MoraOwe

Det ringde, i telefonen Mats Sisell i Morkarlby. Han hade fått besök av några personer från Finland. Bland andra Risto från Esbo. Han var ett s.k. krigsbarn och bodde i Mora 1944 – 1947. Nu var han tillbaka i Mora och ville finna platsen där han bodde som liten, liten grabb. Risto är 80 år idag. Med sig på resan hade han gamla klasskamrater med respektive sedan skolgången in Torneå i ungdomen.

Bomberna hade börja falla över Helsingfors 1944 så Risto tillsammans med sin mor åkte till Sverige. Risto hade viss information om vistelsen i Mora, bl.a. en del foton och ett namn, Guttormsen.

Mats undrade om jag ville komma över till Morkarlby och se om jag kunde känna igen platserna där några foton var tagna. Det hade samlats folk därborta i Morkarlby i närheten av Marina Wallin och Anders och Agneta Jacobsson. Detektivarbetet kunde börja. Det spekulerades fram och tillbaka utan att någon lösning hittades. Bilderna var rätt suddiga och jag fick låna dem och skanna in dem. Kunde bli lite lättare att tyda fotona då genom förstoring. Vi enades om att träffas igen dagen därpå. På vägen hem cyklade jag Morkarlbyvägen och vid Zornska barnhemmet kände jag igen ett hus som fanns med på en bild. Det stora vita huset på bilden och grannhuset på andra sidan gatan.

Vi ser Risto stående på barnhemmets gård med den s.k. Fridhemsbacken bakom sig. De två husen är rivna men jag kände igen dem.

Då var det löst. Risto och hans mor besökte banhemmet först innan de fick klart med sitt boende i Mora.

Här ytterligare bilder Risto hade med sig.

Dessa bilder såg vi först som att de var tagna ovanför barnhemmet på åkrarna. I närheten där vi bor förresten, Hästvägen, men längre upp. Efter närmare funderingar och jämförelser såg de ut att ligga mer åt Morkarlbyhållet och nära Spanskbacken.

Namnet Guttormsen var nämnt och likaså fastigheten Morkarlby 110. Risto med kamrater hade besökt lantmäteriet och fått fram att fatighetsbeteckningen passar in på den s.k Guttormska villan. Risto hade varit dit och tittat men kände inte igen sig och avskrev den platsen. Här en bild till från Moravistelsen.

En annan bild som vi fick se var denna, Risto med mor och en äldre dam vid ett hus. Måste utredas.

Jag tog en tur upp till Spanskvägen och tittade ner mot Mora och kyrkan. Om man stod ungefär vid f.d. Guttormsens villa så blev vinkeln på kyrkans tak exakt som på de gamla bilderna. Med skarpa ögon kan man se det på bilden nedan.

När jag ändå var där uppe med kameran smygtog jag en bild på verandan på f.d. Guttormsons. Visst är veranden väldigt lik den Risto satt vid som liten.

Kul med gamla bilder, här en från 30-talet ner mot Mora där barnhemmet och Morkarlby skola finns med. Men denna är tagen mer uppifrån Utmelandshållet. Bara åkrar även här som på Ristos bilder, tagna från ”Guttormsenhållet”. Här ser man även den vita stora villan och den lilla som är med på bilden med Risto stående på barnhemstomten, första bilden i inlägget.

Vi går över till bilden på mor, Risto och den gamla damen vid lilla huset. Om vi nu konstaterat att Risto med mor bodde hos Guttormsen så ligger det nära till hands att det lilla huset låg i närheten. Jag kollade in hus i närheten. Det s.k. Pellashuset låg bra till. Jag hade visat alla bilder på Facebook och fråga om något kändes igen. Margareta Pellas, uppväxt i Pellasgården, säger bestämt att det är det huset de står vid. ”Beviset” är en spricka i trappen som hon själv har bild på. En äldre bild innan det byggdes ny entre och trapp. Se här:

Då var det löst. Lång tid mellan bilderna men visst är det samma trupp och fönster som idag.

Vi tar med en bild till uppe från Guttormsens. Risto hade nu ju blivit övertygad om att det var där han hade hört hemma, kanske i en stuga på gården. Mamma var hushållerska hos Guttormsen och som lön hade hon 60 kr i månaden och fritt vivre. Risto med vänner hälsade på hos dem som nu bor i huset. De blev väldigt begeistrade av den berättelse de fick höra. Kanske var de familj 5 i huset efter Guttormsens spekulerade de i. Här en bild på Risto på trappen där han satt som liten”knodd”.

Jag träffade Ristos sällskap på Mora Hotell kvällen efter mötet i Morkarlby. De var mycket nöjda att allt verkar ha löst sig. Jag skulle lämna tillbaka fotona men hade glömt dem. Jag fick åka ner dagen därpå. Då satt vi någon timme i restaurangen och diskuterade den lyckade lösningen och jag fick mer information om Ristos liv m.m. Här en bild som vi tog vid första mötet på hotellet.

Det här var en ovanlig och riktig rolig och spännande händelse. Det blev inte sämre av att allt löste sig för Risto. Han hade täppt till det där ”hålrummet” i sitt liv som barn. Han hade känt en otillfredsställde i det. Hela det finska sällskapet var helnöjda med att de med egna bilder m.m. fått hjälp av lantmäteriet och flera privatpersoner i Mora.

När jag hälsade farväl av Risto vid hotellet lyste det nöjdhet och glädje i hans ögon. Jag var själv väldigt glad av att kunnat hjälpa till med det jag kände till . Hoppas vi ses igen någon mer gång, Risto och hans vänner.

Vi är på vårvintern ofta upp till Norra Mora Vildmark och övriga naturreservat i närheten. Vi har en speciell plats där vi april ofta stannar, fikar och solar. Den ligger vid en bro över Skalausbäcken. Ganska nära en stuga tillhörande en bekant. Det finns inga fler stugor där inom reservatet. Man ser på kartan att det går en grusväg upp till platsen. Nära i alla fall. Jag fick för mig att dit vill jag cykla en sommar och se hur läget är då. Skråcka fäbodar ligger i närheten och dit vill jag igen. Våmhusfäbodar fint på höjderna. Sagt och gjort. Bilen parkerades vid väg 1029 till Lillhärdal i trakterna av Gyrisberget och Dyverdalen.

Det är många höjdmeter på den knappa milen upp till stugan vid myren. Bara att ta det lugnt. Det finns även en del att utforska utmed vägen och göra några vilostopp.

Jag passerade Skråckbäcken och det fick bli några bilder. Vattnet har sjunkit undan ordentligt nu.

Längre upp efter vägen låg en plats jag aldrig varit på, Ränndammen. En gammal flottningsdamm med ett par stugor intill. Jaktstugor såvitt jag begriper.

När man kommer ut i tystnaden och nya områden är det lätt att ta till sig omgivningarna och detaljer i naturen. Tavlor lite överallt.

Jag närmade mig det första målet, stugan och Skalausbäcken vid myren. De låg några hundra meter från grusvägen och det var att leta fram den nästan obefintliga stigen. Men till slut kom jag på några fyrhjulingsspår. Jag kände igen mig från vintern då vi åkt ut till vägen och vänt från stugan.

Det blev lite blötare mot slutet och jag bytte skor, cykelskorna tar in vatten.

Jag var snart framme och det var sannerligen olikt sig mot på vintern. Där är det ofta en meter snö när vi är där och bäcken har börjat porla fram så sakta. Nu nått helt annat. Mer busk och myr så långt ökat når. Jag tar med några bilder från i vintras som jämförelse.

Här ligger bron där vi fikar.

Stugägaren Leif hade bjudit in oss att fika vid hans stuga, i alla fall vintertid. Jag tog chansen vid de fina utemöblerna.

