En Allhelgonatur 2021

Vi såg annons på att det skulle bli en liten högtid i Ulvsjö med anledning av att skogskyrkogården och klockstapeln där firar 90 år. Jag är en Ulvsjönörd och dit ville jag åka. Christina hängde på, kanske inte lika nördig som mig.

Vi planerade en tur via kyrkogården i Oxberg, Älvdalen, älgkött hos Olssons och mat på Dalgatan 118. Därefter Ulvsjö och högtiden med avslutning vid Våmhus kyrkogård.

Vi startar i Oxberg där stor del av min släkt ligger begravda. Far och mor naturligtvis. I ”granngraven” ligger min farmor och farfar. Farmor var ett av fem syskon som blev kvar i Oxberg när familjen emigrerade till USA, Minnesota. Hon var nygift med farfar Oscar Andersson när resan till USA blev av år 1903. Farmors födelsegård, Mångsbåck, ligger alldeles i anslutning till kyrkogården, så om hon skulle rest sig upp såg hon till barndomshemmet.

Några Oxbergsbilder, första bilden är med två gånger då jag vill ha den som första bild på FB i rätt storlek.

Vidare mot Älvdalen. Olssons sålde inte längre älgkött i mindre skala. 1/4 älg var den minsta beställningen. Vi avstod.

Däremot avstod vi inte maten på restaurang Dalgatan 118. Som tur var, lika gott som vanligt. Mycket folk med trivsam personal och trevliga kunder.

Mätta och glada mot Ulvsjö. Kl 13.00 började det. Vi skulle även hinna med ett litet stopp för någon bild. Jag har en specialmyr ovan Kölkojan där det ofta blir en bild. Så även nu.

Vi kom fram i lagom tid innan högtiden. Jag vill påminna om tillkomsten av begravningsplatsen och klockstapeln 1931. I boken ”Ödemarkens folk” av Elise Olofssons finns en del bilder. Elise var lärare i den väglösa byn i 20 år och skötte det mesta där. Några bilder från hennes mycket läsvärda bok.

Nu åter till nutid. Mora församling stod för minneshögtiden med ljuständning m.m. Två yngre präster tillsammans med kyrkogårdschefen stod för planering. Som grädde på moset var Friskvårdskören från Mora med och sjöng fina sånger. Det blev tal och dikter upplästes, bl.a. ”Ödemarksklockan” som Elise Olofsson skrivit. Det kan nämnas att Erik Axel Karlfeldt skrivit en dikt som utgör inskription på klockan:”Här, där vallfartsvägen gick fram ur skogarna tiomila, här där myren vart vall mellan fjäll och sjö, här vill jag höja min röst och bjuda till pilgrimsvila dem som med Herranom gå, dem som i Herranom dö.” Det var Karlfeldts sista dikt.

Det kom cirka 25 personer till högtiden. Här kommer några bilder i två ”gallerier”.

Skogskyrkogården ligger vackert och är värd ett besök. 40 personer är begravda där, det finns även en minneslund.

Att jag blivit så förtjust i Ulvsjö har sina förklaringar. Det började när jag säsongsjobbare vid Mora kyrkogård på skoltiden. Jag var runt 15 år när vi fick ett uppdrag att åka till Ulvsjö och ”göra fint”. Det kändes som vi åkte till ett annat land, så långt var det. Sämre vägar och bilar. Men spännande att vara där och klippa häck och busk.

En annan, kanske större anledning, är Ulla-Britt Lindberg. När jag jobbade på kommunen ”avlönade” jag henne för att hon i samband med postkörning lät invånare i Ulvsjö åka med ner och handla i Älvdalen en gång i veckan. En gång i månaden ända till Mora. Hon jobbade med ”Varuförsörjning” som det kallades. Tim- och milpengar skulle hon naturligtvis ha. Hon och Greta Oscarsson skötte detta. När Ulla-Britt slutat köra post och annat har jag besökt henne åtskilliga gånger. För att prata, få reda på historien om platsen, låna foton och böcker m.m. Jag har rätt ofta cyklat runt däruppe, även åkt skidor på vårvinterns skare. Ett besök hos Ulla-Britt var ett måste. Hon var så cool på alla vis. En gång frågade jag om hon inte var lite rädd däruppe i princip ensam i mörkret. ”Vad skulle jag vara rädd för” blev svaret. Inte dagens inställning precis där rädslan styr alltmer i samhället. Hursomhelst, Ulla-Britt blev sjuk och dog alldeles för tidigt, 2018. Det finns mycket att skriva men jag får ta det en annan gång. En sak bara, hon visade mig den s.k. kungsladan som stått på Lindbergs tomt men nu flyttats ut på en åker i närheten. Karl XI åt lunch i den 1686 när han kom uppifrån Lillhärdal och skulle söderut via Älvdalen.

Några bilder från den anrika Lindbergsgården, där första skolan låg.

Färden gick vidare ner mot Älvdalen och till Våmhus via Kanonvägen. Först blev det ett fotostopp till. En obligatorisk bild från krönet där vägen ”rinner ner” i Ulvsjö by. Vägen kom väldigt sent dit. Den första från Mora kom via Emådalen upp till Ulvsjö.

Ulvsjön i Ulvsjö.

Som sagt, Kanonvägen till Våmhus. Där passerar man ju ytterligare en sevärdhet och ett fotoobjekt, Hykjeberget.

Nu var det bara Våmhus kvar, det mest sorgliga stoppet på dagens Allhelgonatur.

Sammantaget blev det en minnesvärd tur med många tankar bakåt i tiden. De tar vi med oss och har användning framöver i våra liv.

Författare: moraowe

Nybliven bloggare från Mora i Dalarna/Sweden. Intressen natur, foto, samhällsfrågor. Motionerande i alla former har hög prioritet, lugnare med tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: