Lite av varje, Kiefers vändning, Anders Ehnmark, Alf Liss, Lådbilstävling, Karin Bergström, Mora Simstadion, m.m.

Jag hade några frågor som jag tror min granne en gång i tiden, i det närmaste i alla fall, kunde ha svaren på. Grannen på Skeriolsvägen (Morkarlbyvägen), som vägen hette då, är Alf Liss. Numera boende i Lisselby. Solveig och Alf gjorde ett ”mellanspel” och byggde hus på brinken vid Årängsvägen, med vy över älven. Efter några telefonsamtal blev det ett besök hos numera 90-årige Alf och fru Solveig på Hemulågränd. En av mina frågor gällde gamla ”gubbar” på ett foto. Det hade anknytning till IFK Mora och Vasaloppet. Alfs pappa Erik var med i IFK:s styrelse som 1922 tog beslutet att starta en skidtävling vid namn Vasaloppet. Alf kände igen några av de gamla herrarna på fotot.

Jag lägger in den här bilden på en gymnastiktrupp som går över Badstubacksbron 1944 till Sandängarna. Karin Bergström som nämns senare var säkert med i truppen. Lägger den först för att den ska skapa lite nyfikenhet.

Mot Sandängarna över Badstubacksbron

Alf i hemmet i Lisselby.

Alf har så mycket att berätta, jag kan inte skriva ner allt här, men han var en riktigt duktig idrottsman som ung. Säg de idrottsgrenar som han inte var duktig i. Skytte, hockey, diskus, kula, simning, vattenpolo m.m. Han blev Svensk ungdomsmästare i diskus och kula på Stockholms stadion. Alla Sveriges bästa skolungdomar var på plats i Stockholm. Tyvärr krockade skyttet med diskusfinalen så han fick avstå det.

Lådbilsrallyt 1943 utför Utmelandsbacken

Jag skriver berättelser från förr på Facebooksidan ”Du vet att du är från Mora när..” Där har bilder lagts upp på lådbilstävlingen som ägde rum under Barnens dag 1943. På startlinjen stod bl.a. Alf Liss med bil nr 10. Moras då ”allt i allo” Gunnar Faleij var tävlingsledare. Förutom Alf så vet jag att en annan tävlande Bud Gunnar Andersson i Öna är i livet. De flesta av de andra har lämnat oss. Det var flera heat och final. Alf vann sitt första heat och gick till final. I finalen ledde Alf men halvvägs så for ett av barnvagnshjulen sin egen väg och Alf blev tvungen att bryta. Han blev så ledsen att han sprang över åkrarna till hemmet på Skeriolsvägen och fick tröst. Så var det med den lådbilstävlingen. Här några bilder tagna av Sam Lawson.

Jag googlade på Alf Liss Mora för att se om jag fick napp på bilder på Alf i tävlingstagen någonstans. Så inte, men hans namn dök upp i en kortare berättelse av författaren och journalisten Anders Ehnmark som tydligen bott i Mora på 40-talet. Far hans var läkare på Mora Lasarett. Hans berättelse handlade om något som hett Kiefers vändning, en variant att vända på i simning. Adolph Kiefer från Chicago kom med vändningen först, därav namnet. Han använde sig av vändningen vid OS i Berlin 1936 och drog stora fördelar av den.

Anders Ehnmark var själv en duktig simmare. I hans berättelse från 40-talet nämns platser och profiler från Mora. Hela hans berättelse lägger jag sist i det här inlägget.

Anders beskriver att han spelat vattenpolo och simmat i simstadion nere vid Saxviken och han gjort sällskap med Alf Liss och simmat uppe vi ”nya” simstadion vid älven intill Årängsvägen. Han beskriver vattnet som iskallt smältvatten från Särna. Enda fördelen där var att stadion låg i en kurva på älven så det var bättre fart på älven i ytterkurvan. Det kunde man utnyttja vid polomatcherna, motståndarna hade inte koll på den lilla stadionfinessen.

Invigning av Mora simstadion 1924. Observera dyket från tornet.
Foto: Berta Hallgren – Mora bygdearkiv.

Som ni ser på invigningsbilden från 1924 är det full fart på Dalasågen som låg intill simstadion. Det låg två till sågverk intill simstadion ett tag och Ehnmark berättar att före tävlingarna så försåg man sig med håvar för att rensa stadion från skit och smuts. Det var inte från sågverken utan från avloppsledningarna som gick ut alldeles intill stadion. Det var detta som gjorde att stadion fick stängas och flyttas åt Hemushållet 1948.

