MoraOwe

Sommaren 1888 var varm och torr. Före midsommar var det sannolikt någon som söder om Oxberg, i trakten av Kurutjärnsberget, skulle skaffa sig ett betesområde genom bränning (svedjning), men elden blev bonden övermäktig.

Händelsen jag vill berätta om är en jättestor skogsbrand som omfattade ca 45 kvadratkilometer och varade i en vecka. Branden startade mellan Oxberg och Gopshus och tog sig åt Morahållet och gav sig inte förrän i trakterna av Krångåsen och Gutdalen. Alldeles före Eldris alltså. Brandområdet kallades Gopshusbrändan eller Lädebrändan.

Berättelsen kommer från den extremt värdefulla och fina dokumentationen av Gopshus som man finner i boken ”Gopshus – en by i Mora” utgiven av dokumentationsgruppen i Gopshus år 1987. Att makarna Stig och Birgit drog ett stort lass i gruppen torde inte vara någon överdrift. De stod för mycket text och sammanställning av boken. Alla i gruppen gjorde verkligen ett förtjänstfullt arbete. Liknande insatser har gjorts i andra byar och vi hoppas kunna se fram mot ännu fler.

Vi återgår till den stora naturkatastrofen som någonsin drabbat dessa trakter. Branden började på själva midsommarafton inom Kråkbergs fäbodskog till Fageråsen. Folk från Gopshus och Oxberg verkställde en första släckning, men försummade den fortsatta vakthållningen, så att elden i tilltagande blåst och torra marker kunde flamma upp på nytt. På bilden ser ni Kurutjärnsberget. Foto från stigen som går upp till Högåsen från Gopshus.

Under de närmaste dygnen gick elden över Skärberget och Gopalån, snuddade vid Fagerås fäbodar och fortsatte söderut. Traktens högsta berg, Högåsen, på drygt 550 m höjd över havet avbrändes helt och likaledes flera höjder i närheten. Några bilder från den avbrända högåsen.

Elden passerade med sin västra gräns, på sin fortsatta väg söderut, Lädeån vid Stordammen, ett par kilometer öster om Överläden. När den nådde Norra Garberget vek den österut och svepte fram i ett flera kilometer brett bälte via fäbodarna Klitten och Myckelberg, som blev skonade, till trakterna av Hökberget, Läde och Hemulberget. Elden stannade på sin väg österut först när den nått Dalälven nedanför Hökberget. Innan man fått stopp på branden hade den helt förött Täxberget, nått nästan fram till Gutdalen och Krångåsen samt stannat någon kilometer från Eldris. Samtliga fäbodar, Klitten, Myckelberg, Hökberg, Läde, Norra Hemulberg, Krångåsen och Gutdalen klarade sig.

Ni ser det stora brandfältet på kartan. 4 500 ha eller 45 kvadratkilometer.

Det berättas att det brann en hel vecka och av den kraftiga västliga viden drevs stora sotflagor och brända kvistar ända bort mot Orsasjön som blev alldeles svart på ytan. Även över Morastrand låg en tät rökslöja och byarna Långlets och Selja började utrymmas. Mitt emot Säs fäbodar kastades sig elden flera gånger över till östra sidan av älven, men folk var där och släckte.

Karl-Erik Forslund beskrev i sitt bokverk ”Med källorna till havet” trakterna när han var där på besök 30 år efter branden. Några utdrag ur Forslunds bok om Mora, Bok V.

” Runtom i en ring ligga Gråbjär, Skeribjär och Högåsen. Gråbjärsbäcken rinner till Gopalån. I Skeribjär finns en grotta där björn tros ligga. Sommaren 1916 hörde en vallpojke underliga läten därinne – och sprang.

– Högst resa sig Morkarlåsen och Högåsen (555 m.ö.h.) med hattkullformiga toppar av röda nakna hällar, sand- och ljungfläckar. Där blåser det jämt och på sommaren står en hop betande hästar i en krans runt omkring klinten, just i gränsen där mygg och brons ta slut.

– Från Högåsen har man en ypperlig bild av älven och bygderna å ena sidan – ända från Älvdalen och ner till Siljan – och å den andra obygderna bakom bergmurarna. Där är mest skog, men dess mörka matta har många fläckar, ljusgula av myr, ljusgröna av myster (mörmyster, sank buskskog).”

Jag ”råkar” ha Karl-Erik Forslunds kartdokumentation på de turer han gjorde när han skrev sitt kända bokverk ”Med Dalälven från källorna till havet”. På bilden har han ritat in sitt besök i Gopshustrakterna, till bl.a. Högåsen och Fageråsen. Forslund hoppade tydligen över Gopshusberget. Men dit upp var i alla fall Linné vid sitt besök i trakten några hundra år tidigare.

Här ett par ”moderna” bilder från 2020 då ett gäng vandrade upp på Högåsen.

Branden var som sagt enormt stor och många människor arbetade för att försöka hejda elden. Brandgator höggs upp i skogen och soteldar tändes. Man slog på elden eller sopade med lövruskor. Prosten Borg måste avlysa sitt stora missionsmöte för att deltagarna skulle få hjälpa till med släckningen. Stort arbete lades ned i Gopshus med skogsåterväxtarbete. Det rörde sig företrädesvis om skogsfrösådd. En liten skogsplantskola anlades till och med på Högåsens sluttning. En viss herr Gustafsson styrde och ställde med det arbetet.

Det kom även något gott av skogsbranden. Hela brandfältet blev vid sekelskiftet ett enormt bärområde. Det blev en gigantisk bärrush. Bärplockare och bäruppköpare såg sina chanser att tjäna en slant. Morgontåget från Älvdalen sägs ha haft minst hundratals bärplockare med sig. Man övertalade lokföraren att i ett motlut strax före Gopshus sakta in tåget så att man kunde hoppa av. Vid hemresan fick man snällt vänta vid Gopshus station. Det kom folk från de närmaste byarna till Gopshus och det ordnades även härbergen för folk i byn. Goda tider i dessa trakter för bärhanteringen.

Min farfar som bodde i Oxberg hoppade på bärrushen och blev bäruppköpare. Han höll till i Gopshus vid den gård han växt upp i. Senare tog far min och hans bröder vid med bäraffärerna.

I Eldris upprättades en bärtorkningsanstalt av Hushållningssällskapet.

Jag vill i sammanhanget ta upp ett annat fenomen, Stortallen. Den finns i trakten av Söderberget och är klassad som naturminne av Länsstyrelsen. Jag har besökt den några gånger. Rätt bökigt att hitta den där i sluttningen. Men värt mödan. Tallen överlevde 1888 års brand och är väl bevarad. Den måste alltså vara ett antal hundra år, 4-500 år minst. Jättetallen stod i lä av Söderberget när vinden drev på branden. Den överlevde helt enkelt, men tog naturligtvis skada.

Att jag blivit fascinerad av denna naturkatastrof har många orsaker. Jag vistas ofta i trakterna mellan Mora och Gopshus och Oxberg. Det finns t.ex. många fina tränings- och vandringsstigar där. Högåsen har besökts ett otal gånger då vi under en period bodde i Gopshus. Kopplingarna till Oxberg och Gopshus är många.

Första gången jag hörde talas mer ingående om branden var när Lennart Ambrosiusson berättade om den på jobbet. Lennart var en hejare kunskap om våra närområden. En riktig stigfinnare och historiker.

Det här var lite dokumentation av en stor händelse i slutet av 1800-talet. Den hade stor påverka på både natur och folket i bygden. Den nyfikne kan läsa mer i boken ”Gopshus – en by i Mora”, en riktigt bra historiebok.

Vi avslutar berättelsen med en bild från 1954 tagen av Sam Lawson. finns på Mora bygdearkiv. Från stationen lastades många järnvägsvagnar för transport till Tyskland och andra länder.

Jag känner för att skriva ner lite från det som sker kring frågan om bygge av högstadieskola på Strandenområdet i Mora. Det är för att få en hygglig dokumentation av vad som händer och jag kompletterar texten framöver. Jag startar idag 2024-01-21.

