Jag har åkt en hel del skidor under åren. Jag började spara mina skidor då det fanns plats i farfarsgården (Håll Anders Andersson) i Gopshus. Vi bodde där under åren 1975-76 och intresset för skidåkning hade ökat. Det första Vasaloppet avklarades 1974. Jag tror det bara blev en tävling före det, Storspårsloppet med start i Selja/Långlet. Efter Vasaloppen som följde blev det att spara de flesta skidor jag åkt på. Inte de modernare varianterna, många av dessa har jag sålt eller har kvar i källaren på Hästvägen. De här på bilderna är ”museiföremål” alltså, och det blev en hel del skidor i mitt ”museum” i Gopshus. Brorsan Ulf har tagit över gården så jag tog hem skidorna och några stavar. Jag sparade även löparskor däruppe, det blev några, bild kommer mot slutet. Först en bild före starten 1974. Jag åkte med Ulf, tidsoptimisten. Vi hann precis fram och jag fick på klister på mina Fischer strax före start. Jag startade sist i tionde led bland italienska äldre herrar. Spännande, vad hade man gett sig in på?
Loppet gick riktigt bra. 14 854 startade det året och jag kom in på plats 1735 i mål, tid 6.57. Jag åkte förbi cirka 13 000 åkare. Jag hade plastbelag som var nytt det året. Jag hade betydligt bättre glid än de flesta som hade träbelag. Därför blev det väldigt inspirerande. Plastbelaget slog igenom under Skidor VM i Falun 1974.
Jag tänkte inte nämna så mycket resultat här. Några naturligtvis. Viktigast är att visa upp skidutrustning i ”ungdomen” och berätta en del anekdoter. Främst längdåkning med lite slalomupplevelse mot slutet.
Jag höll mig till Fischerskidor 1974 och 1975. Dom var tidigt ute med bra långloppsskidor.
Här en bild på skidorna från loppen 74-76 och 1978. Tre Fischer och ett par riktigt bra Karhuskidor. Dom tog mot till Elitledet.
Jag avancerade i startleden rätt snabbt från 10:e och sista ledet. 1975 kom jag in på 414:e plats. Bra avancemang. 1976 352:a och därefter stod jag i elitledet några år. Jag låg runt placering 200 i flera år, ca 170 som bäst. Jag måste berätta ett bra minne. Jag sprang ofta upp till Högåsen väster om Gopshus. Bra träning, rejäla motlut. Där träffade jag på en man Morell, glömt förnamnet. Han hade en vana att plantera olika växter däruppe på berget. Han hade stuga i Myckelberg om jag inte minns fel. En bra bit att gå upp bara för att vattna vilket han ofta gjorde. Vi pratade om vasaloppet och han frågade hur det gått, jag nämnde min placering och han tyckte ”synd om mig” och lovade att jag skulle få ett pris av honom. Det var de 150 första som fick pris. Han tillhörde Morells Gjuteri på något sätt och de skänkte många priser till Vasaloppet. Jag åkte hem till honom och fick en fin Morapingla. Stort tack även nu så långt efter.
Om man missade att bli under 200, som hände, då cyklade man upp till Tore Frost och förklarade att man kunde blivit lite bättre om det och det inte hänt. Tore var vänlig och man fick oftast en liten lapp att klistra på nummerlappen, en lapp med en 0:a på, elitledet.
Ett år när jag stod där så kom jag iväg bra, men, efter kanske ca 150 m tappade jag staven. Någon trampade på den, på trugan. Snabbt till beslut, fortsätta eller vända. Jag vände mig om, där kommer 1:a ledets åkare stormande. Beslutet blev vänd! Jag hade en marginal på tio-15 m till åkarna när jag tog upp staven. Vilken pers. Kul att se det på TV senare på dagen. Det såg komiskt ut, en åkare som vänder och åker en bra bit bakåt mot åkarna och hämtar sin stav.
Hursomhelst, jag går några år längre tillbaka i tiden. Jag började rätt sent med längdåkning. Fick upp intresset i lumpen då jag såg att jag hade viss talang. Mina första tävlingsskidor var av märket Karhu. Träskidor naturligtvis. Jag tyckte dom gick bra. Men olyckligtvis bröt jag en på väg upp mot Rostberg. Ganska tidigt efter ”spången” eller ”storspårsbron” vid N Selbäck var det ett för djupt spår över ett dike. Skidan brast under foten. Det var magert med snö och därav en djup svacka. En av skidorna sparade jag.
På ett par skidor är det en stämpel ”Fritid Malung”. Det paret hade jag då vi vann Kommun SM i stafett i Malung, jag, Margita Juhlin och Thomas Johansson.
På nästa bild ser ni en blandning av skidor, både slalom och längd.
Det blev ca 20 Vasalopp, inkl Öppet spår. Sen ävennågra Skatevasor, Halvvasor och Vasastafetten ett antal gånger. Skate blev min ”favoritgren” på slutet av den mer aktiva åkningen. Även som motion trivdes jag med skate. Numera är det klassiskt som gäller, gärna i lite kuperad terräng. Att stå och staka i de lättare delarna av Vasaloppet, t.ex. Hemus – Eldris är inte min melodi. Jag tycker benen ska användas i skidåkning. Men där är jag ju gammaldags.
