MoraOwe

En av Solleröns Kyrkbåtar, Sofia Magdalena, fick gå i pension 2019. Namnet kommer från namnet på Sollerö kyrka. Båten ska nu förvaras i ett nybyggt, ståtligt och snyggt båthus på kyrkbacken intill Sollerö kyrka, på ”Båckan”. Sollerön förknippas verkligen med båtar och rodd. Detta båthus som minnesmärke passar verkligen in i Solleröns historia och miljö. Ett gediget hus, ljust med vackert tegeltak. En riktig attraktion är på plats och kommer att uppskattas av besökare och Solleröborna naturligtvis.

Invigning av båthuset ägde rum den 14 juni 2025. Mycket folk hade samlats och vädret visade sig från sin bästa sida.

Flagga med Solleröns sockenvapen och fiolmusik inleder invigningen. Roddarna hänger på och ska lyfta in båten i det nya huset.

Britt-Liz Jönsson höll invigningen. Med glädje och humor som vanligt, glädjen steg när ljudet kom igång. Hon invigde det hela och presenterade talarna som gav god information. Några tal gav allt en tår på kinden för flera.

Sollerökändisen Bo Wallin, ”Bosse präst” välsignade Sofia Magdalena.

Projektledaren i gruppen i hembygdsföreningen som rott det hela i hamn, Gunnar Israelsson, berättade om den långa ”rodddturen” till målet. Övriga i gruppen var Staffan Bond och Hans Wickström. Gunnar framförde ett stort tack till alla sponsorer och andra som gjort det hela möjligt.

Invigningen av båthuset var över och många gick från evenemanget med starka intryck av vad som genomförts och vad som sades.

Christina och jag var till Desenzano vid Gardasjön i Italien för 8 år sedan. Vi uppskattade platsen mycket och en resa väntade. Vi brukar åka iväg vid våra födelsedagar och det var min tur den här gången, i slutet av maj 2025.

Vi valde åter Desenzano och t.o.m. samma hotell som sist. Hotell Estée ligger alldeles vid vattnet och man har jättefin vy över sjön och bergen. Det här blir en liten inblick i vår resa med bilder som stödjer minnet. En resedokumentation helt enkelt. Första bilden är en vy bort mot Sirmione, en halvö med gamla fästningar. En känd turistort, riktig turistfälla tyckte vi i jämförelse med 8 år sedan. Återkommer med några bilder från en cykeltur dit. Bara knappa milen från vårt hotell.

Första dagen ”landade” vi bara efter resan och knallade runt i staden vid hamnen. Vi fick ett rum med balkong men uppgraderade efter 2 dagar till rum med terass, samma rum som vid förra besöket. Terass med kanonvyer, uppskattas mycket av ”fotografen”. Förresten avbokade vi resan en vecka före avresan då vädret såg riktigt dåligt ut. Men prognoserna ändrades och vi bokade igen och lyckades få plats. Några bilder från hotellest närhet.

Dag två siktade vi in oss på en båttur till orten Garda. Återbesök även där. 1,5 timmes båtfärd med besök i 3 hamnar. Mycket folk så här tidigt på säsongen.

Hamnen sätter sin prägel på orten.

Vackert väder vid båtturen och mycket folk av och på båten vid stoppen. Några båtbilder.

Vi gick under Italiensk flagg.

Väl framme i Garda blev det först en god lunch och sen ville Christina åter ta ett bad borta på ett lite mer avskilt ställe, samma som vid förra resan. Det var bara de att avskildheten hade avtagit och många badade där det var tomt för 8 år sedan. Men det ordnade sig.

En gofika på De Parc Hotel fick avsluta timmarna i Garda.

Det blev återresa med nöjda resenärer. Från färjan såg vi vårt hotell nere vid vattnet.

Senast vi var här blev det några cykelturer, höjdpunkterna på resan. Likaså i år, åtminstone den första in i vinodlingarna. Riktigt ut på landet, vackert, tyst och lugnt. Vi hyrde så kallade city bikes som funkade bra på de ”snälla” vägarna. Bra underlag och inga särskilda motlut. Vi cyklade delvis genom små byar, kändes nästan som om vi cyklade runt i Våmhus mellan dess alla 13 byar. Den stora skillnaden var de stora fälten med vinrankor. Större ytor helt enkelt, men gårdar fulla av liv och diverse ”skrot” som det kan se ut på landet.

Lite trögt i starten, starkt uppför ur staden och Christinas styre satt lite löst. Hon charmade byggjobbare som fixade det hela. Efter vissa tveksamheter att hitta släppte det hela och vi rullade ut i vinlandskapet.

Det måste sägas att det här med märkning av leder är viktigt. När leder och turer startas upp brukar märkningen vara bra. Allteftersom så försvinner skyltar med pilar och anvisningar. Så även här. Nu är vi rätt vana att ta oss fram, men utan min GPS hade det nog turen tagit lite längre tid. En del avgörande skyltar var borta eller stod vid ett träd på marken. Men vår sammanlagda intuition och erfarenhet kom till nytta. Lite krångel ska det vara, den spänningen hör till.

Vi var ju väldigt ”ensamma” ute på dessa vägar, men någon traktor dök upp emellanåt. En var rätt snabb i kurvorna där vi mötte honom och vi fick se upp. Men det var bara en syndare. Jag fick en bra bild tycker jag när jag skulle fota lite. Christina rullade iväg utför en lång backe och jag stannade. En traktor kom efter henne och då tänkte jag, nu blir hon rädd. Men föraren var så försiktig och jag fick en bra bild.

Ytterligare några bilder från den omväxlande cykelturen. Pågående vägbyggen gjorde inte saken lättare. Vi hade valt en röd tur till att börja med, men lade till även den gröna när vi ändå höll på. Turerna finns bra dokumenterade och utlagda på kartor. Måste ha funnits några år. Ytterligare några cykelbilder.

Det blev en heldag på cykel, inte så drygt, men det tog sin tid. Skönt att komma hem och vila upp sig lite på terassen före kvällsmaten.

Vi hade en kortare tur dagen därpå. Till Sirmione, en känd turistdestination. En fästning längst ute på halvön. Annars dominerades området av business, mat och souvenirer. Mycket, mycket folk. Överraskande många cyklister och stora P-platser för cyklar. Några bilder från Sirmione. Et lite ”Lyxigre” ställe.

Jag får börja runda av reseberättelsen nu. En givande skön vistelse under 5 dagar i Desenzano. Härligt väder, med ljumma kvällar. Vi var åter nöjda med Gardasjön och dess omgivningar.

Några avslutande bilder från vår tur. Den här dokumentationen gör jag för minnet. Kul att kunna gå tillbaka och komma ihåg. Även att visa andra som resetips.

Tack och farväl. Solen gick upp tidig morgon när hemresan startade.

Tack och på återseende.

Jag har för vana att i maj månad knalla upp i kyrktornet i Mora. Det är dokumentation som gäller. Bra att ha bilder från centrum och se hur förändringarna växer fram. Intressant för framtiden.

