MoraOwe

Det finns alltid saker att kolla upp – oändligt – om än så i närheten. Jag hade sett bilder på och hört talas om fina vattenfall i Rivsjövasslan. De hette Konungen, Prinsessans, Drottningens och Prinsens fall. Dessa var huvudmålet för dagen, sen kan ju turen byggas på med mer som vanligt. Vi tog vägen upp till Trängslet via Oxberg och västra sidan om älven till Karlsarvet och vidare över Trängsletdammen och in på skjutfältet.

Lite vatten i dammen än så länge. Vi ville testa lite nya vägar upp till vatttenfallen i närheten av Rivsjön. Vi tog Johns kustväg. En smalare grusväg kuperad som bara den. Tur jag inte cyklade där som jag en gång tänkt. Vi passerade Björngravsåsen och Björngravsbäcken och nog var det väl björnspillning på vägen?

Vi åkte vidare mot Rivsjövasslan. På vägen låg en slogbod med fin utsikt över dammen. Vi stannade till ett tag. Fornminne var skyltat ditåt, men vi såg inget.

Vi hade bra beskrivning på platsen där stigen skulle gå ner mot fallen och med Topo GPS var det inga bekymmer. Men precis när vi skulle parkera så vi något skumt intill vägen, en älg, nej ett mindre djur. Det visade sig vara en ”ensam” ren. Ståtlig och vacker tyckte vi med ett stort horn. Väldigt orädd. Det fick bli några bilder. Den gick framför oss ett tag på ”vår” stig till fallen.

Man har ju olika föreställningar om platser man skall besöka. Vi trodde det skulle vara väldigt obändig terräng med mycket sten och grus. Att det skulle vara rätt brant hade vi förstått. Det var jättefin stig i vacker natur ner till de första fallen.

Det är klart ambitionen var att bada i någon av ”bassängerna” efter fallen. Prinsens såg överkomlig ut. En brant kortare serpentinväg gick ner som vi med lite mer vilja fixat. Men vi nöjde oss med att fika en bit ovanför. Det stora fallet, Konungen, som namnges på kartan var däremot lite väl tufft att nå även bara för att se. Väldigt brant och just inga träd att säkra sig med. Några rep där och vi hade nog testat. Nu har vi nått en viss ålder där det påstås att klokheten får råda. Så blev det. Vi vände där, men tog oss ändå ner till dammen på en annan stig.

Jag har lånat två bilder från Älvdalen Explorers webbplats och hoppas det är o.k.

Här länk till Älvdalen Explorer:

Konungen

Vi var jättenöjda att ha besökt platsen även om bad uteblev. Upp till bilen nu och kosan ställ mot Rivsjön, ca 3 km. Det kan bli ett bad där även om det kom en skur emellanåt.

Vi nådde snabbt Rivsjön. Det finns en stig ner till Rivsjövasslan efter vägen. Vi avstod den här gången. Det fanns planer på annat. Framme vid Rivsjön ”dök det upp” en brygga med stege. Det blev bad för den mest angelägna.

Åter ner mot Älvdalen. Vi såg på vägen upp en väg som gick från Trängsletdammen ner till Åsen på den östra sidan om älven. Den testar vi. Kuperat så det duger, mest utför naturligtvis, men fint. Väl nere i Åsen kom jag ihåg att jag fått tips om att den gamla färjan från 1800-talet skulle finnas där nere i ett båthus tillgängligt för allmänheten. Det var ”naturligtvis” Kerstin Sturmas som tipsat. Vi hittade direkt byggnaden och tittade på den gamla färjan som byggts av Bror Zelik Orädd från Hållstugan, bara det!

Åsens bysamfällighetsförening har bevarat den för eftervärlden. Färjan användes bl.a. för Åsenborna att ta sig och djuren till sina fäbodar, Bredvad, på andra sidan älven. 1893 invigdes den första bron. 1928 togs färjan i bruk igen för då svepte vårisen iväg bron neröver älven. En nya betongbro invigdes 1928. Bron renoverades 1965. Bron hade då Sveriges längsta betongspann och var en turistattraktion. Ni kan läsa färjans historia om än på en lite ”angripen”bild nere vid båthuset.

Det var högst intressant att se den gamla färjan och försöka föreställa sig hur den användes för att frakta folk och boskap. Så otroligt viktigt och roligt att den bevarats. Hur ska vi annars förstå de vedermödor, roligheter m.m. våra förfäder gått igenom. Tackar Åsens bysamfällighetsförening. Förresten, det fick mig att tänka på ett annat häftigt ”minne” jag sett från för i Åsen. Nämligen ett jorddragningshål i Gammbodarnas fäbodar. Barnen skulle renas, hållas friska och botas genom att dras genom ett hål i jorden. En sevärdhet av klass. Vi valde mellan det och Stops vattenfall. Det fick bli mer vattenfall.

Vi åkte upp i Brunnsberg mot Stopbodarna och fallet. Populärt utav bara den numera. Nästan en ”turistfälla” under pandemin. Hursomhelst vi åkte dit igen. Vi var där för många år sedan då stigen inte var tillnärmelsevis så sliten. Inget bad där heller, jag hade fegat ur. För kallt skyllde jag på, såg hellre fram mot fikat i Stopbodarna. Förresten, så bra det skyltats här och där uppe intill vägarna. Platser och leder har nyligen skyltats upp. Kanon helt enkelt.

Nyfikenheten slog till igen. På kartan lästes Åsmyren. En av oss icke besökt plats. Ligger högt med några hus. Inte så långt, vi svänger upp. Vi parkerade lite före fäbodarna och möttes av hundar. Snälla glada. Vi gick ut och såg kor där borta i skogen. Knallade lite sakta bort dit. De kom och mötte oss, de gick helt fritt vilket vi nog inte riktigt förstått. De var så snälla och fina. Ville kanske ha sällskap, rätt glest med folk däruppe i normala fall. En kort film blev det och några bilder.

