Vandring till Ejheden i Furudal

Vi fick en inbjudan, en gammal vandringsled skulle nyinvigas i trakter vi aldrig varit, någon mil norr om Furudal. Slutmålet var ”ödebyn” Ejheden, numera naturskön plats för fiskare och vandrare. Den gamla leden är märkt från Hermansborg och är totalt 17 km. Vi nöjde oss med 8 km. Inte helt lätt att gå där, men den är snart ”uppgången” igen.

Arrangörerna för det hela var Guidefathers, Green Owl, SVEASKOG, Marcusgård och Snitths Hantverksbageri. SVEASKOG har anlagt och sköter den Ekopark i området där vandringen gick och där Guidfathers har sin anläggning i Ejheden.

Nu börjar vi vandringen mot Ejheden på den gamla leden. Vi återkommer till presentation av slutmålet.

Ägaren av Guidefathers AB och ledaren för dagen, Olle Vixner Hybinette, hade sett stigen på en gammal generalstabskarta från 1911. Jag letade fram den, visst, där låg den fina stigen från Hermansbodarna till Ejheden. Duktige ”stigfinnaren” och pappa Bengt fann den i naturen, strongt. Fint med de historiska vingslagen på turen.

Generalstabskartan där leden drar fram över Älgkosberget , närmare 400 m.ö.h. fram till byn med skolhus, Ejheden. Leden vi gick kom nere från vänster och gick ihop med en annan led vid Amsterdamm, en flottningsdamm från forna tider.

Vi samlades i Furudal, ca 25 personer, och tog oss i karavan till utgångsplatsen.

Vi började knalla på och det var omväxlande terräng, sten rikt förekommande. Rätt obanat av naturliga skäl men den gamla stigen ”dök upp” här och där. Första anhalt, längre stopp, var lunchintag vid en myr i söderläge, Stormyren.

Vi gick vidare och kom så småningom fram till Amsterdamm. En gammal lång damm som användes för flottningen. Här kom vi ihop med en annan gammal led och stigen blev bättre. Björnspår här, och Varglav längre fram.

Vid Amsterdamm såg vi enligt uppgift spår av björn. Björnen river i barken så att kådan ska komma fram. Gott att slicka i sig och nyttigt.

Vi hade gått ungefär halva och Ole varnade oss för en rejäl stigning upp på Älgkosberget. Det var inte så farligt. Uppe på höjden fick vi fin utsikt och vi tog en paus. Olles syster Linda läste ur en artikel från 1918 hur skogvaktare Nils Gyllensvärd beskriver sin vandring på ”vår” stig. Han var på väg till Storejen för att fiska. Där fanns väldigt gott om den varan.

Syskonen Linda och Olle på Älgkosberget, inget annat! Linda läser artikeln från nätet. Här fanns täckning, men inte WIFI som önskades av den yngsta deltagaren, 9 år.

Det fanns många sevärdheter som sagt och kunnigt folk informerade. Den fridlysta Varglaven såg vi. Laven växer på torr hård ved i öppna lägen. Finns mest i Norra Dalarna och Härjedalen numera. Jag såg förresten en gång Varglav på den s.k. Kungsladan vid familjen Lindbergs gård i Ulvsjö.

Varglav

Vi tar ytterligare några vandringsbilder från ”nerfarten” till Ejheden där kaffet och kakan väntade.

Vi var efter närmare fyra timmar nere vid Ejheden. En by från 1820-talet. Under perioden 1881-1890 bodde här ca 100 personer. Ejheden befolkades av inflyttare från Ovanåker, Björkberg, Alfta och Håva. De hade delvis finskt blod. Kyrkogården tillkom vid 1840-talets slut på dämningsvallen av isälvsgrus vid Storejens södra strand. Ett fint kulturminne att besöka. Prästen kom en gång varje år till byn och då hade man vid nedgrävningen av de döda satt en trätrumma ner mot kistan där prästen kunde föra ner de tre skovlarna med jord som tillhör begravningsakten.

Skola kom till byn 1850 och bildade tillsammans med Håven en skolrote. Gemensam lärare och sammanlagt 10 veckors undervisning, hälften i vardera byn. Skolhuset finns kvar och ytterligare några gårdar. 1919 när Karl-Erik Forslund var på besök fanns tre ödegårdar, tre bebodda gårdar samt skolhuset.

Några bilder från ”byn”. I dagsläget övernattningsstugor, bastu m.m. för fiskare, vandrare och andra naturälskare.

Platsen för byn en gång, Lillejen med kanalenen till Storejen.

Den fina turen börjar närma sig sitt slut och det goda kaffet med hembakt satt verkligen fint. Olle kan mycket, även proffs på fiol, och han tog två stämningsfulla låtar vid kaffeelden.

Stämningsfull avslutning.

Vi nämnde att området är en Ekopark. Nere vid sjön fanns en minnessten, soffa, uppsatt av SVEASKOG 2007.

Minnesstenen från 2007.

Nöjda påbörjade vi vår hemfärd. En annorlunda och fin dag var över.

Sista bilden, brukar komma först vid FB-delning.

Caféer och konditorier i Mora

Fika är ju väldigt populärt nu som förr, kanske mer numera. Själv har jag en lång fikaerfarenhet. Startade tidigt med föräldrarna, men då var det mer att ta bilen och göra en utflykt en kortare bit. Ta fram fikakorgen vid någon timmervälta någon mil från Mora. En höjdare.

Senare var det kondis eller café som gällde. Redan vid 12-årsåldern kanske. Jag sysslar med gamla bilder, vykort och annat och ser ofta skyltar med Café/Konditori. Många lite modernare och många i gamla Mora. Jag tänkte därför att jag ska ge exempel på gamla cafeér som jag sett på bild, varit på eller bara hört talas om via gamla telefonkataloger, annonser eller annat. Även lite nyare får komma med.

Det här är ingen fullständig förteckning. Den kommer att komplettera med tips från er och korrigering av sakfel blir det. Bloggen kommer att uppdateras men har som sagt ingen ambition att vara fullständig och perfekt. Många av bilderna är från Mora bygdearkiv, Vykortsböcker av Bullas Jansson och Jansson och Eriksson. Andra är vykort och en del har jag tagit.

Jag måste tacka er som varit med och hjälpt till på olika sätt, bl.a. Håkan Nilsson, Mikael Norlin, Anneli Larsson, Bullas Jansson, Per Wikstrand m.fl. Mer hjälp behövs framöver för att komplettera inventeringen, hoppas på fler kontakter och tips, bilder m.m. Det här har varit roligt men tagit sin tid. Kul och viktigt med dokumentation och jag trivs bäst när jag får visa upp det jag har och kommer över i bildväg.

Det är lämpligt att börja på Moras huvudgata, nu som då, Kyrkogatan. Vi börjar med några från mer ”modern” tid och går sedan bakåt och framåt i tiden.

Café Centrum

Här är väl det ställe jag får kalla för mitt premiärfik, Centrum Café i Mora Tidnings hus på Kyrkogatan. Här knallade vi in på 50-talet som unga grabbar, (tjejerna hade inte riktigt kommit in i bilden än) och fikade, spännande värre. Vi spelade Rock Around The Clock med Bill Haley på den lilla skivspelaren, tror det kostade 25 öre, med det var det värt. Man beställde vid bordet om jag minns rätt. Servitrisen hade besök av beundrare i köket såg vi, som sagt spännande tider var det.

