter. För 13 år sedan höjdes ögonbrynen när man pratade om Outdoor, det kan man inte säga det gör idag. Mora Outdoor är en friluftsportal med aktivitetsförslag inom en massa områden. Mer än 200 förslag finns. Här beskrivs även fäbodar, friluftsbad, lekplatser utöver det sedvanliga vandring, löpning, skidor m.m. Mora Outdoor finns även på Facebook.

Ingångssidan på friluftsportalen Mora Outdoor

Som sagt, inom ”trendområdena” upplevelser, äkta och hälsa står vi oss väldigt bra i konkurrens. Naturen kommer högt i trendspaningen, och då allra främsta ”Wilderness”. Även här har vi klara försteg och möjligheter.

Det var mycket matnyttigt som presenterades på mötet, här är bara ett axplock.

Jag avslutar med att prata om gästnätter. Det är ju ett begrepp som turistnäringen ofta ”tjatat” om och lyft fram. Med rätta naturligtvis, ett viktigt mått. Det jag tycker är minst lika viktigt att veta vad gör vi för att få dessa gästnätter och det är väl annat än bo som besökarna gör. Turistkronan är ett mått på att se vad besökarna ”spenderar” sina pengar på vid sina besök hos oss. Detta är den senaste Turistkronan för Mora:

Vi ser att livsmedel tar den största delen av kakan. Det förklaras bl.a. av all genomfartstrafik vi har. Naturligtvis även av ett stort upptagningsområde för handel. Därefter kommer restaurang, transport, logi och aktiviteter. Shopping kommer säkert längre ner än vad många tänkt sig. Sunt och bra tycker jag. Jag har aldrig trott att folk numera åker omkring mellan städer och handlar i samma kedjor som finns i varje ort av hygglig storlek. Inget ont om handeln naturligtvis, vårt upptagningsområde i norra Dalarna gör att vi har ett bra handelsutbud. Men glöm besökarna. Det vi bör sikta på är aktiviteter, då följer de andra parametrarna med, logi m.m.

Det här var som sagt några punkter från mötet som jag fastnade för. Jag lär stanna här och inte svamla på för mycket, jo förresten, jag vill visa vilka trender som finns inom området aktiviteter. Det här tror jag man kan säga är på ”Europanivå” och därmed även Sverige och Mora, på sikt i alla fall.

”Heta” trender när det gäller aktiviteter:

Vandring, cykling – elcykel, mat, fotografering, kultur, safari, wilderness, hälsoaktiviteter, mountainbike, vägcykling och löpning.

Visst förändras saker och ting. Här måste vi lägga örat mot marken och lyssna in vad som gäller. Inte köra på som inget hänt eller händer. Jag summerade dagen med en positiv eftersmak och tror att Dalarna och Mora mycket bra kommer att möta trenderna inom besöksnäringen. Under förutsättning att vi tar till oss dom och jobbar därefter och parerar för nytt framöver.

Övre Blecket

Från Lill-Stina till Gerda

En cykeltur var planerad i Älvdalen. Bl.a. västra sidan om Rotälven från Jöllen ner till Loka/Älvdalen.

På vägen upp hade jag koll på hästarna i Gåsvarv. Brukar alltid se om dom är på plats, även den lilla förstås. Det var dom, tidig morgon, lite trafik, jag tar några bilder.

Det blev en lite mager tur, Rot-Jöllen, så jag la in Ribbåsen på vägen upp. Bilen parkerades i Rot. Rätt kall morgon, men välklädd var jag. Vägen till Rännkölen förbi Ribbåsen är ju en vinterväg för mig vanligtvis, till den fina skidåkningen på Rännkölen. Nu blev det cykel uppför backarna till Ribbåsen. Stannade en kortis före avtagsvägen.

Nu upp mot Ribbåsen, fina backar. Jag såg på GPS:en att det gick en väg upp till Högsås där vi passerade i närheten för någon vecka sedan. Men vi missade höjden och hygget för fotografering. Jag cyklar upp. Inte hittade jag några vyer – bara skog, men fin stigning.

Vidare mot Ribbåsen, kanske fika där? Ville ta en tur runt i fäboden. Kanske lite filmning.

Jag stannade till längst upp och testade kameran, en kortare filmsnutt:

Längst upp i Ribbåsen.

Jag tänkte cykla ner och filma genom fäboden. Det blev för svårt. Bromsa samtidigt som man ska hålla kameran. Brukar gå, men väl brant här. Besparar er denna film, kan komma i annat sammanhang.

