Det är inte så vanligt att vi åker upp och tar en skidtur på Koppången i november. Oftast blir det på vårvintern, men under senare år har vi dragit oss upp dit även ”mitt i vintern”. Härligt med de snötyngda träden och den totala tystnaden. Jag så några bilder från en känd hundspannsförare och tänkte, det där ser väl fint ut. Några spår hade vi, Christina och jag, inte räknat med. Men det var ju fixat för hundspannen och det brukar vara gott nog med turskidorna.
Vi tar en startbild där Christina drar iväg upp mot Blomtäkt. Några hade varit upp dagen före och ”fixat spår.
Vi hade kommit in på hundspannsspåret och såg Tunturi framför oss. Där finns slogbod och det borde vara läge för fika där.
Det var glest med folk en dag som denna, fredag och allt. Solen de lovat uteblev men inte gör det något. Klyscha, men allt väder har sin tjusning. Dagen efter blev det full sol, men det var då det.
I vanliga fall kör vi runt Tunturi från andra hållet via den så kallade kommunleden. Nu var det helt ospårat ner till vägen så vi vände.
Vi lämnade Tunturi och tog siktet på Blomtäkt igen. Lite lättare ditåt, vinden i ryggen.
Jag väntade med ”storkameran” till på hemvägen. Bergen i väster/sydväst var så fina när vi passerade först. På hemvägen hade det dimmat till sig ordentligt. Men nordbackarna i Grönklit syntes i alla fall. Bara att njuta neröver.
Ljuset varierade kraftigt och nya bilder dök upp.
Här i svängarna nära Blomtäkt får man se upp med hundspann. Lite utför och ibland lite isigt. Den här dagen lugnt på alla fronter.
Det blev en hygglig skidtur i majestätisk miljö.
Tack och på återseende. Jag gissar att det blir en skidtur, eller kanske något helt annat. Varför inte arbete med namninsamling för en folkomröstning om skolbygget på Strandenområdet. Ett s.k. folkinitiativ. Väldigt spännande. Demokrati i annan form än vanligt.
MoraOwe 