Författare: moraowe

Statistiska Centralbyrån, SCB, har hjälpt kommunerna att göra s.k. medborgarundersökningar sedan år 2005. Jag jobbade med dessa frågor i kommunen och har därför ett särskilt intresse av dem. De utfördes ”på min tid” kanske inte varje år, men vartannat i alla fall.

Nu är resultatet från 2024 års undersökning klar. 1200 Morabor har tillfrågats och 410 deltog, 34%. De svarade på 128 frågor, bra gjort. Frågorna berörde olika ämnesområden och jag tänker ge kommentarer inom vissa områden där vi sticker ut lite, bra eller dåligt. Vi måste ha med oss i jämförelserna att Mora är en relativt liten kommun vilket troligen ger utslag i undersökningen

Jag är av den uppfattningen att om man beställer en sådan här undersökning så ska man följa upp resultatet ordentligt. Analysera det och vara transparent i alla frågor, även de med låga betyg. Det finns flera sådana. Bekymmersamt är det att frågor om förtroende och möjligheter till insyn och påverkan är så låga.

Skulle gärna se att kommunen presenterar en analys som gjorts tidigare. Media borde även vara intresserade och stämma av svar med ansvariga. Förvaltningarna i kommunen ska också ges svaren inom sina ansvarsområden. Sker inte detta kan man lägga ner undersökningen i Mora som ändå kostar en slant och de som svarat måste få gehör för sina synpunkter.

Undersökningens resultat i helhet ser ni på följande länk: https://morakommun.se/download/18.1bccd88c193ded135fae81a9/1736507115642/Medborgarundersökning%202024.pdf

Det är många frågor men ändå lätt att se resultaten för Mora i jämförelse med riket. Jag tar det som sagt områdesvis och börjar med Skola och omsorg. Moras resultat är i stort i överensstämmelse med riket. När det gäller gymnasieskolan har Mora något bättre resultat än riket. 83 % höga betyg mot rikets 78%. Där vi får sämre betyg är äldreomsorgen, rätt stor skillnad, 45 % höga betyg mot rikets 55 %,

Området boende och boendemiljö har några mindre skillnader. I stort som riket men 17 % har låga betyg på att det är tyst och lugnt i kommunen, riket har 7 %. Närhet till skola och barnomsorg har mora 9 % låga betyg medan riket har 14 %. Lite större är skillnad i betyg är det frågan ”Att det är en blandning med människor från olika kulturer eller bakgrund”. Mora 59 % låga betyg och riket 49 %.

Vi går till Samhällsservice – hur fungerar följande? Mora får lägre betyg när det gäller tillgången till kommunal service utanför centralorten, t.ex. skola, äldreomsorg, bibliotek. 28 % negativa svar mot rikets 20% negativa. Vidare framgår att 23 % ger negativt svar på frågan om utbudet av livsmedelsaffär finns inom rimligt avstånd från bostaden, riket 11 % negativt betyg. Här får vi komma ihåg att vi bor i en kommun med relativ stor andel glesbygd. När det gäller sjukvård anser Moraborna att vi har ett rimligt avstånd till sjukvård, apotek. Ungefär som riket, 87 % positiva svar mot rikets 89 %.

Vi går till området Resor och kommunikationer

När det gäller frågor om utbudet av gång-och cykelvägar är andelen svar med låga betyg i Mora större än riket, 33% mot rikets 18 %. Likaså är det med trafiksäkerheten på dessa vägar, 35 % mot 25 %. Missnöje med kollektivtrafiken lyser igenom i undersökningen. Mycket högre andel negativa svar jämfört med riket. Åter, vi har en geografi som påverkar detta. Hur mycket kan jag inte avgöra. Vi ligger sämre till än riket i alla frågor kring kommunikation, förutom utbudet av laddstolpar där vi har bättre betyg.

Vi går över till Bibliotek, kulturliv och mötesplatser

Väldigt gott betyg till utbud av böcker och annat på biblioteket, 96 % höga betyg, riket likaså, 95%. Några saker inom området får lägre betyg än riket, utbud av lekplatser och parklekar, 41 % mot rikets 17 %. Likaså, än sämre, utbud av ställen för unga att träffas på, t.ex. fritidsgårdarundomsklubbar. Mora andel låga betyg, 74 % mot riket 45 %. Det lokala kultur- och nöjeslivet får även det låga betyg. 70 % mot rikets 36 %. Återigen, vi är en liten kommun”spridd” på stora ytor. Men visst, förändringar kan kanske äga rum.

Tyvärr får Mora lågt betyg i en del av frågorna inom området och 61 % tycker inte kommunen arbetar nog för att främja kulturlivet. I riket ger 42 % låga betyg där.

Nästa område är Idrott, motion och friluftsliv.

Inom detta område ligger Mora bra till. Som riket och ibland bättre, bl.a. tillgång till upplysa motionsspår. Mora 83 % höga betyg och rikets 74 %. När det gäller allmänna träningsplatser utomhus får Mora 40 % andel låga betyg och riket 29 % låga betyg.

Vi kommer nu till ett ämne som diskuteras av och till i kommuner, så även i Mora. Underhåll av den offentliga miljön.

Mora får låga betyg i en del frågor i ämnet. Finns säkert ”naturliga” förklaringar. Men ändå låga är dom. Skötsel av gator och vägar får 59 % andel låga betyg mot riket 38%. Snöröjning 52 % låga mot rikets 42 %. Snöröjning gång- och cykelvägarna får än sämre betyg, 57 mot 43 %. Kommunen får lägre betyg i alla frågor inom området.

Vi går över till Trygghet i samhället. Här ligger vi bra till. Kommunens storlek har betydelse och vi har och bör ha goda betyg. Det är mycket välkommet för många. 93 % i Mora känner sig trygga utomhus när det är mörkt ute mot 78 % i riket. 99 % ger höga betyg mot 96 % i riket när det är ljust.

Det är många fler frågor inom trygghetsområdet och vi har högre andel höga betyg inom nästan alla detaljområden. Ni får titta på länken till SCB om ni vill fördjupa er i trygghetsfrågorna. Vi ligger som sagt bra till här.

Nästa område i undersökningen är Klimat – och miljöarbete, det som sticker ut i svaren att 72 % ger lågt betyg i Mora när det gäller möjligheten att kunna återvinna avfall utan att transportera bort det med bil eller annat motordrivet fordon, svaren i riket 59 % andel låga svar.

Bemötande information och påverkan har Mora ungefär samma betyg som riket. Personligen tycker jag de oftast är för låga. Bemötandet är bra men möjligheten till påverkan är betydligt sämre. Några exempel. Vad tycker du om möjligheterna som kommunens invånare har att påverka inom de kommunala verksamheterna? Låga betyg 62 % i kommunen och 59 % i riket.

Hur är möjligheten för kommunens invånare att påverka innehållet i politiska beslut? Andel låga betyg i Mora 65 % i Mora och 72 % i riket. Vad tycker du om möjligheterna som kommunens invånare har att delta aktivt i arbetet med utveckling av kommunen, t.ex. medborgardialoger och samråd? 63 % ger låga betyg i Mora och 66 % i riket. Kommunen får och högre betyg än riket när det gäller att informera om större förändringar, Mora 41 % ger lågt och 51 % i riket.

Ett område där de svarande ger väldigt låg betyg är Förtroende.

Jag tar några exempel inom detta så viktiga område. ”Upplever du att politiska beslut som fattas i kommunen är genomtänkta och genomarbetade.” I Mora ger 78 % lågt betyg och i riket 75 %. En annan fråga. ”Upplever du att kommunens politiker är lyhörda till invånarnas tankar och idéer kring kommunen och dess verksamheter? 76 % har andel låga betyg i Mora och 79 % i riket. En sista fråga inom området, resten får ni läsa i undersökningen. Upplever du att det finns en transparens i hur politiska beslut fattas i kommunen? Andel lågt betyg i Mora 76 % och i riket 77 %.

Det här känns mycket märkligt med så låga betyg. Jag ska se om jag hittar resultat från äldre undersökningar. Visst kommer jag ihåg att det varit dåliga betyg tidigare, men har det blivit sämre? Detta kan ingen vara nöjd med och verkligen något att jobba med. Att det sedan i princip är lika över hela riket gör saken än sämre. I presentationen av kommunen på sin hemsida nämndes inget av svaren i dessa förtroendefrågor. Inte heller när det gäller inflytande och påverkan från kommuninvånarna.

Några allmänna frågor till slut. 94 % ger positiva betyg på att bo och leva i Mora. Betyget i riket var 92 % . 78 % tycker att kommunen sköter sina verksamheter i Mora, 80 % i riket. Tycker du att invånarna i din kommun har möjlighet till insyn och inflytande över kommunens beslut och verksamheter? Andel låga betyg i Mora 78 % och i riket samma siffra.

