Målet för denna utflykt och upptäcktsresa var främst Finnbergets ödekyrkogård i Orsa finnmark. Platsen ligger i Ljusdals kommun och i landskapet Dalarna. När vi var i trakterna så passade det bra att besöka en del andra finnbyar och platser.
Som sagt var, först i tur var Finnberget på 633 m.ö.h. Vi åktet till Noppikoski och tog in mot Svartnäs och Nordkap. Då är man nästan framme, rakt fram i Nordkap några km och du finner Finnberget. Det är fler grusvägar att välja på i början. Ta med karta eller GPS så löser det sig.
Vi parkerade bilen knappa km från Finnberget och gick upp. Lite motion passade bra där. Det var en skaplig stigning på slutet. Vi blev överraskade över vad fint det var däruppe. Kyrkogården, raststugan, vyerna, den fina jordkällaren m.m. På bilden ser ni entrén till området. Kyrkogården är fornlämningsförklarad.
Den korta historien är att den förste nybyggaren på Finnberget var Mats Matson Grip, bördig från Bollnäs. Han gifte sig i Mygsjö 1821 med Margareta Ersdotter. De slog sig ner i finnberget samma år och levde här till Margaretas död 1825 då Olof Jansson Käck från Sjöändan tog över. Käck var av finsk ätt och hade varit soldat i Orsa kompani. Han började det hårda arbetet att svedjebränna och bryta sten för att odla upp marken. Här skulle han försörja sin familj, makan Kerstin Jonsdotter och deras barn Jonas, Kerstin och Ingeberg. Däruppe föddes Karin.
Efter den är familjen som splittrades kom Olof Tossavainen och slog sig ner med hustrun Britt. De hade en treårig dotter och till sin hjälp fyra drängar och tre pigor. Historien kring folket i Finnberget är otrolig, sorgen och lyckan växlade hos de boende på platsen. Mora tidning hade 1991 en artikelserie om Finnberget med 10 helsidor skrivna av Lars Wickström och L-E Klockar. Jag blev helt tagen av att läsa dessa. Bilägger några artiklar mot slutet av beskrivningen av Finnberget.
Vi gick först upp till begravningsplatsen där gravar finns för 8 Finnbergsbor och en skogshuggare. Jättestora granar har stått bredvid varje grav, nu nerhuggna. På bilden vägen upp till ödekyrkogården.
Ett par bilder från kyrkogården.
Vi var ju på hög höjd och vyerna mot öster/nordost var bäst. Fina berg i horisonten i höstfärgerna. Kanske Stora Korpmägg till vänster?
Nere vid entrén till området finns en bra informationsskylt. Det är Vildmark Orsa som ställt i ordning uppe vid Finnberget. Skyltar och foton är daterade 2009 med telefonnummer till Stadsarkitektkontoret i Orsa. Stadsarkitekt Anders Björklund ligger med stor säkerhet bakom det hela.
Ovan ser ni platsen för Finnberget.
På platsen ligger en raststuga av mycket god klass. Fin fikaplats där eller vid bordet ute på ”gården”.
En byggnad till på området är den restaurerade jordkällaren. Ett gediget bygge som under en period efter en stor brand en gång användes som bostad för en familj.
Efter detta intressanta besök blev det frukost där på höjden och vidare resa till Tjäderåsen, nästan nästgårds.
Några artiklar, något för den som vill fördjupa sig i Finnbergets historia. Om de är läsbara, försök annars förstora eller kanske skriva ut. Ni andra skrollar förbi.
Tjäderåsen, en liten plats uppe i finnmarkerna. Dit fanns i alla fall bilväg rätt tidigt. Jag vet det för att jag har rätt nära studerat Ulvsjö och dess historia. Ulvsjö ligger några mil västerut från Tjäderåsen. Skolbarnen i Ulvsjö skulle 1932 få göra en efterlängtad skolresa till Mora. Barnen var helt avskurna från den s.k. civilisationen däruppe i Morabyn Ulvsjö. De fick gå några mil till Tjäderåsen, inklusive övernattning, för att därifrån åka på ett lastbilsflak till och från Mora. En fantastisk resa för barnen som de längtat efter hela året. På bilden ser ni barnen på flaket när de ska lämna Mora. En idag nästan osannolik historia.
Vi gjorde ett kortare stopp i Tjäderåsen, träffade ett par vars stuga brann upp för ett år sedan. Elfel förorsakade det hela. Jag blev lite häpen när jag såg en elledning dragits upp dit. Det fanns väl skäl. Tjäderåsen var plats för skogvaktarbostad och kanske annat som påverkat behov av el. Några bilder från Tjäderåsen, inklusive skogvaktarbostaden.
Nu gällde det att köra vidare mot Myggsjö, men kanske vi kunde hitta en plats för lite lunch. Vi såg skylt till Laxsjön. Dit hade jag varit och vänt en gång på cykel. Därnere vid sjön borde det vara perfekt för lite mat. Förresten, Ulvsjöbarnen passerade där på vägen till Tjäderåsen. Skogsstig finns där, relativt nymärkt t.o.m. Jodå, det gick bra att stanna till där vid Laxsjögrillen.
Det fanns även finntorp vid Laxtjärn en gång. Men nu vidare till Myggsjö som bebyggdes 1650. På vägen till Myggsjö passerade vi en rödmarkerad led med informationstavla, en prästväg.
På kartan här ser ni en markerad led från Myggsjö till Finnberget.
Det är gott om finskas namn utmed vägen, på bergsknallar och myrar m.m.
Myggsjö ligger fint i en sluttning. Där finns två kyrkogårdar och många hus. Mest nyare fritidshus. Här fanns förr en skola för barnen i området. De låg över under veckan och skidade eller gick hem på helgerna. Skolåret var betydligt kortare då. Skolhuset är kvar. På vintern var man insnöad här i Myggsjö. Telefon kom så småningom och bröt isoleringen. Postgång en gång i månaden då postveteranen Skarp från Stackmora punktligt kom hur vädret än var. Vi fick i alla fall ta oss eftermiddagskasse och lånade en trapp på ett riktigt gammalt hus. Vi frågade grannarna om lov.
Som sagt, en fin sluttning är det. ”Nya” kyrkogården ligger längst nere i vägkroken.
Ödekyrkogården ska alltid besökas, den blir allt äldre.
Vi avslutar Myggsjöbesöket med en bild ner mot själva Myggsjön.
Upptäcktsresan gick mot sitt slut och vi drog oss hemöver och åkte en lång bit utmed Emån fram till Emådalen och vidare mot Mora. Höjdpunkten och den riktiga ”nyheten” för oss var Finnberget. Jag har sett platsen på kartan men aldrig åkt dit fast jag varit så nära. Jag passerade Nordkap en gång men åkte då vidare till Tjäderåsen. Gör gärna ett besök på Finnberget, läs på lite före, så blir det än intressantare. Tror det var ca 8 mil upp till ödekyrkogogården.
På återseende!
MoraOwe 