Skuråsen, Jämtmotåsen, Malmborgskojan, torrakor, varglav m.m.

Finväder på fredag (1 april 2022), tänkte ringa Per Ax och höra om han hade koll på skarläget uppe på Norra Mora vildmark (Ulsjötrakten). Per har koll, jobbar med naturreservaten där uppöver. Jag har länge haft en fundering på att besöka den s.k. Malmorgskojan på Våmhuskölens naturreservat. Den ligger utmed en led som går mellan Skuråsen och Oradtjärnsvallen, i princip i alla fall.

Då får jag ett SMS från Per som frågar om jag är intresserad av en skartur däruppe i det området jag tänkte på. Inte mycket att fundera över. Kanon att bli guidad av en som kan området mycket väl och har kunskaper om växter, djur m.m. Avfärd via Våmhus – Kanonvägen – Kräckelbäcken – Emådalsvägen en bit bortom vägen ner till Skuråsen. Per kände till en parkeringsficka nära myren däruppe.

Vasselkällbäcken i början på turen. Börjat tina fram.

Per hade gjort en skiss på en tur som i princip följe myrstråken däruppe. Han hade ju en äldre man med sig så han ville skona mig från berg. Skaren var jättefin, några mm snö hade kommit som dämpade ”skramlet” i skaren och underlättade svängarna. Vi hade satsat på turskidor (ett underskattat fortskaffningsmedel). Helt rätt val däruppe. Det var ingen brådska, naturstudier, fotografering, fika, djurspår- och fågelskådning mm. Turen går i naturreservaten Norra Mora vildmark och Våmhuskölen. Vi var även in i Orsa kommun en liten vända. Det kändes ingen skillnad!?

Turen var uppskattad till ca 12 km, (blev 14). Det var ju inte så noga. Kunde få bli hur lång som helst om finvädret fortsatte. Vi diskuterade om vi skulle kolla in den s.k. Malmborgskojan som jag varit på väg till så många gånger. En gång väldigt nära, men fick vända då snön var för djup och terrängen utmed Oradtjärnsbäcken svårforcerad bitvis.

Vi bestämde oss för att åka dit, då fick vi även åka över Jämtmotåsen. Fredrik von Malmborg har gett namnet till kojan. Han var stor skogsägare och sålde stora delar av sitt stora skogsinnehav när naturreservatet Våmhuskölen bildades. Malmborgskojan ingår i naturreservatet men är öppen för allmänheten. Det är en stor samlingsplats och bostad vid älgjakten.

Ytterligare några bilder från vägen till kojan.

Som sagt, vi åkte över Jämtmotåsen till Malmborskojan. Vi gick in och tittade runt. Tydlig älgjaktsstuga. Inte besökt av så många andra, möjligen några skoteråkare och vandrare. Vandringsleden passerar kojan. I alla fall kul att ha varit i där i den gamla skogshuggarkojan.

Det låg en timrad byggnad alldeles intill kojan. Något slags förråd.

Timmerbyggnaden interiört, missade fota huset från utsidan.

Då var det dags att hitta en bra fikaplats. Vi hade avverkat mer än halva turen. En öppen plats med lite sol skulle sitta fint. Men först vill jag stanna vid en ”detalj”, en fin sådan, varglaven som vi såg på så många ställen. Den är ändå rätt ovanlig, men inte häruppe bland all torrved. Här beskrivning från Wikipedia:

Varglaven (Letharia vulpina) är en intensivt gulgrön lav som i Sverige är rödlistad som nära hotad (NT). Varglaven var förr spridd i Sverige, men har efter en stadig tillbakagång under 1900-talet nu sin tyngdpunkt i norra Dalarna och Härjedalen. Laven är fridlyst i hela landet. 

Varglaven växer på gammal, hård, torr ved (främst tallved) i öppna lägen. Vanligtvis hittar man den på torrakor och högstubbar på eller i kanten av myrar. Ett av de största hoten mot laven är att torrakor i rätt lägen knappt nyskapas alls.