Centrum var ju raggarnas och de äldres plats så vi var lite av utbölingar. Om något år drog vi oss uppåt på gatan några hundra meter. Där låg det gamla konditoriet Verners med sina goda bakverk och servering. Stället hette för en kortare period på 60-talet Fricks Konditori och det blev vårt tillhåll några år.

De mer avancerade grabbarna och tjejerna födda runt 1945 -46 hade sina stambord ut mot gatan. Bullis, Kruse, Bergström m.fl. Vi andra fick hålla oss längre in i lokalen tills vi så småningom avancerade fram till fönstren. Jukebox även där naturligtvis, lite större och Elvis och Tommy började komma in i bilden.

Fricks Kondis som låg i det s.k. Posthuset. Tidigare Verners. Till och med godisautomat utanför.

Eftersom vi mitt emot Posthuset där Fricks låg en gång i tiden hade ett café som hette Erik Edlinds Café och Bageri så tar vi med det här. Det låg i huset ut åt gatan där Jonssons Möbler en gång kom att inrymmas. Vykortet ni ser nedan är målat av konstnären Bror Bodingh. Han besökte Mora 1906 och framställde vykort till ett pris av 4 kr för 50 st. Vykortet är poststämplat 1906 så med säkerhet vet vi att Edlinds Café låg där då.

Många minnen dyker upp, men alltfler kommer med vårt avancemang uppför gatan, nu var det Helmers som gällde. Fanns inget bättre. Även där startade vi på 60-talet som kycklingar. Det gamla gardet med Bosse Backlund, Roffe Nilsson, Hasse Borg, Nisse ”Assa” Markusson, Westerling och många fler. Det kan komma fler namn senare. Det var ofta samling där till helgen före dansen på Sollerön och Östnor (Valhall). De stora grabbarna kunde ha viss förstärkning i läsken. Rose-Marie och senare fru Sund såg mellan fingrarna. På juke-boxen minns jag särskilt Lyckliga Gatan med Anna-Lena Löfgren. Helmers har en lång historia och startade i O Carlssons fastighet längre upp på gatan, senare Mora-Nisses Sport m.m.

Här ser ni interiör från första Helmers i O Carlssons hus. Först bank här, Mora Folkbank, sedan Helmers, Mora-Nisses Sport, Blåklinten och Blomsterkullan idag.

Claesson som under en period ägde Helmers hade på 50-talet en filial, Rasta Café borta vid Hakonhuset, grannhuset. Enligt telefonkatalog från 1929var T Lundberginnehavare av Helmers, tel. 11.

Beskrivning av Helmers Konditori från 1939 ur bok om privata företag i Mora.
Fin gammal Helmersbild

Vi tillbringade väldigt mycket tid på Helmers och åkte t.o.m. dit på lunchrasterna under gymnasietiden. Hem en sväng och ofta ner igen mot kvällningen. Under hockeysäsong satt vi uppe i fönstren och tittade ner på Falu-Kurirens skyltfönster där Mora IK:s resultat visades på bortamatcherna. Ju fler som stod framför fönstret, desto bättre gick det för Mora. DalaDemokraten hade samma service längre ner på gatan, även Mora Tidning ett tag.

Numera har Helmers Konditori gått i graven och idag har ett matställe öppnat i lokalerna, Käk och Plock.

Vi får lämna Helmers här och går vidare uppåt gatan, ett knappt stenkast. Vi hamnar hos Mora Kaffestuga. Moras numera äldsta och genuina konditori. Efter Helmers, när övervåningen försvann m.m. blev det Kaffestugan för det mesta. Men kanske mer sporadiskt än Helmers som var vårt andra hem en period. Klart att vi varit på Helmers mycket till och från, även under de senaste åren med olika ägare. Försökt hjälpa till att hålla det igång, men nu som sagt, är det kört.

Ni ser Kaffestugans historia fram till 1939 nedan och under de senaste 20-30 åren har fiket växt ordentligt. Stor skillnad mot när vi började hänga där. Blomsteraffären bredvid togs i anspråk under ombyggnader. Andra våningen dock, är nog i rätt bra originaskick. Det är samma här som med Helmers, uteserveringarna är/var suveräna och Kaffestugans trädgårdsservering går inte av för hackor, med sin ”lekstuga”. 1939 ägdes caféet av ”Park Ture”, Ture Carlsson. Han hade för övrigt en filial, Park Café på Hamngatan i Bankhuset, byggt av Mälarprovinsens bank. Park Cafe´drevs 1929 av fru Ruth Karlsson.

Bild på bankhuset, 20-talet. Flygfoto av Oscar Bladh. Park Café hade uteservering på baksidan in mot gården. Fin bil på gården.

Här några bilder på Kaffestugan i Mora, först beskrivningen i 1939 års företagsprensentation.

Cigarrcity och Kaffestugan 1939

Enligt telefonkatalog från 1929 var fru Elsa Gröndal innehavare av Kaffestugan, tel. 82.

Vi avslutar presentationen med några modernare bilder från Mora Kaffestuga,

Under de sista åren har det varit underhållning vid trädgårdsserveringen, musik av olika slag.

Nu går vi vidare på Kyrkogatan och tillbaka i tiden. Vi börjar söderut.

Här en bild från Mäxhuset, Café och hembageri i gatuplanet och en biljardhall med café på andra våningen. Jag utgår från att det är två olika inrättningar. I det här huset sägs det Jussi Björling hållit till under en period då han var i Mora. Bodde även i O Carlssons hus längre upp på gatan enligt hörsägen.
Vi har tidigare presenterat Centrum Café i Mora tidnings hus. I äldre tider låg Mora Buffén med Café och matsal i lokalerna. 1929 hette innehavaren E. Björklund. En härlig bild på gamla Mora.
Samma byggnad/vy ser ni här, ännu längre bakåt i tiden. Häst och vagn på gatan. Nu ligger Vasa Café i lokalerna

Vi tar oss norrut på gatan och presenterar en firma som startade 1916, Hemgården som 1939 ägdes och drevs av Märtha Karlsson enligt boken om Moraföretag. Hemgårdens Kafé och Matsalar låg alldeles bredvid Johnssons Möblers fastighet, mer in på gården bredvid. (här är jag lite osäker, kanske får korrigeras). Om teorin håller är det Johnssons till vänster på bilden nedan.

Hemgårdens Kafé och Matsalar på Kyrkogatan.


Firma W. Lindquist, Hembageri & Kafé

Vi går vidare norrut och enligt 1939 års företagsbok låg Firma W. Lindquist, Hembageri & Kafé i ändan på en huslänga som låg bakom det två stora trähusen på Kyrkogatan, Mäxgården och Swengården. Ni ser längan på flygbilden. Lindquist startade sin konditorbana i Smiths bageri i Mora. Se nedan.

Lindquist Hembageri & Kafé i andra huslängan nerifrån i bild, på kortsidan mot Kyrkogatan.
Maria Smiths Café på Kyrkogatan till höger.

I ett hus granne med Templarlokalen (Apoteket idag ungefär) låg ett litet hus granne med det som blev Språngs färg. Huset som nästan stod ute i gatan.

