MoraOwe

Vi fick höra talas en by eller fäbod/plats som hette någonting med Lödde…. Det skulle finnas några husgrunder kvar och knappt det. Platsen skulle ligga borta mot Brintbodarna. Vi hade inget för oss och kvällen såg ut att bli fin – så vi bilade iväg mot Södra Venjan eller Söromsjöbygden som är ett mycket vackrare namn. Där skulle platsen ligga. Vi är inte i Brintbodarna så ofta, där passerar man ju bara när man åker åt Vansbrohållet. Vi åkte runt lite och letade efter spåren av gamla järnvägen mellan Brintbodarna och Malung. Vi hade nämligen googlat lite och räknat ut att platsen vi letar efter bör vara Lödderåns anhalt. Ett litet samhälle som byggdes upp efter det att järnvägen byggts mellan Brintbodarna och Malung. Banan öppnades för trafik den 15 september 1892. Vi åkte som sagt runt på lite sightseeing i Brintbodarna och grannen Finnbodarna innan vi åkte på vägen som byggts på den gamla banvallen mot Malung.

• 

• 

I ärlighetens namn var våra kunskaper inte stora nät det gällde den gamla järnvägssträckningen till Malung. Nog visste jag att den funnits, men inte mycket mer. Spännande skulle det bli och vi åkte iväg för att ev. finna Lödderåns anhalt. Järnvägen blev ju inte långvarig med anledning av att järnväg drogs mellan Vansbro och Malung. Trafiken på ”vår” väg drogs in 1934 och rälsen revs upp ganska omgående. Banvallen blev så småningom bilväg och 1939 var den i så gott skicka att den kallades för landsväg. Det stod inte på vi stötte på en banvaktstuga.

Vi åkte vidare men såg på kartan en som det såg ut fin plats som hette Lödrogsnäs. Den låg så fint omgärdad av vatten. Vi parkerade bilden och vandrade runt Ljustjärn, en överkomlig promenad i kvällssolen tyckte vi.

• 

• 

Vi återvände till ”banvallsvägen”och det stod inte på vi hittade en informationsskylt om Lödderåns anhalt.

På den lilla platsen som byggdes upp där i ”vildmarken” var det under en period full verksamhet. Där fanns en tid tjärfabrik, torvfabrik, sågverk m.m. Här några informationsbilder som fanns på baksidan av informationstavlan. En person som särskilt måste nämnas i dessa sammanhang är Olle Johnsson från Gövunda. Han har verkligen lyckats med alla sorters dokumentation av platserna i Söromsjöbygden. Fler personer nämns på informationstavlan, liksom ”sponsorerna”.

• 

• 

• 

• 

Vi knallade runt en stund vid anhalten, hållplatsen och kände i vårkvällen aningar om det liv som en gång fanns på platsen. Tystare än tyst, så det var bara att använda fantasin.

• 

När jag läser boken av Olle Johnsson så kommer jag till det avsnitt som ger djupast intryck på mig. Det är Maja-Christina Hallgren, gift Ståhl, 1925 – 2003, som berättar om sin uppväxt och liv där vid Lödderåns anhalt. Det känns i hela kroppen när hon berättar om hur hon kämpat på alla de vis. Skolgången, med långa skidturer i sträng kyla. Promenader varje vecka när hennes skola låg i Landbobyn. Gick varje helg de 10 km genom skogen ner till måndagen och hem på lördagen. Jag utgår från att de gick i skolan 6 dagar i veckan. Hon var inackorderad i Landbobyn. Hon berättar om mjölkhämtning på skidor i Brintbodarna i stark kyla. De första skolåren åkte hon tåg till skolan i Gävunda, byte i Brintbodarna. När tåget upphörde blev det Landbobyn som sagt och inackordering. Hennes äldre syskon gick i skolan i Finngruvan och gick eller åkte skidor dagligen från hemmet i Lödderån.

Här några bilder från på familjen Hallgren.

• 

• 

• 

Hur många vedermödor Maja-Christina än berättar om så beskriver hon en lycklig barndom, köpeleksaker och liknande saknade hon inte. Det fanns så mycket annat att ta sig för. Hästen Grålle, kon Randa och katten var hennes kära vänner. Stor sorg när Grålle gick bort. Pappa hade köpt honom i Vansbro då han sett så eländig ut. Grålle ”jobbade” åt familjen i ett 20-tal år.

Jag får avsluta Maja-Christinas berättelse med det hon skrev ner efter det att sista tåget passerat sommaren 1934, då de blev mer eller mindre isolerade ett bra tag framöver.

Vårt nästa stopp blev disponentvillan eller Lövgrensvillan. Det lite annorlunda huset står kvar och ägs av Kättbo Byamän om jag är rätt underrättad. Förmodligen är jaktstuga den mesta användningen.

Vår lilla resa började nå sitt slut, men en plats till måste vi stanna vid, banvaktstugan vid Bötå, banans högsta punkt.

• 

• 

• 

Vår lilla resa fortsatte fram till Öje och därifrån högersväng mot Mora. En givande kväll som påminner om andra tider. Ändå är det inte så länge sedan. Våra unga skulle knappast tro på det vi berättar om vi beskriver det liv som kanske deras far eller morföräldrar levt. Eller generationen före definitivt.

Sista bilden får allt bli på Majja-Christina med dragspel. Hon gillade inte namnet Maja och fyllde därför på med andranamnet Christina. Jag blev förtjust i Maja-Christina som var ”tuff” och speciell.

Tack Olle Johnsson som sammanställt så mycket i boken om Brintbodarna och Lödderåns anhalt.

Vi fick en inbjudan, en gammal vandringsled skulle nyinvigas i trakter vi aldrig varit, någon mil norr om Furudal. Slutmålet var ”ödebyn” Ejheden, numera naturskön plats för fiskare och vandrare. Den gamla leden är märkt från Hermansborg och är totalt 17 km. Vi nöjde oss med 8 km. Inte helt lätt att gå där, men den är snart ”uppgången” igen.

Arrangörerna för det hela var Guidefathers, Green Owl, SVEASKOG, Marcusgård och Snitths Hantverksbageri. SVEASKOG har anlagt och sköter den Ekopark i området där vandringen gick och där Guidfathers har sin anläggning i Ejheden.

Ägaren av Guidefathers AB och ledaren för dagen, Olle Vixner Hybinette, hade sett stigen på en gammal generalstabskarta från 1911. Jag letade fram den, visst, där låg den fina stigen från Hermansbodarna till Ejheden. Duktige ”stigfinnaren” och pappa Bengt fann den i naturen, strongt. Fint med de historiska vingslagen på turen.

Vi samlades i Furudal, ca 25 personer, och tog oss i karavan till utgångsplatsen.

• 

• 

Vi började knalla på och det var omväxlande terräng, sten rikt förekommande. Rätt obanat av naturliga skäl men den gamla stigen ”dök upp” här och där. Första anhalt, längre stopp, var lunchintag vid en myr i söderläge, Stormyren.

• 

• 

• 

• 

Vi gick vidare och kom så småningom fram till Amsterdamm. En gammal lång damm som användes för flottningen. Här kom vi ihop med en annan gammal led och stigen blev bättre. Björnspår här, och Varglav längre fram.

• 

• 

• 

Vi hade gått ungefär halva och Ole varnade oss för en rejäl stigning upp på Älgkosberget. Det var inte så farligt. Uppe på höjden fick vi fin utsikt och vi tog en paus. Olles syster Linda läste ur en artikel från 1918 hur skogvaktare Nils Gyllensvärd beskriver sin vandring på ”vår” stig. Han var på väg till Storejen för att fiska. Där fanns väldigt gott om den varan.

