MoraOwe

Jag blev mycket engagerad i frågan om att bygga en ny stor högstadieskola på Strandenområdet. Det var verkligen många turer i den frågan. En lång historia som pågått i många år efter branden år 2003.

Det slutade i alla fall med ett folkinitiativ för att genomföra en folkomröstning i frågan. Det blev ett jättestort engagemang hos Moraborna både centralt och i byarna – hela Mora ställde upp. 67 % sade nej till ett skolbygge på det området. Inte till ny skola i Mora.

Mitt engagemang drevs av demokratifrågan. En så stor fråga får inte hastas fram som höll på att hända. Måste åter framhålla alla som ställde upp och hjälpte till med namninsamling och informationsjobb före omröstningen. Vilket engagemang, helt frivilligt och inga personliga fördelar.

Varför skriva om detta, jo, jag har blivit så besviken på att personer jag jobbat nära, kompisar, politiskt engagerade, vänner m.fl. har slutat heja på mig. Det har jag svårt att ta till mig och blir väldigt ledsen när jag möter folk, på ishockey t.ex. som tittar bort när de ser mig. Vi som alltid hejat på varandra tidigare.

Vi har i Mora genomfört ett demokratiskt projekt som fått följderna att skolan inte ska byggas på Strandenområdet. Kan det vara skäl att inte säga hej till de som engagerat sig i frågan? Som ofta har vi olika syn på saker, men lite skillnad på sak och person måste vi ha.

Jag kan då lova att jag hejar på alla nu som förr, oavsett ställningstagande i frågan. Jag är samma Owe som förr.

Det har även framförts att jag ska betalade kostnader som lagts ner i projektet. Kostnader som inte uppstått om man pausat hela frågan när beslut om folkomröstning togs. Allt fortsatte som inget hänt. Att jag skulle betala tar jag som nästan som ett skämt, men ett mycket dåligt sådant. Jag tar hur som helst illa vid mig.

Tack för mig denna gång, nu har jag skrivit av mig några tankar. På återhörande. God fortsättning!

Owe

Länge har jag tänkt mig en tur till Älvdalens skjutfält för att titta på den nya Pjukettan. Pjuketta, vad i hela friden är det? Jo, det är en riktigt gammal jaktkoja på skjutfältet. Den ligger i närheten av Slängbodarna. Kojan byggdes av Brunnsbergsmannen Nall-Lars. Han var en riktig storjägare och kallades för ”Klatter-Lars”. Han sägs ha skjutit fem björnar och 300 älgar. Jag besökte den udda lilla byggnaden 2021 och då var det bara ruiner kvar. Jag fick via Bosse Tegner höra att en ny ”hetta” byggts upp av fortifikationsverket. Pjuketta betyder toppluva på älvdalska. Den nya kojan måste naturligtvis inspekteras. Skjutfältet hade öppet under veckan och det begav sig en solig morgon från Mora. Några bilder blir det alltid på färden upp.

Jag blev överraskad över att det blev snö uppöver, kanske 4-5 cm. Jag var först på grusvägarna på skjutfältet så någon större halkrisk var det inte. Men lite försiktigare blev jag allt.

Jag har ju varit till Pjuketta tidigare så jag bör hitta dit igen. Det är ingen skylt vid vägen men på ett ungefär vet jag var det ligger. Stigarna var igensnöade men visst hittade jag platsen ganska på en gång.

Oj vad överraskad jag blev! Så fint litet bygge de fixat. Både in- och utvändigt. Byggt efter en mall framtagen av en släkting till ”Nall-Lars” i Brunnsberg.

Man möts av en informationsskylt på tallen. Bosse Tegner kan nog vara ”skyldig” till den, liksom till en mängd andra vid de nedlagda fäbodarna på skjutfältet.

Fint utifrån och inte sämre därinne.

Naturligtvis blev det en kopp kaffe därinne. Visst kan man tänka sig ett besök i sommar på denna fina plats.

Ved och kamin om så önskas.

Så lugnt och skönt där ute i den vilda skogen. Han hade allt hittat en fin plats där i vildmarken Nall-Lars. Fridfullt i överkant där bredvid myren bland bergen.

Det låg en pärm inne i stugan om platsen och byggnationen av den nya kojan. Likaså en hel del bilder från förr.

En bra beskrivning av bakgrunden till att den nya kojan kom på plats. Kanon av få ta del av. Vi får allt tacka de inblandade till detta fina och ovanliga initiativ.

Här några av dem som fixade det hela.

Här en del rester från tidigare byggnader.