Det var ett trevligt möte. Det kommer vi ihåg väldigt länge.

Vi började känna det dags att dra sig till Mora. Men, vi hade två ”Hittautkontroller” kvar i Loka. Vi måste ta dom. Vi åkte bil så nära vi kunde men fick naturligtvis gå en bit i den fina skogen.

Vi var ju inne i Loka, väldigt nära Gerda Verf, men idag stod vi över besök. Vi hälsar alltid på henne när vi är i trakterna. En sådan kulturskatt till äldre fin dam.

Ja, det blev en lyckad dag och många nya saker att beskåda. Det gillar vi skarpt Christina och jag. Vi får se vart nästa tur gå. Det behövs inga långa resor för att hitta de s.k. pärlorna.

En sista reflektion efter att åter varit på skjutfältet är att – tänk om allt detta bevarats som någon form av naturreservat med alla fäbodar och natur kvar. I stället för något så destruktivt som ett skjutfält. Räknar inte med så stort medhåll, icke desto mindre, det är min åsikt.

Tilla slut blev det en premiärtur på ridleden/färdvägen mellan Långsisdammen och Grundsjön åt Venjanshållet. Den delen av leden är 8 km. I gamla tider gick leden ända från Mora/Vika till Venjan. Det var främst en sommarled. Den del vi märkt och skyltat upp och är ”välbehållen” i förhållande till andra delar som numera är vanlig väg. Leden finns med på kartor från slutet av 1600-talet och att en milstolpe daterad 1636 har stått rätt nära Långsisdammen. En registrerad fornlämning som inte är kvar nu.

Vi bjöd in till en premiärtur på Facebook och 23 personer nappade. Det var bra med tanke på att det blev viss logistik med bilarna då vi bara skulle gå i en riktning. Vi hade även en representant med som skall skriva en bok om vandringsleder i Siljanstrakten. Vår förhoppning är att denna historiska led kommer med då hon ville ha några leder med i boken som som var iordningställda av entusiaster utan kommunal eller annan finansiering. Här gällde frivilligt arbete främst av Bengt Andersson och mig. Vi tiggde ihop några tusenlappar av privatpersoner och ett företag som vi tackar för. Det gick till färg, virke, bensin m.m.

Till turen den 12 juni 2022.

Några bilder från starten, de första 500 m går norr om studentvägen, väldigt fin del.

Vi knallade på och gick över ett spångat parti, rätt blöt myr. Därunder låg en s.k. stockbro, eller kavelbro från den gamla tiden. Arkeologen hade koll. Vi kommer till henne senare. Fikat närmade sig.

Vi knallade glatt vidare och hade lätt klarat halva resan. Vi kom ner till nästa spångade passering. Anna Dahls skogsstiftelse hade sponsrat med virke och arbete, Lars Nygårds och Göran Eriksson hade gjort ett förtjänstfullt jobb.

Vi närmade oss slutet på turen. Den sista km är fin med bland annat en lång rullstensås. På vänster sida ser man Ryssån som rinner sakta i området för den gamla flottningsdammen. Det fick bli några gruppbilder på slutet innan vi tog bilarna åter till Grundsjön och Studentvägen.

Vi tackar alla för en fin tur i kanonvädret för vandring. Nöjda vandrare skildes åt vid Grundsjön.

Turen med arkeolog Gunilla 16 juni 2022

Vi går nu vidare till den 16 juni då Bengt Andersson och jag hade sällskap på leden med arkeolog Gunilla Larsson från Länsstyrelsen Dalarna.

Jag har rätt länge försökt få arkeolog från länsstyrelsen att inspektera och bedöma ridleden. Det skulle blivit i höstas men olika förhinder gjorde att det blev nu i juni istället. Gunilla Larsson gjorde oss sällskap och vi startade turen vid Grundsjön. Inga ambitioner att hinna hela leden men en bra bit i alla fall. Vi hann med halva.

Gunilla hade sin arkeologkäpp och gjorde flera fynd. Bland annat flera kavelbroar som inte syns under all mossa. Hon noterade även att det finns många s.k. hålvägar av olika storlekar utmed leden. Vi siktade på fika vid en liten bäck som är biflöde till Ryssån. Där gjorde vi det stora ”kapet”. En gammal viloplats, möjligen övernattningsställe, nära bäcken. Den var mycket intressant för Gunilla, ett litet torrberg med en rejäl grop i mitten. Säkert fler intressanta rester där i omgivningen.

Det är märkligt att leden funnits där så länge. Man ser inte mycket av mänsklig ”handpåläggning”, men på vissa delar ser man ändå att det underlättats för framfarten. Man har lagt backar på ”skrå” där det annat blivit för brant.

Fint där nere vid lillbäcken. Även där rester av en bro.

Vi vände vid ca 4 km och tar den andra delen i juli från andra hållet. Spännande är att nere nära Långsisdammen är en gammal milstolpe rapporterad som fornlämning. Milstolpe som varit märkt med årtalet 1636 och varit märkning för ridleden. I övrigt uppfattar jag att minst 90 % av den del vi gick kommer att utses som fornlämning och därmed skyddas för framtiden. Förhoppningsvis även stor del av resterande del, där kan vi nog räkna med 80% fornlämning då den s.k. Utskogsvägen är dragen över stigen. Men säg att 6 km av ”vår” del blir fornlämning, det vore kanon för framtiden. Jag återkommer och fyller på med info efter inspektionen i juli.

Länge har jag sett att det går att cykla på den gamla banvallen mellan Rättvik och Grycksbo och sedan grusväg in mot Falun. Järnvägen ligger kvar på den delen. Vädret såg bra ut och det fick bli ett nationaldagsfirande gott som något för Christina och mig.

