Det slog till med mycket snö och kyla i början av januari 2025. Träden var snötyngda, på höjderna hade det kommit ca en halv meter. Jag hade fått för mig att jag ville upp till Rostberg och ta några vinterbilder. Gärna en kväll. Gjort det tidigare och det blev bra bilder. Jag kollade möjligheterna att komma upp dit och fick beskedet att man kört skoter upp från Hemulsjövägen. Det skulle vara ok att gå i, inte så hårt men det är ju en kortare tur, ca 1,5 km. Det såg ut att bli en fin kväll den 12 januari, kallt kanske, men månen lovade lysa fint. Vi, Christina och jag, bestämde oss för en tur. Hemma på Hästvägen var det -17 grader och i Norra Selbäck -20. Jag visste att det skulle bli mildare så vi gav inte upp idén. Jag börjar inlägget med den finaste bilden jag fick till i hopp om att den kommer som ingressbild på Facebook. Bilden togs från trappen in till den stora stugan som vi har däruppe. Det är den s.k. Morastugan från slutet av 40-talet på fotot. En gång ägda av syskonen Eliasson, bl.a. kranskulla Therese. Vasaloppets första kranskulle 1922. Senare ägde Jan-Erik Jacobsson från Morkarlby stugan ett antal år. Jag köpte den av honom år 2019.
Vi parkerade bilen på Hemulsjövägen och där var det ”endast” -13. Vägen upp var smal, mycket snö. Men mötesplatser finns rätt tätt. Förresten det är inte så många ute och åker på den vägen kvällstid på vintern. Det enda som väntar västerut är Hemulsjö fäbodar. Hemulsjövägen i månsken ser ni nedan.
Som sagt, skoterspår fanns upp till Rostberg. På med pannlamporna och ryggsäck för den lite jobbiga, men i kväll så fina promenaden. Helt osannolikt fint i månskenet och träden tyngda av snö. Härliga skuggor uppstod runt oss. 1,8 km promenad i rätt starka motlut delvis. Inga problem, vi visste vad vi gav oss in på. Vi hade t.o.m. varm saft att njuta av i stugan.
Här ser ni skoterspåret och stjärnhimmel.
Rostberg är en Morkarlbyfäbod. Jag kallar den hemfäbod liksom Selbäck som också var Morkarlbyböndernas. Till Rostberg är det ca 10 km från Morkarlby. Den gamla buffringsleden gick/går vidare och passerar rester, grunder, av risbergs långfäbod innan man når Hemulsjö långfäbod. Då har man avverkat drygt 20 km. Leden är en del av Siljansleden och kan rekommenderas. Passerar Norra Garberg efter Hemulsjö. Den gamla buffringsvägen kommer man på när man avverkat hela stigningen från Hemulsjövägen.
”Det är belysning i fäboden” ropade Christina som låg i täten. Jag gick på det. Men det var månskenet som gjorde alla pannlampor onödiga. Dom hade vi knappt på under hela turen. Solceller finns i fäbodarna och jag trodde någon hade sådan belysning på.
En blick åt sidan och månen skapade ett så fin sken genom skogen. Någon gång testade Christina pannlampan.
Strax var det värsta avverkat och vi kom upp på den gamla vägen in till Rostberg från Morkarlby. Vi kom alltså upp från vänster på bilden. Skylten informerar om att det är en kompisled här, för skoter- och skidåkare. Informationen går fram bättre när skylten syns.
Hursomhelst, nu var vi uppe och ni ser nedre delen av Rostberg på bilden. Stjärnorna glittrar.
Flera stugor möter på vägen upp till målet.
Vi närmar oss vårt ställe däruppe. Först Morastugan som när Jan-Erik ägde den var som ett museum. Systrarna Eliasson var bra på att skaffa gamla Morasaker/möbler som inventarier. En del gamla prylar är kvar och det är en mysig liten stuga. Den är en exakt kopia av Morastugan från Östnor som står på Skansen. Första byggnaden som flyttades till Skansen. Systrarna hade beställt en Morastuga här i Rostberg som var exakt som den på Skansen. Jag har kontrollmätt och det stämmer. Det är väl samma mått mer eller mindre på den typen av stugor i Moratrakten.
Vi gick in i den andra större stugan som en gång tillhörde Ester Eliasson och byggd i slutet av 50-talet. Ester var en välkänd vävlärarinna under åren 1921-1957 på Skeriol Folkhögskola. Hon ställde i ordning stugan och tog upp elever som satt däruppe och vävde och sydde på övervåningen. Ester såg fram mot sin pension och att få vistas däruppe i stugan och väva. Men hon avled 1958 och hennes systrar som ärvt hennes uppförda stuga skänkte den till Folkhögskolan Skeriols Elevförbund. En gåva ”som står helt i överensstämmelse med Esters vilja” sade systrarna. Stugan kallades på den tiden för Slöjdstugan. Stugan fungerade under lång tid som en raststuga som IFK Mora skötte. Skidåkarna hade den som rastplats när de åkte det s.k. Storspåret till N Garberg och vidare till Gopshus. Här en bild på slöjdstugan.
Stugan skänktes av elevförbundet till Zornsamlingarna som efter något år sålde den på privata marknaden. Numera är jag ägare till den fina stugan på höjden i Rostberg. Det är jag mycket tacksam för, att ha möjlighet att kunna vistas däruppe i lugnet och naturen.
Det blev lite varm dryck inne stugan, -4 grader bara.
Innan vi lämnar stugan i den djupa snön ut till skoterspåret tar jag ytterligare en bild på lillstugan med Karlavagnen rullandes ovanför.
Vi vänder oss norrut och tar några bilder. Här ser vi vindsnurrorna på Bösjövarden som blinkar rött.
Nedan ser vi några riktigt gamla stugor med Hemulbergsmasten i bakgrunden. Det här var Mr Rostberg, Sven Backans, ställe länge. Han bodde även permanent på platsen. Numera håller Maria och Janne här till titt som tätt.
Ja, det var det det. Bara nerfarten till bilen kvar. Lättare steg i medluten. Jag upprepar att upplevelsen var väldigt stor för oss att göra den här turen. Egentligen så enkelt med allt det fina vi har omkring oss. Bara att slå till. Vi kanske framöver ska organisera diverse mindre turer som denna med lagom ambitionsnivå.
En bild till innan bilen. Magisk på något sätt.
Framme vid bilen.
Här ser ni turen.
Tack för denna gång. Alltid bra att dokumentera vissa turer. För andra att ta efter om inte annat.
MoraOwe 