Som sagt, i älven var det kallt och den simstadion blev kortvarig. Jag har pratat med fler som lärt sig simma där och det var bedrövligt kallt, 13 grader ofta. Pelle Rehn m.fl. har berättat om kylan där uppe i älven.

Här ett vykort från Hemusbadet vid Årängsvägen.

Ehnmark nämner som jag inledde med ett antal Moraprofiler som nog känns igen av det gamla moragardet som läser det här inlägget.

En kvinna återkommer, Karin Bergström. Hon var jag arbetskamrat med på kommunen ett antal år. Karin jobbade där i 38 år i kassan. Karin började sitt yrkesliv i Mora bokhandel på Kyrkogatan, sedan telefonist vid lasarettet och på sysslomanskontoret mitt emot där Anders Ehnmark bodde (Noret?) därefter blev det kommunen. Karin bodde med systrar och bror vid älvgatan nära Mora värdshus. Hennes idrottsutövande, även gymnastik, avgjorde att hon även blev kranskulla i Vasaloppet år 1950.

Här ser ni Karin Bergström trea från höger bland andra kranskullor framför Vasaloppets hus..

Anders nämner fler Morabor:

Åke friberg, en stor talang i bröstsim. Jobbade med administration åt Korsnäs i ett av de mindre husen vid Korsnäsgården.

Ruth Eliasson, senare Johansson, vars mamma hade en raksalong där kunderna, bl.a. Anders pappa, hade sin rakknivar och borstar i fack ovanpå varandra på grund av lusfaran.

Alf Liss nämns naturligtvis som en duktig simmare och polospelare. Alf berättade att han stod i mål och ofta frös han så han skakade i utomhus”arenorna”. Blev det sen förlängning var det hopplöst kallt. Pelle Böhlmark nämns, han var badmästare i Dalarnas enda varmbadhus. Bassängen var 12,5 m lång och där fick man sannerligen träna vändning. Badhuset låg vid Vasagatan och slutade som squashhall före rivningen. Det s.k. skattehuset byggdes där senare.

Anders Mattsson nämns flitigt liksom Ulla Forslund. Mattsson arbetade iför SKF och Volvo i sydamerika i 38 år. Kerstin Casell var Moras bästa bröstsimmerska. Mora var ett tag Dalarnas främsta simklubb i och med den tidiga stadion i Saxviken. Undrar vilken eldsjäl som fick till den anläggningen redan 1924? När den revs rasade simintresset och återupptogs 1976 då den nya simhallen stod på plats.

Här följer Anders Ehnmarks berättelse om Kiefers vändning, vistelse i Mora m.m.

Kiefers vändning – om den väl skötta saken
Badet är borta. Det låg i Saxviken nära stationen. Det stängdes på grund avvattenföroreningarna. Simstadion sa man. På polomatcherna kom det mycket folk. Vattenpolo var en stor sport i Mora. Anders Mattsson visar mig ett foto där hans pappa är med och spelar. De har baddräkter som Arne Borg. Det är på 1930-talet.

Vattnet var varmt i Saxviken. Det är i Siljans norra spets. Sedan flyttade vi till Hemusbadet i Österdalälven, där vattnet är svart och strömt. Det är smältvatten uppifrån Särna. Många år har gått. Tillsammans med Alf Liss, bröstsimmaren, åker jag dit för att kolla temperaturen. Hemusbadet är också borta. Det har varit den varmaste sommaren sedan 1600-talet, och temperaturen i älven är uppe i fjorton grader. Tretton var gränsen då. Från tretton grader gick matchen. Vi var insmorda i kamferliniment som vi fick ut på apoteket. Man kände igen en polospelare på lukten. Vi visste var strömmarna gick och IFK Mora vann alltid hemma. Det fanns en virvel på landsidan som man kunde gå in i och få upp farten. Vi hade några tjockisar
som tålde kylan och inte gick att trycka ner och de låg långt framme med ena handen höjd och kupad, liksom till hälsning, väntande på bollen. De gick inte att trycka ner. De var våra vapenplattformar. Det skulle vara tre stycken och sen tre bakom som kunde simma. I försvaret måste man kunna simma.

