Vandring till Munkhäden

Bild från toppen av Munkhäden åt nordväst. Kommungränsen upphuggen. Till höger Mora och Norra Mora Vildmark. Till vänster Älvdalen och Trängslets skjutfält.

Den 7 maj i år var jag ute på skidorna uppe vid Kräckelbäcken och hade tänkt mig att på skaren åka upp på Moras näst högsta berg, Munkhäden, 784 m.ö.h. Jag fick ge upp, jag var ensam och ville inte riskera något. Skaren bar allt sämre och de smala plastskidorna var inte ”värda” mycket. För övrigt heter Moras högsta berg Knausås och ligga ca 5 km nordväst ut, 787 m.ö.h. Här några bilder från försöket den 7 maj:

Skam den som ger sig, igår 15 november fick jag med mig kompisen Rolf och det bar iväg norrut rätt tidigt på förmiddagen. Det är ändå cirka 7 mil att åka. Vi passerade Älvdalen och Jöllenbron. Det brukar bli en bild från den bron vid turerna uppöver.

Man åker vägen upp mot Svartbergs och Balzers fäbodar strax efter Jöllenbron. Det var inte mycket snö, men vi mötte ett ymnigt snöfall på vägen upp. Någon km före avfarten till Balzer tar man höger och åker till vägs ände. Vi parkerade och startade vandringen mot delmålet Amberrajs. Start vid 645 m.ö.h.

På vägen passerade vi Romboleden som slutar i Trondheim. Väl markerad.

Stig finns och framgår tydligt efter fyrhjulingarna. En kopp kaffe i kojan vid Amberrajs efter ca 2,5 km.

 

Solen kom fram och det blev ett behagligt väder och stigningarna mot Munkhädens topp började. Fina stigningar. Ingen risk att gå vilse. Bara följa den uthuggna gränsen mellan kommunerna. Den lilla Munktjärnen fick vi gå runt. Vi passerade fin gammelskog och urgamla fina tallar och granar. Här det finaste gamla trädet.

Några bilder från vandringen upp upp mot slutet. En bild ser ut som ett älghuvud, gamla grenar beväxta med den fridlysta varglaven. Som sagt inte möjligt att komma fel. Urhuggning och skyltar hela vägen. Sista bilden här är en tillbakablick.

 

Väl uppe på högsta var det hygglig utsikt, mest mot nordväst Vi kollade höjden på GPS:n och det stämde, så när som på en meter. Nöjda gick vi ner mot skogstrakten igen, det blåste lite väl mycket för att fika på toppen.

Det skymmer snabbt den här årstiden och vi gick mot en fin solnedgång. Det började kännas lite i benen. Men det är alltid närmare att gå tillbaka, känns det som, och medlut gjorde det än lättare.

Vi passerade Vargfljot igen, men vargspår tror jag inte vi såg. Det var nog rävar vi såg spåren efter. En ripa, korpar, några småfåglar och ev. en uggla såg vi. Sista biten ner mot bilen var fin mot solen. Efter totalt fem timmar blev det hemfärd. En härlig dag till ända.

Mörkret kom och det blev Älvdalen by night.