Vi börjar med en jättekort beskrivning vad som hänt tidigare i frågan. Det är så mycket sedan branden 2003 vid skolan att det skulle ta alldeles för stor plats och vara svårt att följa alla turer.

Flera utredningar och planförslag har presenterats på vad som ska bli på området. Om vi hoppar in i närtid så har en detaljplan i slutet av 2023 varit utställd för yttranden. Planen går i stort ut på byggnation av en högstadieskola och idrottshallar på platsen.

Rekordmånga yttranden kom in och det finns synpunkter på platsen som sådan, byggnaderna, skolgården, trafiken m.m. Väldigt många ser platsen som rent olämplig för en stor högstadieskola för 800 elever.

Hursomhelst, det började resoneras om en folkomröstning i frågan. Jag var skeptisk om det kom i form av en motion från partier om folkomröstning. De skulle bara röstas ner av majoriteten som vi kan kalla alliansen. Mycket riktigt hade en motion från SD avslagits och en till är inlämnad från V som kommer att gå samma öde till mötes.

Det började pratas om något som heter Folkinitiativ. Ett demokratiskt verktyg som kan användas i kombination med den representativa demokratin. Vi kallar det för direktdemokrati. Det går ut på att man startar en namninsamling för att få till stånd en folkomröstning i en fråga. Det behövs 10% av de röstberättigade för att frågan ska tas upp av kommunfullmäktige. Väl i kommunfullmäktige får inte mer än 2/3 vara mot att det blir en omröstning. Det här tilltalade mig mycket, en opolitisk kraftsamling för en så viktig fråga för Moras framtid. Jag fick frågan om jag ville vara samordnare i folkinitiativet. Tackade ja med viss tvekan, men kunde inte neka en sådan viktig uppgift.

Sen gick det fort. Vi – alla som var närmast inblandade bestämde oss för att starta en namninsamling den 1 december 2023. Vi hade fått löfte från tre partier att de skulle stödja folkinitiativet i kommunfullmäktige, V, SD och Morapartiet.

Vi ställde i ordning namnlistor och vårt mål var minst 2000 underskrifter. Formellt skulle de tio procenten betyda ca 1700 namnunderskrifter. Vi en Facebookgrupp som heter ”Vi som inte vill ha någon ny skola på Strandenområdet” och där fick vi stor respons av naturliga skäl. Namnlistan:

Vi skapade en mindre organisation med byombud och platser/affärer där folk kunde skriva på eller hämta/lämna in listor. Vi nådde inte ut helt och hållet, men stor täckning blev det. Mycket beroende på FB-gruppen och många engagerade medarbetare. Vi hade listor i Hånåkni, Utmeland, Morkarlby, Nusnäs, Sollerön, Vika, Gesunda, Ryssa, Våmhus, Kråkberg, Önaheden, Oxberg, Gopshus, Venjan m.fl. God täckning som ni ser. Man kunde även skriva på hos Kaffestugan, LaBoheme, Valles Cykel och Motor, Mora Färg- och Interiör, M-bilar Group, COOP Sollerön, Handlarn i Våmhus. Vi får inte glömma Ingvar Nille Niilimaa på gågatan. Det var flera entusiaster som själva fixade 100 eller fler underskrifter.

Folkinitiativet har inte någon formell organisation. Det är engagera personer som samtalar med varandra och diskuterar frågan. Jag är samordnare och håller ihop det hela.

Som sagt bra uppställning, men jag tycker inte vi gjorde så kraftfulla insatser och fick ändå in ca 2 900 underskrifter. Vi hade god marginal då vi visste att vissa underskrifter skulle underkännas av kommunen. Otydliga namnteckningar, ej boende i Mora, ej namnförtydligande m.m. Jag strök de jag kunde efter bästa förmåga, men kommunen var mer ”noga” med att allt skulle vara rätt. det blev ändå ca 2 700 godkända underskrifter. Fler finns och ska lämnas in, ca 40 ytterligare.

Jag skrev tidigt till kommunen och frågade när de behövde få in namnlistorna för att de skulle hinna administrera och kontrollera dem. Folkomröstningen skulle hållas i samband med EU-valet 9 juni 2024. Svaret var månadsskiftet jan/feb 2024. Det kändes bra för oss. Det skulle vi klara med råge.

Sen kom den stora överraskningen. S lämnade den 15 december 2023 in ett s.k. nämndinitiativ som godkändes av kommunstyrelsen och kommunfullmäktig. Det gick ut på att man beslutade om en folkomröstning om skolfrågan på Stranden den 9 juni 2024. Många blev positivt överraskade och andra mer fundersamma över vad som händer. Skälen som angavs för att besluta om omröstningen i dec. vara att folkinitiativet kanske inte nådde upp till tillräckligt antal namnunderskrifter. Sedan nämndes att det skulle ta lång tid att gå igenom namnlistorna och man kanske inte skulle hinna med administrationen innan den centrala valmyndigheten skulle få in frågan från kommunen.

Denna motivering anser jag vara ren nonsens. För det första var vi iland med insamlingen den 15 dec. Jag hade namnlistor hemma och visste ungefär hur mycket som fanns ute i stugorna/affärerna. Det räckte gott och väl till vad som behövdes. Att det sedan skulle ta så lång tid att gå igenom listornas kvalitet var även det helt fel. Ett svepskäl i brist på annat.

Jag lämnade in listorna till kommunen sen onsdag 10 januari. Jag skulle komma in till kommunen den 15 jan. och prata om listorna m.m. Det sköts på till tidig fm den 16 jan. Då var allt klart med genomgången av materialet. Det tog alltså max 3 dagar att få klart allt.

Det är alltså klart att svepskäl togs till för att kunna kapa vårt folkinitiativ och ta över frågan. Alliansen ville ha full kontroll över omröstningen. Den som tidigare inte alls var aktuell eller bra lovordades plötsligt under kommunfullmäktige. Någon kommunikation med oss i folkinitiativet förekom inte från S som startat nämdninitiativet. Hur många namn har ni fått in m.m.?

Vi övergår till formuleringen av frågan vid omröstningen. Kommunen beslutar om omröstningens genomförande och även frågeformuleringen. Frågan är väldigt viktig och samråd ska enligt bestämmelserna lämpligen hållas med folkinitiativet. Jag blev kallad till kommunhuset och träffade valansvariga som presenterade resultatet av namnlistorna och förslaget på frågeformulering som ska beslutas om den 12 februari 2024. Förslag till formulering:

”Vill du att det pågående projektet med en ny högstadieskola, idrottshallar, kultur- och fritidsverksamhet på Strandenområdet ska fullföljas?”

Tre valsedlar föreslås. Ja, Nej och Avstår.

Vi från folkinitiativet fick möjlighet att lämna synpunkter och följande åsikter har skickats till kommunen. Lite lång text, mest för de som vill detaljstudera frågan och för det egna minnet:

Angående frågornas utformning vid folkomröstningen den 9 juni 2024 om byggnation av högstadieskola vid Strandenområdet i Mora

Vi som folkinitiativ har möjlighet att samråda med kommunen om de frågeformuleringar som ska stå på valsedlarna. Frågeformuleringen i omröstningen är viktiga och det har många gånger framkommit och diskuterats på folkinitiativets Facebooksida.

Som underlag för vårt ställningstagande citerar jag här det som SKR skriver i ett faktablad om det nya folkinitiativet:

När ett folkinitiativ leder till en folkomröstning så är det fullmäktige som ska besluta om den fråga som ska ställas till de röstberättigade och om hur svarsalternativen ska formuleras. Folkomröstningen ska ses som ett led i beredningen av ett ärende. Det är därför viktigt att röstsedlarna utformas så att den fråga som väckts genom folkinitiativet också besvaras vid omröstningen. Det är lämpligt att samråda med företrädare för initiativtagarna och söka komma överens om frågeformuleringar som är enkla att förstå och besvara för de röstande och om svarsalternativ vars innebörd är enkla att tolka inför den fortsatta beslutsprocessen. 