På vägen genom fäboden träffade jag att par att prata med, trevliga som alla Älvdalingar naturligtvis. Hör och häpna, de hade bosatt sig där uppe i sin stuga. Det gick väldigt bra sa dom, inga yngre fäbodboende, men det fixade dom så bra. Blev inbjuden på kaffe nästa gång jag passerar.

Vidare ner mot dammen där Ribbåsbäcken passerar i full fart ner mot Rotälven. Det fick bli en filmsnutt till. Så vackert där.

Dammen i Ribbåsen med bäcken.

Det brukar bli en bild vid Jöllenbron, så även nu i det lite dåliga ljuset.

Det blev inget fika i Ribbåsen, kom på att Barkes stuga i Jöllen brukar ligga i solen. Dit och kolla. Visst var det så. Gott fika på trappen och en bild med nya selfie”apparaturen”. Huset är en gammal Dalastuga som en gång stått nere vid Mora järnvägsstation. Den finns med på många gamla vykort.

Gamla Morastugan

Nu vidare mot själva ”nyheten” för mig. Västra sidan om Rotälven ner till Älvdalen via Loka.

Härligt att cykla där utmed den strida älven och att passera brå nog stora vattendrag som fyllerpå Rotälven. Det blev ett lite längre stopp vid Lugnkrok (Lundkrok) på kartan. Några bilder, och så vidare.

Rotälven stormar fram efter allt regnande.

Det blev några bilder på det största ”bäckarna” jag passerade. Spiktån och Vägåmålsskär.

När jag närmade mig Loka så tänkte jag, nog måste jag se om Gerda Werf är hemma och släpper in mig. Jag har varit hos henne tidigare, hon är lite av en idol för mig med sitt historiska intresse och fäbodintresse. Hennes fina bok om Lokafäbodar är ju en fantastisk dokumentation. Så värdefull. Gerda har blivit 90 nu och still going strong. Visst öppnade hon, jag skulle bara snabbt in, men det blev som det brukar, en längre stund. Jag frågade om hon inte var rädd när det kom ”främlingar” på gården, utrustade med hjälm och annat. Jag har väl inget att vara rädd för blev det naturliga svaret. Det stämmer inte in i dagens sammanhang, då jag tycker att folk är rädda för allt, enligt min mening.

Någon bild blev det på Gerda och hon ville även fota mig. Hon var tidig med kamera hon som tur var för hennes fina bok.

Gerda visar gamla foton och berättar.
Fotograf Gerda.

Då var det dags att dra sig till Rot och bilen. En överraskning kvarstod, punka på bakdäcket. Jag fick trösta mig med att jag kom så långt, det var bara att knalla på. Sällen, väldigt sällan punktering på de stabila MTB-däcken.

Det var som det brukar en mycket fin dag i Älvdalen. Lill-Stina med slut hos Gerda Werf. Mycket vackert och trevligt på vägen.

Bild från Ribbåsen får avluta berättelsen.

Besök på Långö bruk och Ribbåsen med fallet i Ribbåsbäcken m.m.

Vi planerade att knalla upp för Gambelribbåswejen någon gång. Det har sett inbjudande ut. Samtidigt kunde man ju titta på Långö bruks område igen. Det ligger ju nästgårds. Långö bruk, ett industrisamhälle i vildmarken som levde mellan åren 1805 – 1911. Som mest bodde och arbetade ca 300 personer där. Jag har varit där tidigare, men inte Christina.

Först hade vi ett ärende i Älvdalen med träff i en fin gammal röd timmerbyggnad i centrala Älvdalen. ÄIF:s kansli och Sportkullans lokaler finns i huset. Huset kallas ”Lokalen” och var flyttat dit från Långö bruk. Lustigt, dit vi skulle. Den hette Lokalen även på brukets tid.

Efter en god lunch på Dalgatan 118 åkte vi vidare vägen via Rot till Långö bruk.

Vi kom fram till bruket och såg på kartan att det fanns en gångstig runt i området, kanske 2 km, max.

Lokalen i Älvdalen idag.
Lokalen uppe vid Långö bruk en gång, något ombyggd idag.

Vid långön finns intressanta historiska skyltar utmed gångstigen. Intressant att fantisera om det som beskrivs på skyltarna. Vi gick först ner mot älven.

Vi såg något som kom farande uppe i älven runt kröken. Måste vara paddlare av något slag. Mycket riktigt, ett par som trotsade strömmarna och paddlade nedströms, något annat vore omöjligt. Det blev att ta fram kameran.

