MoraOwe

Det är inte så vanligt att vi åker upp och tar en skidtur på Koppången i november. Oftast blir det på vårvintern, men under senare år har vi dragit oss upp dit även ”mitt i vintern”. Härligt med de snötyngda träden och den totala tystnaden. Jag så några bilder från en känd hundspannsförare och tänkte, det där ser väl fint ut. Några spår hade vi, Christina och jag, inte räknat med. Men det var ju fixat för hundspannen och det brukar vara gott nog med turskidorna.

Vi tar en startbild där Christina drar iväg upp mot Blomtäkt. Några hade varit upp dagen före och ”fixat spår.

Vi hade kommit in på hundspannsspåret och såg Tunturi framför oss. Där finns slogbod och det borde vara läge för fika där.

Det var glest med folk en dag som denna, fredag och allt. Solen de lovat uteblev men inte gör det något. Klyscha, men allt väder har sin tjusning. Dagen efter blev det full sol, men det var då det.

I vanliga fall kör vi runt Tunturi från andra hållet via den så kallade kommunleden. Nu var det helt ospårat ner till vägen så vi vände.

Vi lämnade Tunturi och tog siktet på Blomtäkt igen. Lite lättare ditåt, vinden i ryggen.

Jag väntade med ”storkameran” till på hemvägen. Bergen i väster/sydväst var så fina när vi passerade först. På hemvägen hade det dimmat till sig ordentligt. Men nordbackarna i Grönklit syntes i alla fall. Bara att njuta neröver.

Ljuset varierade kraftigt och nya bilder dök upp.

Här i svängarna nära Blomtäkt får man se upp med hundspann. Lite utför och ibland lite isigt. Den här dagen lugnt på alla fronter.

Det blev en hygglig skidtur i majestätisk miljö.

Tack och på återseende. Jag gissar att det blir en skidtur, eller kanske något helt annat. Varför inte arbete med namninsamling för en folkomröstning om skolbygget på Strandenområdet. Ett s.k. folkinitiativ. Väldigt spännande. Demokrati i annan form än vanligt.

För många år sedan så tipsade Göran Bength mig om en annorlunda plats, Kallbols ödefäbodar tillhörande Våmhus och från början även Bonäs. Orstnamnspecialisten Bror Lindén skriver att Kallbol nämns i revboken 1846/47. Stället har varit långfäbodar åt Våmhusbyarna Björkvassla, Moren, och Storbyn och de södra delarna tillhörde Bonäs, se kartan som jag fått av Leif Bength.

Man ser på kartan från 1849, storskiftet antar jag, att det redan då fanns 20 byggnader på plats.

Enligt ett tidningsurklipp i den stuga som är kvar, upprustad av Våmhus fritidsklubb, startades en mejeriförening i Kallbol 1863 och den lades ner 1909. Då avtog verksamheten snabbt. Vi den tiden fanns ca 50 byggnader på plats.

Jag har flera gånger varit upp till Kallbol, en plats jag verkligen gillar. Ett år bjöd jag in till en guidad tur. Många kom, minst ett 30-tal om minnet inte sviker. Det är en speciell ”undangömd” plats i skogarna norröver. Området är biotopskyddat av länsstyrelsen, skogsbruk är förbjudet. Området ska skyddas för all framtid. Det känns väldigt bra att trollskogen får leva vidare, sitt eget liv.

Kallbol är som sagt fäbodar och det betyder att det finns buffringsvägar- fäbodstigar upp dit och även vidare norrut. Tidigare har en led märkts upp från Fyriberg till Blecket, 15 km. Däremellan ligger Kallbol, 10 km från Fyriberg. En fin vandringsled märktes upp av entusiaster som nog var lite ”före sin tid”. Men jag har hört att leden var populär ett tag. Leden går över Överberg, 534 m.ö.h. med storslagen utsikt. Leden går att följa hyggligt till Kallbol, men därefter blir det svårare. Jag var nu ute efter att hitta sträckan Kallbol – Blecket, 5 km.

När man gått drygt en km från vändplanen vid Oxbrottet där Kallbol ligger möts man av en mur. Då är man framme. Stigen upp är rätt brant men som tur är kort. Där slet dom uppför med sin boskap och alla förnödenheter i mitten av 1800-talet och framåt. Nu åker man bil nästa ända fram. Om man vill alltså, men en vandring från Fyriberg är att rekommendera. Några trollskogsbilder från biotopområdet.

Det finns en hel del husrester som sakta men säkert ansluter sig till naturen.

Jag var som sagt ute efter att hitta leden mellan Kallbol och Blecket. Skylt finns så det är bra att ge sig iväg.

Det var en bra början, markering på flera träd några hundra meter, men sen ingenting. Märkligt tycker jag, men leden kanske tog någon tvär sväng som jag missade. Lite på skoj tog jag med en bild på en generalstabskarta från 1909 tror jag det var. Där var det ingen tvekan om var leden, buffringsvägen, gick. Sen hade jag ju Topo GPS i mobilen som stort stöd, nödvändigt helt enkelt. Rätt oländig terräng upp och ner. Jag tog sikte på Abborrtjärn, alltid något om jag kom dit.

Jag knallade på i riktning Abborrtjärn i det kuperade området, tog först sikte på en bäck som jag passerade. Det var myr före tjärnen och jag började känna att jag kanske inte ska vara ute ensam i den svåra terrängen. Bestämde mig för att vända. Även om jag var nära tjärnen. Ett litet ovanligt beslut för mig, men man har väl blivit lite förståndigare med åren. När jag gick åter till Kallbol så var det bra att ha sträckningen jag gått fanns på på GPS-kartan. Väldigt bra att slippa irra bort sig där i skogarna. Några bilder bort mot Abborrtjärn.

Jag får forska vidare var stigen gått. Det finns säkert folk som vet. Träffade en man vid Zorns Gammelgård nyligen som verkade ha koll på det här området, han bodde i Moren, Våmhus. Honom ska jag söka upp.

När jag kom åter till fäbodarna så blev det fika i den stuga som är kvar där. Öppen för alla, fika passar bra där. Jag visste att det fanns viss information om stället uppsatt på väggarna. Kartor på leden, tidningsurklipp m.m. Jag fotade så gott det gick därinne i mörkret. På bilden nedan ser man Abborrtjärn ungefär på mitten vid den gula utmärkta stigen.

Gott med kaffe i stugan, tände ett ljus och hade en fin stund därinne.

Jag tog en annan väg genom fäbodarna på hemvägen, nya motiv, och drog mig ner mot bilden. Fotograferingen stimulerar mig mycket på sådan här turer. Naturen, historien och dokumentationen motiverar mig starkt på alla turer, ”vanliga” som ”ovanliga” likt den här. De udda drar i och för sig mest.

Ytterligare några trollskogsbilder.

På vägen hem nerför den branta backen kan man inte låta bli att tänka på dem som för 150 år sedan och mer gick upp hit från Våmhus med sin boskap. Det finns en bra beskrivning om livet häruppe, mejeriföreningen m.m. som jag ska få kopia på. Jag har den, men i dåligt skick. Långfäbodarna sköttes av en ”föreståndare” med hjälp av vallhjon. Man betalade en avgift per ko som lön till dessa. Sen fick man även dela på andra kostnader, kittlar, mejeribyggnad m.m. Återkommer med detta när jag fått ny kopia på den informativa tidningsartikeln.

Stigen är bra till fäbodstället. Den har tagit nya modernare former numera. Nu är det andra krafter som sköter transporter av folk och saker. Två ben är ersatta av fyra hjul.

Här kan ni se en kartbild som visar hur jag snurrade runt däruppe.

Det visade sig att jag glömt ett par stavar i Kallbol. Bra med stavar, lite säkrare i alla fall. Jag hade kameran i handen efter fikat i stugan och jag kan inte hålla reda på mer än en sak i taget, så stavarna glömdes däruppe någonstans. Det blev en tur upp igen dagen efter och Christins fick nöjet att följa med upp. Trodde stavarna låg där jag parkerat bilen. Men icke, då gick vi upp till stugan och kollade, där låg de på bordet.

Leden jag letar efter går som sagt till Blecket och man ser på kartor att den passerar vägen mellan Kallbol och Blecket på några ställen. Vi bestämde oss för att åka över Blecket hem till Mora. Vi såg inte den första vägövergången som var på kartan, men väl den andra, en km före övre Blecket. Skoterled numera. En skylt låg på marken som jag reste upp, Blecket 1 km.

Det finns antydningar till stig på andra sidan vägen längre österut. Men här lär man anlita någon kunnig som får visa var stigen går/gått.

Varför då allt detta bestyr med att hitta igen en gammal buffringsväg. Jo, jag tycker det är spännande och trivs så bra därute i skogen. Inte otänkbart att jag skulle fixa en vandring från Fyriberg till Blecket. Det vore en omväxlande och fin tur om nu sista biten från Kallbol blir ”överkomlig” och någorlunda markerad.

Jag fick höra att en ny vandringsled ska märkas upp uppe vid naturreservaten Norra Mora Vildmark och Våmhuskölen. Start vid högsta punkten på vägen (1029) mellan Älvdalen och Ulvsjö. Platsen kallas i ”inre kretsar” för 692:an. Höjden över havet alltså. Jag har knallat därifrån tidigare, då till Skuråsen via Malmbergs- och Grenkojan.

Det är länsstyrelsen Dalarna som handhar våra naturreservat. Per Ax, en av länsstyrelsens ”reservatskötare” i dessa områden sa nyligen att märkningen av den nya leden var klar. Jag nappade direkt och blev nog premiärvandrare på rundan, ca 13 km. Bra men lite blåsigt väder utlovades, den 12 oktober 2023. Det kändes bra och jag stack upp dit med stora förväntningar. Nydragen tur där uppe i vildmarken, kanon.

Jag hade slarvat lite med inläsningen och vandringen blev längre än jag räknat med. Det är ju inget salsgolv direkt eller Hemusterräng. Här gäller det att lyfta på fötterna. Inte ”oländigt” men microkuperat och ibland macro, oftast mjukt. Jag knallade däruppe i 4,5 timmar. Det tar sin tid med kamera och allt vackert.

En stor del av leden var som sagt nydragen och det nya avsnittet avvek ca 1 km före Malmborgskojan till höger upp på mot Kättingåsen. Där var inte nya skyltar uppsatta så jag spanade ivrigt efter ny markering från den gamla leden. Till slut kom de nya oranga markeringarna. Var nästan på väg att ringa Per och höra. Först några bilder från de första 4,5 km.

Per tycker det var fint däruppe på Kättingåsen, även att det fanns ett gammalt björnide att ta en titta på. Jag kan inte säga emot honom, häftig natur. Obanat men bra röjt och märkt. Stigen kommer nog framöver när de nyfikna friluftsmänniskorna kommer hit. Vildmarken tog vid där på Våmhuskölens naturreservat. Gamla resliga tallar, levande och döda. En härlig plats att komma till, med björnide och björnspillning m.m.

Turen gick vidare och nu väntade Södra Oradjärnberget efter några myrstråk. Även det en fin plats för oss som är vana annan natur. Här råder vildhet, tystnad, spänning, ensamhet, 725 m.ö.h. En omgivning som passar många, men inte alla.

Siktet var nu inställt på Ordtjärbodarna, Våmhusfäbodar dit vi brukar skida på vårvintern (inte från Våmhus). En härlig plats även det. Fikatarmen började göra sig hörd. Men först skulle ett björnide till hittas och en passage över Oradtjärnbäcken. Jag skulle där vid bäcken ansluta till den gamla buffringsvägen som kom från Skråcka fäbodar. Förväntade mig lite mer stig då på denna historiska led. Tänk att knalla från Våmhus upp till dessa trakter med sin boskap. Ofattbart i dagsläget. Först några tallar från berget.

Det intakta idet skulle snart komma och Pers instruktioner hjälpte bra. Före idet en del udda naturfenomen.

Efter en stunds letande kom idet, lite spännande, men det var ju obebott.

Oradtjärnsbäcken nästa, den har jag stött på vintertid. Bäcken kommer från myrarna vid Oradtjärnen och är ett tidigt biflöde till Skalhusbäcken och Rymån. Bäcken passerar även Oradtjärnbodarna. Hoppsan tänkte jag, rätt bred bäck. Jag gick uppströms och hittade en snäv bit av ån och kastade över ryggsäcken. En meter ska man väl klara, även om det var mjuk avstamp. Det gick bra. Jag såg tidigare en sten i bäcken nedströms och det var dit jag skulle gått. Nu gick även det här bra. Någon bro blir det nog inte där enligt Per. Men det har varit en som ni ser. Den har gjort sitt och går snart under benämningen fornfynd.

Oradtjärnbodarna nästa, hungrig rentav, och även lite sliten måste jag erkänna. Gott med kaffe och smörgås m.m. Skillnad att vara där den här årstiden. Mejeriet låg därnere som vi besökt. Där förvarades mjölk, ost m.m. Numera kanske man kyler öl och annat där. En välskött fäbod där ägarna har dispens att ta skotern dit i Norra Mora vildmarks naturreservat.

Ca 3-4 km till bilen. Ska bli skönt med en ”spurt. Några foton blev det även på det avsnittet, som egentligen borde förstärkas lite i markeringarna. Visst hittar man, men emellanåt dyker viss osäkerhet upp. Det ska bättras på enligt Per. Honom träffade jag faktisk vid vägen upp till telemasten på N Oradtjärnberget. Han var ute och satte upp nya reservatskyltar m.m. Fick jag börja om mitt liv så var det ett jobb jag skulle söka. Han misstänkte nog att jag kunde dyka upp där i storskogen. Vilket jag gjorde. Från det mötet blev leden perfekt, lättgången och välmärkt.