Besöket var över. Nu var det Våmhusfäbodarna Skråcka som stod på tur. Utför i 5 km, sen brant uppåt igen.

Jag cyklade upp på grovgruset och möttes av en skällande gråhund som vaktade husen. Jag fick senare reda på att husse, mötte på hemvägen, att hunden stannat däruppe när ärenden gjordes. Dagen därpå skulle de bli jakt och skulle hunden få jobba.

Jag gick runt däruppe, varit där tidigare, det är så fint uppe på sluttningen med öppen mark blandad med fina lönnar m.m. De har en riktigt gammal vattenanläggning där. En trädledning uppe från myren ner till husen. En raritet som håller sig bra där i myrmarken. Törs inte gå i god för att den fungerar än. Vi fick en visning av Våmhusspecialisten Lars Ambrosiusson en gång.

Några fäbodbilder.

Dagen utflykt var över och det blev lyckat som vanligt. Jag är alltid nöjd efter dessa miniäventyr.

Här en karta över turen.

Christina och jag hade förmånen att vistas några nätter på Gammelgården i Sälen. Fyller någon jämna år så blir det ofta något extra. Dagen i slutet på augusti när vi anlände till Sälen för incheckning var vädret allt annat än. Men vi hade flyt vädret ändrades de återstående dagarna. Innan vi checkade in blev det lite sightseeing i området. Vi besöker inte området så ofta numera. Flygplatsen har vi pratat om att titta på och så blev det. Den var inte liten där ute på myrområdet. Ingen verksamhet var igång och platsen var helt öde. Det drar väl igång till vintern. Vi åkte runt och kollade anläggningarna och blev överraskade hur mycket som exploaterats i området. Hotell, affärer och inte minst stugbyar och nerfarter. Börjar det bli fullbyggt tro? Det kändes som om naturen fått gett tillräckligt däruppe nu.

Innan vi går ut på tur tar jag några bilder från Gammelgården. Ursprungsbyggnaden i anläggning var från 1600-talet. Den norske entreprenören JW Klyver byggde Högfjällshotellet 1937 och flyttade då en timmerstuga från Malungsfors till Sälen 1945. Den skulle vara ett utflyktsmål för noblessen som bodde på Högfjällshotellet. (Inte lång utflykt – men ändå).

Anläggningen har byggts ut och är numera ett populärt besöksmål. God mat, fina rum, konferensmöjligheter m.m. Jag har varit där tidigare och kände igen mig bortsett från en ny flygel. Kanonfint på alla vis var det.

Vi hade valt en vandringstur som heter Hundfjällsslingan som blev huvudtemat för dagarna i Sälen. Inte så jättelång men vi tog god tid på oss. Vädret blev ju bra och vi knatade på där starten var lite bökig och blöt. Men det gick hur bra som helst med spänger och bra skor. Första stoppet skulle bli Skogsäterstugan ett par km från Skogsäterns fäbodar. Jag glömde ta bild från den fina raststugan. Jag skyller på två damer som gick före oss. Vi hörde lite rop och skrik. De var väldigt björnrädda och skulle skrämma iväg björnen. De hade faktiskt sett ett avtryck och det var fotat, visst var det en björn. Ett rätt färskt avtryck. Björnen höll sig undan och vi lovade att gå före dem uppför Hundfjället. Stigningarna hade börjat.

Några bilder från delen fram till Skogsäterstugan. Först en bild på jubilaren vid starten.

Som sagt, från kojan bar det iväg uppför och vi nådde kalfjället efter ett par kilometer. Strax före detta passerades en del gammelskog.

Uppe på Hundfjället och vyerna brer ut sig. Ovanligt för oss skogsmänniskor med det kala fjället.

Vi kunde även titta ner emellanåt. Fint även om hösten inte riktigt anlänt.

Vi tog en rejäl fikapaus uppe vid en av Hundfjällets liftstationer. Det blåste rätt svalt däruppe och vi vandrade ner i dalgången genom den s.k. Trollskogen. Riktigt fin gammelskog och trollens röster mötte oss. En stor lång park med troll- och djurfigurer i massor. En oas för barnen.

Sista delen av turen gick på väg, men med låg trafik just den här tiden. Vi försökte hitta en genväg på vår karta men gav upp. Vi ville inte riskera det här med senväg. Bilen skymtades snart mittemot vår hållpunkt, en tjärn utmed vägen.

Det var ingen långsemester det här. Två nätter var planerade och vädret var så fint sista dagen att vi måste se oss omkring lite mer. Kläppens skidanläggning var okänd för oss. Vi såg att de fixat en markerad vandringsled upp till toppstugan. Inte lång naturligtvis, men höjdmeter så att det räckte. Anläggningen var mycket större än vi kände till. Stort hotell, massvis med stugor och nerfarter. Undrar just hur många bäddar det finns i Sälen? Googling gav svaret mellan 65-75 000. Under högsäsong är där ca 100 000 dagsbesökare. Vi trivdes väldigt bra under den riktigt ”låga” säsongen.

Hursomhelst – upp till toppstugan i tidig morgon. En trevande inledning blev det då vi först inte hittade startplatsen för leden. Det märks att det här med vandring exploderat senare år. Vandringsleden fanns inte markerad på de tidiga informationsskyltarna. Nu var den inritad på separat skylt och jag har även läst om den i media.

Kaffepaus uppe vid stugan där utsikten var fullt godkänd, bl.a. norrut mot Trandstrands-och Sälenfjällen. Kyrkan och Vasaloppets startplats observerades.

Vi tar med en kartbild på Hundfjällsslingan. Det finns många varianter på leder däruppe. Vi tog en för oss oprövad led.

Hemåt det bar. Nöjda var med firandet på fjället och i Gammelgården.

Länge har jag på kartor sett fäbodarna Gnåstra alternativt Gnostra som ligger mellan Ulvsjö och Skuråsen i de norra delarna av Mora. Jag har även på plats sett vägen gå in från Stordammsvägen i Ulvsjö. Man tar in höger några hundra meter före klockstapeln från Morahållet. Jag har läst om Knåstra i Härdalsboken 1979 och den artikel som det där hänvisas till i Mora tidning 5/5 1939. Artikeln är skriven av O.P. Östlund född 1872. Han emigrerade från Skuråsen vid 19 års ålder till Amerika och hade mycket att berätta om i artikeln.

Bland annat berättar han från Skuråsen där en Bonäsare vid namn Erik som i väldigt gamla tider byggt ett hem där. Familjen från Bonäs bestod av far, mor, två söner och en dotter. Krigiska tider kom och sönerna måste gå ut i fält. Vart vet inte O.P. Östlund. De kom inte hem efter flera år och då flyttade resten av familjen till Gnåstra mellan Skuråsen och Ulvsjö. Där bodde tidigare en familj från Älvdalen. Vilka byar som haft Gnåstra som fäbod är för mig oklart just nu. Forskar vidare. Enligt Bror Lindén så kommer namnet troligen från ”gnissla, knarra eller gnälla”. Namnet torde primärt syfta på en myrjärnsblästa vid Kölån helt nära fäbodstället.

Herr Östlund berättar vidare i artikeln år 1939 att hans mor var född 1834 i Ulvsjö i en gård lite sydost om det nya skolhuset (nu rivet) på en plats bredvid Kölån där det varit en s.k. blästervall. Hennes föräldrar och hon voro de som åter togo upp kampen mot vildmarken på 1840-talet. Östlunds morföräldrar hette Kerstin och Embrik Engelbrektsson. Kerstin härstammade från tidigare nämnda Erik från Bonäs i femte led. Embriks föräldrar kom från Idre.

