Besök på tre toppar på Älvdalens skjutfält, Stor-Höktanden, Slängbodsåsen och Snodskallen

Jag lägger den här bilden först i berättelsen och hoppas på att den kommer först om jag gör ett in lägg på Facebook och beskriver turen på de tre topparna på Älvdalens skjutfält.

Det finns en dragning hos mig mot vildmarken uppe på Älvdalens skjutfält. Det har blivit många turer dit, vinter som sommar. En plats är jag lite extra förtjus i är Stor-Höktanden som ligger längst norrut på skjutfältet, på gränsen till Jämtlands län och Härjedalen. Jag har sedan länge sett det höga berget på kartan, 785 m.ö.h. och bara namnet gör mig nyfiken. När jag sedan läste järvproffessorn Peter Krotts bok från 1957 ”Tupu-Tupu-Tupu” blev jag än mer intresserad av platsen. Peter var jägmästare från Österrike och forskade på järvar. Han kom fram till att järven är ett sympatiskt djur, men alla i Älvdalen hade inte samma förståelse för järvarna. Det var stora diskussioner i byn.

Krott bodde i Mossiberg under sin Älvdalsvistelse och han beskriver omgivningarna så bra där i boken. Han hade ofta Stor-Höktanden som mål för sina vandringar och utflykter. Krott hade både sommar- och vinter- expeditioner dit upp med folk från Skid- och Friluftsfrämjandet i Stockholm. Det är en bra bit att gå och skida upp på toppen av berget och övernattning på vägen var tvunget på den tiden. Det gällde för Krott att öppna okända skidparadis som naturhungrande storstadsbor ville ha. En trakt där ingen skulle behöva känna sig störd av motorbuller eller folkträngsel. Jag känner mig i så fall som en storstadsbo emellanåt och längtar ofta ut till tystheten och vidderna. Krott vandrade som sagt rätt ofta upp på Höktanden, vid sista turen passerade han Slängbodåsens fäbodar, ödefäbodar redan då. Vi hade även den platsen inplanerad på vår tur. Krott inspirerade mig alltså, rätt klart var det så.

Karta ur Peter Krotts bok. Fäbodstället Nupp står med. Bara några grundstenar finns kvar idag. Ett planerat besöksmål. Storvarden har vi varit på.

Christina och jag har pratat om en tur upp på Höktanden och även om vi misstänkte att det kunde vara blött drog vi iväg. Bosse Tegnér har märkt upp leden och det kan bli intressant att se detta. Så bra att den märkts så att fler kan och vågar gå ut på lite mer vildmarksturer. Det blir allt populärare och kommer enligt mig att öka än mer. Allt fler vill inta ha allt för tillrättalagt. Det måste finnas ett mått av äventyr i friluftslivet. Vi hade även toppen Snodskallen på programmet. Återkommer om det. Först Stor-Höktanden.

Lite murrigt väder och rätt blött i jämförelser med mina tidigare vandringar där. Här passerar vi ett biflöde till Lånån. Det blev ett fint torrt parti därefter.

Innan stigningen mot toppen ligger en rejäl myr. Där har jag villat bort mig lite någon gång, men med GPS:en är det inga stora problem. Nu var det ju även märkt. Vi hade garderat oss med stövlar i ryggsäcken. De behövdes här.

Men fint är det och annorlunda.

Vi närmar oss toppen och stora furor passeras. Snart fikapaus. Lite vind, men inte farligt.

Här på toppen har man fina vyer runt om. Men det blir att sämre med utsikten. Träden drar sig uppöver och jag märker skillnad bara på den korta tid jag har att jämföra med. 7-10 år kanske och det är skillnad. 785 m.ö.h. är i alla fall rätt högt och Krott skriver platsen som ett fjäll. Då var det rejält kalt däruppe.

På högsta toppen finns ett röse vid skjutfältsgränsen. Dit tog man sig på skidor mestadels förr och man ristade in namn på trädstickor och lämnade i röset. Det ligger bra många där vid och under stenarna. Numera är det skoter som gäller vid vinterbesök. För de allra flesta. Men jag skidade upp en gång från Lokavallen. Upp gick väl bra, men svårare ner. Fick allt gå bitvis på skaren.

Vi vandrade ner efter kaffet och det gick liksom snabbare. Siktet var inställt på Slängbodsåsen intill fäbodstället en gång, Slängbodarna.

Några bilder från nerfärden. Bron över ån är relativt ny, byggd av Lokavallens jaktlag och ersätter en gammal sliten bro. Varglav på flera håll neröver.

Ni ser turen upp på Höktanden och Slängbodsåsen i närheten. Ny väg var dragen nästan ända upp på toppen av berget.

Väldigt fina vyer där. Vid storbranden får några år sedan var det rätt svart och sotigt där. Väg hade som sagt dragits och stora sår skapats i naturen. Det blir så tydligt när det ligger fritt på hyggen. Vi såg det på långt håll och jag undrade vad det var. Aldrig sett tidigare.

Det vridna trädet har stått där i myrkanten i långa tider. Mycket fint att se på i det lilla mitt ute på vidderna.

Dags för Slängbodsåsen. Fina vyer från toppen.

Högsta punkten. Säkert ett bra besöksmål på vintern med korvgrillning.

Spåren efter storbranden var tydliga.

Nu hade vi bara Snodskallen (flintskallen), 765 m.ö.h. kvar på vår utsiktsdag. Vi såg platsen rakt över från Slängbodsåsen. Där såg vi en gång ett Älvdalspar som satt och kokade potatis till surströmmingen. Det inspirerade oss och vi skaffade ett litet gasolkök som deras och siktade in oss på stekt korv på Snodskallen. Vi såg från Slängbodsåsen bort till berget där vi skulle få en matbit.

På vägen upp såg vi militärer och vakter. Fältet skulle öppnas efter att ha varit sommarstängt. Vi fick i alla fall passera. Däruppe har vi fortsatt fina vyer. En liten regnskur passerade, med fint snabbt igen.

Gott värre blev det med den stekta korven. Det fick naturligvis bli några foton innan hemfärden. Vi åkte över Trängsletdammen upp men tog över Mossiberg och Jöllen hem. Nyasfalterad mellan Jöllenbron och Rot.

Fina vyer västerut, norska fjäll.

Vi såg över mot Slängbodsåsen och här ser ni såret i naturen jag menade nyss.

Mossibrändan syns tydligt från Snodskallen. Rester från en storbrand. Nyttjas av militären numera.

Jättenöjda med turen drog vi mot mora, en heldag blev det. Städjan får avsluta bildgalleriet. Vi rekommenderar att besöka en eller flera av dessa toppar.

Tack för oss denna gång. Återkommer med nya ”äventyr” eller annat.