Framme vid bilen. Helnöjd med dagen, även rätt trött. Det är skönt att gå såpass länge att det börjar kännas att man lever. Jag ska lägga upp den här turen på Mora Outdoor med mer information, Per tyckte jag skulle påpeka att det fattas en del skyltar. Men det ska inte vara några problem för den något vane vandraren. Kom ihåg höger något före Malmborgskojan och det kan vara lite tveksamt vid Oradtjärnbodarna, men gå rakt över fäboden där ni kommer in. Finns märkning men lite svag kanske. En GPS i mobilen är aldrig fel.

Kul att vara premiärvandrare. Turen:

Nämner man Koppången norr om Orsa så tänker folk antingen på Per-Erik Moraeus som komponerat melodin Koppången. Py Bäckman har skriv text till låten. Eller så kopplar många namnet till vårskidåkning uppe på myrarna.

Hursomhelst så är det nu ordnat så att det går att vandra på märkta leder där i myrområdena på hög höjd, upp mot 600 m.ö.h.

Vi har sett att det förberetts för vandringsleder däruppe då spänger körts ut vintertid. Jag är god vän med Per Ax som jobbar åt länsstyrelsen med skötsel m.m. av naturreservaten i norra Mora och Orsa. Han har informerat om hur lederna röjs och märks upp.

Christina och jag har sagt att vi måste upp och knalla runt där sommartid någon gång. Läget kom och vi fick till och med sällskap av Christinas barnbarn Alma. Kul!

Vi åkte de 5 milen upp till Koppången och trodde på det fina vädret som TV och diverse väderappar lovat. Det uteblev. Gjorde inget. Det blev så bra ändå. Vi ville allt gå en lite längre tur så vi valde att besöka Tunturi och Blomtäkt. Det visade sig bli 7,3 km. Alldeles lagom.

Lite blött i början när vi vek av efter en kort bit på Blomtäktsvägen. Den blöta sommaren hade lämnat spår. Det var inga problem då spänger fanns.

Vi kände igen oss från vinterturerna emellanåt. Men den sista km före Tunturi blev det i skogen. Inte på myren som på vintern.

Strax för slogboden vid Tunturi gick det en markerad led till vänster. Vi visste inte vart, men kollade, och svaret var upp till Tunturiberget, 652 m.ö.h. Bara 300 m bort. Det får bli nästa gång.

Uppe vid slogboden och vedboden i Tunturi hörde vi röster. Det var damer från Korpen i Orsa som var på tur och hade fikapaus. De hade gått turen motsols och vi medsols. Vi väntade tills vi nått Blomtäkt 2 km bort.

Väldigt fint parti mot Blomtäkt i myrkanten och delvis ute på myrarna.

Mormor och Alma hade mycket att prata om märktes det. Själv fick jag möjlighet att ta bilder som är viktigt för mig på turerna. Dokumentation av alla de slag är bra att ha.

Vi närmade oss Blomtäkt och fikat skulle bli gott. Alma gillade vandringen och omgivningarna. Hon kanske blir en vandrerska med åren?

Några bilder till innan Blomtäkt.

Raststugan/övernattningskojan dyker upp i Blomtäkts fäbodar. Hit gick man med korna förr i tiden. En del äldre hus har gett upp och blir ett med naturen.

Fram med fikat. Det passerade ett par gäng när vi satt där. Sommarlederna är nog inte så kända än, med nog tror vi att folk kommer att dra sig hit upp även på somrarna.

Vår tur gick mot sitt slut och vi hade bara Björnidet att passera innan bilresan hem. Björnidet är en rätt ny slogbod med eldplats och vedbod. God service. Bara 900 m från P-platsen. Den ligger i fint solläge på vintern.

Vi rullade hemåt. Nöjda med dagen, mycket nöjda. Lite motion och härliga intryck av naturen. Avslutar med en informationstavla över Koppången.

Det ringde, i telefonen Mats Sisell i Morkarlby. Han hade fått besök av några personer från Finland. Bland andra Risto från Esbo. Han var ett s.k. krigsbarn och bodde i Mora 1944 – 1947. Nu var han tillbaka i Mora och ville finna platsen där han bodde som liten, liten grabb. Risto är 80 år idag. Med sig på resan hade han gamla klasskamrater med respektive sedan skolgången in Torneå i ungdomen.

Bomberna hade börja falla över Helsingfors 1944 så Risto tillsammans med sin mor åkte till Sverige. Risto hade viss information om vistelsen i Mora, bl.a. en del foton och ett namn, Guttormsen.

Mats undrade om jag ville komma över till Morkarlby och se om jag kunde känna igen platserna där några foton var tagna. Det hade samlats folk därborta i Morkarlby i närheten av Marina Wallin och Anders och Agneta Jacobsson. Detektivarbetet kunde börja. Det spekulerades fram och tillbaka utan att någon lösning hittades. Bilderna var rätt suddiga och jag fick låna dem och skanna in dem. Kunde bli lite lättare att tyda fotona då genom förstoring. Vi enades om att träffas igen dagen därpå. På vägen hem cyklade jag Morkarlbyvägen och vid Zornska barnhemmet kände jag igen ett hus som fanns med på en bild. Det stora vita huset på bilden och grannhuset på andra sidan gatan.

Vi ser Risto stående på barnhemmets gård med den s.k. Fridhemsbacken bakom sig. De två husen är rivna men jag kände igen dem.

Då var det löst. Risto och hans mor besökte banhemmet först innan de fick klart med sitt boende i Mora.

Här ytterligare bilder Risto hade med sig.

Dessa bilder såg vi först som att de var tagna ovanför barnhemmet på åkrarna. I närheten där vi bor förresten, Hästvägen, men längre upp. Efter närmare funderingar och jämförelser såg de ut att ligga mer åt Morkarlbyhållet och nära Spanskbacken.

Namnet Guttormsen var nämnt och likaså fastigheten Morkarlby 110. Risto med kamrater hade besökt lantmäteriet och fått fram att fatighetsbeteckningen passar in på den s.k Guttormska villan. Risto hade varit dit och tittat men kände inte igen sig och avskrev den platsen. Här en bild till från Moravistelsen.

En annan bild som vi fick se var denna, Risto med mor och en äldre dam vid ett hus. Måste utredas.

Jag tog en tur upp till Spanskvägen och tittade ner mot Mora och kyrkan. Om man stod ungefär vid f.d. Guttormsens villa så blev vinkeln på kyrkans tak exakt som på de gamla bilderna. Med skarpa ögon kan man se det på bilden nedan.

När jag ändå var där uppe med kameran smygtog jag en bild på verandan på f.d. Guttormsons. Visst är veranden väldigt lik den Risto satt vid som liten.

Kul med gamla bilder, här en från 30-talet ner mot Mora där barnhemmet och Morkarlby skola finns med. Men denna är tagen mer uppifrån Utmelandshållet. Bara åkrar även här som på Ristos bilder, tagna från ”Guttormsenhållet”. Här ser man även den vita stora villan och den lilla som är med på bilden med Risto stående på barnhemstomten, första bilden i inlägget.