Först lite bakgrund. Jag fick sommarjobb på kyrkogården i Mora, på Broåkern, i början av 60-talet. Det passade mig väldigt bra, att få vara ute, kroppsarbete och trevliga kompisar och ”chefer”. Den arbetsledare jag kom närmast de första åren var Elis Löfstrand. En glad och trevlig man som jag kände lite innan kyrkogårdsjobbet. Han var mån om oss sommarjobbare och stöttade oss. Han var ju rätt van s.k. dödgrävare och var min lärofarbror i den grenen. Han lärde ut tekniken från uppmätning till färdig grav. Han hade även kostråd för en dödgrävare: hårt bröd med smör och några skivor Falukorv. Det skulle intas vid frukosten, annars ingen ork. Som sagt en rolig tid under många sommarlov. Gravgrävning, gräsklippning och annat trädgårdsjobb. Här en bild på Elis i grävartagen. Fin sand för att få till perfekta gravar.

Men nu gällde det kyrktornet och fotografering därifrån. Elis var den första jag följde upp, på slutet av 60-talet. Han ville även ha sällskap i tornet en gång innan slutade med pension. Han ville gå så långt upp inne i tornet som det gick. Då gick man på s.k. pinnstege på slutet ända upp till en lucka där man skulle ta sig ut och gå på en stege de sista metrarna. Det avstod vi. Däruppe svajade tornet i blåsten kände vi. Det svajade och knakade däruppe på ca 70 m höjd, tornet är 74 m. Här en bild på Elis långt uppe i tornet. Han är uppe vid luckan som ligger österut eller nordost på tornet.

Här ser ni den sista biten som vi avstod att beträda.

Vi lämnar Elis Löfstrand och minns honom med glädje. Förresten, en sak till som jag såg för några dagar sedan var en anteckning uppe i tornet där urverket stod en gång, och står kvar. Där hade Elis och kompisen Carl-Oscar Johnsson skrivit sina namn år 1966. De har skrivit sig som klockardragare. Det var nog så att man på den tiden drog upp urverket för hand. Det måste varit så, blev senare elektrifierat.

En sak som jag kommer ihåg med stor glädje är vi bestämde oss för att installera en webbkamera i kyrktornet, vi fick i alla fall tillåtelse till det vi redan gjort. Men prästen gav oss i alla fall bifall i förväg. Vi var väldigt tidigt ute med detta, kanske först i landet. Jag har inte årtalet nu, men kan återkomma, mellan 15-20 år sedan tror jag. Det blev en till så småningom, västerut. Den första tog bilder mot Vasaloppsmålet. Här en färsk majbild, den 22 maj och höstväder.

Innan jag går in på den senaste dokumentationsturen den 16 maj 2025 så ska jag visa lite äldre bilder från tornet. Jag kanske även halkar in på något annat närliggande motiv.

Vi börjar de äldre bilderna med en där fotografen Lasse Berglund tömmer sopor från sin butik vid Weissenburgs. Utlagd på webben 2012.

Nästa bild en riktigt gammal vinterbild. Ett vykort.

Vi backar än längre, en väldigt tidig bild från tornet, kanske 1880-1890? Måste vara en av de första bilderna från tornet.

Ytterligare en vinterbild, vykort med diverse gamla byggnader kvar, Skandia m.fl.

Här en modernare bild, men inte ny precis, tagen av Ernst Karlsson. Dalasågen dominerar och man kan se en kiosk ägd av Erik Dalberg vid ”Mattssons järn” Foto från Mora bygdearkiv.

Urtavlorna är av olika storlek om ni inte visste det. Här är i alla fall ett bevis.

De gamla urtavlorna från 1764 lagras i tornet. Posering av mig år 2013.

Här en bild från högre höjd. Uppe från de små fönstren, där webbkamerorna finns. Bild tagen av Johan Cans. Han hade och har spänsten att ta sig ända upp. Mora Taxi på sin gamla plats. Brännvinsmagasinet vid Mora hotell är kvar, gult.

En bild till innan vi går över till maj 2025. Först en från 2021, en fin Moravy.

Jag avslutar kyrktornsbilderna med några färska från den 16 maj 2025. De första mot Saxviken, Zornmuseet och huvudgatan, Kyrkogatan.

Några mot Zorngården och Zornmuseet.

En specialare.

Saxnäshållet med den stora potentialen, den gröna ängen.

Lite blandat.

Österut

Några interiörer.

Tack för den här tornturen i Mora kyrka. Minnen och färska bilder. Många undrar om det är fritt fram att knalla upp hur som helst. Jag svarar då nej. Om ni är en grupp kanske ni kan förhandla om en visning. Jag har kvar ett tillstånd från min tid som anställd vid kyrkan och det löper vidare tills det tar slut.

Tack och på återseende!

Det torde inte ha undgått någon att det blir krig i Sverige inom en ganska nära framtid. Inom något år torde det vara verklighet. Det är i alla fall all medias uppfattning och våra politiker är eniga i frågan.

Idag, 27 mars 2025, kungjordes att Sverige förmodligen ska låna upp 300 miljarder på tio år för att förstärka försvarsbudgeten. Kan väl även kallas krigsbudgeten, vapen och soldater används i krig. År 2020 var försvarsbudgeten ca 60 miljarder. 2023 92 miljarder och 2025 143 miljarder som nu ska späs på till 185 miljarder 2030 enligt förslag. De framtida siffrorna är preliminära och kommer troligen att höjas om ”hysterin” fortsätter.

Varför skriver jag om detta. Jo, jag tycker en hysterisk krigsförväntan råder i hela världen. Och i Sverige verkar det helt klart att Putin snart kommer. Ingen tvekan. Media blåser på så gott det går, t.o.m. lokaltidnings Mora Tidning har hela uppslag med krigshot. Militären på I13 i Falun fyller i med att ”så länge vi skjuter så ökar vi friheten”. Varje nyhetssändning och stora delar av dagspressen fylls med krig, krigshot, beredskap och liknande. Ett av de senaste rönen var att Sveriges befolkning är i för ”dålig form” för att klara av ett krig. Vi bör träna upp oss, inte för att få en bättre hälsa utan för att vara i bättre krigsberedskap. Resultat av en bättre hälsa är bra, men kan väl för f-n inte motiveras med krigsberedskap. Då har vi gått långt.

Jag skriver detta för min egen dokumentation och få ner tankarna som går runt i huvudet. Jag kan naturligtvis ha fel – helt klart. Men kan inte förstå vad Putin skulle ha för ”nytta” av Sverige och hur skulle han ha resurser för ett sådant krig. Först skulle han väl lägga under sig baltstaterna och Finland för att sedan ta Sverige. Verkar troligt nu i NATO-tider, även om Trump börja tveka om hjälp till Europa om vi inte rustar för mer pengar. Det kan vara intressant att skriva ner mina naiva tankar och följa upp dem i framtiden. Hoppas förstås att jag har fel, Putin kanske är här i krokarna i slutet av 2026.

