Värre får det inte bli!

Ingen rolig rubrik, men jag skriver det för att det är så. Många sorger har jag haft, men när så här hemska saker kommer in i ens liv så blir det för mycket. Många stora sorger har jag varit med om, men denna är speciell. Ett definitivt cancerbesked klarar jag inte av, men måste. Många har fått det, men inte jag.

Jag har så mycket mer att ge och göra att det får inte sluta för fort, det här livet. Jag är hur frisk och stark som helst i övrigt. Lite hjärtproblem och annat tjafs, men cancer i tjocktarmen är för mycket. Overkligt än, fast jag vetat det någon vecka. Har blivit dagvill och tappat kontrollen. Jag ska ge en kort info om vad som hänt. Kanske jag ”avlastar” mig lite på det sättet.

Jag begärde i december tid hos vårdcentralen då jag tyckte det blev onödigt spring på nätterna på toa. Jag fick tid på vårdcentralen den 15 december och prover togs. Jag hade fått medicin som många i min ålder för att hjälpa till att lösa problemet. OK, det blev blodprov m.m. Jag hade lägre blodvärde än vanligt. Jag har alltid legat i de nedre regionerna för vad som anses vara bra. Nu låg jag klart under gränsen och det lägsta jag någonsin haft. Även om det inte var direkt katastrof så var det alltför lågt. Läkaren konstaterade fakta och jag skulle komma åter om ca en vecka och ta nytt prov.Jag hörde inget mer då. Men någon dag senare fick jag besked att jag skulle lämna avföringsprov. Sagt och gjort. Jag avvaktade men blev otålig och gick in på min journal på 1177 och tittade och såg utlåtandet att jag med stor sannolikhet hade ändtarms- eller tjocktarmscanser. Den 29 januari 2023. En chock för mig, att få läsa det utan att någon berättade det för mig. Allt föll ihop. Livet kändes fly, jag blir gärna negativ i dessa situationer. Den 31 januari ringde doktorn mig och sade att man hittat magsårsbakterie i avföringen. Jag blev glad och hoppades för allt i livet att jag ”bara” hade magsår. Skulle byta cancern mot vad som helst.

Det bestämdes att jag skulle på koloskopi, den 15 februari. Två månader sedan mitt låga blodvärde konstaterades?! Då kom den riktiga chocken. Owe, du har cancer!! Läkaren beklagade och sade att jag skulle bli kontaktad för röntgen och träff med kirurgen. Det var operation som gällde.

Dom ringde på morgonen den 16/2 och sade att dom hade en tid för röntgen, återbudstid sades det. Jag fick även ett besked att jag skulle få träffa kirurgen som skulle operera mig. Det skulle ske den 20/2 kl.11.00. Jag skriver detta den 19/2 och gissa om jag har ångest och är nervös. Tur jag fått insomningstabletter. Hjälper lite i alla fall.

Det blev kontraströntgen och en massa blodprov.

Så i morgon åker Christina och jag upp och får domen. Jag ser allt i svart. Hoppas det ljusnar …

Vi åkte upp i god tid till kirurgmottagningen den 20 februari. Otroligt gruvsamt. Var nästan svimfärdig när vi skulle gå in. En sköterska tog hand om oss och kirurgen kom in därefter. Det bästa av allt var att han sa att tumören ej spridit sig. Helt fantastiskt skönt. Den var stor och skulle ev tas ut med titthålsoperation eller traditionellt. Skitsamma bara den kommer bort snabbt tänkte jag, val av kirurgi avgjordes av tillgänglig kirurg. Det skulle bli op. på tisdag den 27/2. Ev torsdag 24, men inte troligt. Det var ett aber, kanske skulle jag ta cytostatika före för att få ner storleken. Då försenas operationen. Hoppas inte. Vi pratades vid och besked kommer i morgon onsdag hur det blir. I morgon ska jag även få blodtransfusion för att bättra på blodvärdet. Behövs, hade HB 112 för en vecka sedan. Jag är fortfarande otroligt orolig för att det ska sprida sig. Må dom få bort eländet i tid.

Tiden går sakta under en sådan här väntan. Men vad göra?? Återkommer i morgon onsdag troligen.

Jag fick besked att jag skulle få järntransfusion den 22 februari. Blodvärdet och ferretin halten måste höjas. Det blev ett besök på vårdcentralen våning 4 för droppåfyllning.