Den snabbaste tjänstgörande frisimmaren gjorde utsimningarna. Det brukade vara Tore Söderberg. Nån gång var det jag. Jag tog bollen och passade tillbaka till försvaret, medan plattformarna så sakteliga ångade upp till sina positioner. Så började det alltid. Det var otäckt att bli nertryckt. Först åkte man ner och sedan kände man att nån ställde sig på axlarna och då åkte man ända ner i älvens dyiga botten. Det var lika på båda sidor. Det ansågs att motståndarna skulle stå pålade där nere då det var färdigt. Ingen blev uppdömd ur vattnet för det var så svart att domaren inte såg.

Tjockisarna hade alltid övertaget. Det gällde att simma undan innan de fick tag i en. De vältrade sig som flodhästar i älven och blåste ut vatten och rätt vad det var hade man dem på axlarna. Det var somrarna 1947 och 1948.

Kuben dog i februari 1999. Bam Bam är också död. Hur det gick med Bubblan vet vi inte. Börje Nygren stod i målet. Det var kallt, minns han. Börje blev personalchef på Försvarets fabriksverk i Eskilstuna. Vi talar om speluppläggningen. Kuben var bäst av alla och låg på topp, säger Börje. Spelet byggde i själva verket på snabbhet. Jag har antecknat i mitt block: Mora-Borlänge 6-1.
Till matcherna åkte vi Opel Rekord. Tandläkaren KB Wahlström hade Rekord. Anders Mattssons mamma hade också Rekord. Anders lärde mig att växla utan att trampa ur. Man lyssnade efter exakt rätt varvtal och då behövde man inte trampa ur.

Mora hade Dalarnas enda inomhusbad. Det låg på Vasagatan och Pelle Böhlmark var badmästare. Bassängen var 12,5 m lång. Åtta längder blev 100 m. Efter start fick man vända direkt. Sen tog man två simtag och
vände igen. Vändning var det enda man kunde träna. Den vanliga vändningen i frisim var att gå ner med sista armtaget och svänga och skjuta ifrån. Det var en enkel vändning som man kunde börja med men också arbeta vidare på, den var enkel och utvecklingsbar och kunde byggas ut till volt med skruv. Sedan kom Kiefervändningen. Den slog ned som en bomb i Mora. På grund av kriget kom den med stark försening.
Kiefer ansågs ha haft den klar i stora drag redan till Berlinolympiaden 1936. Det var en ryggsimsvändning, men spred sig till frisimmet och enligt någras mening till bröstsimmet. Det är omstritt. Jag ska återkomma till det.
Kiefer kom in i högt läge och slog upp benen mot bröstet och snurrade runt hopkrupen och sparkade ifrån. Det var viktigt att komma in högt. I frisim vände man på kroppen vid ingången och slog volt och kom ut rätt. I bröstsim vetefan. Det blev aldrig utrett. Jag ska komma till det. Vi hade bilder på Kiefervändningen i en kalender som kanske var Pojkarnas fickkalender. De visade hur Kiefer slog runt och ett ögonblick hade benen rakt upp som om han blivit iknuffad. Det var lite oklart om han slog volt eller inte, men benen pekade rakt upp och det var mycket skum och benen stack upp, och sen var han ute i banan igen.

Förnamnet var Adolph. Kiefer kom från Chicago, visste vi. Född 1918. Han vann 100 m rygg i OS i Berlin på 1.05,9. Bilderna i kalendern hade tagits i en collegebassäng, delvis med undervattenskamera. Man såg varje moment men det var ändå svårt att he lt förstå. Det var oklart med volten. Vi hade bilderna med oss till badet och studerade in rörelserna som i simhopp och utgick från att det var en volt, kanske med skruv, och av bilderna att döma i gruppering. Det var lätt att överföra till frisim. Jag var frisimmare. Som jag minns det gjorde vi inte något annat på träningskvällarna. Vi kom in högt och vände med benen i luften, och det var det enda man kunde träna i den lilla bassängen, men vi blev mycket bra. Vi var inte säkra på volten men odifierade vändningen något, kanske mycket. När vi kom ut i de kalla svarta vattnen på sommaren och skulle vända mot träväggarna – det var alltid brädväggar, gröna av alger och mycket hala – så small det bara till. Vi drog ifrån en eller två meter varje gång. En sekund hade utlovats i kalendern men det blev nästan mer i Siljan. Det var den tidiga utomhussäsongens höjdpunkter. Konkurrenterna stirrade medan de gick runt på det gamla sättet, som tankångare. Längre fram på säsongen började även de volta. Vad är idrottens sanna glädje? frågar jag mig.