Här en bild från 2021 då jag gjorde det första besöket. Det har hänt en del.

Två bilder till från denna annorlunda plats och byggnad innan vi åker till Snoddskallen.

Slängbodsåsen hoppade jag över. Det är så brant uppför där. Villa inte chansa i snön. Snoddskallen fick allt ”duga”.

Skapliga vyer däruppe på 725 m.ö.h.

Första gången vi var upp dit träffade vi ett par som satt i slogboden och kokade potatis till surströmmingen de skulle äta. Vi har nöjt oss med att grilla korv.

På hemvägen blev det lite vila i bilen,

Det var en fin och minnesvärd dag som jag ville dokumentera. Nu får vi allt hoppas att den nya Pjukettan behandlas med vördnad. Det är den verkligen värd. Vi går inte in på detalj om läget. De som vill göra ett besök hittar säkert dit på ett eller annat sätt.

Tack för denna gång…..

Länge, väldigt länge, har jag hört talas om att det ska finnas s.k. fäbodristningar på stenar eller träd i omgivningarna kring Myckelbergs fäbodar. Jag tycker det är så spännande med historiska spåri naturen, vad det än är. Jaghar fått en del beskrivningar, men dom har skilt sig åt. Jag har pratat med Clas-Göran Bylon många gånger i frågan.

Jag chansade, åkte upp till Myckelberg, hade fått reda på att ristningarna skulle finnas ut med en stig från fäboden. Jag knallade utmed fäbodgatan och letade efter ”stigen”. Visst övergick fäbodgatan i det närmaste en stig, men mer en gammal körväg. Hopplöst att leta där bortöver och jag vände åter till majstångsplatsen. Där fanns förresten en ”utställning” och skogsbranden 1888. Fixad av Bylon med flera, intressant. Ni ser på bilden stubbar från den stora branden som svepte över området 1888. Se text om branden nedan. Förstora så ska det gå att läsa.

Jag gick alltså bet till att börja med. Ringde upp Bylon som hade fått ny information.

Jag fick tipset att följa några traktorvägar som blivit efter avverkningar för några år sedan. Spåren skulle utgå från vägen till Katriapritjärnen där Klas-Göran har stuga. Sagt och gjort, jag chansade. Om jag hade tur kanske jag skulle springa på ristningarna som var på en sten/häll. Det var ingen trevlig terräng att knalla runt i, men vädret var fint och det gick ingen nöd på mig. Men det gäller att vara försiktig vid den här åldern. Jag ville inte bli kvar med skador.

Det började kännas lite hopplöst. Traktorvägarna gick åt alla håll. Jag studerade stenblock utan framgång. Satte mig att fika på en vacker plats. På en gammeltall som fått ge upp.

Telefonen ringde, Clas-Göran. Han hade mer information. Ristningarna skulle vara anmälda till Riksantikvarieämbetet. Det har jag missat, min drummel. Jag har appen Fornfynd och hittade den där. Appen fungerade bra och jag gick mot stället där ristningarna fanns. Jag såg riktningen jag gick och det var allt en bit till målet. Men nu var det kört, dit skulle jag. Underlaget blev allt sämre och mer kuperat. Men, jag närmade mig på kartan i appen och i verkligheten. Jag kollade kartan igen och tittade upp. Där framme såg jag en stor klipphäll. Ristningarna var tydliga, även om mossan krupit uppåt på stenen.

Ristningarna är som sagt registrerade som fornminne hos Riksantikvarieämbetet, L2000:3873 Ristning, medeltid /historisk tid. Det står angivet att det finns ett stort antal ristningar på stenen, bl.a. årtal, bomärken, runor och bl.a. en sol med strålar.

Jag var jättenöjd trots onödig vandring innan jag fick fram fornlämningen i appen. Ni ser på kartan att jag snurrade runt en del i sökandet.

Jag gick nöjd neröver så gent jag kunde, tog några bilder och åkte upp till Katriapritjärnen.

Jag var väldigt nöjd med att ha hittat hällen med ristningar, men vägen dit var jag mindre nöjd med. Det fick bli ett nytt försök. Såg på kartan att en mindre väg gick mot ”fyndplatsen” mer norrifrån. Jag testade den ett par dagar senare, en bom för vägen, med det gick bra att gå på grusvägen även om den steg kraftigt mot vändplanen.

Jag tog fram fornfyndsappen och gick efter den. Den fungerade inte som vanligt och jag kom inte nog nära ristningsstenen. Det började regna och terrängen blev så där väldig usel igen, i skogspartierna. Det fick räcka för den dagen och jag drog mig ut på ett hygge och tog riktning på Myckelberg där bilen stod. Några bilder från letandet.