Vi går över till bilden på mor, Risto och den gamla damen vid lilla huset. Om vi nu konstaterat att Risto med mor bodde hos Guttormsen så ligger det nära till hands att det lilla huset låg i närheten. Jag kollade in hus i närheten. Det s.k. Pellashuset låg bra till. Jag hade visat alla bilder på Facebook och fråga om något kändes igen. Margareta Pellas, uppväxt i Pellasgården, säger bestämt att det är det huset de står vid. ”Beviset” är en spricka i trappen som hon själv har bild på. En äldre bild innan det byggdes ny entre och trapp. Se här:

Då var det löst. Lång tid mellan bilderna men visst är det samma trupp och fönster som idag.

Vi tar med en bild till uppe från Guttormsens. Risto hade nu ju blivit övertygad om att det var där han hade hört hemma, kanske i en stuga på gården. Mamma var hushållerska hos Guttormsen och som lön hade hon 60 kr i månaden och fritt vivre. Risto med vänner hälsade på hos dem som nu bor i huset. De blev väldigt begeistrade av den berättelse de fick höra. Kanske var de familj 5 i huset efter Guttormsens spekulerade de i. Här en bild på Risto på trappen där han satt som liten”knodd”.

Jag träffade Ristos sällskap på Mora Hotell kvällen efter mötet i Morkarlby. De var mycket nöjda att allt verkar ha löst sig. Jag skulle lämna tillbaka fotona men hade glömt dem. Jag fick åka ner dagen därpå. Då satt vi någon timme i restaurangen och diskuterade den lyckade lösningen och jag fick mer information om Ristos liv m.m. Här en bild som vi tog vid första mötet på hotellet.

Det här var en ovanlig och riktig rolig och spännande händelse. Det blev inte sämre av att allt löste sig för Risto. Han hade täppt till det där ”hålrummet” i sitt liv som barn. Han hade känt en otillfredsställde i det. Hela det finska sällskapet var helnöjda med att de med egna bilder m.m. fått hjälp av lantmäteriet och flera privatpersoner i Mora.

När jag hälsade farväl av Risto vid hotellet lyste det nöjdhet och glädje i hans ögon. Jag var själv väldigt glad av att kunnat hjälpa till med det jag kände till . Hoppas vi ses igen någon mer gång, Risto och hans vänner.

Vi är på vårvintern ofta upp till Norra Mora Vildmark och övriga naturreservat i närheten. Vi har en speciell plats där vi april ofta stannar, fikar och solar. Den ligger vid en bro över Skalausbäcken. Ganska nära en stuga tillhörande en bekant. Det finns inga fler stugor där inom reservatet. Man ser på kartan att det går en grusväg upp till platsen. Nära i alla fall. Jag fick för mig att dit vill jag cykla en sommar och se hur läget är då. Skråcka fäbodar ligger i närheten och dit vill jag igen. Våmhusfäbodar fint på höjderna. Sagt och gjort. Bilen parkerades vid väg 1029 till Lillhärdal i trakterna av Gyrisberget och Dyverdalen.

Det är många höjdmeter på den knappa milen upp till stugan vid myren. Bara att ta det lugnt. Det finns även en del att utforska utmed vägen och göra några vilostopp.

Jag passerade Skråckbäcken och det fick bli några bilder. Vattnet har sjunkit undan ordentligt nu.

Längre upp efter vägen låg en plats jag aldrig varit på, Ränndammen. En gammal flottningsdamm med ett par stugor intill. Jaktstugor såvitt jag begriper.

När man kommer ut i tystnaden och nya områden är det lätt att ta till sig omgivningarna och detaljer i naturen. Tavlor lite överallt.

Jag närmade mig det första målet, stugan och Skalausbäcken vid myren. De låg några hundra meter från grusvägen och det var att leta fram den nästan obefintliga stigen. Men till slut kom jag på några fyrhjulingsspår. Jag kände igen mig från vintern då vi åkt ut till vägen och vänt från stugan.

Det blev lite blötare mot slutet och jag bytte skor, cykelskorna tar in vatten.

Jag var snart framme och det var sannerligen olikt sig mot på vintern. Där är det ofta en meter snö när vi är där och bäcken har börjat porla fram så sakta. Nu nått helt annat. Mer busk och myr så långt ökat når. Jag tar med några bilder från i vintras som jämförelse.

Här ligger bron där vi fikar.

Stugägaren Leif hade bjudit in oss att fika vid hans stuga, i alla fall vintertid. Jag tog chansen vid de fina utemöblerna.

Besöket var över. Nu var det Våmhusfäbodarna Skråcka som stod på tur. Utför i 5 km, sen brant uppåt igen.

Jag cyklade upp på grovgruset och möttes av en skällande gråhund som vaktade husen. Jag fick senare reda på att husse, mötte på hemvägen, att hunden stannat däruppe när ärenden gjordes. Dagen därpå skulle de bli jakt och skulle hunden få jobba.

Jag gick runt däruppe, varit där tidigare, det är så fint uppe på sluttningen med öppen mark blandad med fina lönnar m.m. De har en riktigt gammal vattenanläggning där. En trädledning uppe från myren ner till husen. En raritet som håller sig bra där i myrmarken. Törs inte gå i god för att den fungerar än. Vi fick en visning av Våmhusspecialisten Lars Ambrosiusson en gång.

Några fäbodbilder.

Dagen utflykt var över och det blev lyckat som vanligt. Jag är alltid nöjd efter dessa miniäventyr.

Här en karta över turen.

Christina och jag hade förmånen att vistas några nätter på Gammelgården i Sälen. Fyller någon jämna år så blir det ofta något extra. Dagen i slutet på augusti när vi anlände till Sälen för incheckning var vädret allt annat än. Men vi hade flyt vädret ändrades de återstående dagarna. Innan vi checkade in blev det lite sightseeing i området. Vi besöker inte området så ofta numera. Flygplatsen har vi pratat om att titta på och så blev det. Den var inte liten där ute på myrområdet. Ingen verksamhet var igång och platsen var helt öde. Det drar väl igång till vintern. Vi åkte runt och kollade anläggningarna och blev överraskade hur mycket som exploaterats i området. Hotell, affärer och inte minst stugbyar och nerfarter. Börjar det bli fullbyggt tro? Det kändes som om naturen fått gett tillräckligt däruppe nu.

Innan vi går ut på tur tar jag några bilder från Gammelgården. Ursprungsbyggnaden i anläggning var från 1600-talet. Den norske entreprenören JW Klyver byggde Högfjällshotellet 1937 och flyttade då en timmerstuga från Malungsfors till Sälen 1945. Den skulle vara ett utflyktsmål för noblessen som bodde på Högfjällshotellet. (Inte lång utflykt – men ändå).

Anläggningen har byggts ut och är numera ett populärt besöksmål. God mat, fina rum, konferensmöjligheter m.m. Jag har varit där tidigare och kände igen mig bortsett från en ny flygel. Kanonfint på alla vis var det.