Det sägs att varglaven har fått sitt namn från att den förr användes som varggift. Laven innehåller nämligen vulpinsyra, som är giftigt och angriper det centrala nervsystemet med andningsförlamning som följd. Varglav användes i åtlar som man lade ut i skogen åt vargarna.

Några varglavsbilder från vår tur.

Som sagt, fika. Vi drog oss över myrar och kom i jämnhöjd med Jämtmotåsen. Vi hittade en bra plats med barmark. Tyvärr gjorde solskenet paus en stund. Men gott fika blev det. Per hade ett litet missöde med tekokningen. Men det var han nog van vid.

Vi måste beröra det här med den mytomspunna marknaden vid Jämtmot. Det finns många teorier om både plats och marknaden som sådan. Vi var i alla fall alldeles intill platsen marknaden skulle varit, enligt många. En som verkligen studerat denna fråga är Christer Karlsson.

Ur uppsatsen som Christer skrivit. ”Jag, Christer Karlsson, född 1953, är uppvuxen i Västerbotten och Ångermanland, men bor sedan 1988 på Sollerön. Jag är jägmästare och har sedan 1988 arbetat med skogsforskning inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), med Siljansfors försökspark som bas. När pensionering nu står för dörren kommer jag att ägna en del tid att åt hembygdsforskning och populärvetenskaplig historieskrivning.”

Länk till skriften som finna i Mora Hembygdslags skriftserie, för er som vill fördjupa er. https://www.morahembygd.se/wp-content/uploads/2020/11/Jamtmots-marknad-CK-2020-11-05.pdf

Solen kom igen till slut och vi började dra oss norröver mot bilen. Många intressanta partier med speciella träd passerades. Fina levande stortallar till många s.k. torrakor. Jag var tvungen att fördjupa mig lite mer i dessa uråldriga rester från förr. Man ser träden och inser att de kan stått där totalt långt med än 500 år, en del i alla fall. Lite Wikipedia igen.

En torraka är ett dött träd (i allmänhet tall eller gran) som förblivit stående; torrfura är en torraka av tall. Torrfuror kan under gynnsamma förhållanden, när splintveden impregnerats av kåda vid en skogsbrand, stå mycket länge, upp till flera sekel. I nutida skogar är riktigt gamla torrakor sällsynta, och de som vanligen sparas vid nutida trakthyggesbruk saknar förutsättningar att bli så gamla, eftersom de sällan överlevt någon skogsbrand, och därmed inte impregnerats med kåda. En torraka har ofta formen av en skorsten, genom att kärnveden ruttnat och förvandlas till mulm, medan (lager av) impregnerad ved blir kvar. Torrakor och inte minst skorstenar är viktiga för många insekter och svampar, och utgör naturlig boplats för slaguggla.

Några torrakor från vår tur, lika fascinerande varje gång man träffar på dem. Per hade en egen favorit däruppe som vi ”till slut” hittade. Den var inte dålig. Undrar hur många hundra år den är?

Slutet på den här oförglömliga turen närmade sig. Vi pratade om besöksnäring Per och jag, och dess framtid. En exklusiv variant är naturligtvis att ta med folk ut på sådana här turer. Där tystnaden, det vilda, den fina naturen och den friska luften dominerar. Det måste vara en starkt kommande ”gren” inom näringen framöver, helt säkert. Inte då bara hitresande utan även för många av oss i trakterna som inte har en aning om vad som gömmer sig inom några mils avstånd.

5 timmars härlig tur var över och jag avslutar med en bild där vi åker lite utmed Storbrottsbäcken. Hoppas jag har rätt. Det var en del bäckar/åar därute. Men de flesta frysta och snötäckta. Tack Per för guidning, man lär så länge man lever.

Naturligtvis ska ni se var vi drog fram. Kul att bevara turerna och kanske återuppleva dom, i alla fall delar av dem.

Författare: moraowe

Nybliven bloggare från Mora i Dalarna/Sweden. Intressen natur, foto, samhällsfrågor. Motionerande i alla former har hög prioritet, lugnare med tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: