Sommaren 1888 var varm och torr. Före midsommar var det sannolikt någon som söder om Oxberg, i trakten av Kurutjärnsberget, skulle skaffa sig ett betesområde genom bränning (svedjning), men elden blev bonden övermäktig.
Händelsen jag vill berätta om är en jättestor skogsbrand som omfattade ca 45 kvadratkilometer och varade i en vecka. Branden startade mellan Oxberg och Gopshus och tog sig åt Morahållet och gav sig inte förrän i trakterna av Krångåsen och Gutdalen. Alldeles före Eldris alltså. Brandområdet kallades Gopshusbrändan eller Lädebrändan.
Berättelsen kommer från den extremt värdefulla och fina dokumentationen av Gopshus som man finner i boken ”Gopshus – en by i Mora” utgiven av dokumentationsgruppen i Gopshus år 1987. Att makarna Stig och Birgit drog ett stort lass i gruppen torde inte vara någon överdrift. De stod för mycket text och sammanställning av boken. Alla i gruppen gjorde verkligen ett förtjänstfullt arbete. Liknande insatser har gjorts i andra byar och vi hoppas kunna se fram mot ännu fler.
Vi återgår till den stora naturkatastrofen som någonsin drabbat dessa trakter. Branden började på själva midsommarafton inom Kråkbergs fäbodskog till Fageråsen. Folk från Gopshus och Oxberg verkställde en första släckning, men försummade den fortsatta vakthållningen, så att elden i tilltagande blåst och torra marker kunde flamma upp på nytt. På bilden ser ni Kurutjärnsberget. Foto från stigen som går upp till Högåsen från Gopshus.

Under de närmaste dygnen gick elden över Skärberget och Gopalån, snuddade vid Fagerås fäbodar och fortsatte söderut. Traktens högsta berg, Högåsen, på drygt 550 m höjd över havet avbrändes helt och likaledes flera höjder i närheten. Några bilder från den avbrända högåsen.


Elden passerade med sin västra gräns, på sin fortsatta väg söderut, Lädeån vid Stordammen, ett par kilometer öster om Överläden. När den nådde Norra Garberget vek den österut och svepte fram i ett flera kilometer brett bälte via fäbodarna Klitten och Myckelberg, som blev skonade, till trakterna av Hökberget, Läde och Hemulberget. Elden stannade på sin väg österut först när den nått Dalälven nedanför Hökberget. Innan man fått stopp på branden hade den helt förött Täxberget, nått nästan fram till Gutdalen och Krångåsen samt stannat någon kilometer från Eldris. Samtliga fäbodar, Klitten, Myckelberg, Hökberg, Läde, Norra Hemulberg, Krångåsen och Gutdalen klarade sig.
Ni ser det stora brandfältet på kartan. 4 500 ha eller 45 kvadratkilometer.

Det berättas att det brann en hel vecka och av den kraftiga västliga viden drevs stora sotflagor och brända kvistar ända bort mot Orsasjön som blev alldeles svart på ytan. Även över Morastrand låg en tät rökslöja och byarna Långlets och Selja började utrymmas. Mitt emot Säs fäbodar kastades sig elden flera gånger över till östra sidan av älven, men folk var där och släckte.
Karl-Erik Forslund beskrev i sitt bokverk ”Med källorna till havet” trakterna när han var där på besök 30 år efter branden. Några utdrag ur Forslunds bok om Mora, Bok V.
” Runtom i en ring ligga Gråbjär, Skeribjär och Högåsen. Gråbjärsbäcken rinner till Gopalån. I Skeribjär finns en grotta där björn tros ligga. Sommaren 1916 hörde en vallpojke underliga läten därinne – och sprang.
– Högst resa sig Morkarlåsen och Högåsen (555 m.ö.h.) med hattkullformiga toppar av röda nakna hällar, sand- och ljungfläckar. Där blåser det jämt och på sommaren står en hop betande hästar i en krans runt omkring klinten, just i gränsen där mygg och brons ta slut.
– Från Högåsen har man en ypperlig bild av älven och bygderna å ena sidan – ända från Älvdalen och ner till Siljan – och å den andra obygderna bakom bergmurarna. Där är mest skog, men dess mörka matta har många fläckar, ljusgula av myr, ljusgröna av myster (mörmyster, sank buskskog).”
Jag ”råkar” ha Karl-Erik Forslunds kartdokumentation på de turer han gjorde när han skrev sitt kända bokverk ”Med Dalälven från källorna till havet”. På bilden har han ritat in sitt besök i Gopshustrakterna, till bl.a. Högåsen och Fageråsen. Forslund hoppade tydligen över Gopshusberget. Men dit upp var i alla fall Linné vid sitt besök i trakten några hundra år tidigare.