Kommunens förslag till frågeformulering som ska gå vidare till beslut i kommunfullmäktige den 12/2 är:

”Vill du att det pågående projektet med en ny högstadieskola, idrottshallar, kultur- och fritidsverksamhet på Strandenområdet ska fullföljas?”

Tre valsedlar presenteras, Ja, Nej, Avstår.

Frågan om röstsedlarnas innehåll har som sagt diskuterats bland initiativets deltagare. Våra synpunkter är i huvudsak dessa:

• Pågående projekt, visst är det så. Men utan godkänd detaljplan och bygglov. Ändå pågår det för fullt, även utan att invänta resultat från folkomröstningen eller beslut om godkänd detaljplan.
• Idrottshallar nämns i frågan. Ja, var man än tänker sig ny skola/skolor så torde idrottshallar vara med i planering och byggande. 
• Kultur- och fritidsverksamhet. Varför blanda in detta i en fråga om byggnation av en skola? Vår huvudfråga är platsen för bygget. Inte diverse innehåll i nya och befintliga lokaler på tomten (Rosa Huset).  Verksamheter i Rosa huset torde kunna fortsätta utan ny skola på platsen och är inte knutna till skolverksamhet eller vice versa.

Kommunen har alltså specialformulerat frågan så att det i princip blir en ledande fråga. En del av väljarkåren känner inte till alla diskussioner som förevarit bygget i många år, detaljplan m.m. Andra kan ändå känna viss osäkerhet i frågan och som frågan är formulerad med inblandning av fritid- och kulturfrågor få dåligt samvete om man väljer nej-valsedeln. Alla vill naturligtvis ha fritids- och kulturverksamhet. Men det behöver och ska inte kopplas ihop med skolbygget. 

Vi repeterar SKR:s tydliga råd: 

Frågeformuleringarna ska vara enkla att förstå och besvara för de röstande och svarsalternativens innebörd ska vara enkla att tolka inför den fortsatta beslutsprocessen. Frågan som väckts av folkinitiativet ska också besvaras vid folkomröstningen. 

Vi påminner om texten på våra namnlistor: Vi tycker att lokaliseringen av en högstadieskola på Strandenområdet är helt fel och alternativa lösningar grundligt ska utredas och presenteras. Vi yrkar på att det pågående projektet ska avslutas. 

Vi i initiativet tycker att två valsedlar räcker. Ja eller Nej till byggnation av skola på Strandenområdet i Mora.

Sammanfattningsvis tycker folkinitiativet att:

• Föreslagen omröstningsfråga måste omformuleras
• Den ska gälla ja eller nej till byggnation av en högstadieskola på Strandenområdet i Mora
• Det är tillräckligt med två röstsedlar, Ja eller Nej till byggnationerna.

Alla vi som undertecknat namnlistorna och engagerat oss i frågan känner oss inte tagna på allvar och förda bakom ljuset av kommunen om vår önskan ovan inte tillgodoses.Mora 2024-01-18

Owe Hållmarker/Samordnare för folkinitiativet

Vi är alltså väldigt kritiska mot frågeformuleringen och om inget ändras känner vi oss väldigt nonchalerade av kommunen. Mycket allvarligt tycker vi inom initiativet och andra. Ärendet går nu vidare via kommunstyrelsen till kommunfullmäktige 2024-02-12 för beslut.

Jag återkommen snart med vad som sker. Jag har även skrivit ett debattinlägg i frågan om folkinitiativ m.m.

Nej, vi ska inte rösta om alla byggen i Mora

I Mora Tidnings ledare 2024-01-03 i ämnet demokrati ställs frågan ”Ska Mora rösta om alla byggen från och med nu?”. Anledningen till frågan är att kommunfullmäktige beslutat att en folkomröstning ska hållas om det ska byggas en ny skola på Strandenområdet i Mora. Omröstningen sker i samband med EU-valet 2024-06-09.

Bakgrunden till det hela är att det startats ett s.k. folkinitiativ för en folkomröstning i frågan. Namninsamling har pågått sedan den 1 dec. 2023. Det krävs ca 1 670 namnunderskrifter (10 % av de röstberättigade) för att fullmäktige ska ta upp frågan. 

Folkinitiativ är en variant på att utöva direktdemokrati. Det ses som ett komplement till den representativa demokratin. I ett folkinitiativ är varje kommunmedborgare som skriver på en namnlista initiativtagare. Det gäller ofta viktiga kommunala frågor som dyker upp mellan de allmänna valen.

I det nu aktuella fallet är det många Morabor som inte är nöjda med den förankring, information, debatt och det samråd som föregått förslaget till beslut om detaljplanen för Strandenområdet. Aldrig har så många yttranden inkommit i en planfråga i Mora. 

Folkinitiativet togs på oklara grunder över av kommunstyrelsen och förslaget till folkomröstning gjordes till ett nämndinitiativ. Något samråd ägde ej rum med folkinitiativet som helt enkelt ”kapades”. Tidigare kritiserad folkomröstning var plötsligt en bra lösning för kommunen.

När beslut om nämndinitiativet togs av kommunfullmäktige 2023-12-18 var kravet på underskrifter redan uppfyllt med råge i folkinitiativet. Tillräckligt stöd fanns i kommunfullmäktige för en folkomröstning. Nämndinitiativet var alltså inte alls nödvändigt. 

I dagsläget finns namnlistor med ca 2 870 underskrifter.

Frågan om skolbygget är verkligen ingen liten fråga i Mora. Tvärtom väldigt stor och berör många Morabor, nu och i framtiden. Förmodligen vår största investering någonsin. Det i kombination med allt det innebär med denna stora skola på en för verksamheten minimal och utsatt plats mellan två stora vägar.

Folkinitiativets namninsamling har lämnats in till kommunen 2024-01-10. Ett jättestort engagemang har visats för frågan i bygden och namnlistorna måste naturligtvis lämnas in till kommunen. Moras första folkinitiativ har sin plats i kommunens demokratiska minnesbok. Initiativet är opolitiskt och stort intresse för frågan finns hos gammal som ung och från hela det politiska spannet. Det gick snabbt, på några dagar, att räkna fram godkända namnunderskrifter. Det var även det ett svepskäl för att skapa ett nämndinitiativ. Det skulle ta så lång tid.?

Svaret på frågan i rubriken om det ska röstas om alla byggen i Mora är naturligtvis nej. Det här är en väldigt stor och omfattande fråga. Den engagerar som synes väldigt många och lämpar sig bra för en folkomröstning. Vi kommer i Mora inte i närheten av en så omfattande fråga ofta och därmed är ”risken” för folkomröstningar i framtiden inte stor. Däremot är folkinitiativ ett bra sätt att ge kommuninvånarna möjlighet att lyfta viktiga kommunala frågor. Ett uppfriskande instrument som ger de alltmer engagerade kommunmedborgarna möjlighet att ”lägga sig i” den sedvanliga representativa demokratin. Varför inte på olika sätt engagera Moraborna mer mellan valen?  Engagemanget finns om man bara ges bra möjligheter att komma fram med sina åsikter. 

Owe Hållmarker

Samordnare för folkinitiativet 

Glömde en sak. Såvitt jag begriper och hör så pågår planering och förberedelser för byggnation som om ”inget skulle hänt”. Ändå finns ingen detaljplan och därmed inget bygglov. Inte nog med det, frågan om fortsättning av projektet avgörs i en folkomsättning i juni. Noll information, i alla fall inte vad jag ser, lämnas om vad som pågår med jätteinvesteringen.

Återkommer när något finns att berätta om./Owe

Nu är det den 28 januari 2024. Tänkte skriva lite om vad som hänt under senare tid. Det viktigaste är väl att kommunstyrelsen beslutat om formerna för folkomröstningen och därmed hur frågan ska formuleras. Man nämner att representant för folkinitiativet getts möjlighet att ge synpunkter på upplägget och frågan. Det är jag det som fört initiativets talan och ovan ser ni vad jag lämnat in för synpunkter noter. Dessa nämner man inget om i beslutet. Ser ut som det inte inkom några.