Döm om min förvåning när jag började känna igen mig, brandstubben och bredvid den den efterlängtade hällen.

Vägen jag gått kunde jag inte rekommendera för någon. Började fundera på stigen som passerat. Den gamla klövjestigen borde vara synlig någonstans. Svårt här kanske där det är ett hygge från rätt många år tillbaka. Jag tåg ändå riktning Myckelberg och rätt var det var såg jag flera s.k. högstubbar. Sådana brukade man förr spara där det var något av värde. Det kom fler neröver och visst såg man rätt tydliga spår av stigen emellanåt.

Stigen som är ca 7-800 m gick fint neröver mot fäbodstället. Ju närmare man kom så blev det mer skog och lite svårare att se stigen. Jag kom i alla fall ner alldeles bredvid majstångsplatsen.

Tanken är nu att jag med hjälp av Clas-Göran märka upp stigen. Han har kunskap om fäbodstället så det ska nog gå bra att ”dra fram” stigen på rätt ställe.

Här är den karta på den misslyckade och lyckade turen. Riktiga stigen är den sista tredjedelen ner mot Myckelberg, röda punkten, på ett ungefär.

Den 3 oktober 2025 träffades jag och Clas-Göran uppe i Myckelberg. Vår ambition var att märka upp den gamla klövjestigen. Då skulle han även få se stenen. Det var svårt att riktigt se var stigen kom ner i fäbodstället och jag hade känt mig osäker om jag gått rätt tidigare. Vi såg oss omkring lite men bestämde oss för att gå upp och sedan märka stigen när vi gick neröver. För hitta upp gjorde jag bara vi kom ut på hygget. Vi hade en fin dag så bilder blev det naturligtvis.

Vi kom upp utan bekymmer och Clas-Göran inspekterade stenhällen.

Ni ser vad stenen blivit överväxt med mossa. Det måste vi fixa framöver, men nu skulle vi märka ner mot fäboden, snitslar och orange färg.

Vi hade lite bekymmer på slutet men valde en ”rimlig” väg där stigen kunde gått.

Här före grindstolparna nära fäbodgatan gick leden in, det vet vi via Clas-Görans kontakter. Vi var nöjda med dagen och drog hemåt. Vi skulle höras av för mer jobb däruppe.

Det stod inte på Bylon ringde, samma kväll. Han tyckte vi skulle justera starten en aning och vi skulle höras när det jobbet skulle göras.

Jag har ju naturligtvis rapporterat till Christina vad jag haft för mig uppe i Myckelberg. Jag ville gärna visa henne platsen och den 6 oktober blev en fin dag för en utflykt. Vi tog med en mindre spade och en rotborste.

Så fint väder och vi hittade upp utan problem. Lite svårare blev det kanske med solen i ögonen. Markeringarna ”försvann”.

Väl uppe började vi ta fram stenen mer, vi vek upp det tjockas lagret med mossa. Och visst fanns det fler ristningar, riktig många, kul!

Vi knallade runt. Amatörarkeologerna var nöjda och vi skulle nu kolla om stigen var markerad bort mot N Hemulberg och eventuellt Norra Garberg.

Vi gick omkring lite i den lite tyngre markberedda terrängen och plötsligt såg vi rätt många högstubbar bort mot skogskanten. Jag kollade appen Min karta och stubbarna stod inte utmed skiftesgränsen. Alltså var det märkning av stigens fortsättning. En stig hade gått till N Hemulberg från Myckelberg och kanske vidare, det vet vi. Sen har en gått till N Garberg via Risåsen. Det är Siljansleden idag. Men den går inte här vid ristningshällen. Men kanske det funnits en stig även den här vägen. Måste undersökas. Några fler bilder från Christinas och min tur.

Det blev en mätning i appen Wikiloc. Allt ska in på kartan.

Vi var nöjda och tittade runt lite nere i Myckelberg där på sluttningen.

En tur inne i Läde fick bli dagens sista fäbodbesök.

Det är inte slut än med denna ledmarkering och ev tydning av ristningarna. Nästa steg är att Clas-Göran och jag ska upp och märka om starten på stigen en aning. Samtal med Dalarnas museum ska utröna om de kan känna sig manade att besöka platsen. Sen ska jag sätta upp en informationsskylt däruppe vid stenhällen.