Ja, det blev lite mastigt det här. Ni som vill fördjupa er än mer följer länken till SCB. Min personliga reaktion är de låga betyg som ges när det gäller förtroende och möjligheter till insyn och påverkan, så ska det inte vara i någon kommun.

Ändringar kan komma i inlägget, jag kanske missuppfattat något eller så har någon sett något jag missat.

Tack för visat intresse!

Tack för denna gång, kanske detta kompletteras framöver om någon sett något jag missat eller om jag har missförstått något.

Det slog till med mycket snö och kyla i början av januari 2025. Träden var snötyngda, på höjderna hade det kommit ca en halv meter. Jag hade fått för mig att jag ville upp till Rostberg och ta några vinterbilder. Gärna en kväll. Gjort det tidigare och det blev bra bilder. Jag kollade möjligheterna att komma upp dit och fick beskedet att man kört skoter upp från Hemulsjövägen. Det skulle vara ok att gå i, inte så hårt men det är ju en kortare tur, ca 1,5 km. Det såg ut att bli en fin kväll den 12 januari, kallt kanske, men månen lovade lysa fint. Vi, Christina och jag, bestämde oss för en tur. Hemma på Hästvägen var det -17 grader och i Norra Selbäck -20. Jag visste att det skulle bli mildare så vi gav inte upp idén. Jag börjar inlägget med den finaste bilden jag fick till i hopp om att den kommer som ingressbild på Facebook. Bilden togs från trappen in till den stora stugan som vi har däruppe. Det är den s.k. Morastugan från slutet av 40-talet på fotot. En gång ägda av syskonen Eliasson, bl.a. kranskulla Therese. Vasaloppets första kranskulle 1922. Senare ägde Jan-Erik Jacobsson från Morkarlby stugan ett antal år. Jag köpte den av honom år 2019.

Vi parkerade bilen på Hemulsjövägen och där var det ”endast” -13. Vägen upp var smal, mycket snö. Men mötesplatser finns rätt tätt. Förresten det är inte så många ute och åker på den vägen kvällstid på vintern. Det enda som väntar västerut är Hemulsjö fäbodar. Hemulsjövägen i månsken ser ni nedan.

Som sagt, skoterspår fanns upp till Rostberg. På med pannlamporna och ryggsäck för den lite jobbiga, men i kväll så fina promenaden. Helt osannolikt fint i månskenet och träden tyngda av snö. Härliga skuggor uppstod runt oss. 1,8 km promenad i rätt starka motlut delvis. Inga problem, vi visste vad vi gav oss in på. Vi hade t.o.m. varm saft att njuta av i stugan.

Här ser ni skoterspåret och stjärnhimmel.

Rostberg är en Morkarlbyfäbod. Jag kallar den hemfäbod liksom Selbäck som också var Morkarlbyböndernas. Till Rostberg är det ca 10 km från Morkarlby. Den gamla buffringsleden gick/går vidare och passerar rester, grunder, av risbergs långfäbod innan man når Hemulsjö långfäbod. Då har man avverkat drygt 20 km. Leden är en del av Siljansleden och kan rekommenderas. Passerar Norra Garberg efter Hemulsjö. Den gamla buffringsvägen kommer man på när man avverkat hela stigningen från Hemulsjövägen.

”Det är belysning i fäboden” ropade Christina som låg i täten. Jag gick på det. Men det var månskenet som gjorde alla pannlampor onödiga. Dom hade vi knappt på under hela turen. Solceller finns i fäbodarna och jag trodde någon hade sådan belysning på.

En blick åt sidan och månen skapade ett så fin sken genom skogen. Någon gång testade Christina pannlampan.

Strax var det värsta avverkat och vi kom upp på den gamla vägen in till Rostberg från Morkarlby. Vi kom alltså upp från vänster på bilden. Skylten informerar om att det är en kompisled här, för skoter- och skidåkare. Informationen går fram bättre när skylten syns.

Hursomhelst, nu var vi uppe och ni ser nedre delen av Rostberg på bilden. Stjärnorna glittrar.

Flera stugor möter på vägen upp till målet.

Vi närmar oss vårt ställe däruppe. Först Morastugan som när Jan-Erik ägde den var som ett museum. Systrarna Eliasson var bra på att skaffa gamla Morasaker/möbler som inventarier. En del gamla prylar är kvar och det är en mysig liten stuga. Den är en exakt kopia av Morastugan från Östnor som står på Skansen. Första byggnaden som flyttades till Skansen. Systrarna hade beställt en Morastuga här i Rostberg som var exakt som den på Skansen. Jag har kontrollmätt och det stämmer. Det är väl samma mått mer eller mindre på den typen av stugor i Moratrakten.

Vi gick in i den andra större stugan som en gång tillhörde Ester Eliasson och byggd i slutet av 50-talet. Ester var en välkänd vävlärarinna under åren 1921-1957 på Skeriol Folkhögskola. Hon ställde i ordning stugan och tog upp elever som satt däruppe och vävde och sydde på övervåningen. Ester såg fram mot sin pension och att få vistas däruppe i stugan och väva. Men hon avled 1958 och hennes systrar som ärvt hennes uppförda stuga skänkte den till Folkhögskolan Skeriols Elevförbund. En gåva ”som står helt i överensstämmelse med Esters vilja” sade systrarna. Stugan kallades på den tiden för Slöjdstugan. Stugan fungerade under lång tid som en raststuga som IFK Mora skötte. Skidåkarna hade den som rastplats när de åkte det s.k. Storspåret till N Garberg och vidare till Gopshus. Här en bild på slöjdstugan.

Stugan skänktes av elevförbundet till Zornsamlingarna som efter något år sålde den på privata marknaden. Numera är jag ägare till den fina stugan på höjden i Rostberg. Det är jag mycket tacksam för, att ha möjlighet att kunna vistas däruppe i lugnet och naturen.

Det blev lite varm dryck inne stugan, -4 grader bara.

Innan vi lämnar stugan i den djupa snön ut till skoterspåret tar jag ytterligare en bild på lillstugan med Karlavagnen rullandes ovanför.

Vi vänder oss norrut och tar några bilder. Här ser vi vindsnurrorna på Bösjövarden som blinkar rött.

Nedan ser vi några riktigt gamla stugor med Hemulbergsmasten i bakgrunden. Det här var Mr Rostberg, Sven Backans, ställe länge. Han bodde även permanent på platsen. Numera håller Maria och Janne här till titt som tätt.

Ja, det var det det. Bara nerfarten till bilen kvar. Lättare steg i medluten. Jag upprepar att upplevelsen var väldigt stor för oss att göra den här turen. Egentligen så enkelt med allt det fina vi har omkring oss. Bara att slå till. Vi kanske framöver ska organisera diverse mindre turer som denna med lagom ambitionsnivå.

En bild till innan bilen. Magisk på något sätt.

Framme vid bilen.

Här ser ni turen.

Tack för denna gång. Alltid bra att dokumentera vissa turer. För andra att ta efter om inte annat.

Christina och jag bestämde oss för att besöka Christinas barnbarn Alma, au pair som skötte Michael i Fairfax, Washington DC. När vi planerade resan ”råkade” det vara presidentval och det stod mellan Kamala Harris och Donald Trump. Harris hade ju ett visst övertag några månader före valet som Tramp tog över i slutspurten. Var våra sympatier låg tror jag ni kan gissa er till. Det räckte inte långt. Vi besökte i alla fall en vallokal där i Fairfax som jag återkommer till.

Vi bodde på Comfort Hotel på Arlanda för att vara ”pigga” och på G för långflyget. Vi flög med Lufthansa dit och United hem, mellanlandning i München.

Alma var så hygglig att hon hämtade oss på flyget som gick bra. Lång resa, men ändå. Christina var inte riktigt nöjd, hon hamnade bakom den störste mannen på planet, drygt 2 m och ca 150 kg. Han fällde naturligtvis ner stolen. Varför tog inte du platsen då undrar ni, jo jag hade en knäskada och hade fått möjlighet att sträcka ut benet som värkte. Men, allt gick bra, vi var strax framme i Fairfax i Kellies och Johns hus. Ett fint område och där är husen inte små.

Vi kom till rena sommaren, 26-27 grader. Det gjorde inget alls. Alldeles i närheten låg en park med perfekta promenadstråk. Christina och jag hade mycket ”fri” tid mellan utflykterna med Alma. Då var parken perfekt för förmiddagspromenader. Alma och Michael var även med ibland. En något ovanlig terräng och vegetation mot vad vi är vana.

Här Alma med sin familj, Kellie, John och Michael.

En dag tog vi en längre promenad, vi knallade runt Burke Lake som låg i parken. Fint omväxlande stråk och många gick, sprang och cyklade där i höstfärgerna. Några bilder.

På valdagen den 5 november ville vi se hur det går till där i USA. Det låg en vallokal rätt nära, vi åkte dit och studerade. Mycket folk i rörelse, affischering och utdelning av information om kandidaterna och deras politik. Sådant som inte förekommer hemma. Jag träffade på en valansvarig man inne i sporthallen och han visade mig hur det gick till. Vi var till och med in i själva vallokalen. Det var välordnat och lugnt där. Så långt in kommer inte besökare hos oss.