Jag är ingen ”Rysslandsälskare” men vanligt folk tror jag är vanligt folk även där, som inte vill ha krig. Sen indoktrinerar Putin sitt folk så gott det går. Min fråga är, när Putin till slut lägger av, blir skjuten eller annat. Är det då helt klart att kommande president blir en ny Putin? Vore märkligt, hur många unga mäns liv tycker det ryska folket att man ska offra och hur mycket pengar? Det kan väl inte tolereras i det långa loppet.

Nej, jag tror att rädsla styr oss totalt och de styrande spelar på det. Annars mister de makten, förresten de är ju eniga så de vinner nog i alla sina krigssatsningar. Men visst finns det en minoritet av européer och svenskar som inte köper maktens argument. Jag tillhör som tydligt framgår en av dem. Förhoppningsvis ökar vår skara i framtiden annars kan vi väl lika väl sätta av 10 % av BNP så blir vi verkligen säkra, gärna med inslag av kärnvapen.

Där kom jag in på en viktig fråga. De som har bra ställt och pengar över köper nog aktier i vapenindustrin. Inte alla men många, så cyniskt! Bli rik på krig!

Saabs aktie har gått väldigt bra under senare tid och stiger naturligtvis än mer nu med säkrade satsningar. Företagets aktieägare och andra vapenindustriers ägare gläds.

Förresten måste jag säga något om NATO. Jag var inte alls lika säker som andra på att det var något för oss. Vi har varit ett neutralt och ”oberoende” land i hundratals år. Tycker vi kunde fortsatt med det. Vi är ju med i EU. Skulle vi lämnats i sticket vid ett ryskt anfall? Förresten när Trump kom in på scenen igen så händer saker. Vi ska upp med försvarsanslagen till minst 5% av BNP. Annars tar han sin hand från Europa. Vilka galenskaper, tro vad vi tycker om honom om 4 år, bra hoppas jag.

Förresten, jag tror inte man på lång sikt får fred med upprustning fast det verkar självklart idag. Det känns som om vi stirrar oss blinda på hotbilden och glömmer att det finns andra vägar att stärka vår säkerhet. Vad hände med visionen om diplomati, om förhandlingar och om fredsbyggande och nedrustning? De samtalen har nästan försvunnit från det offentliga rummet, istället hör vi om brigader, stridsvagnar och framtida militära insatser inom NATO. Säkerhet handlar inte bara om att skydda oss från det som skrämmer oss här och nu, utan också om att skapa en värld där dessa hot inte uppstår.

Man kan önska att man i framtiden i Sälen på Folk och Försvars rikskonferens pratar om annat än stridsvagnar och försvarsbudgetar. I slutändan är det inte vapen som ger oss säkerhet, utan viljan och förmågan att samarbeta för en fredlig väg.

Komplettering till dessa skriverier kan komma, nu har jag i alla fall skrivit av mig en del. Ha det så bra/Owe

Munkhäden är Moras näst högsta berg, 784 m.ö.h. Knausås är det högsta, 3 meter högre och ligger ca 5 km norr om Munkhäden. Namnet Munkhäden kan man ju fundera på, kanske det har något att göra med den urgamla Romboleden som går förbi alldeles i trakterna. Bl.a. genom Svartbergs fäbodar och upp till Korskälla via Dritränn och vidare in i Härjedalen.

Jag har varit upp på Munkhäden tidigare med kompisen Rolf. Jag ville dit igen, gärna vintertid och i sällskap av Christina som visat intresse för platsen. Eller så har jag påverkat henne? Vi fick tips av en kompis som har stuga i trakterna att vägen är plogad och det finns bra med mötesplatser. Timmer körs ut från skogarna. Bara att packa och dra iväg de ca 7 milen. Bilturen gick bra, inget möte med timmerbil, bara ett stopp längst upp där det lastades för fullt. En extra kopp kaffe fick det bli.

Vi hade tänkt åka turskidor bort till Amberris (Amberrajs på älvdalska, passar bättre) När vi kommer fram dit tar vi fram vandringskängorna. Det är hyggligt brant bitvis. Det sämsta med skidorna hade varit nervägen. Men spåret/leden var sladdad och bra både för skidor och vandring. Man åker först utmed skjutfältsgränsen och sedan följer man kommungränsen Älvdalen/Mora och utmed naturreservatet Norra Mora Vildmark och tillika skjutfältsgräns.

Nog med prat nu. Några bilder, först där det bär iväg från parkeringen.

Vi hade en gång tidigare planer på att gå upp på berget men vi var för tidigt ute på våren och det var för blött i början. Då vände vi åter och vandrade en bit på Romboleden norrut. Det var ny terräng och välmärkt. Det blev några km. Nu var det sämre att gå på leden. Cirka 1 m snö. Bilder vid Romboledspassagen nedan.

I all hast passerade vi stugorna i Amberrajs. Vi bestämde oss för att titta dit på hemvägen. Byte till kängor och gick mot motluten. Man ska upp på 784 m.ö.h men det är inte så farligt då man startar turen på ca 670 m.ö.h.

När jag gick där senast så kommer jag ihåg att vi stötte på många gammeltallar, ståtliga och urgamla. Dom började dyka upp.

Det var en särskild gammeltall jag kommer ihåg där Rolf och jag stannade och tog lite kaffe. Den dök upp även i år. Tro hur många hundra år trädet har på nacken?

Christina fick posera även hon och vi fann en även annan profil i trädet.

Ni ser inte så kraftiga motlut som det kan låta med den höjden. Höjdmetrarna var väl fördelade med de sista 500 m som en lite drygare avslutning.

Det fick bli några bilder däruppe. Norrut såg vi många vindsnurror. Lillhärdalstrakterna bör det vara.

Vänder vi kameran mer söderut får vi följande vy.

Ytterligare några bilder från toppen och nerfarten från det höga berget.

Vi går ju över Vargmyren, Vargfljot. Vargen figurerar på flera sätt här uppe. Varglav på de uråldriga tallarna.

Snart nere vid skidorna, före kraftledningen ska de stå. Vi tror att de står kvar.

Vi missade husen vid Amberrajs och tog en tur förbi dem nu. Jaktstuga och tidigare var de öppna när jag passerade. Låst nu, kanske bara vintertid. Sommartid kanske öppet. När skjutfältet är stängt så går Romboleden ungefär den väg vi gick mot och över Munkhäden. Vidare upp till Korskälla och mot Härjedalen.

Vår tur närmade sig slutet och vi passerade Vargfljot igen i annat ljus.

Turtipsarkompisen har stuga här i trakterna. Plats för en stuga för den med ”speciella” intressen. Sagt med en väldigt positiv underton. Jag skulle gärna ha en stuga i dessa miljöer.

Dessa turbeskrivningar skriver jag för att minnas dem och ta del av turerna på annat sätt framöver. Men kanske främst för att visa upp vad som finns i våra ändå rätt nära omgivningar och ge tips till er som söker något ”annat”.

Vi avslutar med turkartan. Den är väldigt fin att ta sommartid/höst. Vilka färger. Men absolut även bra för vinterturen, ni yngre fixar det lätt med turskidor.

