Moraprofilen och allkonstnären Anders Otter

Jag läste med sorg att en f.d. arbetskamrat Ove Karlsson nyligen avlidit efter en rätt lång tids sjukdom. Vi jobbade inte så nära alltid men till och från hade vi mycket med varandra att göra. Ove jobbade på bygdearkivet i kulturhuset. Jag satt förresten efter pensioneringen ofta i hans f.d. rum och skannade in negativ som fotograf Ernst Karlsson tagit. Jag kände Oves närvaro i rummet då jag såg alla böcker och publikationer m.m. som fanns i där. Ove var musiker, cellist och kompositör, mest känd för sin tid i gruppen ”Arbete och fritid”.

På bygdearkivet var insatserna många och olika, men ett område var att efterforska fakta kring gamla Moraprofiler och olika historiska händelser. Han tog fram skrifter om olika personligheter i Mora. Oves bortgång gjorde att jag tog fram ett av häftena och det blev det om allkonstnären Anders Otter från Morkarlby. (finns förresten att köpa på kulturhuset)

Innan jag går över till Otter vill jag bara beskriva Ove som en man med hjärtat på rätta stället. Ove såg vikten av att dokumentera och se till att gamla bilder m.m. togs tillvara för framtiden. Engagerad i arkivfrågor i hård ”motvind”. Han var en rättvisans man och var nog en nagel i ögat för vissa ibland. Finurlig och klok är andra egenskaper. Musikalisk naturligtvis.

Ove Karlsson

Anders Otter

Nu över till den andra profilen Anders Otter från Morkarlby, 1877-1942. Jag tar lite fakta och bilder ur häftet som Ove sammanställt. Anders föddes i Morkarlby, hans far, smeden, träffade Kånå Margit Persdotter, de fick Anders och en syster och bodde på en gård i Morkarlby. Den finns kvar än i nedre ändan av Ottersvägen. Anders gick   den första kursen, 1907-1908, på Mora folkhögskola. Det var bara två av de 40 eleverna som var äldre än 30-årige Anders. Självaste Zorn var teckningslärare. Anders hade många strängar på sin lyra, verkligen. Han var spelman, hornblåsare, sångare, målare/tecknare, författare, poet, sagoberättare, fotograf sist men inte minst en passionerad ringare i Mora Klockstapel. Anders var väldigt självkritisk och många av hans verk, dikter m.m. höll han för sig själv. För övrigt var han inte den som strävade efter scener och uppträdanden.

 

Anders Otter                                      Teckning av Anders

Kamrat med Karl Lärka 

Anders var god kamrat med Karl Lärka och de båda hade inte alltid så lätt att på den tiden ägna sig åt det som det tyckte var väsentligt i livet. Här delar av en berättelse av Lärka när han besökt Otter i Morkarlby.

Karl Lärka kom från kolskogen från Selja och passerade Otters i Morkarlby. När han kom fram stöter han på Anders far som såg förgrymmad ut, svor på sitt vis, och tuggar och sväljer vid det värsta. Det ligger i luften vilken uppståndelse det ska bli. Anders dyker upp efter proviantering på Stranden. Han var laddad för att ta sig till Hemulsjö för att se när Morkarlbybönderna ska ta ner de sista stortallarna. Han var angelägen att få dem på plåten medan de ännu står upp.

”Ja, ni håller på ni, tills fan tar både er och er fotografering!” röt Otters Jerk. Lärka skriver att han har hela situationen klar för sig. Ett uppträde av den art som man själv är så van vid var gång då det är saker man till varje pris måste, så långt man kan, försöka gör sitt bäst av och samtidigt skulle man göra sin skyldighet mot gården och dem som där är. Man får slita lika mycket mellan båda delarna.

Anders far Erik. Kanske över Hemulån?

Anders och Karl gick ut i ladugården, där Anders hade sin ateljé´och sina grejor. Han beklagade sig att han varit tvungen att låna pengar för att kunna skaffa sig filmrullar och proviant. ”Gubben villa att jag ska vara kvar här och måla färdigt källaren innan kölden tar av oss allihopa.” Dom hade det inte lätt, Anders och Karl. Karl säger:  ”Djävligt roligt det här! Att det är någon mer som får pröva på sådant här. Verkligen! Här finns det någonting större än – detta vanliga nytta och snusförnuft. Någon som för sina intressen vågar offra något av det nödvändigaste och oumbärligaste och vågar förarga dem han har omkring sig för att följa sina bättre känslor. Jag riktigt vill gratulera Otters Anders att han förmått sig till att slå sig in på en sådan väg, att börja låna sig fram, det är också en lång och välsignad väg att gå.”

Lärka hade gärna följt Anders upp till Hemulsjö men fick avstå. Han skrev, ”det ena du vill och det andra du Måste”. Men han framkallade i alla fall filmrullarna åt

.

Anders hade länge varit ringare i Mora klockstapel. Det låg honom varmt om hjärtat att hålla den traditionen vid liv. Vid en begravning i juli 1942 ville Anders ringa i storklockan. Det ville sig inte bättre än att han slant och blev klämd så illa i benet att han dog dagen efter. Notis i Helsingborgs dagblad:

Dog efter slag av kyrkklocka, egendomlig död för ringare i Mora kyrka

En egenartad olyckshändelse inträffade i tisdags i Mora, där målaren Anders Otter i Morkarlby under ringning i Mora klockstapel i samband med en jordfästning råkade slinta och falla ned under stapelns storklocka där han blev hängande i en bjälke. När klockan som var igång, svängde tillbaka, träffade den Otters högra underben med stor kraft och krossade det mot stapelns vägg. En annan ringare lyckades rycka ner Otter innan klockan åter hann träffa honom. Han forslades till Mora lasarett, där han på onsdagen avled av sina skador. Otter var 65 år och ogift. Han var en av Siljanstraktens mest kända spelmän.

Mora Tidning skrev att Otter var en gammal och van ringare och man har svårt att förstå att han icke till det yttersta uttömt sina krafter och gripits av svindel, innan han trädde tillbaka för att få avlösning. Otter var inte längre ung och det må någon gång sägas, att ringningen i Mora klockstapel är en idrottslig prestation som övergår åtskilliga av dem som nu för tiden få överflödande pressreklam. Hur som helst blev Otters sista ringning symbolisk; det var en trofast, i åtskilliga hänseenden märklig bygdens son, som av den mäktiga storklockan slogs till döds, sedan dess malmtunga med hans sista krafter sjungit över Mora. Anders Otter var minst av allt en man som trängde sig fram, men som ringare ville han ha sin plats vid storklockan. Att svänga dess tunga malmkropp var för hans glödande traditionskärlek något av en gudstjänst.

Klocka i Mora Klockstapel               Anders Otter 40 år 1917

Ett människoöde, tankar och annat värt att påminnas om.