Min farmor, Christina Storius, föddes i Oxberg 1880 och dog 1966. Hon föddes i en gammal grå stuga, förmodligen det äldsta bostadshuset i byn. Huset är kvar än idag och ser ut att vara i hyggligt skick. Området och huset kallas ”Mångsbåkk”, en liten backe alldeles bredvid kyrkogården i Oxberg, på andra sidan Vasaloppsvägen. Jag tog en bild i november 2021 från kyrkogården. Farmor ”ser” nästan hem till sin gamla stuga från sin grav.
Efter det första inlägget i det här ämnet har Christina och jag besökt huset på Mångsbåkk 2022-01-14. Det är idag en bagarstuga och ägs av Kjell Sverre som bor alldeles i närheten. Kjell låste upp åt oss och vi gick in och tittade i det gamla huset från 1840-talet. Det var spännande och det blev några bilder. Återbesök i sommar måste det bli. Farmors mor Mait (1857-1933) bodde i huset med 8 syskon. De var födda mellan 1847 och 1871. Otroligt, och sen bodde farmor där med sina 4 syskon innan de gav sig av till Merikum.
Nu, 2022-01-16, har det via Marianne Andersson i Oxberg, även hon släkt som har anknytning till stugan, kommit ett köpekontrakt från 1844 där ?? (svårläst) säljer ett åkerstycke vid Elgerd till Mångs Erik Persson i Oxberg för 4 riksdaler (tror jag det står). Vi vill tro att det är ”vår” Mångs Erik som fixat tomtmark till sin stuga.
Nu vidare i berättelsen om farmors liv. Hennes förlossning var svår då mamma Mångs Mejt/Mait och pappa Stor Anders Eriksson, sedermera Anders Storius, inte hade råd med sakkunnig hjälp vid födseln.
Det jag berättar nu är taget från häftet Oxberg igår, Del II. Inslaget är skrivet av min farbror Albin Oscarsson, ”Bino”. Han lät farmor berätta om sitt liv. Albin, ett föredöme i att dokumentera och berätta om Oxberg m.m. Mycket har sparats till eftervärlden genom hans försorg. Tack käre farbror Albin och fru Mia naturligtvis!
Som barn bodde familjen i grannbyn Gopshus och farmor tjänade som piga hos snickaren Brygt Anders. Hon gick i skolan för sin farbror Isak och senare hos Lars Öhnell som många andra Oxbergsbarn. Christina, ”Stina” gick och läste i Mora 1893 för prosten O.Borg. Gick var det rätta ordet då konfirmanderna från Oxberg fick gå de ca 2,5 milen till Mora, mestadels barfota in till Morkarlby, då de inte fick slita på skosulorna. Där kund skona tas på så att det inte alltför ”illa” ut.
Ett litet minne berättat av farmor när hon och en kamrat skulle gå på norra sidan om älven hem. De hade räknat med att bli färjade över till Gopshus. Men strömfåran var för strid och färjekarlen Pilt-Per vågade inta ta över de små flickorna. De fick snällt gå upp till Älvdalen för att ta sig över älven. Bro fanns inte i Oxberg på den tiden. En hygglig promenad på ca 8 mil för de små flickbenen.
Stina berättar vidare att hon skulle ut i förvärvslivet på riktigt och hon fick en plats hos en Musk-familj på Näset i Älvdalen. Månadslönen var 8 kr och mat samt något klädesplagg ingick. Under slåttern var de ute på blöta sura marker och husbonden Musk Anders Larsson var omtänksam och bar Stina över besvärliga områden så att hon slapp bli blöt.
Jag besökte Näset och Muskgården på Näsvägen 124 och Kristina Nygren som bor där med sin familj idag. Hon är barnbarns barn till Musk Anders Larsson som var farmors husbonde i slutet av 1800-talet. Kristina var hygglig och jag fick ta bilder på tavlor på gården och släkten. Jag tar med några här, så fina gamla bilder.
Jag ville ju även se gården i äldre skick. Det fanns bra bilder. En äldre och en nyare bild. Så kul att få se dessa.
Ytterligare en gammal fin bild fanns som tavla, tagen vid ett bröllop. Huset var längre då och kanske man sålde av en del för att pengar behövdes, inte alls otroligt enligt Kristina.
Eftersom det är så kul och intressant med gamla bilder så tar vi en till. Det är tre damer ute vid vägen som poserar. Imponerande. Kanske främst Kristinas mormors mor Grubb Kristin Olsson, hon i mitten. Kristina berättade att när bolagsgubbarna kom och skulle ”lura av” familjen skog så slog hon näven i bordet och röt ”ut med er!!”. Jag förstår att dom stack svansen mellan benen och drog.