2025-10-09 var jag i kontakt med Dalarnas Museum och Länsstyrelsen Dalarna. Jag berättade om vad vi gjort, snitslad stigen upp till ristningarna m.m. Jag ville ha besked om det var OK att sätta upp en informationsskylt vid hällen. Jenny Larsson på museet tyckte vi hade gjort ett bra jobb. De hade inte resurser att gå ut i fält och ”inventera” mer. Men som jag sa, hon berömde vår insats. och ändrade beteckningen fornminne till fornlämning. Hon tyckte att vi inte skulle frilägga stenen för mycket. Mossan kan göras ”uppvikbar” för att studera ristningarna, mossan skyddar dem. När det gällde skylt hänvisade hon till länsstyrelsen. Där informderade Britt-Marie Hägerman att tillstånd inte behövdes. Bra, då siktar vi på att sätta upp en skylt. Det blev två över när vi skyltade ridleden till Venjan, numera fornminnesförklarad.

Återkommer med vad som händer framöver.

Clas-Göran Bylon har pratat om en skrift med titeln ”Myckelberg, en långfäbod till Selja by i Mora kommun.” Den gavs ut 2012 av ett antal eldsjälar. Skrivargruppen bestod av Stig Stenqvist, Clas-Göran Bylon, Inga Lill Lindman, Ennica Edstrom och Gunilla Stenqvist. Se bilden:

Jag trodde jag hade en, hittade ingen. Bylon var då vänlig och kom med en till mig till låns. Jag skannade in ett par sidor som handlade om ristningar.

Vi börjar med lite historia om fäbodstället Kallbol i Våmhus som jag tidigare skrivit om. Jag har blivit så förtjust eller vad man ska kalla det i det öde fäbodstället. Det är en s.k. långfäbod till Bonäs och Våmhusbyarna Björkvassla, Moren och Östra Storbyn. Enligt protokoll från Kallbols Mejeriförening så var fäbodstället aktivt mellan 1883 och 1909. 1898 hade man 53 kor och 11 kvigor på platsen. 4 700 l mjölk producerades på 9 veckor.

Det blev en snabb nedgång i antal delägare i föreningen och 1909 lades föreningen ner. Hus flyttades och några blev kvar. Platsen blev riktig öde. Den kallas idag för en ödefäbod. En del husruiner finns kvar och rester av mejeriet, kallkällan under tak, där man förvarade färskvarorna. Det är en riktig trollskog däruppe, nästan lite kusligt om det börjar mörkna. Men väldigt vackert med de 20-30 m höga, ibland tätvuxna gammelgranarna, många på marken som rejäla trädlik.

Nu till den nymarkerade leden mellan Kallbol och Blecket. Fäbodvägen har varit markerad en gång, målning på träden. Det var länge sedan, troligen 70-talet, och endas få markeringar är synliga. Det står en skylt uppe i Kallbol, ” Blecket 5 km”.

Ursprunget till dessa leder är ju de urgamla buffringlederna från Våmhusbyar och Bonäs upp mot sina långfäbodar. På vägen uppöver passeras Fyriberg, över Överberg till Öfre Kallbol. Vidare mot Blecket. Därifrån nådde man Fjäsko, Bösjövallen, Dalen, Skråcka och Oradtjärnberg m.fl. långfäbodar.

Jag har testat att hitta stigen till Blecket men gått bet. Nya hyggen och svaga markeringar gjorde att jag gav upp. Har sökt folk som vet mer om leden och fått tag i några. Tyvärr har de inte haft möjlighet att komma med och visa sträckningen.

Döm om min förvåning när jag fick ett mail från Stefan Rystedt och Anna Lesse från Slättberg i Orsa. De meddelade att de var i färd med att markera upp den aktuella leden. Så väldigt roligt, jag inväntade tills de var klara och planerade en tur upp att för att testa den. Det visade sig att de gjort ett kanonjobb, målat och snitslat och även röjt busk på flera ställen.

Jag började min rekning från Rädbjörkavägen mot Blecket. Där passerade leden och gamla skyltar stod vid vägen, lätt att hitta Jag knatade väg mot Kallbol. Starten var lite ”bökig” över ett hygge, med det gick bra att hitta. Det blev allt bättre framöver och det växlade mellan gammelskog och en del hyggen.

Jag närmade mig Fisklösbäcken som jag ser på kartan och önskade att den inte var alltför bred. Det var ok att ta sig över, med viss försiktighet. Man ville ju vara torrskodd resten av turen. Bäcken var rätt bred.

Turen gick vidare i omväxlande terräng. Några bilder.

Före Kallbol skulle Aborrtjärn dyka upp. Där hamnade jag när jag rekade tidigare, men kom på fel spår. Rätt stor fin tjärn med höstfärger i antågande.

Kallbol närmade sig och den enda stugan där dök upp.

Det blev att vandra runt där en sväng bland de gamla stora granarna, riktig trollskog är det, skyddad av länsstyrelsen. Några bilder blir det alltid däruppe.

Det blir en extra bild på ”mejeriet”, en kallkälla som använts för att förvara färskvarorna som producerades på fäbodstället, mjölken, osten, grädden, messmöret m.m. Källans som ligger i en bäck var naturligtvis försedd med en överbyggnad.

Dags för turen hem. Det stod 3 km på skylten där jag startade, men moderna mätinstrument fick den till 4 km. På vägen hem såg jag en plats som bör varit en rastplats när de passerade med djuren.

Dagens tur närmade sig sitt slut och det blev en rätt jobbig dag ändå. Men så spännande och rolig att gå. Markeringarna är bra, men det gäller att hålla blicken skärpt. Det kan lätt bli att man går lite fel om man inte ser en markering efter den man står vid. Det är bra att backa lite eller gå i sidled så är man strax på spåret igen. Vi ska vara så tacksamma för den kulturgärning som Stefan och Anna gjort. Verkligen bra att detta görs och att de urgamla lederna märks upp och bevaras. Jag ser så mycket fint när jag är ute och måste dela med mig av naturen. Gamla stubbar är ofta vackra. Ofta vackert överväxta.

Det var första biten av den nymarkerade leden. De två km från grusvägen till Blecket fick allt vänta. Men inte länge, Christina och jag åkte dit ett par dagar senare. Kul att vara två och hjälpas åt om det skulle uppstå något problem med att hitta eller annat. Vi parkerade på samma plats som jag gjorde tidigare, korsningen Rädbjörkavägen/Fisklösenvägen.

Mot Blecket var det lite krokigt och risigt den första biten med det öppnade sig och den gamla leden var lätt att urskilja. Bra markerat och den sista kilometern då grusvägen passerats var det änenkalare. Leden gick utmed ett skoterspår och det var öppen gata. Vi satte upp några snitslar så att man ska veta att man är på rätt spår.

Det gick bra det där, enkelt att hitta och bra underlag för att var en nymärkt gammelled.

Ja, då var vi framme i fina Övre Blecket, vackra vyer däruppe. Paus och fika. Vi träffade på några trevliga får. De tiggde av vår matsäck men vi hade ingen reservproviant.

Ja, då hade jag/vi provat den nymärkta leden. Det var en fin upplevelse. Leden är ju gammal och igenväxt men ändå väl framkomlig. Men det är ingen snabbgången stig. Här lär man ha koll på var man sätter ner fötterna. Det ska man vara medveten om, och riktiga kängor är ett måste. Ett tips för er som blev nyfikna är att placera ut bil så att man nöjer sig med att gå sträckan åt ett håll. En variant är att placera ut en bil vid vändplanen där leden startar till Kallbol. Vid en vändplan dit man kommer från Rädbjörkavägen. Det finns skylt in dit, Kallbol 5 km står det. (4 km bilväg). Parkerar en bil där, sen åker man till Blecket och vandrar åter till vändplanen. Det blir ca 7 km max. En annan variant är att parkera där skyltarna dyker upp på Rädbjörkavägen och knalla till vändplanen nedom Kallbol, ca 5 km. Det blev kanske svårt det där, men någon variant på tur hittar ni som verkligen vill gå en gammal nymärkt buffringsväg. Jag avslutar med några kartor. Hör gärna av er med frågor. Tack för denna gång och välkomna åter till nya inlägg.

I många år har jag på kartor sett en markerad led mellan Bosseldals fäbodar och Evertsberg i Älvdalen. Leden går över ett annat litet fäbodställe, Dödåsen. Jag har länge tänk att jag måste se om den är nog markerad för att man ska hitta utmed den. Jag har gått några hundra meter i början för många år sedan och man kunde se ett och annat träd markerat med orange, standardfärg för vandringsleder.

Den urgamla leden fortsätter från Bosseldal till Åsbergets fäbodar i Venjan och vidare mot Limahållet. Delen Åsberget till Bosseldal gick jag för några år sedan. Riktigt bra märkning kvar. Kan kompletteras på vissa enstaka ställen. Men med GPS tar man sig fram då leden finns på vissa kartor. Riktig fin tur var det, ca 2 mil fram och tillbaka. Gammelskog på rätt många avsnitt och fin skog i övrigt. Lite varvat med hyggen där markeringen och stigen tyvärr var borta. Att skogsbolagen helt ogenerat kalaverkar och saboterar färdvägar med många hundratals år på nacken, många från medeltiden, är trist. De borde sett till att de blir framkomliga och lätta att hitta efter sina drivningar. Troligen har det förbättrats, men det har tidigare varit undermåligt. Kanske inte överallt, men ofta.

Vi återvänder till de 7 km mellan Evertsberg och Bosseldal. Jag hängde på cykeln på bilen och tänkte lägga den nere i Evertsberg, Fljoten. Jag kunde inte urskilja starten på leden men såg att den korsade en skogsbilväg en bit uppöver. Åkte dit, lämnade bilen och startade turen där.

Jag skulle ju gå över Dödåsen, vilket jag blev påmind om efter några hundra meter. Möttes av en älg som gjort sitt.

Tur med vädret, eller jag valde rätt dag. Jag känner mig mycket bra till mods när jag startar en vandring som den här. Vacker natur, tydlig gammal fin stig. I det här fallet uråldrig och med fanstasins hjälp får man upp känslan av hur det kunde varit då förfädernas förfäder vandrade/red här. Man ser spåren tydligt, hålvägar, markeringar på gamla träd, stenrösen, m.m. På dessa ställen trivs jag väldigt bra. Tystnaden och lugnet förstärker känslan.

Vidare mot Dödåsen, Tranufljot passeras. Där har tydligen myrmalm brutits i äldre tider enligt de kunniga på området, t.ex Olle Lekander.

Dödåsen på tur. Vilket namn. Det sägs att det gamla fäbodstället drog till sig människor som var sjuka av Digerdöden. Wikipedia: Digerdöden, också kallad svarta döden eller den stora döden, var en zoonotisk pandemisksjukdom under medeltiden som i genomsnitt dödade var tredje person i Europa. Sjukdomen orsakades av bakterien yersinia pestis, och var Europas värsta utbrott av pest.

Dödåsens fäbodställe hade brukare från flera håll, bl.a. Oxberg som även hade brukare i Bosseldal som ligger nära, ca 1 km. Det ska finnas en artikel i hembygdstidningen Skansvakten i Älvdalen om Dödåsen. Jag ska söka den på Rot Skans, de har förteckningar över artiklar. Hittar jag något matnyttigt får jag skriva in det här.

Några bilder före Dödåsen. Där finns även en slogbod. Man fick i Evertsberg EU-bidrag för att rusta leden, början på 90-talet. Då röjdes det, markerades, byggdes broar samt ett par slogbodar. Svante Hård var motorn i det projektet.

Från Dödåsen ner till Bossedal gick jag en aning fel. Men på tillbakavägen blev det rätt och jag passerade en av slogbodarna där man kan grilla korv och även stanna och ta en kopp kaffe.

Bosseldal blev som sagt vändpunkten för dagen. Fäbodstället var rätt stort men numera är det samlingspunkt för älgjakten. Oxbergsbor ägde fastigheter i Bosseldal och gick dit med sina kreatur för att beta. Det påstås att vår familj hade släkt som brukade stället. Även i Dödåsen.

Om jag nu lurar ut några på den här turen vill jag bara visa var ni ska gå när ni lämnar Bosseldal för besök på Dödåsen. Följ grusvägen en liten bit och ta vänster lite över myren. Sen är det fin stig, bl.a. hålväg.

Sam jag sagt, det här är en riktigt gamma färdväg från Älvdalen. Sen att den även väckts lite till liv under de sista årtiondena är bra tycker jag. Den skulle nu behöva ytterligare en förbättring. Intresset för dessa leder är ju i ökande. Se bara på Romboleden upp till Trondheim. Som vi sagt länge vi som är lite vandringsnördar, kan vi åka till Spanien och gå pilgrimsleder så borde sydeuropéer kunna komma till Sverige och gå våra leder. Helt annorlunda, men just därför. Jag tror intresset växer för vår natur.

Den led jag pratar om här gick vidare mot Älvdalen och där gick den samman bl.a. med Romboleden via Klitten. En annan ”väg” gick från Lillhärdal – Ulvsjö – Klitten. Den gick Karl den XI den 12 juni 1686. De stannade i Ålsiö (Ulvsjö) ”mitt på skogen” och åt middag. Han stannade i Älvdalen och prästgården innan färden gick vidare mot Lima. Detta enligt kungens almanacksanteckningar från 1686. Han var ute på inspektion av gränsen mot Norge.

