Författare: moraowe

En liten fundering ute på resan. Frukostutbudet är stort på kryssningsfartyget. Valet av mat är väldigt varierande. Vi ”duktiga” svenskar tar grovt bröd, grönsaker, frukt och andra, som vi lärt oss, nyttigheter.

Andra, väldigt många, europeer tar wienerbröd, sockrade munkar, muffins, belgiska våfflor med choklad m.fl. som vi kallar onyttiga sötsaker. Vi ser ändå rätt lika ut, lika tjocka, lika smala, lika pigga, lika slöa.

Funderingen denna måndagsmorgon på väg in mot Katakolon i Grekland är alltså, vad är rätt och vad är fel på frukostbordet?

Ny fundering kommer snart. Så roligt att resa och se allt annorlunda och spännande jämfört med Hästvägen i Mora.

             Här står jag som nioåring hemma på gården i Mora, där vi förresten bor idag, med brorsan som är två år äldre. Sommaren 1957. Vi hade tydligen utländskt besök, turister. Vi hyrde ut ”privatrum” som det hette då.

Inte visste man mycket då vad som väntade i livet. Nu vet jag mer och det jag funderat en hel del på under den sista tiden är vilken tur jag ändå haft. Efter ett rikt arbetsliv får man njuta av dagarna och välja sina sysslor.  Göra det man tycker är härligast och njuter mest utav.  Visst kunde man njuta även förr, med det här går liksom ”utanpå”. Många personer jag känt har sett fram mot det här fria livet, men sjukdom kom emellan, ofta följd av döden. Katastrof! I värsta fall har man gått och väntat på att göra vissa saker till ”efter jobbet” och inte tagit tag i sina ”önskningar”. Förresten är det inte bara äldre som drabbas av denna katastrof. Tyvärr har jag hemska erfarenheter på yngre i min närhet som oförklarligt gått ifrån oss.

Att få vara frisk är ju viktigast av allt. Sen att vi, de allra flesta av oss, lever under så goda förhållanden gör oss verkligen priviligierade. Vi har mat, husrum, hygglig ekonomi, trygghet, vänner m.m.

Jag orkar snart inte läsa nyheter på morgonen om alla hemskheter som pågår i världen. Allt från krig, ”galna” ledare, till oerhörda naturkatastrofer. Igår träffade jag personer som kommer från tragiska förhållanden och väntat på beslut om asyl i Sverige. Vilket liv har de? Varför ska inte folk kunna bo och känna sig trygga i sina hemländer? Så kallade ”lycksökare” finns det alltid, med de allra flesta flyr ju från vidriga förhållanden och måste lämna allt för att sitta i ett främmande land med osäker framtid.

Som sagt, jag är oerhört tacksam att jag drar mig fram och orkar och kan göra saker jag gillar. För mig själv och med nära och kära, vänner och bekanta.

Lite funderingar inatt och bilden på brorsan och mig som jag såg igår skapade denna lilla snabbspaning.

Att tänka in i framtiden gillar jag bäst. Vad kommer att hända, hur kan vi påverka framtiden. Vilka stora förändringar som kommer snart har vi ingen aning om? Samtidigt gillar jag att slänga blickarna bakåt, vad och hur gjorde man förr, varför och hur blev det. Hur har vi tagit hand om det? En lagom blandning bakåt, nu, och framåt kommer det att bli i min blogg. Man måste ha koll bakåt för att göra bästa avvägning framåt.

Vår far levde mellan 1904 – 1981 och har lämnat en del intressanta anteckningar efter sig. Väldigt värdefullt tycker jag, att få en inblick med personliga kommentarer under hans uppväxt och vuxna liv. I alla fall större delen av det. Anteckningarna är inte så fullödiga över hela hans tid, men klart intressanta för oss som kommer efter.

Jag tänkte ta några episoder och även större händelser. Naturligtvis utelämnar jag för personliga noteringar. Det behåller vi för oss själva, brorsan och jag.

Far växte upp i Gopshus och Oxberg och det är oftast förhållandena där som speglas i berättelserna.