Jag var som sagt väldigt nyfiken på Gnåstra och det såg ut att bli en fin utflyktsdag. Det bar tidigt iväg via Älvdalen till Ulvsjö. Det brukar bli några bilder på vägen upp, inget undantag den här gången. Första stoppet blev någon km före Jöllenbron vid Rotälven där skogen speglade sig så fint. En bild från själva Jöllenbron är obligatorisk när jag passerar där.

Först en bild från Gnåstra fäbodar. Jag vill ha med en därifrån vid länkning till Facebook. Den bilden plockas tidigt. Hoppas det fungerar. Det blev inte som jag tänkt, men jag ändrar inget nu. (1 augusti)

Vidare norrut. Stigningarna mot Ulvsjö är rejäla. Ta en cykeltur där och du får gärna rätt för dig. När jag passerat Kräckelbäcken börjar det efter några km gå rejält utför mot Ulvsjö. Där blir det oftast en bild, sommar som vinter.

Jag parkerade på den lilla vägen som går in från Stordammsvägen. Visst kunde jag tagit bilden några km fram till vändplanen där stigen tog vid. Men man ser allt mer från cykelsadeln. Så det blev att ta cykeln och den packning som behövdes. Vägen gick på en ås de första kilometrarna. Vatten och myr på sidorna.

Inte alltför lång tid skulle det ta fram till målet. Jag lämnade matsäcken i bilen. Ett bra val, den blev desto godare senare. Några bilder från sadeln först.

Stigen tog vid efter ett par kilometer och den var jättebra även den. Nu var man inne i den stora tystnaden och tankarna började vandra bakåt mot riktig gamla tider när man gick här med sina djur mot Gnåstra. Svårt att komma så mycket mer avsides. Visst går tankarna åt olika håll i denna totala tystnad och vackra natur med omväxlande skog, små berg och åsar. Emellanåt större berg, österut Rövarberget t.ex. Det blir så tydligt, kopplingen mot förr, när man ser rester av gamla ”broar” över någon liten bäck eller sumpmark.

Några bilder från promenaden när cykeln lämnats. Visst hade jag haft möjlighet att ta mig fram med cykeln. Men behagligare att gå och se sig omkring.

Bilderna säger ju det mesta, men utan tankar och kommentarer blir de fattigare. Stigen går på rätt hög höjd och Gnåstra ligger på ca 650 m. Nära nog fjällnatur på en del platser.

Enligt GPS:en skulle jag snart nå dagens utflyktsmål. Jag måste säga att förväntningarna inte var särskilt stora. Kanske väldigt igenväxt och ett hopfallet hus. Ett hus syns på kartan. Jag skulle bli överraskad lovar jag. De sista 2-300 m var lite bökiga då småtallar fallit offer för tung snö i vintras. Den unga nyplanterade skogen stoppade inte. Plockepinn blev resultatet. Rätt var det var dök ett hus upp mellan träden.

Det första jag såg var en ladugård och en mycket större och fin fäbodvall än vad jag föreställt mig. Riktigt fint. Den där känslan av ett tidigare liv på platsen blev tydligare. Jag har någon slags förkärlek till dessa övergivna platser som lämnar spår efter vår strävan genom tiderna. Strävan och strävan. Jag är inte helt säker på att de kände så det som vistades där. De levde med sitt arbete utan att direkt tänka på att de slet. Visst var det tungt emellanåt. Men idag har vi ett annat slit som jag tror tar på oss på ett helt annat och djupare sätt. Strävan efter mer, större och vackrare. Dit inte alls alla når och många har inte en chans. Slut på det filosofiska utlägget, men dylika tankar kommer på dessa platser.

Det fanns tre hus på platsen, en gammal ladugård med plats för minst 12 kreatur, en gammal lada och ett ”fritidshus” i en modernare form. Gammalt timmer men som sagt mer som fritidshus, jakt m.m. Först bilder på stallet.

Jag knallade runt på vallen. Väldigt fint där denna dag. I söderläge svagt sluttande mot Kölån. Ån som väl är grunden för val av platsen. Förresten så hittade jag på appen ”Fornfynd” en blästbrukslämning, rester av två blästerugnar. Daterade av riksantikvarieämbetet Järnålder – medeltid. Kölån ringade så fint in fäbodarna och mycket vatten var det så trivsamt brus hördes. Kölån rinner in i Ulvsjö och vidare in i Sexån som mynnar ut i Orrmosjön i Härjedalen. Några bilder från ån.

Som sagt, en lada och ett hus till fanns på och intill vallen. Jag såg även grunden för ett mindre hus som rivits och låg inne i en stor träddunge. Timret hade gjort sitt.

Vi tar en runda på vallen innan vi lämnar denna överraskande fina plats.

Nöjd och glad går stegen ner mot cykeln och bilen. Knappa 4 km är en lagom tur. De blev färggranna de där ungtallarna. Några fler bilder.

När jag ändå var häruppe så tänkte jag cykla från ”byklasen” Pers in till platsen där Ulvsjö skola en gång låg. Det är en fin stig som passerar Kölån. Det har berättats mig att skolbarnen i Pers gick den stigen in till skolan. Lite osäker var jag var stigen startade men frågade ett par som sommarbor i Pers. Dom var inte så vana med att det knackar på dörre. Jag kände igen paret sedan en klockringning vid begravningsplatsen, helgmålsringning, för några år sedan. Minns så väl att det var Ulvsjös engagerade och enande kraft, Ulla-Britt Lindberg, som som ringde i klockorna. Det var sista gången hon drog i repen till klockan då hon sorgligt nog fick lämna oss i sjukdom. Förresten tog jag en kopp kaffe uppe vid klockstapeln innan cykelturen till Pers och vidare. Hälsade på Ulla-Britt.

Jag fann enkelt igen den fina vägen till skoltomten. Först en bild på Ulvsjö klockstapel.

Det får bli tack och farväl för den här gången. Garanterat blir det återbesök för en cykeltur. Besök hos Hattstugan vid Välingan och utmed Sexån står på tur.

På återhörande. Ett par turkartor avslutar berättelsen.

Jag börjar med en bild där vi är på väg på vandring upp till Hykie fäbodar, Åjk, i Älvdalen. Förhoppningen är att den bilden ska komma upp på förstasidan när jag länkar berättelsen till Facebook.

Dotter Lisa skulle vara med på Sportkullans event i Älvdalen, femte gången, tror jag, som hon och systrarna Hillevi och Karin är med. Lagnamnet är Våmhuskullorna. Tävlingen går ut på löpning, MTB-cykling och madrasspaddling. Man söker kontroller under tuffa förhållanden. Berg så det räcker är det alltid. I år skulle de ta en kontroll på det kända Hyckieberg. Jag åkte ut och följe dem delvis och tog några bilder. Målet var i Näsets by.

När jag sett dem knalla, jogga, uppför Hyckieberg så åkte jag ner till Hykie fäbodar. Jag kör med älvdalsmål och säger Åjk. Tjejerna skulle passera där med cyklarna ner mot Näset via Klitten.

Jag gick runt uppe på fäbodarna med bara 9 gårdar. Vi har varit där tidigare flera gånger och en gång så hittade jag ett vykort det stod Perjöns på. Mor min hade en kusin som hette Lars Perjöns så jag förstod att det var något lurt, kanske släkten haft stuga där? ”forskade lite och såg att det fanns en skrift av Lars-Erik Lindhamn med namnet Hykie fäbodar, ”Åjk”. Mina förfäders fäbodvall. skriften var inte lätt att få tag i, men ett antikvariat hade den. Som tur var.

Jag följde tjejerna ner till Näset där madrasspaddling till hopptornet i Nässjön avslutade tävlingen. De gjorde en kanoninsats som vanligt och blev nionde lag i mål om jag minns rätt.

