Återbesök på Stora Höktanden på Älvdalens skjutfält.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om besök på Stora Höktanden på Älvdalens skjutfält. En sommar och en vintertur. Berget drog igen nu i augusti 2021. Jag dokumenterar turen här och ni får gärna följa med. Jag börjar med en vacker bild och hoppas den blir ”förebild” på FB-inlägget

Intresset för det här berget fick jag när jag läste en bok från 1957 av järvforskaren Peter Krott från Österrike, (Tupu-Tupu-Tupu) som så ingående beskriver trakterna.

Han bodde där uppe något år med sina järvar vid Mosseberg. Ibland guidade han Stockholmare upp på Stora Höktanden. En tvådagarstur med övernattning. Det lät vara en spännande trakt och kartan sade inte emot och jag har som sagt varit dit. En höstdag nu i slutet av augusti skulle även säkert ge fina bilder. Foto är ett starkt intresse för mig, naturfotografi.

Vi tar turen med bilder efter färden. Jag brukar stanna vid Jöllenbron efter det man passerat Rot norrut. Där ska man ju alltid över Rotälven. Jag stannade till några km nedströms Jöllenbron och tog några kort den här gången. Det såg fint ut från vägen.

Vi tar väl med två bilder från Jöllenbron ändå.

• 

• 

Ett till måstestopp uppöver mot de nordligaste delarna av skjutfältet är Rotensugnet. En fin plats där Rällan och Rotälven strålar samman och gör sällskap ner till Österdalälven. Här finns fin rastplats, slogbod, vid bron för fikastund om så önskas.

• 

• 

• 

Färden gick vidare utmed Rotälven upp mot Mossidammen, nära Mossiberg där Peter Krott höll till med sina järvar. Ett stopp på bron över dammen och en bild upp över Broksjön.

Jag sitter i bilen och rullar uppöver, Lånus ska passeras där man sedan åker västerut. Jag sneglar åt sidorna och bilderna finns där, här några mot Rotälven.

• 

• 

Färden går västerut och vi närmar oss första stoppet där jag ska hitta rätt på Pjuketta, en kojruin jag läst om men inte varit till. Men än är det inte klart med vattenbilder. Det nästan lyste grönt från en liten kärn på vänster sida, vägen mot Lokavallen har passerats och Dalsåsen ligger på höger sida. Det var helt enkelt grönt på botten och vattnet var glasklart.

En bit till innan vi når Pjuketta på vägen upp mot Slängbodarna. Men ytterligare en bild, en av dagens bästa tycker jag. Färgskalan är full.

Nu gäller det att få fatt på Pjuketta. Jag har fått beskrivning av Bosse Tegnér och en bra kartskiss av Anders Barke, så det ska inte vara några problem. Det skulle vara en fågelholk på höger sida av vägen som jag inte såg. Gick in i skogen ändå och såg en tjärn, där skulle det vara. Jodå, jag gick rakt på. Pjuketta, bara namnet gör att den måste ses. Om än bara en ruin. Toppluva på svenska, ”Fall-Lars” från Brunnsberg höll till där i ensamheten. Det finns mer att läsa om honom på FB: Fäbodar på Älvdalens skjutfält. Lars blev 95 och lär ha skjutit 5 björnar och ca 300 älgar sägs det. Nog en man med speciella egenskaper kan jag tro. Jag följde en stig ut till vägen, där satt holken. Några bilder från platsen.

• 

• 

• 

• 

Snart framme vid vandringen till Höktanden. Dagens stora mål. Kalkspridaren vid Lånån på vägen mot Lokavallen ska passeras. Där vid en blå plastpåse på vänster sida ska man gå in och rakt i ca 5,5-6 km. Man följer en jaktgräns mellan Slängodarnas och Lokavallens jaktlag. Närmare förklarat av A Barke: ”Man följer en s k kontroll upp till Höktand, ”1:a östra kontrollbas”, och korsar bl a den 18:e parallellen. (Kontrollerna har riktning klockan 11, parallellerna har riktning klockan 2.)”

Markeringen består omväxlande av gula skyltar, blå band eller ingen alls. Men rakt på som sagt. Det är hygglig stig där inte myrarna blir för stora. Det är där det kan bli lite problem, i alla fall vid första turen. Men med en app, t.ex. Topo GPS blir det inga problem. Först två bilder nere vid kalkspridaren och Lånån. Vattnet har stått högt nyligen om man ser till trädens beklädnad.

• 

• 

• 

På med ryggsäcken och iväg. Första stopp får bli den nybyggda bron över Lånån. Används bl.a. vid jakten och för skoteråkningen. Lokavallens jaktlag är ”snickare”. Fin stadig bro blev det allt. Här vid bron var det en flottningsdamm i gamla tider. Vattnet skulle få en ordentlig skjuts för att bära med sig stockarna nere mot Rotälven och vidare.

• 

• 

• 

• 

Det blir ett kortare stopp längre upp, ca halvvägs. En slurk vatten i alla fall. Inget fika förrän man är uppe på toppen. Några bilder upp mot första stoppet.

• 

• 

• 

• 

Vid halvvägs brukar mobiltäckningen slå till. Så även idag. Jag stod ute vid en vacker tjärn och skulle ta ett kort där ett SMS plingade till. Jag fick besked att en person jag känner rätt bra fått ge vika och där i ensamheten blev det nog extra sorgligt. Den vackra naturen fick ge tröst. Man får sig en extra funderare sådana gånger. Bilder från tjärnen:

• 

• 

• 

• 

Nej nu lär vi gå upp. Fikatarmen gör sig hörd och det börjar faktiskt suga lite i benen. Myrarna tar ut sin rätt, och stigningen förstås. Men bilder måste det i alla fall bli. Då finns ingen hunger eller trötthet.

• 

• 

• 

• 

Det fick bli en rejäl paus uppe där vid skjutfältsgränsen och gränsen till Härjedalen. Inte vet jag, men gränsen till Norge gick troligen här i riktigt gamla tider. I alla fall i närheten. Vyer runt om, men träden kryper allt längre upp i klimatförändringarnas tider. Jag läste att Krott påpekar att 50-talet när han kom upp här så var det alldeles kalt.

En rejäl fika som sagt:

En plats till skulle besökas innan hemfärd till Mora, Snoddskallen. Även det ett högt berg, men dit tar man sig med bil. 765 m.ö.h. Torvald S och jag cyklade dig en gång. Starkt gjort tycker jag så här i efterskott. Vi gjorde en rejäl tur uppe där på skjutfältet med start i Mossiberg. (Mosseberg i Krotts bok)

Några bilder från nerfarten från Höktanden:

• 

• 

• 

• 

• 

Vi får avsluta turen med några bilder från Snoddskallen och en bild på själva vandringen, karta från Topo GPS. Det var klart värt de ca 10 milen att ta sig dit upp. Så härlig natur med den stora tystnaden och de stora vyerna. Vildmark helt enkelt. Någon frågande om jag inte är rädd där ute. Nej blir svaret. Jag vill inte bli uppäten av en björn, men det är rätt ovanligt att någon blir det, helst en knallandes utan hund. Ta gärna en tur uppöver dessa trakter, ni som kan ha dragning. Kom ihåg att kolla skjutfältets ”öppettider” bara.

Tack för den här turen! Det kan bli igen. Jag skidade i vintras från Lokavallen i skoterspår m.m. Även det kan naturligtvis rekommenderas i skartider.

• 

•