Fördelen med en liten bassäng är att man måste koncentrera sig på teknik. Ingen av oss var särskilt stark, tror jag, inte som Per Olof Östrand iallafall, Petter, som sam i Hofors och som vi mötte i landskapsmatcherna och som alltid var överlägsen, därför att han var råstark och hade stått hela vintern med fjädrar fastspända i väggen och torrsimmat och fått muskler som en brottare. Samtidigt hade han en fin naturlig stil, ett polynesiskt crawl sa man, litegrann som Duke Paoa Kahanamoku, som nästan uppfann sprintersimningen och som man kunde läsa om i Erik  ergvalls Boken om simning (1948). Östrand sam med långsamma, djupa armtag, som en långdistanssimmare, till synes avslappnat, men forsade förbi alla på hundra meter. Han låg kring minuten. Det gjorde ingen av oss. Jag ser i ett klipp ur Falu-Kuriren att jag gör 1.06,9 den 26 juli 1948. Där nånstans var det.

Egentligen var Östrand långdistanssimmare och kom trea på 400 m i OS 1952 i Helsingfors. Han påminde om skidåkaren Nisse Östensson genom att röra sig så mjukt att det inte syntes hur fort det gick. De hade på något sätt samma teknik och kom inifrån skogen, och ingen förstod hur de hade lärt sig. Jag tyckte också att han påminde om Stig Dagerman genom att ha en helt egen stil, som man kände igen medsamma. Dagerman kom också inifrån skogen. Det gjorde alla då. Vi var inte starka och arbetade inte med fjädrar utan tränade vändningar i varmbadhuset och inriktade oss på det. Petter hade inget inomhusbad, och det var kanske hans lycka. Tjejerna sa att de kunde göra Kiefervändning i bröstsim, men ingen trodde på dem och det gick inte att kontrollera på grund av skilda träningskvällar. På sommaren då vi kom ut i Siljan vände de som vanligt, såvitt vi kunde se. I bröstsim vänder man alltid som vanligt. Kiefer sam i Stockholm på DN-galan 1936 och arbetade fortfarande på vändningen, men 1942 i New York gjorde han 1.02,8 på 100 m rygg, och då var den klar. Sommaren 1948 var distriktsrekordet på 100 m fritt i Dalarna 1.04,9, i Hälsingland 1.07,3 och i Stockholm 57,5. Alex Jany i Toulouse, en stor biff, men ansedd som nervös, hade 55,8. Det var situationen. Omgivande tider är lika viktiga som omgivande text i litteraturen. Vi kunde tiderna och tänkte alla på  världsrekordet, för det är  det enda som finns att tänka på, även om man befinner sig i lingonserien, eller framför allt då. Vi hade alla en dröm om extremt väl skötta saker. Vi visste allt om Jany och hans nervositet och Ris från USA (57,6) och
Szathamáry, Ungern (58,2), och Weinberg, USA (58,3), och Per-Olof Olsson, Sverige (58,5). Olsson mötte Jany i Frankrike 1946 och förlorade knappt på 100 men vann 50 och gjorde succé i USA året därpå då Jany var under isen på grund av nerverna.

Vi visste allt om det moderna genombrottet i frisim på 1920-talet med Arne Borg, Boy Charlton och Johnny Weissmuller. Det var då de polynesiska simmarna fick ge sig. Johnny Weissmüller slog Duke Paoa Kahanamoku, som står staty i Honolulu, och var den förste under minuten på 100 m.
Nej, det fanns inget annat att tänka på än världsrekordet. På 1930-talet kom japanerna på långdistans. Det var Kitamura, Negami och Terada. I kalendern, som kanske var Pojkarnas fickkalender, kunde man se att de la i armen rak. Vi hade lärt oss att man skulle sticka i handen, men de la i armen rak. Vi prövade men det gav ingenting. Vi återses i Mora.

Det är några av de gamla simmarna: Anders Mattsson och Ruth Eliasson som nu heter Johansson (och vars mamma hade raksalong, där kunderna, däribland min pappa, hade sina rakknivar och borstar i fack ovanpå varann, på grund av lusfaran) och Karin Bergström som använde Kiefervändning i bröstsim, nästan helt säkert, och Börje Nygren som stod i målet och Frost Brita Matson som var bröstsimmerska och Åke Friberg, den stora talangen i bröstsim, som en dag, berättar Anders Mattsson, bara flöt förbi honom på träningen, utan ansträngning, så att Anders förstod att en ny era stundade, och så Alf Liss och jag. Åke har haft en stroke och kan inte tala, men vi lär oss snart att tala med honom. Vi samlas vid Simstadion. Den är som sagt borta. Vattnet är varmt och rostfärgat men klart. Den stora saken var eldfesten på hösten då vi hoppade med facklor. Det fanns håvar med långa skaft som man fångade upp skit med före tävlingar. Mitt emot låg tre sågverk men det var inte därifrån skiten kom, utan från Moras avlopp som gick rakt ut i Saxviken. Vi jobbade med håvarna för att det skulle se snyggt och fint ut då det var tävling. Vattnet var klart. Man såg fint under vatten då man kom in för vändning. I Dalälven var vattnet svart, men å andra sidan rent. Vi talar om Kiefervändningen. Alla minns den. Karin Bergström säger att hon gjorde om den för bröstsim men att det var mycket ansträngande, så att hon inte vågade använda den på stora tävlingar, men att hon kom in högt och gick över i ryggläge och slog volt och kom ut rätt.
AndersMattsson säger att det är omöjligt. Man måste sätta i händerna i jämnhöjd i bröstsim och då kan man inte slå runt. Karin demonstrerar hur det gick till. Vi sitter på Korsnäsgården och solen går ned över Siljan. Karin ställer sig upp och visar hur man vänder sig kring sin egen axel med armarna framåt, och vi förstår att hon kunde sätta i händerna i jämnhöjd ändå, fastän uppochned, och komma ut rätt.
Korsnäsgården var förvaltarbostad åt skogsbolaget och där bodde Ulla Forsslund och Brita säger att de brukade vara i det här rummet på julgransplundringen. Nu är det restaurant. Anders Mattsson säger att det är omöjligt. Det var en ansträngande vändning, säger Karin, och man vågade bara använda den på små tävlingar, men det gick. Man fick alltid ett försprång. Man ska sätta i båda händerna och ha axlarna parallellt med vattnet, säger Anders. Javisst, säger Karin, man kom in så här och snurrade på kroppen så att axlarna låg rätt och sen slog man kullerbyttan. Hon visar över bordet. Axlarna var i rätt position fast uppochned. I viken utanför Korsnäsgården låg Simstadion. Karin stod i bokhandeln på Kyrkogatan sen och var telefonist på lasarettet och arbetade på sysslomanskontoret mitt emot huset där jag bodde och sen på kommunen i trettioåtta år. Hon har varit i Mora hela tiden.

– Kanske slarvade vi med att ha bägge händerna i plankan, säger hon. Men det gick bra. I rygg skulle man ha knäna mot bröstet, säger hon. Man skulle slå upp knäna. Karin var också en duktig ryggsimmerska. Det gjorde du fan heller, säger Anders Mattsson. Det går inte. Det är en ryggvändning och en frisimsvändning men ingen bröstsimsvändning. – Visst gjorde vi Kiefervändning, säger Brita, som också är bröstsimmerska. Det var ingen konst. Jo, det var en konst, men det gick. Brita bor kvar i Mora och har ett fint hus i Kråkberg. Nej, säger Anders, jag minns mycket väl hur ni gjorde, ni smög er runt och drog benen åt er, som Kerstin Cassel, men det var ingen volt. Kerstin Cassel var Moras bästa bröstsimmerska. Frågan kan inte avgöras.

Vi stannar till sent på Korsnäsgården och går igenom de rörelser vi gjorde på den djupa delen av bassängen vintrarna 1947 och 1948: knäna mot bröstet, armen över huvudet för att skjuta ifrån, eventuellt volten, kanske en skruvad volt och i så fall skruvad i en skala på 90 grader, men kanske en ren volt ändå, fastän i gruppering. Det visar sig finnas olika meningar om nästan varje rörelse i Kiefervändningen.

Anders Mattsson arbetade för SKF och Volvo i Sydamerika i trettioåtta år, sitt arbetsliv tillbringade han i den latinamerikanska världen, Alf Liss var på lantmäterikontoret i Mora, Åke var kontorist på Korsnäs, skogsbolaget, och Ruth var tandsköterska och har två gånger varit gift med simmare och bor i Västerås idag och spelar golf. Många år har gått och frågeställningarna i Kiefervändningen är alltjämt öppna. Åke som inte kan tala deltar hela tiden i samtalet. Han har samma leende som då. Vi är alla lyckliga och visar varann hur vi kommer in högt och slår en volt, eller inte. Det viktiga var smällen. Man skulle komma in med en jävla fart och när
det small skulle konkurrenterna från Krylbo och Hedemora bara stirra. Det var det roliga med simningen. Vad är idrottens själ? frågar vi oss. Det är en dröm om fulländning. Efteråt försöker jag få klarhet i vad en äkta Kiefervändning var.

