Jag blev mycket engagerad i frågan om att bygga en ny stor högstadieskola på Strandenområdet. Det var verkligen många turer i den frågan. En lång historia som pågått i många år efter branden år 2003.
Det slutade i alla fall med ett folkinitiativ för att genomföra en folkomröstning i frågan. Det blev ett jättestort engagemang hos Moraborna både centralt och i byarna – hela Mora ställde upp. 67 % sade nej till ett skolbygge på det området. Inte till ny skola i Mora.
Mitt engagemang drevs av demokratifrågan. En så stor fråga får inte hastas fram som höll på att hända. Måste åter framhålla alla som ställde upp och hjälpte till med namninsamling och informationsjobb före omröstningen. Vilket engagemang, helt frivilligt och inga personliga fördelar.
Varför skriva om detta, jo, jag har blivit så besviken på att personer jag jobbat nära, kompisar, politiskt engagerade, vänner m.fl. har slutat heja på mig. Det har jag svårt att ta till mig och blir väldigt ledsen när jag möter folk, på ishockey t.ex. som tittar bort när de ser mig. Vi som alltid hejat på varandra tidigare.
Vi har i Mora genomfört ett demokratiskt projekt som fått följderna att skolan inte ska byggas på Strandenområdet. Kan det vara skäl att inte säga hej till de som engagerat sig i frågan? Som ofta har vi olika syn på saker, men lite skillnad på sak och person måste vi ha.
Jag kan då lova att jag hejar på alla nu som förr, oavsett ställningstagande i frågan. Jag är samma Owe som förr.
Det har även framförts att jag ska betalade kostnader som lagts ner i projektet. Kostnader som inte uppstått om man pausat hela frågan när beslut om folkomröstning togs. Allt fortsatte som inget hänt. Att jag skulle betala tar jag som nästan som ett skämt, men ett mycket dåligt sådant. Jag tar hur som helst illa vid mig.
Tack för mig denna gång, nu har jag skrivit av mig några tankar. På återhörande. God fortsättning!
Owe
MoraOwe 