Där mig blev det studier i Lindhamns häfte. Jag fick överraskande reda på att två av mormors systrar var ingifta i familjer som hade gårdar i Åjk. Mormor kom från Oxberg, Kattbåck, och det var inte långt till Älvdalen med cykel, från något håll.

Spännande att läsa om folkets liv däruppe. Många berättelser finns i häftet. Jag stannar inte vid så många detaljer här men en sak såg jag i skriften och det var att folket från Kyrkbyn i Älvdalen som buförde till Åjk, 3 gårdar, gick via Rot och Klitten upp till Åjk. Övriga gårdar som kom från Kittan gick en ”egen” buförsväg över skogen från Kittan. Mormors systrars gårdar låg i Kyrkbyn, Perjöns och Hedfors. De gick tillsammans med Westlings över Klitten.

Buförsvägen skulle enligt uppgift vara 5,5 km och det kändes direkt att den vägen måste vi gå. Dagarna före vandringen tog Christina och jag tog en från Älvdalen och runt uppöver Rot, Kittan, Liden och Sjurby. Jag inventerade var starten på buförsleden låg. Jag pratade med Lindhamn först, han trodde leden skulle vara helt OK. Vi tog ett bad i Nässjön vid en fin liten badplats och cyklade åter mot Älvdalens centrum. Jag var fast övertygad att jag skulle gå leden till Åjk, förhoppningsvis med Christina.

Vi åkte till Älvdalen den 8 juli 2023 för att gå upp till Åjk. Efter en del resonemang bestämde vi oss för att köra upp våra mountainbikes till fäbodarna för att sedan ”rulla” åter till Kittan. Ingen dum idé.

i visste inte hur vandringsleden såg ut, men där blev vi mer än röjda. Väl röjd och skyltad. Några bilder från starten.

Leden gick upp till Åjk mellan bergen Vitturn och Uvskär. Stigningen var mer än 200 m så vi var beredda på rejäla motlut. Men det var ingen fara alls, överraskande lindrig tur. Uppför mest hela vägen, men inga branter att tala om. Efter någon km siktade vi Vitturn dit vi tidigare varit.

Vi knallade på och väntade på Uvskär för nästa stopp. Förhoppningsvis med några vyer ner mot Nässjön.

Efter ca 3 km nådde vi Uvskär med vyer. Till och med en slogbod. Den var nog mest iordningställd för skoteråkare. Där fanns eldstad och bra utsikt. Skoterleden passerade där.

Ytterligare några bilder från Uvskär.

Efter drickapaus knallade vi vidare. Vi kom ut på en vägsnutt, Spångmyrsvägen. Där hade det tidigare varit besvärligt att gå, djup myr och ”riskabla” spänger. Detta enligt uppgift från en dam vi träffade i Åjk. Inga problem numera alltså. Vi började närma oss enligt kartan på mobilen, Topo GPS.

Vi kom till målet men till fäbodgränsen var det knappt 5 km. Det gjorde inget. Dags för en rundvandring och inspektion av husen. Den blev inte fullständig då det var rätt mycket får där uppe. Men visst blev det en del bilder och naturligtvis fika efter inspektionen. Det får bli en biltur upp för att komplettera med husbilder och jämföra med Lindhamns häfte. Jag började med Hedforsgården som låg vid infarten till fäbodarna. Det gamla härbret imponerade. Jag börjar med dörren med s.k. hedningslås. Härbret ska vara från slutet av 1600-talet.

Fler bilder på härbret utsmyckat med varglav bl.a. Lindhamn nämnde varglaven redan 1997 i sitt häfte.

Ytterligare några hus från Hedforsgården.

Vi knallade runt på fäboden och träffade en dam som hjälpte mig att identifiera några hus. Jag hade varit hos Perjöns tidigare, ville ta några bilder och gick utmed får stängslet till husen.

Nej, nu fick det bli fika och vi hittade en bra plats i närheten av Gamla Bakugården. Vi fick sällskap av får och det blev en fin stund däruppe i det tysta. Även fåren tystade när de vant sig med oss. Några bilder från fikaplatsen.

Dags för hemfärd. Vi hade valt att cykla en bit på gamla fäbodvägen till Åjk och sedan svänga ut på stora Klittenvägen. På väg till cyklarna hände nåt häftigt, tycker i alla fall jag. Vi träffade på ett par som stod vid Westlingsgården. Vi började resonera och kom fram till att det var Ellen Nilsson vi pratade med. Född Westling. Hon har berättat barnminnen från Hykie i Lars-Erik Lindhamns bok. Så kul att träffa paret. Inte nog med det, hon frågade mig om släkt och jag nämnde mormors systrar som hade klara relationer med fäbodarna. Mormor var från Oxberg som jag nämnt och då frågade hon om jag kände till Kattbåcks Karl som bodde i Kyrkbyn intill Perjöns. Jovisst, det var en bror till mormor. Karl Leander Andersson. Även jag minns honom. Karl körde häst och trilla genom Älvdalen 1960, hästen skenade och Karl föll i gatan. Han kom till Mora lasarett där mor Ebba och jag hälsade på honom. Något jag inte glömmer, en stor ståtlig man låg så sjuk i sängen efter att ha kört häst. Han avled efter olyckan och blev 70 år. Född 1890. Vilken grej, att träffa en dam så nära relaterad till min mormors bror från 1870.

Vi fick smälta det hela och rulla ner till bilen, lite knöligt och roligt första biten men sedan bra genom Klitten och till Kittan.

Bara att packa på cyklarna på bilen med Mora i sikte.

Det blev en väldigt lyckad dag med natur, historia, släktskap m.m. Helnöjda med dagen var vi, kanske jag allra mest.

Alla fakta om byggnaderna är tagna ur Lars-Erik Lindhamns bok Hykie fäbodar, ”Åjk”. Mina förfäders fäbodvall.

Vi avslutar med karta över turen. Vandring upp till Hyckie (vid fotot). Cykel ner till Kittan. Tack för oss och på återhörande.

Vi, Christina och jag, har varit till Schweiz tidigare, både sommar och vinter. Vi har varit i Engadindalen och bott i St Moritz, Samedan, Pontresina och andra mindre orter. Vi har trivts väldigt bra där både på skidor, vandrandes och cyklandes MTB.

Jag var på vag att fylla lite jämna år igen och någon liten resa brukar det bli, ibland längre och större. Jag var bra nog dålig i början på mars och blev opererad så jag hade då inga tankar på någon resa någonstans. Men tillfrisknandet kom hyggligt snabbt och därmed höjdes humöret och optimism. Det fick bli en resa tänkte vi. Resmålet var svårt att välja. Tankarna gick mot Kroatien, Italien, m.m. Valet blev Schweiz och Sils Maria i Engadindalen. Nära det mer kända St Moritz. Vi bokade 5 nätter på hotell Cervo i det lilla samhället Sils. Ibland säger man Sils Maria. Platsen ligger på ca 1800 m.ö.h. så någon medelhavsvärme kunde vi inte vänta oss. Veckorna före vår tur regnade det mycket hela tiden och det kändes lite kymigt. Men lagom tills vi kom blev vädret bra. Mestadels sol och 10-15 grader. Kanon för vandring och cykling. Säsongen hade inte kommit igång riktigt och det passade bra. Inte så mycket folk överallt och inga köer som under högsäsongen. Italienare m.fl. stormar då in i Dalen. Nära till Italien nämligen.

Jag tänkte som vanligt bygga berättelsen på bilder och inga större fördjupningar. Bilderna talar sitt eget språk. Men några mer ”värda” minnen drar jag.