Här § 2 KS 2024-01-23

Folkinitiativet nämns i förbifarten, de som sett till att folkomröstningen kom till stånd. Ansvariga negligerar helt de ca 2 800 personer som på kort tid skrivit på för att få till en folkomröstning i frågan.

Förresten framgår det väldigt lite i media att det faktiskt är ca 37% av mandaten i fullmäktige som är emot skolbygget. Helt otroligt att man kör över så många i en miljardsatsning. Unikt i Sverige tror jag. Förresten någon sa att vi inte har direktdemokrati. Kanske det är just det vi har, makten går direkt från ett fåtal personer i ledningen. Resten, gör er icke besvär.

Det kommer insändare på insändare nu i MT. Jasidan börjar vakna och det blir väl en kraftfull valkampanj framöver. Resurser finns ju där.

På återhörande/Owe

Det är inte så vanligt att vi åker upp och tar en skidtur på Koppången i november. Oftast blir det på vårvintern, men under senare år har vi dragit oss upp dit även ”mitt i vintern”. Härligt med de snötyngda träden och den totala tystnaden. Jag så några bilder från en känd hundspannsförare och tänkte, det där ser väl fint ut. Några spår hade vi, Christina och jag, inte räknat med. Men det var ju fixat för hundspannen och det brukar vara gott nog med turskidorna.

Vi tar en startbild där Christina drar iväg upp mot Blomtäkt. Några hade varit upp dagen före och ”fixat spår.

Vi hade kommit in på hundspannsspåret och såg Tunturi framför oss. Där finns slogbod och det borde vara läge för fika där.

Det var glest med folk en dag som denna, fredag och allt. Solen de lovat uteblev men inte gör det något. Klyscha, men allt väder har sin tjusning. Dagen efter blev det full sol, men det var då det.

I vanliga fall kör vi runt Tunturi från andra hållet via den så kallade kommunleden. Nu var det helt ospårat ner till vägen så vi vände.

Vi lämnade Tunturi och tog siktet på Blomtäkt igen. Lite lättare ditåt, vinden i ryggen.

Jag väntade med ”storkameran” till på hemvägen. Bergen i väster/sydväst var så fina när vi passerade först. På hemvägen hade det dimmat till sig ordentligt. Men nordbackarna i Grönklit syntes i alla fall. Bara att njuta neröver.

Ljuset varierade kraftigt och nya bilder dök upp.

Här i svängarna nära Blomtäkt får man se upp med hundspann. Lite utför och ibland lite isigt. Den här dagen lugnt på alla fronter.

Det blev en hygglig skidtur i majestätisk miljö.

Tack och på återseende. Jag gissar att det blir en skidtur, eller kanske något helt annat. Varför inte arbete med namninsamling för en folkomröstning om skolbygget på Strandenområdet. Ett s.k. folkinitiativ. Väldigt spännande. Demokrati i annan form än vanligt.

För många år sedan så tipsade Göran Bength mig om en annorlunda plats, Kallbols ödefäbodar tillhörande Våmhus och från början även Bonäs. Orstnamnspecialisten Bror Lindén skriver att Kallbol nämns i revboken 1846/47. Stället har varit långfäbodar åt Våmhusbyarna Björkvassla, Moren, och Storbyn och de södra delarna tillhörde Bonäs, se kartan som jag fått av Leif Bength.

Man ser på kartan från 1849, storskiftet antar jag, att det redan då fanns 20 byggnader på plats.

Enligt ett tidningsurklipp i den stuga som är kvar, upprustad av Våmhus fritidsklubb, startades en mejeriförening i Kallbol 1863 och den lades ner 1909. Då avtog verksamheten snabbt. Vi den tiden fanns ca 50 byggnader på plats.

Jag har flera gånger varit upp till Kallbol, en plats jag verkligen gillar. Ett år bjöd jag in till en guidad tur. Många kom, minst ett 30-tal om minnet inte sviker. Det är en speciell ”undangömd” plats i skogarna norröver. Området är biotopskyddat av länsstyrelsen, skogsbruk är förbjudet. Området ska skyddas för all framtid. Det känns väldigt bra att trollskogen får leva vidare, sitt eget liv.

Kallbol är som sagt fäbodar och det betyder att det finns buffringsvägar- fäbodstigar upp dit och även vidare norrut. Tidigare har en led märkts upp från Fyriberg till Blecket, 15 km. Däremellan ligger Kallbol, 10 km från Fyriberg. En fin vandringsled märktes upp av entusiaster som nog var lite ”före sin tid”. Men jag har hört att leden var populär ett tag. Leden går över Överberg, 534 m.ö.h. med storslagen utsikt. Leden går att följa hyggligt till Kallbol, men därefter blir det svårare. Jag var nu ute efter att hitta sträckan Kallbol – Blecket, 5 km.

När man gått drygt en km från vändplanen vid Oxbrottet där Kallbol ligger möts man av en mur. Då är man framme. Stigen upp är rätt brant men som tur är kort. Där slet dom uppför med sin boskap och alla förnödenheter i mitten av 1800-talet och framåt. Nu åker man bil nästa ända fram. Om man vill alltså, men en vandring från Fyriberg är att rekommendera. Några trollskogsbilder från biotopområdet.

Det finns en hel del husrester som sakta men säkert ansluter sig till naturen.

Jag var som sagt ute efter att hitta leden mellan Kallbol och Blecket. Skylt finns så det är bra att ge sig iväg.

Det var en bra början, markering på flera träd några hundra meter, men sen ingenting. Märkligt tycker jag, men leden kanske tog någon tvär sväng som jag missade. Lite på skoj tog jag med en bild på en generalstabskarta från 1909 tror jag det var. Där var det ingen tvekan om var leden, buffringsvägen, gick. Sen hade jag ju Topo GPS i mobilen som stort stöd, nödvändigt helt enkelt. Rätt oländig terräng upp och ner. Jag tog sikte på Abborrtjärn, alltid något om jag kom dit.

Jag knallade på i riktning Abborrtjärn i det kuperade området, tog först sikte på en bäck som jag passerade. Det var myr före tjärnen och jag började känna att jag kanske inte ska vara ute ensam i den svåra terrängen. Bestämde mig för att vända. Även om jag var nära tjärnen. Ett litet ovanligt beslut för mig, men man har väl blivit lite förståndigare med åren. När jag gick åter till Kallbol så var det bra att ha sträckningen jag gått fanns på på GPS-kartan. Väldigt bra att slippa irra bort sig där i skogarna. Några bilder bort mot Abborrtjärn.

Jag får forska vidare var stigen gått. Det finns säkert folk som vet. Träffade en man vid Zorns Gammelgård nyligen som verkade ha koll på det här området, han bodde i Moren, Våmhus. Honom ska jag söka upp.

När jag kom åter till fäbodarna så blev det fika i den stuga som är kvar där. Öppen för alla, fika passar bra där. Jag visste att det fanns viss information om stället uppsatt på väggarna. Kartor på leden, tidningsurklipp m.m. Jag fotade så gott det gick därinne i mörkret. På bilden nedan ser man Abborrtjärn ungefär på mitten vid den gula utmärkta stigen.

Gott med kaffe i stugan, tände ett ljus och hade en fin stund därinne.

Jag tog en annan väg genom fäbodarna på hemvägen, nya motiv, och drog mig ner mot bilden. Fotograferingen stimulerar mig mycket på sådan här turer. Naturen, historien och dokumentationen motiverar mig starkt på alla turer, ”vanliga” som ”ovanliga” likt den här. De udda drar i och för sig mest.

Ytterligare några trollskogsbilder.

På vägen hem nerför den branta backen kan man inte låta bli att tänka på dem som för 150 år sedan och mer gick upp hit från Våmhus med sin boskap. Det finns en bra beskrivning om livet häruppe, mejeriföreningen m.m. som jag ska få kopia på. Jag har den, men i dåligt skick. Långfäbodarna sköttes av en ”föreståndare” med hjälp av vallhjon. Man betalade en avgift per ko som lön till dessa. Sen fick man även dela på andra kostnader, kittlar, mejeribyggnad m.m. Återkommer med detta när jag fått ny kopia på den informativa tidningsartikeln.

