Vävstugan i Rostberg

Jag vill gärna dokumentera historien kring Skeriols Elevförbunds stuga i Rostbergs fäbodar. Den är inte i deras ägo längre men jag har samlat information om stugan och då kan vill jag gärna delge den på det här viset. En dokumentation helt enkelt. Alltid finns det några intresserade. Stugan skänktes till Zornsamlingarna för ca 15 år sedan som senare sålt den och den har varit i privat ägo i ca 10 år. Jag blev ägare till stugan för några månader sedan. Något som jag är mycket glad över.

Historien

Jag vill berätta historien om stugan tillkomst. Informationen har hämtats ur Skeriolstidningen 1995. Den bygger på intervju med Lisa och Ingemar Mossberg. Ingemar var länge rektor för folkhögskolan. Huvudpersonen i berättelsen är Agnes Eliasson, hon var elev på skolan 1913 och kom åter till skolan som vävlärare 1921 och arbetade där till 1957. Hon förde arvet efter läraren Beda Larsson vidare. Beda var en känd för sina kunskaper i vävning, hemslöjd, växtfärgning.m.

Agnes Eliasson

Agnes betydde värme och spred en lättsam atmosfär omkring sig. Hon var medveten om kvalité och stil och var finstämd i sitt arbete. Hon visste vad hon ville och var särskilt känslig i stilfrågor. Det var Agnes som lät uppföra vävstugan i Rostberg. Redan före stugans tillkomst var Lisa Mossberg, Agnes med flera upp till Rostberg. Agnes hade tillsamman med sina systrar en Morastuga däruppe, så hon var mycket bekant med platsen. De cyklade eller vandrade dit. Den stora tillgången med Rostberg var utsikten över stugor och tun, vandringarna och skidfärderna dit och däruppe.

Vävstugan

Agnes hade tre systrar, Anna, Ester och Therese. Therese var förresten Vasaloppets första kranskulla. De beskrivs som att de tillhörde någon slags gammal moraadel. Agnes var ett ankare i i praktiska ämnen, lärde ut gamla moramönster, förde traditionen om de fyrflätade lampskärmarna vidare och såg till att många vävde och sydde sin egen dräkt under studietiden. Agnes var en förbindelselänk mellan morakulturen och Skeriol.

Hon skulle gå i pension 1957 och hade förberett det genom att låta uppföra en vävstuga bredvid den egna stugan i rostberg. Där skulle hon på somrarna sitta och väva. Stugan var utan utbyggt loft och något mindre än idag. Köket fanns ännu inte. Agnes dog den 8 juli 1957 strax efter pensioneringen. Hennes efterlevande systrar beslöt då att våren 1958 skänka stugan till Mora Folkhögskolas Elevförbund.

I samband med gåvan till minne av Agnes , donerade byggmästaren Anders Diös, elev på Skeriols vinterkurs 1907, en grundplåt på 5000 kr för skötsel av stugan. Redan några år tidigare hade på Ragnar Lannerbros förslag en sportstugefond instiftats. Planerna att skaffa en stuga löstes genom donationen.

Diösfonden användes för att bygga stugan färdigt. Taket skulle göras klart och loftet byggas ut på 60-talet. Vid laga skifte på 70-talet donerade Anders Diös med döttrar sitt delägarskap i Rostberg till Elevförbundet och löste därmed markfrågan. Diös skänkte även en Rostbergsfond.

Stig Eriksson, slöjdlärare vid Skeriol under fyra decennier, har genom intresse, kunnande och entusiasm sett till att kursdeltagare under hans ledning byggt in loftet, vinterbonat det gamla köket och byggt till det nya köket. Stig är nu, (1995) stugans fogde och leder än i denna dag renoveringsarbetet och alla reparationer i den älskade stugan. För två år sedan (1993) överlämnade studerandekåren en donation på 32 000 kr till Rostberg. Pengarna skulle användas till att räta upp stugan, reparera skorstenen och byta taket. Stig självklar projektledare.

Bilder från elevbesök från Skeriol. Man ser Herr och fru Hielle, Björn Cederberg med flera.

Mina tidigare kontakter med stugan i Rostberg

De först kontakterna jag hade med stugan i Rostberg var vid skidåkning. Vi åkte från Hemus upp till Rostberg och åter, eller så fortsatte vi vidare mot Norra Garberg. Rejäla skidturer bägge två i de spår som fanns på 70-talet. Det var tufft och ofta bakhalt upp till Rostberg. Tung skog och ofta mildare så fästet försvann. På 60-talet och inpå 70 så lånade IFK Mora stugan och serverade saft inne i stugan. Man fick gå in och ta en paus. Kunde behövas inför den fortsatta färden mot Garberg. Jag började med löpning och långturer som ofta var upp till Rostberg och vända. Trivdes bra däruppe vid stugorna när man kämpat dit och skulle ”vila” hemöver i långa nedförslut. Under de senaste 10-15 åren har mountainbiken kommit in i bilden. Grusväg upp dit är en bra tur. Ibland lägger man på några km västerut och gärna Hemulsjövägen hem

Numera är det ofta aktuellt med vandring. Jag har lett några turer upp dit och även startat där några gånger.

Vad har hänt på slutet? Jo, stugan blev till salu i somras, jag har varit intresserad tidigare och anmälde intresse och lyckades köpa den Det var bara några månader sedan, idag 17 oktober 2022. Det känns väldigt bra och vi är så nöjda. Jag har sedan tidigare en Morastuga alldeles bredvid köpt av Jan-Erik Jacobsson. Den stugan ägdes av systrarna Eliasson. Det var väl den som gjorde Agnes sugen på att få en vävstuga däruppe där hon trivdes så bra. Jag känner ett slags samhörighet med stugorna däruppe. Har alltid gillat husen och kollat in dom på träningsturer. Mor Ebba var bra ”kompis” med systrarna Eliasson, främst Therese kanske. Jag nämnde att Stig Eriksson var stugfogde under 40 år. Han var min slöjdlärare i folkskolan. Vi cyklade bort till folkhögskolan och slöjdade för Stig. När vi var för stimmiga och busiga fick vi spela rugby ute på åkern bredvid slöjdsalen. Jag känner många som gått på folkhögskolan och vistats där med elevkompisar. Nils Storm berättade att han varit med och slöjdat pallar och bänkar som står där än. Jag känner även andra, lärare m.fl. som haft stark koppling till skolan. Sen att platsen är så fin och lugn gör inte saken sämre.

Som jag sagt, Rostberg har alltid legat mig varmt om hjärtat och det känns så bra att ha fått fritidshus där. Nu gäller det att vara noga med stil, kvalitét och tradition som var Agnes Eliassons rättesnören.

Jag citerar Lisa och Ingemar Mossbergs tankar om Rostberg. ”Här kan vi finna stämning av stillhet och ro, här kan vi uppleva livskraft när vitsipporna färgar backarna vita. Rostberg är en kraftkälla”.

Här en bild jag råkade hitta, jag tror det är en nyårsafton, fråga inte vilket år, men snö var det gott om. Tydligen plogades det upp då.

Om ni skulle vilja göra ett besök så är det helt ok, folkhögskoleelever och andra, hör av er bara så visar vi runt och fikar. Vandringar kommer att utgå härifrån framöver.