Fattigdom

Far berättar att han 1915 fick gå till skolan med lappade byxor. Då retade flickorna honom för att Oscar-Karl har lappade byxor. Det var många barn i familjen och farmor slängde inte kläder utan lappade dem. Barnen fick ha med sig en mjölkflaska och en smörgås de åt i ”avklädningsrummet”. Generationen före hade det än värre. Farmor läste för prästen i Mora och de fick gå barfota från Oxberg till Långlet/Selja för att inte nöta skorna, 20 km. De hade logi hos bönder i Morkarlby.

Tuffa tider 1919, gårdfarihandlare

Efter 1:a världskrigets slut hade farfar en del tyger och annan manufaktur i affären som han ville sälja ut. De bägge sönerna 13 och 15 år, min far och hans yngre bror fick testa gårdfarihandel en vecka. Farfar skjutsade grabbarna halvvägs med häst till Våmhus, den fortsatta resan gick via sparkstötting. Grabbarna lyckades rätt bra och när veckan var slut kunde de återvända till Oxberg nöjda. De hade påbrå då farfars far som ung testade gårdfarihandel 1865-70 med vävskedar långt ner i södra Sverige. Se bilden. Vävskedar var och är ju en Oxbergsspecialitet och man drygade ut kassan med gårdfarihandel.

 1921 Den försvunna tusenlappen

   Farfar och farmor hade affär i Oxberg och många varor kom och skickades via den kombinerade post- och järnvägsstationen. En dag skickades far min till stationen med en del postanvisningar för varulikvider och en tusenlapp skickades med. Väldigt mycket pengar på den tiden och farsan lade tusenlappen i kepsen. Ett säkert ställe. Väl framme vid luckan i stationen skulle det betalas. Tusenlappen var borta. Kris! Far och son var bedrövade. På eftermiddagen kom en gubbe in i affären, han hade hittat en konstig ”lapp” och frågade vad det kunde vara. Han hade aldrig sett en tusenlapp tidigare. Far påminde sig att han strax före stationen, nere vid bron över Dysån, hade mött en man och artig som han var lyfte han på kepsen och hälsade. Ödesdigert! Men det blev en lugn kväll, 20 kr i hittelön till ”gubben” och dagen var räddad.

1925 första radion och bilen

1925 kom den första radion till Oxberg, varje by hade sin ”föregångsman”. Samme man hade även den första bilen i byn. Radioapparaten var en s.k. kristallmottagare, det gällde att söka på ”kristallen” tills man kom på en station. Året senare fick de radio i den s.k. Oscarsgården, fars hem.

1927-28 Bärhandlare

 Efter arbete i Stockholm, militärtjänst, utbildning m.m. kom far hem till Oxberg igen. Han hade gått handelskurs och var ”affärssugen”. Lade upp bokföring för affären och den nystartade vävskedsfabriken.

Att handla med bär var gångbart i trakterna. I flera år hade far plockat och sålt bär. Han och en yngre broder blev bäruppköpare, mestadels i Gopshus. Häst och trilla varje dag under säsong till stationen i Gopshus för vidare transport över Sverige. 1925 var priset på blåbär 45 öre/kg. Det fanns 3-4 uppköpare i Gopshus och konkurrensen om plockarna var stor. Priskrig utbröt då och då. Bärtillgången var stor i området. Det sägs att den jättestora skogsbranden 1888 skapade bra bärmarker.

Det här var några exempel ur far mins anteckningar. Det kan komma en omgång till framöver. Intressant med en lägesbeskrivning för ca 100 år sedan.

Första bilden, farfars far och tre till Oxbergare i Motala. Han sitter nere till vänster. Han var inte gammal, drygt 20. Grabbarna bakom ännu yngre. Foton på de fina järnvägsstationerna i Oxberg och Gopshus.

Det som är behöver inte vara.

