Cykeltur i fagra Rättviksbyar

Jag hade sett en del intressanta platser i Rättvik på gamla vykort, bl.a. från Kungshol och Backa. Jag har tidigare sett att det verkar gå bra att cykla nere från Rättvik och upp till Boda t.ex. Det var bara att studera kartan och ge sig ut på en tur med Christina. GPS i mobilen på styret och turen startade vid IK Jarls Klubbstuga.

Nyanlända till IK Jarls klubbstuga.

Två fina kort, spännande att se hur det ser ut idag. Vi rullade ner till Kungsholn och den gamla kvarnen vid Enån.

Kungshol, en fin plats där IOGT scouter har en anläggning. Ganska okänd plats kan jag tro.
Grillplats Kungshol

Namnet Kungshol ska ha kommit från att man trodde att en kung var begraven i den stora kulle som ligger där vid ån. Ni ser grillplatsen på bilden som ligger uppe på ”högen”. Det var en skröna har man konstaterat i modernare tider.

Några av husen vid Kungshol. Till vänster utanför bild finns fler byggnader för scouterna.

Vi trampade vidare och kom till en annan fin undanskymd plats vid ån. Vinteråkvarn står det på kartan. En stor gård där vi cyklade igenom gårdstunet. Vi nådde en rätt stor damm. Se bild.

Dammen vid Vinterå

Vi åkte vidare och Ensro var nästa stopp. Där var jag på SMU, missionsförsamlingens scouter, på 50 talet, läger. Kul att återse platsen vid Ensen. Där passade det med fika, lugnt och fint.

På vägen till Ensro körde vi på en skogsväg ner till Enskvarnen och passerade Båtstjärnen och Brunnarna.

Vi tittade oss omkring vid lägergården Ensro och vissa minnen dök upp. En hel del var nytt sedan ”min” tid. Ett litet kapell t.ex.

Turen gick vidare, en lite stimmig bit på väg 301, men snabbt in i lugnet igen mot Östbjörka. Matsgården har vi besökt tidigare så det blev bara att rulla igenom den fina byn mot Backa. Men några bilder fick det bli även här.

Det är väldigt bra att ha en karta med GPS på styret. Då man kan välja lite småvägar och ändå inte hamna fel. Här vid infarten till Backa.

Fin liten skogsväg mot stora ”Backavägen”

Väl framme i Backa såg vi Hosjön och påmindes om det gamla vykortet som ni såg i början. Vi letade efter fotografens plats men lyckades inte. Ville inte åka in på gårdarna och störa. Men vi passerade bystugan och åkte in till Sparfgården och tog några bilder ner mot Hosjön.

En vådligt fin utsikt var det vid Sparfgården. En mycket gammal gård vad jag förstår. Fina vyer.

Apropå Sparfgården råkade jag ha ett vykort därifrån på Sparfmor i stugan. Vykortet är skrivet i Backa 3 juli 1918. Till Elin Persson i Lilla Klingsbo, Strandvik. Inget avsändarnamn. Men hon skriver att vi ska ha ungdomsmöte på söndag med Leksands och Moras ungdomskretsar. Elin hälsas välkommen och hälsar ”Ajö så länge”.

Via Sätra hamnade vi åter i IK Jarls Klubbstuga.

Jag måste ge en eloge till dom som jobbar med cykelleder och liknande i Rättvik. Informationstavlan vid klubbstugan var kanon. Mycket bra info för besökare som har noll koll. Nu följde inte vi någon tur utan hade en egen plan. Men ändå tack för fin information och märkning, vi såg en hel del. Verkade välmärkt.

En väldig fin dag var slut och njöt av lite mat nere i Rättvik på Big Street Bar, tror jag den hette.

Avslutar med en Backabild, sista bilden kommer först vid Facebookvisning.

Turisbyråernas nedläggning i Dalarna

Jag läser nu och hör ifrågasättandet av stängning av turistbyråerna i Visit Dalarnas regi. Jag har skrivit om det tidigare men blir inte klok på hur man tänker. De ska ersättas av servicepoints vilket jag inte är helt insatt i, ska kolla upp det. Om det är personer med bred och djup lokal kunskap så kan jag köpa det. Om man gör bra reklam för det så att våra besökare får kläm på att de finns förstås.

Gammal turisbyråbild från Mora

Annars har jag svårt att ta till mig förändringen. Tänker på våra kommuner här i Norra Dalarna då jag känner dessa mest. Alla dessa guldkorn vi har som inte alls finns utlagda på nätet i någon slags sökordning. Dom finns där i hundratal och är man nyfiken och intresserad av dylikt så bör man ha någon att prata med och få tips av. Vad önskar du, ska ni vandra, ska ni cykla, ska ni bila, hur mycket orkar ni, hur långt borta från centrala delar, terräng, vyer, vägar, omgivningarna, fiske, övernattning — det finns oändligt med frågor som oftast kräver personlig kontakt, och kunnande naturligtvis från kontaktpersonen.

Jag är mycket inblandad i den här typen av besök, naturturism, hos oss och ser den i klart ökande. Nyfikenheten ökar och allt behöver inte vara förutbestämt. Ge oss råd bara, så botaniserar vi lite själva. Jag envisas med att tro det är det som blir mer spännande i våra trakter framöver. Naturturism med vägledning av olika grad.

När det gäller våra traditionella besöksmål behöver vi inte vara oroliga, dom finns på nätet och där är väl t.o.m. servicepoints onödiga.

Utvecklar inte mer här nu, men som sagt, för att ligga i framkant inom besöksnäringen så tycker jag att vi tvärsemot Visit Dalarnas grepp, under turistsäsong ska ”anställa/använda” lokala kunskapsbanker från erfarna och kunniga personer. Guider inom olika områden och i olika omfattning. Från råd till guidning ut i naturens många säregna och ofta okända ”pärlor”.

Besöksnäringen är så bred och kraven så olika, men nog tycker jag att man backar in i framtiden när man tar bort personliga möten och därmed spridning av det lokala inom varje område.

En tur till Lödderåns anhalt

Vi fick höra talas en by eller fäbod/plats som hette någonting med Lödde…. Det skulle finnas några husgrunder kvar och knappt det. Platsen skulle ligga borta mot Brintbodarna. Vi hade inget för oss och kvällen såg ut att bli fin – så vi bilade iväg mot Södra Venjan eller Söromsjöbygden som är ett mycket vackrare namn. Där skulle platsen ligga. Vi är inte i Brintbodarna så ofta, där passerar man ju bara när man åker åt Vansbrohållet. Vi åkte runt lite och letade efter spåren av gamla järnvägen mellan Brintbodarna och Malung. Vi hade nämligen googlat lite och räknat ut att platsen vi letar efter bör vara Lödderåns anhalt. Ett litet samhälle som byggdes upp efter det att järnvägen byggts mellan Brintbodarna och Malung. Banan öppnades för trafik den 15 september 1892. Vi åkte som sagt runt på lite sightseeing i Brintbodarna och grannen Finnbodarna innan vi åkte på vägen som byggts på den gamla banvallen mot Malung.

