En tur till Lödderåns anhalt

Vi fick höra talas en by eller fäbod/plats som hette någonting med Lödde…. Det skulle finnas några husgrunder kvar och knappt det. Platsen skulle ligga borta mot Brintbodarna. Vi hade inget för oss och kvällen såg ut att bli fin – så vi bilade iväg mot Södra Venjan eller Söromsjöbygden som är ett mycket vackrare namn. Där skulle platsen ligga. Vi är inte i Brintbodarna så ofta, där passerar man ju bara när man åker åt Vansbrohållet. Vi åkte runt lite och letade efter spåren av gamla järnvägen mellan Brintbodarna och Malung. Vi hade nämligen googlat lite och räknat ut att platsen vi letar efter bör vara Lödderåns anhalt. Ett litet samhälle som byggdes upp efter det att järnvägen byggts mellan Brintbodarna och Malung. Banan öppnades för trafik den 15 september 1892. Vi åkte som sagt runt på lite sightseeing i Brintbodarna och grannen Finnbodarna innan vi åkte på vägen som byggts på den gamla banvallen mot Malung.

• 

• 

I ärlighetens namn var våra kunskaper inte stora nät det gällde den gamla järnvägssträckningen till Malung. Nog visste jag att den funnits, men inte mycket mer. Spännande skulle det bli och vi åkte iväg för att ev. finna Lödderåns anhalt. Järnvägen blev ju inte långvarig med anledning av att järnväg drogs mellan Vansbro och Malung. Trafiken på ”vår” väg drogs in 1934 och rälsen revs upp ganska omgående. Banvallen blev så småningom bilväg och 1939 var den i så gott skicka att den kallades för landsväg. Det stod inte på vi stötte på en banvaktstuga.

Vi åkte vidare men såg på kartan en som det såg ut fin plats som hette Lödrogsnäs. Den låg så fint omgärdad av vatten. Vi parkerade bilden och vandrade runt Ljustjärn, en överkomlig promenad i kvällssolen tyckte vi.

• 

• 

Vi återvände till ”banvallsvägen”och det stod inte på vi hittade en informationsskylt om Lödderåns anhalt.

På den lilla platsen som byggdes upp där i ”vildmarken” var det under en period full verksamhet. Där fanns en tid tjärfabrik, torvfabrik, sågverk m.m. Här några informationsbilder som fanns på baksidan av informationstavlan. En person som särskilt måste nämnas i dessa sammanhang är Olle Johnsson från Gövunda. Han har verkligen lyckats med alla sorters dokumentation av platserna i Söromsjöbygden. Fler personer nämns på informationstavlan, liksom ”sponsorerna”.

• 

• 

• 

• 

Vi knallade runt en stund vid anhalten, hållplatsen och kände i vårkvällen aningar om det liv som en gång fanns på platsen. Tystare än tyst, så det var bara att använda fantasin.

• 

När jag läser boken av Olle Johnsson så kommer jag till det avsnitt som ger djupast intryck på mig. Det är Maja-Christina Hallgren, gift Ståhl, 1925 – 2003, som berättar om sin uppväxt och liv där vid Lödderåns anhalt. Det känns i hela kroppen när hon berättar om hur hon kämpat på alla de vis. Skolgången, med långa skidturer i sträng kyla. Promenader varje vecka när hennes skola låg i Landbobyn. Gick varje helg de 10 km genom skogen ner till måndagen och hem på lördagen. Jag utgår från att de gick i skolan 6 dagar i veckan. Hon var inackorderad i Landbobyn. Hon berättar om mjölkhämtning på skidor i Brintbodarna i stark kyla. De första skolåren åkte hon tåg till skolan i Gävunda, byte i Brintbodarna. När tåget upphörde blev det Landbobyn som sagt och inackordering. Hennes äldre syskon gick i skolan i Finngruvan och gick eller åkte skidor dagligen från hemmet i Lödderån.

Här några bilder från på familjen Hallgren.

• 

• 

• 

Hur många vedermödor Maja-Christina än berättar om så beskriver hon en lycklig barndom, köpeleksaker och liknande saknade hon inte. Det fanns så mycket annat att ta sig för. Hästen Grålle, kon Randa och katten var hennes kära vänner. Stor sorg när Grålle gick bort. Pappa hade köpt honom i Vansbro då han sett så eländig ut. Grålle ”jobbade” åt familjen i ett 20-tal år.

Jag får avsluta Maja-Christinas berättelse med det hon skrev ner efter det att sista tåget passerat sommaren 1934, då de blev mer eller mindre isolerade ett bra tag framöver.

Vårt nästa stopp blev disponentvillan eller Lövgrensvillan. Det lite annorlunda huset står kvar och ägs av Kättbo Byamän om jag är rätt underrättad. Förmodligen är jaktstuga den mesta användningen.

Vår lilla resa började nå sitt slut, men en plats till måste vi stanna vid, banvaktstugan vid Bötå, banans högsta punkt.

• 

• 

• 

Vår lilla resa fortsatte fram till Öje och därifrån högersväng mot Mora. En givande kväll som påminner om andra tider. Ändå är det inte så länge sedan. Våra unga skulle knappast tro på det vi berättar om vi beskriver det liv som kanske deras far eller morföräldrar levt. Eller generationen före definitivt.

Sista bilden får allt bli på Majja-Christina med dragspel. Hon gillade inte namnet Maja och fyllde därför på med andranamnet Christina. Jag blev förtjust i Maja-Christina som var ”tuff” och speciell.

Tack Olle Johnsson som sammanställt så mycket i boken om Brintbodarna och Lödderåns anhalt.