Lars-Eric Paulsson, Gunnar Larssons tränare, säger att man roterar i vattenytans plan. En senare utveckling är att man lyfter underkroppen över vattnet och voltar och kommer ut på bröstet, med skruv, men Kiefer kom ut på rygg. Man fick inte skruva då för det fanns en viss maximal lutning på axlarna. Idag går ryggsimmarna in i bröstläge och voltar. Vändningen är nästan likadan i frisim och rygg. Jag ringer upp Björn Borg, den gamle ryggsimmaren, som nu bor i Zürich. Han säger att man slår upp fötterna direkt och snurrar runt. Det är ingen volt utan ryggläge hela tiden. Björn Borg sam mot Kiefer i semifinalen 1936 i Berlin och blev utslagen. Jag tog i så inihelvete men det gick inte, säger han. Det var vändningen som knäckte mig. Björn Borg tog med sig vändningen hem till Norrköping. Sedan gjorde alla simmarna i Norrköping Kiefervändning. Vart tog Kiefer själv vägen? frågar jag mig. Han var en fjärran gud åren då vi simmade, men hur det gick sen har jag aldrig hört. Bosse Alm, den gamle simjournalisten, säger att han såg Kiefer sista gången 1960 på OS i Rom. De badade tillsammans i olympiabassängen. Kiefer gjorde inte vändningen då, men de badade. Det var sista gången han såg honom. Jag hittar Kiefer på Internet. Jag tänker att det måste finnas litteratur om honom, men istället får jag upp Kiefer On-Line Swim Shop. Det visar sig att han slog sig på simutrustning efter sin aktiva tid.

Han började med bassänglinor. Man kan alltjämt köpa dem på nätet. De tillverkas i Sverige av Malmstengruppen i Århus. Försäljningschefen där, Bo Hultén, säger att Kiefer bor i Zion, Illinois, på en gata som heter Kiefer Lane. – Han går med käpp men hänger med, säger Hultén. Vill du ha telefonnumret? Jag slår 1-800 323 40 71 och en barsk röst svarar:

– Kiefer.
– Are you mr Adolph Kiefer? frågar jag.
– Right, svarar han. What do you want?
– I want to know about your back-stroke turn, säger jag.
– It was a flip turn, säger han.

Vi har ett ingående samtal om Kiefervändningen. Flip betyder snärt eller klatsch. Man kastar upp benen mot kaklet, säger Kiefer, och tar ett djupt tag med  ngångsarmen bakom huvudet, så att man snurrar runt. Det är viktigt att man har knäna mot bröstet. Sen sparkar man kraftigt ifrån och tar ett tag under vatten. Det är allt. – När kom du på det? frågar jag. – Jag gick i high school, svarar han. Jag var arton år. Jag försökte göra som frisimmarna och slå runt men på rygg. Första gången jag använde vändningen på en stor tävling var 1936 på OS i Berlin. Jag vann mycket på det. Samma år blev Kiefervändningen standard på alla college. Alla
började vända likadant. – Vad är kvar av din vändning idag? frågar jag.
– Allt, svarar han. Det är standardvändningen fast ingen säger
Kiefervändning längre. Den är lite omgjord för man behöver inte slå i handflatan längre. Det är no touch turn nu. – I Mora, säger jag, beundrade v i din vändning mycket. – Det gläder mig, säger han. Sverige är en stor simnation. Jag sam mot Arne Borg i Göteborg 1935. Han kom in i badet i derbyhatt och cigarr och
la cigarren på bassängkanten när det var start. Han var en stor artist.

Dagen efter går jag ut till Hemusbadet. Älven gör en stor sväng där. Det är så virveln vid land uppstår. Badet är borta nu. Jag känner hur det var på försommaren när vi kom ut i de svarta och kalla vattnen. Vi hade med oss vinterns analyser från det djupa i bassängen på Vasagatan, och det var alltid något nytt som vi hade slipat in, och när det var tävling och vi kom in till planket så small det. Simmarna från Krylbo och Hedemora stirrade. Så uppfattar jag idrotten.

Slut på Ehnmarks berättelse och mitt inlägg.

Författare: moraowe

Nybliven bloggare från Mora i Dalarna/Sweden. Intressen natur, foto, samhällsfrågor. Motionerande i alla former har hög prioritet, lugnare med tiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: