Igår, 8 april 2021, var det dags för många ur en grupp äldre i Mora att få sin vaccination mot Covid-19. Det var åldersgruppen 70-75 år som getts chansen. Det var många bekanta ansikten där i kön. Födda i slutet av 40-talet.
Mora Vårdcentral var platsen för sprututdelandet och kön var lång när jag kom dit. Alla hade en tid på 5 minuter när och kön organiserades efter detta. En positiv ”tjej” skötte det perfekt med glädje.
Det dök upp en hel del tankar där i kön, jag stod där i alla fall en hygglig stund. Första tanken var att här står vi, har jag/vi blivit så gamla, känslan blev starkare med bara jämnåriga i ledet. Gick det så fort? Jag tycker jag har så mycket att uppleva och uträtta och tiden går alldeles för fort. Jag är hygglig på att räkna och kan inte bortse från att tiden jag får vara kvar och förhoppningsvis må bra och uppleva roliga saker krymper snabbt. Så är det bara.
Tiden går och om 10-15 år har kanske hälften av oss i kön tagit farväl och många av de kvarvarande har ett allt större vårdbehov. Trycket på äldrevården och sjukvården blir enormt. Ni ska veta att år 2030 så är det nästan 1000 personer fler än idag som är över 80 år i vår kommun. Fundera på det ett tag – här tror jag inte vi riktigt är med i tanken. Vare sig folkvalda eller andra. Det här ska inte ses som en negativ tanke utan en realistisk och sann slutsats.
Hursomhelst, gamla ungdomskompisar dök upp, klasskamrater, lumparkompisar, löparkompisar, arbetskamrater m.fl. Det kom tankar om när vi i småskolan stod i kö på andra våningen på Morkarlby gamla skola för att få spruta. Det luktade eter i hela korridoren och en hel del ”tuppade av” inför det hemska. Många har nog dessa barndomsminnen.
Jag fick ytterligare, lite mer läskig tanke. Vi hade nyligen sett en film om när man lastade på judar på järnvägsvagnar med avfärd till förskräckliga ställen. Bilden av oss i kön fick mig att snabbt tänka på dessa stackare. Ofattbara händelser som skett och sker. En snabb tanke dök upp bara, men försvann rätt snabbt som tur var, men sitter ändå där.
Här i kön var det bättre humör och vi skojade och höll avstånd. Strax före ingång fick vi munskydd och slussades in.
Det gick fort därinne, effektivt och bra stämning. Proffsig personal. Efter sprutan blev det 10 minuters väntan innan hemgång. Om man skulle reagera negativt på vaccinet.
Allt kan summeras med att det var en välorganiserad och ”trevlig” positiv tillställning och jag är tacksam att få ett skydd för denna pandemi. Vi blir kallade till spruta två framöver. Vi ser fram emot det och att det här ”eländet” lämnar oss så fort som möjligt.
MoraOwe 
Ja pandemin har gett många tillfällen till funderingar. Visst har det varit opraktisk och tråkigt. Men vi har fått mycket gjort. Vi har fått jobba ifred med släktforskning och sömnadsprojekt eller vad det är vi hållit på med. Jag har hört flera som suckat och sagt att det är egentligen ganska skönt. Och vi har naturen inpå knutarna. En bekants bekant kom och fikade i trädgården i somras och sa på en omisskännelig stockholmsdialekt, ”Såhär kan man ju bo i karanen”.
Absolut, jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att tillbringa pandemin i en liten lägenhet på sjunde våningen i en förort.
GillaGilla