Efter Näset blev det den kungliga huvudstaden för farmor och en anställning på Nordstjärnans mineralvattenfabrik 1898-99. Hon bodde hos faster Karin. Kullorna från Dalarna var mycket omtyckta och eftersökta. De gjorde ett bra jobb helt enkelt.
1901 var Stina åter i Oxberg och i mars 1902 vigdes hon och Wes Oscar Andersson i vigselrummet i Mora. Sju barn fick de varav det första avled på Länslasarettet i Falun vid 5 års ålder. Stina arbetade även med glansstrykning som hon lärde sig i Mora. Ynglingarna kom med sina bröstverk, kragar och manschetter som dom ville få strukna. Flickorna hade sina halskläden som skulle vara fräscha och fina. Det blev inga stora förtjänster, en skjortkrage inbringade 5 öre och ett halskläde någon tioöring. Det var ändå ett välkommet bidrag till försörjningen då maken Oscars inkomster var tre kronor om dagen som bodbetjänt hos Gut Karl Andersson i Oxberg.
Men som rubriken säger så var det nära att det inte blev något Oxberg för Stina. Fadern hade varit till Amerika och rekat för ev. emigration och så blev det. Far, mor och fyra syskon lämnade Sverige 1903 för Amerika, Minnesota, Isanti. (Jag får komma med komplettering här.) De yngre syskonen som lämnade Oxberg med far och mor var Viktoria, Anna, Algot och Antonia. Stina var gift med farfar Oskar och blev Oxberg trogen. En stor upplevelse för Stina var när hon 1954 var över till Amerika och hälsade på sina syskon. Hon var där i fem månader, en lycklig del av Stinas liv.
Stina berättar vidare för sonen Albin att livet i Oxberg i stort bestod av småjordbruk med fäbodliv, lanthandel samt en mindre vävskedsindustri i familjen. Alla hjälptes åt och det saknades aldrig sysselsättning. Oskar-Stina slutar sin berättelse med att” en guds nåd har varit att jag fått vara frisk, har kunnat och velat arbeta, det är det bästa av allt.”
Farmor Christina dog 1966 och jag var rätt ”gammal” då ändå. Jag minns henne väldigt bra. Hon var så god och vänlig mot oss barnbarn. Aldrig ett hårt ord. Förresten fick jag min första katt, Kim, av henne när jag var 7 år. Under hennes sista år turades hennes barn att vara hos henne där uppe i Oscarsgard mitt i byn. Jag var ofta med mor och far upp och sov över där. Jag vistades många somrar i Oxberg, främst hemma hos mormor på Kattbåkk. Albin hade lanthandel vilket var en bonus ur karamellsynpunkt och sonen Göran och jag umgicks en hel del, fiske m.m. Många fina minnen är kvar från den fria sommartiden. Som sagt, farmor Christina har fortfarande stor plats i hjärtat. Farfar Oscar fick jag tyvärr aldrig träffa.
Jag har nu tittat i Missmårn från 1982 och 1983 där farbror Albin skrivit om familjen Storius resa till Amerikum. Först en fin bild på familjen uppklädd för fotografering.
Nog ser jag likheten med farmor Christina hos mamma Mejt. En häftig bild tycker jag, tänka att alla lämnade dottern och systern Christina kvar i Oxberg. Men kontakt hade de. Albin nämner 800 brev skrivna i sina kontakter.
Anders arbetade som målare i Oxberg och det gav ingen stor slant till en så stor familj. Nej, de ”sålde sina hemman” och åkte till Amerika. Den 16 mars 1903 hade man auktion på diverse saker, sängar och andra hushållsföremål. Man fick in 426:50. Den lilla gården såldes även den. Båtbiljetten kostade 225 kr för familjen. Det berättas även i Missmårn att Christina fick hjälpa till i Hållans fäbodar och bära hem mjölk till byn Oxberg. Det var ibland kallt, men även då fick hon gå barfota för att inte slita på skorna. Hon höll på att frysa fötterna av sig. ”O fros um foto så o visst int ur o skuld bär si a. Dem wa tvunggnä tä wa reddä um skonä å int nät dem i onödun upå o tidi”. Lite dalska om att frysa om sina fötter, ni förstår nog.
Här en till bild på farmor Christina Charlotta Storius i yngre dagar.
MoraOwe 
Fantastiskt ⚘👍
GillaGillad av 1 person