Tack för att ni följde på turen!

Statistiska Centralbyrån, SCB, har hjälpt kommunerna att göra s.k. medborgarundersökningar sedan år 2005. Jag jobbade med dessa frågor i kommunen och har därför ett särskilt intresse av dem. De utfördes ”på min tid” kanske inte varje år, men vartannat i alla fall.

Nu är resultatet från 2024 års undersökning klar. 1200 Morabor har tillfrågats och 410 deltog, 34%. De svarade på 128 frågor, bra gjort. Frågorna berörde olika ämnesområden och jag tänker ge kommentarer inom vissa områden där vi sticker ut lite, bra eller dåligt. Vi måste ha med oss i jämförelserna att Mora är en relativt liten kommun vilket troligen ger utslag i undersökningen

Jag är av den uppfattningen att om man beställer en sådan här undersökning så ska man följa upp resultatet ordentligt. Analysera det och vara transparent i alla frågor, även de med låga betyg. Det finns flera sådana. Bekymmersamt är det att frågor om förtroende och möjligheter till insyn och påverkan är så låga.

Skulle gärna se att kommunen presenterar en analys som gjorts tidigare. Media borde även vara intresserade och stämma av svar med ansvariga. Förvaltningarna i kommunen ska också ges svaren inom sina ansvarsområden. Sker inte detta kan man lägga ner undersökningen i Mora som ändå kostar en slant och de som svarat måste få gehör för sina synpunkter.

Undersökningens resultat i helhet ser ni på följande länk: https://morakommun.se/download/18.1bccd88c193ded135fae81a9/1736507115642/Medborgarundersökning%202024.pdf

Det är många frågor men ändå lätt att se resultaten för Mora i jämförelse med riket. Jag tar det som sagt områdesvis och börjar med Skola och omsorg. Moras resultat är i stort i överensstämmelse med riket. När det gäller gymnasieskolan har Mora något bättre resultat än riket. 83 % höga betyg mot rikets 78%. Där vi får sämre betyg är äldreomsorgen, rätt stor skillnad, 45 % höga betyg mot rikets 55 %,

Området boende och boendemiljö har några mindre skillnader. I stort som riket men 17 % har låga betyg på att det är tyst och lugnt i kommunen, riket har 7 %. Närhet till skola och barnomsorg har mora 9 % låga betyg medan riket har 14 %. Lite större är skillnad i betyg är det frågan ”Att det är en blandning med människor från olika kulturer eller bakgrund”. Mora 59 % låga betyg och riket 49 %.

Vi går till Samhällsservice – hur fungerar följande? Mora får lägre betyg när det gäller tillgången till kommunal service utanför centralorten, t.ex. skola, äldreomsorg, bibliotek. 28 % negativa svar mot rikets 20% negativa. Vidare framgår att 23 % ger negativt svar på frågan om utbudet av livsmedelsaffär finns inom rimligt avstånd från bostaden, riket 11 % negativt betyg. Här får vi komma ihåg att vi bor i en kommun med relativ stor andel glesbygd. När det gäller sjukvård anser Moraborna att vi har ett rimligt avstånd till sjukvård, apotek. Ungefär som riket, 87 % positiva svar mot rikets 89 %.

Vi går till området Resor och kommunikationer

När det gäller frågor om utbudet av gång-och cykelvägar är andelen svar med låga betyg i Mora större än riket, 33% mot rikets 18 %. Likaså är det med trafiksäkerheten på dessa vägar, 35 % mot 25 %. Missnöje med kollektivtrafiken lyser igenom i undersökningen. Mycket högre andel negativa svar jämfört med riket. Åter, vi har en geografi som påverkar detta. Hur mycket kan jag inte avgöra. Vi ligger sämre till än riket i alla frågor kring kommunikation, förutom utbudet av laddstolpar där vi har bättre betyg.

Vi går över till Bibliotek, kulturliv och mötesplatser

Väldigt gott betyg till utbud av böcker och annat på biblioteket, 96 % höga betyg, riket likaså, 95%. Några saker inom området får lägre betyg än riket, utbud av lekplatser och parklekar, 41 % mot rikets 17 %. Likaså, än sämre, utbud av ställen för unga att träffas på, t.ex. fritidsgårdarundomsklubbar. Mora andel låga betyg, 74 % mot riket 45 %. Det lokala kultur- och nöjeslivet får även det låga betyg. 70 % mot rikets 36 %. Återigen, vi är en liten kommun”spridd” på stora ytor. Men visst, förändringar kan kanske äga rum.

Tyvärr får Mora lågt betyg i en del av frågorna inom området och 61 % tycker inte kommunen arbetar nog för att främja kulturlivet. I riket ger 42 % låga betyg där.

Nästa område är Idrott, motion och friluftsliv.

Inom detta område ligger Mora bra till. Som riket och ibland bättre, bl.a. tillgång till upplysa motionsspår. Mora 83 % höga betyg och rikets 74 %. När det gäller allmänna träningsplatser utomhus får Mora 40 % andel låga betyg och riket 29 % låga betyg.

Vi kommer nu till ett ämne som diskuteras av och till i kommuner, så även i Mora. Underhåll av den offentliga miljön.

Mora får låga betyg i en del frågor i ämnet. Finns säkert ”naturliga” förklaringar. Men ändå låga är dom. Skötsel av gator och vägar får 59 % andel låga betyg mot riket 38%. Snöröjning 52 % låga mot rikets 42 %. Snöröjning gång- och cykelvägarna får än sämre betyg, 57 mot 43 %. Kommunen får lägre betyg i alla frågor inom området.

Vi går över till Trygghet i samhället. Här ligger vi bra till. Kommunens storlek har betydelse och vi har och bör ha goda betyg. Det är mycket välkommet för många. 93 % i Mora känner sig trygga utomhus när det är mörkt ute mot 78 % i riket. 99 % ger höga betyg mot 96 % i riket när det är ljust.

Det är många fler frågor inom trygghetsområdet och vi har högre andel höga betyg inom nästan alla detaljområden. Ni får titta på länken till SCB om ni vill fördjupa er i trygghetsfrågorna. Vi ligger som sagt bra till här.

Nästa område i undersökningen är Klimat – och miljöarbete, det som sticker ut i svaren att 72 % ger lågt betyg i Mora när det gäller möjligheten att kunna återvinna avfall utan att transportera bort det med bil eller annat motordrivet fordon, svaren i riket 59 % andel låga svar.

Bemötande information och påverkan har Mora ungefär samma betyg som riket. Personligen tycker jag de oftast är för låga. Bemötandet är bra men möjligheten till påverkan är betydligt sämre. Några exempel. Vad tycker du om möjligheterna som kommunens invånare har att påverka inom de kommunala verksamheterna? Låga betyg 62 % i kommunen och 59 % i riket.

Hur är möjligheten för kommunens invånare att påverka innehållet i politiska beslut? Andel låga betyg i Mora 65 % i Mora och 72 % i riket. Vad tycker du om möjligheterna som kommunens invånare har att delta aktivt i arbetet med utveckling av kommunen, t.ex. medborgardialoger och samråd? 63 % ger låga betyg i Mora och 66 % i riket. Kommunen får och högre betyg än riket när det gäller att informera om större förändringar, Mora 41 % ger lågt och 51 % i riket.