I ärlighetens namn var våra kunskaper inte stora nät det gällde den gamla järnvägssträckningen till Malung. Nog visste jag att den funnits, men inte mycket mer. Spännande skulle det bli och vi åkte iväg för att ev. finna Lödderåns anhalt. Järnvägen blev ju inte långvarig med anledning av att järnväg drogs mellan Vansbro och Malung. Trafiken på ”vår” väg drogs in 1934 och rälsen revs upp ganska omgående. Banvallen blev så småningom bilväg och 1939 var den i så gott skicka att den kallades för landsväg. Det stod inte på vi stötte på en banvaktstuga.

Banvaktstugan som behållits och blivit ett fint litet fritidshus.
Stugan hade en konstruktion av fönsterfodren som en oteknisk inte begrep sig på

Vi åkte vidare men såg på kartan en som det såg ut fin plats som hette Lödrogsnäs. Den låg så fint omgärdad av vatten. Vi parkerade bilden och vandrade runt Ljustjärn, en överkomlig promenad i kvällssolen tyckte vi.

Jag fick en så fin bild vid Vanån som låg alldeles intill Ljustjärnen.

Vi återvände till ”banvallsvägen”och det stod inte på vi hittade en informationsskylt om Lödderåns anhalt.

Information om Lödderåns anhalt.

På den lilla platsen som byggdes upp där i ”vildmarken” var det under en period full verksamhet. Där fanns en tid tjärfabrik, torvfabrik, sågverk m.m. Här några informationsbilder som fanns på baksidan av informationstavlan. En person som särskilt måste nämnas i dessa sammanhang är Olle Johnsson från Gövunda. Han har verkligen lyckats med alla sorters dokumentation av platserna i Söromsjöbygden. Fler personer nämns på informationstavlan, liksom ”sponsorerna”.

Järnvägen
Torvströfabriken
Hallgrens tjärfabrik

Vi knallade runt en stund vid anhalten, hållplatsen och kände i vårkvällen aningar om det liv som en gång fanns på platsen. Tystare än tyst, så det var bara att använda fantasin.

Raka vägen, tåget skulle inte ta sig fram i kurvor.

När jag läser boken av Olle Johnsson så kommer jag till det avsnitt som ger djupast intryck på mig. Det är Maja-Christina Hallgren, gift Ståhl, 1925 – 2003, som berättar om sin uppväxt och liv där vid Lödderåns anhalt. Det känns i hela kroppen när hon berättar om hur hon kämpat på alla de vis. Skolgången, med långa skidturer i sträng kyla. Promenader varje vecka när hennes skola låg i Landbobyn. Gick varje helg de 10 km genom skogen ner till måndagen och hem på lördagen. Jag utgår från att de gick i skolan 6 dagar i veckan. Hon var inackorderad i Landbobyn. Hon berättar om mjölkhämtning på skidor i Brintbodarna i stark kyla. De första skolåren åkte hon tåg till skolan i Gävunda, byte i Brintbodarna. När tåget upphörde blev det Landbobyn som sagt och inackordering. Hennes äldre syskon gick i skolan i Finngruvan och gick eller åkte skidor dagligen från hemmet i Lödderån.

Här några bilder från på familjen Hallgren.

Hur många vedermödor Maja-Christina än berättar om så beskriver hon en lycklig barndom, köpeleksaker och liknande saknade hon inte. Det fanns så mycket annat att ta sig för. Hästen Grålle, kon Randa och katten var hennes kära vänner. Stor sorg när Grålle gick bort. Pappa hade köpt honom i Vansbro då han sett så eländig ut. Grålle ”jobbade” åt familjen i ett 20-tal år.

Jag får avsluta Maja-Christinas berättelse med det hon skrev ner efter det att sista tåget passerat sommaren 1934, då de blev mer eller mindre isolerade ett bra tag framöver.

Sista bilden på vår tur från Lödderåns anhalt, själva ån som gav namnet till platsen.

Vårt nästa stopp blev disponentvillan eller Lövgrensvillan. Det lite annorlunda huset står kvar och ägs av Kättbo Byamän om jag är rätt underrättad. Förmodligen är jaktstuga den mesta användningen.

Disponentvillan

Vår lilla resa började nå sitt slut, men en plats till måste vi stanna vid, banvaktstugan vid Bötå, banans högsta punkt.

Bötå banvaktsstuga, förmodligen även den kanske mest använd till jakt idag. Jordkällare och brunn finns i anslutning till huset. Hit var det svårt att få någon familj som ville bo någon längre tid. Ödsligheten påtagande. Men älg och fågel fanns att äta om man hade de ”anlagen”.

Vår lilla resa fortsatte fram till Öje och därifrån högersväng mot Mora. En givande kväll som påminner om andra tider. Ändå är det inte så länge sedan. Våra unga skulle knappast tro på det vi berättar om vi beskriver det liv som kanske deras far eller morföräldrar levt. Eller generationen före definitivt.

Sista bilden får allt bli på Majja-Christina med dragspel. Hon gillade inte namnet Maja och fyllde därför på med andranamnet Christina. Jag blev förtjust i Maja-Christina som var ”tuff” och speciell.

Tack Olle Johnsson som sammanställt så mycket i boken om Brintbodarna och Lödderåns anhalt.

Maja-Christina spelar på järnvägsbron över Lödderån.

Vandring till Ejheden i Furudal

Vi fick en inbjudan, en gammal vandringsled skulle nyinvigas i trakter vi aldrig varit, någon mil norr om Furudal. Slutmålet var ”ödebyn” Ejheden, numera naturskön plats för fiskare och vandrare. Den gamla leden är märkt från Hermansborg och är totalt 17 km. Vi nöjde oss med 8 km. Inte helt lätt att gå där, men den är snart ”uppgången” igen.

Arrangörerna för det hela var Guidefathers, Green Owl, SVEASKOG, Marcusgård och Snitths Hantverksbageri. SVEASKOG har anlagt och sköter den Ekopark i området där vandringen gick och där Guidfathers har sin anläggning i Ejheden.

Nu börjar vi vandringen mot Ejheden på den gamla leden. Vi återkommer till presentation av slutmålet.

Ägaren av Guidefathers AB och ledaren för dagen, Olle Vixner Hybinette, hade sett stigen på en gammal generalstabskarta från 1911. Jag letade fram den, visst, där låg den fina stigen från Hermansbodarna till Ejheden. Duktige ”stigfinnaren” och pappa Bengt fann den i naturen, strongt. Fint med de historiska vingslagen på turen.

Generalstabskartan där leden drar fram över Älgkosberget , närmare 400 m.ö.h. fram till byn med skolhus, Ejheden. Leden vi gick kom nere från vänster och gick ihop med en annan led vid Amsterdamm, en flottningsdamm från forna tider.

Vi samlades i Furudal, ca 25 personer, och tog oss i karavan till utgångsplatsen.

Vi började knalla på och det var omväxlande terräng, sten rikt förekommande. Rätt obanat av naturliga skäl men den gamla stigen ”dök upp” här och där. Första anhalt, längre stopp, var lunchintag vid en myr i söderläge, Stormyren.

Vi gick vidare och kom så småningom fram till Amsterdamm. En gammal lång damm som användes för flottningen. Här kom vi ihop med en annan gammal led och stigen blev bättre. Björnspår här, och Varglav längre fram.

Vid Amsterdamm såg vi enligt uppgift spår av björn. Björnen river i barken så att kådan ska komma fram. Gott att slicka i sig och nyttigt.

Vi hade gått ungefär halva och Ole varnade oss för en rejäl stigning upp på Älgkosberget. Det var inte så farligt. Uppe på höjden fick vi fin utsikt och vi tog en paus. Olles syster Linda läste ur en artikel från 1918 hur skogvaktare Nils Gyllensvärd beskriver sin vandring på ”vår” stig. Han var på väg till Storejen för att fiska. Där fanns väldigt gott om den varan.

Syskonen Linda och Olle på Älgkosberget, inget annat! Linda läser artikeln från nätet. Här fanns täckning, men inte WIFI som önskades av den yngsta deltagaren, 9 år.

Det fanns många sevärdheter som sagt och kunnigt folk informerade. Den fridlysta Varglaven såg vi. Laven växer på torr hård ved i öppna lägen. Finns mest i Norra Dalarna och Härjedalen numera. Jag såg förresten en gång Varglav på den s.k. Kungsladan vid familjen Lindbergs gård i Ulvsjö.

Varglav

Vi tar ytterligare några vandringsbilder från ”nerfarten” till Ejheden där kaffet och kakan väntade.

Vi var efter närmare fyra timmar nere vid Ejheden. En by från 1820-talet. Under perioden 1881-1890 bodde här ca 100 personer. Ejheden befolkades av inflyttare från Ovanåker, Björkberg, Alfta och Håva. De hade delvis finskt blod. Kyrkogården tillkom vid 1840-talets slut på dämningsvallen av isälvsgrus vid Storejens södra strand. Ett fint kulturminne att besöka. Prästen kom en gång varje år till byn och då hade man vid nedgrävningen av de döda satt en trätrumma ner mot kistan där prästen kunde föra ner de tre skovlarna med jord som tillhör begravningsakten.

Skola kom till byn 1850 och bildade tillsammans med Håven en skolrote. Gemensam lärare och sammanlagt 10 veckors undervisning, hälften i vardera byn. Skolhuset finns kvar och ytterligare några gårdar. 1919 när Karl-Erik Forslund var på besök fanns tre ödegårdar, tre bebodda gårdar samt skolhuset.

Några bilder från ”byn”. I dagsläget övernattningsstugor, bastu m.m. för fiskare, vandrare och andra naturälskare.

Platsen för byn en gång, Lillejen med kanalenen till Storejen.

Den fina turen börjar närma sig sitt slut och det goda kaffet med hembakt satt verkligen fint. Olle kan mycket, även proffs på fiol, och han tog två stämningsfulla låtar vid kaffeelden.

Stämningsfull avslutning.

Vi nämnde att området är en Ekopark. Nere vid sjön fanns en minnessten, soffa, uppsatt av SVEASKOG 2007.

Minnesstenen från 2007.

Nöjda påbörjade vi vår hemfärd. En annorlunda och fin dag var över.

Sista bilden, brukar komma först vid FB-delning.

Caféer och konditorier i Mora

Fika är ju väldigt populärt nu som förr, kanske mer numera. Själv har jag en lång fikaerfarenhet. Startade tidigt med föräldrarna, men då var det mer att ta bilen och göra en utflykt en kortare bit. Ta fram fikakorgen vid någon timmervälta någon mil från Mora. En höjdare.

Senare var det kondis eller café som gällde. Redan vid 12-årsåldern kanske. Jag sysslar med gamla bilder, vykort och annat och ser ofta skyltar med Café/Konditori. Många lite modernare och många i gamla Mora. Jag tänkte därför att jag ska ge exempel på gamla cafeér som jag sett på bild, varit på eller bara hört talas om via gamla telefonkataloger, annonser eller annat. Även lite nyare får komma med.

Det här är ingen fullständig förteckning. Den kommer att komplettera med tips från er och korrigering av sakfel blir det. Bloggen kommer att uppdateras men har som sagt ingen ambition att vara fullständig och perfekt. Många av bilderna är från Mora bygdearkiv, Vykortsböcker av Bullas Jansson och Jansson och Eriksson. Andra är vykort och en del har jag tagit.

Jag måste tacka er som varit med och hjälpt till på olika sätt, bl.a. Håkan Nilsson, Mikael Norlin, Anneli Larsson, Bullas Jansson, Per Wikstrand m.fl. Mer hjälp behövs framöver för att komplettera inventeringen, hoppas på fler kontakter och tips, bilder m.m. Det här har varit roligt men tagit sin tid. Kul och viktigt med dokumentation och jag trivs bäst när jag får visa upp det jag har och kommer över i bildväg.

Det är lämpligt att börja på Moras huvudgata, nu som då, Kyrkogatan. Vi börjar med några från mer ”modern” tid och går sedan bakåt och framåt i tiden.

Café Centrum

Här är väl det ställe jag får kalla för mitt premiärfik, Centrum Café i Mora Tidnings hus på Kyrkogatan. Här knallade vi in på 50-talet som unga grabbar, (tjejerna hade inte riktigt kommit in i bilden än) och fikade, spännande värre. Vi spelade Rock Around The Clock med Bill Haley på den lilla skivspelaren, tror det kostade 25 öre, med det var det värt. Man beställde vid bordet om jag minns rätt. Servitrisen hade besök av beundrare i köket såg vi, som sagt spännande tider var det.

Centrum var ju raggarnas och de äldres plats så vi var lite av utbölingar. Om något år drog vi oss uppåt på gatan några hundra meter. Där låg det gamla konditoriet Verners med sina goda bakverk och servering. Stället hette för en kortare period på 60-talet Fricks Konditori och det blev vårt tillhåll några år.

De mer avancerade grabbarna och tjejerna födda runt 1945 -46 hade sina stambord ut mot gatan. Bullis, Kruse, Bergström m.fl. Vi andra fick hålla oss längre in i lokalen tills vi så småningom avancerade fram till fönstren. Jukebox även där naturligtvis, lite större och Elvis och Tommy började komma in i bilden.

Fricks Kondis som låg i det s.k. Posthuset. Tidigare Verners. Till och med godisautomat utanför.

Eftersom vi mitt emot Posthuset där Fricks låg en gång i tiden hade ett café som hette Erik Edlinds Café och Bageri så tar vi med det här. Det låg i huset ut åt gatan där Jonssons Möbler en gång kom att inrymmas. Vykortet ni ser nedan är målat av konstnären Bror Bodingh. Han besökte Mora 1906 och framställde vykort till ett pris av 4 kr för 50 st. Vykortet är poststämplat 1906 så med säkerhet vet vi att Edlinds Café låg där då.

Många minnen dyker upp, men alltfler kommer med vårt avancemang uppför gatan, nu var det Helmers som gällde. Fanns inget bättre. Även där startade vi på 60-talet som kycklingar. Det gamla gardet med Bosse Backlund, Roffe Nilsson, Hasse Borg, Nisse ”Assa” Markusson, Westerling och många fler. Det kan komma fler namn senare. Det var ofta samling där till helgen före dansen på Sollerön och Östnor (Valhall). De stora grabbarna kunde ha viss förstärkning i läsken. Rose-Marie och senare fru Sund såg mellan fingrarna. På juke-boxen minns jag särskilt Lyckliga Gatan med Anna-Lena Löfgren. Helmers har en lång historia och startade i O Carlssons fastighet längre upp på gatan, senare Mora-Nisses Sport m.m.