• 

• 

Det fanns många sevärdheter som sagt och kunnigt folk informerade. Den fridlysta Varglaven såg vi. Laven växer på torr hård ved i öppna lägen. Finns mest i Norra Dalarna och Härjedalen numera. Jag såg förresten en gång Varglav på den s.k. Kungsladan vid familjen Lindbergs gård i Ulvsjö.

Vi tar ytterligare några vandringsbilder från ”nerfarten” till Ejheden där kaffet och kakan väntade.

• 

• 

• 

Vi var efter närmare fyra timmar nere vid Ejheden. En by från 1820-talet. Under perioden 1881-1890 bodde här ca 100 personer. Ejheden befolkades av inflyttare från Ovanåker, Björkberg, Alfta och Håva. De hade delvis finskt blod. Kyrkogården tillkom vid 1840-talets slut på dämningsvallen av isälvsgrus vid Storejens södra strand. Ett fint kulturminne att besöka. Prästen kom en gång varje år till byn och då hade man vid nedgrävningen av de döda satt en trätrumma ner mot kistan där prästen kunde föra ner de tre skovlarna med jord som tillhör begravningsakten.

• 

• 

Skola kom till byn 1850 och bildade tillsammans med Håven en skolrote. Gemensam lärare och sammanlagt 10 veckors undervisning, hälften i vardera byn. Skolhuset finns kvar och ytterligare några gårdar. 1919 när Karl-Erik Forslund var på besök fanns tre ödegårdar, tre bebodda gårdar samt skolhuset.

Några bilder från ”byn”. I dagsläget övernattningsstugor, bastu m.m. för fiskare, vandrare och andra naturälskare.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Den fina turen börjar närma sig sitt slut och det goda kaffet med hembakt satt verkligen fint. Olle kan mycket, även proffs på fiol, och han tog två stämningsfulla låtar vid kaffeelden.

Vi nämnde att området är en Ekopark. Nere vid sjön fanns en minnessten, soffa, uppsatt av SVEASKOG 2007.

Nöjda påbörjade vi vår hemfärd. En annorlunda och fin dag var över.

Fika är ju väldigt populärt nu som förr, kanske mer numera. Själv har jag en lång fikaerfarenhet. Startade tidigt med föräldrarna, men då var det mer att ta bilen och göra en utflykt en kortare bit. Ta fram fikakorgen vid någon timmervälta någon mil från Mora. En höjdare.

Senare var det kondis eller café som gällde. Redan vid 12-årsåldern kanske. Jag sysslar med gamla bilder, vykort och annat och ser ofta skyltar med Café/Konditori. Många lite modernare och många i gamla Mora. Jag tänkte därför att jag ska ge exempel på gamla cafeér som jag sett på bild, varit på eller bara hört talas om via gamla telefonkataloger, annonser eller annat. Även lite nyare får komma med.

Det här är ingen fullständig förteckning. Den kommer att komplettera med tips från er och korrigering av sakfel blir det. Bloggen kommer att uppdateras men har som sagt ingen ambition att vara fullständig och perfekt. Många av bilderna är från Mora bygdearkiv, Vykortsböckerna av Bullas Jansson och Jansson och Eriksson. Andra är vykort och en del foton har jag tagit.

Jag måste tacka er som varit med och hjälpt till på olika sätt, bl.a. Håkan Nilsson, Mikael Norlin, Anneli Larsson, Bullas Jonas Jansson, Per Wikstrand, Bolle Dahl m.fl. Mer hjälp behövs framöver för att komplettera inventeringen, hoppas på fler kontakter och tips, bilder m.m. Det här har varit roligt men tagit sin tid. Kul och viktigt med dokumentation och jag trivs bäst när jag får visa upp det jag har och kommer över i bildväg.

Det är lämpligt att börja på Moras huvudgata, nu som då, Kyrkogatan. Vi börjar med några från mer ”modern” tid och går sedan bakåt och framåt i tiden.

Här är väl det ställe jag får kalla för mitt premiärfik, Centrum Café i Mora Tidnings hus på Kyrkogatan. Här knallade vi in på 50-talet som unga grabbar, (tjejerna hade inte riktigt kommit in i bilden än) och fikade, spännande värre. Vi spelade Rock Around The Clock med Bill Haley på den lilla skivspelaren, tror det kostade 25 öre, med det var det värt. Man beställde vid bordet om jag minns rätt. Servitrisen hade besök av beundrare i köket såg vi, som sagt spännande tider var det.

Det har varit många caféer i lokalen där Centrum låg i slutet på 50-talet och 60-talet. En av ägarna hette Berglund och de drev caféet och matsalarna en trappa upp 1957-58. Kortet nedan är med stor säkerhet från den tiden. På bilden ser vi Mats Deijfen med syster Lena. Deras morfar var Harald Modin som drev Modins järnaffär på andra sidan gatan. Mats och jag gick på konfirmationsläger i Gopshus i början av 60-talet. Trevlig kille.

Ett annat namn på konditori där i lokalerna låg Mora Buffén. Se bild nedan.

Ett annat namn jag sett på gamla vykort är Vasa Café. Vi tar en bild även på det. Lite svårläst här, men det står Vasa Café på den lilla skylten på MT-huset.

Centrum var ju raggarnas och de äldres plats så vi var lite av utbölingar. Om något år drog vi oss uppåt på gatan några hundra meter. Där låg det gamla konditoriet Verners med sina goda bakverk och servering. Stället hette för en kortare period på 60-talet Fricks Konditori och det blev vårt tillhåll några år.

De mer avancerade grabbarna och tjejerna födda runt 1945 -46 hade sina stambord ut mot gatan. Bullis, Kruse, Bergström m.fl. Vi andra fick hålla oss längre in i lokalen tills vi så småningom avancerade fram till fönstren. Jukebox även där naturligtvis, lite större och Elvis och Tommy började komma in i bilden.

Eftersom vi mitt emot Posthuset där Fricks låg en gång i tiden hade ett café som hette Erik Edlinds Café och Bageri så tar vi med det här. Det låg i huset ut åt gatan där Jonssons Möbler en gång kom att inrymmas. Vykortet ni ser nedan är målat av konstnären Bror Bodingh. Han besökte Mora 1906 och framställde vykort till ett pris av 4 kr för 50 st. Vykortet är poststämplat 1906 så med säkerhet vet vi att Edlinds Café låg där då.

Många minnen dyker upp, men alltfler kommer med vårt avancemang uppför gatan, nu var det Helmers som gällde. Fanns inget bättre. Även där startade vi på 60-talet som kycklingar. Det gamla gardet med Bosse Backlund, Roffe Nilsson, Hasse Borg, Nisse ”Assa” Markusson, Leif Westerling och många fler. Det kan komma fler namn senare. Det var ofta samling där till helgen före dansen på Sollerön och Östnor (Valhall). De stora grabbarna kunde ha viss förstärkning i läsken. Rose-Marie och senare fru Sund såg mellan fingrarna. På juke-boxen minns jag särskilt Lyckliga Gatan med Anna-Lena Löfgren. Helmers har en lång historia och startade i O Carlssons fastighet längre upp på gatan, senare Mora-Nisses Sport m.m.

