Andreas, den siste björnjägaren i Mora

Jag fick ett Julnummer i Mora Tidning från 1919. Tack så mycket Bullas Jonas. En lång intressant artikel handlade om den siste björnjägaren i Mora. Författare är Hj. L–n. Först beskrivs den store björnjägaren Gustav Schröder (1824 – 1912) som hållit till i övre Dalarnas skogar. Schröder var en känd man, författare och jägare från Värmland. Han har skrivit böcker om livet i Venjan och även arrenderat Siljansfors bruk 1880 – 1884.

Men nu var det Andreas från Mora det gäller. Jag har kompletterat berättelsen med bilder av olika slag, en del egna och annat.

Om man vandrar vägen från Mora till Vika skall man ett par hundra meter söder om Lomsmyrans gård ungefär 30 meter in i skogen träffa på en avröjd plats, där ännu grundstenar från byggnader (1919) sticko upp ur gräset och småskskogen, som allt djärvare försökt tränga in på den gamla tomtplatsen. Här bodde han under sina sista år, Moras siste björnjägare, Andreas. Han hade på sjuttio- och åttiotalen ett i hela Dalarna frejdat namn som björnjägare. Andreas Hallgren (1822 – 1897) var hans fullständiga namn, föddes i Biskopsbyn i Lima och kom som så mången annan västerdaling om höstarna ned till Mora på tröskningsarbete. 1852 flyttade han på allvar till Mora. Han lämnade Lima med sin bror som blev kvar i Tennänget, Älvdalen. När de skiljdes åt skojade Andreas skämtsamt: ”Jag är en styvare skidåkare än du, så jag åker väl fram ända till Mora och får det bättre än du får här.”

Kanske såg Andreas ut något åt det här hållet.

Andreas slog sig ner i Bergkarlås och gifte sig med Pers Kerstin Persdotter. Här i Bergkarlås hade han kunnat föra en sorgfri tillvaro.

Han fick en jordbit och var en duktig arbetare. Men efter 20 strävsamma år kom motgången. Han tog i början av sjuttiotalet på sig ett större arbete åt Rombo Erik Matsson i Färnäs. Han vill att Andreas skull hjälpa honom med en förvärvad nyodling mellan Färnäs och Noret. Kontrakt upprättades och jobbet skulle vara klart inom en viss tid, annars blev det höga böter. Omständigheter gjorde att Andreas inte lyckades med jobbet i tid och höga böter krävdes skoningslöst ut. Det kostade Andreas allt han ägde i Bergkarlås. Olyckan gick honom hårt till sinnes och med hustrun och sina två barn, den 22 åriga Karin och den 18-årige Anders, lämnade byn och flyttrade 1878 till Vika där de funnit fristad i en liten stuga vid Isundavägen på en plats strax väster om Hålls Hol, kallades för Trall-kitt. Stugan flyttades längre fram till Fulåberg där fortfarande står (1919).

Bild från Fulåberg på 1920-talet. Lånad från Fulåbergs Facebookgrupp.

Andreas stretade på och arbetade med tröskningar, röjningar i byn, även med kolning i skogen och kolkörning till Siljansfors. Sonen Anders arbetade i skogen. Dottern Karin lämnade hemmet och for till Stockholm och Anders gifte sig med en kulla från Morkarlby och slog sig ner i Selbäck. Andreas ekonomiska förhållanden blev bättre och han köpte ett stycke jord vid Beriholsvägen där han byggde den ovannämnda gården.En liten stuga med ett rum sammanbyggd med en ladugård. För vägfarandes behov uppförde han ett brädstall. Själv hade han ingen häst men körde understundom med hunden. Vikabönderna gåvo honom tillstånd att avgiftsfritt bruka deras andelar i den närbelägna Porsmyren. Andreas fick ett litet jordbruk och utökade med en ko och en trösklada. Bilden en gammal trösklada från Malung.

I början av år 1890 dog Andreas hustru och nu dalade åter hans stjärna för att aldrig mer höja sig. Det gick utför med ekonomin och ensam levde gubben en enstörings liv på sin avsides gård. I början av september 1897 blev han sjuk och en gumma från Vinäs brukade titta till honom. En dag då hon varit borta i tre dagar blev hon ej insläppt och när man bröt sig in i stugan låg den gamle jägaren död i sin säng. Han blev något mer än 75 1/2 år gammal.

Barnen sålde stugan, den revs och Andreas få ägodelar skingrades. Hans träffsäkra knallhattsbössa som blivit så mången nalles bane, gick till Vinäs såsom ersättning för skuld, som gubben icke mäktat gälda. Bössan kanske något i den här stilen.