Här ser ni interiör från första Helmers i O Carlssons hus. Först bank här, Mora Folkbank, sedan Helmers, Mora-Nisses Sport, Blåklinten och Blomsterkullan idag.

Claesson som under en period ägde Helmers hade på 50-talet en filial, Rasta Café borta vid Hakonhuset, grannhuset. Enligt telefonkatalog från 1929var T Lundberginnehavare av Helmers, tel. 11.

Beskrivning av Helmers Konditori från 1939 ur bok om privata företag i Mora.
Fin gammal Helmersbild

Vi tillbringade väldigt mycket tid på Helmers och åkte t.o.m. dit på lunchrasterna under gymnasietiden. Hem en sväng och ofta ner igen mot kvällningen. Under hockeysäsong satt vi uppe i fönstren och tittade ner på Falu-Kurirens skyltfönster där Mora IK:s resultat visades på bortamatcherna. Ju fler som stod framför fönstret, desto bättre gick det för Mora. DalaDemokraten hade samma service längre ner på gatan, även Mora Tidning ett tag.

Numera har Helmers Konditori gått i graven och idag har ett matställe öppnat i lokalerna, Käk och Plock.

Vi får lämna Helmers här och går vidare uppåt gatan, ett knappt stenkast. Vi hamnar hos Mora Kaffestuga. Moras numera äldsta och genuina konditori. Efter Helmers, när övervåningen försvann m.m. blev det Kaffestugan för det mesta. Men kanske mer sporadiskt än Helmers som var vårt andra hem en period. Klart att vi varit på Helmers mycket till och från, även under de senaste åren med olika ägare. Försökt hjälpa till att hålla det igång, men nu som sagt, är det kört.

Ni ser Kaffestugans historia fram till 1939 nedan och under de senaste 20-30 åren har fiket växt ordentligt. Stor skillnad mot när vi började hänga där. Blomsteraffären bredvid togs i anspråk under ombyggnader. Andra våningen dock, är nog i rätt bra originaskick. Det är samma här som med Helmers, uteserveringarna är/var suveräna och Kaffestugans trädgårdsservering går inte av för hackor, med sin ”lekstuga”. 1939 ägdes caféet av ”Park Ture”, Ture Carlsson. Han hade för övrigt en filial, Park Café på Hamngatan i Bankhuset, byggt av Mälarprovinsens bank. Park Cafe´drevs 1929 av fru Ruth Karlsson.

Bild på bankhuset, 20-talet. Flygfoto av Oscar Bladh. Park Café hade uteservering på baksidan in mot gården. Fin bil på gården.

Här några bilder på Kaffestugan i Mora, först beskrivningen i 1939 års företagsprensentation.

Cigarrcity och Kaffestugan 1939

Enligt telefonkatalog från 1929 var fru Elsa Gröndal innehavare av Kaffestugan, tel. 82.

Vi avslutar presentationen med några modernare bilder från Mora Kaffestuga,

Under de sista åren har det varit underhållning vid trädgårdsserveringen, musik av olika slag.

Nu går vi vidare på Kyrkogatan och tillbaka i tiden. Vi börjar söderut.

Här en bild från Mäxhuset, Café och hembageri i gatuplanet och en biljardhall med café på andra våningen. Jag utgår från att det är två olika inrättningar. I det här huset sägs det Jussi Björling hållit till under en period då han var i Mora. Bodde även i O Carlssons hus längre upp på gatan enligt hörsägen.
Vi har tidigare presenterat Centrum Café i Mora tidnings hus. I äldre tider låg Mora Buffén med Café och matsal i lokalerna. 1929 hette innehavaren E. Björklund. En härlig bild på gamla Mora.
Samma byggnad/vy ser ni här, ännu längre bakåt i tiden. Häst och vagn på gatan. Nu ligger Vasa Café i lokalerna

Vi tar oss norrut på gatan och presenterar en firma som startade 1916, Hemgården som 1939 ägdes och drevs av Märtha Karlsson enligt boken om Moraföretag. Hemgårdens Kafé och Matsalar låg alldeles bredvid Johnssons Möblers fastighet, mer in på gården bredvid. (här är jag lite osäker, kanske får korrigeras). Om teorin håller är det Johnssons till vänster på bilden nedan.

Hemgårdens Kafé och Matsalar på Kyrkogatan.


Firma W. Lindquist, Hembageri & Kafé

Vi går vidare norrut och enligt 1939 års företagsbok låg Firma W. Lindquist, Hembageri & Kafé i ändan på en huslänga som låg bakom det två stora trähusen på Kyrkogatan, Mäxgården och Swengården. Ni ser längan på flygbilden. Lindquist startade sin konditorbana i Smiths bageri i Mora. Se nedan.

Lindquist Hembageri & Kafé i andra huslängan nerifrån i bild, på kortsidan mot Kyrkogatan.
Maria Smiths Café på Kyrkogatan till höger.

I ett hus granne med Templarlokalen (Apoteket idag ungefär) låg ett litet hus granne med det som blev Språngs färg. Huset som nästan stod ute i gatan.

Maria Smith drev bageri och caférörelse i huset sedan 1900, se skylten. Tidigare hade hon café i ett hus längre upp på gatan som brann ner 1900. Från 1924 hyrde maria ut bageriet och butiksdelen till Per Erik Svanström. 1927 renodlades verksamheten till bara bageri och blev traktens största och bröd levererades med tåg, buss och springpojkar på cykel.

En ännu äldre bild på Maria Smiths Café på Kyrkogatan, till höger.

Vi återvände en bit upp norrut på Kyrkogatan och träffar på ett företag som i företagsboken från 1939 heter J Johanssons kafe´och bageri.

I huset låg från början Mora Mjölkmagasin, en”saluhall” med mejerivaror och serveringsrum där kaffe och smörgåsar erbjöds. Makarna Mathilda och Johan Johansson tog över serveringen 1903, köper fastigheten och öppnar 1916 det bageri som i folkmun kallades Jockums.

Nu lämnar vi Kyrkogatan för den här gången och drar oss bort mot Badstugatan. Här stannar vi först till vid Bullas Café som låg i det stora trähuset, näst närmast kyrkogården utmed Badstugatan. Caféet var enligt uppgift igång vid sekelskiftet.

Det har även funnit ett Lunds Café. Det låg i det S.K. Lundska huset och drevs av Anna Lund. Hon drev även caféet vid Kråkbergs semestergård. Bild saknas än.

Vi har i alla fall fått in en annons från Moramässans katalog 1949. Det är Café Siljan bredvid kyrkan som annonserar. Det torde vara samma som Lunds Café.

I telefonkatalog från 1929 drevs Dala-Kafeét av Hanna Ohlsson med tfn 183.

Bullas café låg i det här huset utmed Badstugatan, ingång den ljusa dörren. Det var ett av originalet kapten Blombergs stamställen.
Här en bild där Bullas Café har fått en caféskylt uppsatt. Bild från Vasaloppstider.

I huset längre fram på gatan, en bit in på gården, låg Brogårds Konditori. Huset är kvar idag. Håkan Nilssons har sammanställt information om konditoriet:

Lite om Brogårds Konditori. Konditoriet drevs i det mindre av de två röda husen på Badstugatan. Det drevs av Frida Rylander f. Mörk under åren 1921-1923?Bageriet låg i källaren till det som idag är den gärdesgårdsinramade gården invid Andreasgården. Personerna på farstukvisten är fr. v. Maja Åslund, Maja Lind, Lisa Mörk, fotografen Oscar Persson från Evertsberg, Lina Mörk och Frida Rylander-Mörk. De två skyltarna finns kvar.

Ytterligare några bilder från Brogårds konditori och Café på Badstugatan.

Vi går över Badstubacksbron och tar vänster, där mittemot Tuvans kiosk låg en Mjölk- och matvaruaffär med innehavare Gerda Pettersson. När Gerda flyttade in till Tuvan öppnade Olga Blomkvist kafé i huset. Olgas kafé var populärt på 60-talet en period. Se bilden. Huset är kvar idag.

I det här huset låg Olga Blomkvists café, Öna mittemot Tuvans kiosk.
Gamla Olgas café i dagsläget i Öna.

Vi tar oss ut till Kråkberg i närheten av badstranden, där låg Kråkbergs Semesterhem. Inget café eller konditori direkt, men viss gick det att sommartid får sig en fika där. Stället drevs av Anna Lund.

Åter in till Mora och några fik där från 50-80-talet. Vi börjar med Ströms Konditori, känt för sina goda bakverk och var känt för att vara lite ”finare”. Man beställde bröd ute vid disken och blev sedan serverad inne i lokalerna. Senare var det självservering av kaffe/te. I dagsläget ligger restaurangen Helt Enkelt

Ströms Konditori bakom lastbilen.

Vi tar oss över bron tillbaka till centrum, neråt Fridhemsplan. En gång, troligen 60-talet låg det ett Cafe i ett av hyreshusen där, Teodors Konditori, Teodor Berglund, i gaveln mor Morkarlby skola. I lokalen låg Haglunds kappaffär under en period. De flyttade senare till dagens läge vid Fridhemsplan när Cederlunds Möbler lade ned verksamheten. Teodors hade en stamkund som kallades för ”Norsken”, i sin gröna speditionsoverall.

Pizzeria Primo låg i gamla Teodors länge, kom dit från bagerilokalen vid simhallen. Idag har vi Pizzeria Prima i lokalerna.

Vi vänder oss nu bort mot Norethållet och passerar utmed Strandgatan platsen där Strand Café sedan länge huserat. Det låg caféer i huset bredvid Gustaf Wasa hotell. Sedan länge och med olika ägare. Det jag av naturliga skäl kommer ihåg bäst är Strandcaféet mitt emot Mattsons Järn, de hade flipperspel på 60-talet. Vi spelade Lets dance med Chris Montez och tog en slät kopp för 40 öre nånting. Sånt är livet med Anita Lindblom gick bra även den. Vi stannade ofta där på väg hem från S.t Mikaelskolan, även på rasterna, håltimmarna, åkte vi dit. En känd innehavare var fru Sara Heimer. Senare kom Singoalla och hennes mor och ”skötte om oss”.

Uppgifter har kommit in på att det låg ett Café på Strandgatan som hette O Wallins Café. Kanske i samma hus som hotell Gustav Wasa. Eva Nordins farfar levde på ”åvstjördur” (kanterna pop skorporna). Hans far Olof var bagare och snickare och åkte till Amerika 1913. Så Cafét fanns i början av 1900-talet. Se Brödpåsen. I telefonkatalog från 1929 står att läsa att Maja Andersson drev Strand Cafe´. Telefon 252. Cigarrer och cigaretteer fanns till avsalu.

En bild jag tog 1975 när Karl Lärka hade vaknat inom mig. Med Strand Caféskylten.

Vi tar oss nu österut och kommer ut på Vasagatan. Där når vi Hakonhuset på höger sida och därefter ett hyreshus i tegel. Där på kortsidan låg en gång Rasta Café/Konditori. Elsie Hammarbäck drev caféet mellan åren 1964-1969. Rasta öppnades en gång av Cleasson, Helmers ägare, och det var en liten ”filial” till konditoriet på Kyrkogatan. Efter Rasta kom en djuraffär och numera frisersalong.

Rastas läge en gång.

Vi fortsätter Vasagatan fram och går in mot Mora Järnvägsstation. Där har kiosker och caféer funnits i olika former sedan järnvägen kom. Vi tar några bilder:

Vi ser på de första bilderna den s.k. Morastugan/Dalastugan som finns på många vykort. Den var tidigt på plats när järnvägen kom till Mora.

Morastugan eller Dalastugan med den första kiosken på plats. Det sägs att pelarna som håller upp verandan kommer från Mora kyrka när den restaurerades.
Interiör från Morastugan, mycket är kvar än idag i stugan vid Jöllen i Älvdalen.



Måste bara visa hur Morastugan ser ut idag. Den står uppe i Jöllen i Älvdalen, bredvid Bössbo fäbod. Om man svänger av över Jöllenbron från Lillhärdalsvägen från Älvdalen och åker mot Navardalen så har man huset snart på höger sida. Stugan flyttades först från Mora till trakten av Hökberg nere vid älven. Spjutmodammen skulle byggas och stugan blev dränkt om den inte flyttades. Så blev fallet och stugan är idag jaktstuga för familjen Barke.
Här har kiosken växt ordentligt och Morastugan är kvar. Kaffeservering står det på skylten och reklam finns för choklad, tobak och vatten. Denna byggnad står idag uppe på Älvgatan ihopbyggd med annat hus. Där på Älvgatan bodde en gång Isidor Jonsson, han köpte loss kiosken. Det blev ju en ny byggnad vid stationen 1939 som är kvar idag Järnvägskioskens Pizzeria, för övriga ritad av Isidor Jonsson sägs det.

För övrigt så hade jag mitt första springschasjobb där. Körde ut tidningar till Moras affärer och kiosker. Före moppeåldern, så det blev att trampa flakcykel.

Här ser ni den gamla Pressbyråkiosken idag, Järnvägskioskens Pizzeria.

Nu får vi allt dra oss över Noretbron och besöka den fina delen av Mora. Mikael Norlin har hjälpt mig med caféer på den sidan älven. Här text och bilder av Mikael:

Vad jag finner har det funnit tre kaffér i Noret. Loos , ”Tägt Mor” och
Jonssons.

Loos kaffe startade i samband med att Mora Lasarett byggdes 1912
av Lisbeth ”Lisa” Loo 1878 -1954 hon blev änka 1926. Lisa hade även Rum för resande, rikstelefon 160 år 1929. Rörelsen övertogs av
Ivar Eriksson 1899-1965  och hans hustru Agnes 1903-1974. Under Ivars tid
bedrevs bagerirörelse med en anställd Gunnar Olsson från Färnäs. Man idkade
kringresande brödförsäljning ( först på cykel sedan med liten skåpbil) och
Ivar kallades ” Bull Ivar” i byarna. På flygfotot syns bakom bageriet de
bikupor som gav honung till verksamheten. På fastigheten syns ett
tvåvåningshus som användes för rum till resande. Kaffekorgar levereades till
lasarettets personal och patienter. Ivar och Agnes bodde ovanpå kaffeet.
Verksamheten lades ned ca 1960.

Loos Café till höger i bild, till vänster om vägen till Orsa.
Loos Café i Mora-Noret.

Ungefär samtidigt som Lisa Loo öppnade började även ”Tägt Mor” och hennes
make Oscar Andersson café och bilstation. Mittemot Loos Café. I annons 1929 beskrivs stället som Nya bilstationen, med Tägt Oskar som innehavare.

Viss begravningsbyråverksamhet tycks ha förekommit. Konkurrensen blev för hård och efter en tid såldes fastigheten till Maja Olsson som enbart bedrev begravningsbyrå. Denna verksamhet övertogs senare av Kurt Lindblad.  Efter en tid flyttade verksamheten till annan plats i Noret och bedrivs idag av Kurts dotter. 



Ca 1905 startade Hanna Jonsson ett kafé i närheten av Norets
järnvägsstation. I källarvåningen hade hon ett bageri och till sin hjälp
hade hon en bagare vid namn Klang som sedemera blev måg hos Andes Hjelm .
Hanna avled i spanska sjukan. Andes Hjelm fortsatte verksamheten en tid
tills Hanna son Einar Jonsson övertog bageriverksamheten. Avvecklades 1957.
Jonssons limpor var välkända Kaffeet drevs under ett antal år av diverse
personer och lades ned i senare delen av 30-talet. Vi saknar bilder från Hannas kafé.

I 1939 år ”företagskatalog” noteras att Anders Hjelm även haft kafé, mjölk- och matvaruaffär på annan plats i Noret. I ”centrum” vid kooperativa, numera Claes Guld & Silver.

Vi närmar oss slutet av café och konditoriinventeringen för den här gången. Texten ska säkert korrigeras och fler ställen ska läggas till. Kanske ska vi försöka att ge oss i byarna.

Sista presentationen bir Röda Stugan på Lisselbygatan, numera Vasagatan. Huset är välbekant i Mora och är riktigt gammalt, oklart verkar det, men från tiden mellan 1840 och 1890 sägs det. Detta får nog korrigeras. I början av 1900-talet hade Madame Skoglund kaffe- och matservering där. Café var det även när jag var ung på 60-70 talen och tidigare som ni ser på bild. Auktionsfirma har varit där m.m. I dagsläget ä det kontoriserat.

Vi har en del namn på caféer och konditorier som vi måste forska mer på, t.ex.

Thyra Sundströms Café är ett annat ”okänt” konditori.

Vi tar på listan med två fik i ”utkanten”. Vid Kox Café står Anders Julin, basist i många orkestrar i Ovansiljan, bl.a. Roxy och Borgerts.

Det vore oförlåtligt att glömma bort ett av de senaste mest populära ställena i Mora, Café Zorn som öppnade 2016. Det gamla stallet blev ett godisställe för besökare och Moraborna i stället för kreaturen. Café med i White guide Café sedan starten.

Stallet under ombyggnad, rejäl sådan.

Två pinfärska bilder på två nya moderna cafékejor i Mora, Waynes Coffee och Espresso House.

Ett Cafe´som inte får glömmas bort är Cafe´ Röda stugan på Vasagatan. I det lilla huset som är kvar idag har många verksamheter hållit till. Bl.a. Hade T Sundström Cafe´ där 1929, telnr 346. Cafe´ har funnits mycket längre fram i tiden, 50-70-talen.

Sista bild blir en färgbild där Café Centrum ligger i Mora Tidnings hus. Sista bilden ska bli den som syns när man länkar till Facebook.

Mora Turistbyrå, nu och då

Jag är uppväxt väldigt ”nära” turistverksamheten i Mora. Mor min Ebba var en riktig servicemänniska med turism och välkomnande som signum. På 50- och 60-talen hyrde vi ut privatrum till turister hela sommaren. Kanske även 70-talet. Ett eller två rum stod alltid till turistbyråns förfogande. De besökande slank in på turistbyrån, var den nu låg, på skolområdet vid Strandenområdet, vid Strandgatan, Hotell Gustav Wasa, eller någon annanstans. Besökarna frågade efter privatrum och det ringde hemma hos oss, frågan var om det fanns något hyresledigt? Ofta ropade mor min till mig, ”kan du cykla före?”. Då kunde man ju tjäna en slant och jag slog oftast till. Turisterna visades oftast av turistbyråfolket till Frälsningsarme’n vid Fridhemsgatan. Dit hade jag cyklat och kollade efter bilnumret jag fått. Sen fick dom haka på mig och min cykel upp till Hästvägen 9. Trevligt minne!

Ebba blev så ”tjenis” med folket på turistbyrån att hon fick jobb där flera somrar.

Mor Ebba till höger på Mora turistbyrå, gissar 50-tal.

Turistbyrån var ju en rent kommunal verksamhet förr, innan Siljan Turism, Visit Dalarna m.m. Allt ordnades som sagt lokalt och uppfinningsrikedomen var stor, även om rumsförmedling och visning av sevärdheter dominerade. Eftersom mor min jobbade på byrån så åkte jag väl en del snålskjuts på de olika arrangemangen. En av höjdarna var att få följa med på de olika fäbodturerna som arrangerades under många år. Bäst var det att få åka med norrut mot Gutdalen och Hökberg. I Hökberg tog Mora-Nisse emot och berättade sina fängslande skidäventyr, främst i Vasaloppet eftersom vi stod ”vid spåret”. Han hade även en fin stuga där som bas för träningsturerna.

Här berättar Mora-Nisse för intresserade turister. Själv står jag med kameran och är helt tagen av idolen Nisses berättelser.

Turistbyrån hade som sagt många lokaliseringar, nere vid Hotell Gustav Wasa t.ex.

Här låg turistbyrån ett bra tag, i gamla Östbygge Handels lokaler. På övervåningen höll Fritidskontoret till, de då ansvariga för turistverksamheten.

Ett annat minne jag har från turistbyråtiden är aftonkryssningarna med Gustaf Wasa. Mycket folk jämt. Mat, dans och musik. Ibland t.o.m några överförfriskade som fick vila av sig ruset i en liten ”arrest” nere i båten. Spännande att se för en liten grabb. Men oftast väldigt städat naturligtvis.

Gustaf Wasa på tur, här i leksand på 60-talet.

Ytterligare några bilder från gamla tider innan vi går in på modern tid. Turistvärdinnor anställdes varje sommar som skötte guidning, var med på olika arrangemang m.m. Turismverksamhetet byggde på stark kunskap om bygden och initiativförmåga när det gällde att få igång olika typer av arrangemang. Som jag nämnt så fanns ju ”dragplåster/ambassadörer” av klass. En var ju Mora Nisse.

Turistbyrå modell 1968. Bör vara på Strandgatan

Som sagt, vi lämnar gamla tider. Under senare år har Siljan Turism och Visit Dalarna tagit över verksamheten, byrån har legat vid kajen ett bra tag, sedan i Järnvägsstationen och numera i Centrum mittemot kulturhuset.

Nu läser vi helt plötsligt, för de flesta av oss, att byråerna ska läggas ner och ersättas av service points på olika platser i kommunerna. Den huvudsakliga informationen ska erbjudas digitalt.

Digitalt gäller numera.

Jag förstår mycket väl att mycket på ett effektivt sätt kan skötas digitalt. Bokningar av alla slag, biljettförsäljningar, ”på gång” i kommunerna – kalendarium m.m.

Men, jag tror att nya service points blir väldigt viktiga. Alternativet till service points tycker jag är en turistbyrå med begränsat öppethållande.

Jag ser en annan nyfikenhet och intresse hos de ”nya” turisterna. De nöjer sig inte med att bara besöka sevärdheter eller ägna sin tid åt handel. Många gör det än, men förändring är på gång. Man vill nu allt mer ha en aktiv semester och göra något. Tuffa eller lindriga ”äventyr”, men inte passivt tittande, lyssnande dagen i ända. Eller som sagt, knalla runt i affärer som ofta är desamma i landets större orter.

Därför anser jag att vi lokalt ska ha ett stort kunnande i vad som finns att göra i vårt Mora. Eftersom jag jobbar med friluftsportalen Mora Outdoor så tycker jag att det är ett viktigt område där vi måste vara på tå. Även andra kulturella, traditionella och lite ”avvikande” aktiviteter ska vi erbjuda. Vår kunskap måste vara djup och bred, där har vi konkurrenskraften, vi blir omtalade för att ge goda råd. Då är det personliga mötet av stor betydelse för diskussioner och fördjupningar. Det går inte att digitalisera öga mot öga.

Jag tycker det är en slags ny dimension, från att rekommendera sevärdheter, sälja biljetter lokala produkter till att ge avancerad rådgivning, kanske ofta i samband med personlig guidning eller i mindre grupper. Då måste vi kunna ställa upp både digitalt/telefon och personliga möten. Vi måste aktivt visa upp oss och erbjuda tjänster. Vi måste ha ett ”personligt Mora” och förmedla erbjudanden som bygger på kunskap inom historia, kultur och geografi. Inga låga krav, men intressant för framtida besökare. Vi ska skilja oss från mängden.

Jag kanske tar i nu, men går igång på att försöka få till stånd förändring som verkligen är något nytt. Vi ”hankar oss fram” på alltför många områden tycker jag. Det här blev som tänkt var, från nostalgi till något nytt.

En modern sådan har ska vi ha, i huvudet på våra ambassadörer inom besöksnäringen och även digitalt så långt det nu går.

Jag avslutar med en trevlig bild, Ulla, Nils och Marianne. Sista bilden syns tydligen först på Facebook.

Ulla, Mora-Nisse och Marianne vid Strandens skolområde, entrén till Mora.

Vi måste behålla flera historiska årsringar

Mora Hotell och tingshuset 1917

Jag kommer ofta i kontakt med gamla byggnader och platser i Mora. I verkligheten och på gamla foton/vykort. Jag slås av hur många av dessa rivits eller förändrats utan större eftertanke eller ifrågasättande. Våra kulturmiljöer är en ändlig resurs som vi måste ta till vara i samhällsutvecklingen och vi måste värna om kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader.

   Vi har i Mora ett unikt byggnadsbestånd med gamla byar och medeltida timmerbyggnader. Vi har även byggnader av senare datum i byar och centralt som är värda att bevara för framtiden. Det görs i hög utsträckning av privata och av det allmänna, vilket givetvis är bra.

Men jag känner ändå att det numera är för lättvindigt att riva och i värsta fall ”asfaltera” igen den gamla platsen.

   Vi skapar idag tillsammans vår kulturmiljö. Vi tillför nya byggnader som en dag kommer minna Moras invånare om vår tid, våra ideal och värderingar. Byggnaderna i vår omgivning utgör en del av vårt gemensamma minne. De gamla byggnaderna berättar för oss att vi har våra rötter i en annan tid och detta behöver vi bli påminda om då och då. Vi får inte skapa minnesluckor för kommunens invånare.

   Vi behöver en framtida miljö med hög kvalitet, där de historiska årsringarna tagits tillvara. Risken är att utvecklingen leder till miljöer som består av en slumpmässig blandning av projekt formade utifrån olika exploatörers vinstintressen.

   Vår tids avtryck måste komplettera befintliga miljöer med respekt för kulturhistoriska, historiska, arkitektoniska och gröna värden och anpassas till platsens förutsättningar så att det gamla och det nya samspelar väl.

Jag lägger ofta ut bilder på gamla byggnader och gamla miljöer på Facebook på sidan ”Du vet att du är från Mora när…” och där kommer ofta synpunkter på att de fina gamla husen, ofta trähus, inte bevarats. Naturligtvis har detta inte varit möjligt i de flesta fall, men kanske ändå oftare än vad man lyckats med.  

    Jag ser framför mig att vi måste vara mer varsamma framöver, ekonomin/budgetar kan inte kortsiktigt styra allt. Kulturmiljövården måste få kosta i ett trivsamt framtida samhälle. Kanske vissa objekt kan läggas i malpåse med minimalt underhåll för att när pengar finns rustas och brukas eller bara utgöra en besöksplats för moderna människor. Visa historien för framtidens människor. Kanske kan pengar ”trollas fram” på olika sätt. Det går om viljan finns.

Parken där kommunalhuset står idag. Lejonvillan till höger är ett exempel på ett hus som man bestämt ska rivas. Det borde gå att rädda tycker många Morabor.
Länsmansgården 1920

Kulturhistoriska platser har också en stor betydelse för våra efterkommande. Platser som haft stor betydelse tidigare, jag tänker på ett exempel, det gamla tingsstället/Länsmansgården/gästgiveriet/i Mora-Noret som en gång i det närmaste var Moras centrum. Därifrån gick den gamla flottbron över till Broåkern och resande tog ofta in för vila på gästgiveriet. Mycket finns skrivet om den platsen, bl.a. att de högre herrar som en gång kom till Mora och skulle närvara vid ett av tingen i häxprocessen på 1600-talet övernattade där. Allt kring det området bör vi lyft fram och informera om. En kulturskatt som fortsatt bör vara i offentlig ägo då den utgör ett oskattbart minne över gamla tider. 

Mora-Noret med flottbron där den gamla Länsmansgården skymtar bland husen. Moras ”centrum”.

Ibland kan jag få känslan att jag kan bedömas som bakåtsträvare, men jag känner precis tvärtom, tänker mest framåt och på våra efterkommande.

   Som sagt, bevara flera historiska årsringar som påminner om vad som varit och hur det har sett ut i vår bygd en gång.  Kommande generationer kommer att tacka oss.

En unik färgbild, redan 1910, med Noretskolan på höjden.

Sjukhusbesök i Oman

Erfarenheterna staplas på varandra. Den senaste av det ovanligare slaget är ett sjukhusbesök på Sultan Qaboos Hospital i Salalah, Oman. Jag har varit helrisig sen vi kom hit för tre dagar sedan och i natt blev det knappt någon sömn. Luftrören helt ”täppta”. På rekommendation blev det taxi till stans offentliga sjukhus. Byggt av sultanen som nyss dött. Landets stora hjälte, Sultan Quaboos.

Taxikillen väntade på oss utanför i sin varma bil.

Små lappar som användes på min ”resa” genom sjukhuset.

Det gick väldigt fort att bli omhändertagen. Blodtryck, puls m.m. redan vid första kontakten. EKG snabbt och sedan fick jag någon slags medicin att andas in.

Till röntgen för en bild därefter. Snabbt som ögat.

Mot röntgen
”mottagningsrummet”

Beskeden blev bra och medicin skrevs ut. Visst prat om Coronavirus, men icke. Så bra service vi fick och snabbt. Vänliga människor till vår tjänst. Kanske inte det nyaste och finaste lokalerna och utrustningen, men effektivt.

Medicinen kvitteras ut, lågpris även här.

Jag fick i alla fall gå igenom ett test och problemet är väl en superförkylning som man helst inte ska ha på sin semester. Jag får väl förhoppningsvis trösta mig med en Morvinst över Modo ikväll.

Tack Sultan Qaboos för vård på ditt sjukhus.

Omans store omdanare. Från att varit ett stängt land på 70-talet är det öppet och alltmer utvecklat idag.

Vävskedshistoria från Oxberg.

Jag läser ur boken Dalarna i ord och bild från 1910 del sex. Författare är Anders Olsson.

Under avsnittet äldre binäringar kommer han in på otillräckligheten av avkastningen från ortens gamla huvudnäringar. Den tvingade inte blott till utvandring utan förorsakade en uppblomstring av binäringar. Tillverkningen av hemslöjdsprodukter var och blev en allt viktigare binäring. Varje by hade sin ”specialitet”. I Garsås tillverkades laggkärl, i Nusnäs, Färnäs och Noret andra snickeriarbeten, i Bonäs och Våmhus hår- och korgarbeten samt såll, rissel, spannar och laggkärl, varjämte man i Bonäs även pålade hjulningar, i Gopshus och Oxberg tillverkades vävskedar och laggkärl. I Hemus, Selja, Långlet, Östnor Öna och Kråkberg slutligen tillverkades ur och mässingskammar. Av alla dessa binäringar nådde ingen större ryktbarhet än urtillverkningen.

Vävskedar var ju även en av de större binäringarna i Älvdalen och det smittade av sig söderut till Oxberg som sagt. Anledningen till denna lilla ”artikel” är att jag har en så fin bild på min farfars far, Håll Anders Andersson, när han tillsammans med kamrater var på försäljningsresa bl.a. till Motala där de lät fotografera sig 1868. Tidigare visade i ett inlägg, men tål en repris.

Farfars far, Håll Anders Andersson från Oxberg nere till vänster, här 22 år.

Imponerande att de tog sig för att gå in till en fotograf och ta en bild 1868.

Vävskedsanknytningen fortsatte i släkten. Huruvida Håll Anders fortsatte inom gebitet förtäljer inte historien. Men hans son, min farfar, Håll Oscar Andersson 1877 – 1937, startade tillsammans med Gut Carl Andersson tillverkning i Oxbergs gamla skola 1904. 1909 började Oscar uppföra en ny fabrikslokal utmed vägen till Sälen. 1915 startade Oscars son Albin, min farbror, en livsmedelsbutik i den gamla fabriken som flyttat och övertagits av Oskars kollega Gut Karl.

Vävskedsfabriken under uppbyggnad i Oxberg. Huset till höger är bostadshuset där livsmedelshandeln startade. Vasaloppsvägen passerar. Flyttade ut till fabrikslokalen 1915. Min far Carl och hans syster Selma står med farmor Christina och farfar Oskar ute vid gården.

Farbror Albin med fru Mia jobbade på med lanthandeln och 1954 tog Albin över Mora Mekaniska Vävskedfabrik och fortsatte med tillverkning. Fabriken lades ner 1970 och lanthandeln nådde vägs ände 1978. Oxberg var en riktig vävskedsmetropol med många fabriker under en period. Det finns en kvar än idag med namnet GAV Glimåkra AB.

En annan fin bild från samma plats med bostadshuset och lanthandeln. Folk på väg från kyrkan kanske?

Järnvägsstängsel i Mora

En förmiddag när jag skulle cyklade ner ”på stan” och passerade Strandgatan såg jag att ett nytt högt grönt stängsel satts upp vid järnvägen mot Lomsmyren och Älvdalsbanan. Vad ända in i …… tänkte jag.

Jag vill genast klara ut att vi naturligtvis har olika åsikter om ett sådant ingrepp. Vissa ser det knappt eller bryr sig, andra är som jag och tycker det väldigt mycket förstör vår pärla Saxviken. Framförallt delen väster om hållplats Morastrand. De öppna ytorna ner mot Saxviken ”blockeras” och infarten på E45:an förändras kraftigt, liksom från ”Folkhögskolehållet” och Zorns Gammelgård.

Jag har på kommunen delvis jobbat med planering och på slutet var jag med i arbete med en centrumutvecklingsplan. Ett av huvudtemana var att i högre grad orientera oss mot vattnet, Saxviken. Det skulle vara många fina ”siktstråk” ner mot vattnet, glittrande vattenyta, båtar, stränder och holmar. Moras finaste plats som många kommuner är fulla av avund för. Besökare och ortsbor skulle få än mer fördel av det fina läget på Mora centrum vid vattnet.

Nu kommer detta staket, man kan nästan se det som att området är inhägnat, tillträde förbjudet. Många liknar det med ett fängelseområde, eller åtminstone förbjudet område. Jag citerar riksdagsman Peter Helander, ”höga nätstaket som förvandlar det vackra Mora till ett interneringsläger”.

Som många vet så går det inte många tåg mot Lomsmyren eller till Blyberg och på denna sträcka håller de väldigt låg fart. Här har mig veterligen inte hänt olyckor.

Mot Starbo.

Även från strandenområdet/kajen blir vyn förstörd, för båtar och turister som gillar att flanera nere på gångstråken. Attraktionen Dalahästen blir skymd.

Jag kan inte låta bli att citera Karl Erik Forslund som 1919, 100 år sedan, skrev följande i sin skriftserie ”Från källorna till havet”. ”Man måste förundra sig över hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora kunde liksom de flesta andra orter vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat det senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte och kantad av två järnvägar.”

I dagens läge försedd med inhägnad!

En bild från i våras, stängselfri.

Nu får vi hoppas att kommunen i förhandling med Trafikverket, som satt upp stängslet, kan komma överens om en förändring till det mycket bättre. Bäst är naturligtvis om stängslet togs bort på stora delar av området.

Vi får allt hoppas och tro att detta var en tillfällighet.

Jag skrev tidigare ett inlägg på FB-sidan Du vet att du är från Mora när.. och de allra flesta var väldigt missnöjda med Trafikverkets uppsättning, t.o.m. utan att informera eller söka bygglov, vilket troligen behövs.