Här ett par ”moderna” bilder från 2020 då ett gäng vandrade upp på Högåsen.

Foto: Owe Hållmarker

Branden var som sagt enormt stor och många människor arbetade för att försöka hejda elden. Brandgator höggs upp i skogen och soteldar tändes. Man slog på elden eller sopade med lövruskor. Prosten Borg måste avlysa sitt stora missionsmöte för att deltagarna skulle få hjälpa till med släckningen. Stort arbete lades ned i Gopshus med skogsåterväxtarbete. Det rörde sig företrädesvis om skogsfrösådd. En liten skogsplantskola anlades till och med på Högåsens sluttning. En viss herr Gustafsson styrde och ställde med det arbetet.
Det kom även något gott av skogsbranden. Hela brandfältet blev vid sekelskiftet ett enormt bärområde. Det blev en gigantisk bärrush. Bärplockare och bäruppköpare såg sina chanser att tjäna en slant. Morgontåget från Älvdalen sägs ha haft minst hundratals bärplockare med sig. Man övertalade lokföraren att i ett motlut strax före Gopshus sakta in tåget så att man kunde hoppa av. Vid hemresan fick man snällt vänta vid Gopshus station. Det kom folk från de närmaste byarna till Gopshus och det ordnades även härbergen för folk i byn. Goda tider i dessa trakter för bärhanteringen.
Min farfar som bodde i Oxberg hoppade på bärrushen och blev bäruppköpare. Han höll till i Gopshus vid den gård han växt upp i. Senare tog far min och hans bröder vid med bäraffärerna.
I Eldris upprättades en bärtorkningsanstalt av Hushållningssällskapet.


Jag vill i sammanhanget ta upp ett annat fenomen, Stortallen. Den finns i trakten av Söderberget och är klassad som naturminne av Länsstyrelsen. Jag har besökt den några gånger. Rätt bökigt att hitta den där i sluttningen. Men värt mödan. Tallen överlevde 1888 års brand och är väl bevarad. Den måste alltså vara ett antal hundra år, 4-500 år minst. Jättetallen stod i lä av Söderberget när vinden drev på branden. Den överlevde helt enkelt, men tog naturligtvis skada.



Foto: Owe Hållmarker
Att jag blivit fascinerad av denna naturkatastrof har många orsaker. Jag vistas ofta i trakterna mellan Mora och Gopshus och Oxberg. Det finns t.ex. många fina tränings- och vandringsstigar där. Högåsen har besökts ett otal gånger då vi under en period bodde i Gopshus. Kopplingarna till Oxberg och Gopshus är många.
Första gången jag hörde talas mer ingående om branden var när Lennart Ambrosiusson berättade om den på jobbet. Lennart var en hejare kunskap om våra närområden. En riktig stigfinnare och historiker.
Det här var lite dokumentation av en stor händelse i slutet av 1800-talet. Den hade stor påverka på både natur och folket i bygden. Den nyfikne kan läsa mer i boken ”Gopshus – en by i Mora”, en riktigt bra historiebok.
Vi avslutar berättelsen med en bild från 1954 tagen av Sam Lawson. finns på Mora bygdearkiv. Från stationen lastades många järnvägsvagnar för transport till Tyskland och andra länder.

Hej!
Intressant läsning om den stora skogsbranden 1888. Tyvärr finns inte så
fin dokumentation från mer än få byar.
Jag skrev rätt hastigt ihop lite om tillväxten i Mora från cirka 1820
och cirka 200 år framåt i tiden. Eftersom tillväxten måste ta slut
tycker jag att det är viktigt att sprida detta och därför har vi en
liten samtalsgrupp på sex personer i Orsa och jag hade tänkt använda det
som jag skrivit om hur tillväxten under de senaste 200 åren kan ses i
Mora som underlag vid någon träff med denna samtalsgrupp. Jag bifogar
det som jag skrivit men den är lite hastigt skriven.
Hur går det med folkomröstningen i Mora? Kåre Olsson från Skattungbyn
tyckte att det är viktigt att ta upp risken att det blir
låtsasomröstningar. Jag tycker att det är värre än så. Dalavind går ut
med helt missvisande uppgifter på sin hemsida.
Hälsningar
Annika
GillaGillad av 1 person
Jag vet var den plantskola som Owe nämnde i texten ligger . Den ligger uppe på platten ca 100 meter söder om vägen som man passerar ca 1 km före Högåsens topp, om man går från Gopshus. I dessa trakter tränade många av de berömda skidåkarna från Oxberg på 1940- och 1950-talet
GillaGilla