Hans odlingar gingo åter till ägarna i Vika och blevo åter vildmark. Nu, 1919, äro nästan alla ser av nybyggarens och björnjägarens hem utplånade.

Här vill jag, Owe, inflika att jag naturligtvis varit tvungen att åka ut till den troliga boningsplatsen söder om Lomsmyran. Jag åter- kommer med resultatet.

Det var Andreas liv i korthet, men det finns så många beskrivningar om honom och jakthistorier där han varit med att jag lär fortsätta berättelsen om Andreas.

Artikeln fortsätter; Andreas var en en liten undersätsig man med slätrakat, godmodigt ansikte, som smalnade av nedåt och slutade med en dubbelhaka. Likt Limafolket på den tiden var han svag för grannlåt och hans redskap och vapen glänste av granna beslag. Han var en passionerad piprökare och bar alltid på bröstet en skinande koppardosa, i vilken han förvarade sina svavelstickor.

Andreas var som skidlöpare utomordentligt skicklig och tillverkade för övrigt skidor åt sig själv och andra. Sina egna hade han beredt efter egen idé. De voro av olika längd och på undersidan av den kortare spände han ett skinn som han flått från bakbenen på en älg. Hårsidan neråt så att de styva håren lade sig tätt efter skidan men tjänade som hullingar då han tog spjärn bakåt. Han använde aldrig mer än en mycket lång stav och sparkade sig fram nästan som på en sparkstötting. Han rörde sig som en stormvind i skogen och i snabbhet och oförvägenhet tävlade han med många yngre.

Snacka om föregångare till Gunde Svan, (långstaven) och Thomas Wassberg (tejpade skidorna under tävling)

Gunde men en lång stav ovan och skäggige Wassberg nedan.

De faror som Andreas upplevde på jaktstigen voro otaliga och under sitt långa liv förde han en oavbruten och äventyrsfylld fejd med björn och älg. Farans spänning tjusade honom och om björn spårades i nejden kunde man vara säker om att Andreas icke skulle förbliva i stillhet. Andreas bedrifter har aldrig samlats i tryck, men för trettio eller fyrtio år sedan levde de i var mans mun, ej blott i övre Dalarna utan även långt söderut.

Artikeln innehåller flera exempel på dramatiska jakthistorier, jag återger en del av dem här.

En dag kom han uttröttad fram till Axi fäbodvall och berättade för kullan som gav honom mat, att han i fem veckor i följd strövat i skogen utan att få mer än en grävling. ”Nu skall jag försöka en vecka till” sade han ”men sedan går jag hem. Bild från Vikafäboden Axi.

Det fanns tillfällen när han utförde storverk, t.ex. när han med några kamrater gjorde en färd upp till Rostbergsskogen och där nedlade fick mindre än fyra björnar förutom mindre djur. Nedan bild på Rostberg för många år sedan.

Andreas stora bragd var då han jämte den lika namnkunnige Orsa-Svan slog den beryktade Orsabjörnen som en lång tid varit ett plågans gissel för befolkningen. Svan ansågs vara trollkunnig och man trodde att han ”satt på” Orsaborna denna best till straff för att man inom socknen ej vill betala högre skottpengar på björn än 10 riksdaler. Det sades att björnen orsakat tiotalet människors död. Sockenmännen utlovade en belöning på 50 riksdaler åt den, som befriade dem från björnen. Både Schröder och Svan hade tidigare varit björnen i spåren men misslyckats med att döda den. Andreas kallades in och höll på att få sätta livet till. Han skadesköt björnen som hann ikapp honom och trampade på hans skidor så han föll omkull. Andreas fann ingen annan utväg än att ränna ned hela högerarmen i fiendens öppna, flämtade gap och fatta ett säkert tag om vilddjurets tunga. Björnen bet genom kläderna djupt in i armen. Med ramen gav han Andreas ett slag över ansiktet att en tand föll ut och en klo inifrån trängde genom underläppen och ut i hakan. Andreas förlorade icke sinnesnärvaron utan tänkte: ”Kommer jag ifrån detta med livet, så kan det vara bra att han inte får tugga sönder högerarmen” och körde han istället vänstra armen in i björnans mun och fattade ett nytt grepp innan han släppte det första. Emellertid hade hunden Jeppe krupit upp på björnens rygg och anföll honom med ett sådant raseri att hårtapparna stod som en sky omkring honom. Björnen släppte Andreas och gav sig efter hunden. Under tiden hann kamraterna komma till stället och sköt björnen. Att hans skildring av striden varit sanningsenlig styrktes av att en av hans vantar anträffades nere i björnens gap. Andreas fick inte ut den belöning som var utlovad. Orsaborna ville inte betala och Andreas blev besviken. Så länge han levde bar han på minnen efter den striden med björnen. De djupa betten syntes tydligt på armarna och på hakan hade han ett fult ärr.