Ett område där de svarande ger väldigt låg betyg är Förtroende.

Jag tar några exempel inom detta så viktiga område. ”Upplever du att politiska beslut som fattas i kommunen är genomtänkta och genomarbetade.” I Mora ger 78 % lågt betyg och i riket 75 %. En annan fråga. ”Upplever du att kommunens politiker är lyhörda till invånarnas tankar och idéer kring kommunen och dess verksamheter? 76 % har andel låga betyg i Mora och 79 % i riket. En sista fråga inom området, resten får ni läsa i undersökningen. Upplever du att det finns en transparens i hur politiska beslut fattas i kommunen? Andel lågt betyg i Mora 76 % och i riket 77 %.

Det här känns mycket märkligt med så låga betyg. Jag ska se om jag hittar resultat från äldre undersökningar. Visst kommer jag ihåg att det varit dåliga betyg tidigare, men har det blivit sämre? Detta kan ingen vara nöjd med och verkligen något att jobba med. Att det sedan i princip är lika över hela riket gör saken än sämre. I presentationen av kommunen på sin hemsida nämndes inget av svaren i dessa förtroendefrågor. Inte heller när det gäller inflytande och påverkan från kommuninvånarna.

Några allmänna frågor till slut. 94 % ger positiva betyg på att bo och leva i Mora. Betyget i riket var 92 % . 78 % tycker att kommunen sköter sina verksamheter i Mora, 80 % i riket. Tycker du att invånarna i din kommun har möjlighet till insyn och inflytande över kommunens beslut och verksamheter? Andel låga betyg i Mora 78 % och i riket samma siffra.

Ja, det blev lite mastigt det här. Ni som vill fördjupa er än mer följer länken till SCB. Min personliga reaktion är de låga betyg som ges när det gäller förtroende och möjligheter till insyn och påverkan, så ska det inte vara i någon kommun.

Ändringar kan komma i inlägget, jag kanske missuppfattat något eller så har någon sett något jag missat.

Tack för visat intresse!

Tack för denna gång, kanske detta kompletteras framöver om någon sett något jag missat eller om jag har missförstått något.

Det slog till med mycket snö och kyla i början av januari 2025. Träden var snötyngda, på höjderna hade det kommit ca en halv meter. Jag hade fått för mig att jag ville upp till Rostberg och ta några vinterbilder. Gärna en kväll. Gjort det tidigare och det blev bra bilder. Jag kollade möjligheterna att komma upp dit och fick beskedet att man kört skoter upp från Hemulsjövägen. Det skulle vara ok att gå i, inte så hårt men det är ju en kortare tur, ca 1,5 km. Det såg ut att bli en fin kväll den 12 januari, kallt kanske, men månen lovade lysa fint. Vi, Christina och jag, bestämde oss för en tur. Hemma på Hästvägen var det -17 grader och i Norra Selbäck -20. Jag visste att det skulle bli mildare så vi gav inte upp idén. Jag börjar inlägget med den finaste bilden jag fick till i hopp om att den kommer som ingressbild på Facebook. Bilden togs från trappen in till den stora stugan som vi har däruppe. Det är den s.k. Morastugan från slutet av 40-talet på fotot. En gång ägda av syskonen Eliasson, bl.a. kranskulla Therese. Vasaloppets första kranskulle 1922. Senare ägde Jan-Erik Jacobsson från Morkarlby stugan ett antal år. Jag köpte den av honom år 2019.

Vi parkerade bilen på Hemulsjövägen och där var det ”endast” -13. Vägen upp var smal, mycket snö. Men mötesplatser finns rätt tätt. Förresten det är inte så många ute och åker på den vägen kvällstid på vintern. Det enda som väntar västerut är Hemulsjö fäbodar. Hemulsjövägen i månsken ser ni nedan.

Som sagt, skoterspår fanns upp till Rostberg. På med pannlamporna och ryggsäck för den lite jobbiga, men i kväll så fina promenaden. Helt osannolikt fint i månskenet och träden tyngda av snö. Härliga skuggor uppstod runt oss. 1,8 km promenad i rätt starka motlut delvis. Inga problem, vi visste vad vi gav oss in på. Vi hade t.o.m. varm saft att njuta av i stugan.

Här ser ni skoterspåret och stjärnhimmel.

Rostberg är en Morkarlbyfäbod. Jag kallar den hemfäbod liksom Selbäck som också var Morkarlbyböndernas. Till Rostberg är det ca 10 km från Morkarlby. Den gamla buffringsleden gick/går vidare och passerar rester, grunder, av risbergs långfäbod innan man når Hemulsjö långfäbod. Då har man avverkat drygt 20 km. Leden är en del av Siljansleden och kan rekommenderas. Passerar Norra Garberg efter Hemulsjö. Den gamla buffringsvägen kommer man på när man avverkat hela stigningen från Hemulsjövägen.

”Det är belysning i fäboden” ropade Christina som låg i täten. Jag gick på det. Men det var månskenet som gjorde alla pannlampor onödiga. Dom hade vi knappt på under hela turen. Solceller finns i fäbodarna och jag trodde någon hade sådan belysning på.

En blick åt sidan och månen skapade ett så fin sken genom skogen. Någon gång testade Christina pannlampan.

Strax var det värsta avverkat och vi kom upp på den gamla vägen in till Rostberg från Morkarlby. Vi kom alltså upp från vänster på bilden. Skylten informerar om att det är en kompisled här, för skoter- och skidåkare. Informationen går fram bättre när skylten syns.

Hursomhelst, nu var vi uppe och ni ser nedre delen av Rostberg på bilden. Stjärnorna glittrar.

Flera stugor möter på vägen upp till målet.

Vi närmar oss vårt ställe däruppe. Först Morastugan som när Jan-Erik ägde den var som ett museum. Systrarna Eliasson var bra på att skaffa gamla Morasaker/möbler som inventarier. En del gamla prylar är kvar och det är en mysig liten stuga. Den är en exakt kopia av Morastugan från Östnor som står på Skansen. Första byggnaden som flyttades till Skansen. Systrarna hade beställt en Morastuga här i Rostberg som var exakt som den på Skansen. Jag har kontrollmätt och det stämmer. Det är väl samma mått mer eller mindre på den typen av stugor i Moratrakten.

Vi gick in i den andra större stugan som en gång tillhörde Ester Eliasson och byggd i slutet av 50-talet. Ester var en välkänd vävlärarinna under åren 1921-1957 på Skeriol Folkhögskola. Hon ställde i ordning stugan och tog upp elever som satt däruppe och vävde och sydde på övervåningen. Ester såg fram mot sin pension och att få vistas däruppe i stugan och väva. Men hon avled 1958 och hennes systrar som ärvt hennes uppförda stuga skänkte den till Folkhögskolan Skeriols Elevförbund. En gåva ”som står helt i överensstämmelse med Esters vilja” sade systrarna. Stugan kallades på den tiden för Slöjdstugan. Stugan fungerade under lång tid som en raststuga som IFK Mora skötte. Skidåkarna hade den som rastplats när de åkte det s.k. Storspåret till N Garberg och vidare till Gopshus. Här en bild på slöjdstugan.

Stugan skänktes av elevförbundet till Zornsamlingarna som efter något år sålde den på privata marknaden. Numera är jag ägare till den fina stugan på höjden i Rostberg. Det är jag mycket tacksam för, att ha möjlighet att kunna vistas däruppe i lugnet och naturen.

Det blev lite varm dryck inne stugan, -4 grader bara.

Innan vi lämnar stugan i den djupa snön ut till skoterspåret tar jag ytterligare en bild på lillstugan med Karlavagnen rullandes ovanför.

Vi vänder oss norrut och tar några bilder. Här ser vi vindsnurrorna på Bösjövarden som blinkar rött.

Nedan ser vi några riktigt gamla stugor med Hemulbergsmasten i bakgrunden. Det här var Mr Rostberg, Sven Backans, ställe länge. Han bodde även permanent på platsen. Numera håller Maria och Janne här till titt som tätt.

Ja, det var det det. Bara nerfarten till bilen kvar. Lättare steg i medluten. Jag upprepar att upplevelsen var väldigt stor för oss att göra den här turen. Egentligen så enkelt med allt det fina vi har omkring oss. Bara att slå till. Vi kanske framöver ska organisera diverse mindre turer som denna med lagom ambitionsnivå.

En bild till innan bilen. Magisk på något sätt.

Framme vid bilen.

Här ser ni turen.

Tack för denna gång. Alltid bra att dokumentera vissa turer. För andra att ta efter om inte annat.

Christina och jag bestämde oss för att besöka Christinas barnbarn Alma, au pair som skötte Michael i Fairfax, Washington DC. När vi planerade resan ”råkade” det vara presidentval och det stod mellan Kamala Harris och Donald Trump. Harris hade ju ett visst övertag några månader före valet som Tramp tog över i slutspurten. Var våra sympatier låg tror jag ni kan gissa er till. Det räckte inte långt. Vi besökte i alla fall en vallokal där i Fairfax som jag återkommer till.

Vi bodde på Comfort Hotel på Arlanda för att vara ”pigga” och på G för långflyget. Vi flög med Lufthansa dit och United hem, mellanlandning i München.

Alma var så hygglig att hon hämtade oss på flyget som gick bra. Lång resa, men ändå. Christina var inte riktigt nöjd, hon hamnade bakom den störste mannen på planet, drygt 2 m och ca 150 kg. Han fällde naturligtvis ner stolen. Varför tog inte du platsen då undrar ni, jo jag hade en knäskada och hade fått möjlighet att sträcka ut benet som värkte. Men, allt gick bra, vi var strax framme i Fairfax i Kellies och Johns hus. Ett fint område och där är husen inte små.

Vi kom till rena sommaren, 26-27 grader. Det gjorde inget alls. Alldeles i närheten låg en park med perfekta promenadstråk. Christina och jag hade mycket ”fri” tid mellan utflykterna med Alma. Då var parken perfekt för förmiddagspromenader. Alma och Michael var även med ibland. En något ovanlig terräng och vegetation mot vad vi är vana.

Här Alma med sin familj, Kellie, John och Michael.

En dag tog vi en längre promenad, vi knallade runt Burke Lake som låg i parken. Fint omväxlande stråk och många gick, sprang och cyklade där i höstfärgerna. Några bilder.

På valdagen den 5 november ville vi se hur det går till där i USA. Det låg en vallokal rätt nära, vi åkte dit och studerade. Mycket folk i rörelse, affischering och utdelning av information om kandidaterna och deras politik. Sådant som inte förekommer hemma. Jag träffade på en valansvarig man inne i sporthallen och han visade mig hur det gick till. Vi var till och med in i själva vallokalen. Det var välordnat och lugnt där. Så långt in kommer inte besökare hos oss.

Vid ingången till idrottshallen började ”reklamen”.

Christina ville höra lite närmare om hur allt gick till. Inga problem.

Här några bilder inne från vallokalen. Trevlig man jag träffade på, vänliga som bara den. Valresultatet föll inte alla i smaken, som det alltid är. Men visst var det lite historiskt att vara där på plats.

Vi åkte dagen efter till den lilla orten Occoquan. Trevlig liten ort. Det fanns lite ”valrester” på en del hus.

Som sagt en fin liten plats med sin historia. Orterna i USA har inte så lång modern historia.

Rundvandring och mat på en grekisk grill.

Dagen därpå gjorde vi en tur till Alexandria som ligger vid Potomac River nära Washington DC. En större förstad, vi knallade mest runt i Old Town.

Michael glad som vanligt i sin bilstol. I garaget hittade vi två svenska bilar av olika storlek och ålder.

En bild med lite historiebeskrivning ovan och miljöbilder från stan. Damen flirtade ivrigt med Michael.

Många fina gamla hus fanns där i Old Town.

Vi klagar ofta på trafiken i Mora och inte minst över Noretbron. Det blir nästan lite komiskt när man bilar i dessa trakter.

Här några foton från vårt bostadsområde i Fairfax. Skapliga hus och tomter. Det vi slogs av när vi kom dit på kvällen saknades gatlampor. Det kändes lite mysko. Å andra sidan är inte folk ute och går eller cyklar på kvällarna.

Med chaufför Alma åkte vi till den lilla charmiga orten Clifton. Två dagar i rad, först middag på en jättehärlig Italiensk restaurang, dagen efter lunch i den mysiga orten. Det är så kul att komma ut och närmare se hur folk lever och har det, vardagen helt enkelt. Monument och liknande i DC spar vi till senare. Den italienska restaurangen var helbra. Utomhus och jättebra mat. Vi knallade runt i ”byn” före maten. Några bilder från kvällen.

Kapell och förskola.

Nästa dag blev det återbesök och vi åt lunch på ett riktigt ”hak”. Enkelt och charmigt. Goda hamburgare. Rätt ovanlig entré till matsalen.

Det gick att handla souvenirer. Christina nappade.

Trevligt som ni ser.

I Clifton fanns en hel del gamla hus visades upp. Fullt i bruk idag, men med informationsskyltar om dess ursprung och ägare. Imponerande brandbil i brandstationen i den lilla ”hålan”.

Är man i Washington lär man kolla in DC och The Mall m.m. Christina och jag hade varit där tidigare och vi utelämnade muséerna den här gången. Vi gick runt och kollade in de traditionella ”sevärdheterna”. Fina byggnader och monument som vi beskådade. Bästa bilden blev på Christina framför det kända Kapitolium, (som stormades efter förra valet.)

Några fler sevärdheter. Washington Monument, Second World Monument, Korean War Veterans Monument och the White House.

Siste stadsbesöket blev Georgtown, stor förort med handel och annat smått och gott. Vi gick över en skapligt hög bro över Potomac till downtown.