Här ser ni interiör från första Helmers i O Carlssons hus. Först bank här, Mora Folkbank, sedan Helmers, Mora-Nisses Sport, Blåklinten och Blomsterkullan idag.

Claesson som under en period ägde Helmers hade på 50-talet en filial, Rasta Café borta vid hyreshuset granne med Hakonhuset. Se bild längre fram. Enligt telefonkatalog från 1929 var T Lundberg innehavare av Helmers, tel. 11.

Vi tillbringade väldigt mycket tid på Helmers och åkte t.o.m. dit på lunchrasterna under gymnasietiden. Hem en sväng och ofta ner igen mot kvällningen. Under hockeysäsong satt vi uppe i fönstren och tittade ner på Falu-Kurirens skyltfönster där Mora IK:s resultat visades på bortamatcherna. Ju fler som stod framför fönstret, desto bättre gick det för Mora. Dala Demokraten hade samma service längre ner på gatan, även Mora Tidning ett tag.

Numera har Helmers Konditori gått i graven och idag har ett matställe öppnat i lokalerna, Käk och Plock.

Vi får lämna Helmers här och går vidare uppåt gatan, ett knappt stenkast. Vi hamnar hos Mora Kaffestuga. Moras numera äldsta och genuina konditori. Efter Helmers, när övervåningen försvann m.m. blev det Kaffestugan för det mesta. Men kanske mer sporadiskt än Helmers som var vårt andra hem en period. Klart att vi varit på Helmers mycket till och från, även under de senaste åren med olika ägare. Försökt hjälpa till att hålla det igång, men nu som sagt, är det kört.

Ni ser Kaffestugans historia fram till 1939 nedan och under de senaste 20-30 åren har fiket växt ordentligt. Stor skillnad mot när vi började hänga där. Blomsteraffären bredvid togs i anspråk under ombyggnader. Andra våningen dock, är nog i rätt bra originaskick. Det är samma här som med Helmers, uteserveringarna är/var suveräna och Kaffestugans trädgårdsservering går inte av för hackor, med sin ”lekstuga”. 1939 ägdes caféet av ”Park Ture”, Ture Carlsson. Han hade för övrigt en filial, Park Café på Hamngatan i Bankhuset, byggt av Mälarprovinsens bank. Park Café drevs 1929 av fru Ruth Karlsson.

Annons i Mora Tidning 19 oktober 1921 inför öppnandet av Mora kaffestuga den 22 oktober. Många godsaker presenteras av Lydia Romson.

Anders Romson informerar om att byggnaden där Kaffestugan finns idag byggdes åren efter den stora branden år 1900 som bostad för Carl Romson som 1906 tog över H.L. Larssons handelsbod intill. Carls fru Lydia etablerade kafferörelsen 1921. I hörnrummet på nedre plan finns möbler kvar sedan starten 1921, tillverkade av Wallins Möbel i Blyberg. Stora rummet i övervåningen är också i stort bevarat i ursprungligt skick. I en uthuslänga som låg intill dagens trädgårdsservering fanns sedan gammalt Smittans Cafe´. Carl Romsons bror Anders Romson har ritat och byggt såväl Kaffestugans byggnad som lekstugan som ännu idag står kvar i trädgården.

Här några bilder på Kaffestugan i Mora, först beskrivningen i 1939 års företagsprensentation. Kaffestugan etablerades 1921 och inte 1924 som det står i utdrag ur en beskrivning.

Enligt telefonkatalog från 1929 var fru Elsa Gröndal innehavare av Kaffestugan, tel. 82.

Vi avslutar presentationen med några modernare bilder från Mora Kaffestuga,

Nu går vi vidare på Kyrkogatan och tillbaka i tiden. Vi börjar från söder.

Vi tar oss norrut på gatan och presenterar en firma som startade 1916, Hemgården som 1939 ägdes och drevs av Märtha Karlsson enligt boken om Moraföretag. Hemgårdens Kafé och Matsalar låg alldeles bredvid Johnssons Möblers fastighet, mer in på gården bredvid. (här är jag lite osäker, kanske får korrigeras). Om teorin håller är det Johnssons till vänster på bilden nedan.

Vi går vidare norrut och enligt 1939 års företagsbok låg Firma W. Lindquist, Hembageri & Kafé i ändan på en huslänga som låg bakom det två stora trähusen på Kyrkogatan, Mäxgården och Swengården. Ni ser längan på flygbilden. Lindquist startade sin konditorbana i Smiths bageri i Mora. Se nedan.

I ett hus granne med Templarlokalen (Apoteket idag ungefär) låg ett litet hus granne med det som blev Språngs färg. Huset som nästan stod ute i gatan.

Maria Smith drev bageri och caférörelse i huset sedan 1900, se skylten. Tidigare hade hon café i ett hus längre upp på gatan som brann ner 1900. Från 1924 hyrde maria ut bageriet och butiksdelen till Per Erik Svanström. 1927 renodlades verksamheten till bara bageri och blev traktens största och bröd levererades med tåg, buss och springpojkar på cykel.

Vi återvände en bit upp norrut på Kyrkogatan och träffar på ett företag som i företagsboken från 1939 heter J Johanssons kafe´och bageri.

I huset låg från början Mora Mjölkmagasin, en”saluhall” med mejerivaror och serveringsrum där kaffe och smörgåsar erbjöds. Makarna Mathilda och Johan Johansson tog över serveringen 1903, köper fastigheten och öppnar 1916 det bageri som i folkmun kallades Jockums. Även sonen Manne jobbar i bageriet och tar över efter faderns död 1935, får titeln bagarmästare. Änkan Johansson är en populär matmor och serveringen är särskilt uppskattad för sina begravningsmiddagar. Några rum för resande finns till uthyrning och för skolklasser på resa bäddas ibland sängar i matsalen.

Nu lämnar vi Kyrkogatan för den här gången och drar oss bort mot Badstugatan. Här stannar vi först till vid Bullas Café som låg i det stora trähuset, näst närmast kyrkogården utmed Badstugatan. Caféet var enligt uppgift igång vid sekelskiftet.

Det har även funnit ett Lunds Café. Det låg i det S.K. Lundska huset och drevs av Anna Lund. Hon drev även caféet vid Kråkbergs semestergård. Bild saknas än.

Vi har i alla fall fått in en annons från Moramässans katalog 1949. Det är Café Siljan bredvid kyrkan som annonserar. Det torde vara samma som Lunds Café.

I telefonkatalog från 1929 drevs Dala-Kafeét av Hanna Ohlsson med tfn 183.

I huset längre fram på gatan, en bit in på gården, låg Brogårds Konditori. Huset är kvar idag. Håkan Nilssons har sammanställt information om konditoriet:

Lite om Brogårds Konditori. Konditoriet drevs i det mindre av de två röda husen på Badstugatan. Det drevs av Frida Rylander f. Mörk under åren 1921-1923?Bageriet låg i källaren till det som idag är den gärdesgårdsinramade gården invid Andreasgården. Personerna på farstukvisten är fr. v. Maja Åslund, Maja Lind, Lisa Mörk, fotografen Oscar Persson från Evertsberg, Lina Mörk och Frida Rylander-Mörk. De två skyltarna finns kvar.

Ytterligare några bilder från Brogårds konditori och Café på Badstugatan.