Vi Landade i Zürich och tog tåget med det trevliga Rhätische Bahn. Det röda tåget ringlar sig uppöver bergen, in och ut ur tunnlar och över berg och ner i dalar. En tågresa med njutning.

Vi njuter av vyerna ända till Sils.

Vi njöt i fulla drag uppöver. Resan tog ca 3,5 timmar från Zürich till St Moritz. Där stod en passande buss vid järnvägsstationen. 9 km till hotell Cervo i Sils. Den kvinnliga chauffören verkade vara ute efter någon rekordtid på sträckan. Rena bussrallyt, men fram kom vi. Hyggligt trötta efter en lång resdag från Mora.

Vi blev överförtjusta över vårt hotellrum. Två balkonger med vyer, precis som det såg ut på nätet. Det brukar inte alltid stämma med verkligheten. Tyst och bra rum med kanonsängar.

En sak vill jag stanna till lite vid, det är Hotel Waldhaus i Sils. Ett stort ”lyxigt” hotell från 1908 tror jag. De flesta rummen är intakt från starten, i stort sett alltså. De har städats och fått moderna badrum.Jag och bror min Ulf har bott där en gång. Vi skulle åka Engadin ski Marathon, vilket han gjorde, men jag blev sjuk. Under vinter OS i St Moritz 1948 bodde svenska längdskidlandslaget där. Det lyckades bra för di svenske, inte minst för Mora-Nisse som tog guld på 50 km. Hans största idrottsliga triumf. Jag har gjort en fotobok om Mora och tänkte lämna in en till Hotel Waldhaus bibliotek. Nisses födelsehem i Östnor var med i boken, lite kuriosa i alla fall. Jag skulle även göra reklam för Mora-Nisses webbplats där många bilder finns med från OS och flera från Hotel Waldhaus. http://www.moranisse.se

Hotellet hade inte öppnat för säsongen så jag fick skicka boken med ett förklarande brev och text i boken när jag kom hem. Det lilla sammanträffandet var att jag föddes 1948, Nisses OS-år. Det gäller att ta vara på tillfällena.

Vår första utflykt blev en promenad ut på en halvö i SilerSee. Ute på udden hade filosofen Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) en tankesten. Han höll till i Sils under ett antal somrar. Han var nog aningen speciell men hade många ”tankeföljare”. Han var väldigt kritisk mot vetenskapen och kristendomen. Läs om honom om ni blev intresserade. Det finns ett museum om honom i Sils. Granne till vårt hotell.

Nästa dag bestämde vi oss för att cykla in i Val Fex och sedan vidare mot Maloja. Det visade sig att det inte var så lätt bort mot Maloja så lösningen blev att vi tog oss dit och sedan bussen åter till Sils. Bra lösning. Maloja är förresten startplats för Engadin Ski Marathon. Några bilder från den turen.

Nu gällde Maloja. Vi vände lite tidigare än tänkt inne i Val Fex och sökte oss helt åt andra hållet. Det var lättcyklat i början sedan började hyggliga kuperingar och ojämna stigar. Vi kämpade på. Nya vyer hela tiden.

Efter bussturen hem blev det en promenad på byn, Sils Maria.

På själva ”högtidsdagen” siktade vi in oss på en cykeltur. Bort till Pontresina via St Moritz. Kanska upp i Val Roseg. Förresten, cyklar var lite knepiga att få tag på då det var försäsong. Men en sportaffär just från Pontresina nappade och körde två bra mountainbikes till hotellet. Vi har faktiskt hyrt cyklar av dom för ca 12-15 år sedan. En vänlig dam på turistbyrån i Sils hjälpte oss. Här har man turistbyrå öppen hela dagarna, även under lågsäsong, på en så liten ort. Jag tror inte dom har varit i närheten av idén att stänga turistbyrån och överlämna det hela till nätet. Åter till cykelturen. Vi börjar med några startbilder.

Ytterligare några bilder från Val Roseg och Pontresina innan färden hemåt började.

Vi var tveksamma, skulle vi ta samma väg hem som dit. Det blev ett annat val, över Samedan. Det visade sig vara lite oturligt. Cykelvägen var avstängd p.g.a. vägbygge och en rejäl regnskur kom. Det fick gå. Vi kände igen oss i Samedan där vi bott. Vi fick några extra rejäla motlut bort mot St Moritz där vi fick passera i övre byn. Den lite mer eleganta delen av samhället. ”Findelen” helt enkelt, det syns på affärerna och husen. Före centrum däruppe gick vi upp för en rejäl backe, en rodelbanan från äldre tider där det varit VM-tävlingar. Det kom två hurtiga norrmän och cyklade förbi oss som gick. Men de var vältränade och 30 år yngre.

Vi torkade upp på hemvägen, inga stora avstånd mellan byarna. Det blev en rejäl cykeldag och mycket att se på födelsedagen. Overkligt fint mestadels. Vi har det vackert hemma i trakterna men det här är allt annorlunda. Några bilder från sista milen.

Vistelsen började närma sig sitt slut. Vad skulle vi göra sista dagen. Den trevliga turisbyrådamen tipsade om ett litet ställe, en restaurang, som låg utanför Maloja, en bit upp i bergen. Det lät intressant, det låg bredvid en sjö. Cykel? Nej, vi tog bussen till Maloja och knallade iväg mot målet. I Engadin ingår fria resor med lokalbussarna, vinter som sommar. Kanon. Busskort fick man på hotellet. Vi gick iväg på fina stigar i början, sedan en mindre smal grusväg. Bra att vi inte tog cyklarna. Det är rejält uppför, nästan överallt. Stället hette Cavloc liksom sjön.

Vi hade upparbetat en viss hunger och det skulle bli gott med något i magen. De hade några goda brickor med diverse kött och ost och en kall öl till av märket Erdinger. Problem uppstod vid betalning. De tog inte kort. Det löstes med något slags ”kvitto” där de skrev upp summan och företaget. Vi skulle gå in på posten så kunde man betala där mot uppvisande av kvittot. Vi kunde naturligtvis struntat i det, fattas bara, när de så väl litar på folk. Vet inte om lösningen finns i Sverige, att vi så väl litar på folk. God mat och vi såg oss om, det här var en gammal Alp/fäbod sedan riktigt gamla tider. Vi gick runt sjön och ner till bussen som punktligt dök upp. Punktlighet hör Schweiz till liksom kanske motsatsen Sverige – om man ska vara lite elak.

Vi satt och väntade på bussen i den lilla byn Maloja. Dit många träningscyklar i serpentinerna från Italienhållet. Och som sagt startplatsen för det stora skidloppet Engadin Ski Marathon. Jag gick runt och kollade lite på hus m.m. Jag såg något lite märkligt, en riktigt gamma byggnad som var bevarad, men numera försedd med en enligt mig helt opassande entré. Annars ser jag att dom är mån om att behålla gamla kulturbyggnader för att behålla historien om samhället. Viktigt tycker jag. Se på bilderna på det gamla hotellet/restaurangen. En riktig gammal bild fanns i ett fönster vid busshållplatsen.

Nu återstår inte så mycket mer än hemresan. Vi bussade oss in till St Moritz och tog en annan tågsträckning ner till Zurich, över Klosters bland annat. Lika fascinerande som upp, fast lite trist att lämna Sils. Men minne för livet var det allt med alla kontraster mot hemma. Då får vi avsluta med en bildkavalkad från resan till Zürich.

Vi hann precis hem till solnedgången på Arlanda flygplats.

Tack för visat intresse/återkommer.

Owe och Christina

Ingen rolig rubrik, men jag skriver det för att det är så. Många sorger har jag haft, men när så här hemska saker kommer in i ens liv så blir det för mycket. Många stora sorger har jag varit med om, men denna är speciell. Ett definitivt cancerbesked klarar jag inte av, men måste. Många har fått det, men inte jag.