Vi gick vidare efter det oväntade ”besöket”. Två världar möttes på något vis. Det gamla bruket – spåren efter det i alla fall – och moderna friluftsmänniskor som har annat att brottas mot.

Framme vid det gamla dammområdet igen.

Vi kände oss nöjda med turen runt det gamla bruket och kände och ”hörde” ibland de gamla tiderna och livet där. Nu upp till Ribbåsen via Gambelwejen som det så fint är skyltat nere vid vägen. Bättre väg än jag förväntat mig. Kanske kunde vi chansat med bilen, men nej. vi var ute efter att gå lite. Uppför stör inte alls.

När vi närmade oss Ribbåsen ville jag gärna återse fallet i Ribbåsbäcken. Stigen är ju så bra märkt ner dit. Tidigare kom jag och Anders Bälter nerifrån stora vägen. Ett häftigt fall är det, 22 m fritt fall. Mycket vatten och ett väldigt brus. Men kom ihåg att det inte finns några säkerhetsräcken vid fallet. Så om ni ska unga personer med, barn, eller ännu äldre än mig och Christina, så ta det väldigt försiktigt.

En snabbis upp till Ribbåsen, vi hoppade över att gå runt i fäboden/fritidshusområdet idag. Vi skulle knalla vidare leden som går ner till Liden. Klockan gick. Inget fika än.

Vi gick neröver med bilen i sikte. Först en stigning över Högsås. Jag skulle gått upp längre på Åsen för att få några bilder ner mot Älvdalen. Utmed leden var utsikten ”förstörd” av uppväxande ungskog.

Vid röda pricken fanns i alla fall hygglig vy över Ribbåsen.

Vi gick vidare på leden och fick improvisera lite för att komma ner till bilen. Obanat genom skogen är bara kul, nu när man har så fina verktyg som t.ex. Top0 GPS. Man kan inte gå fel. Vi svängde ner vid Brunnraiskeldbekk och följde den till ”vår” väg där bilden stod. Fikat blev först där, men sol och skönt var det.

Som vanligt helnöjd efter en utflykt i Älvdalsnaturen. Har man tur träffar man ju även på trevligt folk, det är gott om dem i Älvdalen. Vi återkommer med 100% säkerhet. Avslutar med en bild som blev bra, Gambelwejen till Ribbåsen med Rotälven slingrande sig där nere.

Följ med på en tur i Ulvsjötrakten

Det brukar bli minst ett besök i Ulvsjö och området däromkring per år för mig. Det var dags att göra en MTB-tur innan vintern. Jag hängde på cykeln på bilen och parkerade strax bortom högsta höjden i området före Ulvsjö, nära Kräckelbäcken. Turen var planerad Kräckelbäcken – Skuråsen – utmed Sexan Stordammsvägen upp till Ulvsjö och åter till Kräckelbäcken. En lagom tur på ca 30 km med förhoppningsvis många fotomotiv, ja det vet jag att det finns, trots gråvädret och duggregn i början.

Första stoppet var att hälsa på Rolf Jonasson i Kräckelbäcken. Rolf är bror till min tidigare ”kompis” i Ulvsjö, Ulla-Britt Lindberg. Tyvärr har Ulla-Britt lämnat oss för några år sedan. En klippa i byn som höll ihop mycket. Väldigt saknad av många. Det är lugnt på vägarna här uppe säger Rolf när jag berättar om min planerade tur. Det är lugnt hos Rolf också, närmaste grannar är 2 personer i Ulvsjö, 5 km norrut. Annars miltals till folk. Men han trivs givetvis där i sin hemtrakt

Vägen upp till Rolf i Kräckelbäcken

Efter det trevliga samtalet med coole Rolf bar det iväg till Skuråsen. Ca 5 km från Kräckelbäcken, vägen mot Emådalen.

På vägen mot Skuråsen stannade jag till och studerade de amerikanske klippgranarna som planterats där på 50-talet. De har tagit sig och frösått flera.
Information om den amerikanska klippgranen.
Måste ta med den här bilden från Norra Mora vildmark som naturreservatet heter där uppe utmed Emådalsvägen.

Strax vid Skuråsen, en plats med lång historia, bebyggt i olika omgångar från sent 1600-tal. Se informationstavlan nedan.

Vägen ner till Skuråsen

Turen skulle gå vidare Emådalsvägen österut. Det råkade bara bli så att kedjan gick av. För ovarsamt växlat m.m. i uppförsbacken från Skuråsen. Testade att ringa Rolf, men han var på annat och svarade inte. Jag fick gå tillbaka till bilen.