Rejält stor stad med mycket handel. In och ut i affärer och fika på ett populärt ställe. Lång kö men snabbt gick det. Några miljöfoton.

Ett riktigt gammalt stenhus från kolonialtiden finns i staden, byggt 1765. Då är det gammalt i USA. Vi var inte in i huset, det var stängt för dagen. Annars fritt att ta en tur i huset.

Som i många städer syns personer som har det sämre. Tältplatser på lite olika håll. Den här mannen hade nära till sjukhuset ”vägg i vägg”.

Sista kvällen i Fairfax var vi på besök hos Pam och Tim. Far och mor till Kellie där Alma är Au pair. Almas mor Åsa var au pair hos Pam och Tim. Det går tydligen i arv.

Här ser ni Alma i resonemang med mormor Pam.

Morfar Tim var tidigare polischef i Alexandria. När jag berättade att min son är polis i Stockholm gick han igång och tog fram en hel del minnen från sin tid som polis. Jag fick t.o.m. en polisbricka. Kan vara bra att ha någon gång. Den kan väl Jon ha i Stockholm.

Det blev en mycket trevlig sista kväll på USA-besöket. På övre bilden ser ni Kellie med Michael, på den andra är Kellies bror Ryan med och skojar med Michael.

En kväll kom Pam, Tim och Ryan över till oss på besök. Pizzakväll blev det. Mormödrarna Pam och Christina hade många minnen att prata om vid grillen.

Vi hade en kompis där vi bodde, Gabbi, var med hela tiden. Fin mysig hund, en riktig mattiggare.

Det blev en fin resa det här, nästan overklig när vi sitter här i Mora och ser tillbaka. Fina minnen, verkligen.

Tack Kellie och John för att vi fick bo hos er och som ni tog hand om oss!

Tack Alma, den duktiga ciceronen. Tack och på återseende!

Målet för denna utflykt och upptäcktsresa var främst Finnbergets ödekyrkogård i Orsa finnmark. Platsen ligger i Ljusdals kommun och i landskapet Dalarna. När vi var i trakterna så passade det bra att besöka en del andra finnbyar och platser.

Som sagt var, först i tur var Finnberget på 633 m.ö.h. Vi åktet till Noppikoski och tog in mot Svartnäs och Nordkap. Då är man nästan framme, rakt fram i Nordkap några km och du finner Finnberget. Det är fler grusvägar att välja på i början. Ta med karta eller GPS så löser det sig.

Vi parkerade bilen knappa km från Finnberget och gick upp. Lite motion passade bra där. Det var en skaplig stigning på slutet. Vi blev överraskade över vad fint det var däruppe. Kyrkogården, raststugan, vyerna, den fina jordkällaren m.m. På bilden ser ni entrén till området. Kyrkogården är fornlämningsförklarad.

Den korta historien är att den förste nybyggaren på Finnberget var Mats Matson Grip, bördig från Bollnäs. Han gifte sig i Mygsjö 1821 med Margareta Ersdotter. De slog sig ner i finnberget samma år och levde här till Margaretas död 1825 då Olof Jansson Käck från Sjöändan tog över. Käck var av finsk ätt och hade varit soldat i Orsa kompani. Han började det hårda arbetet att svedjebränna och bryta sten för att odla upp marken. Här skulle han försörja sin familj, makan Kerstin Jonsdotter och deras barn Jonas, Kerstin och Ingeberg. Däruppe föddes Karin.

Efter den är familjen som splittrades kom Olof Tossavainen och slog sig ner med hustrun Britt. De hade en treårig dotter och till sin hjälp fyra drängar och tre pigor. Historien kring folket i Finnberget är otrolig, sorgen och lyckan växlade hos de boende på platsen. Mora tidning hade 1991 en artikelserie om Finnberget med 10 helsidor skrivna av Lars Wickström och L-E Klockar. Jag blev helt tagen av att läsa dessa. Bilägger några artiklar mot slutet av beskrivningen av Finnberget.

Vi gick först upp till begravningsplatsen där gravar finns för 8 Finnbergsbor och en skogshuggare. Jättestora granar har stått bredvid varje grav, nu nerhuggna. På bilden vägen upp till ödekyrkogården.

Ett par bilder från kyrkogården.

Vi var ju på hög höjd och vyerna mot öster/nordost var bäst. Fina berg i horisonten i höstfärgerna. Kanske Stora Korpmägg till vänster?

Nere vid entrén till området finns en bra informationsskylt. Det är Vildmark Orsa som ställt i ordning uppe vid Finnberget. Skyltar och foton är daterade 2009 med telefonnummer till Stadsarkitektkontoret i Orsa. Stadsarkitekt Anders Björklund ligger med stor säkerhet bakom det hela.

Ovan ser ni platsen för Finnberget.

På platsen ligger en raststuga av mycket god klass. Fin fikaplats där eller vid bordet ute på ”gården”.

En byggnad till på området är den restaurerade jordkällaren. Ett gediget bygge som under en period efter en stor brand en gång användes som bostad för en familj.

Efter detta intressanta besök blev det frukost där på höjden och vidare resa till Tjäderåsen, nästan nästgårds.

Några artiklar, något för den som vill fördjupa sig i Finnbergets historia. Om de är läsbara, försök annars förstora eller kanske skriva ut. Ni andra skrollar förbi.

Tjäderåsen, en liten plats uppe i finnmarkerna. Dit fanns i alla fall bilväg rätt tidigt. Jag vet det för att jag har rätt nära studerat Ulvsjö och dess historia. Ulvsjö ligger några mil västerut från Tjäderåsen. Skolbarnen i Ulvsjö skulle 1932 få göra en efterlängtad skolresa till Mora. Barnen var helt avskurna från den s.k. civilisationen däruppe i Morabyn Ulvsjö. De fick gå några mil till Tjäderåsen, inklusive övernattning, för att därifrån åka på ett lastbilsflak till och från Mora. En fantastisk resa för barnen som de längtat efter hela året. På bilden ser ni barnen på flaket när de ska lämna Mora. En idag nästan osannolik historia.

Vi gjorde ett kortare stopp i Tjäderåsen, träffade ett par vars stuga brann upp för ett år sedan. Elfel förorsakade det hela. Jag blev lite häpen när jag såg en elledning dragits upp dit. Det fanns väl skäl. Tjäderåsen var plats för skogvaktarbostad och kanske annat som påverkat behov av el. Några bilder från Tjäderåsen, inklusive skogvaktarbostaden.

Nu gällde det att köra vidare mot Myggsjö, men kanske vi kunde hitta en plats för lite lunch. Vi såg skylt till Laxsjön. Dit hade jag varit och vänt en gång på cykel. Därnere vid sjön borde det vara perfekt för lite mat. Förresten, Ulvsjöbarnen passerade där på vägen till Tjäderåsen. Skogsstig finns där, relativt nymärkt t.o.m. Jodå, det gick bra att stanna till där vid Laxsjögrillen.

Det fanns även finntorp vid Laxtjärn en gång. Men nu vidare till Myggsjö som bebyggdes 1650. På vägen till Myggsjö passerade vi en rödmarkerad led med informationstavla, en prästväg.

