Väldigt länge och ingående har jag studerat Önagrabben Krång Olof Erikssons, Vita Björns (1864 – 1954), liv och leverne. Jag hörde talas om honom som barn, indianhövdingen som donerade en lekpark, bakom kyrkan, till Mora år 1951. Jag skaffade boken om Vita Björnen, skriven av Svante E Löfgren år 1949. Läst den flera gånger nu och blir lika fascinerad varje gång. I USA blev Olofs namn K. O. Erickson.
Vi, Christina och jag, reste till Mora Washington år 2018. Jag vill dokumentera resan i denna blogg. Jag gör böcker av mina bloggar efter hand.
Bokomslaget med karta ur boken.
Jag fick boken av Lars-Gösta Persson boende i Rättvik. Tyvärr nyligen avliden. Han var rektor på Lantmannaskolan i Rättvik i 24 år. Han var från Kråkberg och släkt med Krång Olof Erickson. Nedan Olofs dedikering i boken.
Väldigt kort om Krång Olof. Han föddes 1864 i Öna på Kånågatan och var näst yngst i en familj med 6 barn. Han levde i en fattig familj där fadern inte var någon bra förebild. Olof var busig i skolan och hade dåliga betyg. Rätt vad det var vände det och Olof blev en ordentlig och duktig elev. Han blev bäst i hela skolan när han lämnat småskolan. Olov avled 1954 och hans grav är på Mora, Dalarna, kyrkogård.
Han bestämde sig för att leta guld och bli rik. Han läste mycket, bl.a. om guldruschen. Fattigdomen i Öna hade triggat honom till rikedom. Han reste som väldigt ung, 12-13 år ut i världen. England – Australien – Nya Zeeland – Haiti – California – Seattle. Han blev kvar i Seattle på sin väg till Alaska. I Seattle såg han till att bli nybyggare ute vid Stilla Havskusten där enbart indianer höll till. När man läser om detta tror man inte sina ögon, kan den lilla grabben fixat allt detta, svaret är ja, och han lyckades bli en etablerad man först i Mora, en ort han grundade, och senare i Port Angelas i Washington State. Vi återkommer till detaljer i hans möten med indianer, affärer och uppdrag han fick där ute i vildmarken. Han var en riktig affärsman och gjorde lyckade affärer med indianerna och andra där ute vid Stillahavskusten. Olofs goda relationer med indianerna slutade med att han år 1923 blev invald som medlen i Quillaystammen och fick namnet Barth-Ar-Kell, Vita Björnen. Han blev ”hedershövding” i stammen.
Olof hade god kontakt med Gerda Boethiüs, senare chef för Zornmuseet och de hade tät brevväxling, bl.a. inför byggnationen av museet. Olof var en stor sponsor till museebygget. Gerda och Olof hade tät brevväxling. Jag har skannat de flesta av dessa brev och citerar Olofs text i ett av breven innan jag går vidare i min berättelse:
”Jag är bara en fattig bondpojke född i Öna. Jag minns när jag kom till småskolan första dagen så var jag trasig, (kanhända smutsig också) och lärarinnan ställde mig ut i ett hörn att skämmas. Det tyckte jag inte om och blev ostyrig och vild och ville inte lära mig min läxan så hon satte mig på skambänken.
Jag vandrade ut i den stora världen helt ung, mellan 12-13 år, och lärde att det tar kunskap, bildning, flit, sparsamhet, ärlighet och gott uppförande att vinna framsteg här i världen.”
Sedan beskriver han i detta brev vad han varit med om dittills i livet, i väldigt stora drag förstås.
Jag blev alltmer nyfiken på platsen Mora i Washington som grundats av Krång Olof. Jag gick in på Google Earth och hittade plötsligt Mora Road och kunde följa den vägen ut mot kusten från Forks. Det såg så fint ut och intresset steg. Jag visste inte att det var så fina vägar där i området ut till kusten. Jag pratade med Bertil Skeri från Mora som varit där. Nästan av en slump hamnade de där när de bilat från Port Angeles ut mot kusten. Det var så fina omgivningar berömde han. Jag tänkte, ”dit måste jag” och en planering börjades, det tog lång tid innan jag/vi kom till skott. Det gällde även att övertyga Christina om hur fint och spännande det skulle bli att resa dit. Inte nog med fina omgivningar, Olof hade ättlingar boende nära Port Angeles i orten Sequim. Kanske ett besök? Det blir ofta en resa när man fyller jämna år, där fick jag till det. 70 år kunde firas i Mora, Washington, USA. 2018 slog vi till.
Fotografering och dokumentation tillhör mina intressen och berättelsen om vår resa bygger på bilder. Jag ska försöka begränsa mitt snack som ofta kan bli lite för detaljerat.
Först några bilder från Google Earth och Street View på Mora Road.
Nu gick jag lite fort fram. Måste starta med vår resa till USA. Kompisarna i Mora Lennart med fru Birgitta hade länge pratat om att resa till Alaska. Lennart har släkt där. OK, då kan vi kanske åka tillsammans, åtminstone till Seattle och hem därifrån igen. Så blev det, de valde Alaska och vi Port Angeles – Mora. Vi umgicks på hemvägen någon dag i Seattle. Fin stad!
Christina och jag tog buss, inklusive färja, från flygplatsen i Seattle till Port Angeles för att där hyra bil. En natt i Port Angeles, och sedan vidare till Mora i Krång Olof Ericksons fotspår. Han hade ju gjort en vådlig första resa till till sin ”erhållna” homestead ute vid Stillahavskusten. Ett markstycke att bruka efter egen förmåga. Jag hade ”forskat” i hans ”resa” och vi bilade så nära den som möjligt. Vi hade bokat boende ute vid kusten nära Mora och Forks. Manitou Lodge hette anläggningen vi bodde på i några dagar..
Den mark som Olof fått sig tilldelad låg ute vid kusten i indianernas land. Få ”vita” hade varit där. Det skrämde tydligen inte Önasonen som började sin ”promenad” på mestadels obefintliga stigar. Han hade en karta att gå efter. Vattendragen hjälpte honom att hitta fram. Vandringen tog 4-5 dagar. En sådan tur i vildaste natur är det nog inte många nutidsmänniskor som ger sig på frivilligt. Det går idag en väg i princip utmed Olofs vandringsled. Inte alls i detalj men i rätt riktning och utmed flera vattendrag. Jag imponerades av bergen han skulle passera till fots, se bilden nedan. Det kändes spännande att var nära de platser Olof vandrat på i sin ungdom, väldigt häftigt tyckte och tycker jag.
Terrängen över bergen var inte lättframkomlig. Ibland stigar som indianerna använde som transportleder på jakt m.m. Men i huvudsak var det bara att följa vattendrag eller gå obanat. Här ett par bilder från Pysht river.
Det var en fin bilfärd över bergen och fram till Stilla havskusten. Det blå havet visade sig efter ca 60 km.
Vi hade bokat rum på det lilla boendet Manitou Lodge. Bara namnet. Vi åkte från från den lilla orten Forks på Mora road och hittade boendet nära Stilla havet. Ett annorlunda ställe, självhushåll mitt ute i skogen kan man säga. Rejält annorlunda och spännande.
Vad gjorde vi där i Moratrakten. Jo, vi bilade runt i omgivningarna och naturligtvis var vi ut på vandring. Det fanns leder ut till tre olika beaches.
Närmast hade vi till Rialto beach som även nämns i boken om Vita Björn. Vi tog promenader där ner på den ”vilda” stranden. Inte direkt badvänligt som många andra.
Några svartvita bilder som blev lite extra dramatiska.
Vi avslutar bilderna från Rialto beach med en kvällsbild
På andra sidan ”Mora” ligger indiansamhället La Push. Det var som sagt där på andra sidan Quillayute river indianerna höll till på Olofs tid. Där är ett samhälle där även idag, ett indianreservat. Vi besökte den lite annorlunda platsen.
Begravningsplatsen i La Push
På bilden under ser ni byn La Push bakom timmerbråtena. Till höger en känd historisk ö, James Island. Den var känd för att vara ”försvarsfort” för indianerna i La Push. De var förberedda på att vid anfall ta sig ut dit och på stigar ta sig till toppen. De hade stora stenbumlingar i beredskap att rulla ner på fienden. De kokade även vatten däruppe och hällde ner över anfallarna. Det fungerade bra och de fick oftast vara i fred. Vidare hade man ön som en begravningsplats/kyrkogård. Man hissade upp insvepta lik i trädkronorna och lät dem förmultna där. Det berättas om detta i boken om Vita Björn.
Fanns det mer spår av Mora i trakterna? Jag har nämnt Mora road och den blev en favoritbild från utfarten från Manitou Lodge.
Vi åkte som sagt kring i trakterna kring Mora och såg en del att ta kort på.
Det är dags att visa några bilder från gamla tider som skapade nyfikenheten på orten Mora i Washington. Alla bilder vi visar här har koppling till vår kära Önason Krång Olof Erickson, K. O. Erickson som blev hans namn härute. Vi börjar med nybyggda Mora road.
Vi måste naturligtvis nämna att Olof satte namn på orten där han hade sin homestead. Han blev ansvarig för poststationen i området och tyckte att namnet skulle vara Mora, hans hemorts namn. Poststationen hette tidigare Boston men byttes till Mora. Ett bättre och tydligare namn tyckte Olof. Olof blev under många år ansvarig för tilldelningen av mark därute vid kusten. En betydande officiell person alltså. Affärerna skötte han bra och hade affärer på fyra platser ett tag. I Mora, La push, vid lake Ozette och en nära Forks.
Här en bild av affären vid sjön Ozette ganska nära Mora. På karta idag hittar man Erickson bay i Lake Ozette.
När vi ändå är i vid Ozette så vill jag visa några bilder från Cape Flattery. Det är en udde längst norrut där Pacific Oceon möter Juan De Fucasundet, viken som går in mot Seattle och är gräns mellan USA och Canada. När Olof båtledes skulle frakta material från Seattle till Mora var han tvungen att runda Cape Flattery. Där ute va havet inte alltid nådigt utan direkt livsfarligt att passera med båt. Olof skaffade sig en rätt stor båt så han klarade sig utan missöden där. Men närmare Mora vid kusten förliste han en gång och spolades upp på land. Där var det nära att affärerna var över. Några bilder från Cape Flattery.
På vägen ut till Cape Flattery stannade vid Neah Bay. En stad i ett stort indianreservat, Makah Indian Reservat. Vid lake Ozette, Olofs affärsområde ligger ett till reservat, Ozette Indian Reservat.
Nu får jag ge mig med historia från Mora. Det finns väldigt mycket mera. Men läsare kan få nog vet jag. Vi går mer till vår resa och vårt besök i Port Angeles, ca 8-10 mil in i landet från Mora.
Hur det än är påminns vi om Krång Olof även här. I staden finns en lekplats som donerats av Olof till staden på 1940-talet någon gång. Han gjorde samma sak i Mora och donerade 1951 lekparken Vita Björn vid Kyrkan till Moras Barn. Den sköts numera av kyrkan.
Vi träffade som jag nämnt ättlingar till Olof i Sequim nära Port Angeles. Vi bodde över hos Anne och Daniel Erickson en natt och de visade oss runt i staden. Mycket värdefullt. Daniel var barnbarns barn eller kanske en generation till bakåt. Jag är osäker. Får kolla upp.
Stora delar av området i närheten av Port Angeles och ut till kusten tillhör Olympic National Park. Nationalparken täcker ett jättestort område. Ett vackert bergsområde m.m. Det var president Theodore Roosevelt som skapade parken som ett monument 1909. President Franklin D Roosevelt uppgraderade 1938 området till en nationalpark. Presidenter med bra ”framförhållning”. Så värdefulla naturområden idag. Vi besökte parken och Hurricane Hill några mil från Port Angeles. Kanonfint.
Resan närmar sig sitt slut och vi tog buss och färja åter till Seattle. Umgicks med Birgitta och Lennart där före hemfärd till Svedala.
Det var en väldigt lyckad resa vi gjorde. Mycket återstår att visa och berätta om. Men vi stannar här denna gång och avslutar med att återvända till huvudämnet, Krång Olof Erickson. Olof var en stor sponsor och donator både i USA och i Sverige. Han donerade pengar i Mora bl.a. till Scoutrörelsen, Mora Hemslöjd, Zornmuseet, Vita Björns lekpark m.m.
Som erkänsla för sina insatser för Sverige och i USA fick Olof utmärkelser som Kungliga Vasaorden, Svenska Röda Korsets förtjänstmedalj, Nordstjärneorden m.fl.
Tack för denna gång. Inlägget kan komma att kompletteras.
MoraOwe 