Jag har så mycket mer att ge och göra att det får inte sluta för fort, det här livet. Jag är hur frisk och stark som helst i övrigt. Lite hjärtproblem och annat tjafs, men cancer i tjocktarmen är för mycket. Overkligt än, fast jag vetat det någon vecka. Har blivit dagvill och tappat kontrollen. Jag ska ge en kort info om vad som hänt. Kanske jag ”avlastar” mig lite på det sättet.

Jag begärde i december tid hos vårdcentralen då jag tyckte det blev onödigt spring på nätterna på toa. Jag fick tid på vårdcentralen den 15 december och prover togs. Jag hade fått medicin som många i min ålder för att hjälpa till att lösa problemet. OK, det blev blodprov m.m. Jag hade lägre blodvärde än vanligt. Jag har alltid legat i de nedre regionerna för vad som anses vara bra. Nu låg jag klart under gränsen och det lägsta jag någonsin haft. Även om det inte var direkt katastrof så var det alltför lågt. Läkaren konstaterade fakta och jag skulle komma åter om ca en vecka och ta nytt prov.Jag hörde inget mer då. Men någon dag senare fick jag besked att jag skulle lämna avföringsprov. Sagt och gjort. Jag avvaktade men blev otålig och gick in på min journal på 1177 och tittade och såg utlåtandet att jag med stor sannolikhet hade ändtarms- eller tjocktarmscanser. Den 29 januari 2023. En chock för mig, att få läsa det utan att någon berättade det för mig. Allt föll ihop. Livet kändes fly, jag blir gärna negativ i dessa situationer. Den 31 januari ringde doktorn mig och sade att man hittat magsårsbakterie i avföringen. Jag blev glad och hoppades för allt i livet att jag ”bara” hade magsår. Skulle byta cancern mot vad som helst.

Det bestämdes att jag skulle på koloskopi, den 15 februari. Två månader sedan mitt låga blodvärde konstaterades?! Då kom den riktiga chocken. Owe, du har cancer!! Läkaren beklagade och sade att jag skulle bli kontaktad för röntgen och träff med kirurgen. Det var operation som gällde.

Dom ringde på morgonen den 16/2 och sade att dom hade en tid för röntgen, återbudstid sades det. Jag fick även ett besked att jag skulle få träffa kirurgen som skulle operera mig. Det skulle ske den 20/2 kl.11.00. Jag skriver detta den 19/2 och gissa om jag har ångest och är nervös. Tur jag fått insomningstabletter. Hjälper lite i alla fall.

Det blev kontraströntgen och en massa blodprov.

Så i morgon åker Christina och jag upp och får domen. Jag ser allt i svart. Hoppas det ljusnar …

Vi åkte upp i god tid till kirurgmottagningen den 20 februari. Otroligt gruvsamt. Var nästan svimfärdig när vi skulle gå in. En sköterska tog hand om oss och kirurgen kom in därefter. Det bästa av allt var att han sa att tumören ej spridit sig. Helt fantastiskt skönt. Den var stor och skulle ev tas ut med titthålsoperation eller traditionellt. Skitsamma bara den kommer bort snabbt tänkte jag, val av kirurgi avgjordes av tillgänglig kirurg. Det skulle bli op. på tisdag den 27/2. Ev torsdag 24, men inte troligt. Det var ett aber, kanske skulle jag ta cytostatika före för att få ner storleken. Då försenas operationen. Hoppas inte. Vi pratades vid och besked kommer i morgon onsdag hur det blir. I morgon ska jag även få blodtransfusion för att bättra på blodvärdet. Behövs, hade HB 112 för en vecka sedan. Jag är fortfarande otroligt orolig för att det ska sprida sig. Må dom få bort eländet i tid.

Tiden går sakta under en sådan här väntan. Men vad göra?? Återkommer i morgon onsdag troligen.

Jag fick besked att jag skulle få järntransfusion den 22 februari. Blodvärdet och ferretin halten måste höjas. Det blev ett besök på vårdcentralen våning 4 för droppåfyllning.

Jag satt i god tid i väntrummet och måste säga att på alla platser jag besökt på lasarettet i samband med ”tumörhelvetet” så har det varit lugnt och stillsamt. Förvånande lite folk, besökare och personal. Men dom är väl på andra avdelningar. Hon var skicklig att sätta dropp järnspecialisten. Jag fick sitta ca 20-25 min innan påsen var tom. Det var tydligt inte blod som jag trodde, utan ferretin/järn. Efter en kvart kom en till kund och satt sig bredvid. Han pratade om att han låg på gränsen till anemi (blodbrist). Han hade HB 125. Jag nämnde inget om mina imponerande HB 112. (vad göra han där tänkte jag). Men allt i den här branschen är ju individuellt.

Jag läser mina värden på HB och Ferritin som man kan plocka ur på 1177, min journal. Man ser tydligt att den 15/12 2022 hade något hänt. Då var jag upp och tog ett PSA-prov (prostata). Sen har det tagit så väldigt lång tid innan problemet hittades. Det skulle blivit full fart med prover direkt dagen efter så hade jag varit opererad för länge sedan. Sådant grämer mig. Man läser på och när HB och Ferritin sjunker så drastiskt på en ”frisk” person så ligger anser eller allvarliga tarmproblem nära till. Att överhuvudtaget prata om kost är då löjligt. Mina värden var de lägsta under mitt liv, och jag har tagit en del prover. Till det ska läggas den trötthet jag känt de senaste månaderna. Jag har även läst nu att medelåldern för män att få tjocktarmscancer är 74 år. Mitt i prick!

Men ska inte vara bitter, jo det ska man när ens liv ligger i vågskålen. Jag fick tips om att göra en Patientanmälan. Det hjälper inte mig, men kanske någon i framtiden. Dåliga exempel är även de utvecklande om de hanteras på ett bra sätt i framtiden.

Det var länge oklart när jag skulle opereras. I Mora såg man helst att jag bytte min ICD (säkerhetsdosa vid ev. kammarflimmer). I Falu sa hjärtspecialisten Magnus Forsgren att det var OK att vänta med dosbytet ca 1,5 månader. Batteriet började ta slut. Mina initiativ och telefonsamtal under dagen tror jag låg till grund för att min tumör ska opereras bort den 2 mars 2023. Alla vill naturligtvis väl och tänker på säkerheten. Men när Magnus lämnade ett klart klartecken så ändrade man sig i Mora. Det var en jobbig dag från morgon till kväll. Säkert 7-8 samtal och div mail. Magnus som varit ”min” specialist under minst 10 år ringde upp mig på fredag kväll och förklarade sin bild. Det kan man kalla läkare lite utanför ramarna, en stor portion empati och stöd när jag vandrat mellan ”specialiststolarna” och om man ska vara elak, mellan stuprören. Jag menar inte alls att övriga läkare och inblandade gjorde något fel utan jobbade utifrån sina kunskaper med säkerhet som riktmärke.

Inom parentes så var det finväder igår och Christina och jag tog en liten skidtur mellan Åmåsäng och Vinäs båthamn. Det var otroligt jobbigt. Bra spår, inga backar och ändå så drygt. Skrämmande för mig som inte skulle märkt något i friskt tillstånd. Det har gått fort på slutet med orken och annat. Det är klart med så lågt blodvärde under mer än 2 månader säter sina spår. Men så illa? Jag blev knäckt igen. Därför har jag kämpat för att så snabbt som möjligt få bort den här rätt stora tumören. På onsdag den 1 mars läggs jag in för operation den 2 mars. Må allt gå väl både före, under och efter operationen. Jag är så nervös, inget annat i huvudet. Bra att få bryta av med lite skid VM någon timme. Snart dags för Team Sprint. Guld för Sverige blev det.