Vi hade valt en vandringstur som heter Hundfjällsslingan som blev huvudtemat för dagarna i Sälen. Inte så jättelång men vi tog god tid på oss. Vädret blev ju bra och vi knatade på där starten var lite bökig och blöt. Men det gick hur bra som helst med spänger och bra skor. Första stoppet skulle bli Skogsäterstugan ett par km från Skogsäterns fäbodar. Jag glömde ta bild från den fina raststugan. Jag skyller på två damer som gick före oss. Vi hörde lite rop och skrik. De var väldigt björnrädda och skulle skrämma iväg björnen. De hade faktiskt sett ett avtryck och det var fotat, visst var det en björn. Ett rätt färskt avtryck. Björnen höll sig undan och vi lovade att gå före dem uppför Hundfjället. Stigningarna hade börjat.

Några bilder från delen fram till Skogsäterstugan. Först en bild på jubilaren vid starten.

Som sagt, från kojan bar det iväg uppför och vi nådde kalfjället efter ett par kilometer. Strax före detta passerades en del gammelskog.

Uppe på Hundfjället och vyerna brer ut sig. Ovanligt för oss skogsmänniskor med det kala fjället.

Vi kunde även titta ner emellanåt. Fint även om hösten inte riktigt anlänt.

Vi tog en rejäl fikapaus uppe vid en av Hundfjällets liftstationer. Det blåste rätt svalt däruppe och vi vandrade ner i dalgången genom den s.k. Trollskogen. Riktigt fin gammelskog och trollens röster mötte oss. En stor lång park med troll- och djurfigurer i massor. En oas för barnen.

Sista delen av turen gick på väg, men med låg trafik just den här tiden. Vi försökte hitta en genväg på vår karta men gav upp. Vi ville inte riskera det här med senväg. Bilen skymtades snart mittemot vår hållpunkt, en tjärn utmed vägen.

Det var ingen långsemester det här. Två nätter var planerade och vädret var så fint sista dagen att vi måste se oss omkring lite mer. Kläppens skidanläggning var okänd för oss. Vi såg att de fixat en markerad vandringsled upp till toppstugan. Inte lång naturligtvis, men höjdmeter så att det räckte. Anläggningen var mycket större än vi kände till. Stort hotell, massvis med stugor och nerfarter. Undrar just hur många bäddar det finns i Sälen? Googling gav svaret mellan 65-75 000. Under högsäsong är där ca 100 000 dagsbesökare. Vi trivdes väldigt bra under den riktigt ”låga” säsongen.

Hursomhelst – upp till toppstugan i tidig morgon. En trevande inledning blev det då vi först inte hittade startplatsen för leden. Det märks att det här med vandring exploderat senare år. Vandringsleden fanns inte markerad på de tidiga informationsskyltarna. Nu var den inritad på separat skylt och jag har även läst om den i media.

Kaffepaus uppe vid stugan där utsikten var fullt godkänd, bl.a. norrut mot Trandstrands-och Sälenfjällen. Kyrkan och Vasaloppets startplats observerades.

Vi tar med en kartbild på Hundfjällsslingan. Det finns många varianter på leder däruppe. Vi tog en för oss oprövad led.

Hemåt det bar. Nöjda var med firandet på fjället och i Gammelgården.

Länge har jag på kartor sett fäbodarna Gnåstra alternativt Gnostra som ligger mellan Ulvsjö och Skuråsen i de norra delarna av Mora. Jag har även på plats sett vägen gå in från Stordammsvägen i Ulvsjö. Man tar in höger några hundra meter före klockstapeln från Morahållet. Jag har läst om Knåstra i Härdalsboken 1979 och den artikel som det där hänvisas till i Mora tidning 5/5 1939. Artikeln är skriven av O.P. Östlund född 1872. Han emigrerade från Skuråsen vid 19 års ålder till Amerika och hade mycket att berätta om i artikeln.

Bland annat berättar han från Skuråsen där en Bonäsare vid namn Erik som i väldigt gamla tider byggt ett hem där. Familjen från Bonäs bestod av far, mor, två söner och en dotter. Krigiska tider kom och sönerna måste gå ut i fält. Vart vet inte O.P. Östlund. De kom inte hem efter flera år och då flyttade resten av familjen till Gnåstra mellan Skuråsen och Ulvsjö. Där bodde tidigare en familj från Älvdalen. Vilka byar som haft Gnåstra som fäbod är för mig oklart just nu. Forskar vidare. Enligt Bror Lindén så kommer namnet troligen från ”gnissla, knarra eller gnälla”. Namnet torde primärt syfta på en myrjärnsblästa vid Kölån helt nära fäbodstället.

Herr Östlund berättar vidare i artikeln år 1939 att hans mor var född 1834 i Ulvsjö i en gård lite sydost om det nya skolhuset (nu rivet) på en plats bredvid Kölån där det varit en s.k. blästervall. Hennes föräldrar och hon voro de som åter togo upp kampen mot vildmarken på 1840-talet. Östlunds morföräldrar hette Kerstin och Embrik Engelbrektsson. Kerstin härstammade från tidigare nämnda Erik från Bonäs i femte led. Embriks föräldrar kom från Idre.

Jag var som sagt väldigt nyfiken på Gnåstra och det såg ut att bli en fin utflyktsdag. Det bar tidigt iväg via Älvdalen till Ulvsjö. Det brukar bli några bilder på vägen upp, inget undantag den här gången. Första stoppet blev någon km före Jöllenbron vid Rotälven där skogen speglade sig så fint. En bild från själva Jöllenbron är obligatorisk när jag passerar där.

Först en bild från Gnåstra fäbodar. Jag vill ha med en därifrån vid länkning till Facebook. Den bilden plockas tidigt. Hoppas det fungerar. Det blev inte som jag tänkt, men jag ändrar inget nu. (1 augusti)

Vidare norrut. Stigningarna mot Ulvsjö är rejäla. Ta en cykeltur där och du får gärna rätt för dig. När jag passerat Kräckelbäcken börjar det efter några km gå rejält utför mot Ulvsjö. Där blir det oftast en bild, sommar som vinter.

Jag parkerade på den lilla vägen som går in från Stordammsvägen. Visst kunde jag tagit bilden några km fram till vändplanen där stigen tog vid. Men man ser allt mer från cykelsadeln. Så det blev att ta cykeln och den packning som behövdes. Vägen gick på en ås de första kilometrarna. Vatten och myr på sidorna.

Inte alltför lång tid skulle det ta fram till målet. Jag lämnade matsäcken i bilen. Ett bra val, den blev desto godare senare. Några bilder från sadeln först.

Stigen tog vid efter ett par kilometer och den var jättebra även den. Nu var man inne i den stora tystnaden och tankarna började vandra bakåt mot riktig gamla tider när man gick här med sina djur mot Gnåstra. Svårt att komma så mycket mer avsides. Visst går tankarna åt olika håll i denna totala tystnad och vackra natur med omväxlande skog, små berg och åsar. Emellanåt större berg, österut Rövarberget t.ex. Det blir så tydligt, kopplingen mot förr, när man ser rester av gamla ”broar” över någon liten bäck eller sumpmark.

