Kallbols ödefäbodar med sin trollskog

För många år sedan så tipsade Göran Bength mig om en annorlunda plats, Kallbols ödefäbodar tillhörande Våmhus och från början även Bonäs. Orstnamnspecialisten Bror Lindén skriver att Kallbol nämns i revboken 1846/47. Stället har varit långfäbodar åt Våmhusbyarna Björkvassla, Moren, och Storbyn och de södra delarna tillhörde Bonäs, se kartan som jag fått av Leif Bength.

Man ser på kartan från 1849, storskiftet antar jag, att det redan då fanns 20 byggnader på plats.

Enligt ett tidningsurklipp i den stuga som är kvar, upprustad av Våmhus fritidsklubb, startades en mejeriförening i Kallbol 1863 och den lades ner 1909. Då avtog verksamheten snabbt. Vi den tiden fanns ca 50 byggnader på plats.

Jag har flera gånger varit upp till Kallbol, en plats jag verkligen gillar. Ett år bjöd jag in till en guidad tur. Många kom, minst ett 30-tal om minnet inte sviker. Det är en speciell ”undangömd” plats i skogarna norröver. Området är biotopskyddat av länsstyrelsen, skogsbruk är förbjudet. Området ska skyddas för all framtid. Det känns väldigt bra att trollskogen får leva vidare, sitt eget liv.

Kallbol är som sagt fäbodar och det betyder att det finns buffringsvägar- fäbodstigar upp dit och även vidare norrut. Tidigare har en led märkts upp från Fyriberg till Blecket, 15 km. Däremellan ligger Kallbol, 10 km från Fyriberg. En fin vandringsled märktes upp av entusiaster som nog var lite ”före sin tid”. Men jag har hört att leden var populär ett tag. Leden går över Överberg, 534 m.ö.h. med storslagen utsikt. Leden går att följa hyggligt till Kallbol, men därefter blir det svårare. Jag var nu ute efter att hitta sträckan Kallbol – Blecket, 5 km.

När man gått drygt en km från vändplanen vid Oxbrottet där Kallbol ligger möts man av en mur. Då är man framme. Stigen upp är rätt brant men som tur är kort. Där slet dom uppför med sin boskap och alla förnödenheter i mitten av 1800-talet och framåt. Nu åker man bil nästa ända fram. Om man vill alltså, men en vandring från Fyriberg är att rekommendera. Några trollskogsbilder från biotopområdet.

Det finns en hel del husrester som sakta men säkert ansluter sig till naturen.

Jag var som sagt ute efter att hitta leden mellan Kallbol och Blecket. Skylt finns så det är bra att ge sig iväg.

Det var en bra början, markering på flera träd några hundra meter, men sen ingenting. Märkligt tycker jag, men leden kanske tog någon tvär sväng som jag missade. Lite på skoj tog jag med en bild på en generalstabskarta från 1909 tror jag det var. Där var det ingen tvekan om var leden, buffringsvägen, gick. Sen hade jag ju Topo GPS i mobilen som stort stöd, nödvändigt helt enkelt. Rätt oländig terräng upp och ner. Jag tog sikte på Abborrtjärn, alltid något om jag kom dit.

Jag knallade på i riktning Abborrtjärn i det kuperade området, tog först sikte på en bäck som jag passerade. Det var myr före tjärnen och jag började känna att jag kanske inte ska vara ute ensam i den svåra terrängen. Bestämde mig för att vända. Även om jag var nära tjärnen. Ett litet ovanligt beslut för mig, men man har väl blivit lite förståndigare med åren. När jag gick åter till Kallbol så var det bra att ha sträckningen jag gått fanns på på GPS-kartan. Väldigt bra att slippa irra bort sig där i skogarna. Några bilder bort mot Abborrtjärn.

Jag får forska vidare var stigen gått. Det finns säkert folk som vet. Träffade en man vid Zorns Gammelgård nyligen som verkade ha koll på det här området, han bodde i Moren, Våmhus. Honom ska jag söka upp.

När jag kom åter till fäbodarna så blev det fika i den stuga som är kvar där. Öppen för alla, fika passar bra där. Jag visste att det fanns viss information om stället uppsatt på väggarna. Kartor på leden, tidningsurklipp m.m. Jag fotade så gott det gick därinne i mörkret. På bilden nedan ser man Abborrtjärn ungefär på mitten vid den gula utmärkta stigen.

Gott med kaffe i stugan, tände ett ljus och hade en fin stund därinne.

Jag tog en annan väg genom fäbodarna på hemvägen, nya motiv, och drog mig ner mot bilden. Fotograferingen stimulerar mig mycket på sådan här turer. Naturen, historien och dokumentationen motiverar mig starkt på alla turer, ”vanliga” som ”ovanliga” likt den här. De udda drar i och för sig mest.

Ytterligare några trollskogsbilder.

På vägen hem nerför den branta backen kan man inte låta bli att tänka på dem som för 150 år sedan och mer gick upp hit från Våmhus med sin boskap. Det finns en bra beskrivning om livet häruppe, mejeriföreningen m.m. som jag ska få kopia på. Jag har den, men i dåligt skick. Långfäbodarna sköttes av en ”föreståndare” med hjälp av vallhjon. Man betalade en avgift per ko som lön till dessa. Sen fick man även dela på andra kostnader, kittlar, mejeribyggnad m.m. Återkommer med detta när jag fått ny kopia på den informativa tidningsartikeln.

Stigen är bra till fäbodstället. Den har tagit nya modernare former numera. Nu är det andra krafter som sköter transporter av folk och saker. Två ben är ersatta av fyra hjul.

Här kan ni se en kartbild som visar hur jag snurrade runt däruppe.

Det visade sig att jag glömt ett par stavar i Kallbol. Bra med stavar, lite säkrare i alla fall. Jag hade kameran i handen efter fikat i stugan och jag kan inte hålla reda på mer än en sak i taget, så stavarna glömdes däruppe någonstans. Det blev en tur upp igen dagen efter och Christins fick nöjet att följa med upp. Trodde stavarna låg där jag parkerat bilen. Men icke, då gick vi upp till stugan och kollade, där låg de på bordet.

Leden jag letar efter går som sagt till Blecket och man ser på kartor att den passerar vägen mellan Kallbol och Blecket på några ställen. Vi bestämde oss för att åka över Blecket hem till Mora. Vi såg inte den första vägövergången som var på kartan, men väl den andra, en km före övre Blecket. Skoterled numera. En skylt låg på marken som jag reste upp, Blecket 1 km.

Det finns antydningar till stig på andra sidan vägen längre österut. Men här lär man anlita någon kunnig som får visa var stigen går/gått.

Varför då allt detta bestyr med att hitta igen en gammal buffringsväg. Jo, jag tycker det är spännande och trivs så bra därute i skogen. Inte otänkbart att jag skulle fixa en vandring från Fyriberg till Blecket. Det vore en omväxlande och fin tur om nu sista biten från Kallbol blir ”överkomlig” och någorlunda markerad.