På kartan här ser ni en markerad led från Myggsjö till Finnberget.

Det är gott om finskas namn utmed vägen, på bergsknallar och myrar m.m.

Myggsjö ligger fint i en sluttning. Där finns två kyrkogårdar och många hus. Mest nyare fritidshus. Här fanns förr en skola för barnen i området. De låg över under veckan och skidade eller gick hem på helgerna. Skolåret var betydligt kortare då. Skolhuset är kvar. På vintern var man insnöad här i Myggsjö. Telefon kom så småningom och bröt isoleringen. Postgång en gång i månaden då postveteranen Skarp från Stackmora punktligt kom hur vädret än var. Vi fick i alla fall ta oss eftermiddagskasse och lånade en trapp på ett riktigt gammalt hus. Vi frågade grannarna om lov.

Som sagt, en fin sluttning är det. ”Nya” kyrkogården ligger längst nere i vägkroken.

Ödekyrkogården ska alltid besökas, den blir allt äldre.

Vi avslutar Myggsjöbesöket med en bild ner mot själva Myggsjön.

Upptäcktsresan gick mot sitt slut och vi drog oss hemöver och åkte en lång bit utmed Emån fram till Emådalen och vidare mot Mora. Höjdpunkten och den riktiga ”nyheten” för oss var Finnberget. Jag har sett platsen på kartan men aldrig åkt dit fast jag varit så nära. Jag passerade Nordkap en gång men åkte då vidare till Tjäderåsen. Gör gärna ett besök på Finnberget, läs på lite före, så blir det än intressantare. Tror det var ca 8 mil upp till ödekyrkogogården.

På återseende!

Jag har länge varit sugen på att besöka fäbodstället Dalen som ligger i närheten av Våmsjön. Långt norrut alltså, ca 5 mil från Mora C. Dalen var långfäbodar till byarna Limbäck och Höjen. Till Dalen kom vallkullorna från hemfäbodarna Indor och Stor-Vasselnäs. Fäbodstället var med på Olof Schallrots karta från 1676. 1847 fanns här 28 hus. Dalsbodarna är ett annat namn på stället.

Idag, 2024, finns 5 byggnader i Dalen som ägs av Våmhus sockens samfällighetsförening.

Jag fick information av Lars Ambrosiusson att han och fru Inga-Britt hade letat rätt på gamla fäbodstigar däruppe. De är numera nymärkta och det fina är att Lars föräldrar, Britta och Lennart märkt upp stigarna på 70-talet. Lars gav förslag på hur vi skulle gå för att även få med naturreservatet Tramsgrav på rundturen. Vi kan kalla den Dalenturen. De nymärkta stigarna presenteras vid parkeringen vid Dalen. Likaså information om fäbodarna. Fäbodstigen åt Bösjöhållet, Bösjöstaigen, är även den nymärkt.

Jag vill nämna att Christina och jag även var nyfikna på den gamla flottningsdammen vid Stopkojan, nära Torrlids fäbodar på Älvdalssidan. En dämning av Våmån med ett kraftigt fall och en fin stor gammal timmerränna att beskåda.

Det står Stopkojan på kartan där ni svänger ner till vänster,(från Morahållet) ett par hundra meter. Åk inte över bron bara, det varnas för dess begränsade hållbarhet.

Åter till vår vandringstur. Jag fick skiss på två varianter av Lars. En med och en utan Tramsgrav. Givetvis ska Tramsgrav med tyckte vi. Turen blir då knappa 9 km. Jag har varit ner och vänt en gång för ca 15 år sedan och ville nu se hela graven. Här ser ni de två varianterna. Vi tog alltså den röda.

Det bar iväg efter att ha beskådat den gamla öppna täkten, se bilden.

Det stod inte på vi skulle över en mindre bäck. Vi fick passa oss så att vi blev blöta så direkt. Det hade regnat dagarna före så bäcken var lite strid. Vi hittade en plats där vi kunde ta ett rejält kliv över. Det var så bra märkt bortöver i sluttningen på Dalsberget. Ibland såg man någon äldre målning som kanske Lennart, min gamle arbetskamrat fixat, eller fru Britta. Vi gillade terrängen, lagom ojämn och mjuk. Bra motion för oss med lite årsringar.

Så här såg det ut den första biten, ser kanske tungt ut, men inte. Fast och bra underlag.

Några gamla markeringar och annat smått och gott på vägen.

Vi behövde inte upp på Dalsberget, passerade på skrå och närmade oss Dyverdalen. Vi skulle gå ner i dalen för att sedan följa en grusväg bort till uppfarten till Tramsgravens naturreservat.

Här närmar vi oss Dyverdalen och Dyvran.

Vi gick ner till Dyvran och inspekterade, det såg ut att vara fina färger därnere vid ån.

Promenad på grusväg mot Tramsgrav där vi tänkte oss fika innan det bar iväg uppför, rejäl stigning väntade.

Nu hade vi höjdpunkten kvar. Naturreservatet Tramsgrav. Vi gick in i en annan värld ett tag. Overkligt fint i det vackra vädret där solstrålar då och då letade sig ner i Tramsbäcken som vi följde uppöver. Bilder kan aldrig återge det man upplever en sådan här gång, då skulle även bäckens porlande var med och den emellanåt totala tystheten ”höras”.

Först lite information om reservatet. Det nås även från vägen mot Lillhärdal. Strax före vägen in mot Dyverdalen. Grusvägarna går parallellt inöver dalen.

Vi tog vänstra stigen uppöver utmed Tramsbäcken. Det måste bli några bilder härifrån.

Vi fick ta oss över bäcken några gånger och vi blev inte blöta. Det var väl den dryg km att knalla, men det går inte så fort. Man måste njuta och fota.

Vi hade stavar den här gången och passade väldigt bra.

En bild till innan vi lämnar det ”overkliga”.

En annan öppen terräng väntade oss och vi närmade oss målet för vandringen. I Tramsgraven varvades gammelskog med yngre och markvegetationen var häftig med ormbunkar och allt vad det kunde vara. Inget man har hemma i trädgården i alla fall. Vi mötte nu på en riktig gammeltall, från Gustav Vasas tid kanske. Brandskadad och stadigt stående på en smal del av den gamla trädstammen. Ett konstverk med historisk bakgrund.

Efter några balansövningar kom vi fram till bilen i Dalen. Vi gick runt och tog en närmare titt på en del av husen.

Som sig bör fanns ett mejeri där mjölkprodukterna förvarades. Den lite mörka bilden. Kallkälla under huset.

Vi var så nöjda med dagens tur och drog oss hemöver. Ett snabbesök vid Våmsjön bara, sen lämnade vi området och drog oss ner till Kanonvägen som går mellan Våmhus/Heden och Rot/Älvdalen.

Våmsjön är ju också dämd och dammen måste studeras.

Här en karta över vår tur som starkt rekommenderas om ni vill ha en omväxlande och annorlunda vandringstur.

Tack för denna gång!