Maria Smith drev bageri och caférörelse i huset sedan 1900, se skylten. Tidigare hade hon café i ett hus längre upp på gatan som brann ner 1900. Från 1924 hyrde maria ut bageriet och butiksdelen till Per Erik Svanström. 1927 renodlades verksamheten till bara bageri och blev traktens största och bröd levererades med tåg, buss och springpojkar på cykel.

En ännu äldre bild på Maria Smiths Café på Kyrkogatan, till höger.

Vi återvände en bit upp norrut på Kyrkogatan och träffar på ett företag som i företagsboken från 1939 heter J Johanssons kafe´och bageri.

I huset låg från början Mora Mjölkmagasin, en”saluhall” med mejerivaror och serveringsrum där kaffe och smörgåsar erbjöds. Makarna Mathilda och Johan Johansson tog över serveringen 1903, köper fastigheten och öppnar 1916 det bageri som i folkmun kallades Jockums.

Nu lämnar vi Kyrkogatan för den här gången och drar oss bort mot Badstugatan. Här stannar vi först till vid Bullas Café som låg i det stora trähuset, näst närmast kyrkogården utmed Badstugatan. Caféet var enligt uppgift igång vid sekelskiftet.

Det har även funnit ett Lunds Café. Det låg i det S.K. Lundska huset och drevs av Anna Lund. Hon drev även caféet vid Kråkbergs semestergård. Bild saknas än.

Vi har i alla fall fått in en annons från Moramässans katalog 1949. Det är Café Siljan bredvid kyrkan som annonserar. Det torde vara samma som Lunds Café.

I telefonkatalog från 1929 drevs Dala-Kafeét av Hanna Ohlsson med tfn 183.

Bullas café låg i det här huset utmed Badstugatan, ingång den ljusa dörren. Det var ett av originalet kapten Blombergs stamställen.
Här en bild där Bullas Café har fått en caféskylt uppsatt. Bild från Vasaloppstider.

I huset längre fram på gatan, en bit in på gården, låg Brogårds Konditori. Huset är kvar idag. Håkan Nilssons har sammanställt information om konditoriet:

Lite om Brogårds Konditori. Konditoriet drevs i det mindre av de två röda husen på Badstugatan. Det drevs av Frida Rylander f. Mörk under åren 1921-1923?Bageriet låg i källaren till det som idag är den gärdesgårdsinramade gården invid Andreasgården. Personerna på farstukvisten är fr. v. Maja Åslund, Maja Lind, Lisa Mörk, fotografen Oscar Persson från Evertsberg, Lina Mörk och Frida Rylander-Mörk. De två skyltarna finns kvar.

Ytterligare några bilder från Brogårds konditori och Café på Badstugatan.

Vi går över Badstubacksbron och tar vänster, där mittemot Tuvans kiosk låg en Mjölk- och matvaruaffär med innehavare Gerda Pettersson. När Gerda flyttade in till Tuvan öppnade Olga Blomkvist kafé i huset. Olgas kafé var populärt på 60-talet en period. Se bilden. Huset är kvar idag.

I det här huset låg Olga Blomkvists café, Öna mittemot Tuvans kiosk.
Gamla Olgas café i dagsläget i Öna.

Vi tar oss ut till Kråkberg i närheten av badstranden, där låg Kråkbergs Semesterhem. Inget café eller konditori direkt, men viss gick det att sommartid får sig en fika där. Stället drevs av Anna Lund.

Åter in till Mora och några fik där från 50-80-talet. Vi börjar med Ströms Konditori, känt för sina goda bakverk och var känt för att vara lite ”finare”. Man beställde bröd ute vid disken och blev sedan serverad inne i lokalerna. Senare var det självservering av kaffe/te. I dagsläget ligger restaurangen Helt Enkelt

Ströms Konditori bakom lastbilen.

Vi tar oss över bron tillbaka till centrum, neråt Fridhemsplan. En gång, troligen 60-talet låg det ett Cafe i ett av hyreshusen där, Teodors Konditori, Teodor Berglund, i gaveln mor Morkarlby skola. I lokalen låg Haglunds kappaffär under en period. De flyttade senare till dagens läge vid Fridhemsplan när Cederlunds Möbler lade ned verksamheten. Teodors hade en stamkund som kallades för ”Norsken”, i sin gröna speditionsoverall.

Pizzeria Primo låg i gamla Teodors länge, kom dit från bagerilokalen vid simhallen. Idag har vi Pizzeria Prima i lokalerna.

Vi vänder oss nu bort mot Norethållet och passerar utmed Strandgatan platsen där Strand Café sedan länge huserat. Det låg caféer i huset bredvid Gustaf Wasa hotell. Sedan länge och med olika ägare. Det jag av naturliga skäl kommer ihåg bäst är Strandcaféet mitt emot Mattsons Järn, de hade flipperspel på 60-talet. Vi spelade Lets dance med Chris Montez och tog en slät kopp för 40 öre nånting. Sånt är livet med Anita Lindblom gick bra även den. Vi stannade ofta där på väg hem från S.t Mikaelskolan, även på rasterna, håltimmarna, åkte vi dit. En känd innehavare var fru Sara Heimer. Senare kom Singoalla och hennes mor och ”skötte om oss”.

Uppgifter har kommit in på att det låg ett Café på Strandgatan som hette O Wallins Café. Kanske i samma hus som hotell Gustav Wasa. Eva Nordins farfar levde på ”åvstjördur” (kanterna pop skorporna). Hans far Olof var bagare och snickare och åkte till Amerika 1913. Så Cafét fanns i början av 1900-talet. Se Brödpåsen. I telefonkatalog från 1929 står att läsa att Maja Andersson drev Strand Cafe´. Telefon 252. Cigarrer och cigaretteer fanns till avsalu.

En bild jag tog 1975 när Karl Lärka hade vaknat inom mig. Med Strand Caféskylten.

Vi tar oss nu österut och kommer ut på Vasagatan. Där når vi Hakonhuset på höger sida och därefter ett hyreshus i tegel. Där på kortsidan låg en gång Rasta Café/Konditori. Elsie Hammarbäck drev caféet mellan åren 1964-1969. Rasta öppnades en gång av Cleasson, Helmers ägare, och det var en liten ”filial” till konditoriet på Kyrkogatan. Efter Rasta kom en djuraffär och numera frisersalong.

Rastas läge en gång.

Vi fortsätter Vasagatan fram och går in mot Mora Järnvägsstation. Där har kiosker och caféer funnits i olika former sedan järnvägen kom. Vi tar några bilder:

Vi ser på de första bilderna den s.k. Morastugan/Dalastugan som finns på många vykort. Den var tidigt på plats när järnvägen kom till Mora.

Morastugan eller Dalastugan med den första kiosken på plats. Det sägs att pelarna som håller upp verandan kommer från Mora kyrka när den restaurerades.
Interiör från Morastugan, mycket är kvar än idag i stugan vid Jöllen i Älvdalen.



Måste bara visa hur Morastugan ser ut idag. Den står uppe i Jöllen i Älvdalen, bredvid Bössbo fäbod. Om man svänger av över Jöllenbron från Lillhärdalsvägen från Älvdalen och åker mot Navardalen så har man huset snart på höger sida. Stugan flyttades först från Mora till trakten av Hökberg nere vid älven. Spjutmodammen skulle byggas och stugan blev dränkt om den inte flyttades. Så blev fallet och stugan är idag jaktstuga för familjen Barke.
Här har kiosken växt ordentligt och Morastugan är kvar. Kaffeservering står det på skylten och reklam finns för choklad, tobak och vatten. Denna byggnad står idag uppe på Älvgatan ihopbyggd med annat hus. Där på Älvgatan bodde en gång Isidor Jonsson, han köpte loss kiosken. Det blev ju en ny byggnad vid stationen 1939 som är kvar idag Järnvägskioskens Pizzeria, för övriga ritad av Isidor Jonsson sägs det.

För övrigt så hade jag mitt första springschasjobb där. Körde ut tidningar till Moras affärer och kiosker. Före moppeåldern, så det blev att trampa flakcykel.

Här ser ni den gamla Pressbyråkiosken idag, Järnvägskioskens Pizzeria.

Nu får vi allt dra oss över Noretbron och besöka den fina delen av Mora. Mikael Norlin har hjälpt mig med caféer på den sidan älven. Här text och bilder av Mikael:

Vad jag finner har det funnit tre kaffér i Noret. Loos , ”Tägt Mor” och
Jonssons.

Loos kaffe startade i samband med att Mora Lasarett byggdes 1912
av Lisbeth ”Lisa” Loo 1878 -1954 hon blev änka 1926. Lisa hade även Rum för resande, rikstelefon 160 år 1929. Rörelsen övertogs av
Ivar Eriksson 1899-1965  och hans hustru Agnes 1903-1974. Under Ivars tid
bedrevs bagerirörelse med en anställd Gunnar Olsson från Färnäs. Man idkade
kringresande brödförsäljning ( först på cykel sedan med liten skåpbil) och
Ivar kallades ” Bull Ivar” i byarna. På flygfotot syns bakom bageriet de
bikupor som gav honung till verksamheten. På fastigheten syns ett
tvåvåningshus som användes för rum till resande. Kaffekorgar levereades till
lasarettets personal och patienter. Ivar och Agnes bodde ovanpå kaffeet.
Verksamheten lades ned ca 1960.

Loos Café till höger i bild, till vänster om vägen till Orsa.
Loos Café i Mora-Noret.

Ungefär samtidigt som Lisa Loo öppnade började även ”Tägt Mor” och hennes
make Oscar Andersson café och bilstation. Mittemot Loos Café. I annons 1929 beskrivs stället som Nya bilstationen, med Tägt Oskar som innehavare.

Viss begravningsbyråverksamhet tycks ha förekommit. Konkurrensen blev för hård och efter en tid såldes fastigheten till Maja Olsson som enbart bedrev begravningsbyrå. Denna verksamhet övertogs senare av Kurt Lindblad.  Efter en tid flyttade verksamheten till annan plats i Noret och bedrivs idag av Kurts dotter. 



Ca 1905 startade Hanna Jonsson ett kafé i närheten av Norets
järnvägsstation. I källarvåningen hade hon ett bageri och till sin hjälp
hade hon en bagare vid namn Klang som sedemera blev måg hos Andes Hjelm .
Hanna avled i spanska sjukan. Andes Hjelm fortsatte verksamheten en tid
tills Hanna son Einar Jonsson övertog bageriverksamheten. Avvecklades 1957.
Jonssons limpor var välkända Kaffeet drevs under ett antal år av diverse
personer och lades ned i senare delen av 30-talet. Vi saknar bilder från Hannas kafé.

I 1939 år ”företagskatalog” noteras att Anders Hjelm även haft kafé, mjölk- och matvaruaffär på annan plats i Noret. I ”centrum” vid kooperativa, numera Claes Guld & Silver.

Vi närmar oss slutet av café och konditoriinventeringen för den här gången. Texten ska säkert korrigeras och fler ställen ska läggas till. Kanske ska vi försöka att ge oss i byarna.

Sista presentationen bir Röda Stugan på Lisselbygatan, numera Vasagatan. Huset är välbekant i Mora och är riktigt gammalt, oklart verkar det, men från tiden mellan 1840 och 1890 sägs det. Detta får nog korrigeras. I början av 1900-talet hade Madame Skoglund kaffe- och matservering där. Café var det även när jag var ung på 60-70 talen och tidigare som ni ser på bild. Auktionsfirma har varit där m.m. I dagsläget ä det kontoriserat.

Vi har en del namn på caféer och konditorier som vi måste forska mer på, t.ex.

Thyra Sundströms Café är ett annat ”okänt” konditori.

Vi tar på listan med två fik i ”utkanten”. Vid Kox Café står Anders Julin, basist i många orkestrar i Ovansiljan, bl.a. Roxy och Borgerts.

Det vore oförlåtligt att glömma bort ett av de senaste mest populära ställena i Mora, Café Zorn som öppnade 2016. Det gamla stallet blev ett godisställe för besökare och Moraborna i stället för kreaturen. Café med i White guide Café sedan starten.

Stallet under ombyggnad, rejäl sådan.

Två pinfärska bilder på två nya moderna cafékejor i Mora, Waynes Coffee och Espresso House.

Ett Cafe´som inte får glömmas bort är Cafe´ Röda stugan på Vasagatan. I det lilla huset som är kvar idag har många verksamheter hållit till. Bl.a. Hade T Sundström Cafe´ där 1929, telnr 346. Cafe´ har funnits mycket längre fram i tiden, 50-70-talen.

Sista bild blir en färgbild där Café Centrum ligger i Mora Tidnings hus. Sista bilden ska bli den som syns när man länkar till Facebook.

Mora Turistbyrå, nu och då

Jag är uppväxt väldigt ”nära” turistverksamheten i Mora. Mor min Ebba var en riktig servicemänniska med turism och välkomnande som signum. På 50- och 60-talen hyrde vi ut privatrum till turister hela sommaren. Kanske även 70-talet. Ett eller två rum stod alltid till turistbyråns förfogande. De besökande slank in på turistbyrån, var den nu låg, på skolområdet vid Strandenområdet, vid Strandgatan, Hotell Gustav Wasa, eller någon annanstans. Besökarna frågade efter privatrum och det ringde hemma hos oss, frågan var om det fanns något hyresledigt? Ofta ropade mor min till mig, ”kan du cykla före?”. Då kunde man ju tjäna en slant och jag slog oftast till. Turisterna visades oftast av turistbyråfolket till Frälsningsarme’n vid Fridhemsgatan. Dit hade jag cyklat och kollade efter bilnumret jag fått. Sen fick dom haka på mig och min cykel upp till Hästvägen 9. Trevligt minne!

Ebba blev så ”tjenis” med folket på turistbyrån att hon fick jobb där flera somrar.

Mor Ebba till höger på Mora turistbyrå, gissar 50-tal.

Turistbyrån var ju en rent kommunal verksamhet förr, innan Siljan Turism, Visit Dalarna m.m. Allt ordnades som sagt lokalt och uppfinningsrikedomen var stor, även om rumsförmedling och visning av sevärdheter dominerade. Eftersom mor min jobbade på byrån så åkte jag väl en del snålskjuts på de olika arrangemangen. En av höjdarna var att få följa med på de olika fäbodturerna som arrangerades under många år. Bäst var det att få åka med norrut mot Gutdalen och Hökberg. I Hökberg tog Mora-Nisse emot och berättade sina fängslande skidäventyr, främst i Vasaloppet eftersom vi stod ”vid spåret”. Han hade även en fin stuga där som bas för träningsturerna.