Vid ingången till idrottshallen började ”reklamen”.

Christina ville höra lite närmare om hur allt gick till. Inga problem.

Här några bilder inne från vallokalen. Trevlig man jag träffade på, vänliga som bara den. Valresultatet föll inte alla i smaken, som det alltid är. Men visst var det lite historiskt att vara där på plats.

Vi åkte dagen efter till den lilla orten Occoquan. Trevlig liten ort. Det fanns lite ”valrester” på en del hus.

Som sagt en fin liten plats med sin historia. Orterna i USA har inte så lång modern historia.

Rundvandring och mat på en grekisk grill.

Dagen därpå gjorde vi en tur till Alexandria som ligger vid Potomac River nära Washington DC. En större förstad, vi knallade mest runt i Old Town.

Michael glad som vanligt i sin bilstol. I garaget hittade vi två svenska bilar av olika storlek och ålder.

En bild med lite historiebeskrivning ovan och miljöbilder från stan. Damen flirtade ivrigt med Michael.

Många fina gamla hus fanns där i Old Town.

Vi klagar ofta på trafiken i Mora och inte minst över Noretbron. Det blir nästan lite komiskt när man bilar i dessa trakter.

Här några foton från vårt bostadsområde i Fairfax. Skapliga hus och tomter. Det vi slogs av när vi kom dit på kvällen saknades gatlampor. Det kändes lite mysko. Å andra sidan är inte folk ute och går eller cyklar på kvällarna.

Med chaufför Alma åkte vi till den lilla charmiga orten Clifton. Två dagar i rad, först middag på en jättehärlig Italiensk restaurang, dagen efter lunch i den mysiga orten. Det är så kul att komma ut och närmare se hur folk lever och har det, vardagen helt enkelt. Monument och liknande i DC spar vi till senare. Den italienska restaurangen var helbra. Utomhus och jättebra mat. Vi knallade runt i ”byn” före maten. Några bilder från kvällen.

Kapell och förskola.

Nästa dag blev det återbesök och vi åt lunch på ett riktigt ”hak”. Enkelt och charmigt. Goda hamburgare. Rätt ovanlig entré till matsalen.

Det gick att handla souvenirer. Christina nappade.

Trevligt som ni ser.

I Clifton fanns en hel del gamla hus visades upp. Fullt i bruk idag, men med informationsskyltar om dess ursprung och ägare. Imponerande brandbil i brandstationen i den lilla ”hålan”.

Är man i Washington lär man kolla in DC och The Mall m.m. Christina och jag hade varit där tidigare och vi utelämnade muséerna den här gången. Vi gick runt och kollade in de traditionella ”sevärdheterna”. Fina byggnader och monument som vi beskådade. Bästa bilden blev på Christina framför det kända Kapitolium, (som stormades efter förra valet.)

Några fler sevärdheter. Washington Monument, Second World Monument, Korean War Veterans Monument och the White House.

Siste stadsbesöket blev Georgtown, stor förort med handel och annat smått och gott. Vi gick över en skapligt hög bro över Potomac till downtown.

Rejält stor stad med mycket handel. In och ut i affärer och fika på ett populärt ställe. Lång kö men snabbt gick det. Några miljöfoton.

Ett riktigt gammalt stenhus från kolonialtiden finns i staden, byggt 1765. Då är det gammalt i USA. Vi var inte in i huset, det var stängt för dagen. Annars fritt att ta en tur i huset.

Som i många städer syns personer som har det sämre. Tältplatser på lite olika håll. Den här mannen hade nära till sjukhuset ”vägg i vägg”.

Sista kvällen i Fairfax var vi på besök hos Pam och Tim. Far och mor till Kellie där Alma är Au pair. Almas mor Åsa var au pair hos Pam och Tim. Det går tydligen i arv.

Här ser ni Alma i resonemang med mormor Pam.

Morfar Tim var tidigare polischef i Alexandria. När jag berättade att min son är polis i Stockholm gick han igång och tog fram en hel del minnen från sin tid som polis. Jag fick t.o.m. en polisbricka. Kan vara bra att ha någon gång. Den kan väl Jon ha i Stockholm.

Det blev en mycket trevlig sista kväll på USA-besöket. På övre bilden ser ni Kellie med Michael, på den andra är Kellies bror Ryan med och skojar med Michael.

En kväll kom Pam, Tim och Ryan över till oss på besök. Pizzakväll blev det. Mormödrarna Pam och Christina hade många minnen att prata om vid grillen.

Vi hade en kompis där vi bodde, Gabbi, var med hela tiden. Fin mysig hund, en riktig mattiggare.

Det blev en fin resa det här, nästan overklig när vi sitter här i Mora och ser tillbaka. Fina minnen, verkligen.

Tack Kellie och John för att vi fick bo hos er och som ni tog hand om oss!

Tack Alma, den duktiga ciceronen. Tack och på återseende!

Målet för denna utflykt och upptäcktsresa var främst Finnbergets ödekyrkogård i Orsa finnmark. Platsen ligger i Ljusdals kommun och i landskapet Dalarna. När vi var i trakterna så passade det bra att besöka en del andra finnbyar och platser.

Som sagt var, först i tur var Finnberget på 633 m.ö.h. Vi åktet till Noppikoski och tog in mot Svartnäs och Nordkap. Då är man nästan framme, rakt fram i Nordkap några km och du finner Finnberget. Det är fler grusvägar att välja på i början. Ta med karta eller GPS så löser det sig.

Vi parkerade bilen knappa km från Finnberget och gick upp. Lite motion passade bra där. Det var en skaplig stigning på slutet. Vi blev överraskade över vad fint det var däruppe. Kyrkogården, raststugan, vyerna, den fina jordkällaren m.m. På bilden ser ni entrén till området. Kyrkogården är fornlämningsförklarad.

Den korta historien är att den förste nybyggaren på Finnberget var Mats Matson Grip, bördig från Bollnäs. Han gifte sig i Mygsjö 1821 med Margareta Ersdotter. De slog sig ner i finnberget samma år och levde här till Margaretas död 1825 då Olof Jansson Käck från Sjöändan tog över. Käck var av finsk ätt och hade varit soldat i Orsa kompani. Han började det hårda arbetet att svedjebränna och bryta sten för att odla upp marken. Här skulle han försörja sin familj, makan Kerstin Jonsdotter och deras barn Jonas, Kerstin och Ingeberg. Däruppe föddes Karin.

Efter den är familjen som splittrades kom Olof Tossavainen och slog sig ner med hustrun Britt. De hade en treårig dotter och till sin hjälp fyra drängar och tre pigor. Historien kring folket i Finnberget är otrolig, sorgen och lyckan växlade hos de boende på platsen. Mora tidning hade 1991 en artikelserie om Finnberget med 10 helsidor skrivna av Lars Wickström och L-E Klockar. Jag blev helt tagen av att läsa dessa. Bilägger några artiklar mot slutet av beskrivningen av Finnberget.

Vi gick först upp till begravningsplatsen där gravar finns för 8 Finnbergsbor och en skogshuggare. Jättestora granar har stått bredvid varje grav, nu nerhuggna. På bilden vägen upp till ödekyrkogården.

Ett par bilder från kyrkogården.

Vi var ju på hög höjd och vyerna mot öster/nordost var bäst. Fina berg i horisonten i höstfärgerna. Kanske Stora Korpmägg till vänster?

Nere vid entrén till området finns en bra informationsskylt. Det är Vildmark Orsa som ställt i ordning uppe vid Finnberget. Skyltar och foton är daterade 2009 med telefonnummer till Stadsarkitektkontoret i Orsa. Stadsarkitekt Anders Björklund ligger med stor säkerhet bakom det hela.

Ovan ser ni platsen för Finnberget.

På platsen ligger en raststuga av mycket god klass. Fin fikaplats där eller vid bordet ute på ”gården”.

En byggnad till på området är den restaurerade jordkällaren. Ett gediget bygge som under en period efter en stor brand en gång användes som bostad för en familj.

Efter detta intressanta besök blev det frukost där på höjden och vidare resa till Tjäderåsen, nästan nästgårds.

Några artiklar, något för den som vill fördjupa sig i Finnbergets historia. Om de är läsbara, försök annars förstora eller kanske skriva ut. Ni andra skrollar förbi.

Tjäderåsen, en liten plats uppe i finnmarkerna. Dit fanns i alla fall bilväg rätt tidigt. Jag vet det för att jag har rätt nära studerat Ulvsjö och dess historia. Ulvsjö ligger några mil västerut från Tjäderåsen. Skolbarnen i Ulvsjö skulle 1932 få göra en efterlängtad skolresa till Mora. Barnen var helt avskurna från den s.k. civilisationen däruppe i Morabyn Ulvsjö. De fick gå några mil till Tjäderåsen, inklusive övernattning, för att därifrån åka på ett lastbilsflak till och från Mora. En fantastisk resa för barnen som de längtat efter hela året. På bilden ser ni barnen på flaket när de ska lämna Mora. En idag nästan osannolik historia.

