Jag råkade börja bläddra och läsa lite i Karl Erik Forsslunds skrift från 1921 ”Med Dalälven från källorna till havet” Österdalälven, Mora, bok V. Jag ska visa bilder från Utmeland i bystugan den 14 februari och bläddrade lite för att se vad som sades om Utmeland och Yvraden m.m.
Jag hittade även Forslunds beskrivning av Morastrand. Intressant att se hans syn och berättelse vad han såg för snart 100 år sedan. Han beskriver bl.a. industrier, sågverk Kyrkogatan (köpingens pulsåder) och de många frikyrkorna som växt upp.
Mycket intressant att följa hans beskrivning av centrala Mora och jämföra med dagens samhälle. Men det som slog mig mest var hans ”visionära ”syn på Saxviken och området däromkring.
”Man förundra sig över, hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora liksom de flesta andra vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat den senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte kantad av två järnvägar.”
Forslund beskriver Mora och dess läge även på ett annat sätt.
”Visst är samhällets läge annars fint och präktigt, antingen man ser det från norra älvstranden eller från Utmeland, över Saxviken, från Noret eller Östnors backe (Kristineberg) ovanför bangården: vatten nästan runtomkring, frodiga dungar och holmar, en vid solöppen bygd och långt bort den mäktiga bergmuren, krönt av sina kraftiga välvda murtorn alltifrån Jesundaberget i söder till Orsabergen i norr – och visst verkar samhället stort och livfullt när man med älven kommer uppifrån skogarna. Köping sedan 1907, den första på älvens strand och den enda i öster Dalarna, (dess huvudstad, med 176 gårdar därav 20 i Lisselby) – ett myndigt barn av älven eller riktigast av hans förening med och utflöde i Siljan; han är dess far och dess mor.”
Detta var delar av en beskrivning av Forslund på sin färd utmed Österdalälven för snart 100 år sedan.
Det jag vill ta lite fasta på är det Forslund säger om Saxviken och möjligheten till en levande ram. Visst har mycket gjorts genom åren, naturligtvis. Men ändå, jag tycker de riktigt stora greppen inte är tagna. Det finns planer som ser bra ut, bl.a. bostäder norr om Tingsnäsvägen. Men området består av mycket mer och jag tycker det vore en väldig dålig lösning att bygga bostäder runt hela Saxviken som jag tycker det antyds ibland. Det allmänna, turisterna och friluftslivet måste finna en levande fin miljö kring sjön. Vilken kommun som helst skulle ge överbud på en sådan plats med vatten nära sitt centrum. Här finns plats för anläggande av parker, lekparker, gångstråk, utökning av badet, scener, serveringar – you name it.
Förresten, en annan visionär och stadsplanerare, Anders Zorn, hade fina förslag när det gällde Moras stadsplanering. Har ni sett hans förslag till park borta vid tingsnäs:
Zorn förde fram de mjuka argumenten i planeringen i motsats till Bälter Sven, hans ”motståndare”. I det långa perspektivet är livsmiljön viktigare än effektiviteten. En orts framtid är i all synnerhet beroende av dess utseende och trevnad den skänker, hävdade Anders Zorn. Han pratade om den upplevande människan. Hans planeringsprogram var för människor i möten, på krokiga gator, vindlande parkvägar och bryggor runt hela viken. Ett program för människor tillsammans – på idrottsplatsen, restaurangen och teatern. Han var något för sin tid kan man säga.
Det var några tankar kring stadsplanering så här mitt i den snörika vintern. Hoppas Zorns tankar får styra vår framtida planering och att det snart börja hända stora saker. Han såg redan på sin tid vikten av skönhet, umgänge och trevnad. Han var ju berest och förutsåg att Mora skulle bli en turistort och att vi måste ha det med oss i planeringen av Mora.
MoraOwe 