I morgon onsdag den 1 mars åker jag upp till lasarettet och läggs in, 10.00. 07.30 på torsdag ska tumören bort. Det är klart jag tror det ska gå bra, men är väldigt förskräckt än. Fattar inte vad som händer. Föreställer mig både det ena och det andra i tyngre stunder. Har hursomhelst fått en ny tid för att byta ICD i Falun, den 11 april. Direkt efter påsk.

Förresten, bläddrade i 1177 vårdguiden på nätet och råkade se en överskrift: ”Säkraste tecknet på cancer i tjocktarmen är lågt blodvärde och trötthet.” Annars har jag inte läst något om denna cancerform, mår bara illa av det. Mycket märkligt att inte en rutinerad läkare agerade snabbare än han gjorde. Det blir en patientanmälan. Har t.o.m. blivit rådd till det av sjukhuspersonal. Inte för min, men för andras skull. 82 dagar från upptäckt av de dåliga värdena till operation.

Nu är vi framme vid den 25 april när jag fortsätter mitt skrivande. Jag återkommer till sjukhusvistelsen. Först vill jag tala om att ICD:n är bytt i Falun och allt gick bra.

Åter till operationsdagen. Mycket gruvsamt men ändå. Det är bara att ”överlåta” sig till dem som har vana och vet vad de gör. Det tog ca 3-4 timmar att med titthålsoperation få bort tumören på ca 3 dm. Två kirurger jobbade på bra, en äldre rutinerad dam och en yngre duktig kille. Jag fick mycket ont efteråt och det fungerade inte som man tänkt sig. Tarmarna fungerade helt enkelt inte. Magen kom inte igång. Jag mådde skitdåligt och magen blev som en ballong. Dom blev tvungna att göra en operation till och kolla hur det såg ut. Det fanns en del ”skumma” saker på röntgen. Nytt ingrepp den 5 mars och jag hamnade på uppvak på IVA. Kändes som en gammal källare. Jag var ordentligt borta i knoppen. Samma dag som Vasaloppet för övrigt. Brydde mig inte alls.

Jag hade ju eget rum och det var helt enkelt tvunget. De kommande dagarna fortsatte att vara en mara. Hemskt illamående och ont och ingen morfin fick jag längre. Det hindrade magen att komma igång. 5-6 slangar med dropp, kateter , dränering m.m. underlättade inte dagarna. Ingen mat naturligtvis. Bara 1,5 av de två sista dagarna för hemgång.

Jag kan och vill inte beskriva det helvete jag hade med perioden när magen stod helt stilla tills den satt en djävla fart. Spydde, sprang på toa stup i kvarten, ett par gånger i timmen på natten. Med dropp och andra slangar. Till slut fick jag en toa på rummet. Det får räcka med detaljer där. Finns en mängd i mitt huvud. Så risig har jag aldrig varit, tiden stod still och jag räknade sekunder på nätterna. Ringde på hjälp som ofta inte fanns att tillgå. Tröst enbart, men bara det naturligtvis. Jag orkade inget, inte TV-tittande, mobiltittande, mailskrivande, radio – nej, ingenting orkade jag.

Räddningen var Christina som dagligen kom på besök, förutom en dag då jag inte orkade se någon. Även brorsan Ulf och dotter Lisa gjorde flera besök och lättade upp det hela. Peppning på messenger av andra. En trevlig och nyttig man var Kjell. Sjukgymnasten som såg till att jag kom upp ur sängen och kunde gå lite i korridoren. Det behövdes för att kroppen skulle komma igång. Under de sista dagarna fick jag följa honom upp till 9:e våningen och ta några bilder. Hans ”domäner” med gympasal m.m.

Näst sista dagen fick jag lämna mitt enkelrum, sal 10 med ett litet fönster in i ett par husväggar. Men ändå, enkelrum.

Jag kom in på en 4-sal. Jag satt mestadels ute vid cafeterian och tittade på bilar och folk. Natten var ingen höjdare där om jag uttrycker mig lindrigt. Men jag hade på känn att jag skulle få åka hem dagen därpå.

Jag var överlycklig när jag på em 15.30 den 15/3 blev hämtad av Christina. Jag grät i bilen hem. Blommor på bordet m.m. blev för mycket. Overkligt just då.

Det här var en snabb genomgång av min ”skärseld”. I journalen stod de att de räknade med att jag skulle få åka hem efter två dagar. Det blev inte riktigt så. Vad som tillstötte vet jag faktiskt inte riktigt, men sänkan steg snabbt och tydligen var infektionsrisken stor. Jag minns att dom nästan sprang med mig i sängen upp på röntgen. Viss panik spred sig.

Hursomhelst måste jag sluta skrivandet idag 24/4 idag, kan kompletteras framöver, med att berömma personalen på avd 44 och främst avd 42 där jag var längst. Ofattbart vilket bra jobb de gör. Mitt uppe i all cancer och annan ”skit” är dom hjältar med gott humör och bästa tillmötesgåendet. Något litet undantag kanske jag upplevde, men det vägs klart upp av alla de andra. Som ovan vid sjukhusvistelse blev jag helt enkelt mycket imponerad av det jobb de gör, hög som låg. För hierarki finns det alt på ett sjukhus. Inte så lite heller. Svenska modellen.

Jag får stanna här i berättelsen som säkert kommer att kompletteras. Jag ska till veckan, 15 juni, upp och ta prover och se om HB-värdet stigit mer.

Förresten, idag, 13 juni ringde jag och frågade om min patientanmälan. Svar skulle komma inom en månad. Mora vårdcentral hade fått två påminnelser enligt damen på Region Dalarna. Inget svar. Vi får se vad dom säger. Ingen panik.

Skriver det här egentligen för min egen skull. Vill dokumentera saker och ting. Det här är ett bra sätt. Inte mycket för andra att läsa, men kan hänvisa till detta om någon frågar.

Mora 13 juni 2023.

Våra badplatser

I slutet av 1950-talet stod sammarbadandet högt i kurs. Vi cyklade till flera bad vid finväder, även i sämre väder. Favoriten för mig och mina kompisar var allt Åmåsängsbadet. Det blev även turer till Kråkberg, älven vid Tuvan och älven på Seljasidan. Som sagt, Åmåsäng var bäst. Där lärde jag mig simma. Bror min Ulf var med i simskolan och jag satt bredvid, en bit ifrån och gjorde samma övningar. Snyltade på kursen. Det startade med ”torrsim”.

När vi blev lite äldre så var vår specialplats längst norrut på badet, på andra sidan ett litet vattendrag. Där fick vi ”vara i fred” på våra filtar. Fika var medtaget då dagarna blev långa. Jag minns inget riktigt solskydd. Vi hade väl någon Niveaburk, men det gjorde solandet än värre. Fläsket stektes. Vi stannade även ofta till vid Lundkvists affär uppe vid stora vägen ungefär där Åmåsängsvägen svängde ner till badet. Där försåg vi oss med läsk och klass, kanske någon bulle och annat godis. Förresten så gick det att handla glass vid badet periodvis.

Anna Öhman

Att jag överhuvudtaget skriver av mig dom här minnena beror på att huset där Anna Öhman bodde i utmed Åmåsängsvägen rivs nu i dagarna i början av juni 2023.

Jag har tagit många bilder på Annas hus, här är en från en kvällspromenad 2022.