Några bilder från promenaden när cykeln lämnats. Visst hade jag haft möjlighet att ta mig fram med cykeln. Men behagligare att gå och se sig omkring.

Bilderna säger ju det mesta, men utan tankar och kommentarer blir de fattigare. Stigen går på rätt hög höjd och Gnåstra ligger på ca 650 m. Nära nog fjällnatur på en del platser.

Enligt GPS:en skulle jag snart nå dagens utflyktsmål. Jag måste säga att förväntningarna inte var särskilt stora. Kanske väldigt igenväxt och ett hopfallet hus. Ett hus syns på kartan. Jag skulle bli överraskad lovar jag. De sista 2-300 m var lite bökiga då småtallar fallit offer för tung snö i vintras. Den unga nyplanterade skogen stoppade inte. Plockepinn blev resultatet. Rätt var det var dök ett hus upp mellan träden.

Det första jag såg var en ladugård och en mycket större och fin fäbodvall än vad jag föreställt mig. Riktigt fint. Den där känslan av ett tidigare liv på platsen blev tydligare. Jag har någon slags förkärlek till dessa övergivna platser som lämnar spår efter vår strävan genom tiderna. Strävan och strävan. Jag är inte helt säker på att de kände så det som vistades där. De levde med sitt arbete utan att direkt tänka på att de slet. Visst var det tungt emellanåt. Men idag har vi ett annat slit som jag tror tar på oss på ett helt annat och djupare sätt. Strävan efter mer, större och vackrare. Dit inte alls alla når och många har inte en chans. Slut på det filosofiska utlägget, men dylika tankar kommer på dessa platser.

Det fanns tre hus på platsen, en gammal ladugård med plats för minst 12 kreatur, en gammal lada och ett ”fritidshus” i en modernare form. Gammalt timmer men som sagt mer som fritidshus, jakt m.m. Först bilder på stallet.

Jag knallade runt på vallen. Väldigt fint där denna dag. I söderläge svagt sluttande mot Kölån. Ån som väl är grunden för val av platsen. Förresten så hittade jag på appen ”Fornfynd” en blästbrukslämning, rester av två blästerugnar. Daterade av riksantikvarieämbetet Järnålder – medeltid. Kölån ringade så fint in fäbodarna och mycket vatten var det så trivsamt brus hördes. Kölån rinner in i Ulvsjö och vidare in i Sexån som mynnar ut i Orrmosjön i Härjedalen. Några bilder från ån.

Som sagt, en lada och ett hus till fanns på och intill vallen. Jag såg även grunden för ett mindre hus som rivits och låg inne i en stor träddunge. Timret hade gjort sitt.

Vi tar en runda på vallen innan vi lämnar denna överraskande fina plats.

Nöjd och glad går stegen ner mot cykeln och bilen. Knappa 4 km är en lagom tur. De blev färggranna de där ungtallarna. Några fler bilder.

När jag ändå var häruppe så tänkte jag cykla från ”byklasen” Pers in till platsen där Ulvsjö skola en gång låg. Det är en fin stig som passerar Kölån. Det har berättats mig att skolbarnen i Pers gick den stigen in till skolan. Lite osäker var jag var stigen startade men frågade ett par som sommarbor i Pers. Dom var inte så vana med att det knackar på dörre. Jag kände igen paret sedan en klockringning vid begravningsplatsen, helgmålsringning, för några år sedan. Minns så väl att det var Ulvsjös engagerade och enande kraft, Ulla-Britt Lindberg, som som ringde i klockorna. Det var sista gången hon drog i repen till klockan då hon sorgligt nog fick lämna oss i sjukdom. Förresten tog jag en kopp kaffe uppe vid klockstapeln innan cykelturen till Pers och vidare. Hälsade på Ulla-Britt.

Jag fann enkelt igen den fina vägen till skoltomten. Först en bild på Ulvsjö klockstapel.

Det får bli tack och farväl för den här gången. Garanterat blir det återbesök för en cykeltur. Besök hos Hattstugan vid Välingan och utmed Sexån står på tur.

På återhörande. Ett par turkartor avslutar berättelsen.

Jag börjar med en bild där vi är på väg på vandring upp till Hykie fäbodar, Åjk, i Älvdalen. Förhoppningen är att den bilden ska komma upp på förstasidan när jag länkar berättelsen till Facebook.

Dotter Lisa skulle vara med på Sportkullans event i Älvdalen, femte gången, tror jag, som hon och systrarna Hillevi och Karin är med. Lagnamnet är Våmhuskullorna. Tävlingen går ut på löpning, MTB-cykling och madrasspaddling. Man söker kontroller under tuffa förhållanden. Berg så det räcker är det alltid. I år skulle de ta en kontroll på det kända Hyckieberg. Jag åkte ut och följe dem delvis och tog några bilder. Målet var i Näsets by.

När jag sett dem knalla, jogga, uppför Hyckieberg så åkte jag ner till Hykie fäbodar. Jag kör med älvdalsmål och säger Åjk. Tjejerna skulle passera där med cyklarna ner mot Näset via Klitten.

Jag gick runt uppe på fäbodarna med bara 9 gårdar. Vi har varit där tidigare flera gånger och en gång så hittade jag ett vykort det stod Perjöns på. Mor min hade en kusin som hette Lars Perjöns så jag förstod att det var något lurt, kanske släkten haft stuga där? ”forskade lite och såg att det fanns en skrift av Lars-Erik Lindhamn med namnet Hykie fäbodar, ”Åjk”. Mina förfäders fäbodvall. skriften var inte lätt att få tag i, men ett antikvariat hade den. Som tur var.

Jag följde tjejerna ner till Näset där madrasspaddling till hopptornet i Nässjön avslutade tävlingen. De gjorde en kanoninsats som vanligt och blev nionde lag i mål om jag minns rätt.

Där mig blev det studier i Lindhamns häfte. Jag fick överraskande reda på att två av mormors systrar var ingifta i familjer som hade gårdar i Åjk. Mormor kom från Oxberg, Kattbåck, och det var inte långt till Älvdalen med cykel, från något håll.

Spännande att läsa om folkets liv däruppe. Många berättelser finns i häftet. Jag stannar inte vid så många detaljer här men en sak såg jag i skriften och det var att folket från Kyrkbyn i Älvdalen som buförde till Åjk, 3 gårdar, gick via Rot och Klitten upp till Åjk. Övriga gårdar som kom från Kittan gick en ”egen” buförsväg över skogen från Kittan. Mormors systrars gårdar låg i Kyrkbyn, Perjöns och Hedfors. De gick tillsammans med Westlings över Klitten.

Buförsvägen skulle enligt uppgift vara 5,5 km och det kändes direkt att den vägen måste vi gå. Dagarna före vandringen tog Christina och jag tog en från Älvdalen och runt uppöver Rot, Kittan, Liden och Sjurby. Jag inventerade var starten på buförsleden låg. Jag pratade med Lindhamn först, han trodde leden skulle vara helt OK. Vi tog ett bad i Nässjön vid en fin liten badplats och cyklade åter mot Älvdalens centrum. Jag var fast övertygad att jag skulle gå leden till Åjk, förhoppningsvis med Christina.