Här berättar Mora-Nisse för intresserade turister. Själv står jag med kameran och är helt tagen av idolen Nisses berättelser.

Turistbyrån hade som sagt många lokaliseringar, nere vid Hotell Gustav Wasa t.ex.

Här låg turistbyrån ett bra tag, i gamla Östbygge Handels lokaler. På övervåningen höll Fritidskontoret till, de då ansvariga för turistverksamheten.

Ett annat minne jag har från turistbyråtiden är aftonkryssningarna med Gustaf Wasa. Mycket folk jämt. Mat, dans och musik. Ibland t.o.m några överförfriskade som fick vila av sig ruset i en liten ”arrest” nere i båten. Spännande att se för en liten grabb. Men oftast väldigt städat naturligtvis.

Gustaf Wasa på tur, här i leksand på 60-talet.

Ytterligare några bilder från gamla tider innan vi går in på modern tid. Turistvärdinnor anställdes varje sommar som skötte guidning, var med på olika arrangemang m.m. Turismverksamhetet byggde på stark kunskap om bygden och initiativförmåga när det gällde att få igång olika typer av arrangemang. Som jag nämnt så fanns ju ”dragplåster/ambassadörer” av klass. En var ju Mora Nisse.

Turistbyrå modell 1968. Bör vara på Strandgatan

Som sagt, vi lämnar gamla tider. Under senare år har Siljan Turism och Visit Dalarna tagit över verksamheten, byrån har legat vid kajen ett bra tag, sedan i Järnvägsstationen och numera i Centrum mittemot kulturhuset.

Nu läser vi helt plötsligt, för de flesta av oss, att byråerna ska läggas ner och ersättas av service points på olika platser i kommunerna. Den huvudsakliga informationen ska erbjudas digitalt.

Digitalt gäller numera.

Jag förstår mycket väl att mycket på ett effektivt sätt kan skötas digitalt. Bokningar av alla slag, biljettförsäljningar, ”på gång” i kommunerna – kalendarium m.m.

Men, jag tror att nya service points blir väldigt viktiga. Alternativet till service points tycker jag är en turistbyrå med begränsat öppethållande.

Jag ser en annan nyfikenhet och intresse hos de ”nya” turisterna. De nöjer sig inte med att bara besöka sevärdheter eller ägna sin tid åt handel. Många gör det än, men förändring är på gång. Man vill nu allt mer ha en aktiv semester och göra något. Tuffa eller lindriga ”äventyr”, men inte passivt tittande, lyssnande dagen i ända. Eller som sagt, knalla runt i affärer som ofta är desamma i landets större orter.

Därför anser jag att vi lokalt ska ha ett stort kunnande i vad som finns att göra i vårt Mora. Eftersom jag jobbar med friluftsportalen Mora Outdoor så tycker jag att det är ett viktigt område där vi måste vara på tå. Även andra kulturella, traditionella och lite ”avvikande” aktiviteter ska vi erbjuda. Vår kunskap måste vara djup och bred, där har vi konkurrenskraften, vi blir omtalade för att ge goda råd. Då är det personliga mötet av stor betydelse för diskussioner och fördjupningar. Det går inte att digitalisera öga mot öga.

Jag tycker det är en slags ny dimension, från att rekommendera sevärdheter, sälja biljetter lokala produkter till att ge avancerad rådgivning, kanske ofta i samband med personlig guidning eller i mindre grupper. Då måste vi kunna ställa upp både digitalt/telefon och personliga möten. Vi måste aktivt visa upp oss och erbjuda tjänster. Vi måste ha ett ”personligt Mora” och förmedla erbjudanden som bygger på kunskap inom historia, kultur och geografi. Inga låga krav, men intressant för framtida besökare. Vi ska skilja oss från mängden.

Jag kanske tar i nu, men går igång på att försöka få till stånd förändring som verkligen är något nytt. Vi ”hankar oss fram” på alltför många områden tycker jag. Det här blev som tänkt var, från nostalgi till något nytt.

En modern sådan har ska vi ha, i huvudet på våra ambassadörer inom besöksnäringen och även digitalt så långt det nu går.

Jag avslutar med en trevlig bild, Ulla, Nils och Marianne. Sista bilden syns tydligen först på Facebook.

Ulla, Mora-Nisse och Marianne vid Strandens skolområde, entrén till Mora.

Vi måste behålla flera historiska årsringar

Mora Hotell och tingshuset 1917

Jag kommer ofta i kontakt med gamla byggnader och platser i Mora. I verkligheten och på gamla foton/vykort. Jag slås av hur många av dessa rivits eller förändrats utan större eftertanke eller ifrågasättande. Våra kulturmiljöer är en ändlig resurs som vi måste ta till vara i samhällsutvecklingen och vi måste värna om kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader.

   Vi har i Mora ett unikt byggnadsbestånd med gamla byar och medeltida timmerbyggnader. Vi har även byggnader av senare datum i byar och centralt som är värda att bevara för framtiden. Det görs i hög utsträckning av privata och av det allmänna, vilket givetvis är bra.

Men jag känner ändå att det numera är för lättvindigt att riva och i värsta fall ”asfaltera” igen den gamla platsen.

   Vi skapar idag tillsammans vår kulturmiljö. Vi tillför nya byggnader som en dag kommer minna Moras invånare om vår tid, våra ideal och värderingar. Byggnaderna i vår omgivning utgör en del av vårt gemensamma minne. De gamla byggnaderna berättar för oss att vi har våra rötter i en annan tid och detta behöver vi bli påminda om då och då. Vi får inte skapa minnesluckor för kommunens invånare.

   Vi behöver en framtida miljö med hög kvalitet, där de historiska årsringarna tagits tillvara. Risken är att utvecklingen leder till miljöer som består av en slumpmässig blandning av projekt formade utifrån olika exploatörers vinstintressen.

   Vår tids avtryck måste komplettera befintliga miljöer med respekt för kulturhistoriska, historiska, arkitektoniska och gröna värden och anpassas till platsens förutsättningar så att det gamla och det nya samspelar väl.

Jag lägger ofta ut bilder på gamla byggnader och gamla miljöer på Facebook på sidan ”Du vet att du är från Mora när…” och där kommer ofta synpunkter på att de fina gamla husen, ofta trähus, inte bevarats. Naturligtvis har detta inte varit möjligt i de flesta fall, men kanske ändå oftare än vad man lyckats med.  

    Jag ser framför mig att vi måste vara mer varsamma framöver, ekonomin/budgetar kan inte kortsiktigt styra allt. Kulturmiljövården måste få kosta i ett trivsamt framtida samhälle. Kanske vissa objekt kan läggas i malpåse med minimalt underhåll för att när pengar finns rustas och brukas eller bara utgöra en besöksplats för moderna människor. Visa historien för framtidens människor. Kanske kan pengar ”trollas fram” på olika sätt. Det går om viljan finns.

Parken där kommunalhuset står idag. Lejonvillan till höger är ett exempel på ett hus som man bestämt ska rivas. Det borde gå att rädda tycker många Morabor.
Länsmansgården 1920

Kulturhistoriska platser har också en stor betydelse för våra efterkommande. Platser som haft stor betydelse tidigare, jag tänker på ett exempel, det gamla tingsstället/Länsmansgården/gästgiveriet/i Mora-Noret som en gång i det närmaste var Moras centrum. Därifrån gick den gamla flottbron över till Broåkern och resande tog ofta in för vila på gästgiveriet. Mycket finns skrivet om den platsen, bl.a. att de högre herrar som en gång kom till Mora och skulle närvara vid ett av tingen i häxprocessen på 1600-talet övernattade där. Allt kring det området bör vi lyft fram och informera om. En kulturskatt som fortsatt bör vara i offentlig ägo då den utgör ett oskattbart minne över gamla tider. 

Mora-Noret med flottbron där den gamla Länsmansgården skymtar bland husen. Moras ”centrum”.

Ibland kan jag få känslan att jag kan bedömas som bakåtsträvare, men jag känner precis tvärtom, tänker mest framåt och på våra efterkommande.

   Som sagt, bevara flera historiska årsringar som påminner om vad som varit och hur det har sett ut i vår bygd en gång.  Kommande generationer kommer att tacka oss.

En unik färgbild, redan 1910, med Noretskolan på höjden.

Sjukhusbesök i Oman

Erfarenheterna staplas på varandra. Den senaste av det ovanligare slaget är ett sjukhusbesök på Sultan Qaboos Hospital i Salalah, Oman. Jag har varit helrisig sen vi kom hit för tre dagar sedan och i natt blev det knappt någon sömn. Luftrören helt ”täppta”. På rekommendation blev det taxi till stans offentliga sjukhus. Byggt av sultanen som nyss dött. Landets stora hjälte, Sultan Quaboos.

Taxikillen väntade på oss utanför i sin varma bil.

Små lappar som användes på min ”resa” genom sjukhuset.

Det gick väldigt fort att bli omhändertagen. Blodtryck, puls m.m. redan vid första kontakten. EKG snabbt och sedan fick jag någon slags medicin att andas in.

Till röntgen för en bild därefter. Snabbt som ögat.

Mot röntgen
”mottagningsrummet”

Beskeden blev bra och medicin skrevs ut. Visst prat om Coronavirus, men icke. Så bra service vi fick och snabbt. Vänliga människor till vår tjänst. Kanske inte det nyaste och finaste lokalerna och utrustningen, men effektivt.

Medicinen kvitteras ut, lågpris även här.

Jag fick i alla fall gå igenom ett test och problemet är väl en superförkylning som man helst inte ska ha på sin semester. Jag får väl förhoppningsvis trösta mig med en Morvinst över Modo ikväll.

Tack Sultan Qaboos för vård på ditt sjukhus.

Omans store omdanare. Från att varit ett stängt land på 70-talet är det öppet och alltmer utvecklat idag.

Vävskedshistoria från Oxberg.

Jag läser ur boken Dalarna i ord och bild från 1910 del sex. Författare är Anders Olsson.

Under avsnittet äldre binäringar kommer han in på otillräckligheten av avkastningen från ortens gamla huvudnäringar. Den tvingade inte blott till utvandring utan förorsakade en uppblomstring av binäringar. Tillverkningen av hemslöjdsprodukter var och blev en allt viktigare binäring. Varje by hade sin ”specialitet”. I Garsås tillverkades laggkärl, i Nusnäs, Färnäs och Noret andra snickeriarbeten, i Bonäs och Våmhus hår- och korgarbeten samt såll, rissel, spannar och laggkärl, varjämte man i Bonäs även pålade hjulningar, i Gopshus och Oxberg tillverkades vävskedar och laggkärl. I Hemus, Selja, Långlet, Östnor Öna och Kråkberg slutligen tillverkades ur och mässingskammar. Av alla dessa binäringar nådde ingen större ryktbarhet än urtillverkningen.

Vävskedar var ju även en av de större binäringarna i Älvdalen och det smittade av sig söderut till Oxberg som sagt. Anledningen till denna lilla ”artikel” är att jag har en så fin bild på min farfars far, Håll Anders Andersson, när han tillsammans med kamrater var på försäljningsresa bl.a. till Motala där de lät fotografera sig 1868. Tidigare visade i ett inlägg, men tål en repris.

Farfars far, Håll Anders Andersson från Oxberg nere till vänster, här 22 år.

Imponerande att de tog sig för att gå in till en fotograf och ta en bild 1868.

Vävskedsanknytningen fortsatte i släkten. Huruvida Håll Anders fortsatte inom gebitet förtäljer inte historien. Men hans son, min farfar, Håll Oscar Andersson 1877 – 1937, startade tillsammans med Gut Carl Andersson tillverkning i Oxbergs gamla skola 1904. 1909 började Oscar uppföra en ny fabrikslokal utmed vägen till Sälen. 1915 startade Oscars son Albin, min farbror, en livsmedelsbutik i den gamla fabriken som flyttat och övertagits av Oskars kollega Gut Karl.

Vävskedsfabriken under uppbyggnad i Oxberg. Huset till höger är bostadshuset där livsmedelshandeln startade. Vasaloppsvägen passerar. Flyttade ut till fabrikslokalen 1915. Min far Carl och hans syster Selma står med farmor Christina och farfar Oskar ute vid gården.

Farbror Albin med fru Mia jobbade på med lanthandeln och 1954 tog Albin över Mora Mekaniska Vävskedfabrik och fortsatte med tillverkning. Fabriken lades ner 1970 och lanthandeln nådde vägs ände 1978. Oxberg var en riktig vävskedsmetropol med många fabriker under en period. Det finns en kvar än idag med namnet GAV Glimåkra AB.

En annan fin bild från samma plats med bostadshuset och lanthandeln. Folk på väg från kyrkan kanske?

Järnvägsstängsel i Mora

En förmiddag när jag skulle cyklade ner ”på stan” och passerade Strandgatan såg jag att ett nytt högt grönt stängsel satts upp vid järnvägen mot Lomsmyren och Älvdalsbanan. Vad ända in i …… tänkte jag.

Jag vill genast klara ut att vi naturligtvis har olika åsikter om ett sådant ingrepp. Vissa ser det knappt eller bryr sig, andra är som jag och tycker det väldigt mycket förstör vår pärla Saxviken. Framförallt delen väster om hållplats Morastrand. De öppna ytorna ner mot Saxviken ”blockeras” och infarten på E45:an förändras kraftigt, liksom från ”Folkhögskolehållet” och Zorns Gammelgård.

Jag har på kommunen delvis jobbat med planering och på slutet var jag med i arbete med en centrumutvecklingsplan. Ett av huvudtemana var att i högre grad orientera oss mot vattnet, Saxviken. Det skulle vara många fina ”siktstråk” ner mot vattnet, glittrande vattenyta, båtar, stränder och holmar. Moras finaste plats som många kommuner är fulla av avund för. Besökare och ortsbor skulle få än mer fördel av det fina läget på Mora centrum vid vattnet.

Nu kommer detta staket, man kan nästan se det som att området är inhägnat, tillträde förbjudet. Många liknar det med ett fängelseområde, eller åtminstone förbjudet område. Jag citerar riksdagsman Peter Helander, ”höga nätstaket som förvandlar det vackra Mora till ett interneringsläger”.

Som många vet så går det inte många tåg mot Lomsmyren eller till Blyberg och på denna sträcka håller de väldigt låg fart. Här har mig veterligen inte hänt olyckor.

Mot Starbo.

Även från strandenområdet/kajen blir vyn förstörd, för båtar och turister som gillar att flanera nere på gångstråken. Attraktionen Dalahästen blir skymd.

Jag kan inte låta bli att citera Karl Erik Forslund som 1919, 100 år sedan, skrev följande i sin skriftserie ”Från källorna till havet”. ”Man måste förundra sig över hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora kunde liksom de flesta andra orter vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat det senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte och kantad av två järnvägar.”

I dagens läge försedd med inhägnad!

En bild från i våras, stängselfri.

Nu får vi hoppas att kommunen i förhandling med Trafikverket, som satt upp stängslet, kan komma överens om en förändring till det mycket bättre. Bäst är naturligtvis om stängslet togs bort på stora delar av området.

Vi får allt hoppas och tro att detta var en tillfällighet.

Jag skrev tidigare ett inlägg på FB-sidan Du vet att du är från Mora när.. och de allra flesta var väldigt missnöjda med Trafikverkets uppsättning, t.o.m. utan att informera eller söka bygglov, vilket troligen behövs.

En tur till Lokagnupen, Furubodarna och Loka/Risberg i Älvdalen

Det finns så många fäbodar i Älvdalen. Det är bara att ta fram kartan och titta. Vilka ska vi besöka idag? Har man som jag en viss böjelse för fäbodar med dess historia, skönhet och tysthet så finns det som sagt många att välja bland.

Vi har besökt Gerda Werf, Uls Järda, i Loka tidigare och köpt hennes bok om Lokas fäbodar under 500 år, där finns många besökstips. Sen råkade jag läsa om de s.k. Ihjälgårdarna vid Lokagnupen, en ättestupa där de ”slungade” ut gamla och sjuka för att de skulle rensas ut. Bok av Lars Levander från 1934, ”Fattigt folk och tiggare”. En skröna, men ändå. Måste kolla om jag kunde hitta platsen. Vi bestämde oss för Lokagnupen, Furubodarna och Risberg. Tur med vädret hade vi, eller rättare sagt, vi valde en fin dag.

På väg mot Lokagnupen passerade vi Gerdas hem och såg henne ute på en stavpromenad vid huset, vi stannade och växlade några ord. Bara en kort stund sa jag, jovisst, en kort stund hos henne finns inte, hon har så mycket att visa och berätta.

Gerda pekar och berättar för Christina hemma vid huset.

Alltid värdefullt att prata med personer i Gerdas ”klass”.

Vi åkte vidare uppöver och orienterade oss mot Lokagnupen. Även om vi inte exakt hittar ”ättestupet” så måste det allt bli några bilder. En bra bit över 500 m.ö.h. där uppe. Tiden fanns inte i dagsturen att exakt hitta stupet, men kanske var det ändå rätt plats vi såg på lite håll.

Inte otänkbart att det här är Ihjälgårdarna på Lokagnupen, ättestupa.

Det är som sagt en fin plats det här, relativt när Älvdalen och visst kunde man få några vyer med kameran och zoomobjektivets hjälp.

Älvdalen från Lokagnupen, Månstabron, kyrkan och Väsaberget i horisonten.

Här ytterligare några vyer, Klitten var i alla fall solbelyst.

Kul att ha besökt Lokagnupen. Nu väntade den för oss okända fäboden Furubodaran alldeles i närheten.

Från fäbodinventeringen 1663-64. Forebodhar, 1 Fäbodhställe hvilket Anders Nilsson och Niels Olofsson Samt Olof Mattzon i Locka brucka.

Entren till fäboden.
Sedan möts man av den här stora gårdplanen, täkten, med många hus.
Förmodligen vid samma grind, vid Nallgården. Bild från Gerda Werfs bok Lokas fäbodar under 500 år.

Det finns så många fina gamla bilder i Gerdas bok och vi måste visa några fler här. För en amatör är det inte lätt att para ihop de gamla husen med de nya man ser. Mycket förändras ju också. Här i alla fall bilder från Gerdas bok.

Vi avslutar turen i Furubodarna med en charmig gammal sandlåda, man kan med lite fantasi höra barnens lek där. Vid Nystugu tror jag det är.

Nästa anhalt, Risberg. Utdrag ur 1663-64 års fäbodinventering:

Rijsbärgh 1 fääbodhställe hvilkedt Anders Larsson i Locka, Rijs Matts ibidem, Trot Lars Hansson, Klitt Anders Larsson ibidem. Anders Nielsson ibidem, och Anders Nilsson 1 ibidem bruck.

Risberg ligger ju högt, närmare 600 m.ö.h. men vyerna är inte så ”storstilade”. Öppet västerut där man ser bergen men inget ner mot bygden. Men en stor, fin och öppen fäbod är det indelad i två husklasar. Först några bilder från den sydligare delen.

Vi vandrade vidare till den norra delen av fäboden.

Några byggander ”stack ut” lite extra där på vallen. Det var de s.k. Kolmarkshusen, flyttade från långfäboden Kolmark när Älvdalens skjutfält anlades på 60-talet. En gång hörde Kolmark till Åsen. Fyra byggnader flyttades, bl.a. ett eldhus och det s.k. Frans-fjoset som blev samlingslokal i Risberg. Även de andra husen är gemensamma och är öppna för alla.

Här några bilder från Gerdas fäbodbok där Kolmarkshusen flyttats och byggs upp i Risberg. Gerdas bok rekommenderas verkligen, 200 sidor med historia och många, många bilder.

Det är inte långt till Brindberg från Risberg. Fin stig mellan fäbodarna.

Det är mycket att se i en gammal fäbod, det gäller att inte stressa. Känslan måste infinna sig att här gick folk och djur för inte allt för länge sedan och hade ett annat liv än vad vi har idag. Både bättre och sämre på samma gång kanske. Beror allt på vad man ska jämföra för saker. Här några detaljer som snappades upp pågår fäbodpromenad.

Vi lade märke till ett fint ”allmänt” dass i fäboden. Välskött och skyltat från fäbodgatan.

På hemvägen skulle vi inspektera det gamla Porfyrbrottet. Vi tror vi såg det, men är inte säkra.

Vi avslutar Risberg med några bilder ur Gerdas fina dokumentation. Tänk vilket fint arbete hon har gjort för framtiden.

Vi avslutar med ett foto från Lokagnupen ner mot kyrkbyn, vi känner oss så nöjda efter en dag i några Älvdalsfäbodar.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson

En tur med S/S Laxen oktober 2019

Christina och jag fick möjligheten att följa med flottningsbåten Laxen på en sista tur före vinterns ankring ute vid Sanda båthamn i Mora Noret. Finvädret var beställt av Gösta Frost, det infann sig om än lite blåsigt.

Jag tänkte berätta lite om S/S Laxen och visa några bilder från den fina turen ut från Saxviken mot Sollerön och Nusnäs.

Vi lämnar här Saxviken efter avgivna signaler.

Historik om båten från 1899 S/S Laxen.

Föreningen Flottningsbåtar i Siljan har en egen hemsida där vi plockar information om båten.

Laxen var i tjänst fram till flottningens nedläggning år 1970. Tre av flottningföreningens ångare såldes till en privatperson och Laxen såldes vidare till Leksand. Genom en bytesaffär kunde Laxen en tid senare köpas tillbaka till Gysinge. Ny ägare blev Nordiska museet.

Hösten 2009 fick styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum vetskap om att stiftelsen Dalälvarnas flottningsmuseum i Gysinge hade för avsikt att lägga ner sitt museum och avveckla sin verksamhet. Nordiska museet ägde samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum. Styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum anmälde till Nordiska Museet intresse för att överta samtliga utställningsföremål och flytta dem till skogsmuseet i Siljansfors. Det skulle bli en bra komplettering med flottning till skogsmuseet. I december 2009 fick Siljansfors Skogsmuseum besked om att Nordiska Museet beslutat att överlåta samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum till Siljansfors Skogsmuseum. Överlåtelsen skedde den 1 mars 2010. Premiärturen på Saxviken ägde rum 2011.

Båtar

Förutom alla föremål i utställningen var det också några båtar med i överlåtelsen. S/S Laxen, och fyra mindre gamla flottningsbåtar nämligen  varpbåtarna Sven, Majken och John alla utrustade med tändkulemotorer och Dioden som är radiostyrd och försedd med dieselmotor.

Siljansfors Skogsmuseum sökte och fick medel beviljade  från olika fonder på tillsammans ca: 1,7 miljoner kronor till byggande av en ny utställningshall i Siljansfors och att frakta hem föremål och båtar från Gysinge.

Ångvarpbåten Laxen användes för att varpa timmer på Hedesundafjärden. Att varpa timmer innebär att man spelar in en stor mängd timmer vilken hålls ihop av en lång timmerbom. Timret som spelades in kallades timmerflot och kunde innehålla över 100 000 timmerstockar. För att spela in timret var Laxen försedd med ett ångdrivet spel som hade c:a 2 000 m Wire. Laxens ångmaskin och propeller är inte dimensionerade för att kunna bogsera utan det är ångspelet som står för kraften då flotet skall dras.

Laxens panna och maskin är original från 1899 vilket gör att Laxen tillhör en liten men exklusiv skara svenska ångfartyg. Fartyget är mycket väl bevarat och all maskinell utrustning finns kvar på plats i fartyget.
Fartygets ångpanna och maskin renoverades 2002. Pannan var före renoveringen pga dåliga tuber underkänd.

Pannan från 1899 i full aktion under övervakning.

Vi lämnade som sagt Saxviken och gick ut mot storsiljan förbi Sandholmen. Mycket vatten och ingen risk för grundstötning.

Styrman Forsström tog oss mot Sollerön i motvinden och vi vek sedan av förbi Rattholmen åt Nusnäshållet.

Hans Forsström vid rodret.

En båt sköter sig inte själv, den behöver ordentligt med underhåll och omvårdnad. I Mora finns ett gäng som fixar detta på ett ypperligt sätt. Onsdagskvällar ställer man upp nere vid kajplatsen i Saxviken. Någon nämnde ordet ”gubbdagis”. Inte snällt sagt. Här några bilder några i Hamburgare intages gänget som följde med på den här höstturen.

Den här bilden blev så bra att den får stå ”för sig själv”. Historieberättare Lennart Öhren är igång. Olle Erlands imponeras.

Inte nog med att vi fick följa, det bjöds även på goda hamburgare m.m.

Hans fixade lite lä åt Gösta som fixade goda grillade hamburgare.

Vi fick även se utrymmena under däck, sovplatser och annat, ”kockens” utrymme m.m.

Vi måste åter till maskinrummet där den fina ångmaskinen avger ett behagligt ljud. Efter eldandet som började dagen före var trycket på rätt nivå och det underhölls under färden. Här några bilder från maskinrummet och ”förste maskinist” Lars Aronsson.

Det blåste som sagt rätt svalt ute på däck, men visst är det fina, lite annorlunda vyer ute från sjön.

Här Mora Noret med Saxvikssågen, Lasarettet, Vattentornet och vindsnurror

Vi närmade oss Sanda båthamn där vi skulle lägga till. Kapten och övriga besättningsmän visade oss hur man angör en brygga, båten är ändå ca 16 m lång och ett antal ton tung.

Tack för en fin båttur, en fin upplevelse.
I hamn

Vandring vid Skords fäbod och upp på Skordberg i Älvdalen

Det blir en del vandrings- och cykelturer. Ofta många bilder och för att ha lite koll på minnet och dokumentation så blir det en blogg då och då om turerna. Turen har nu kommit till Skordberg i närheten av Blyberg, Älvdalen. Berget, ca 470 möh, ligger alldeles i anslutning till fäboden Skord, som förresten en gång i tiden var långfäbod till byn Kråkberg i Mora. Vi, Christina och jag, hade varit till Skord tidigare och sett skylten till toppen på Skordberget. Det har inte blivit av att testa turen förrän nu i oktober 2019, en vacker höstdag.

Vi hade lite problem i början men följ muren och gå rakt fram. Stigen dyker upp och blir allt tydligare. En stig som blev allt brantare men bara ca 600 m så det är överkomligt. Lite bökigare att gå ner faktiskt, helst om det är halt. Men ingen fara, ta det lugnt bara, gärna stavar om ni brukar sådana. En fin trollskog passeras och det är knäpp tyst som det brukar på sådana här platser.

Lite brant mot slutet och vi började se solen lysa in från väster. Redan uppe!

När vi kommit upp möttes vi av en öppen utsiktsplats och en bänk. För fika, vila och studier av vyerna. Man ser bra söderut, västerut och nordväst. Blyberg tydligast, men även Gopshus och Oxberg. På håll siktas Siljan och Mora med vatten- och teletornen i Utmeland.

Siljan och Mora bortom Bergen

Vi satte oss och försökte känna igen bergen och platserna vi såg. En annorlunda vy var det. Jag har hyggligt zoomobjektiv till kameran så många bra höstbilder blev det.

Det blev många bilder på Blyberg klätt i höstfärger.
Perfekt vill och fikaplats, tack för den du som släpat upp bänken

Några bilder till och nerfärden kan börja. Vi skulle även knalla runt lite nere i Skord innan mörkret föll på.

Nerfärden började och vi fick passa oss lite på det branta fuktiga underlaget. Inga djur såg vi, bara färsk älgspillning.

Älgen var nyligen här.

Vi gick runt nere i den gamla fäboden, några få hus. Förmodligen för jakten i huvudsak. Området är väldigt kuperat med många ”knölar”.

Vi avslutar besöket med en bild på en gammal stuga under snar tillbyggnad som det ser ut. Vallsjöberg och Vassklittarna tittar upp i bakgrunden.

På hemvägen blev det besök vid den fina badplatsen Sågdammen. Där måste ju badas i sommar. En fin plats med ett imponerande fint ombytesskjul. Efter det att några bilder kommit ut på FB-sidan Gamla och nya bilder från Älvdalen fick jag telefon av en Blybergare, en som fixar och trixar i Blyberg, och han rekommenderade fler sevärdheter i och omkring byn. Återbesök planeras alltså. Med kompletterande blogginlägg förmodligen.

Från byn
Blybergs by i Älvdalen