Jag passerade Skuråsen igen med bilen och på vänster sida finns en intressant plats markerad. Ett fundament från en tändkulemotor som drev en klingsåg 1936. Se infoskylten.

Fundament för tändkulemotor och klingsåg 1936

En av ”såverksägarna” var Hilding Svensk från Mora. Råkade ha en bild på honom.

Färden blev lättare, för samma tur ville jag ta, men saknade att sitta på cykeln och glida fram i tystnaden. Hursomhelst, iväg igen och biltur utmed Sexan, en å som ringlar sig fram från Orrmosjön i Härjedalen. En fin å där nere på höger sida hela vägen fram tills jag vek av.

Där nere vid ån, på andra sidan omkom, frös ihjäl, en herr Westerlund 1931 på nyårsnatten då han skidat på ärende till Laxtjärn och blev överraskad av snöfall. Kojan där han dog finns kvar än. Westerlunds bodde på Skuråsen.

Tyvärr måste vi ta en tråkighet till, på vägen finns en stickväg till Landledaråsen och en övernattningskoja på höger sida några hundra meter från min färdväg. Kojan brann upp för något år sedan, oförsiktiga campare hade nog misslyckats med eldningen på något vis.

Det lite roligare är att Rolf Jonasson berättade att Mats Yrgård från Sjurby i Oxberg ska timra upp en nu stuga i rundtimmer. Kanon tycker jag. Yrgård, ytterligare en cool kille och skicklig timmerman.

Färden går vidare, det blir ingen rövarbergsgrotta idag. Varit där förr och törs t.o.m. säga att den är kanske lite överreklamerad, men mystiken är härlig. Rövarberget ligger utmed min väg på höger sida, ett stort berg med vacker skog sägs det. Jag har bara sett det på håll. Men en liten promenad ner till Sexan blev det för några bilder.

Nu Stordammsvägen västerut mot Ulvsjö, inte bästa vägen, krävs lite frihöjd på bilen, tur jag bytt. På vägen blandad natur, finast in mot Ulvsjö med Kölån korsande vägen mot slutet. Före det en fin liten tjärn och ett foto naturligtvis.

Snart ”civiliserade” trakter och jag ville se Ulla-Britt Lindbergs hem igen och även titta på den s.k Kungsladan bredvid familjens gård. Ladan är flyttad några hundra meter bort men ska enligt Ulla-Britt ha stått uppe vid gården som fungerade som ”färdställe”, eller vad det kan heta, för resenärerna till och från Härjedalen m.m.

Kung Karl den Xl gjorde 1686 en resa genom Dalarna. Gränsen mot Norge gick tidigare strax norr om Ulvsjö men Härjedalen blev svenskt vid Freden i Brömsebro 1645. Kungen var väl ute och inspekterade nya ”ägor”och lämnade lite spår och sägner efter sig som dom gör kungarna.

Besök upp till Lindberggården där vägen flyttas lite. Så synd bara att inte Ulla-Britt är hemma. Där var det bara att knacka på och knalla in. Inga konstigheter där inte. Hon var hygglig mot mig och lånade ut mycket för henne viktigt material, så att jag kunde skanna in. Som jag sa tidigare, en viss tomhet la sig över Ulvsjö efter hennes bortgång. Måste ta med en bild.

Ulla-Britt Lindberg
Lindbergsgården. Här i huset hölls skola innen de fick en egen skolbyggnad i byn.

Jag hade dragit ut på fikat länge, men det ljusnade på himlen och en kopp passade bra nere vid Kungsladan jag beskrev ovan.

Fikapaus vid Kungsladan

Varglaven har länge huserat på Kungsladan och den verkar tillta i mängd.

Några bilder till från Lindbergsgården mot Ulvsjön m.m. innan sista stoppet, kyrkogården.

Ett stopp vid kyrkogården och klockstapeln är ett måste, än mer nu än förr.

Information om klockan och stapeln i Ulsvjö.

En snabbis ner på Persstigen när jag ändå är så nära, en bild.

Pers, gammal bydel i Ulvsjö

Det får bli ett tack och adjö med en standardbild från vägen när sjön dyker upp från Morahållet.

Entrén till Moras nordligaste ort, Ulvsjö.

Avslutar med ytterligare en bild på Lindbergsgården, när man länkar till FB brukar sista bilden vara den som syns där.

En hösttur till Storvarden, Skärberg och Kolmark

Ett bra sätt för mig är att skriva en blogg efter någon typ av upplevelse eller en fundering naturligtvis. Då blir det dokumenterat. Bra när många bilder ska vara med.