Andreas deltog även som 60-åring i den sista björnjakten i Mora, 1881-1882. Hade han då fått råda så hade säkert den tredje av de fyra björnarna som uppskrämdes ur sitt ide redan på ett tidigt stadium fått sätta livet till men det fanns yngre och förnämare män i sällskapet som ansågs förstå den saken bättre än gubben Andreas. Senare under året lyckades han tillsammans med en duktig jägare från Vika, Anders Hjerpe, att skjuta björnen.

På bilden ett äldre björnide på Norra Mora Vildmark.

Andreas var även en väldigt duktig älgjägare. Ofta beskylldes han, kanske med rätta, för tjuvskytte. Han tyckte jaktvårdslagarna var dåliga och behövde inte efterlevas. I unga dagar var han jagad för tjuvskytte och genomförde en otrolig flykt och räddade sig undan rättvisan. I mer än 30 graders kyla flydde han på skidor rakt genom den vilda skogen över Venjan och Malung till Norge. Han livnärde sig under flykten blott på lite bröd som han medförde i bögsäcken. I Norge stannade han nära ett års tid innan han vågade återvända. Likt Gustaf Vasa flydde han mot Norge. (föregångare även där).

En annan tjuvjaktshistoria är när Andreas bodde i Bergkarlås och på natten skulle föra hem älgkött över flottbron i Noret. Länsman hade fått reda på detta och pratade med några bönder som under befäl av en bokhållare skulle hålla vakt vid bron på natten. Bokhållaren avvek ett tag och då underhandlade Andreas med bönderna och de fick älgkött i byte mot fri lejd över bro. Bokhållaren rapporterade på morgonen för länsman att allt gått lugnt till på natten.

På bilden nedan ser ni flottbron där Andreas fick fri lejd med sitt älgkött. Några mutor till bönderna var lösningen.

Flera jakthistorier återges i den långa artikeln som beskriver livet i en liten ort som Mora med omgivande byar. Jakt och kött var viktigt, liksom idag. Jag avslutar med en berättelse som visar Andreas personlighet, karaktär och stränga hedersbegrepp.

Att Andreas hjärta var godt och att han på många sätt hade stränga hedersbegrepp visar följande historia. Han var en dag jämte Tomt Mats Matsson på Hållshol i Vika, vilken ofta följde honom på hans färder, ute på älgjakt. Just som Andreas givit älgen första skottet, blev Tomt Mats vill – d.v.s. förlorade minnet var han befann sig, något som stundom händer gamla vana skogsmän – och han rusade åstad närmast väg hem, lämnade Andreas att ensam sköta jakten. Andreas fällde älgen och nästa dag delade han bytet lika med Tomt Mats. En granne, som hört talas om historien menade, att den gången var allt Andreas bra dum, som inte behöll älgen själv, när Mats så fegt sprungit i det avgörande ögonblicket. Men då svarade Andreas: ”Åhnej, rätt ska ändå vara rätt. Gör man inte rätt, så får man inte leva i frid me’ folk!”

Det var väl en fin avslutning på denna berättelse från Moratrakten år 1919.

Jag lovade beskriva vad jag såg när jag åkte ut och inspekterade den tänkta platsen lite söder om Lomsmyren. Först en karta över stället jag besökte. Jag gick in till den oranga punkten strax för avfarten till Sollerön.

Det har kan ju vara fel plats, men den ligger bra till, några hundra meter från Lomsmyrens gård och 30 m in från Vikavägen. Jag utgår från att den vägen gick där även på den tiden. Likadant fanns enligt gammal karta väg in just där mot Vinäs. Den finns kvar idag. På gamla kartan finns även en ”väg” från platsen över till Hållshol i Vika där Mats bodde. Se kartan från början av 1900-talet nedan:

Här några bilder från ”fyndplatsen”.

Det var en berättelse om ett livsöde i slutet av 1800-talet med anknytningar till Moratrakten på flera vis. Hoppass den kunde finnas intressant. Både av jägare ni som är intresserade av lokalhistorien.

Tack så länge.

Mora 2024-09-16/Owe Hållmarker