Nu lämnade jag ämnet en aning. Åter till aktuell tur.

Jag kom åter ner till bilen på skogsvägen och ville ju se hela ledsträckningen. Så det blev att knalla på ett par km till. På vägen ner så passerades ett par broar, bl annat över Vasslan/Vasslen. Den bäcken/ån är ju mer känd längre ner mot Oxberg. Vasslan är ett känt begrepp i Vasaloppssammanhang. Den sammangår med spåret under bron vid Vasaloppsvägen.

Vid leden fanns en slogbod vid Vasslan och stigen var riktig bra största delen ner till Evertsberg.

Jag hittade platsen för ledstarten. Där hade jag tänkt mig lägga cykeln och cykla åter upp till bilen i Bosseldal. Jag träffade ett par som bodde där i Fljoten. Trevliga som alla Älvdalingar är så berättade de lite om färdvägen och tipsade om Svante Hård som var kunnig inom området.

Det går att hitta P-plats vid starten i Fljoten om ni ska gå. Men lämna gärna en bil i Bosseldal, det blir bäst så. Upp och ner är lite onödigt långt. Men gå gärna härifrån Kniktbåkk och uppöver.

Hoppas jag lockat någon att ta den här lilla vandringsturen i historisk miljö. Hör av er om ni undrar över något.

På återseende/Owe

Det gick fort. Idag 2025-07-10.

Jag började titta i Tomas Ljungs bok ”Sankt Olof i Dalarna” och hittade en karta över pilgrimsleder i Dalarna, utgiven 2001 i Falun. Här beskrivs olika pilgrimsstråk i Dalarna. Leden jag pratar om här i inlägget är med under benämningen pilgrimsstråk av mindre betydelse. Mellan Malung och Älvdalen. Det finn många led/färdvägsbeskrivningar och detta gäller pigrimsleder. Många andra ”leder”vägar” fanns det. Ett ex är ju den led som vi delvis fått fornminnesförklarad mellan Vika och Venjan. En ridled/färdväg från medeltiden. Många kartor finns det som sagt med olika leder. Här ärden ur Tomas Ljungs bok.

Det finns en hygglig beskrivning av delen mellan och Malung. Här ett citat från 1631.

För intresserade är denna bok riktigt bra.

På återhörande/Owe

Några tankar jag dokumenterar för att ha med framöver. När man längre fram sett hur det gått med Rysslands fortsatta invasion av sina grannländer och kanske även andra, Sverige till exempel. Det verkar vara en tidsfråga. Vi tycker olika och detta är mina funderingar i dessa upprustningstider.

Jag tänker ofta på hur hela världen rustar för krig. Rena kapplöpningen. Vårt medlemskap i NATO var en extra krydda i vapensoppan. Vi närmar oss dagen när 5% av vår nationalbudget skall gå till upprustning av vår militära organisation. Detta i landet Sverige som var hyggligt neutralt före NATO-inträdet. Men nu är vi med i rustningskapplöpningen. All upprustning, i det närmaste i alla fall, är orsakad av Putins agerande. Jag hör nästan ingen som ifrågasätter att Ryssland i alla evighet skall vara en nation med ambitionen att utöka sitt land till ett Storryssland. Det ska tydligen stoppas med upprustning. Jag är ingen som helst specialist inom det militära området, men jag ifrågasätter om världens fred ska säkras genom upprustning. På längre sikt torde nedrustning vara ett mer självklart agerande. Med större arméer, fler ”fantastiska” vapen och kärnvapen torde jordens undergång närma sig. De stora ledarnas agerande pekar inte heller de på något annat än ett tredje världskrig.

Jag tillhör en av avvikarna och ifrågasättande i detta ämne. Alla politiska partier är eniga i Sverige och får med sig svenskarna. Ett vägval de väl måste göra för att kunna göra ett bra val 2026. Vi har verkligen skrämts upp av ansvariga politiker och media de senaste åren. Ryssen kommer, frågan är bara när?

Att jag nu skriver detta beror på en artikel i DN skriven av Björn Wiman. Jag tar citat ur artikel som är låst. Det är så sällan någon framför åsikter likt det han gör i artikeln och det glädjer mig. Man måste se saker och ting från flera håll.

Björn Wimans citat:

”Jag vill inte använda Hiroshima som exempel”, sade presidenten. Men ändå, menade han. Bombningarna av Iran var i grunden samma sak! ”Det avslutade ett krig!” 