Först en kort historik om järnvägsbanan. På initiativ av bland andra landshövdingen i Kopparbergs län, Curry Treffenberg, gjordes en undersökning 1885 av förutsättningar och kostnader för en järnvägslinje från Falun till Rättvik. Undersökningen genomfördes av ingenjör Johan Danielsson. Den totala kostnaden för anläggandet av järnvägslinjen bedömdes bli 1,7 Mkr och trafiken beräknades ge ett årligt överskott av 60 000 kr. Bland de tänkta finansiärerna fanns Gävle stad och Gävle-Dala järnväg (GDJ). Stora Kopparbergs Bergslags AB inbjöds också som finansiär men bolaget krävde att banan skulle gå vidare till Mora. Byggnadsarbetet av bandelen Falun-Rättvik börjades 1887 och leddes av byggmästaren Carl Jehander . Kungliga järnvägsstyrelsen beslutade i november 1964 lägga ner det mesta av trafiken på bandelen Falun-Rättvik. Mellan Grycksbo och Rättvik revs spåren upp 1966-1967.

Hursomhelst, cykla skulle vi. Parkerade bilden nära Utanåker i Rättvik där banvallen blir tydlig, i princip en smal grusväg. Lite motvind fick vi stå ut med då vi åkte mot solen hela tiden.

Första tydliga järvvägsanknytningen blev när vi kom till Västgärde station.

Vi fortsatte på de långa raksträckorna där i början. Nästa ministopp för en bild blev vid Salutjärnen och dess badplats. Strax före passerade vi Siljansleden, mellan Leksand och Rättvik.

Vi trampade på utmed sjön Brossen, passerade Brossfors och stannade till vid Slättbergs station som varit i bättre skick.

Vi passerade vackra Hyttsjön och Hyttkvarn. Man imponerades av allt arbete som lagts ner på slutet av 1800-talet på att bygga järnvägen. Rejäla banvallar bitvis och sprängningar för att ”komma ner” på annat håll. Det måste tagit tid med man, häst och vagn.

Vi närmade oss Sågmyra och dess ylleindustri. Först kunde vi tagit oss ett dopp vid Sågens badplats. Vi avstod denna dag.

Nästa anhalt Sågmyra station. Vi såg inte till Calle Halvarsson men misstänkte att vi såg hans hem med tanke på bilarna utanför.

Vidare in i industrihistorien, yllefabrikernas land. Jättebyggnader, med som mest 800 anställda. Snacka om att bygga upp en ort utifrån en så dominerande verksamhet. Cykelvägen gick utmed Ylleleden ett tag. En vandringsrunda med skyltar påvisande historien.

Fina områden väntade bort mot Lustebo och Grycksbo. Lummig fin natur. Vackert utmed Tansen.

Vi hade sett en badplats på kartan vid Tansen. Inte för att vi skulle bada, men hög tid för fikapaus.

Vi fann den efterlängtade rastplatsen, en badplats skött av Falu kommun. Det badades, främst av yngre.

Grycksbo närmade sig, lite vägarbeten och lite svårnavigerad men vi tog oss fram. Vi har TOPO GPS-appen och den är ovärderlig sådana här gånger.

Nu var det slut på den historiska järnvägsbanken men vi avsåg följa föreslagen grusväg väster om Grycken och in i Falun vid Björklunden, Lövhyddan och mot centrum. Vi stannade till vid Varpan och konstaterade att en buss mot Rättvik gick för en kvart sedan från Brandstationen. Det gjorde inget. Det fick bli en fin sightseeing i Falun i det vackra vädret. Om vi skulle göra om turen så tror jag allt vi skulle tagit den”nya” cykelvägen från Grycksbo in mot Falun och sedan svängen via Bergsgården till centrum. Det var kuperad grusväg där vi åkte och rätt stening. Inte så mycket att se. Inget fel på sträckan, bilfritt, skog m.m. men lite mer ”livat” på vägen jag föreslog.

En avkopplande stund i Falun med glass och bort till resecentrum för att passa bussen. Bra att vara i tid och få tid att lasta in cyklarna. Det var ok enligt löfte, om plats fanns. Det gjorde det. Bussturen var bekväm och vi hoppade av i Söderås och rullade ner till bilen vid Utanåker. Vilka vyer på den vägen. Även om jag tycker det på många ställen är fint i Mora så överglänser Rättvik oss tack vara alla dessa slänter ner mot Siljan. Inte sönderbyggt heller tycker jag. Dessa områden lär man vara rädd om och inte släppa till för ”olämpliga” byggnationer.

Vi avslutar med några bonusbilder från Söderås ner till Utanåker.

Tack för att ni följe med. Jag har planer på att kontakta Visit Dalarna och Rättviks och Falu kommuner i frågan. En enkel märkning av leden vore bra och enkel. I kombination med en bra karta. Riktigt fin tur för oss lokala och besökarna.

Vi hörs!

Jag har i ett inlägg med ”reklam” för ett föredrag om Vita Björn och gamla bilder från Kyrkogatan fått kommentaren att ”Motstånd mot förändringar är ett mänskligt beteende och finns kvar även när det sker förändringar i dagens Mora”. Personen, en väletablerad politiker i Moraalliansen, syftar på en äldre bild med trafik på Kyrkogatan. Det protesterades ju då gågatan skulle införas.

Jag och många andra kände oss träffade och mitt svar blev:

 Ja, och en del protester är många nöjda med. Tänka sig ett Coop uppe vid Saxnäsområdet. Jag gläds dagligen att det blev stopp på det när jag ser området. Stort varuhus, asfalterade ytor m.m. Flytt av kulturhus från centrum känns väldigt befriande för många att det inte blev av. Även stopp för rivning av kulturbyggnader, t. ex. Lejonvillan, upplevs väldigt rätt för många.

Du syftar väl även på ett skolbygge på en för många omotiverad plats, Strandenområdet. De protesterna är inte bara knutna till Moraborna. Det är fler som tycker att platsen är väldigt illa vald och svårmotiverad, kanske inte för Vasaloppet, men deras behov kan lösas utan skola.

Utan protester – ett tamt och tunt samhälle tycker jag.

Jag återger svaret jag fick av den förtroendevalde:

”Coop vid Saxviken var aldrig aktuellt. Att ett företag har önskningar betyder inte att det blir så. Vi går miste om ett fantastiskt kulturhus eftersom en majoritet av politiker vek ner sig. Lejonvillan är tidstypisk men ingen kulturbyggnad. Den ligger också helt fel. Jag delar inte alls dina synpunkter kring placering av en ny högstadieskola. Det kommer bli jättebra för Mora. Jag har aldrig diskuterat en etablering av Coop i hörnet på Saxnäs. Tvärtom har jag hela tiden hållit fast vid den inriktning som fastslogs för många år sedan. Nämligen att handelsetablering i Mora ska ske i centrum, Noret och Öna.”

För ordningens skull lägger jag, Owe, in mitt svar. Kanske med någon mindre komplettering/justering:

”Det var värst. Tyckte du försvarade Coop. Hade i alla fall inga invändningar. Var aldrig aktuellt är ett märkligt svar. Varför detta stormöte i Andreasgården, för nöjes skull? De som var på plats uppfattade nog det hela som jag gjorde. Det var ett upplägg med presentation i detalj av en skiss var COOP önskades få ligga på Saxnäsområdet. Enligt företrädaren för COOP då den enda plats som var aktuell för dom. Tjänstemän och politikers agerande var enstämmigt vid mötet. De tyckte det var en bra plats, både näringslivsenhet och stadsbyggnadskontor. Gick inte att ta miste på. Jag har pratat med vissa efteråt och det kvarstod, Saxnäs är en bra plats för COOP. Samtalsledaren undrade om det inte gick att ha ett COOP och en park därute, nära varandra.”

Jag utsattes för personlig press att ändra mig och dra tillbaka mina ”synpunkter” inte av dig, men av andra. Det var jobbigt, men jag hade Moraborna med mig. Det var nära att byggnaden kom på plats. Men en majoritet av Moraborna stoppade det. Bekräftades i en namninsamling på nätet med ca 1000 personer vilket är bra så snabbt och med den ”metoden”.

Kommunen sade aldrig nej till byggandet på Saxnäsområdet. COOP drog sig ur.

”Fantastiskt kulturhus” tycker du. Där folk inte vistas ”till vardags”? Var skulle det stått när knappt skolan får plats? Svårt att förstå. Helt mot Morabornas vilja, majoriteten i alla fall. Namninsamlingar även här som motsade sig flytt.

Lejonvillan ingen kulturbyggnad? En byggnad från en annan tid som visar Moras historia på flera sätt. Den är helt rätt placerad eftersom den är byggd där. På 20-talet byggdes detta kvarter i tidstypisk anda när Mora växte med bl.a. den stora sågverksindustrin. De som är kunniga/insatta i dessa frågor vädjade till kommunen att behålla den. Länsstyrelsen vädjade i yttrande till att kommunen ska behålla huset och underhålla det. Du skriver att villan inte är bra som arbetsplats. Det är väl inte sagt att det måste vara en sådan. Många förslag på annat finns. Nu ska villan behållas. Man kan undra varför det blev så, trots utfärdat rivningslov?

Kvarteret kring Lejonvillan i äldre tider.

Strandenområdet m.m.

Bygget av högstadieskola vid Strandenområdet ser du som bra. Jag avstår att kommentera det i detalj här, men det finns en ”uppsjö” av motiveringar varför den inte passar där och glest med motiv för val av den platsen. Tycker väldigt många Morabor.

Det jag reagerar på i dylika diskussioner och uttalanden från flera av våra förtroendevalda är att de säger sig vara valda och bestämmer därmed. Underförstått att Morabornas vilja/önskemål under valperioden lämnas därhän för att man lämnat sin röst till ett parti. I nästan samma andetag pratas det om medborgarinflytande, transparens, stormöten, information m.m.

Nu när valet närmar sig, då såsom av en händelse får vi se och höra våra förtroendevalda, oftast de som tidigare varit med i ledningen. På gågatan och i tidningar. De syns inte ofta mellan valen. Det är naturligt att de visar sig nu inför valet. Men lika naturligt vore det att de är aktiva under valperioden mot Moraborna.

Själv tror jag vi rätt snart kommer att få se nya demokratiska varianter, mer direktdemokrati helt enkelt. I många former. Det skulle ge ett mer levande samhälle och bra förutsättningar för lyckade satsningar m.m. Partipolitiken ser jag inte ha stor framtid, inte i dagens form i alla fall. Färre partier känns motiverat och vi är på väg dit. Jag vet att jag är tidigt ute och kanske sticker ut hakan!

Jag får förslag att gå med och engagera mig politiskt. Jag har avböjt erbjudanden mot bakgrunden att jag inte har förmågan att anpassa mig till ställningstaganden som man ska stödja, även om man inte göra det.

Vi ser t.ex. partier som i valprogram går ut med löften och som sedan bryter dem bara för att få vara kvar ”inne i värmen” och makten.

Jag engagerar mig i frågor där jag känner att många Morabor inte är med ”i båten”. Jag har ingen egen vinning på det, varken ekonomisk eller annan. Jag vill ändå, och uppmanas av många, vara talesman i frågor som berör Mora och dess framtid.

Jag har redovisat en del skidturer från vintern 2021/22. Jag vill inte avsluta skidsäsongen förrän ni fått veta lite om den här speciella turen. Jag hade hört att det rätt ofta finns ett skidspår från Ulvsjö och norrut mot Härjedalen. Ulf Andersson brukar spåra där. Fru Birgitta hade skvallrat att det var nyspårat igen. Det finns stort skidintresse i familjen och i bekantskapen så det passar bra att göra ett skidspår där. Än bättre blir det naturligtvis då de har en stuga där i Ulvsjö. Birgitta är dotter till Ulla-Britt Lindberg som bodde i granngården. Ulla-Britt var jag ”kompis” med och jag parkerade bilen på hennes gård.