Vi gjorde ett kortare stopp i Tjäderåsen, träffade ett par vars stuga brann upp för ett år sedan. Elfel förorsakade det hela. Jag blev lite häpen när jag såg en elledning dragits upp dit. Det fanns väl skäl. Tjäderåsen var plats för skogvaktarbostad och kanske annat som påverkat behov av el. Några bilder från Tjäderåsen, inklusive skogvaktarbostaden.

Nu gällde det att köra vidare mot Myggsjö, men kanske vi kunde hitta en plats för lite lunch. Vi såg skylt till Laxsjön. Dit hade jag varit och vänt en gång på cykel. Därnere vid sjön borde det vara perfekt för lite mat. Förresten, Ulvsjöbarnen passerade där på vägen till Tjäderåsen. Skogsstig finns där, relativt nymärkt t.o.m. Jodå, det gick bra att stanna till där vid Laxsjögrillen.

Det fanns även finntorp vid Laxtjärn en gång. Men nu vidare till Myggsjö som bebyggdes 1650. På vägen till Myggsjö passerade vi en rödmarkerad led med informationstavla, en prästväg.

På kartan här ser ni en markerad led från Myggsjö till Finnberget.

Det är gott om finskas namn utmed vägen, på bergsknallar och myrar m.m.

Myggsjö ligger fint i en sluttning. Där finns två kyrkogårdar och många hus. Mest nyare fritidshus. Här fanns förr en skola för barnen i området. De låg över under veckan och skidade eller gick hem på helgerna. Skolåret var betydligt kortare då. Skolhuset är kvar. På vintern var man insnöad här i Myggsjö. Telefon kom så småningom och bröt isoleringen. Postgång en gång i månaden då postveteranen Skarp från Stackmora punktligt kom hur vädret än var. Vi fick i alla fall ta oss eftermiddagskasse och lånade en trapp på ett riktigt gammalt hus. Vi frågade grannarna om lov.

Som sagt, en fin sluttning är det. ”Nya” kyrkogården ligger längst nere i vägkroken.

Ödekyrkogården ska alltid besökas, den blir allt äldre.

Vi avslutar Myggsjöbesöket med en bild ner mot själva Myggsjön.

Upptäcktsresan gick mot sitt slut och vi drog oss hemöver och åkte en lång bit utmed Emån fram till Emådalen och vidare mot Mora. Höjdpunkten och den riktiga ”nyheten” för oss var Finnberget. Jag har sett platsen på kartan men aldrig åkt dit fast jag varit så nära. Jag passerade Nordkap en gång men åkte då vidare till Tjäderåsen. Gör gärna ett besök på Finnberget, läs på lite före, så blir det än intressantare. Tror det var ca 8 mil upp till ödekyrkogogården.

På återseende!

Jag har länge varit sugen på att besöka fäbodstället Dalen som ligger i närheten av Våmsjön. Långt norrut alltså, ca 5 mil från Mora C. Dalen var långfäbodar till byarna Limbäck och Höjen. Till Dalen kom vallkullorna från hemfäbodarna Indor och Stor-Vasselnäs. Fäbodstället var med på Olof Schallrots karta från 1676. 1847 fanns här 28 hus. Dalsbodarna är ett annat namn på stället.

Idag, 2024, finns 5 byggnader i Dalen som ägs av Våmhus sockens samfällighetsförening.

Jag fick information av Lars Ambrosiusson att han och fru Inga-Britt hade letat rätt på gamla fäbodstigar däruppe. De är numera nymärkta och det fina är att Lars föräldrar, Britta och Lennart märkt upp stigarna på 70-talet. Lars gav förslag på hur vi skulle gå för att även få med naturreservatet Tramsgrav på rundturen. Vi kan kalla den Dalenturen. De nymärkta stigarna presenteras vid parkeringen vid Dalen. Likaså information om fäbodarna. Fäbodstigen åt Bösjöhållet, Bösjöstaigen, är även den nymärkt.

Jag vill nämna att Christina och jag även var nyfikna på den gamla flottningsdammen vid Stopkojan, nära Torrlids fäbodar på Älvdalssidan. En dämning av Våmån med ett kraftigt fall och en fin stor gammal timmerränna att beskåda.

Det står Stopkojan på kartan där ni svänger ner till vänster,(från Morahållet) ett par hundra meter. Åk inte över bron bara, det varnas för dess begränsade hållbarhet.

Åter till vår vandringstur. Jag fick skiss på två varianter av Lars. En med och en utan Tramsgrav. Givetvis ska Tramsgrav med tyckte vi. Turen blir då knappa 9 km. Jag har varit ner och vänt en gång för ca 15 år sedan och ville nu se hela graven. Här ser ni de två varianterna. Vi tog alltså den röda.

Det bar iväg efter att ha beskådat den gamla öppna täkten, se bilden.

Det stod inte på vi skulle över en mindre bäck. Vi fick passa oss så att vi blev blöta så direkt. Det hade regnat dagarna före så bäcken var lite strid. Vi hittade en plats där vi kunde ta ett rejält kliv över. Det var så bra märkt bortöver i sluttningen på Dalsberget. Ibland såg man någon äldre målning som kanske Lennart, min gamle arbetskamrat fixat, eller fru Britta. Vi gillade terrängen, lagom ojämn och mjuk. Bra motion för oss med lite årsringar.

Så här såg det ut den första biten, ser kanske tungt ut, men inte. Fast och bra underlag.

Några gamla markeringar och annat smått och gott på vägen.

Vi behövde inte upp på Dalsberget, passerade på skrå och närmade oss Dyverdalen. Vi skulle gå ner i dalen för att sedan följa en grusväg bort till uppfarten till Tramsgravens naturreservat.

Här närmar vi oss Dyverdalen och Dyvran.

Vi gick ner till Dyvran och inspekterade, det såg ut att vara fina färger därnere vid ån.

Promenad på grusväg mot Tramsgrav där vi tänkte oss fika innan det bar iväg uppför, rejäl stigning väntade.

Nu hade vi höjdpunkten kvar. Naturreservatet Tramsgrav. Vi gick in i en annan värld ett tag. Overkligt fint i det vackra vädret där solstrålar då och då letade sig ner i Tramsbäcken som vi följde uppöver. Bilder kan aldrig återge det man upplever en sådan här gång, då skulle även bäckens porlande var med och den emellanåt totala tystheten ”höras”.

Först lite information om reservatet. Det nås även från vägen mot Lillhärdal. Strax före vägen in mot Dyverdalen. Grusvägarna går parallellt inöver dalen.

Vi tog vänstra stigen uppöver utmed Tramsbäcken. Det måste bli några bilder härifrån.

Vi fick ta oss över bäcken några gånger och vi blev inte blöta. Det var väl den dryg km att knalla, men det går inte så fort. Man måste njuta och fota.

Vi hade stavar den här gången och passade väldigt bra.

En bild till innan vi lämnar det ”overkliga”.

En annan öppen terräng väntade oss och vi närmade oss målet för vandringen. I Tramsgraven varvades gammelskog med yngre och markvegetationen var häftig med ormbunkar och allt vad det kunde vara. Inget man har hemma i trädgården i alla fall. Vi mötte nu på en riktig gammeltall, från Gustav Vasas tid kanske. Brandskadad och stadigt stående på en smal del av den gamla trädstammen. Ett konstverk med historisk bakgrund.

Efter några balansövningar kom vi fram till bilen i Dalen. Vi gick runt och tog en närmare titt på en del av husen.

Som sig bör fanns ett mejeri där mjölkprodukterna förvarades. Den lite mörka bilden. Kallkälla under huset.

Vi var så nöjda med dagens tur och drog oss hemöver. Ett snabbesök vid Våmsjön bara, sen lämnade vi området och drog oss ner till Kanonvägen som går mellan Våmhus/Heden och Rot/Älvdalen.

Våmsjön är ju också dämd och dammen måste studeras.

Här en karta över vår tur som starkt rekommenderas om ni vill ha en omväxlande och annorlunda vandringstur.

Tack för denna gång!

Jag fick ett Julnummer i Mora Tidning från 1919. Tack så mycket Bullas Jonas. En lång intressant artikel handlade om den siste björnjägaren i Mora. Författare är Hj. L–n. Först beskrivs den store björnjägaren Gustav Schröder (1824 – 1912) som hållit till i övre Dalarnas skogar. Schröder var en känd man, författare och jägare från Värmland. Han har skrivit böcker om livet i Venjan och även arrenderat Siljansfors bruk 1880 – 1884.

Men nu var det Andreas från Mora det gäller. Jag har kompletterat berättelsen med bilder av olika slag, en del egna och annat.

Om man vandrar vägen från Mora till Vika skall man ett par hundra meter söder om Lomsmyrans gård ungefär 30 meter in i skogen träffa på en avröjd plats, där ännu grundstenar från byggnader (1919) sticko upp ur gräset och småskskogen, som allt djärvare försökt tränga in på den gamla tomtplatsen. Här bodde han under sina sista år, Moras siste björnjägare, Andreas. Han hade på sjuttio- och åttiotalen ett i hela Dalarna frejdat namn som björnjägare. Andreas Hallgren (1822 – 1897) var hans fullständiga namn, föddes i Biskopsbyn i Lima och kom som så mången annan västerdaling om höstarna ned till Mora på tröskningsarbete. 1852 flyttade han på allvar till Mora. Han lämnade Lima med sin bror som blev kvar i Tennänget, Älvdalen. När de skiljdes åt skojade Andreas skämtsamt: ”Jag är en styvare skidåkare än du, så jag åker väl fram ända till Mora och får det bättre än du får här.”

Kanske såg Andreas ut något åt det här hållet.

Andreas slog sig ner i Bergkarlås och gifte sig med Pers Kerstin Persdotter. Här i Bergkarlås hade han kunnat föra en sorgfri tillvaro.

Han fick en jordbit och var en duktig arbetare. Men efter 20 strävsamma år kom motgången. Han tog i början av sjuttiotalet på sig ett större arbete åt Rombo Erik Matsson i Färnäs. Han vill att Andreas skull hjälpa honom med en förvärvad nyodling mellan Färnäs och Noret. Kontrakt upprättades och jobbet skulle vara klart inom en viss tid, annars blev det höga böter. Omständigheter gjorde att Andreas inte lyckades med jobbet i tid och höga böter krävdes skoningslöst ut. Det kostade Andreas allt han ägde i Bergkarlås. Olyckan gick honom hårt till sinnes och med hustrun och sina två barn, den 22 åriga Karin och den 18-årige Anders, lämnade byn och flyttrade 1878 till Vika där de funnit fristad i en liten stuga vid Isundavägen på en plats strax väster om Hålls Hol, kallades för Trall-kitt. Stugan flyttades längre fram till Fulåberg där fortfarande står (1919).

Bild från Fulåberg på 1920-talet. Lånad från Fulåbergs Facebookgrupp.

Andreas stretade på och arbetade med tröskningar, röjningar i byn, även med kolning i skogen och kolkörning till Siljansfors. Sonen Anders arbetade i skogen. Dottern Karin lämnade hemmet och for till Stockholm och Anders gifte sig med en kulla från Morkarlby och slog sig ner i Selbäck. Andreas ekonomiska förhållanden blev bättre och han köpte ett stycke jord vid Beriholsvägen där han byggde den ovannämnda gården.En liten stuga med ett rum sammanbyggd med en ladugård. För vägfarandes behov uppförde han ett brädstall. Själv hade han ingen häst men körde understundom med hunden. Vikabönderna gåvo honom tillstånd att avgiftsfritt bruka deras andelar i den närbelägna Porsmyren. Andreas fick ett litet jordbruk och utökade med en ko och en trösklada. Bilden en gammal trösklada från Malung.

I början av år 1890 dog Andreas hustru och nu dalade åter hans stjärna för att aldrig mer höja sig. Det gick utför med ekonomin och ensam levde gubben en enstörings liv på sin avsides gård. I början av september 1897 blev han sjuk och en gumma från Vinäs brukade titta till honom. En dag då hon varit borta i tre dagar blev hon ej insläppt och när man bröt sig in i stugan låg den gamle jägaren död i sin säng. Han blev något mer än 75 1/2 år gammal.

Barnen sålde stugan, den revs och Andreas få ägodelar skingrades. Hans träffsäkra knallhattsbössa som blivit så mången nalles bane, gick till Vinäs såsom ersättning för skuld, som gubben icke mäktat gälda. Bössan kanske något i den här stilen.

Hans odlingar gingo åter till ägarna i Vika och blevo åter vildmark. Nu, 1919, äro nästan alla ser av nybyggarens och björnjägarens hem utplånade.

Här vill jag, Owe, inflika att jag naturligtvis varit tvungen att åka ut till den troliga boningsplatsen söder om Lomsmyran. Jag åter- kommer med resultatet.

Det var Andreas liv i korthet, men det finns så många beskrivningar om honom och jakthistorier där han varit med att jag lär fortsätta berättelsen om Andreas.

Artikeln fortsätter; Andreas var en en liten undersätsig man med slätrakat, godmodigt ansikte, som smalnade av nedåt och slutade med en dubbelhaka. Likt Limafolket på den tiden var han svag för grannlåt och hans redskap och vapen glänste av granna beslag. Han var en passionerad piprökare och bar alltid på bröstet en skinande koppardosa, i vilken han förvarade sina svavelstickor.

Andreas var som skidlöpare utomordentligt skicklig och tillverkade för övrigt skidor åt sig själv och andra. Sina egna hade han beredt efter egen idé. De voro av olika längd och på undersidan av den kortare spände han ett skinn som han flått från bakbenen på en älg. Hårsidan neråt så att de styva håren lade sig tätt efter skidan men tjänade som hullingar då han tog spjärn bakåt. Han använde aldrig mer än en mycket lång stav och sparkade sig fram nästan som på en sparkstötting. Han rörde sig som en stormvind i skogen och i snabbhet och oförvägenhet tävlade han med många yngre.

Snacka om föregångare till Gunde Svan, (långstaven) och Thomas Wassberg (tejpade skidorna under tävling)

Gunde men en lång stav ovan och skäggige Wassberg nedan.

De faror som Andreas upplevde på jaktstigen voro otaliga och under sitt långa liv förde han en oavbruten och äventyrsfylld fejd med björn och älg. Farans spänning tjusade honom och om björn spårades i nejden kunde man vara säker om att Andreas icke skulle förbliva i stillhet. Andreas bedrifter har aldrig samlats i tryck, men för trettio eller fyrtio år sedan levde de i var mans mun, ej blott i övre Dalarna utan även långt söderut.

Artikeln innehåller flera exempel på dramatiska jakthistorier, jag återger en del av dem här.

En dag kom han uttröttad fram till Axi fäbodvall och berättade för kullan som gav honom mat, att han i fem veckor i följd strövat i skogen utan att få mer än en grävling. ”Nu skall jag försöka en vecka till” sade han ”men sedan går jag hem. Bild från Vikafäboden Axi.

Det fanns tillfällen när han utförde storverk, t.ex. när han med några kamrater gjorde en färd upp till Rostbergsskogen och där nedlade fick mindre än fyra björnar förutom mindre djur. Nedan bild på Rostberg för många år sedan.

Andreas stora bragd var då han jämte den lika namnkunnige Orsa-Svan slog den beryktade Orsabjörnen som en lång tid varit ett plågans gissel för befolkningen. Svan ansågs vara trollkunnig och man trodde att han ”satt på” Orsaborna denna best till straff för att man inom socknen ej vill betala högre skottpengar på björn än 10 riksdaler. Det sades att björnen orsakat tiotalet människors död. Sockenmännen utlovade en belöning på 50 riksdaler åt den, som befriade dem från björnen. Både Schröder och Svan hade tidigare varit björnen i spåren men misslyckats med att döda den. Andreas kallades in och höll på att få sätta livet till. Han skadesköt björnen som hann ikapp honom och trampade på hans skidor så han föll omkull. Andreas fann ingen annan utväg än att ränna ned hela högerarmen i fiendens öppna, flämtade gap och fatta ett säkert tag om vilddjurets tunga. Björnen bet genom kläderna djupt in i armen. Med ramen gav han Andreas ett slag över ansiktet att en tand föll ut och en klo inifrån trängde genom underläppen och ut i hakan. Andreas förlorade icke sinnesnärvaron utan tänkte: ”Kommer jag ifrån detta med livet, så kan det vara bra att han inte får tugga sönder högerarmen” och körde han istället vänstra armen in i björnans mun och fattade ett nytt grepp innan han släppte det första. Emellertid hade hunden Jeppe krupit upp på björnens rygg och anföll honom med ett sådant raseri att hårtapparna stod som en sky omkring honom. Björnen släppte Andreas och gav sig efter hunden. Under tiden hann kamraterna komma till stället och sköt björnen. Att hans skildring av striden varit sanningsenlig styrktes av att en av hans vantar anträffades nere i björnens gap. Andreas fick inte ut den belöning som var utlovad. Orsaborna ville inte betala och Andreas blev besviken. Så länge han levde bar han på minnen efter den striden med björnen. De djupa betten syntes tydligt på armarna och på hakan hade han ett fult ärr.

Andreas deltog även som 60-åring i den sista björnjakten i Mora, 1881-1882. Hade han då fått råda så hade säkert den tredje av de fyra björnarna som uppskrämdes ur sitt ide redan på ett tidigt stadium fått sätta livet till men det fanns yngre och förnämare män i sällskapet som ansågs förstå den saken bättre än gubben Andreas. Senare under året lyckades han tillsammans med en duktig jägare från Vika, Anders Hjerpe, att skjuta björnen.

På bilden ett äldre björnide på Norra Mora Vildmark.

Andreas var även en väldigt duktig älgjägare. Ofta beskylldes han, kanske med rätta, för tjuvskytte. Han tyckte jaktvårdslagarna var dåliga och behövde inte efterlevas. I unga dagar var han jagad för tjuvskytte och genomförde en otrolig flykt och räddade sig undan rättvisan. I mer än 30 graders kyla flydde han på skidor rakt genom den vilda skogen över Venjan och Malung till Norge. Han livnärde sig under flykten blott på lite bröd som han medförde i bögsäcken. I Norge stannade han nära ett års tid innan han vågade återvända. Likt Gustaf Vasa flydde han mot Norge. (föregångare även där).

En annan tjuvjaktshistoria är när Andreas bodde i Bergkarlås och på natten skulle föra hem älgkött över flottbron i Noret. Länsman hade fått reda på detta och pratade med några bönder som under befäl av en bokhållare skulle hålla vakt vid bron på natten. Bokhållaren avvek ett tag och då underhandlade Andreas med bönderna och de fick älgkött i byte mot fri lejd över bro. Bokhållaren rapporterade på morgonen för länsman att allt gått lugnt till på natten.

På bilden nedan ser ni flottbron där Andreas fick fri lejd med sitt älgkött. Några mutor till bönderna var lösningen.

Flera jakthistorier återges i den långa artikeln som beskriver livet i en liten ort som Mora med omgivande byar. Jakt och kött var viktigt, liksom idag. Jag avslutar med en berättelse som visar Andreas personlighet, karaktär och stränga hedersbegrepp.

Att Andreas hjärta var godt och att han på många sätt hade stränga hedersbegrepp visar följande historia. Han var en dag jämte Tomt Mats Matsson på Hållshol i Vika, vilken ofta följde honom på hans färder, ute på älgjakt. Just som Andreas givit älgen första skottet, blev Tomt Mats vill – d.v.s. förlorade minnet var han befann sig, något som stundom händer gamla vana skogsmän – och han rusade åstad närmast väg hem, lämnade Andreas att ensam sköta jakten. Andreas fällde älgen och nästa dag delade han bytet lika med Tomt Mats. En granne, som hört talas om historien menade, att den gången var allt Andreas bra dum, som inte behöll älgen själv, när Mats så fegt sprungit i det avgörande ögonblicket. Men då svarade Andreas: ”Åhnej, rätt ska ändå vara rätt. Gör man inte rätt, så får man inte leva i frid me’ folk!”

Det var väl en fin avslutning på denna berättelse från Moratrakten år 1919.

Jag lovade beskriva vad jag såg när jag åkte ut och inspekterade den tänkta platsen lite söder om Lomsmyren. Först en karta över stället jag besökte. Jag gick in till den oranga punkten strax för avfarten till Sollerön.

Det har kan ju vara fel plats, men den ligger bra till, några hundra meter från Lomsmyrens gård och 30 m in från Vikavägen. Jag utgår från att den vägen gick där även på den tiden. Likadant fanns enligt gammal karta väg in just där mot Vinäs. Den finns kvar idag. På gamla kartan finns även en ”väg” från platsen över till Hållshol i Vika där Mats bodde. Se kartan från början av 1900-talet nedan:

Här några bilder från ”fyndplatsen”.

Det var en berättelse om ett livsöde i slutet av 1800-talet med anknytningar till Moratrakten på flera vis. Hoppass den kunde finnas intressant. Både av jägare ni som är intresserade av lokalhistorien.

Tack så länge.

Mora 2024-09-16/Owe Hållmarker

Jag lägger den här bilden först i berättelsen och hoppas på att den kommer först om jag gör ett in lägg på Facebook och beskriver turen på de tre topparna på Älvdalens skjutfält.

Det finns en dragning hos mig mot vildmarken uppe på Älvdalens skjutfält. Det har blivit många turer dit, vinter som sommar. En plats är jag lite extra förtjus i är Stor-Höktanden som ligger längst norrut på skjutfältet, på gränsen till Jämtlands län och Härjedalen. Jag har sedan länge sett det höga berget på kartan, 785 m.ö.h. och bara namnet gör mig nyfiken. När jag sedan läste järvproffessorn Peter Krotts bok från 1957 ”Tupu-Tupu-Tupu” blev jag än mer intresserad av platsen. Peter var jägmästare från Österrike och forskade på järvar. Han kom fram till att järven är ett sympatiskt djur, men alla i Älvdalen hade inte samma förståelse för järvarna. Det var stora diskussioner i byn.

Krott bodde i Mossiberg under sin Älvdalsvistelse och han beskriver omgivningarna så bra där i boken. Han hade ofta Stor-Höktanden som mål för sina vandringar och utflykter. Krott hade både sommar- och vinter- expeditioner dit upp med folk från Skid- och Friluftsfrämjandet i Stockholm. Det är en bra bit att gå och skida upp på toppen av berget och övernattning på vägen var tvunget på den tiden. Det gällde för Krott att öppna okända skidparadis som naturhungrande storstadsbor ville ha. En trakt där ingen skulle behöva känna sig störd av motorbuller eller folkträngsel. Jag känner mig i så fall som en storstadsbo emellanåt och längtar ofta ut till tystheten och vidderna. Krott vandrade som sagt rätt ofta upp på Höktanden, vid sista turen passerade han Slängbodåsens fäbodar, ödefäbodar redan då. Vi hade även den platsen inplanerad på vår tur. Krott inspirerade mig alltså, rätt klart var det så.

Karta ur Peter Krotts bok. Fäbodstället Nupp står med. Bara några grundstenar finns kvar idag. Ett planerat besöksmål. Storvarden har vi varit på.

Christina och jag har pratat om en tur upp på Höktanden och även om vi misstänkte att det kunde vara blött drog vi iväg. Bosse Tegnér har märkt upp leden och det kan bli intressant att se detta. Så bra att den märkts så att fler kan och vågar gå ut på lite mer vildmarksturer. Det blir allt populärare och kommer enligt mig att öka än mer. Allt fler vill inta ha allt för tillrättalagt. Det måste finnas ett mått av äventyr i friluftslivet. Vi hade även toppen Snodskallen på programmet. Återkommer om det. Först Stor-Höktanden.

Lite murrigt väder och rätt blött i jämförelser med mina tidigare vandringar där. Här passerar vi ett biflöde till Lånån. Det blev ett fint torrt parti därefter.

Innan stigningen mot toppen ligger en rejäl myr. Där har jag villat bort mig lite någon gång, men med GPS:en är det inga stora problem. Nu var det ju även märkt. Vi hade garderat oss med stövlar i ryggsäcken. De behövdes här.

Men fint är det och annorlunda.

Vi närmar oss toppen och stora furor passeras. Snart fikapaus. Lite vind, men inte farligt.

Här på toppen har man fina vyer runt om. Men det blir att sämre med utsikten. Träden drar sig uppöver och jag märker skillnad bara på den korta tid jag har att jämföra med. 7-10 år kanske och det är skillnad. 785 m.ö.h. är i alla fall rätt högt och Krott skriver platsen som ett fjäll. Då var det rejält kalt däruppe.

På högsta toppen finns ett röse vid skjutfältsgränsen. Dit tog man sig på skidor mestadels förr och man ristade in namn på trädstickor och lämnade i röset. Det ligger bra många där vid och under stenarna. Numera är det skoter som gäller vid vinterbesök. För de allra flesta. Men jag skidade upp en gång från Lokavallen. Upp gick väl bra, men svårare ner. Fick allt gå bitvis på skaren.

Vi vandrade ner efter kaffet och det gick liksom snabbare. Siktet var inställt på Slängbodsåsen intill fäbodstället en gång, Slängbodarna.

Några bilder från nerfärden. Bron över ån är relativt ny, byggd av Lokavallens jaktlag och ersätter en gammal sliten bro. Varglav på flera håll neröver.

Ni ser turen upp på Höktanden och Slängbodsåsen i närheten. Ny väg var dragen nästan ända upp på toppen av berget.

Väldigt fina vyer där. Vid storbranden får några år sedan var det rätt svart och sotigt där. Väg hade som sagt dragits och stora sår skapats i naturen. Det blir så tydligt när det ligger fritt på hyggen. Vi såg det på långt håll och jag undrade vad det var. Aldrig sett tidigare.

Det vridna trädet har stått där i myrkanten i långa tider. Mycket fint att se på i det lilla mitt ute på vidderna.

Dags för Slängbodsåsen. Fina vyer från toppen.

Högsta punkten. Säkert ett bra besöksmål på vintern med korvgrillning.

Spåren efter storbranden var tydliga.