Vi går över Badstubacksbron och tar vänster, där mittemot Tuvans kiosk låg en Mjölk- och matvaruaffär med innehavare Gerda Pettersson. Det var före plastförpackningarnas tid och folk kom bärandes på sina krukor för att köpa mjölk och grädde. hon hade även de vanligaste dagligvarorna såsom bröd och annat. Gerda hade en son, Moraprofilen Bertil Pettersson. Han hade Mora Handelsträdgård några stenkast norröver från hemmet utmed Brudtallsvägen.

När Gerda flyttade in till Tuvan 1955 (senare Konsums/Servus butik) öppnade Olga Blomkvist kafé i huset. Olgas kafé var populärt på 60-talet en period. Se bilden. Huset är kvar idag.

Här ska kompletteras med Tuvans kiosk och kafeteria. 1941 och 1969.

Vi tar oss ut till Kråkberg i närheten av badstranden, där låg Kråkbergs Semesterhem. Inget café eller konditori direkt, men viss gick det att sommartid får sig en fika där. Stället drevs av Anna Lund.

Ströms Konditori var nog number one bland caféerna. Känt för sitt goda bröd och kaffe. Låg vid dagens Bälter Svens Torg. Efter Ströms kom matstället Helt Enkelt och numera, 2014, hittar vi restaurang Linnéa där. På Ströms beställde man bröd vid entrén och det serverades sedan vid bordet. Åtminstone under en period. Kaffe tog man sig inne i fikalokalerna. Folk som skulle ta en finfika i Mora sökte ofta upp Ströms. Inresande från Orsa och Älvdalen t.ex. Även Morabor med lite högre krav tittade in där. Vi ungdomar lyxade till det ibland, en annars var det Helmers som gällde. Senare Kaffestugan.

Vi tar oss över bron tillbaka till centrum, neråt Fridhemsplan. En gång, troligen 60-talet låg det ett Cafe i ett av hyreshusen där, Teodors Konditori, Teodor Berglund, i gaveln mot Morkarlby skola. I lokalen låg Haglunds kappaffär under en period. De flyttade senare till dagens läge vid Fridhemsplan när Cederlunds Möbler lade ned verksamheten. Teodors hade en stamkund som kallades för ”Norsken”, i sin gröna speditionsoverall.

Pizzeria Primo låg i gamla Teodors länge, kom dit från bagerilokalen vid simhallen. Idag har vi Pizzeria Prima i lokalerna.

Vi håller oss kvar vid Fridhemsplan. 2016 etablerades i Tysks Urs lokaler Café Söder. De bytte ägare men blev tyvärr inte så långlivade. De blev kända för bra fika till överkomliga priser. Folk hittade väl tyvärr inte dit till det soliga läget. Några bilder: 1, Damen som startade 2, De som tog över, 3, Nils Tysk med sin uraffär som blev Café.

Innan vi drar oss åt Norethållet så tar vi en sväng till Morkarlby. Hedenskogs Café vid Vasagatan och gamla majstångsplatsen i Morkarlby. Majstången flyttades till nuvarande plats cirka 1910. Ada Hedenskog till vänster. Bostadsområdet Midsommardansen ligger där nu idag. Bild lånad av Marina Wallin.

Vi vänder oss nu bort mot Norethållet och passerar utmed Strandgatan platsen där Strand Café sedan länge huserat. Det låg caféer i huset bredvid Gustaf Wasa hotell. Sedan länge och med olika ägare. Det jag av naturliga skäl kommer ihåg bäst är Strandcaféet mitt emot Mattsons Järn, de hade flipperspel på 60-talet. Vi spelade Lets dance med Chris Montez och tog en slät kopp för 40 öre nånting. Sånt är livet med Anita Lindblom gick bra även den. Vi stannade ofta där på väg hem från S.t Mikaelskolan, även på rasterna, håltimmarna, åkte vi dit. En känd innehavare var fru Sara Heimer. Senare kom Singoalla och hennes mor och ”skötte om oss”.

Jag hade turen att stöta på Elisabet Mineur från Långlet. Hon hade diverse roliga bilder, bl.a. från Strand Café på Strandgatan, inifrån Caféet och från trädgårdsserveringen m.m. Innehavarinnan Maja Andersson är med på många bilder som är från ca 1935. Maja kom från Långlet.

Uppgifter har kommit in på att det låg ett Café på Strandgatan som hette O Wallins Café. Kanske i samma hus som hotell Gustav Wasa. Eva Nordins farfar levde på ”åvstjördur” (kanterna pop skorporna). Hans far Olof var bagare och snickare och åkte till Amerika 1913. Så Cafét fanns i början av 1900-talet. Se Brödpåsen. I telefonkatalog från 1929 står att läsa att Maja Andersson drev Strand Cafe´. Telefon 252. Cigarrer och cigaretter fanns till avsalu.

Det har dykt upp ett nytt ställe på Strandgatan, Sjöströms Matsalar & Café.

Enligt uppgift låg stället det på Strandgatan i närheten av Böhlmarks lager. Ett stort hus nära Vasastatyn. Forskning om platsen pågår. 2022-09-12/Owe. Har frågat Lars-Olov Sjöström.

Vi tar oss nu österut och kommer ut på Vasagatan. Där når vi Hakonhuset på höger sida och därefter ett hyreshus i tegel. Där på kortsidan låg en gång Rasta Café/Konditori. Elsie Hammarbäck drev caféet mellan åren 1964-1969. Rasta öppnades en gång av Cleasson, Helmers ägare, och det var en liten ”filial” till konditoriet på Kyrkogatan. Efter Rasta kom en djuraffär och numera frisersalong.

Vi får här komplettera cafélistan. I huset före Hakonhuset från centrum sett, där det idag, 2024 ligger en thairestaurang, låg det för ca 10-talet år sedan ett ställe som hette Café Citronen. Det var under en kortare period.

Vi är på väg åt Järnvägsstationen och Mora-Noret. Det dök upp ett till Café. Bergströms vid Älvgatan. Jag läser i Kalle Nyströms bok”…för rättvisa, frihet och bröd” att på det caféer skulle järnvägspersonalen skapa en fackklubb. Det var ”besvärligt” och man smög sig dit från olika håll. De blev få men senare hölls ett möte i Templarlokalen vid Kyrkogatan 1906 och då bildades en avdelning i Svenska Järnvägsmannaförbundet, avdelning 133. Bergströms var både café och rum för resande enligt bilderna.

Vi fortsätter Vasagatan fram och går in mot Mora Järnvägsstation. Där har kiosker och caféer funnits i olika former sedan järnvägen kom. Vi tar några bilder:

Vi ser på de första bilderna den s.k. Morastugan/Dalastugan som finns på många vykort. Den var tidigt på plats när järnvägen kom till Mora.

För övrigt så hade jag mitt första springschasjobb där. Körde ut tidningar till Moras affärer och kiosker. Före moppeåldern, så det blev att trampa flakcykel.

Här ser ni den gamla Pressbyråkiosken idag, Järnvägskioskens Pizzeria.

Hans Forsström från Mora har även han jobbat som springschas på Pressbyrån, på somrarna 1956-58. Han har tagit fram några bilder från Mora bygdearkiv. Sam Lawson var som vanligt på hugget och tog några bilder när legenden” Gerda Käll skulle gå i pension.

Nu får vi allt dra oss över Noretbron och besöka den fina delen av Mora. Mikael Norlin har hjälpt mig med caféer på den sidan älven. Här text och bilder av Mikael:

Vad jag finner har det funnit fyra kafér i Noret. Loos Kafé , ”Tägt Mor”,
Hanna Jonssons och Anders Hjelms.

Loos kafé startade i samband med att Mora Lasarett byggdes 1912
av Lisbeth ”Lisa” Loo 1878 -1954 hon blev änka 1926. Lisa hade även Rum för resande, rikstelefon 160 år 1929. Rörelsen övertogs av Ivar Eriksson 1899-1965  och hans hustru Agnes 1903-1974. Under Ivars tid bedrevs bagerirörelse med en anställd Gunnar Olsson från Färnäs. Man idkadekringresande brödförsäljning ( först på cykel sedan med liten skåpbil) och Ivar kallades ” Bull Ivar” i byarna. På flygfotot syns bakom bageriet de bikupor som gav honung till verksamheten. På fastigheten syns ett tvåvåningshus som användes för rum till resande. Kaffekorgar levererades till lasarettets personal och patienter. Ivar och Agnes bodde ovanpå kaffeet.
Verksamheten lades ned ca 1960.

Ungefär samtidigt som Lisa Loo öppnade började även ”Tägt Mor” och hennes
make Oscar Andersson café och bilstation. Mittemot Loos Café. I annons 1929 beskrivs stället som Nya bilstationen, med Tägt Oskar som innehavare.

Viss begravningsbyråverksamhet tycks ha förekommit. Konkurrensen blev för hård och efter en tid såldes fastigheten till Maja Olsson som enbart bedrev begravningsbyrå. Denna verksamhet övertogs senare av Kurt Lindblad.  Efter en tid flyttade verksamheten till annan plats i Noret och bedrivs idag av Kurts dotter. 

Ca 1905 startade Hanna Jonsson ett kafé i närheten av Norets
järnvägsstation. I källarvåningen hade hon ett bageri och till sin hjälp
hade hon en bagare vid namn Klang som sedemera blev måg hos Andes Hjelm .
Hanna avled i spanska sjukan. Andes Hjelm fortsatte verksamheten en tid
tills Hanna son Einar Jonsson övertog bageriverksamheten. Avvecklades 1957.
Jonssons limpor var välkända Kaffeet drevs under ett antal år av diverse
personer och lades ned i senare delen av 30-talet. Vi saknar bilder från Hannas kafé.

I 1939 år ”företagskatalog” noteras att Anders Hjelm även haft kafé, mjölk- och matvaruaffär på annan plats i Noret. I ”centrum” vid kooperativa, numera Claes Guld & Silver.

Vi närmar oss slutet av café och konditoriinventeringen för den här gången. Texten ska säkert korrigeras och fler ställen ska läggas till. Kanske ska vi försöka att ge oss i byarna.

En av de sista presentationerna blir Röda Stugan på Lisselbygatan, numera Vasagatan. Huset är välbekant i Mora och är riktigt gammalt, oklart verkar det, men från tiden mellan 1840 och 1890 sägs det. Detta får nog korrigeras. I början av 1900-talet hade Madame Skoglund kaffe- och matservering där. Café var det även när jag var ung på 60-70 talen och tidigare som ni ser på bild. Auktionsfirma har varit där m.m. I dagsläget ä det kontoriserat.

Vi har en del namn på caféer och konditorier som vi måste forska mer på, t.ex.

Här finns nu en lösning. Den här affärsrörelsen låg på Strandgatan i huset bredvid hotell Gustav Wasa. Tidgt 1900-tal. Låg först i det s.k. Siljeforska huset. Hilda Lampa Westmans Café och konditori. Syns till vänster på det här gamla vykortet. Berta Hallgrens ateljé till höger.

Thyra Sundströms Café är ett annat ”okänt” konditori.

Vi tar på listan med två fik i ”utkanten”. Vid Kox Café står Anders Julin, basist i många orkestrar i Ovansiljan, bl.a. Roxy och Borgerts.

Det vore oförlåtligt att glömma bort ett av de senaste mest populära ställena i Mora, Café Zorn som öppnade 2016. Det gamla stallet blev ett godisställe för besökare och Moraborna i stället för kreaturen. Café med i White guide Café sedan starten.

Stallet under ombyggnad, rejäl sådan.

Två pinfärska bilder på två nya moderna cafékejor i Mora, Waynes Coffee och Espresso House.

Ett Cafe´som inte får glömmas bort är Cafe´ Röda stugan på Vasagatan. I det lilla huset som är kvar idag har många verksamheter hållit till. Bl.a. hade T Sundström Cafe´ där 1929, telnr 346. Cafe´ har funnits mycket längre fram i tiden, 50-70-talen.

Sista bild blir en färgbild där Café Centrum ligger i Mora Tidnings hus. Sista bilden ska bli den som syns när man länkar till Facebook.

Tanken är nu att gå vidare med konditorier och caféer ute i byarna. En god början är på gång med Oxberg, Sollerön, Gesunda, Färnäs, Våmhus m.fl.

Tanken på en bok i ämnet börjar kännas intressant. En grund finns ju här.

Arbetet med boken har börjat. Spännande, håller på med Ryssa och Sollerön just nu, 2025-04-09.

Vid viss kontrolläsning märker jag en del fel och någon upprepning. De ska korrigera i samband att boken förhoppningsvis blir av.

Jag är uppväxt väldigt ”nära” turistverksamheten i Mora. Mor min Ebba var en riktig servicemänniska med turism och välkomnande som signum. På 50- och 60-talen hyrde vi ut privatrum till turister hela sommaren. Kanske även 70-talet. Ett eller två rum stod alltid till turistbyråns förfogande. De besökande slank in på turistbyrån, var den nu låg, på skolområdet vid Strandenområdet, vid Strandgatan, Hotell Gustav Wasa, eller någon annanstans. Besökarna frågade efter privatrum och det ringde hemma hos oss, frågan var om det fanns något hyresledigt? Ofta ropade mor min till mig, ”kan du cykla före?”. Då kunde man ju tjäna en slant och jag slog oftast till. Turisterna visades oftast av turistbyråfolket till Frälsningsarme’n vid Fridhemsgatan. Dit hade jag cyklat och kollade efter bilnumret jag fått. Sen fick dom haka på mig och min cykel upp till Hästvägen 9. Trevligt minne!

Ebba blev så ”tjenis” med folket på turistbyrån att hon fick jobb där flera somrar.

Turistbyrån var ju en rent kommunal verksamhet förr, innan Siljan Turism, Visit Dalarna m.m. Allt ordnades som sagt lokalt och uppfinningsrikedomen var stor, även om rumsförmedling och visning av sevärdheter dominerade. Eftersom mor min jobbade på byrån så åkte jag väl en del snålskjuts på de olika arrangemangen. En av höjdarna var att få följa med på de olika fäbodturerna som arrangerades under många år. Bäst var det att få åka med norrut mot Gutdalen och Hökberg. I Hökberg tog Mora-Nisse emot och berättade sina fängslande skidäventyr, främst i Vasaloppet eftersom vi stod ”vid spåret”. Han hade även en fin stuga där som bas för träningsturerna.

Turistbyrån hade som sagt många lokaliseringar, nere vid Hotell Gustav Wasa t.ex.

Ett annat minne jag har från turistbyråtiden är aftonkryssningarna med Gustaf Wasa. Mycket folk jämt. Mat, dans och musik. Ibland t.o.m några överförfriskade som fick vila av sig ruset i en liten ”arrest” nere i båten. Spännande att se för en liten grabb. Men oftast väldigt städat naturligtvis.

Ytterligare några bilder från gamla tider innan vi går in på modern tid. Turistvärdinnor anställdes varje sommar som skötte guidning, var med på olika arrangemang m.m. Turismverksamhetet byggde på stark kunskap om bygden och initiativförmåga när det gällde att få igång olika typer av arrangemang. Som jag nämnt så fanns ju ”dragplåster/ambassadörer” av klass. En var ju Mora Nisse.

• 

• 

Som sagt, vi lämnar gamla tider. Under senare år har Siljan Turism och Visit Dalarna tagit över verksamheten, byrån har legat vid kajen ett bra tag, sedan i Järnvägsstationen och numera i Centrum mittemot kulturhuset.

Nu läser vi helt plötsligt, för de flesta av oss, att byråerna ska läggas ner och ersättas av service points på olika platser i kommunerna. Den huvudsakliga informationen ska erbjudas digitalt.

Jag förstår mycket väl att mycket på ett effektivt sätt kan skötas digitalt. Bokningar av alla slag, biljettförsäljningar, ”på gång” i kommunerna – kalendarium m.m.

Men, jag tror att nya service points blir väldigt viktiga. Alternativet till service points tycker jag är en turistbyrå med begränsat öppethållande.

Jag ser en annan nyfikenhet och intresse hos de ”nya” turisterna. De nöjer sig inte med att bara besöka sevärdheter eller ägna sin tid åt handel. Många gör det än, men förändring är på gång. Man vill nu allt mer ha en aktiv semester och göra något. Tuffa eller lindriga ”äventyr”, men inte passivt tittande, lyssnande dagen i ända. Eller som sagt, knalla runt i affärer som ofta är desamma i landets större orter.

Därför anser jag att vi lokalt ska ha ett stort kunnande i vad som finns att göra i vårt Mora. Eftersom jag jobbar med friluftsportalen Mora Outdoor så tycker jag att det är ett viktigt område där vi måste vara på tå. Även andra kulturella, traditionella och lite ”avvikande” aktiviteter ska vi erbjuda. Vår kunskap måste vara djup och bred, där har vi konkurrenskraften, vi blir omtalade för att ge goda råd. Då är det personliga mötet av stor betydelse för diskussioner och fördjupningar. Det går inte att digitalisera öga mot öga.

Jag tycker det är en slags ny dimension, från att rekommendera sevärdheter, sälja biljetter lokala produkter till att ge avancerad rådgivning, kanske ofta i samband med personlig guidning eller i mindre grupper. Då måste vi kunna ställa upp både digitalt/telefon och personliga möten. Vi måste aktivt visa upp oss och erbjuda tjänster. Vi måste ha ett ”personligt Mora” och förmedla erbjudanden som bygger på kunskap inom historia, kultur och geografi. Inga låga krav, men intressant för framtida besökare. Vi ska skilja oss från mängden.

Jag kanske tar i nu, men går igång på att försöka få till stånd förändring som verkligen är något nytt. Vi ”hankar oss fram” på alltför många områden tycker jag. Det här blev som tänkt var, från nostalgi till något nytt.

Jag avslutar med en trevlig bild, Ulla, Nils och Marianne. Sista bilden syns tydligen först på Facebook.

Jag kommer ofta i kontakt med gamla byggnader och platser i Mora. I verkligheten och på gamla foton/vykort. Jag slås av hur många av dessa rivits eller förändrats utan större eftertanke eller ifrågasättande. Våra kulturmiljöer är en ändlig resurs som vi måste ta till vara i samhällsutvecklingen och vi måste värna om kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader.

   Vi har i Mora ett unikt byggnadsbestånd med gamla byar och medeltida timmerbyggnader. Vi har även byggnader av senare datum i byar och centralt som är värda att bevara för framtiden. Det görs i hög utsträckning av privata och av det allmänna, vilket givetvis är bra.

Men jag känner ändå att det numera är för lättvindigt att riva och i värsta fall ”asfaltera” igen den gamla platsen.

   Vi skapar idag tillsammans vår kulturmiljö. Vi tillför nya byggnader som en dag kommer minna Moras invånare om vår tid, våra ideal och värderingar. Byggnaderna i vår omgivning utgör en del av vårt gemensamma minne. De gamla byggnaderna berättar för oss att vi har våra rötter i en annan tid och detta behöver vi bli påminda om då och då. Vi får inte skapa minnesluckor för kommunens invånare.

   Vi behöver en framtida miljö med hög kvalitet, där de historiska årsringarna tagits tillvara. Risken är att utvecklingen leder till miljöer som består av en slumpmässig blandning av projekt formade utifrån olika exploatörers vinstintressen.

   Vår tids avtryck måste komplettera befintliga miljöer med respekt för kulturhistoriska, historiska, arkitektoniska och gröna värden och anpassas till platsens förutsättningar så att det gamla och det nya samspelar väl.

• 

• 

• 

Jag lägger ofta ut bilder på gamla byggnader och gamla miljöer på Facebook på sidan ”Du vet att du är från Mora när…” och där kommer ofta synpunkter på att de fina gamla husen, ofta trähus, inte bevarats. Naturligtvis har detta inte varit möjligt i de flesta fall, men kanske ändå oftare än vad man lyckats med.  

    Jag ser framför mig att vi måste vara mer varsamma framöver, ekonomin/budgetar kan inte kortsiktigt styra allt. Kulturmiljövården måste få kosta i ett trivsamt framtida samhälle. Kanske vissa objekt kan läggas i malpåse med minimalt underhåll för att när pengar finns rustas och brukas eller bara utgöra en besöksplats för moderna människor. Visa historien för framtidens människor. Kanske kan pengar ”trollas fram” på olika sätt. Det går om viljan finns.

• 

• 

• 

Kulturhistoriska platser har också en stor betydelse för våra efterkommande. Platser som haft stor betydelse tidigare, jag tänker på ett exempel, det gamla tingsstället/Länsmansgården/gästgiveriet/i Mora-Noret som en gång i det närmaste var Moras centrum. Därifrån gick den gamla flottbron över till Broåkern och resande tog ofta in för vila på gästgiveriet. Mycket finns skrivet om den platsen, bl.a. att de högre herrar som en gång kom till Mora och skulle närvara vid ett av tingen i häxprocessen på 1600-talet övernattade där. Allt kring det området bör vi lyft fram och informera om. En kulturskatt som fortsatt bör vara i offentlig ägo då den utgör ett oskattbart minne över gamla tider. 

Ibland kan jag få känslan att jag kan bedömas som bakåtsträvare, men jag känner precis tvärtom, tänker mest framåt och på våra efterkommande.

   Som sagt, bevara flera historiska årsringar som påminner om vad som varit och hur det har sett ut i vår bygd en gång.  Kommande generationer kommer att tacka oss.

Erfarenheterna staplas på varandra. Den senaste av det ovanligare slaget är ett sjukhusbesök på Sultan Qaboos Hospital i Salalah, Oman. Jag har varit helrisig sen vi kom hit för tre dagar sedan och i natt blev det knappt någon sömn. Luftrören helt ”täppta”. På rekommendation blev det taxi till stans offentliga sjukhus. Byggt av sultanen som nyss dött. Landets stora hjälte, Sultan Quaboos.

Taxikillen väntade på oss utanför i sin varma bil.

Det gick väldigt fort att bli omhändertagen. Blodtryck, puls m.m. redan vid första kontakten. EKG snabbt och sedan fick jag någon slags medicin att andas in.

Till röntgen för en bild därefter. Snabbt som ögat.

Beskeden blev bra och medicin skrevs ut. Visst prat om Coronavirus, men icke. Så bra service vi fick och snabbt. Vänliga människor till vår tjänst. Kanske inte det nyaste och finaste lokalerna och utrustningen, men effektivt.

Jag fick i alla fall gå igenom ett test och problemet är väl en superförkylning som man helst inte ska ha på sin semester. Jag får väl förhoppningsvis trösta mig med en Morvinst över Modo ikväll.

Tack Sultan Qaboos för vård på ditt sjukhus.

Jag läser ur boken Dalarna i ord och bild från 1910 del sex. Författare är Anders Olsson.

Under avsnittet äldre binäringar kommer han in på otillräckligheten av avkastningen från ortens gamla huvudnäringar. Den tvingade inte blott till utvandring utan förorsakade en uppblomstring av binäringar. Tillverkningen av hemslöjdsprodukter var och blev en allt viktigare binäring. Varje by hade sin ”specialitet”. I Garsås tillverkades laggkärl, i Nusnäs, Färnäs och Noret andra snickeriarbeten, i Bonäs och Våmhus hår- och korgarbeten samt såll, rissel, spannar och laggkärl, varjämte man i Bonäs även pålade hjulningar, i Gopshus och Oxberg tillverkades vävskedar och laggkärl. I Hemus, Selja, Långlet, Östnor Öna och Kråkberg slutligen tillverkades ur och mässingskammar. Av alla dessa binäringar nådde ingen större ryktbarhet än urtillverkningen.

Vävskedar var ju även en av de större binäringarna i Älvdalen och det smittade av sig söderut till Oxberg som sagt. Anledningen till denna lilla ”artikel” är att jag har en så fin bild på min farfars far, Håll Anders Andersson, när han tillsammans med kamrater var på försäljningsresa bl.a. till Motala där de lät fotografera sig 1868. Tidigare visade i ett inlägg, men tål en repris.

Imponerande att de tog sig för att gå in till en fotograf och ta en bild 1868.

Vävskedsanknytningen fortsatte i släkten. Huruvida Håll Anders fortsatte inom gebitet förtäljer inte historien. Men hans son, min farfar, Håll Oscar Andersson 1877 – 1937, startade tillsammans med Gut Carl Andersson tillverkning i Oxbergs gamla skola 1904. 1909 började Oscar uppföra en ny fabrikslokal utmed vägen till Sälen. 1915 startade Oscars son Albin, min farbror, en livsmedelsbutik i den gamla fabriken som flyttat och övertagits av Oskars kollega Gut Karl.

Farbror Albin med fru Mia jobbade på med lanthandeln och 1954 tog Albin över Mora Mekaniska Vävskedfabrik och fortsatte med tillverkning. Fabriken lades ner 1970 och lanthandeln nådde vägs ände 1978. Oxberg var en riktig vävskedsmetropol med många fabriker under en period. Det finns en kvar än idag med namnet GAV Glimåkra AB.

En förmiddag när jag skulle cyklade ner ”på stan” och passerade Strandgatan såg jag att ett nytt högt grönt stängsel satts upp vid järnvägen mot Lomsmyren och Älvdalsbanan. Vad ända in i …… tänkte jag.

Jag vill genast klara ut att vi naturligtvis har olika åsikter om ett sådant ingrepp. Vissa ser det knappt eller bryr sig, andra är som jag och tycker det väldigt mycket förstör vår pärla Saxviken. Framförallt delen väster om hållplats Morastrand. De öppna ytorna ner mot Saxviken ”blockeras” och infarten på E45:an förändras kraftigt, liksom från ”Folkhögskolehållet” och Zorns Gammelgård.

Jag har på kommunen delvis jobbat med planering och på slutet var jag med i arbete med en centrumutvecklingsplan. Ett av huvudtemana var att i högre grad orientera oss mot vattnet, Saxviken. Det skulle vara många fina ”siktstråk” ner mot vattnet, glittrande vattenyta, båtar, stränder och holmar. Moras finaste plats som många kommuner är fulla av avund för. Besökare och ortsbor skulle få än mer fördel av det fina läget på Mora centrum vid vattnet.

Nu kommer detta staket, man kan nästan se det som att området är inhägnat, tillträde förbjudet. Många liknar det med ett fängelseområde, eller åtminstone förbjudet område. Jag citerar riksdagsman Peter Helander, ”höga nätstaket som förvandlar det vackra Mora till ett interneringsläger”.

Som många vet så går det inte många tåg mot Lomsmyren eller till Blyberg och på denna sträcka håller de väldigt låg fart. Här har mig veterligen inte hänt olyckor.

Även från strandenområdet/kajen blir vyn förstörd, för båtar och turister som gillar att flanera nere på gångstråken. Attraktionen Dalahästen blir skymd.

Jag kan inte låta bli att citera Karl Erik Forslund som 1919, 100 år sedan, skrev följande i sin skriftserie ”Från källorna till havet”. ”Man måste förundra sig över hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora kunde liksom de flesta andra orter vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat det senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte och kantad av två järnvägar.”

I dagens läge försedd med inhägnad!

Nu får vi hoppas att kommunen i förhandling med Trafikverket, som satt upp stängslet, kan komma överens om en förändring till det mycket bättre. Bäst är naturligtvis om stängslet togs bort på stora delar av området.

Jag skrev tidigare ett inlägg på FB-sidan Du vet att du är från Mora när.. och de allra flesta var väldigt missnöjda med Trafikverkets uppsättning, t.o.m. utan att informera eller söka bygglov, vilket troligen behövs.

Det finns så många fäbodar i Älvdalen. Det är bara att ta fram kartan och titta. Vilka ska vi besöka idag? Har man som jag en viss böjelse för fäbodar med dess historia, skönhet och tysthet så finns det som sagt många att välja bland.

Vi har besökt Gerda Werf, Uls Järda, i Loka tidigare och köpt hennes bok om Lokas fäbodar under 500 år, där finns många besökstips. Sen råkade jag läsa om de s.k. Ihjälgårdarna vid Lokagnupen, en ättestupa där de ”slungade” ut gamla och sjuka för att de skulle rensas ut. Bok av Lars Levander från 1934, ”Fattigt folk och tiggare”. En skröna, men ändå. Måste kolla om jag kunde hitta platsen. Vi bestämde oss för Lokagnupen, Furubodarna och Risberg. Tur med vädret hade vi, eller rättare sagt, vi valde en fin dag.

På väg mot Lokagnupen passerade vi Gerdas hem och såg henne ute på en stavpromenad vid huset, vi stannade och växlade några ord. Bara en kort stund sa jag, jovisst, en kort stund hos henne finns inte, hon har så mycket att visa och berätta.

Alltid värdefullt att prata med personer i Gerdas ”klass”.

Vi åkte vidare uppöver och orienterade oss mot Lokagnupen. Även om vi inte exakt hittar ”ättestupet” så måste det allt bli några bilder. En bra bit över 500 m.ö.h. där uppe. Tiden fanns inte i dagsturen att exakt hitta stupet, men kanske var det ändå rätt plats vi såg på lite håll.

Det är som sagt en fin plats det här, relativt när Älvdalen och visst kunde man få några vyer med kameran och zoomobjektivets hjälp.

Här ytterligare några vyer, Klitten var i alla fall solbelyst.

• 

• 

• 

• 

Kul att ha besökt Lokagnupen. Nu väntade den för oss okända fäboden Furubodaran alldeles i närheten.

Från fäbodinventeringen 1663-64. Forebodhar, 1 Fäbodhställe hvilket Anders Nilsson och Niels Olofsson Samt Olof Mattzon i Locka brucka.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det finns så många fina gamla bilder i Gerdas bok och vi måste visa några fler här. För en amatör är det inte lätt att para ihop de gamla husen med de nya man ser. Mycket förändras ju också. Här i alla fall bilder från Gerdas bok.

• 

• 

• 

• 

• 

Nästa anhalt, Risberg. Utdrag ur 1663-64 års fäbodinventering:

Rijsbärgh 1 fääbodhställe hvilkedt Anders Larsson i Locka, Rijs Matts ibidem, Trot Lars Hansson, Klitt Anders Larsson ibidem. Anders Nielsson ibidem, och Anders Nilsson 1 ibidem bruck.

Risberg ligger ju högt, närmare 600 m.ö.h. men vyerna är inte så ”storstilade”. Öppet västerut där man ser bergen men inget ner mot bygden. Men en stor, fin och öppen fäbod är det indelad i två husklasar. Först några bilder från den sydligare delen.

• 

• 

• 

• 

Vi vandrade vidare till den norra delen av fäboden.

• 

• 

• 

• 

Några byggander ”stack ut” lite extra där på vallen. Det var de s.k. Kolmarkshusen, flyttade från långfäboden Kolmark när Älvdalens skjutfält anlades på 60-talet. En gång hörde Kolmark till Åsen. Fyra byggnader flyttades, bl.a. ett eldhus och det s.k. Frans-fjoset som blev samlingslokal i Risberg. Även de andra husen är gemensamma och är öppna för alla.

• 

• 

• 

• 

Här några bilder från Gerdas fäbodbok där Kolmarkshusen flyttats och byggs upp i Risberg. Gerdas bok rekommenderas verkligen, 200 sidor med historia och många, många bilder.

• 

• 

• 

• 

Det är mycket att se i en gammal fäbod, det gäller att inte stressa. Känslan måste infinna sig att här gick folk och djur för inte allt för länge sedan och hade ett annat liv än vad vi har idag. Både bättre och sämre på samma gång kanske. Beror allt på vad man ska jämföra för saker. Här några detaljer som snappades upp pågår fäbodpromenad.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi lade märke till ett fint ”allmänt” dass i fäboden. Välskött och skyltat från fäbodgatan.

• 

• 

På hemvägen skulle vi inspektera det gamla Porfyrbrottet. Vi tror vi såg det, men är inte säkra.

• 

• 

Vi avslutar Risberg med några bilder ur Gerdas fina dokumentation. Tänk vilket fint arbete hon har gjort för framtiden.

• 

• 

• 

• 

Vi avslutar med ett foto från Lokagnupen ner mot kyrkbyn, vi känner oss så nöjda efter en dag i några Älvdalsfäbodar.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson

Christina och jag fick möjligheten att följa med flottningsbåten Laxen på en sista tur före vinterns ankring ute vid Sanda båthamn i Mora Noret. Finvädret var beställt av Gösta Frost, det infann sig om än lite blåsigt.

Jag tänkte berätta lite om S/S Laxen och visa några bilder från den fina turen ut från Saxviken mot Sollerön och Nusnäs.

Historik om båten från 1899 S/S Laxen.

Föreningen Flottningsbåtar i Siljan har en egen hemsida där vi plockar information om båten.

Laxen var i tjänst fram till flottningens nedläggning år 1970. Tre av flottningföreningens ångare såldes till en privatperson och Laxen såldes vidare till Leksand. Genom en bytesaffär kunde Laxen en tid senare köpas tillbaka till Gysinge. Ny ägare blev Nordiska museet.

Hösten 2009 fick styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum vetskap om att stiftelsen Dalälvarnas flottningsmuseum i Gysinge hade för avsikt att lägga ner sitt museum och avveckla sin verksamhet. Nordiska museet ägde samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum. Styrelsen i Siljansfors Skogsmuseum anmälde till Nordiska Museet intresse för att överta samtliga utställningsföremål och flytta dem till skogsmuseet i Siljansfors. Det skulle bli en bra komplettering med flottning till skogsmuseet. I december 2009 fick Siljansfors Skogsmuseum besked om att Nordiska Museet beslutat att överlåta samtliga utställningsföremål vid Dalälvarnas flottningsmuseum till Siljansfors Skogsmuseum. Överlåtelsen skedde den 1 mars 2010. Premiärturen på Saxviken ägde rum 2011.

Båtar

Förutom alla föremål i utställningen var det också några båtar med i överlåtelsen. S/S Laxen, och fyra mindre gamla flottningsbåtar nämligen  varpbåtarna Sven, Majken och John alla utrustade med tändkulemotorer och Dioden som är radiostyrd och försedd med dieselmotor.

Siljansfors Skogsmuseum sökte och fick medel beviljade  från olika fonder på tillsammans ca: 1,7 miljoner kronor till byggande av en ny utställningshall i Siljansfors och att frakta hem föremål och båtar från Gysinge.

Ångvarpbåten Laxen användes för att varpa timmer på Hedesundafjärden. Att varpa timmer innebär att man spelar in en stor mängd timmer vilken hålls ihop av en lång timmerbom. Timret som spelades in kallades timmerflot och kunde innehålla över 100 000 timmerstockar. För att spela in timret var Laxen försedd med ett ångdrivet spel som hade c:a 2 000 m Wire. Laxens ångmaskin och propeller är inte dimensionerade för att kunna bogsera utan det är ångspelet som står för kraften då flotet skall dras.

Laxens panna och maskin är original från 1899 vilket gör att Laxen tillhör en liten men exklusiv skara svenska ångfartyg. Fartyget är mycket väl bevarat och all maskinell utrustning finns kvar på plats i fartyget.
Fartygets ångpanna och maskin renoverades 2002. Pannan var före renoveringen pga dåliga tuber underkänd.

Vi lämnade som sagt Saxviken och gick ut mot storsiljan förbi Sandholmen. Mycket vatten och ingen risk för grundstötning.

• 

• 

Styrman Forsström tog oss mot Sollerön i motvinden och vi vek sedan av förbi Rattholmen åt Nusnäshållet.

En båt sköter sig inte själv, den behöver ordentligt med underhåll och omvårdnad. I Mora finns ett gäng som fixar detta på ett ypperligt sätt. Onsdagskvällar ställer man upp nere vid kajplatsen i Saxviken. Någon nämnde ordet ”gubbdagis”. Inte snällt sagt. Här några bilder några i Hamburgare intages gänget som följde med på den här höstturen.

• 

• 

• 

• 

Inte nog med att vi fick följa, det bjöds även på goda hamburgare m.m.

Vi fick även se utrymmena under däck, sovplatser och annat, ”kockens” utrymme m.m.

• 

• 

• 

Vi måste åter till maskinrummet där den fina ångmaskinen avger ett behagligt ljud. Efter eldandet som började dagen före var trycket på rätt nivå och det underhölls under färden. Här några bilder från maskinrummet och ”förste maskinist” Lars Aronsson.

• 

• 

• 

• 

Det blåste som sagt rätt svalt ute på däck, men visst är det fina, lite annorlunda vyer ute från sjön.

• 

• 

• 

• 

Vi närmade oss Sanda båthamn där vi skulle lägga till. Kapten och övriga besättningsmän visade oss hur man angör en brygga, båten är ändå ca 16 m lång och ett antal ton tung.

• 

•