Innan vi går vidare måste ett par rullskidor med på bild. Det blev ju några par av den varan också. Vi åkte mest på Fåsåsvägen och senare på Oxbergsvägen och Kanonvägen mellan Våmhus och Rot i Älvdalen. Vägar med låg trafikintensitet. När skate blev allt roligare blev det även inlines. Turerna gick rätt ofta bort mot Vika och gamla byvägen. Även Vinäs och förbi flygfältet.
Några längdstavar får även vara med på bild.
Vi går över till slalom ”eran”. Kompisen Lassa Holmstrand hade börjat med att åka slalom vid Gesundaberget. Pappa Valter skjutsade dit då och då på helgerna. Jag blev nyfiken och farsan köpte ett par skidor åt mig. Det var ett par Silvano med skruvade stålkanter. Jag kommer med fasa ihåg mina första turer utför berget. Brant utav bara den och isigt före. Total ovana vid slalomåkning. Jag åkte väl på ändan lika mycket som på skidorna. Skidorna blev ordentligt skadade under min första dag i backen. Stålkanterna skadade skidorna när dom gick härs och tvärs. Jag lyckades senare under säsongen bryta en skida. Far blev inte glad. Men vi kom undan billigt då Johns Sport hade en udda skida på lager. Tornado hette den. Lite kortare än den brutna Silvanon. Men det fick jag tåla. Ni ser paret på bilden.
”Slalomkarriären” fortsatte. Vi gick med i Mora Slalomklubb med ungraren Georg Lohasz som tränare. Han hade flytt till Sverige och var arkitekt till yrket. Slalom var hans stora fritidsintresse.Vi körde gympa i Strandens skola och skidträning i Gesundabacken. Han fixade så att vi kunde köpa Rossignol träskidor till hyggligt pris. Vi tränade och jag tävlade i liten skala. När Gopshusbacken med nya små släpliftar skulle invigas var vi där och åkte med facklor utför backen. Kul grej! Senare blev utförsåkningen mer ett nöje och efter något år blev det nya skidor, metallskidor av märket Head. Jag köpte dom hos Allans Sport i Leksand. Var säkert 19-20 år då. Rätt dyra skidor som jag sparat ihop till. Headskidorna står till vänster på bilden nedan. Även en Rossignol bröts.
Här en bild på bindningen på Rossignol, lång- och fångremmar. Många benbrott skedde med den bindningen då man satt i ett skruvstäd om frambindningen var för hårt åtskruvad.
Några detaljbilder på Headskidorna. Jean Claud Killy garanterade en bra skida.
Jag nämnde skruvade stålkanter tidigare. Ni förstår att det var en viss skillnad när ni ser dessa bilder.
För övrigt var det silverparaffin som gällde för max fart.
Slalomåkandet började som sagt i Gesundabacken på 60-talet. Vi startade åkdagen med att trampa backen. Man blev genomsvettig men fick ett antal fria turer i liften. Annars var det 25 turskort som gällde. De kunde räcka 2 dagar i bästa fall. Senare under åren blev det säsongskort och då skulle vi åka många turer för att det skulle bli ”lönsamt”. Toppstugan var öppen med choklad och smörgås. Vi fick ingen fikapaus förrän vi åkt minst tio turer. Efter Gesundabacken blev det ofta Gopshusbacken, även om den var lite mindre. Väsa i Älvdalen öppnades därefter och blev helt klart vår favorit. Lång och bitvis brant backe. Bekväm stollift och toppstuga med fika även där. De lokala backarna blandades med nedfarterna i Sälenområdet, Sälenstugan, Högfjället, Lindvallen, Hundfjället, Tandådalen och Stöten. Förresten åkte jag ett skatelopp från Stöten till Högfjällshotellet. Start uppför backen i Stöten. En jobbig bana alltså, men häftig och kul. Det blev härliga vårturer både här och där och intresset för tjejer låg väl i paritet med utförsåkningen. Fina tider det där.
Den här berättelsen avslutas med löparskor från ”museet” i Gopshusladan. Löpning har varit en passion och många lopp av olika slag har det blivit, Ca 20 maratonlopp bland annat. Många utomlands. Vilka fina resor vi gjort, USA, Belgien, Danmark, Norge, Tyskland-Berlin, Finland m.m. Jag visar här några skor. Långt ifrån alla jag slitit ut. I början sprang man på väldig tunna skor. I princip ingen dämpning. Tur man hade hyggligt löpsteg. Främst i asfaltsloppen – Maraton. I Älvdalen minns jag hade jag nog de tunnaste jag sprungit på, ett par Adidas på ca 160 gram. Lätt skulle det vara. I terrängen var det ju inte så noga, där hade man naturlig dämpning.
Där ger jag mig för idag. Kul med dokumentation att titta tillbaka på! Det är absolut inget annat motiv, att komma ihåg och att snabbberätta lite. Har inget med någons slags ”duktighet” att göra.
Motion och natur har varit och är väldigt viktigt för mig.
Vi hörs/Owe
MoraOwe 