Jag satt i god tid i väntrummet och måste säga att på alla platser jag besökt på lasarettet i samband med ”tumörhelvetet” så har det varit lugnt och stillsamt. Förvånande lite folk, besökare och personal. Men dom är väl på andra avdelningar. Hon var skicklig att sätta dropp järnspecialisten. Jag fick sitta ca 20-25 min innan påsen var tom. Det var tydligt inte blod som jag trodde, utan ferretin/järn. Efter en kvart kom en till kund och satt sig bredvid. Han pratade om att han låg på gränsen till anemi (blodbrist). Han hade HB 125. Jag nämnde inget om mina imponerande HB 112. (vad göra han där tänkte jag). Men allt i den här branschen är ju individuellt.

Jag läser mina värden på HB och Ferritin som man kan plocka ur på 1177, min journal. Man ser tydligt att den 15/12 2022 hade något hänt. Då var jag upp och tog ett PSA-prov (prostata). Sen har det tagit så väldigt lång tid innan problemet hittades. Det skulle blivit full fart med prover direkt dagen efter så hade jag varit opererad för länge sedan. Sådant grämer mig. Man läser på och när HB och Ferritin sjunker så drastiskt på en ”frisk” person så ligger anser eller allvarliga tarmproblem nära till. Att överhuvudtaget prata om kost är då löjligt. Mina värden var de lägsta under mitt liv, och jag har tagit en del prover. Till det ska läggas den trötthet jag känt de senaste månaderna. Jag har även läst nu att medelåldern för män att få tjocktarmscancer är 74 år. Mitt i prick!

Men ska inte vara bitter, jo det ska man när ens liv ligger i vågskålen. Jag fick tips om att göra en Patientanmälan. Det hjälper inte mig, men kanske någon i framtiden. Dåliga exempel är även de utvecklande om de hanteras på ett bra sätt i framtiden.

Det var länge oklart när jag skulle opereras. I Mora såg man helst att jag bytte min ICD (säkerhetsdosa vid ev. kammarflimmer). I Falu sa hjärtspecialisten Magnus Forsgren att det var OK att vänta med dosbytet ca 1,5 månader. Batteriet började ta slut. Mina initiativ och telefonsamtal under dagen tror jag låg till grund för att min tumör ska opereras bort den 2 mars 2023. Alla vill naturligtvis väl och tänker på säkerheten. Men när Magnus lämnade ett klart klartecken så ändrade man sig i Mora. Det var en jobbig dag från morgon till kväll. Säkert 7-8 samtal och div mail. Magnus som varit ”min” specialist under minst 10 år ringde upp mig på fredag kväll och förklarade sin bild. Det kan man kalla läkare lite utanför ramarna, en stor portion empati och stöd när jag vandrat mellan ”specialiststolarna” och om man ska vara elak, mellan stuprören. Jag menar inte alls att övriga läkare och inblandade gjorde något fel utan jobbade utifrån sina kunskaper med säkerhet som riktmärke.

Inom parentes så var det finväder igår och Christina och jag tog en liten skidtur mellan Åmåsäng och Vinäs båthamn. Det var otroligt jobbigt. Bra spår, inga backar och ändå så drygt. Skrämmande för mig som inte skulle märkt något i friskt tillstånd. Det har gått fort på slutet med orken och annat. Det är klart med så lågt blodvärde under mer än 2 månader säter sina spår. Men så illa? Jag blev knäckt igen. Därför har jag kämpat för att så snabbt som möjligt få bort den här rätt stora tumören. På onsdag den 1 mars läggs jag in för operation den 2 mars. Må allt gå väl både före, under och efter operationen. Jag är så nervös, inget annat i huvudet. Bra att få bryta av med lite skid VM någon timme. Snart dags för Team Sprint. Guld för Sverige blev det.

I morgon onsdag den 1 mars åker jag upp till lasarettet och läggs in, 10.00. 07.30 på torsdag ska tumören bort. Det är klart jag tror det ska gå bra, men är väldigt förskräckt än. Fattar inte vad som händer. Föreställer mig både det ena och det andra i tyngre stunder. Har hursomhelst fått en ny tid för att byta ICD i Falun, den 11 april. Direkt efter påsk.

Förresten, bläddrade i 1177 vårdguiden på nätet och råkade se en överskrift: ”Säkraste tecknet på cancer i tjocktarmen är lågt blodvärde och trötthet.” Annars har jag inte läst något om denna cancerform, mår bara illa av det. Mycket märkligt att inte en rutinerad läkare agerade snabbare än han gjorde. Det blir en patientanmälan. Har t.o.m. blivit rådd till det av sjukhuspersonal. Inte för min, men för andras skull. 82 dagar från upptäckt av de dåliga värdena till operation.

Nu är vi framme vid den 25 april när jag fortsätter mitt skrivande. Jag återkommer till sjukhusvistelsen. Först vill jag tala om att ICD:n är bytt i Falun och allt gick bra.