Stigen är bra till fäbodstället. Den har tagit nya modernare former numera. Nu är det andra krafter som sköter transporter av folk och saker. Två ben är ersatta av fyra hjul.

Här kan ni se en kartbild som visar hur jag snurrade runt däruppe.

Det visade sig att jag glömt ett par stavar i Kallbol. Bra med stavar, lite säkrare i alla fall. Jag hade kameran i handen efter fikat i stugan och jag kan inte hålla reda på mer än en sak i taget, så stavarna glömdes däruppe någonstans. Det blev en tur upp igen dagen efter och Christins fick nöjet att följa med upp. Trodde stavarna låg där jag parkerat bilen. Men icke, då gick vi upp till stugan och kollade, där låg de på bordet.

Leden jag letar efter går som sagt till Blecket och man ser på kartor att den passerar vägen mellan Kallbol och Blecket på några ställen. Vi bestämde oss för att åka över Blecket hem till Mora. Vi såg inte den första vägövergången som var på kartan, men väl den andra, en km före övre Blecket. Skoterled numera. En skylt låg på marken som jag reste upp, Blecket 1 km.

Det finns antydningar till stig på andra sidan vägen längre österut. Men här lär man anlita någon kunnig som får visa var stigen går/gått.

Varför då allt detta bestyr med att hitta igen en gammal buffringsväg. Jo, jag tycker det är spännande och trivs så bra därute i skogen. Inte otänkbart att jag skulle fixa en vandring från Fyriberg till Blecket. Det vore en omväxlande och fin tur om nu sista biten från Kallbol blir ”överkomlig” och någorlunda markerad.

Jag fick höra att en ny vandringsled ska märkas upp uppe vid naturreservaten Norra Mora Vildmark och Våmhuskölen. Start vid högsta punkten på vägen (1029) mellan Älvdalen och Ulvsjö. Platsen kallas i ”inre kretsar” för 692:an. Höjden över havet alltså. Jag har knallat därifrån tidigare, då till Skuråsen via Malmbergs- och Grenkojan.

Det är länsstyrelsen Dalarna som handhar våra naturreservat. Per Ax, en av länsstyrelsens ”reservatskötare” i dessa områden sa nyligen att märkningen av den nya leden var klar. Jag nappade direkt och blev nog premiärvandrare på rundan, ca 13 km. Bra men lite blåsigt väder utlovades, den 12 oktober 2023. Det kändes bra och jag stack upp dit med stora förväntningar. Nydragen tur där uppe i vildmarken, kanon.

Jag hade slarvat lite med inläsningen och vandringen blev längre än jag räknat med. Det är ju inget salsgolv direkt eller Hemusterräng. Här gäller det att lyfta på fötterna. Inte ”oländigt” men microkuperat och ibland macro, oftast mjukt. Jag knallade däruppe i 4,5 timmar. Det tar sin tid med kamera och allt vackert.

En stor del av leden var som sagt nydragen och det nya avsnittet avvek ca 1 km före Malmborgskojan till höger upp på mot Kättingåsen. Där var inte nya skyltar uppsatta så jag spanade ivrigt efter ny markering från den gamla leden. Till slut kom de nya oranga markeringarna. Var nästan på väg att ringa Per och höra. Först några bilder från de första 4,5 km.

Per tycker det var fint däruppe på Kättingåsen, även att det fanns ett gammalt björnide att ta en titta på. Jag kan inte säga emot honom, häftig natur. Obanat men bra röjt och märkt. Stigen kommer nog framöver när de nyfikna friluftsmänniskorna kommer hit. Vildmarken tog vid där på Våmhuskölens naturreservat. Gamla resliga tallar, levande och döda. En härlig plats att komma till, med björnide och björnspillning m.m.

Turen gick vidare och nu väntade Södra Oradjärnberget efter några myrstråk. Även det en fin plats för oss som är vana annan natur. Här råder vildhet, tystnad, spänning, ensamhet, 725 m.ö.h. En omgivning som passar många, men inte alla.

Siktet var nu inställt på Ordtjärbodarna, Våmhusfäbodar dit vi brukar skida på vårvintern (inte från Våmhus). En härlig plats även det. Fikatarmen började göra sig hörd. Men först skulle ett björnide till hittas och en passage över Oradtjärnbäcken. Jag skulle där vid bäcken ansluta till den gamla buffringsvägen som kom från Skråcka fäbodar. Förväntade mig lite mer stig då på denna historiska led. Tänk att knalla från Våmhus upp till dessa trakter med sin boskap. Ofattbart i dagsläget. Först några tallar från berget.

Det intakta idet skulle snart komma och Pers instruktioner hjälpte bra. Före idet en del udda naturfenomen.

Efter en stunds letande kom idet, lite spännande, men det var ju obebott.

Oradtjärnsbäcken nästa, den har jag stött på vintertid. Bäcken kommer från myrarna vid Oradtjärnen och är ett tidigt biflöde till Skalhusbäcken och Rymån. Bäcken passerar även Oradtjärnbodarna. Hoppsan tänkte jag, rätt bred bäck. Jag gick uppströms och hittade en snäv bit av ån och kastade över ryggsäcken. En meter ska man väl klara, även om det var mjuk avstamp. Det gick bra. Jag såg tidigare en sten i bäcken nedströms och det var dit jag skulle gått. Nu gick även det här bra. Någon bro blir det nog inte där enligt Per. Men det har varit en som ni ser. Den har gjort sitt och går snart under benämningen fornfynd.

Oradtjärnbodarna nästa, hungrig rentav, och även lite sliten måste jag erkänna. Gott med kaffe och smörgås m.m. Skillnad att vara där den här årstiden. Mejeriet låg därnere som vi besökt. Där förvarades mjölk, ost m.m. Numera kanske man kyler öl och annat där. En välskött fäbod där ägarna har dispens att ta skotern dit i Norra Mora vildmarks naturreservat.

Ca 3-4 km till bilen. Ska bli skönt med en ”spurt. Några foton blev det även på det avsnittet, som egentligen borde förstärkas lite i markeringarna. Visst hittar man, men emellanåt dyker viss osäkerhet upp. Det ska bättras på enligt Per. Honom träffade jag faktisk vid vägen upp till telemasten på N Oradtjärnberget. Han var ute och satte upp nya reservatskyltar m.m. Fick jag börja om mitt liv så var det ett jobb jag skulle söka. Han misstänkte nog att jag kunde dyka upp där i storskogen. Vilket jag gjorde. Från det mötet blev leden perfekt, lättgången och välmärkt.

Framme vid bilen. Helnöjd med dagen, även rätt trött. Det är skönt att gå såpass länge att det börjar kännas att man lever. Jag ska lägga upp den här turen på Mora Outdoor med mer information, Per tyckte jag skulle påpeka att det fattas en del skyltar. Men det ska inte vara några problem för den något vane vandraren. Kom ihåg höger något före Malmborgskojan och det kan vara lite tveksamt vid Oradtjärnbodarna, men gå rakt över fäboden där ni kommer in. Finns märkning men lite svag kanske. En GPS i mobilen är aldrig fel.

Kul att vara premiärvandrare. Turen:

Nämner man Koppången norr om Orsa så tänker folk antingen på Per-Erik Moraeus som komponerat melodin Koppången. Py Bäckman har skriv text till låten. Eller så kopplar många namnet till vårskidåkning uppe på myrarna.

Hursomhelst så är det nu ordnat så att det går att vandra på märkta leder där i myrområdena på hög höjd, upp mot 600 m.ö.h.

Vi har sett att det förberetts för vandringsleder däruppe då spänger körts ut vintertid. Jag är god vän med Per Ax som jobbar åt länsstyrelsen med skötsel m.m. av naturreservaten i norra Mora och Orsa. Han har informerat om hur lederna röjs och märks upp.

Christina och jag har sagt att vi måste upp och knalla runt där sommartid någon gång. Läget kom och vi fick till och med sällskap av Christinas barnbarn Alma. Kul!

Vi åkte de 5 milen upp till Koppången och trodde på det fina vädret som TV och diverse väderappar lovat. Det uteblev. Gjorde inget. Det blev så bra ändå. Vi ville allt gå en lite längre tur så vi valde att besöka Tunturi och Blomtäkt. Det visade sig bli 7,3 km. Alldeles lagom.

Lite blött i början när vi vek av efter en kort bit på Blomtäktsvägen. Den blöta sommaren hade lämnat spår. Det var inga problem då spänger fanns.

Vi kände igen oss från vinterturerna emellanåt. Men den sista km före Tunturi blev det i skogen. Inte på myren som på vintern.

Strax för slogboden vid Tunturi gick det en markerad led till vänster. Vi visste inte vart, men kollade, och svaret var upp till Tunturiberget, 652 m.ö.h. Bara 300 m bort. Det får bli nästa gång.

Uppe vid slogboden och vedboden i Tunturi hörde vi röster. Det var damer från Korpen i Orsa som var på tur och hade fikapaus. De hade gått turen motsols och vi medsols. Vi väntade tills vi nått Blomtäkt 2 km bort.

Väldigt fint parti mot Blomtäkt i myrkanten och delvis ute på myrarna.

Mormor och Alma hade mycket att prata om märktes det. Själv fick jag möjlighet att ta bilder som är viktigt för mig på turerna. Dokumentation av alla de slag är bra att ha.

Vi närmade oss Blomtäkt och fikat skulle bli gott. Alma gillade vandringen och omgivningarna. Hon kanske blir en vandrerska med åren?

Några bilder till innan Blomtäkt.

Raststugan/övernattningskojan dyker upp i Blomtäkts fäbodar. Hit gick man med korna förr i tiden. En del äldre hus har gett upp och blir ett med naturen.

Fram med fikat. Det passerade ett par gäng när vi satt där. Sommarlederna är nog inte så kända än, med nog tror vi att folk kommer att dra sig hit upp även på somrarna.

Vår tur gick mot sitt slut och vi hade bara Björnidet att passera innan bilresan hem. Björnidet är en rätt ny slogbod med eldplats och vedbod. God service. Bara 900 m från P-platsen. Den ligger i fint solläge på vintern.

Vi rullade hemåt. Nöjda med dagen, mycket nöjda. Lite motion och härliga intryck av naturen. Avslutar med en informationstavla över Koppången.

Det ringde, i telefonen Mats Sisell i Morkarlby. Han hade fått besök av några personer från Finland. Bland andra Risto från Esbo. Han var ett s.k. krigsbarn och bodde i Mora 1944 – 1947. Nu var han tillbaka i Mora och ville finna platsen där han bodde som liten, liten grabb. Risto är 80 år idag. Med sig på resan hade han gamla klasskamrater med respektive sedan skolgången in Torneå i ungdomen.

Bomberna hade börja falla över Helsingfors 1944 så Risto tillsammans med sin mor åkte till Sverige. Risto hade viss information om vistelsen i Mora, bl.a. en del foton och ett namn, Guttormsen.

Mats undrade om jag ville komma över till Morkarlby och se om jag kunde känna igen platserna där några foton var tagna. Det hade samlats folk därborta i Morkarlby i närheten av Marina Wallin och Anders och Agneta Jacobsson. Detektivarbetet kunde börja. Det spekulerades fram och tillbaka utan att någon lösning hittades. Bilderna var rätt suddiga och jag fick låna dem och skanna in dem. Kunde bli lite lättare att tyda fotona då genom förstoring. Vi enades om att träffas igen dagen därpå. På vägen hem cyklade jag Morkarlbyvägen och vid Zornska barnhemmet kände jag igen ett hus som fanns med på en bild. Det stora vita huset på bilden och grannhuset på andra sidan gatan.

Vi ser Risto stående på barnhemmets gård med den s.k. Fridhemsbacken bakom sig. De två husen är rivna men jag kände igen dem.

Då var det löst. Risto och hans mor besökte banhemmet först innan de fick klart med sitt boende i Mora.

Här ytterligare bilder Risto hade med sig.

Dessa bilder såg vi först som att de var tagna ovanför barnhemmet på åkrarna. I närheten där vi bor förresten, Hästvägen, men längre upp. Efter närmare funderingar och jämförelser såg de ut att ligga mer åt Morkarlbyhållet och nära Spanskbacken.

Namnet Guttormsen var nämnt och likaså fastigheten Morkarlby 110. Risto med kamrater hade besökt lantmäteriet och fått fram att fatighetsbeteckningen passar in på den s.k Guttormska villan. Risto hade varit dit och tittat men kände inte igen sig och avskrev den platsen. Här en bild till från Moravistelsen.

En annan bild som vi fick se var denna, Risto med mor och en äldre dam vid ett hus. Måste utredas.

Jag tog en tur upp till Spanskvägen och tittade ner mot Mora och kyrkan. Om man stod ungefär vid f.d. Guttormsens villa så blev vinkeln på kyrkans tak exakt som på de gamla bilderna. Med skarpa ögon kan man se det på bilden nedan.

När jag ändå var där uppe med kameran smygtog jag en bild på verandan på f.d. Guttormsons. Visst är veranden väldigt lik den Risto satt vid som liten.

Kul med gamla bilder, här en från 30-talet ner mot Mora där barnhemmet och Morkarlby skola finns med. Men denna är tagen mer uppifrån Utmelandshållet. Bara åkrar även här som på Ristos bilder, tagna från ”Guttormsenhållet”. Här ser man även den vita stora villan och den lilla som är med på bilden med Risto stående på barnhemstomten, första bilden i inlägget.

Vi går över till bilden på mor, Risto och den gamla damen vid lilla huset. Om vi nu konstaterat att Risto med mor bodde hos Guttormsen så ligger det nära till hands att det lilla huset låg i närheten. Jag kollade in hus i närheten. Det s.k. Pellashuset låg bra till. Jag hade visat alla bilder på Facebook och fråga om något kändes igen. Margareta Pellas, uppväxt i Pellasgården, säger bestämt att det är det huset de står vid. ”Beviset” är en spricka i trappen som hon själv har bild på. En äldre bild innan det byggdes ny entre och trapp. Se här:

Då var det löst. Lång tid mellan bilderna men visst är det samma trupp och fönster som idag.

Vi tar med en bild till uppe från Guttormsens. Risto hade nu ju blivit övertygad om att det var där han hade hört hemma, kanske i en stuga på gården. Mamma var hushållerska hos Guttormsen och som lön hade hon 60 kr i månaden och fritt vivre. Risto med vänner hälsade på hos dem som nu bor i huset. De blev väldigt begeistrade av den berättelse de fick höra. Kanske var de familj 5 i huset efter Guttormsens spekulerade de i. Här en bild på Risto på trappen där han satt som liten”knodd”.

Jag träffade Ristos sällskap på Mora Hotell kvällen efter mötet i Morkarlby. De var mycket nöjda att allt verkar ha löst sig. Jag skulle lämna tillbaka fotona men hade glömt dem. Jag fick åka ner dagen därpå. Då satt vi någon timme i restaurangen och diskuterade den lyckade lösningen och jag fick mer information om Ristos liv m.m. Här en bild som vi tog vid första mötet på hotellet.

Det här var en ovanlig och riktig rolig och spännande händelse. Det blev inte sämre av att allt löste sig för Risto. Han hade täppt till det där ”hålrummet” i sitt liv som barn. Han hade känt en otillfredsställde i det. Hela det finska sällskapet var helnöjda med att de med egna bilder m.m. fått hjälp av lantmäteriet och flera privatpersoner i Mora.