Den här gången gäller det när Christina och jag tog en tur den upp till Älvdalen och Trängslets skjutfält den 22 september 2020. Närmare bestämt till gamla fäbodplatsen Skärberg, upp till Storvarden (huvudmålet) och sist till Kolmarks gamla fäbodplats.

Det brukar bli en bild vid Jöllenbron av gammal vana, lite vatten

Vi fortsatte uppöver och gjorde ett stopp vid det fina Rotensugnet, även där brukar det bli en bild.

Rotensugnet

Nu till Skärberg där jag aldrig varit. En av de 15 fäbodar som fick ”lämnas över” till skjutfältet på 60-talet. Det känns allt vemodigt att se när man vet vilken historia som finns från de gamla platserna. Vilket liv och vilka minnen. Fina gamla byggnader som kunde berätta på sitt vis. Tur ändå att många gamla bilder finns kvar. När vi knallat upp mot Korskälla har man fin utsikt. Då ser man ett ”vasst” berg söderöver. De som brukar veta säger att det är nog Skärberg. Måste dit tänkte jag.

I Skärberg fanns 17 byggnader 1962. På varje av de ”övertagna” fäbodarna på skjutfältet finns fina informationsskyltar som Bosse Tegnér m.fl. sett till att de kommit på plats. Bosse huvudansvarig. Väldigt bra för alla besökare att få en kort information om vad man har framför sig.

Vi lämnade Skärberg och den friska luften däruppe på 645 m.ö.h. Vi åker tillbaka mot Rotensugnet och vidare upp mot Trollbäcken för en vandring upp till Storvarden.

Skärbergsvägen

Vi åkte åter till Storsugnet och tog sikte mot Trollbäcken för en vandring upp på Storvarden.

Starten upp på varden.

Det var fantastiska färger på leden uppöver. Man trodde inte sina ögon. Måste vara extra färggrant i år. Kameran gick het.

Det måste bli några bilder. I början på utflykten fanns fäbodstället Nupp i tanken. Även det en fäbod inom skjutfältet som ”försvunnit”. Men tiden gick fort och vi fick hoppa över den. Får bli framöver någon gång.

Vi närmade oss toppen på Storvarden. Vi har varit där tidigare och en gång kom vi då via Rödbergleden från Skarptäkt.

Det var inte sol, men bilderna blir bra även i lite mulet väder. Vi tar några till.

Väl uppe så väntade det efterlängtade fikat, lite vind där uppe på 822 m.ö.h. men inte kallt dirket.

Det glesnar med träd och målet hägrar. Ingen direkt lång tur, ca 3,5 km men visst är det en stigning på ca 200 m.

Vyer åt många håll, den gamla Mossibrändan, Städjan m.m. ses från högsta punkten på varden.

Det viktigaste, fikat.

Klart för nedfärd, tänka sig fortfarande lika fin, men lite lättare. Vi bestämde oss för att även besöka Kolmark. Jag har varit nära många gånger men inte fått till ett besök där. Men hör man Verf Lena Egardts Kolmarksvisa måsta man dit. Likaså om man studerar mamma Gerdas dokumentation om Lokas fäbodar (fantastiskt intressant), då måste man dit och titta och känna in så fina bilder och berättelser. Några bilder från nerfarten innan Kolmark.

Väl nere inspekterades Trollbäcken som strax rinner samman med Rällan.

Trollbäcken

Nu via Mossidammen till Kolmark. Någon bild förstås. Vi hade aldrig varit ner till själva dammen tidigare.

Jag tror vi måste börja med en gammal bild från vallen i Kolmark och därefter den vackra Kolmarksvisan.

Vallen i Kolmarks fäbod en gång.
Kolmarksvisan, text och musik av Verf Lena Egardt

Jag kan lyssna hur många gånger som helst på den låten. Blir så sentimental. Den sjunges tydligen vid varje skolavslutning i Rot.

Här några äldre bilder från Gerdas bok, så charmiga.

Nu några nytagna bilder från den övergivna fäboden.

Vi hälsade på hos Gerda Werf förra året och hon pratade så gott om sina Lokafäbodar. Vi var senare till Risbergs fäbod och där fick vi se några byggnader som flyttats ner från långfäboden Kolmark till hemfäboden Risberg.

Kolmarkshusen som flyttats till Risberg.
Gammal flygbild över Kolmark.
Vi avslutar där vi började, vid Storsugnet. Sista bilden syns vid inlägg på Facebook, vanligtvis i alla fall.