Åter till operationsdagen. Mycket gruvsamt men ändå. Det är bara att ”överlåta” sig till dem som har vana och vet vad de gör. Det tog ca 3-4 timmar att med titthålsoperation få bort tumören på ca 3 dm. Två kirurger jobbade på bra, en äldre rutinerad dam och en yngre duktig kille. Jag fick mycket ont efteråt och det fungerade inte som man tänkt sig. Tarmarna fungerade helt enkelt inte. Magen kom inte igång. Jag mådde skitdåligt och magen blev som en ballong. Dom blev tvungna att göra en operation till och kolla hur det såg ut. Det fanns en del ”skumma” saker på röntgen. Nytt ingrepp den 5 mars och jag hamnade på uppvak på IVA. Kändes som en gammal källare. Jag var ordentligt borta i knoppen. Samma dag som Vasaloppet för övrigt. Brydde mig inte alls.

Jag hade ju eget rum och det var helt enkelt tvunget. De kommande dagarna fortsatte att vara en mara. Hemskt illamående och ont och ingen morfin fick jag längre. Det hindrade magen att komma igång. 5-6 slangar med dropp, kateter , dränering m.m. underlättade inte dagarna. Ingen mat naturligtvis. Bara 1,5 av de två sista dagarna för hemgång.

Jag kan och vill inte beskriva det helvete jag hade med perioden när magen stod helt stilla tills den satt en djävla fart. Spydde, sprang på toa stup i kvarten, ett par gånger i timmen på natten. Med dropp och andra slangar. Till slut fick jag en toa på rummet. Det får räcka med detaljer där. Finns en mängd i mitt huvud. Så risig har jag aldrig varit, tiden stod still och jag räknade sekunder på nätterna. Ringde på hjälp som ofta inte fanns att tillgå. Tröst enbart, men bara det naturligtvis. Jag orkade inget, inte TV-tittande, mobiltittande, mailskrivande, radio – nej, ingenting orkade jag.

Räddningen var Christina som dagligen kom på besök, förutom en dag då jag inte orkade se någon. Även brorsan Ulf och dotter Lisa gjorde flera besök och lättade upp det hela. Peppning på messenger av andra. En trevlig och nyttig man var Kjell. Sjukgymnasten som såg till att jag kom upp ur sängen och kunde gå lite i korridoren. Det behövdes för att kroppen skulle komma igång. Under de sista dagarna fick jag följa honom upp till 9:e våningen och ta några bilder. Hans ”domäner” med gympasal m.m.

Näst sista dagen fick jag lämna mitt enkelrum, sal 10 med ett litet fönster in i ett par husväggar. Men ändå, enkelrum.

Jag kom in på en 4-sal. Jag satt mestadels ute vid cafeterian och tittade på bilar och folk. Natten var ingen höjdare där om jag uttrycker mig lindrigt. Men jag hade på känn att jag skulle få åka hem dagen därpå.

Jag var överlycklig när jag på em 15.30 den 15/3 blev hämtad av Christina. Jag grät i bilen hem. Blommor på bordet m.m. blev för mycket. Overkligt just då.

Det här var en snabb genomgång av min ”skärseld”. I journalen stod de att de räknade med att jag skulle få åka hem efter två dagar. Det blev inte riktigt så. Vad som tillstötte vet jag faktiskt inte riktigt, men sänkan steg snabbt och tydligen var infektionsrisken stor. Jag minns att dom nästan sprang med mig i sängen upp på röntgen. Viss panik spred sig.

Hursomhelst måste jag sluta skrivandet idag 24/4 idag, kan kompletteras framöver, med att berömma personalen på avd 44 och främst avd 42 där jag var längst. Ofattbart vilket bra jobb de gör. Mitt uppe i all cancer och annan ”skit” är dom hjältar med gott humör och bästa tillmötesgåendet. Något litet undantag kanske jag upplevde, men det vägs klart upp av alla de andra. Som ovan vid sjukhusvistelse blev jag helt enkelt mycket imponerad av det jobb de gör, hög som låg. För hierarki finns det alt på ett sjukhus. Inte så lite heller. Svenska modellen.

Jag får stanna här i berättelsen som säkert kommer att kompletteras. Jag ska till veckan, 15 juni, upp och ta prover och se om HB-värdet stigit mer.

Förresten, idag, 13 juni ringde jag och frågade om min patientanmälan. Svar skulle komma inom en månad. Mora vårdcentral hade fått två påminnelser enligt damen på Region Dalarna. Inget svar. Vi får se vad dom säger. Ingen panik.

Skriver det här egentligen för min egen skull. Vill dokumentera saker och ting. Det här är ett bra sätt. Inte mycket för andra att läsa, men kan hänvisa till detta om någon frågar.

Mora 13 juni 2023.