Jag lägger in en annan förstabild här då de oftast visas först på Facebook. En bild från spåret tillbaka till Ulvsjö efter vändningen, 12 km.

Förresten, jag glömde ett par bilder från bilturen från Mora till Ulvsjö. Standardbilder för mig vinter som sommar.

Jag pratade med Ulf och han berättade att spåret var draget dagen innan och det var bara att ge sig iväg. Skaren bar även den väldigt bra. Jag valde de ”smalare” skidorna då det blev en hel del stakning i det hårda spåret och på skaren.

Första stoppet jag planerat utmed den 12 km långa turen, t.o.r., var vid den s.k. Kungsladan några hundra meter från Lindbergs gård. Ladan har stått vid gården tidigare men flyttats för åtskillig år sedan, allt enligt Ulla-Britt.

Kung Karl XI åt lunch där den 12 juni 1686. Han var på väg söderut över sjumilaskogen efter ett besök uppe vid landsgränsen mot Norge. Han kom den dagen från Lillhärdal och målet var Älvdalen för kungen och hans följe.

Turen gick vidare upp mot mot Härjedalen. Vid Ulvsjöns dämning går gränsen. Det är Olingan som är dämd och rinner sedan vidare in i Sexån och ut i Orrmosjön.

På vägen norrut de 6 km åkte jag intill Olingan som börjat strömma lite. Det fick bli några kort. Skaren höll ju.

Vidare norrut på vidderna. Ingen vind och sol i överkant. Jag njöt verkligen och på hemvägen åkte jag mot solen till och med.

Fikaplatsen blev på en rekorderlig stubbe efter vändningen. Gott kaffe dom hade där minsann.

Jag åkte så sakta jag kunde mot solen och tittade mig omkring. Såg två riktiga torrakor som säkert stod där på Karl XI:s tid. Ståtliga och fina redan då när kungen och hans följe närmade sig Ulvsjö och mat på Lindbergsgårdens ”gästgiveri”. Träden hade genomgått minst en skogsbrand.

Väl nere vid Ulvsjön blev det en skidtur på sjön. Alltid önskat jag skulle få se ”byn” från den sidan, västerifrån.

Ett snack med Birgitta Andersson som kommit från jobbet. Vidare mot Mora efter ett stopp vid skogskyrkogården med sin klockstapel.

Jag skriver dessa korta ”reseberättelser” främst för att visa hur fint vi har det i våra omgivningar och för att ”få ut” folk. Här en bild på turen. Enligt Ulf är det spårat där stora delar av vintern. Kanske främst i påsktid då det är folk i varje stuga däruppe, nästan. Testa den här skidturen någon gång. Ett bra tips. Eller gör en tur på skaren där på vårvintern, hur mycket myrmark som helst.

Tack för den här gången, väl mött igen!

För många år sedan gick Christina och jag nere på Åmänget norr om Långlet. Det är en ”halvö” ut i älven och mot Dynggrav. Ganska ödslig plats, men en väg går in på området så man tar sig ut till älven där, till fiskarnas glädje. När vi var på plats, kanske för 15 år sedan såg vi några underliga byggnationer som vi inte kunde lista ut vad det var. För flottningen – eller? Jag träffade Kalle Hållestam från Långlet och han berättade vad det var. Jag blev nyfiken och var tvungen att gå ut och titta. Ställde bilden ute vid Vasaloppsvägen vägen så att jag kunde inspektera området bättre. 2022-04-29.

Strax kom jag fram till en gammal lada på höger sida. Enligt Kalle har den hört till Halvarssons i alla tider. Hans mor hade varit där och brukat byggnaden. Bl.a. för getter. Mycket mer naturligtvis. Det var öppet och jag gick in och såg bl.a. många gamla inristningar i stockarna. Den äldsta från 1789. Om ladan stått där så länge vet väl ingen, men varför inte?

Ladan var en ”bisak” den här dagen. Nu ner till älven och se om jag hittar de underliga byggnationerna. Plötsligt dök det upp en skylt med texten Slussar. Däråt måste det vara. Det blev lite knöligt att gå där bland kvistar och stenar av alla storlekar. Några bilder:

Ja, vad var det här för något nudå? Här är en initierad förklaring från Erik Abrahamsson:

”Skyddsvallen i Åmänget norr om Långlet.

Vi är flera som har funderat på stenvallen i Åmänget. Det verkar ju inte vara en vanlig ledare! Hur som helst är det väl naturligt att flottarna ville bygga ett skydd så att virket inte flöt in i änget vid högvatten. Men varför var det tre öppningar i vallen? Det måste vi ta reda på och därmed är vi också inne på flottning.

Vallen är ungefär 200 m lång med en medelhöjd av 2 m. Man har med handkraft lagt upp närmare 4000m3 fotbollsstora och lite större stenar. De är runda så det syns att man i huvudsak har plockat dem från älven. Vadade man ut i älven och plockade? Till vilket djup kunde man arbeta? Man måste också ha plockat på långa avstånd. Delvis måste man ha fraktat stenarna med häst, kanske fraktade man dem man plockat uppströms på flottar? Hur som helst så måste det ha gått åt en massa dagsverken.

Det var Dalelfarnes Strömbyggnads Aktiebolag som efter förhandlingar med hemmansägarna i Långlet kunde bygga ledaren år 1917. Ledaren fick byggas under förutsättning att 3 öppningar anordnades så att vattnet, vid högvatten, kunde strömma in i Åmänget och tillföra näringsämnen så att gräsväxtligheten gynnades. Änget var viktig för höanskaffningen och i och med denna lösning kunde Långletsborna med Halvar-Anders slutliga godkännande skriva under uppgörelsen.”

