Det finns alltid saker att kolla upp – oändligt – om än så i närheten. Jag hade sett bilder på och hört talas om fina vattenfall i Rivsjövasslan. De hette Konungen, Prinsessans, Drottningens och Prinsens fall. Dessa var huvudmålet för dagen, sen kan ju turen byggas på med mer som vanligt. Vi tog vägen upp till Trängslet via Oxberg och västra sidan om älven till Karlsarvet och vidare över Trängsletdammen och in på skjutfältet.
Lite vatten i dammen än så länge. Vi ville testa lite nya vägar upp till vatttenfallen i närheten av Rivsjön. Vi tog Johns kustväg. En smalare grusväg kuperad som bara den. Tur jag inte cyklade där som jag en gång tänkt. Vi passerade Björngravsåsen och Björngravsbäcken och nog var det väl björnspillning på vägen?
Vi åkte vidare mot Rivsjövasslan. På vägen låg en slogbod med fin utsikt över dammen. Vi stannade till ett tag. Fornminne var skyltat ditåt, men vi såg inget.
Vi hade bra beskrivning på platsen där stigen skulle gå ner mot fallen och med Topo GPS var det inga bekymmer. Men precis när vi skulle parkera så vi något skumt intill vägen, en älg, nej ett mindre djur. Det visade sig vara en ”ensam” ren. Ståtlig och vacker tyckte vi med ett stort horn. Väldigt orädd. Det fick bli några bilder. Den gick framför oss ett tag på ”vår” stig till fallen.
Man har ju olika föreställningar om platser man skall besöka. Vi trodde det skulle vara väldigt obändig terräng med mycket sten och grus. Att det skulle vara rätt brant hade vi förstått. Det var jättefin stig i vacker natur ner till de första fallen.
Det är klart ambitionen var att bada i någon av ”bassängerna” efter fallen. Prinsens såg överkomlig ut. En brant kortare serpentinväg gick ner som vi med lite mer vilja fixat. Men vi nöjde oss med att fika en bit ovanför. Det stora fallet, Konungen, som namnges på kartan var däremot lite väl tufft att nå även bara för att se. Väldigt brant och just inga träd att säkra sig med. Några rep där och vi hade nog testat. Nu har vi nått en viss ålder där det påstås att klokheten får råda. Så blev det. Vi vände där, men tog oss ändå ner till dammen på en annan stig.
Jag har lånat två bilder från Älvdalen Explorers webbplats och hoppas det är o.k.
Här länk till Älvdalen Explorer:
Konungen
Vi var jättenöjda att ha besökt platsen även om bad uteblev. Upp till bilen nu och kosan ställ mot Rivsjön, ca 3 km. Det kan bli ett bad där även om det kom en skur emellanåt.
Vi nådde snabbt Rivsjön. Det finns en stig ner till Rivsjövasslan efter vägen. Vi avstod den här gången. Det fanns planer på annat. Framme vid Rivsjön ”dök det upp” en brygga med stege. Det blev bad för den mest angelägna.
Åter ner mot Älvdalen. Vi såg på vägen upp en väg som gick från Trängsletdammen ner till Åsen på den östra sidan om älven. Den testar vi. Kuperat så det duger, mest utför naturligtvis, men fint. Väl nere i Åsen kom jag ihåg att jag fått tips om att den gamla färjan från 1800-talet skulle finnas där nere i ett båthus tillgängligt för allmänheten. Det var ”naturligtvis” Kerstin Sturmas som tipsat. Vi hittade direkt byggnaden och tittade på den gamla färjan som byggts av Bror Zelik Orädd från Hållstugan, bara det!
Åsens bysamfällighetsförening har bevarat den för eftervärlden. Färjan användes bl.a. för Åsenborna att ta sig och djuren till sina fäbodar, Bredvad, på andra sidan älven. 1893 invigdes den första bron. 1928 togs färjan i bruk igen för då svepte vårisen iväg bron neröver älven. En nya betongbro invigdes 1928. Bron renoverades 1965. Bron hade då Sveriges längsta betongspann och var en turistattraktion. Ni kan läsa färjans historia om än på en lite ”angripen”bild nere vid båthuset.
Det var högst intressant att se den gamla färjan och försöka föreställa sig hur den användes för att frakta folk och boskap. Så otroligt viktigt och roligt att den bevarats. Hur ska vi annars förstå de vedermödor, roligheter m.m. våra förfäder gått igenom. Tackar Åsens bysamfällighetsförening. Förresten, det fick mig att tänka på ett annat häftigt ”minne” jag sett från för i Åsen. Nämligen ett jorddragningshål i Gammbodarnas fäbodar. Barnen skulle renas, hållas friska och botas genom att dras genom ett hål i jorden. En sevärdhet av klass. Vi valde mellan det och Stops vattenfall. Det fick bli mer vattenfall.
Vi åkte upp i Brunnsberg mot Stopbodarna och fallet. Populärt utav bara den numera. Nästan en ”turistfälla” under pandemin. Hursomhelst vi åkte dit igen. Vi var där för många år sedan då stigen inte var tillnärmelsevis så sliten. Inget bad där heller, jag hade fegat ur. För kallt skyllde jag på, såg hellre fram mot fikat i Stopbodarna. Förresten, så bra det skyltats här och där uppe intill vägarna. Platser och leder har nyligen skyltats upp. Kanon helt enkelt.
Nyfikenheten slog till igen. På kartan lästes Åsmyren. En av oss icke besökt plats. Ligger högt med några hus. Inte så långt, vi svänger upp. Vi parkerade lite före fäbodarna och möttes av hundar. Snälla glada. Vi gick ut och såg kor där borta i skogen. Knallade lite sakta bort dit. De kom och mötte oss, de gick helt fritt vilket vi nog inte riktigt förstått. De var så snälla och fina. Ville kanske ha sällskap, rätt glest med folk däruppe i normala fall. En kort film blev det och några bilder.
Det var ett trevligt möte. Det kommer vi ihåg väldigt länge.
Vi började känna det dags att dra sig till Mora. Men, vi hade två ”Hittautkontroller” kvar i Loka. Vi måste ta dom. Vi åkte bil så nära vi kunde men fick naturligtvis gå en bit i den fina skogen.
Vi var ju inne i Loka, väldigt nära Gerda Verf, men idag stod vi över besök. Vi hälsar alltid på henne när vi är i trakterna. En sådan kulturskatt till äldre fin dam.
Ja, det blev en lyckad dag och många nya saker att beskåda. Det gillar vi skarpt Christina och jag. Vi får se vart nästa tur gå. Det behövs inga långa resor för att hitta de s.k. pärlorna.
En sista reflektion efter att åter varit på skjutfältet är att – tänk om allt detta bevarats som någon form av naturreservat med alla fäbodar och natur kvar. I stället för något så destruktivt som ett skjutfält. Räknar inte med så stort medhåll, icke desto mindre, det är min åsikt.
MoraOwe 