När jag hälsade farväl av Risto vid hotellet lyste det nöjdhet och glädje i hans ögon. Jag var själv väldigt glad av att kunnat hjälpa till med det jag kände till . Hoppas vi ses igen någon mer gång, Risto och hans vänner.

Vi är på vårvintern ofta upp till Norra Mora Vildmark och övriga naturreservat i närheten. Vi har en speciell plats där vi april ofta stannar, fikar och solar. Den ligger vid en bro över Skalausbäcken. Ganska nära en stuga tillhörande en bekant. Det finns inga fler stugor där inom reservatet. Man ser på kartan att det går en grusväg upp till platsen. Nära i alla fall. Jag fick för mig att dit vill jag cykla en sommar och se hur läget är då. Skråcka fäbodar ligger i närheten och dit vill jag igen. Våmhusfäbodar fint på höjderna. Sagt och gjort. Bilen parkerades vid väg 1029 till Lillhärdal i trakterna av Gyrisberget och Dyverdalen.

Det är många höjdmeter på den knappa milen upp till stugan vid myren. Bara att ta det lugnt. Det finns även en del att utforska utmed vägen och göra några vilostopp.

Jag passerade Skråckbäcken och det fick bli några bilder. Vattnet har sjunkit undan ordentligt nu.

Längre upp efter vägen låg en plats jag aldrig varit på, Ränndammen. En gammal flottningsdamm med ett par stugor intill. Jaktstugor såvitt jag begriper.

När man kommer ut i tystnaden och nya områden är det lätt att ta till sig omgivningarna och detaljer i naturen. Tavlor lite överallt.

Jag närmade mig det första målet, stugan och Skalausbäcken vid myren. De låg några hundra meter från grusvägen och det var att leta fram den nästan obefintliga stigen. Men till slut kom jag på några fyrhjulingsspår. Jag kände igen mig från vintern då vi åkt ut till vägen och vänt från stugan.

Det blev lite blötare mot slutet och jag bytte skor, cykelskorna tar in vatten.

Jag var snart framme och det var sannerligen olikt sig mot på vintern. Där är det ofta en meter snö när vi är där och bäcken har börjat porla fram så sakta. Nu nått helt annat. Mer busk och myr så långt ökat når. Jag tar med några bilder från i vintras som jämförelse.

Här ligger bron där vi fikar.

Stugägaren Leif hade bjudit in oss att fika vid hans stuga, i alla fall vintertid. Jag tog chansen vid de fina utemöblerna.

Besöket var över. Nu var det Våmhusfäbodarna Skråcka som stod på tur. Utför i 5 km, sen brant uppåt igen.

Jag cyklade upp på grovgruset och möttes av en skällande gråhund som vaktade husen. Jag fick senare reda på att husse, mötte på hemvägen, att hunden stannat däruppe när ärenden gjordes. Dagen därpå skulle de bli jakt och skulle hunden få jobba.

Jag gick runt däruppe, varit där tidigare, det är så fint uppe på sluttningen med öppen mark blandad med fina lönnar m.m. De har en riktigt gammal vattenanläggning där. En trädledning uppe från myren ner till husen. En raritet som håller sig bra där i myrmarken. Törs inte gå i god för att den fungerar än. Vi fick en visning av Våmhusspecialisten Lars Ambrosiusson en gång.

Några fäbodbilder.

Dagen utflykt var över och det blev lyckat som vanligt. Jag är alltid nöjd efter dessa miniäventyr.

Här en karta över turen.

Christina och jag hade förmånen att vistas några nätter på Gammelgården i Sälen. Fyller någon jämna år så blir det ofta något extra. Dagen i slutet på augusti när vi anlände till Sälen för incheckning var vädret allt annat än. Men vi hade flyt vädret ändrades de återstående dagarna. Innan vi checkade in blev det lite sightseeing i området. Vi besöker inte området så ofta numera. Flygplatsen har vi pratat om att titta på och så blev det. Den var inte liten där ute på myrområdet. Ingen verksamhet var igång och platsen var helt öde. Det drar väl igång till vintern. Vi åkte runt och kollade anläggningarna och blev överraskade hur mycket som exploaterats i området. Hotell, affärer och inte minst stugbyar och nerfarter. Börjar det bli fullbyggt tro? Det kändes som om naturen fått gett tillräckligt däruppe nu.

Innan vi går ut på tur tar jag några bilder från Gammelgården. Ursprungsbyggnaden i anläggning var från 1600-talet. Den norske entreprenören JW Klyver byggde Högfjällshotellet 1937 och flyttade då en timmerstuga från Malungsfors till Sälen 1945. Den skulle vara ett utflyktsmål för noblessen som bodde på Högfjällshotellet. (Inte lång utflykt – men ändå).

Anläggningen har byggts ut och är numera ett populärt besöksmål. God mat, fina rum, konferensmöjligheter m.m. Jag har varit där tidigare och kände igen mig bortsett från en ny flygel. Kanonfint på alla vis var det.

Vi hade valt en vandringstur som heter Hundfjällsslingan som blev huvudtemat för dagarna i Sälen. Inte så jättelång men vi tog god tid på oss. Vädret blev ju bra och vi knatade på där starten var lite bökig och blöt. Men det gick hur bra som helst med spänger och bra skor. Första stoppet skulle bli Skogsäterstugan ett par km från Skogsäterns fäbodar. Jag glömde ta bild från den fina raststugan. Jag skyller på två damer som gick före oss. Vi hörde lite rop och skrik. De var väldigt björnrädda och skulle skrämma iväg björnen. De hade faktiskt sett ett avtryck och det var fotat, visst var det en björn. Ett rätt färskt avtryck. Björnen höll sig undan och vi lovade att gå före dem uppför Hundfjället. Stigningarna hade börjat.

Några bilder från delen fram till Skogsäterstugan. Först en bild på jubilaren vid starten.

Som sagt, från kojan bar det iväg uppför och vi nådde kalfjället efter ett par kilometer. Strax före detta passerades en del gammelskog.

Uppe på Hundfjället och vyerna brer ut sig. Ovanligt för oss skogsmänniskor med det kala fjället.

Vi kunde även titta ner emellanåt. Fint även om hösten inte riktigt anlänt.

Vi tog en rejäl fikapaus uppe vid en av Hundfjällets liftstationer. Det blåste rätt svalt däruppe och vi vandrade ner i dalgången genom den s.k. Trollskogen. Riktigt fin gammelskog och trollens röster mötte oss. En stor lång park med troll- och djurfigurer i massor. En oas för barnen.

Sista delen av turen gick på väg, men med låg trafik just den här tiden. Vi försökte hitta en genväg på vår karta men gav upp. Vi ville inte riskera det här med senväg. Bilen skymtades snart mittemot vår hållpunkt, en tjärn utmed vägen.

Det var ingen långsemester det här. Två nätter var planerade och vädret var så fint sista dagen att vi måste se oss omkring lite mer. Kläppens skidanläggning var okänd för oss. Vi såg att de fixat en markerad vandringsled upp till toppstugan. Inte lång naturligtvis, men höjdmeter så att det räckte. Anläggningen var mycket större än vi kände till. Stort hotell, massvis med stugor och nerfarter. Undrar just hur många bäddar det finns i Sälen? Googling gav svaret mellan 65-75 000. Under högsäsong är där ca 100 000 dagsbesökare. Vi trivdes väldigt bra under den riktigt ”låga” säsongen.

Hursomhelst – upp till toppstugan i tidig morgon. En trevande inledning blev det då vi först inte hittade startplatsen för leden. Det märks att det här med vandring exploderat senare år. Vandringsleden fanns inte markerad på de tidiga informationsskyltarna. Nu var den inritad på separat skylt och jag har även läst om den i media.

Kaffepaus uppe vid stugan där utsikten var fullt godkänd, bl.a. norrut mot Trandstrands-och Sälenfjällen. Kyrkan och Vasaloppets startplats observerades.

Vi tar med en kartbild på Hundfjällsslingan. Det finns många varianter på leder däruppe. Vi tog en för oss oprövad led.

Hemåt det bar. Nöjda var med firandet på fjället och i Gammelgården.

Länge har jag på kartor sett fäbodarna Gnåstra alternativt Gnostra som ligger mellan Ulvsjö och Skuråsen i de norra delarna av Mora. Jag har även på plats sett vägen gå in från Stordammsvägen i Ulvsjö. Man tar in höger några hundra meter före klockstapeln från Morahållet. Jag har läst om Knåstra i Härdalsboken 1979 och den artikel som det där hänvisas till i Mora tidning 5/5 1939. Artikeln är skriven av O.P. Östlund född 1872. Han emigrerade från Skuråsen vid 19 års ålder till Amerika och hade mycket att berätta om i artikeln.

Bland annat berättar han från Skuråsen där en Bonäsare vid namn Erik som i väldigt gamla tider byggt ett hem där. Familjen från Bonäs bestod av far, mor, två söner och en dotter. Krigiska tider kom och sönerna måste gå ut i fält. Vart vet inte O.P. Östlund. De kom inte hem efter flera år och då flyttade resten av familjen till Gnåstra mellan Skuråsen och Ulvsjö. Där bodde tidigare en familj från Älvdalen. Vilka byar som haft Gnåstra som fäbod är för mig oklart just nu. Forskar vidare. Enligt Bror Lindén så kommer namnet troligen från ”gnissla, knarra eller gnälla”. Namnet torde primärt syfta på en myrjärnsblästa vid Kölån helt nära fäbodstället.

Herr Östlund berättar vidare i artikeln år 1939 att hans mor var född 1834 i Ulvsjö i en gård lite sydost om det nya skolhuset (nu rivet) på en plats bredvid Kölån där det varit en s.k. blästervall. Hennes föräldrar och hon voro de som åter togo upp kampen mot vildmarken på 1840-talet. Östlunds morföräldrar hette Kerstin och Embrik Engelbrektsson. Kerstin härstammade från tidigare nämnda Erik från Bonäs i femte led. Embriks föräldrar kom från Idre.

Jag var som sagt väldigt nyfiken på Gnåstra och det såg ut att bli en fin utflyktsdag. Det bar tidigt iväg via Älvdalen till Ulvsjö. Det brukar bli några bilder på vägen upp, inget undantag den här gången. Första stoppet blev någon km före Jöllenbron vid Rotälven där skogen speglade sig så fint. En bild från själva Jöllenbron är obligatorisk när jag passerar där.

Först en bild från Gnåstra fäbodar. Jag vill ha med en därifrån vid länkning till Facebook. Den bilden plockas tidigt. Hoppas det fungerar. Det blev inte som jag tänkt, men jag ändrar inget nu. (1 augusti)

Vidare norrut. Stigningarna mot Ulvsjö är rejäla. Ta en cykeltur där och du får gärna rätt för dig. När jag passerat Kräckelbäcken börjar det efter några km gå rejält utför mot Ulvsjö. Där blir det oftast en bild, sommar som vinter.

Jag parkerade på den lilla vägen som går in från Stordammsvägen. Visst kunde jag tagit bilden några km fram till vändplanen där stigen tog vid. Men man ser allt mer från cykelsadeln. Så det blev att ta cykeln och den packning som behövdes. Vägen gick på en ås de första kilometrarna. Vatten och myr på sidorna.

Inte alltför lång tid skulle det ta fram till målet. Jag lämnade matsäcken i bilen. Ett bra val, den blev desto godare senare. Några bilder från sadeln först.

Stigen tog vid efter ett par kilometer och den var jättebra även den. Nu var man inne i den stora tystnaden och tankarna började vandra bakåt mot riktig gamla tider när man gick här med sina djur mot Gnåstra. Svårt att komma så mycket mer avsides. Visst går tankarna åt olika håll i denna totala tystnad och vackra natur med omväxlande skog, små berg och åsar. Emellanåt större berg, österut Rövarberget t.ex. Det blir så tydligt, kopplingen mot förr, när man ser rester av gamla ”broar” över någon liten bäck eller sumpmark.

Några bilder från promenaden när cykeln lämnats. Visst hade jag haft möjlighet att ta mig fram med cykeln. Men behagligare att gå och se sig omkring.

Bilderna säger ju det mesta, men utan tankar och kommentarer blir de fattigare. Stigen går på rätt hög höjd och Gnåstra ligger på ca 650 m. Nära nog fjällnatur på en del platser.

Enligt GPS:en skulle jag snart nå dagens utflyktsmål. Jag måste säga att förväntningarna inte var särskilt stora. Kanske väldigt igenväxt och ett hopfallet hus. Ett hus syns på kartan. Jag skulle bli överraskad lovar jag. De sista 2-300 m var lite bökiga då småtallar fallit offer för tung snö i vintras. Den unga nyplanterade skogen stoppade inte. Plockepinn blev resultatet. Rätt var det var dök ett hus upp mellan träden.

Det första jag såg var en ladugård och en mycket större och fin fäbodvall än vad jag föreställt mig. Riktigt fint. Den där känslan av ett tidigare liv på platsen blev tydligare. Jag har någon slags förkärlek till dessa övergivna platser som lämnar spår efter vår strävan genom tiderna. Strävan och strävan. Jag är inte helt säker på att de kände så det som vistades där. De levde med sitt arbete utan att direkt tänka på att de slet. Visst var det tungt emellanåt. Men idag har vi ett annat slit som jag tror tar på oss på ett helt annat och djupare sätt. Strävan efter mer, större och vackrare. Dit inte alls alla når och många har inte en chans. Slut på det filosofiska utlägget, men dylika tankar kommer på dessa platser.

Det fanns tre hus på platsen, en gammal ladugård med plats för minst 12 kreatur, en gammal lada och ett ”fritidshus” i en modernare form. Gammalt timmer men som sagt mer som fritidshus, jakt m.m. Först bilder på stallet.

Jag knallade runt på vallen. Väldigt fint där denna dag. I söderläge svagt sluttande mot Kölån. Ån som väl är grunden för val av platsen. Förresten så hittade jag på appen ”Fornfynd” en blästbrukslämning, rester av två blästerugnar. Daterade av riksantikvarieämbetet Järnålder – medeltid. Kölån ringade så fint in fäbodarna och mycket vatten var det så trivsamt brus hördes. Kölån rinner in i Ulvsjö och vidare in i Sexån som mynnar ut i Orrmosjön i Härjedalen. Några bilder från ån.

Som sagt, en lada och ett hus till fanns på och intill vallen. Jag såg även grunden för ett mindre hus som rivits och låg inne i en stor träddunge. Timret hade gjort sitt.

Vi tar en runda på vallen innan vi lämnar denna överraskande fina plats.

Nöjd och glad går stegen ner mot cykeln och bilen. Knappa 4 km är en lagom tur. De blev färggranna de där ungtallarna. Några fler bilder.

När jag ändå var häruppe så tänkte jag cykla från ”byklasen” Pers in till platsen där Ulvsjö skola en gång låg. Det är en fin stig som passerar Kölån. Det har berättats mig att skolbarnen i Pers gick den stigen in till skolan. Lite osäker var jag var stigen startade men frågade ett par som sommarbor i Pers. Dom var inte så vana med att det knackar på dörre. Jag kände igen paret sedan en klockringning vid begravningsplatsen, helgmålsringning, för några år sedan. Minns så väl att det var Ulvsjös engagerade och enande kraft, Ulla-Britt Lindberg, som som ringde i klockorna. Det var sista gången hon drog i repen till klockan då hon sorgligt nog fick lämna oss i sjukdom. Förresten tog jag en kopp kaffe uppe vid klockstapeln innan cykelturen till Pers och vidare. Hälsade på Ulla-Britt.

Jag fann enkelt igen den fina vägen till skoltomten. Först en bild på Ulvsjö klockstapel.

Det får bli tack och farväl för den här gången. Garanterat blir det återbesök för en cykeltur. Besök hos Hattstugan vid Välingan och utmed Sexån står på tur.

På återhörande. Ett par turkartor avslutar berättelsen.