Nu hade vi bara Snodskallen (flintskallen), 765 m.ö.h. kvar på vår utsiktsdag. Vi såg platsen rakt över från Slängbodsåsen. Där såg vi en gång ett Älvdalspar som satt och kokade potatis till surströmmingen. Det inspirerade oss och vi skaffade ett litet gasolkök som deras och siktade in oss på stekt korv på Snodskallen. Vi såg från Slängbodsåsen bort till berget där vi skulle få en matbit.

På vägen upp såg vi militärer och vakter. Fältet skulle öppnas efter att ha varit sommarstängt. Vi fick i alla fall passera. Däruppe har vi fortsatt fina vyer. En liten regnskur passerade, med fint snabbt igen.

Gott värre blev det med den stekta korven. Det fick naturligvis bli några foton innan hemfärden. Vi åkte över Trängsletdammen upp men tog över Mossiberg och Jöllen hem. Nyasfalterad mellan Jöllenbron och Rot.

Fina vyer västerut, norska fjäll.

Vi såg över mot Slängbodsåsen och här ser ni såret i naturen jag menade nyss.

Mossibrändan syns tydligt från Snodskallen. Rester från en storbrand. Nyttjas av militären numera.

Jättenöjda med turen drog vi mot mora, en heldag blev det. Städjan får avsluta bildgalleriet. Vi rekommenderar att besöka en eller flera av dessa toppar.

Tack för oss denna gång. Återkommer med nya ”äventyr” eller annat.

Jag fick tips om en cykeltur som jag delvis tagit tidigare. Starten var vid Fisklösen, se bild, i trakten av Överläden utmed vägen Läde – Venjan. Vid hockeyprofilen Lennart Cans stuga, jag vet att han är rätt bekant. Målet var att åka till Venjan och vidare till Tiberget och därifrån till Oxeråsen. Riktig vildmark på slutet och kuperat. Tanken var sedan att ”släpa” cykeln över till ändan på Nydalsvägen som kommer från Gopshus och Fagerås. Före V. Gopalsjön och Fagerås skulle jag ta höger och åka över bergen till startplatsen. Den sista delen har jag cyklat för, ganska ”nybruten” väg. Mycket geografi det här, något för kartnördar. Se kartan. Här bild på tjärnen Fisklösen.

På vägen mot Venjan började jag känna att jag kanske hade för lit proviant med mig. Stannade vid Tempo och handlade lite onyttigheter.

Cyklade vidare mot Tiberget i stark motvind på asfalten. En bil stannade till och det var kompisen i Venjan, Billy Aronson, som misstänkt att det var jag som var ute på tur. Ett trevligt snack som vanligt och så vidare.

Jag har varit med på fäbodvandring i Tiberget och kände till platsen hyggligt. Det sägs att Venjans by egentligen startade där. Jag kör vidare och in på helt nya vägar, spännande. Det är det bästa på turerna, att komma på och se nya ställen. Jag har glömt en sak, jag hade ju köpt gravelshorts att cykla i. Det är det nya, att cykla gravel (på grusvägar). Å jag som gillat att cykla grusvägar i årtionden undrar hur jag klarat mig utan gravelshorts? Snart har vi väl en GravelVasa, med det har vi väl redan. Hursomhelst så var det fina gravelvägar från Tiberget och vidare. Mycket kuperat skulle jag vilja säga bort mot Oxeråsen. På bilderna ser ni de fina grusvägarna.

Det började kännas lite och en paus med vätska och annat planerades. Plötsligt dök en perfekt vilsten upp på sidan av vägen. Perfekt för paus. Jag hade nyligen sett en vilsten i Lokatrakten i Älvdalen, den brukades vid buffring av boskapen till Risbergs fäbodar för hundratalet år sedan, men den här kan passa bra för en gravelcyklist.

Hur som helst, när jag kom fram till vändplanen, efter ca 39 km, skulle jag bestämma mig för om jag skulle ta mig över till Nydalsvägen. Det var en rejäl bit från till vändplanen på den andra vägen. Jag rekade några hundra meter. Det var bra framkomlighet i skogen, sen kom lite myr och det värsta av allt, Oxeråsbäcken. Den var säkert välfylld och stridig. Som det regnat i sommar på slutet, helst i dessa trakter, började jag tvivla på cykelsläpning. Blev påmind om att jag för 4-5 år sedan var väldigt nära platsen jag var på nu. Jag gick en gammal pilgrimsled från Åsberget till Bosseldal. Jag skulle fota vid just Oxeråsbäcken och en bräda i den gamla bron gav vika. Benet for igenom en bra bit och jag tappade telefonen, kameran, i bäcken. Det löste sig med benet och även kameran som jag fiskade upp från en halvmeters djup. Hade tur och kände den på botten.

Tvivlet steg, det får nog va det här. Jag cyklar åter, även om det blir längre än beräknat. Om vi vore fler, skulle vi testat, men jag blev plötsligt klok och tog samma väg hem. Tänk om jag skadat mig där ute i ingenstans, t.o.m i väglöst land. Annars var det fint där vid vändplanen. Några bilder, fint i början. Jag vände vid bild två, jag började ana myr.

Oxeråsen förresten, dit upp gick jag en gång från Bosseldal. Ett berg 518 m högt och gräns för Venjans, Mora och Älvdalens kommuner en gång. Strax där bredvid går alltså en märkt gammal pilgrimsled från Västerdalarna till Älvdalen och vidare mot – Bosseldal – Evertsberg – Klitten – Ulvsjö – Lillhärdal och vidare.

Vägarna därborta hade ofta ordet björn i sig. Det kan jag förstå i den där ödemarken. På hemvägen såg jag färsk björnskit på vägen. Det blev inget stopp för att ta kort.

Jag gjorde ett annat vägval än tidigare när jag hade ca milen kvar till Venjan. Passerade ett ganska ”färskt” skogsbrandområde, inom ett naturreservat. Det har tydligen varit en planerad skogsbränning.

Vidare in mot Venjan och det började kännas i benen. Jag hade ju stigningarna upp mot Åsberget som väntade på mig innan jag får vika av åt Lädehållet. Några foton före stigningarna.

Några slutbilder från Venjan.

Sista milen blev lite seg, men gravelshortsen räddade mig. Förbi Krångdalen och snart framme.

Foton från Krångdalen, Öna fäbodar.

Ja, det blev en ordentlig tur och jag kände mig nöjd med dagen. Länge sedan det blev så långt. Känns bra att kroppen hänger med hyggligt.

Jag avslutar med turkarta, tackar för mig och återkommer säkert med mer ”äventyr”. Bortse från de röda fotocirklarna. Kvar sen tidigare tur i trakterna.

Det blev ett besök i Nora stad i augusti 2024. Vi, Christina och jag, såg en annons i Dagens Nyheter som gjorde oss intresserade av staden. En annorlunda formulerad annons med tips om aktiviteter och sevärdheter. Det är ju inte direkt långt dit heller. Vi bokade ett rum på stadshotellet mitt i centrum. Bra med närheten till ”liv och rörelse”. Nora är en liten stad med ca 10 500 invånare varav ca 6 500 i de centrala delarna.

Det jag mest kommer att kommentera här är turistbyrån i stan. Den låg i gamla järnvägsstationen och var lätt att hitta till. Där kan man få hjälp att hitta aktiviteter, boende, upplevelser och sevärdheter som passar just dig. Man kan även boka biljetter, guidade visningar och få olika tips och idéer på vad man kan göra i Nora och få en minnesvärd vistelse i orten. En turistbyrå med det gamla ”stuket”.

På turistbyrån jobbar turistchef, 2 turistassistenter och sommartid 4 turistvärdar. Rymliga utrymmen i stationshuset med diverse broschyrer, souvenirer, kartor m.m. Stationshuset har delvis kvar sitt ursprungliga utseende, resenostalgi.

Turistbyrån från annat håll.

Men det viktigaste av allt två personer att vända sig till och fråga om aktiviteter. I vårt fall var det mest fråga om ”upplevelseturer” på cykel som de så bra kallades i deras information. Annars finns välordnade MTB-banor i Pershyttan och Digerberget. På Kottaberget färdigställs nya s.k. flowtrails. Det blir nya ord för allt numera.

Vi fick tips om turen Norasjön runt med en avstickare till Jerle stad. Sveriges minsta stad som aldrig blev byggd som tänkts. Turen var 27 km. Vi var helnöjda med cykelturen, mycket intressant att cykla i nya trakter med nya intryck. Så nära Mora, ändå så olika var vår reaktion.

Det var den ”gammaldags” turistbyrån som var ämnet för dagen. Man kände igen sig frän äldre tider med sin turistbyrå och anställda som gav god service. De anordnade diverse aktiviteter och gav uppgifter om vad som finns att göra i Mora med omgivningar. Påläst erfaren personal som gjorda för uppgiften.

Dagens infopoints i Dalarna kan naturligtvis vara bra men det djupa breda kunnandet är nog inte vara så stort. Tanken är ju nu att allt ska skötas på nätet. Men det är allt något annat än att mötas personligen och föra ett resonemang och vad som skulle passa just er på besöket.

Det jag fastnade särskilt för var deras satsning på vandring och cyklat med kartor och broschyrer. Vi fick med oss en karta på turen vi valt. De hade kartor på alla turer som man enkelt kunde förse sig med. Det fanns naturligtvis översiktskartor i stationshuset. Friluftskartan var ett väldigt bra exempel att utgå ifrån om man är vår ”typ” av besökare. Den kategorin törs jag säga är i ökande och vi bör vara bra och på att ta emot dessa både på nätet och informationsplatser, turistbyrå kanske.

Bergslagsleden passerar Nora. De 28 milen är uppdelad i 17 etapper och bra beskrivning finns på alla etapper. Vi var till Pershyttan nära Nora och där presenterades etapp 6 och 7 som ligger i och nära dessa trakter.

Där fanns även mountainbikesturer, många att välja på. Välskyltade och såg fina ut.

Dessa turer, 12 st, har tagits fram och underhålls av Nora kommun, den ideella föreningen CK KulTur och Bergslagen Cykling.

Vi blev imponerade av hur långt man kommit när det gäller informationsmaterial och märkning av leder för cykel och vandring. Jag kan utan vidare säga att det är något att ta efter. Det gäller Siljansleden vandring m.fl. vandringsturer i Mora. Det gäller upplevelsecykling till (t.ex. Orsasjön runt eller en runda ut till Sollerön. Vi har idag Nusnäsleden och Orsaleden som bör kompletteras, det är kanon. När det gäller MTB så bör vi få fram fler leder och banor. Bikini Dalarna täcker inte upp våra möjligheter.

Jag tror att de lyckats så bra i Nora helt enkelt beror på att när det gäller turistsatsningarna så är lokalbefolkningen med. Det sker via politiker, tjänstemän, föreningar m.fl. som styr och ställer. Visst ska vi samarbeta med marknadsföring i större organisationer, men det här med den lokala känslan och kunnandet får vi inte gå miste om. Jag är så pass säker på detta att jag tycker vi kan gå tillbaka till lokala turistbyråer, åtminstone här i våra så stora och kända turistkommuner. Sen ska vi naturligtvis hjälpas åt med marknadsföringen och annat som passar för samordning. Men det lokala kunnandet, entusiasmen och initiativförmågan kan vi inte centralisera.

Jag avslutar med en till ”käpphäst” jag har. Klart jag får se en gammaldags informationstavla vid torget i Nora, inte överraskad. Vi har i gamla tider haft flera av den sorten i Mora och jag tycker de ska återinföras. Framsynta orter har sådana. Jag har lämnat in ett medborgarförslag och det ska bli ett till då det tidigare försvann någonstans.

Det är tur att man är ute och rör på sig ibland och ser goda exempel inom många områden. Vi är bra på mycket även i Mora, men visst kan vi mycket bättre här och där.

Vi var igår, 8 juli 2024, på en liten biltur, Christina och jag. Det blev äntligen en fin kväll med sol och allt. Mångberg och Sollerön blev målen. Dammen i Mångberg är så fin i kvällssolen. Platsen är också väldigt avkopplande. Stort fäbodställe, det där Mångberg, efter Gesunda efter vägen mot Siljansnäs.

Det var dags för en cykeltur idag och jag såg ju skylten om S Flenarna igår så jag tänkte att dit var det länge sedan jag var. Samtidigt kunde man göra lite fler besök, Mångbro skvaltkvarn, Mångbro kvarn, Mångberg och slutligen de jättefina fäbodarna Södra Flenarna.

Jag fuskade undan några mil och parkerade strax efter Gesunda. Trivs bäst på grusvägar med lite trafik. Den gamla skvaltkvarnen på vänster sida vid Mångån måste jag se igen. Anor från 1700-talet.

En dubbelskvaltkvarn med namnet Skräddarkvarn och Viks kvarn. Det fanns tydligen 13 skvaltkvarnar utmed Mångån ner mot Siljan. Se informationsskyltarna.

En fin plats att besöka så nära vägen. Perfekt fikaställe. En ung familj hade lockats dit när jag cyklade ner till ån.

Fina inristningar i dörren till kvarnen. Glöm inte att titta på dessa.

Nästa delmål på turen var Mångbro gamla kvarn, nedlagd sedan länge. En stor kvarn med damm som tyvärr fick ge med sig för alltför stort flöde ett år. Dammluckorna var tyvärr inte öppna och vattnet släpptes på för fullt uppe vid Mångbergsdammen.

Gamla kvarnbyggnaden i Mångbro.

Jag träffade på en annan ”bekant” Morabo som har stuga där i Mångbro. Han, Jan Wahlberg, hade mycket att berätta och visa.

Det rörde bl.a. och de kolugnar som Anders Erlandsson anlade på platsen i början av 40-talet. Anders var ju ”busskung” på Sollerön och behövde drivmedel till sin bussar, gengas från kolförbränning. Det gick även kol till försäljning från Siljansfors station. Anders hade en rätt stor anläggning där i Mångbro. Den brann ner en gång men byggdes upp. Idag ser man inga spå av den. Jo, ett tydligt som minne är den spis där Anders fru lagade mat till arbetarna vid kolugnen. Spisen finns kvar i Jans stuga.

Ett annat minne från Anders och han fru Stinas tid är en bild på en kaffestuga som låg på Sollerön, ganska nära gamla kommunhuset på höger sida söderifrån. Huset är kvar idag. Det sades att busstrafiken ibland gick på tomgång och Stina som var företagsam öppnade en kaffestuga. Kanske en skröna, men hon öppnade det i alla fall. I Jans stuga fanns även ett fint dalaskåp som stått i kaffestugan på sold.

Här en gammal bild på kaffestugan.

Anders Erlandsson drev som sagt busstrafik med garage på Sollerön, senare även i Mora vid Kyrkogatan nära järnvägen. Ett rätt stort hyreshus idag. Bussarna har lämnat huset.

Några bilder från en jubileumsskrift som Jan hade. Paret Erlandsson, första bussen och fyra st. nere på Mora busstation vid Strandgatan.

Nu vidare mot Flenarna. Jag kunde inte vara i Mångbro hela dagen. Gjorde ett vägval till Mångberg, ett annat åter till bilen. Se karta. Hittade en fin skogsbilväg in i Mångberg, används vid Fäbodlunken MTB antar jag.

Nyfunnen fin cykelväg in till Mångberg.

Några bider från kvällen före, då vädret var bra för fotografering.

7 km till S Flenarna. Fäbodstället är byggnadsminnesförklarat, det innebär särskilda skyddsbestämmelser. Välbevarade fäbodar, 17 st tydligen. Hårda restriktioner gäller, beslutade av länsstyrelsen Dalarna. Se infoskylt.

När man kommer till Flenarna lägger sig lugnet över en. Bara att knalla runt lite eller sätta sig och njuta i friden. Några bilder naturligtvis. Börjar med en bild på ett litet härbre som är så vackert.

Några ytterligare bilder, koltrasten sjöng hela tiden jag var där.

Några till, vid infarten finns en stor sten. Trollen bodde ju i berget och den här stenen var för symbol för något i den vägen. Stenen vill inte vara med på bild. Testar senare. Ni får nöja er med en vy på hemvägen.

Nej, nu får vi allt rulla neröver. Rätt jobbigt upp. Jag tog en ny väg mot Mångro från Mångberg och hade ett besök kvar. En härlig man vid namn Leif Hindart. Jag har besökt honom tidigare tillsammans med Per-Åke Palmestedt, även han med bussförflutet i Erlandssons busstrafik m.m.

Bild från Mångsjön, det är oftast dammen som visas.

Leif hade öppen dörr och jag hoppades inte skrämma honom. Men han tillhör inte direkt den lättskrämda eller rädda typen. Vi resonerade ett ta på hans veranda under en regnskur. Han är liksom mig förtjust i katter och han presenterade Hugo och Leo, 12-13 år gamla. Hugo lite skygg och osocial Leo helt tvärtom. Fram och hälsa direkt och la sig i vårt samtal. Bilder på katterna med Leo den spräckliga eller vad det heter.

Leif, här kelandes med Hugo, kunde nog inte jag gjort. Han är en sådan där ”klok” gubbe som har sitt eget liv och inte följer strömmen. Påläst och intresserad, gärna historia. Berättade förresten att ett jättestort lärkträd (troligen sibirisk) som stod på gården nära huset var från 1915. Leifs farmor hade tagit med den från Värmland och planterar den där. Farfar hade tydligen avlidit tidigt och trädet skulle nog vara ett minne av honom, som jag förstod berättelsen.

Ja, det var en rolig omväxlande dag i finväder och olika varianter av kultur och fina miljöer.

Avlutar med en karta över turen den 9 juli 2024.