Anna var en speciell dam, det tyckte i alla fall vi smågrabbar. Hon var född 1906 och var alltså inte särskilt gammal i slutet av 50-talet. Men som sagt, lite extra var hon allt. Vi stannade som sagt ofta till där och pratade med henne. Det var ett nöje. Hon hade sina idéer, bl.a. skulle vi alltid gå fram till dyngstacken som låg där nära vägen och dra in dynglukten i näsan. Då skulle vi minsann hålla oss friska och inte drabbas av förkylningar och annat. Anna dog 1979 73 år gammal. Uppgifter jag fått av kompisen Bengt-Erik Lindgren som bodde där ute i Yvraden, nästan granne med Anna. Bengt-Erik flyttade som femåring med sin familj in i ett nybyggt hus där 1961. Hans farfar bodde i granngården och levde då. Farfars hus var Bengt-Eriks fars födelsehem.

Som sagt, det Öhmanska huset är nu rivet. Jag fick tips om rivningen av Stefan Blomberg och begav mig dit för att ta några bilder. Dom hade hunnit rätt långt så jag var lite sen. Men ok, några bilder blev det.

En sak undrar jag och Stefan. Vad användes övervåning till? Inga fönster och ingen trapp upp inifrån i alla fall. Man måste tagit sig in från utsidan. Det var en dörr ovanför entrén. Ytterligare några bilder:

Det får bli ytterligare några bilder från rivningshuset.

Jag fick några fler bilder av Stefan igår, 9 juni 2023. Grävskopan hade snart gjort slut på det gamla huset. Tro när det byggdes? Vi avslutar berättelsen om Anna med en sista rivningsbild.

Förresten, först en nostalgiburk som Anna förbrukat. Från apoteket Örnen i Mora.

Vi började prata om bad och går vidare på det temat. Favoritbadet Åmåsäng. Där har jag varit många timmar i mitt liv. Vi åker förresten ner dit flera gånger varje sommar även numera. Ofta för ett kvällsdopp under varma dagar. Promenader styr även dit då och då. Vi startar även skidturer/promenader under vårvintern från badplatsen och vi åker/går mot Tvärholmen och Vinäs m.m.

Jag hittade en bild daterad 1974 där en Renault 4L (Laban) drar ner mot badet. Öhmnas hos till höger och Lundkvist affär i bakgrunden. Jag hade en dylik bil, men tror inte detta är vi som glider ner till badet. Oklart var bilden kommer ifrån. Ingen badtur i alla fall med tanke på snön.

Som sagt, ungdomens Åmåsäng med simskola, saft, bullar, kallsupar, brända kroppar och lek. Jag kommer särskilt ihåg den lilla kuren där simdynor och annat förvarades för simskolan. Lyckats hitta en bild.

Vi tar några fler badbilder. Simskolan var som sagt populär och på en bild tror jag självaste badmästare Böhlmark från badhuset är med. Han hade vi ibland lite otalt med nere på badhuset och 12 m bassängen.

En sak som var väldigt populär var rutschkanan när den där upp. Upp och ner i timtal. Den avslutade sitt liv i Gopshus vid badet som ställdes i ordning vid Gopalåns utlopp i älven, i viken där. Pengar från Trängslets regleringsfond.

Ja det blev lite Anna Öhman och Åmåsängsminnen det här. Det kan mycket väl tänkas att jag kompletterar med bilder och minnen. Det finns mycket. En sak jag inte kan utelämna är en Moraprofil, Åmåsängs Erik, Gädd Erik. Han har många namn, den kär och kände Erik. Han var känd som fiskare och även för att han gärna satt nere vid badet och njöt av utsikten. I den ingick nog även damer i baddräkt. Erik var ofta ner på Kaffestugan och tog en tår. Tror han delade med sig av sin konst där. Tecknade/målade en del.

Ofta kom han cyklandes förbi oss på Hästvägen 9 och frågade mor Ebba om det skulle vara någon gädda. Han hade ett paket med inlindade gäddor på pakethållaren om jag minns rätt. Svaret blev alltid ja. Kanske han fick jordgubbar eller annat i betalning?

Tack för denna gång. Troligen kommer fler Åmåsängsminnen och bilder fram.

Den 2 mars genomgick jag en stor operation som följdes av en till ”justering” den 5 mars. Det blev en komplicerad historia med sjukhusvistelse i dryga 2 veckor. Tiden gick och vårsolen kom och jag längtade ut. Sedan gammalt brukar det bli några turer uppöver till Norra Mora Vildmark. I trakterna av Ulvsjö, Kräckelbäcken, Andjusvarden, Munkhäden m.m.

Jag trodde inte det kunde bli av i år, men se det blev det. Vädret skulle bli bra den 21 april och det bar av. Christina och jag packade för en heldag på snön däruppe. Första stoppet blev efter Rot, ganska nära Jöllenbron, vid Rotälven.

Nästa stopp blev just vid Jöllenbron. Jag kan inte åka förbi utan en bild.

Vi tog sikte på kölkojan och det hade redan blivit 7 grader varmt. Vi fick hålla oss på skoterleden mot Andljlusvarden. Visst höll skaren, men leden var bättre.

Vi åker lugnt och fint på våra turskidor. Vi siktar in oss på lilla Gäddjärnen, nära en bäck. Den platsen har vi haft som fikaplats och utgångspunkt för vidare skidåkning i området. Utan packning.

Det tog en stund att ta sig till fikaplatsen och mycket riktigt blev det lite kaffe. Vi blev sedan tvungna att åka utmed Andljusvardsleden och se om vi såg svanarna i lilla Gäddtjärnen. Det har hållit till där i många, många år enligt de som vet. Vi har då sett dom i minst 15 år. I år var det bara en svan i vattnet. Det sägs att om en part dör så lever den andra vidare ensam. Men det förekommer även separationer mellan svanar. Men i huvudsak är de väldigt trogna både partner och plats.

Vi åker vidare någon km tills vi kom till skylten där man konstaterar att man kommer från ett naturreservat till ett annat. Från Norra Mora Vildmark till Våmhuskölen för att senare beträda reservatet Andljusvarden.

Ytterligare några bilder från vår kortare tur till svanen och skylten.

Vi börjat bli nöjda, en selfie först, så vi kommer ihåg vilka vi var. Sedan åter till bron och en kopp innan hemfärd.

Hel nöjda med dagen var vi, kanske särskilt jag som så nyligen länge var sängbunden och i uselt skick. Åter till bilen, ca 2 km i den lösa snön. Nöjda och lite trötta.

Det såg ut att bli bra väder. Vi ville ut en sväng mellan allt VM i skidskytte m.m. på TV:n. En promenad i skoterspåret från Bonäsfäboden Rädbjörka till Våmhusfäboden Fyriberg kunde sitta fint. Fika i ryggsäcken att inta vid den utmärkta, i dubbel bemärkelse, rastplatsen som ligger mitt i Fyriberg intill Siljansleden.

Det är ingen lång promenad, men hyggliga motlut för att komma upp till utsikten. Fyriberg ligger utmed Siljansleden, närmaste ”granne västerut är Näsbergs fäbodar och österut, nordost kanske, är Fryksås. Alla tre fäbodarna med utmärkta utsikter över Orsasjön och Siljan i fjärran.

Jag åkte turskidor upp dit förra vårvintern. Går perfekt för er som gillar den varianten. Man kan ju gå vidare från Fyriberg över Överberg, men då börjar det bli lite jobbigare. Skoterleden går i alla fall där. Dagar som idag är många ute och njuter med skotern, stannar till och grillar korv m.m. Full grillning pågick i Fyriberg.

Åter till bilen nere i Rädbjörka. Det blev en tur där i Bonäsfäboden. Många fina hus som vanligt i våra fäbodar. Några bilder därifrån.

Vi avsluter den här lilla dokumentationen men en skiss på karta hur vi gick. Det är så kul att kunna tipsa och ge förslag på vandringsturer och annat. Vi har så oändligt många fina varianter, bara man vet var och ”vågar”ge sig ut.