Vi åkte till Älvdalen den 8 juli 2023 för att gå upp till Åjk. Efter en del resonemang bestämde vi oss för att köra upp våra mountainbikes till fäbodarna för att sedan ”rulla” åter till Kittan. Ingen dum idé.

i visste inte hur vandringsleden såg ut, men där blev vi mer än röjda. Väl röjd och skyltad. Några bilder från starten.

Leden gick upp till Åjk mellan bergen Vitturn och Uvskär. Stigningen var mer än 200 m så vi var beredda på rejäla motlut. Men det var ingen fara alls, överraskande lindrig tur. Uppför mest hela vägen, men inga branter att tala om. Efter någon km siktade vi Vitturn dit vi tidigare varit.

Vi knallade på och väntade på Uvskär för nästa stopp. Förhoppningsvis med några vyer ner mot Nässjön.

Efter ca 3 km nådde vi Uvskär med vyer. Till och med en slogbod. Den var nog mest iordningställd för skoteråkare. Där fanns eldstad och bra utsikt. Skoterleden passerade där.

Ytterligare några bilder från Uvskär.

Efter drickapaus knallade vi vidare. Vi kom ut på en vägsnutt, Spångmyrsvägen. Där hade det tidigare varit besvärligt att gå, djup myr och ”riskabla” spänger. Detta enligt uppgift från en dam vi träffade i Åjk. Inga problem numera alltså. Vi började närma oss enligt kartan på mobilen, Topo GPS.

Vi kom till målet men till fäbodgränsen var det knappt 5 km. Det gjorde inget. Dags för en rundvandring och inspektion av husen. Den blev inte fullständig då det var rätt mycket får där uppe. Men visst blev det en del bilder och naturligtvis fika efter inspektionen. Det får bli en biltur upp för att komplettera med husbilder och jämföra med Lindhamns häfte. Jag började med Hedforsgården som låg vid infarten till fäbodarna. Det gamla härbret imponerade. Jag börjar med dörren med s.k. hedningslås. Härbret ska vara från slutet av 1600-talet.

Fler bilder på härbret utsmyckat med varglav bl.a. Lindhamn nämnde varglaven redan 1997 i sitt häfte.

Ytterligare några hus från Hedforsgården.

Vi knallade runt på fäboden och träffade en dam som hjälpte mig att identifiera några hus. Jag hade varit hos Perjöns tidigare, ville ta några bilder och gick utmed får stängslet till husen.

Nej, nu fick det bli fika och vi hittade en bra plats i närheten av Gamla Bakugården. Vi fick sällskap av får och det blev en fin stund däruppe i det tysta. Även fåren tystade när de vant sig med oss. Några bilder från fikaplatsen.

Dags för hemfärd. Vi hade valt att cykla en bit på gamla fäbodvägen till Åjk och sedan svänga ut på stora Klittenvägen. På väg till cyklarna hände nåt häftigt, tycker i alla fall jag. Vi träffade på ett par som stod vid Westlingsgården. Vi började resonera och kom fram till att det var Ellen Nilsson vi pratade med. Född Westling. Hon har berättat barnminnen från Hykie i Lars-Erik Lindhamns bok. Så kul att träffa paret. Inte nog med det, hon frågade mig om släkt och jag nämnde mormors systrar som hade klara relationer med fäbodarna. Mormor var från Oxberg som jag nämnt och då frågade hon om jag kände till Kattbåcks Karl som bodde i Kyrkbyn intill Perjöns. Jovisst, det var en bror till mormor. Karl Leander Andersson. Även jag minns honom. Karl körde häst och trilla genom Älvdalen 1960, hästen skenade och Karl föll i gatan. Han kom till Mora lasarett där mor Ebba och jag hälsade på honom. Något jag inte glömmer, en stor ståtlig man låg så sjuk i sängen efter att ha kört häst. Han avled efter olyckan och blev 70 år. Född 1890. Vilken grej, att träffa en dam så nära relaterad till min mormors bror från 1870.

Vi fick smälta det hela och rulla ner till bilen, lite knöligt och roligt första biten men sedan bra genom Klitten och till Kittan.

Bara att packa på cyklarna på bilen med Mora i sikte.

Det blev en väldigt lyckad dag med natur, historia, släktskap m.m. Helnöjda med dagen var vi, kanske jag allra mest.

Alla fakta om byggnaderna är tagna ur Lars-Erik Lindhamns bok Hykie fäbodar, ”Åjk”. Mina förfäders fäbodvall.

Vi avslutar med karta över turen. Vandring upp till Hyckie (vid fotot). Cykel ner till Kittan. Tack för oss och på återhörande.

Vi, Christina och jag, har varit till Schweiz tidigare, både sommar och vinter. Vi har varit i Engadindalen och bott i St Moritz, Samedan, Pontresina och andra mindre orter. Vi har trivts väldigt bra där både på skidor, vandrandes och cyklandes MTB.

Jag var på vag att fylla lite jämna år igen och någon liten resa brukar det bli, ibland längre och större. Jag var bra nog dålig i början på mars och blev opererad så jag hade då inga tankar på någon resa någonstans. Men tillfrisknandet kom hyggligt snabbt och därmed höjdes humöret och optimism. Det fick bli en resa tänkte vi. Resmålet var svårt att välja. Tankarna gick mot Kroatien, Italien, m.m. Valet blev Schweiz och Sils Maria i Engadindalen. Nära det mer kända St Moritz. Vi bokade 5 nätter på hotell Cervo i det lilla samhället Sils. Ibland säger man Sils Maria. Platsen ligger på ca 1800 m.ö.h. så någon medelhavsvärme kunde vi inte vänta oss. Veckorna före vår tur regnade det mycket hela tiden och det kändes lite kymigt. Men lagom tills vi kom blev vädret bra. Mestadels sol och 10-15 grader. Kanon för vandring och cykling. Säsongen hade inte kommit igång riktigt och det passade bra. Inte så mycket folk överallt och inga köer som under högsäsongen. Italienare m.fl. stormar då in i Dalen. Nära till Italien nämligen.

Jag tänkte som vanligt bygga berättelsen på bilder och inga större fördjupningar. Bilderna talar sitt eget språk. Men några mer ”värda” minnen drar jag.

Vi Landade i Zürich och tog tåget med det trevliga Rhätische Bahn. Det röda tåget ringlar sig uppöver bergen, in och ut ur tunnlar och över berg och ner i dalar. En tågresa med njutning.

Vi njuter av vyerna ända till Sils.

Vi njöt i fulla drag uppöver. Resan tog ca 3,5 timmar från Zürich till St Moritz. Där stod en passande buss vid järnvägsstationen. 9 km till hotell Cervo i Sils. Den kvinnliga chauffören verkade vara ute efter någon rekordtid på sträckan. Rena bussrallyt, men fram kom vi. Hyggligt trötta efter en lång resdag från Mora.

Vi blev överförtjusta över vårt hotellrum. Två balkonger med vyer, precis som det såg ut på nätet. Det brukar inte alltid stämma med verkligheten. Tyst och bra rum med kanonsängar.

En sak vill jag stanna till lite vid, det är Hotel Waldhaus i Sils. Ett stort ”lyxigt” hotell från 1908 tror jag. De flesta rummen är intakt från starten, i stort sett alltså. De har städats och fått moderna badrum.Jag och bror min Ulf har bott där en gång. Vi skulle åka Engadin ski Marathon, vilket han gjorde, men jag blev sjuk. Under vinter OS i St Moritz 1948 bodde svenska längdskidlandslaget där. Det lyckades bra för di svenske, inte minst för Mora-Nisse som tog guld på 50 km. Hans största idrottsliga triumf. Jag har gjort en fotobok om Mora och tänkte lämna in en till Hotel Waldhaus bibliotek. Nisses födelsehem i Östnor var med i boken, lite kuriosa i alla fall. Jag skulle även göra reklam för Mora-Nisses webbplats där många bilder finns med från OS och flera från Hotel Waldhaus. http://www.moranisse.se

Hotellet hade inte öppnat för säsongen så jag fick skicka boken med ett förklarande brev och text i boken när jag kom hem. Det lilla sammanträffandet var att jag föddes 1948, Nisses OS-år. Det gäller att ta vara på tillfällena.

Vår första utflykt blev en promenad ut på en halvö i SilerSee. Ute på udden hade filosofen Friedrich Nietzsche (1844 – 1900) en tankesten. Han höll till i Sils under ett antal somrar. Han var nog aningen speciell men hade många ”tankeföljare”. Han var väldigt kritisk mot vetenskapen och kristendomen. Läs om honom om ni blev intresserade. Det finns ett museum om honom i Sils. Granne till vårt hotell.

Nästa dag bestämde vi oss för att cykla in i Val Fex och sedan vidare mot Maloja. Det visade sig att det inte var så lätt bort mot Maloja så lösningen blev att vi tog oss dit och sedan bussen åter till Sils. Bra lösning. Maloja är förresten startplats för Engadin Ski Marathon. Några bilder från den turen.

Nu gällde Maloja. Vi vände lite tidigare än tänkt inne i Val Fex och sökte oss helt åt andra hållet. Det var lättcyklat i början sedan började hyggliga kuperingar och ojämna stigar. Vi kämpade på. Nya vyer hela tiden.

Efter bussturen hem blev det en promenad på byn, Sils Maria.

På själva ”högtidsdagen” siktade vi in oss på en cykeltur. Bort till Pontresina via St Moritz. Kanska upp i Val Roseg. Förresten, cyklar var lite knepiga att få tag på då det var försäsong. Men en sportaffär just från Pontresina nappade och körde två bra mountainbikes till hotellet. Vi har faktiskt hyrt cyklar av dom för ca 12-15 år sedan. En vänlig dam på turistbyrån i Sils hjälpte oss. Här har man turistbyrå öppen hela dagarna, även under lågsäsong, på en så liten ort. Jag tror inte dom har varit i närheten av idén att stänga turistbyrån och överlämna det hela till nätet. Åter till cykelturen. Vi börjar med några startbilder.

Ytterligare några bilder från Val Roseg och Pontresina innan färden hemåt började.

Vi var tveksamma, skulle vi ta samma väg hem som dit. Det blev ett annat val, över Samedan. Det visade sig vara lite oturligt. Cykelvägen var avstängd p.g.a. vägbygge och en rejäl regnskur kom. Det fick gå. Vi kände igen oss i Samedan där vi bott. Vi fick några extra rejäla motlut bort mot St Moritz där vi fick passera i övre byn. Den lite mer eleganta delen av samhället. ”Findelen” helt enkelt, det syns på affärerna och husen. Före centrum däruppe gick vi upp för en rejäl backe, en rodelbanan från äldre tider där det varit VM-tävlingar. Det kom två hurtiga norrmän och cyklade förbi oss som gick. Men de var vältränade och 30 år yngre.

Vi torkade upp på hemvägen, inga stora avstånd mellan byarna. Det blev en rejäl cykeldag och mycket att se på födelsedagen. Overkligt fint mestadels. Vi har det vackert hemma i trakterna men det här är allt annorlunda. Några bilder från sista milen.

Vistelsen började närma sig sitt slut. Vad skulle vi göra sista dagen. Den trevliga turisbyrådamen tipsade om ett litet ställe, en restaurang, som låg utanför Maloja, en bit upp i bergen. Det lät intressant, det låg bredvid en sjö. Cykel? Nej, vi tog bussen till Maloja och knallade iväg mot målet. I Engadin ingår fria resor med lokalbussarna, vinter som sommar. Kanon. Busskort fick man på hotellet. Vi gick iväg på fina stigar i början, sedan en mindre smal grusväg. Bra att vi inte tog cyklarna. Det är rejält uppför, nästan överallt. Stället hette Cavloc liksom sjön.

Vi hade upparbetat en viss hunger och det skulle bli gott med något i magen. De hade några goda brickor med diverse kött och ost och en kall öl till av märket Erdinger. Problem uppstod vid betalning. De tog inte kort. Det löstes med något slags ”kvitto” där de skrev upp summan och företaget. Vi skulle gå in på posten så kunde man betala där mot uppvisande av kvittot. Vi kunde naturligtvis struntat i det, fattas bara, när de så väl litar på folk. Vet inte om lösningen finns i Sverige, att vi så väl litar på folk. God mat och vi såg oss om, det här var en gammal Alp/fäbod sedan riktigt gamla tider. Vi gick runt sjön och ner till bussen som punktligt dök upp. Punktlighet hör Schweiz till liksom kanske motsatsen Sverige – om man ska vara lite elak.

Vi satt och väntade på bussen i den lilla byn Maloja. Dit många träningscyklar i serpentinerna från Italienhållet. Och som sagt startplatsen för det stora skidloppet Engadin Ski Marathon. Jag gick runt och kollade lite på hus m.m. Jag såg något lite märkligt, en riktigt gamma byggnad som var bevarad, men numera försedd med en enligt mig helt opassande entré. Annars ser jag att dom är mån om att behålla gamla kulturbyggnader för att behålla historien om samhället. Viktigt tycker jag. Se på bilderna på det gamla hotellet/restaurangen. En riktig gammal bild fanns i ett fönster vid busshållplatsen.

Nu återstår inte så mycket mer än hemresan. Vi bussade oss in till St Moritz och tog en annan tågsträckning ner till Zurich, över Klosters bland annat. Lika fascinerande som upp, fast lite trist att lämna Sils. Men minne för livet var det allt med alla kontraster mot hemma. Då får vi avsluta med en bildkavalkad från resan till Zürich.

Vi hann precis hem till solnedgången på Arlanda flygplats.

Tack för visat intresse/återkommer.

Owe och Christina