MoraOwe

Jag råkade börja bläddra och läsa lite i Karl Erik Forsslunds skrift från 1921 ”Med Dalälven från källorna till havet” Österdalälven, Mora, bok V. Jag ska visa bilder från Utmeland i bystugan den 14 februari och bläddrade lite för att se vad som sades om Utmeland och Yvraden m.m.

Jag hittade även Forslunds beskrivning av Morastrand. Intressant att se hans syn och berättelse vad han såg för snart 100 år sedan. Han beskriver bl.a. industrier, sågverk Kyrkogatan (köpingens pulsåder) och de många frikyrkorna som växt upp.

Mycket intressant att följa hans beskrivning av centrala Mora och jämföra med dagens samhälle. Men det som slog mig mest var hans ”visionära ”syn på Saxviken och området däromkring.

”Man förundra sig över, hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora liksom de flesta andra vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat den senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte kantad av två järnvägar.”

Forslund beskriver Mora och dess läge även på ett annat sätt.

”Visst är samhällets läge annars fint och präktigt, antingen man ser det från norra älvstranden eller från Utmeland, över Saxviken, från Noret eller Östnors backe (Kristineberg) ovanför bangården: vatten nästan runtomkring, frodiga dungar och holmar, en vid solöppen bygd och långt bort den mäktiga bergmuren, krönt av sina kraftiga välvda murtorn alltifrån Jesundaberget i söder till Orsabergen i norr – och visst verkar samhället stort och livfullt när man med älven kommer uppifrån skogarna. Köping sedan 1907, den första på älvens strand och den enda i öster Dalarna, (dess huvudstad, med 176 gårdar därav 20 i Lisselby) – ett myndigt barn av älven eller riktigast  av hans förening med och utflöde i Siljan; han är dess far och dess mor.”

Detta var delar av en beskrivning av Forslund på sin färd utmed Österdalälven för snart 100 år sedan.

Det jag vill ta lite fasta på är det Forslund säger om Saxviken och möjligheten till en levande ram. Visst har mycket gjorts genom åren, naturligtvis. Men ändå, jag tycker de riktigt stora greppen inte är tagna. Det finns planer som ser bra ut, bl.a. bostäder norr om Tingsnäsvägen. Men området består av mycket mer och jag tycker det vore en väldig dålig lösning att bygga bostäder runt hela Saxviken som jag tycker det antyds ibland. Det allmänna, turisterna och friluftslivet måste finna en levande fin miljö kring sjön. Vilken kommun som helst skulle ge överbud på en sådan plats med vatten nära sitt centrum.  Här finns plats för anläggande av parker, lekparker, gångstråk, utökning av badet, scener, serveringar – you name it.

Förresten, en annan visionär och stadsplanerare, Anders Zorn,  hade fina förslag när det gällde Moras stadsplanering. Har ni sett hans förslag till park borta vid tingsnäs:

Zorn förde fram de mjuka argumenten i planeringen i motsats till Bälter Sven, hans ”motståndare”.  I det långa perspektivet är livsmiljön viktigare än effektiviteten. En orts framtid är i all synnerhet beroende av dess utseende och trevnad den skänker, hävdade Anders Zorn. Han pratade om den upplevande människan. Hans planeringsprogram var för människor i möten, på krokiga gator, vindlande parkvägar och bryggor runt hela viken. Ett program för människor tillsammans – på idrottsplatsen, restaurangen och teatern. Han var något för sin tid kan man säga.

Det var några tankar kring stadsplanering så här mitt i den snörika vintern. Hoppas Zorns tankar får styra vår framtida planering och att det snart börja hända stora saker. Han såg redan på sin tid vikten av skönhet, umgänge och trevnad. Han var ju berest och förutsåg att Mora skulle bli en turistort och att vi måste ha det med oss i planeringen av Mora.

En sådan fin dag som idag, soligt, blå himmel och lite kallt. Läge för ett besök i Norra Garberg. Inte skidor den här gången utan en promenad i skoterspår upp till Klacken och brandtornet på 606 m.ö.h. Det var -16 i Eldris. I Garberg ca 5-6 när jag knallade iväg.

Vägen upp

Inte särskilt lång tur det här, ca 1,5 km. I och för sig ett par lite branta partier, men inga problem i det fina hårda skoterspåret. Start i närheten vid IFK Moras stuga. Som ni ser på bilden skidåkare till vänster och skotrar till höger. Vi håller alltså höger. Några skapliga motlut som sagt, men fint.

Efter cirka 35 minuter är jag framme vid tornet. Lagom takt inkl. fotografering. Tornet skymtar mellan det vita snötyngda träden.

Väl uppe blir det fika i tornet som vanligt och en koll på utsikten genom luckorna som man öppnar. Tornet firade 100 år nyligen, 2016. Bilden till vänster åt Orsahållet, grustaget i Grönsberg syns. Den andra bilden mer åt Morahållet med Hemulbergsmasten till vänster.

Jag tog en lite annorlunda väg ner, åtminstone till att börja med och mot slutet in i fäboden. Först följde jag MoraNisserundan och på den kommer  man ner på den s.k. Klackmyren. En utförslöpa som heter duga. Jag åkte den i ”aktiv” ålder, skulle inte komma på tanken idag. På myren finns snömätare. Runt metern numera.  Några bilder från nerfarten.

Väl nere i fäboden var det nästan vårkänsla, takdropp och solen värmde. Fullt liv på fåglarna. Vid en gård är man särskilt mån om fåglarna och mycket fågelmat finns uppdukad.

Väl nere i det sköna vädret blev det en promenad för att njuta av omgivningen. Inga dåliga lägen på husen där uppe.

En fin tur det här som man verkligen kan rekommendera. Jag funderar starkt på att ordna en vandringstur här uppe till tornet. Det finns planer även på en längre vandringstur i skoterspår. En härlig upplevelse om ni inte provat. Vanligt i alperna med vintervandring. Jag återkommer på http://www.moraoutdoor.se när planeringen kommit längre. Fint väder är nästan en förutsättning. Det verkar vara en vinter i år med mycket av den varan, inklusive snö.

Vi har som jag ser det de bästa förutsättningar att utveckla friluftslivet i vårt område. För vår egen skull, men främst för att locka till oss besökare. Konkurrensen om turisterna ökar och deras krav på utbud/kvalitet stiger. Det rörliga friluftslivet och upplevelser är mer aktuellt än någonsin och förmodligen står vi bara på första trappsteget.

När jag pratar med folk om det här så säger många, ”men här i våra trakter finns väl allt. Vi har ju Hemus och Vasaloppsspåret t.ex.”  Visst är det så, jämfört med många andra svenska kommuner ligger vi bra till, men jag tycker vi ska satsa mycket mer och utmana våra konkurenter.

Enligt min mening så drivs inte dessa frågor med ett samlat grepp i kommunen. Här bör kommun, näringsliv, köpstad, föreningar, andra organisationer och privata slå sig samman. Det bör tas fram en plan för utveckling inom området, likväl som det finns planer för mycket annat.

Arenaidrotten och lagsporter får största fokus och prioritet. Det pratas om multihall m.m. med prislappar på hundratals miljoner. Naturligtvis behövs lagidrotten och arenor, men infrastruktursatsningar inom det friluftslivet hör vi inte mycket om. Jag återkommer med några förslag på områden. En annan kanske mer provocerande aspekt är att arenaidrott mer är ett ”skådespel” med många vältränade idrottsmän på arenan. Men majoriteten är passiva åskådare på läktarna. Visst behövs det spänning och action och många unga dras med och tränar för att nå eliten.

När det gäller friluftslivet är det ofta en livslång aktivitet med många positiva effekter. Som sagt, allt behövs, men större satsningar inom friluftslivet ser jag som nödvändiga.

Vad är då det rörliga friluftslivet och vad behövs? Några exempel följer som tillresande tittar efter för att uppleva en aktiv semester med upplevelser. Många exempel finns på kommunens webbplats Mora Outdoor och därifrån kan man gå vidare i utvecklingen, förbättra befintligt och komma med helt nya aktiviteter.

