Mjågning – Strandskoning

Jag tänkte skriva lite på Facebook om strandskoning, mjågning som det heter på Moramål. Jag hittade så mycket info och bilder att det blir redigare att skriva det här. Mycket av innehållet i texterna kommer från Ragnar Lannerbros avsnitt om Österdalälvens deltaplan i Moraboken del 1 . Äldre teckningar och bilder kommer från Moraboken. Färgfotona har jag tagit förutom flygfotot.

Älven har under seklers lopp genom sin nyckfulla och stundom våldsamma framfart förorsakat betydande skador på byfolkens hus och ägor. Det är här fråga om ett större vattendrag, som rinner fram genom ytterst lätteroderbara jordarter.

För att skydda mot älvskärningar, i synnerhet vid Mora kyrka har befolkningen varit skyldiga att utföra strandskoningar. Mora kyrka byggdes på 1200-talet. Älven gick då i en stor båge norr om kyrkan mot Kråkberg, där den mynnade ut i Orsasjön. Sandängarna var då landfast med Morastrand nedströms nuvarande Badstubacksbron, varför kyrkan under medeltiden ansågs ligga väl skyddad från älverosion. Helt annorlunda blev erosionsförhållandena några århundraden senare. På 1600- och 1700-talen hotade älven vid flera tillfällen att förstöra såväl sockenkyrkan som delar av Morastrand.

Man vet inte från vilken tid de först byggda erosionsskydden härstammar. Norr om kyrkan vid Vita Björns lekpark finns en liten sandsten med följande inskription: ”Anno 1620 B:F:B:”. Enligt traditionen skall inskriften betyda, att detta år började förbyggnaden, d.v.s. år 1620 utfördes här den första strandskoningen till skydd för kyrkan.

Att jag började skriva på bloggen om detta beror på att jag efter lång betänketid lämnat in ett medborgarförslag om att en minnestavla bör sättas upp där i lekparken vid staketet. Jag har muntligen i flera år kontaktat kommunen och kyrkan i frågan men inget händer. Kyrkan äger säkerligen marken men de torde ha intresse av vad som gjorts genom århundradena för att ”rädda” kyrkan från älverosionen. Jag har i flera år gått där och rensat denna sten från överväxt då jag är rädd att den snart av misstag grävs upp och försvinna. En sandlåda för barnen var nyligen, något år sedan, uppgrävd ca en meter från stenen.

Det är tacksamt att sätta upp en skylt där då det är så nära till att titta på mjågningen alldeles bredvid. Något norr/öster om bron över Hemulån syns den tydligt, främst på våren. Se mina bilder.

Det finns som sagt mjågning utefter stora delar av älven och häromdagen fick jag en bild från representanter från Siljansfors Skogsmuseum som fått en gåva. På bilden ser ni gåvan som hittats i en grund i Öna, Lundgården. När huset revs kom stenen i dager. Stenen kommer från Norets mjågningsområde.

Varje by i Mora skulle sköta sin del av mjågningen och de hade olika bytecken och tydligen även stenar som markerade deras områden, mjågpåler. Nedan har Lannerbro tecknat ner de olika bytecknen. Jag har även för mig att dessa märken kan finnas på gamla majstångsstenar. Jag får återkomma om det. Tänker på Öna även där.

Det finns mycket mer information i Moraboken del 1 för er som blir intresserade. Mjågningen var som sagt utförd utmed stora delar av älven i de centralare delarna. Jag har tagit några fler bilder. Bl.a. i Långlet och på Önasidan uppströms älven. Sen ska vi veta att mjågningen ägt rum under lång tid och den sistnämnda, i Öna, ska ha skett 1922 och 1923. Även 1930 har strandskoning skettdär med statliga bidrag under Fritiof Beus ledning. Vid golfbanan ser ni ”modern” mjågning med sten.

Ja, det blev ett stycke Morahistoria det här. Nu hoppas jag på att kommunen väl tar hand om medborgarförslaget och fixar en bra skylt i lekparken och att minnesstenen vårdas och sköts om på bästa sätt. Jag har förresten en bra rejäl skylt som vi fick över vid markeringen av delar av den urgamla ridleden mellan Vika och Venjan. Den är sponsrad av Mora bygdearkiv och kan mycket väl användas i lekparken. Siljansfors har samma typ av skyltar i sin försökspark.

Kompletteringar kan komma.