Det finns en annan stig/väg åter till Oxbergsvägen. Fick det bekräftat av Daniel Halvarsson som jag såg där i början på turen. Han kan området. Visst var det risigt i början men jag kom på stigen, trodde jag. GPS:en krånglade ett tag. När jag fick fart på den såg jag att jag valt fel stig. Vad gör det? Jag kommer ut på vägen ändå och stigen/skogsvägen var så fin.

Jag hamnade lite fel, men vad gjorde det. Jag kom ut ovanför Ulubergsbacken och när jag gick neröver kom några minnen upp.

När brorsan Ulf och jag var små, jag kanske 7-8 år och Ulf två år äldre skulle vi göra en skidutflykt. Vi startade i Morkarlby där vi bodde, tog oss ut på Vasaloppsspåret via Hemus och hamnade till slut i Läde. Det måste tagit flera timmar för två smågrabbar, säkert 11-12 km. Vi hade varsin apelsin med oss. Vi kände igen oss när vi kom till Läde för där fanns rester av en tjärfabrik som vi tittat på tidigare på väg till Oxberg i bil. Vi gick ut på vägen och hade räknat ut att vi kunde lifta till Mora. Vi fick gå flera km och kom fram till Ulubergsbacken. Där nere på raksträckan, om jag minns rätt, kom en cyklist. Det var far. Klart dom hade blivit oroliga våra föräldrar, mörkret kommer ju. Mor åkte skidor upp mot Gopshus. Dom visste nog vad vi gett oss in på. Hursomhelst en på pakethållaren och en på ramen och snart var vi hemma på Hästvägen igen.

Ett annat barndomsminne är att när vi åkte till Oxberg/Gopshus så hände det rätt ofta att man på raksträckan före Ulubergsbacken såg något ”björnliknande” gå sakta över vägen. Det var några grabbar från Långlet, antar jag, som hade sitt roliga där när bilarna dök upp på raksträckan. Många ”gick på” deras trix, åtminstone en gång.

Ni ser turen ner till älven på kartan, även vägen tillbaka som jag missade lite. Jag kom upp på slänten istället för att gå nedanför.

Kul med lite ”historiska” upptäckter i närmiljön. Snart vet väl ingen vad som varit där nere vid älven. När det sista virket ruttnat bort. Jag ska se om jag hittar någon beskrivning eller kort på anläggningen. Det blir att kontakta Långletfolk.

Tack för den här gången.

Finväder på fredag (1 april 2022), tänkte ringa Per Ax och höra om han hade koll på skarläget uppe på Norra Mora vildmark (Ulsjötrakten). Per har koll, jobbar med naturreservaten där uppöver. Jag har länge haft en fundering på att besöka den s.k. Malmorgskojan på Våmhuskölens naturreservat. Den ligger utmed en led som går mellan Skuråsen och Oradtjärnsvallen, i princip i alla fall.

Då får jag ett SMS från Per som frågar om jag är intresserad av en skartur däruppe i det området jag tänkte på. Inte mycket att fundera över. Kanon att bli guidad av en som kan området mycket väl och har kunskaper om växter, djur m.m. Avfärd via Våmhus – Kanonvägen – Kräckelbäcken – Emådalsvägen en bit bortom vägen ner till Skuråsen. Per kände till en parkeringsficka nära myren däruppe.

Per hade gjort en skiss på en tur som i princip följe myrstråken däruppe. Han hade ju en äldre man med sig så han ville skona mig från berg. Skaren var jättefin, några mm snö hade kommit som dämpade ”skramlet” i skaren och underlättade svängarna. Vi hade satsat på turskidor (ett underskattat fortskaffningsmedel). Helt rätt val däruppe. Det var ingen brådska, naturstudier, fotografering, fika, djurspår- och fågelskådning mm. Turen går i naturreservaten Norra Mora vildmark och Våmhuskölen. Vi var även in i Orsa kommun en liten vända. Det kändes ingen skillnad!?

Turen var uppskattad till ca 12 km, (blev 14). Det var ju inte så noga. Kunde få bli hur lång som helst om finvädret fortsatte. Vi diskuterade om vi skulle kolla in den s.k. Malmborgskojan som jag varit på väg till så många gånger. En gång väldigt nära, men fick vända då snön var för djup och terrängen utmed Oradtjärnsbäcken svårforcerad bitvis.

Vi bestämde oss för att åka dit, då fick vi även åka över Jämtmotåsen. Fredrik von Malmborg har gett namnet till kojan. Han var stor skogsägare och sålde stora delar av sitt stora skogsinnehav när naturreservatet Våmhuskölen bildades. Malmborgskojan ingår i naturreservatet men är öppen för allmänheten. Det är en stor samlingsplats och bostad vid älgjakten.

Ytterligare några bilder från vägen till kojan.

Som sagt, vi åkte över Jämtmotåsen till Malmborskojan. Vi gick in och tittade runt. Tydlig älgjaktsstuga. Inte besökt av så många andra, möjligen några skoteråkare och vandrare. Vandringsleden passerar kojan. I alla fall kul att ha varit i där i den gamla skogshuggarkojan.

Det låg en timrad byggnad alldeles intill kojan. Något slags förråd.

Då var det dags att hitta en bra fikaplats. Vi hade avverkat mer än halva turen. En öppen plats med lite sol skulle sitta fint. Men först vill jag stanna vid en ”detalj”, en fin sådan, varglaven som vi såg på så många ställen. Den är ändå rätt ovanlig, men inte häruppe bland all torrved. Här beskrivning från Wikipedia:

Varglaven (Letharia vulpina) är en intensivt gulgrön lav som i Sverige är rödlistad som nära hotad (NT). Varglaven var förr spridd i Sverige, men har efter en stadig tillbakagång under 1900-talet nu sin tyngdpunkt i norra Dalarna och Härjedalen. Laven är fridlyst i hela landet. 

Varglaven växer på gammal, hård, torr ved (främst tallved) i öppna lägen. Vanligtvis hittar man den på torrakor och högstubbar på eller i kanten av myrar. Ett av de största hoten mot laven är att torrakor i rätt lägen knappt nyskapas alls.

Det sägs att varglaven har fått sitt namn från att den förr användes som varggift. Laven innehåller nämligen vulpinsyra, som är giftigt och angriper det centrala nervsystemet med andningsförlamning som följd. Varglav användes i åtlar som man lade ut i skogen åt vargarna.

Några varglavsbilder från vår tur.

Som sagt, fika. Vi drog oss över myrar och kom i jämnhöjd med Jämtmotåsen. Vi hittade en bra plats med barmark. Tyvärr gjorde solskenet paus en stund. Men gott fika blev det. Per hade ett litet missöde med tekokningen. Men det var han nog van vid.

Vi måste beröra det här med den mytomspunna marknaden vid Jämtmot. Det finns många teorier om både plats och marknaden som sådan. Vi var i alla fall alldeles intill platsen marknaden skulle varit, enligt många. En som verkligen studerat denna fråga är Christer Karlsson.

Ur uppsatsen som Christer skrivit. ”Jag, Christer Karlsson, född 1953, är uppvuxen i Västerbotten och Ångermanland, men bor sedan 1988 på Sollerön. Jag är jägmästare och har sedan 1988 arbetat med skogsforskning inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), med Siljansfors försökspark som bas. När pensionering nu står för dörren kommer jag att ägna en del tid att åt hembygdsforskning och populärvetenskaplig historieskrivning.”

Länk till skriften som finna i Mora Hembygdslags skriftserie, för er som vill fördjupa er. https://www.morahembygd.se/wp-content/uploads/2020/11/Jamtmots-marknad-CK-2020-11-05.pdf

Solen kom igen till slut och vi började dra oss norröver mot bilen. Många intressanta partier med speciella träd passerades. Fina levande stortallar till många s.k. torrakor. Jag var tvungen att fördjupa mig lite mer i dessa uråldriga rester från förr. Man ser träden och inser att de kan stått där totalt långt med än 500 år, en del i alla fall. Lite Wikipedia igen.

En torraka är ett dött träd (i allmänhet tall eller gran) som förblivit stående; torrfura är en torraka av tall. Torrfuror kan under gynnsamma förhållanden, när splintveden impregnerats av kåda vid en skogsbrand, stå mycket länge, upp till flera sekel. I nutida skogar är riktigt gamla torrakor sällsynta, och de som vanligen sparas vid nutida trakthyggesbruk saknar förutsättningar att bli så gamla, eftersom de sällan överlevt någon skogsbrand, och därmed inte impregnerats med kåda. En torraka har ofta formen av en skorsten, genom att kärnveden ruttnat och förvandlas till mulm, medan (lager av) impregnerad ved blir kvar. Torrakor och inte minst skorstenar är viktiga för många insekter och svampar, och utgör naturlig boplats för slaguggla.

Några torrakor från vår tur, lika fascinerande varje gång man träffar på dem. Per hade en egen favorit däruppe som vi ”till slut” hittade. Den var inte dålig. Undrar hur många hundra år den är?

Slutet på den här oförglömliga turen närmade sig. Vi pratade om besöksnäring Per och jag, och dess framtid. En exklusiv variant är naturligtvis att ta med folk ut på sådana här turer. Där tystnaden, det vilda, den fina naturen och den friska luften dominerar. Det måste vara en starkt kommande ”gren” inom näringen framöver, helt säkert. Inte då bara hitresande utan även för många av oss i trakterna som inte har en aning om vad som gömmer sig inom några mils avstånd.

5 timmars härlig tur var över och jag avslutar med en bild där vi åker lite utmed Storbrottsbäcken. Hoppas jag har rätt. Det var en del bäckar/åar därute. Men de flesta frysta och snötäckta. Tack Per för guidning, man lär så länge man lever.

Naturligtvis ska ni se var vi drog fram. Kul att bevara turerna och kanske återuppleva dom, i alla fall delar av dem.

Det brukat bli minst en årlig tur på skidorna uppe i Ulvsjö. Det drar liksom, dit upp till ödebygderna. Några gånger har jag testat skoterspåren som utgår i princip från skogskyrkogarden i Ulvsjö och västerut. En gång med kompisen Rolf och en gång med Christina. Även själv förstås. Egentligen var Knausås ett mål den här gången, Moras högsta berg, 787 m.ö.h. Det visade sig bli svårt att hinna med det. Jag gjorde fel skidval, tog de mer ”tröga” turskidorna. Om spåret skulle bli sämre och jag behövde åka i lössnö ibland. Skulle ha vänt till bilen och bytt. Icke.

Efter några km såg jag att det var skoterspår mot den s.k. Hattstugan. Dit har jag varit sommartid, cyklat, ligger så fint i myrkanten vid vattendraget Välingan. Träffade på folk i en stuga som informerade om att skoterspåret bara gick fram till Hattstugan. Då vände jag och tog leden bort mot stora ”huvudgatan” som går mot Härjedalen via Korskälla m.m.

Glömde några bilder. Dessa tar jag nästa vid varje tur uppöver. Nere vid Jöllenbron och entrén till Ulvsjö med Ulvsjön i blickfånget.

Som sagt, vidare på skidorna västerut mot den stora skoterleden. Man kommer fram till en kraftledning och där skidar man på en bro över Välingan. Plats för fina bilder och ofta fikapaus. Den sköt jag på den här gången tills jag återvände till bron.

Jag körde vidare, hade nog avverkat ca 7 km, tänkte mig hitta ett skoterspår upp på Munkhäden. Moras näst högsta berg, 784 m.ö.h. Såg inget skoterspår och började dra mig mot toppen i lössnön. Det gick sakta.

Jag tuffade på lite men insåg att jag måste vända. 10 km avverkade och jag ska även hem. Håg en del fina grejer däruppe på myrsluttningen. Fint me urgamla träd tycker jag.

Åter till bron över Välingan och välförtjänt fika.

Åter mot Ulvsjö city, några bilder från turen hem. Vilsammare hem än bort, något mer medlut mot klockstapeln.

Lite tecken av liv ute på vidden, en älglada med tillbehör. I det här fallet in traktor att dra älgarna med utgår jag ifrån.

Turen drog mot sitt slut och jag tog allt lite slut, 4,5 timmar på skidorna i princip hela tiden. Men det är det som är grejen. Skönt efteråt och fint på vidderna under turen.

Tack för den här gången. Återkommer kanske redan i vinter då jag fått reda på att det ibland är draget skidspår från Ulla-Britt Lindbergs hus nordväst mot och in i Härjedalen. Det måste testas. Garanterat!

Det kändes att det var dags för en skidtur uppe på Rännkölen i Älvdalen. Jag kollade in Skidspår.se och där rapporterades att Inge Mörk spårat däruppe dagen före och att snödjupet var en meter. Jag förmodade att det även var snö i träden, det blir liksom bättre bilder då. Vi packade och drog iväg. Det sedvanliga besöket/promenaden i Ribbåsen sparade vid till hemfärden.

Vi bestämde oss för 10 km-spåret. Det ska inte vara några problem att njuta igenom. Snödjupet var på topp och vädret än bättre. Snö i träden och allt frid och fröjd. Christina tyckte det var lite trögt före, kan nog stämma i den nya snön. Men vad gjorde det.

Så härligt med den här s.k. gammaldags skidåkningen. Viss skillnad mot att stå i Vasaloppsspåret och staka för hela slanten.

Jag tog en extra sväng utmed vägspåret från stugan för att kolla läget. Fint även där. Hårda fasta spår.

Det blev som vanligt en fin tur däruppe på Rännkölen och vi var jättenöjda när vi körde ner mot Ribbåsen för ett besök.

Vi ”rullade” ner från de 621 m.ö.h. till Ribbåsens fäbodar. Parkerade nere vid dammen och tog en promenad utmed ”huvudgatan”.

Det var tyst och njutbart däruppe i fäbodarna. Någon person såg vi i några stugor. Två hundar mötte upp och hälsade. Vi gick sakta och njöt av vädret och omgivningen.

Dagen var till ända här uppe i njutningarnas land. Vi ”rullade” än längre ner, till Älvdalen. Lite handling på Olssons sen åter till Mora.

Stort tack för den här gången.

Vasaloppet firar 100 år i år 2022. Jubileumsvasan blev en lyckad påminnelse om loppets ursprung. Nu väntar övriga lopp under Vasaloppets vintervecka.

Den person som betytt mest för Vasaloppet genom tiderna torde utan tvekan vara Nils ”Mora-Nisse” Karlsson. Hans nio segrar och ovärderliga arbete inom organisationen på många poster gör honom till ”Mr Vasaloppet”

Länge diskuterades det ett samlingsplats i någon form med utställning m.m. för att hedra Mora-Nisse i den lilla timmerbyggnaden som kommunen skänkt Vasaloppet. Huset ligger mittemot Vasaloppets hus. Där låg tidigare Vasaloppets administration m.m. och senast kända verksamhet i är nog Målkullans restaurang. Det som nu kommit till stånd är ”Mora-Nisses hus”, i timmerbyggnaden, som sköts av Vasaloppets samlarklubb. Ett rum är Mora-Nisses rum med utställningsmaterial överflyttat från muséet i källaren på Vasaloppets hus. Föremål, bilder m.m. från Nisses tid och gärningar. I övrigt disponerar samlarklubben lokalerna tillsammans med andra, t.ex Vasaloppets veteranklubb och IFK Moras Lädeorden.

Under diskussionerna kring hedrandet av Mora-Nisse kom ett förslag om ett ”digitalt” museum om honom. Varför inte ta över Nisse på nätet och visa hans liv även där? Idén blev verklighet och jag fick uppdraget av Vasaloppet att skapa en webbplats för Nils Karlsson. Torbjörn Nääs från Sollerön fixade strukturen på sidan och var den tekniskt sakkunnige under arbetet.

Jag har tidigare under år 2013 och 2014 haft det ärofulla arbetet att i IFK Moras regi dokumentera familjen Karlssons hem i Östnor med priser, fotoalbum, skrivelser, talmanus, minnen, kläder, vallaboden m.m. Ett mycket intressant jobb som resulterade i ca 3 500 objekt, foton, brev m.m. Det gjorde mig lämplig att hålla i arbetet med webbplatsen ansågs det.

Nu finns sedan några månader tillbaka en Mora-Nisses webbplats som Vasaloppet ansvarar för. Den är utformad som ett fotoalbum med 14 olika ämnesområden. Ungdomsåren, OS i St Moritz 1948, Mora-Nisses Sport, Paradiset Hökberg m.m.

Här en länk till Mora-Nisses webbplats: http://www.moranisse.se

Ni får här se några exempel på bilder från sidan.

Vi börjar med en konfirmationsbild på Nils i unga år, tidigt 30-tal.

Nils Karlsson vid sin konfirmation,

Några fler bilder från unga år.

Jag ska inte visa hela sidan här, men ytterligare några smakprov från det ”trevliga” albumet ska ni få.

Vi tar några bilder från sportaffären på Kyrkogatan i Mora, Moras turistmagnet under många år.

Mora-Nisse fick beundrarpost i massor, några smakprov här, sen får ni gå in på webbplatsen och ”botanisera”. Lycka till och ha så trevligt!