Donald Trumps uttalande vid Natotoppmötet i Haag säger dessvärre något inte bara om hans obefintliga omdöme och förmåga att besudla allt som kommer i hans väg. Det understryker också vad saken handlar om. Krafter som inte ens den klokaste och mest omdömesgilla makthavare kan kontrollera.” 

Wiman pratar mer om atombombens tillkomst och hur man varnade för vilka krafter det handlade om – att dessa för alltid skulle förändra världen. Med det kärnenergiavtal som gällde fram till 2018, då Trump rev det i bitar, fanns åtminstone möjligheten att kontrollera utvecklingen – och i förlängningen stoppa diktaturen Irans planer.

Åter till Wiman: ”Alltmer pekar nu på att USA:s bombningar av kärnteknikanläggningen i Fordow förra helgen var mer eller mindre verkningslösa, och i värsta fall rent kontraproduktiva. Flera underrättelseuppgifter tyder på att man endast åstadkommit ytliga skador och att 400 kilo anrikat uran kan vara på vift. Man vet sedan tidigare att ju större kraft sekten kring Donald Trump lägger på att avfärda uppgifter som lögnaktiga, desto sannare är de. Sanningen är alltså förmodligen att det enda Trump varaktigt lyckades bomba sönder var möjligheten att i framtiden få insyn i Irans kärnenergiprogram.

Mot bakgrund av de skador som Donald Trump åsamkat världen under sina första sex månader som president är det inte omöjligt att han innan han är färdig kommer att bli den som, direkt eller indirekt, utlöser ett kärnvapenkrig – och sedan skyller det radioaktiva nedfallet på Joe Biden.”

Kommande citat är kärnan i mina tankar.

”Ibland kan man undra om vi inte redan lever i upptakten till det tredje världskriget, utan att förstå det själva. Natomötet i Haag lovprisas som en historisk startpunkt för den största upprustningen sedan Kalla kriget. Knäfallet för Donald Trumps diktat är fullkomligt, frånvaron av kritiska perspektiv total. Det är fler än Natochefen Mark Rutte som deltagit i det olidliga lismandet. 

Allt detta sker trots att vi vet att upprustning aldrig kan skapa varaktig fred. Upprustning handlar om att bygga en värld där stater inte kan invadera varandra, verkligt fredsarbete om en värld där de inte vill göra det. 

Naivt? I så fall inte mer än motsatsen, det vill säga tron att enbart ökad militarisering i längden skulle skapa en säkrare värld. Inget borde fylla oss med större vrede än skillnaden mellan de resurser som läggs på militär kapprustning jämfört med andra existentiella ödesfrågor. Redan 2019 kom klimatforskare från FN fram till att det skulle krävas 300 miljarder dollar för att stoppa ett ökat utsläpp av växthusgaser och ge världen ytterligare 20 år för att hitta en lösning på den globala uppvärmningen. 300 miljarder var då lika mycket som världen lade på militära utgifter under 60 dagar. I dag är beloppet sannolikt ännu högre. Ett enda av de sex B2-planen som genomförde de amerikanska bombningarna mot Iran kostar 2 miljarder dollar att tillverka – mer än Sveriges hela budget för klimat, miljö och natur under 2025.”

Ett sista citat från Wiman som jag tycker är bra:

”I samband med Natomötet varnade den brittiska tankesmedjan New Economics Foundation i tidningen Guardian för att de ökade militärbudgetarna sker på bekostnad av nedskurna utgifter för bland annat miljö och social välfärd. Att be medborgarna dra åt svångremmen samtidigt som försvarsbudgetarna och vapenindustrins vinster ökar undergräver just den sociala motståndskraft som säkerheten är beroende av. En självklarhet? Ja, men i den nya krigstidens logik är det den som ifrågasätter militarismen som är avvikande, inte den som förespråkar den.” 

Förresten, jag måste fånga upp en annan sak. Från att det tidigare i Sverige verkligen ifrågasattas att investera i aktier i vapenindustrin har det vänt. De är rena folkaktierna numera. SAAB har numera ca 273 000 aktieägare. Även andra krigsmaterialtillverkare har dragit till sig nya aktiesparare. Klart det har med invasionen i Ukraina att göra, man kanske köpt aktier för att man sympatiserar med Ukraina. Men jag är rätt säker på att det är rusningen på börsen som skapat det största intresset för den här typen av aktier. Vinsten helt enkelt. Rik på krig, mycket osmakligt i mina ögon. Större och mindre sparare tar chansen.

Det kan komma kompletteringar i frågan, ville bara få ur mig mina funderingar.

Mora 2025-07-06

Owe H