En vildmarkstur i Norra Mora Vildmark.

Vi har våra pärlor i kommunen. En av dem är definitivt naturreservatet Norra Mora Vildmark, nära 15 000 ha stort. Grannreservaten Våmhuskölen och Anjosvarden gör inte saken sämre. Reservatet Stopån i Orsa ligger i gränstrakterna. Framtiden kommer att tacka oss för att dessa fina reservat avsatts däruppe i vildmarken.

Det finns en markerad led från den uppskyltade punkten ”692 m över havet” strax före Kräckelbäcken utmed vägen från Älvdalen. Leden går från vägen österut mot Malmborgskojan och vidare norrut mot Grenkojan och Skuråsen. Jag var i trakterna och åkte skidor på vårkanten med Per Ax. Då tänkte jag att jag måste gå turen. Jag körde upp cykeln till Skuråsen. Det fick bli en cykeltur åter till bilen. Promenad 12 km och cykel 9 km. Härlig omväxlande vandring med gammelskog och stora myrområden. Den mytomspunna platsen Jämtmot ligger i närheten av stigen. Ett vindskydd finns alldeles intill Jämtmotåsen. Jämtmot sägs vara en urgammal marknadsplats. På den tiden när gränsen mellan Sverige och Norge sammanföll med gränsen mellan Mora och Härjedalen. Alldeles norr om Ulvsjö.

Nog med historia, nu ska vandras på den fina mjuka, omväxlande stigen. Den är bra markerad. Men man får inte titta i backen för länge när man går, rätt vad det är kan det bli en ”90-gradare”. Vädret kunde kanske varit lite mer solbetonat, men vad göra åt det. Det klarnade de sista kilometrarna.

Jag knallade på i hygglig fart. Det är ju en bit att gå och jag brukar sinka mig själv med fotografering både här och där. Men det är halva nöjet, att dokumentera och visa upp för andra.

Motiv finns för den naturintresserade. Höstfärgerna börjar komma och kläda marken och träden så fint. Jag träffade en person vid ICA Olsson som undrade om jag inte var rädd för björn. Förresten sa hon, är det inte älgjakt däruppe nu. Visst har jag respekt för björn, men rädd, absolut inte. Jägare såg jag inte till och jag fick väl vända om dom rådde mig till det. Nej, ripor, orre, korp, några småfåglar var det liv jag såg och hörde. När vi skidade såg vi fler torrakor, dom finns mer ute runt myrarna och på ”holmar”ute på myrarna. Men visst såg jag gammelskog så jag blev nöjd.

Myrmarkerna tilltog österut.

Jag matar på med bilder. Trots det gråa vädret blir bilderna och färgerna bra.

Nu närmar vi oss Malmborgskojan. Vi befinner oss här i början i Våmhuskölens naturreservat bildat 1987 och 2 888 ha stort. Malmborgskojan har fått sitt namn efter Fredrik von Malmborg. Han var stor skogsägare i området och överlät mark och koja till Länsstyrelsen. Kojan är främst en jaktstuga numera. Här reserverar jag mig litet för mitt faktakunnande.

För tidigt med fika. Bara drygt 5 km avklarade. Måste kolla in slogboden någon km längre fram. Kanske kaffe där?

Färden gick vidare, norrut.

Slogboden som väntar såg jag i vintras. Den sattes upp år 2000 och ligger alldeles i anslutning till Jämtmotsåsen. Lite spännande plats. Men inga fynd är gjorda vid platsen såvitt jag vet.

Nej, inget fika här heller. Jag har varit till Grenkojan tidigare och där är det fint. Kanske solen kommit fram när jag är där. Jag knallade vidare över myrarna som blev fler här ett tag.

Grenkojan i sikte. Nu lär det bli fika. Annars blir det ju inget.

Lika städat och fint som sist jag var här, ca 5 år sedan. 8 britsar för jägarna. Stugan har tydligen funnits på platsen sedan 1927. Den förbättrades och byggdes på år 1997. Nusnäsarnas utskog ligger här och dom är mån om sin koja. Jag fick för några år sedan låna ett fotoalbum av Lennart Lind som han fixat i samband med nybyggnationen. Sök på Grenkojan på ”Du vet att du är från Mora när” så får du fram fotoalbumet från Lennart.

Det känns som man lämnar vildmarken när man går från Grenkojan kilometern ut till vägen. Nu gäller det att cykeln är kvar. Vädret blev bättre och den blå himlen visade sig.

Vi avslutar med en kartbild över turen. Det blev en minst lika fin tur som jag förväntat mig. Samla ihop några intresserade vandrare, ta med flera bilar så slipper ni cykla. Naturintresserade blir helt nöjda, jag lovar.