   Det närmar sig val och saker och ting börjar kännas igen. Buden och överbuden börjar komma från alla håll. Vi väljare blir intressanta igen. Kortsiktiga ”satsningar” ska genomföras inom många sektorer. Buden kommer i form av antal miljarder, inte så tydligt vart pengarna ska gå. Det jag verkligen saknar i den politiska debatten är långsiktigheten. Framtiden, visioner, vart vill vi? Hur ser vägen dit ut? Inte lätt att vara långsiktig idag, jag vet. Men det går att anstränga sig lite mer. De populistiska kortsiktiga överbuden tror jag börjar reta folk.

Det leder över till en annan käpphäst jag har. En spaning in i framtiden när det gäller våra politiska partier. Åtta partier är representerade i riksdagen idag. I kommunerna oftast fler, lokala alternativ, med vissa lokala ”hjärtefrågor”. Personligen tror jag det skulle fungera minst lika bra med ett mindre antal partier. När det kommer till kritan har flera partier en väldigt likartad uppfattning. Men när valet kommer då är det dags att visa sig igen. Satsningar redovisas från alla håll, men i grunden är skillnaden som sagt väldigt liten mellan partierna. Det har ju inte sett ut som det gör idag i alla tider i de demokratiska processerna och kommer inte att göra så i framtiden. Det kan vi vara säkra på. Hattar och mössor lär det inte bli, men färre småpartier tror jag på.

Jag tror heller inte att det är mängden politiker och partier som avgör hur väl demokratin fungerar. Lokalt, där jag har mest erfarenhet, tror jag det skulle gå minst lika bra med en mindre styrka förtroendevalda. Vi ser eller hör dem i alla fall inte särskilt mycket under valperioden. Jo, mot slutet av de fyra åren. Det måste vara de förtroendevaldes kunskap, vilja och förmåga som avgör hur framgångsrik man blir, inte mängden personer. 

De som finns och arbetar i systemet jobbar oftast inte för förändring. Så fungerar vi, vi skyddar det som gagnar oss. Men förändringens vindar brukar blåsa upp. Nytt provas och plötsligt undrar vi vad vi höll på med.

Jag uppfattar att makten, positioner, mandatfördelningar och liknande är väldigt viktigt. Det spekuleras mycket om vem som ska regera med vem på alla nivåer före och efter valen. De politiska sakfrågorna kommer kraftigt i skymundan

Alla är vi politiker i någon form, inom vissa frågor har vi bestämda uppfattningar. Dessa våra tankar och viljor måste fångas upp på något sätt. Det är inte säkert det bäst sker genom ombud. Ombudens roll krymper i samhället, folk vill tala för sig själva.

Jag jobbade i kommunen med olika demokratiprojekt, bl.a. en panel där folk fick frågor i aktuella ärenden. Svaren var vägledande för de beslutande och det fungerade hyfsat under den korta period det pågick. Det var bara ca tvåhundra Morabor med i panelen, men en utökning till femhundra skulle vara en fin demokratisk ”inrättning”. Deltagarna fick inte bara rösta i frågorna utan även kommentera och tycka till. Det finns många andra exempel på direktdemokrati att testa. Det skulle vitalisera engagemanget hos folk och även skapa mer förståelse för ”konsten” att driva t.ex. en kommun.

Jag har absolut inget emot de som jobbar som förtroendevalda idag, känner många och de gör ett bra jobb under ofta svåra förhållanden. Däremot tror jag på något annat i framtiden. Intressant att se vart det svänger. I dagsläget tar alla media upp tiden med att diskutera en partiledares framtid. 20-25 minuter av en halvtimmes nyhetssändning ibland. Tyvärr tar dylika frågor för stor plats. Var är de stora framtidsfrågorna och visionerna? Svåra frågor, men de måste lyftas och diskuteras.

Nej, det som är behöver som sagt inte vara…..

Moras webbplats

Här kommer ett första test på min nystartade blogg.  Jag avser hålla igång den efter bästa förmåga. Måste lära mig tekniken, lägga in bilder m.m. Hoppas jag inte spårar ur alltför ofta. Det kan nog bli en del bilder.

Välkomna att följa mig, mina tankar, idéer och vad jag sysslar med.

Owe