Vandring

Längre sammanhållna vandringsleder, väl märkta med informationstavlor utefter leden. Bra digitala och andra kartor måste finnas. Vi har Vasaloppsleden men den bör få sällskap med fler ”exklusiva” leder.

Det bör hända något under vandringen och t.ex. turer mellan och till fäbodar på de gamla klövjestigarna är populära på fler håll. Här är vi rätt unika i Siljansområdet. Leksand är ett bra exempel där man satsat på fäbodvandringar. Ett stort EU-projekt.

Många vandrare väljer bergstoppar som ”slutmål” på turen för utsiktens och vyernas skull. Vi har många berg i trakterna och vissa har märkta leder/stigar, men långt ifrån alla.

 

 

 

Cykel

Motionsformen cykel växer lavinartat. Allt från trivsamma familjeturer till utmanande downhillåkning. Mora är med i Biking Dalarna med några cykelleder och de utnyttjas väl. Utmaningen här är att för ”normalturisten” märka ut enklare lätta leder, t.ex Orsasjön runt och ut mot Sollerön och vända. Det går att följa befintliga leder, men märkningen måste klart förbättras och lederna ska dras bort från de mest trafikerade avsnitten. Rätt stora pengar, men det gynnar både cykelpendlaren och turisten.

 

Vasaloppsarenan är kanon för MTB, men mer krävs, både avancerad stigåkning/trail och även turer på grusvägar. Jag har uppfattningen att grusvägarnas dragningskraft underskattas av oss. Besökare från Europa är fascinerade av vår tillgång till alla tillgängliga grusvägar. Här kan markeras leder till fäbodar och andra ”sevärdheter”.

Mountainbike har utvecklats snabbt och det finns allt fler varianter på banor. Vi ska vara med även där men tyngdpunkten bör nog vara den mer traditionella varianten, typ Vasalpoppsleden.

Fäbodar

Som jag nämnde är vi unika med våra fina fäbodar. Ofta i fina lägen och med exklusiva gamla byggnader. Vi bör göra mer reklam för dessa och även lyfta fram de gamla stigar som ofta förbinder dem eller med den by de tillhör.  Berättelserna om och vistelsen i   dessa våra gamla livsmiljöer är väldigt spännande och uppskattat av många.

Paddling

En friluftsaktivitet på stark frammarsch är paddling i olika former. Friluftsfrämjandet är oftast huvudman här. Fler ”leder” och förslag på turer skulle kanske locka fler paddlare till kommunen.

Skridsko

Möjlighet att åka långfärdsskridsko/skridsko har utvecklats bra de senaste åren. Banor plogas på Saxviken och på Orsasjön. Ett välkommet tillskott är de skidspår som går intill banorna. Fler plogade banor kan göras, mer service, serveringar ibland. Mycket efterfrågat.

 

Naturreservat

Vi har 28 naturreservat i kommunen. Allt från rätt små, t.ex. Vinäsgraven till ett jättestort som Norra Mora Vildmark. En skatt med en potential som ingen kan ta ifrån oss. Här kan leder skapas och utvecklas. Guidade turer kan anordnas. Två bilder visas här från Norra Mora vildmark, promenad upp till Moras näst högst berg, Munkhäden, 784 m.ö.h. och de milsvida myrområdena med möjlighet till gudomlig skidåkning på vårvintern. Där finns även väl märkta skoterleder.

Skidor

När det gäller längdskidåkning liksom utförsåkning är vi väl försedda och har även överkomligt avstånd till fjällen. Visst kan allt bli bättre, lite fler spår med mer ”gammaldags” åkning i småkuperad terräng. Men det finns fina byspår att utnyttja, t.ex. Vika, Färnäs, Bergkarlås m.fl.

Vintervandring

Ett område är eftersatt i våra trakter, vintervandring. Det är ett betydligt vanligare fenomen i andra områden i Europa, främst i alperna. Det kan vara med eller utan snöskor. Men bekvämast och mest lättillgängligt är utan snöskor. Ett par skoterkörda spår på 5-10 kom i Hemus/Mora skidstadion skulle räcka långt för vintervandraren. Vi har vi ju en uppsjö av skoterspår i ”alla” riktningar. Reklam för fina vandringsturer på dem skulle sitta fint, gärna med guidning även här. Löpning på skoterleder är förresten en härlig upplevelse. Skoteråkaren och vandraren bör kunna samsas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev mycket det här. Jag har inte haft någon ambition att vara heltäckande inom friluftsområdet. Budskapet är som ni vid det har laget förstått att jag tycker att Mora med omnejd verkligen har goda förutsättningar för friluftsliv. Hur viktigt som helst att se det, kanske extra viktigt i dessa tider, då vi ser att ett av våra starka områden, handeln, inte går mot en direkt positiv utveckling. Kanske friluftslivet kan stärka många områden inom handeln och framför allt skapa småföretagande med guidning, transporter, service och liknande.

Avslutningsvis vill jag åter betona att arenaidrott och lagidrott inte ska ställas mot friluftsliv. Men investeringar inom det sistnämnda området måste ökas.

Förresten, gå in på http://www.moraoutdoor.se om ni inte gjort det tidigare, där finns en meny med ”rätter” som bör passa många frilufts/motionsentusiaster.

Tack för den här gången/Owe

Bild från toppen av Munkhäden åt nordväst. Kommungränsen upphuggen. Till höger Mora och Norra Mora Vildmark. Till vänster Älvdalen och Trängslets skjutfält.

Den 7 maj i år var jag ute på skidorna uppe vid Kräckelbäcken och hade tänkt mig att på skaren åka upp på Moras näst högsta berg, Munkhäden, 784 m.ö.h. Jag fick ge upp, jag var ensam och ville inte riskera något. Skaren bar allt sämre och de smala plastskidorna var inte ”värda” mycket. För övrigt heter Moras högsta berg Knausås och ligga ca 5 km nordväst ut, 787 m.ö.h. Här några bilder från försöket den 7 maj:

Skam den som ger sig, igår 15 november fick jag med mig kompisen Rolf och det bar iväg norrut rätt tidigt på förmiddagen. Det är ändå cirka 7 mil att åka. Vi passerade Älvdalen och Jöllenbron. Det brukar bli en bild från den bron vid turerna uppöver.

Man åker vägen upp mot Svartbergs och Balzers fäbodar strax efter Jöllenbron. Det var inte mycket snö, men vi mötte ett ymnigt snöfall på vägen upp. Någon km före avfarten till Balzer tar man höger och åker till vägs ände. Vi parkerade och startade vandringen mot delmålet Amberrajs. Start vid 645 m.ö.h.

På vägen passerade vi Romboleden som slutar i Trondheim. Väl markerad.

Stig finns och framgår tydligt efter fyrhjulingarna. En kopp kaffe i kojan vid Amberrajs efter ca 2,5 km.

 

Solen kom fram och det blev ett behagligt väder och stigningarna mot Munkhädens topp började. Fina stigningar. Ingen risk att gå vilse. Bara följa den uthuggna gränsen mellan kommunerna. Den lilla Munktjärnen fick vi gå runt. Vi passerade fin gammelskog och urgamla fina tallar och granar. Här det finaste gamla trädet.

Några bilder från vandringen upp upp mot slutet. En bild ser ut som ett älghuvud, gamla grenar beväxta med den fridlysta varglaven. Som sagt inte möjligt att komma fel. Urhuggning och skyltar hela vägen. Sista bilden här är en tillbakablick.

 

Väl uppe på högsta var det hygglig utsikt, mest mot nordväst Vi kollade höjden på GPS:n och det stämde, så när som på en meter. Nöjda gick vi ner mot skogstrakten igen, det blåste lite väl mycket för att fika på toppen.

Det skymmer snabbt den här årstiden och vi gick mot en fin solnedgång. Det började kännas lite i benen. Men det är alltid närmare att gå tillbaka, känns det som, och medlut gjorde det än lättare.

Vi passerade Vargfljot igen, men vargspår tror jag inte vi såg. Det var nog rävar vi såg spåren efter. En ripa, korpar, några småfåglar och ev. en uggla såg vi. Sista biten ner mot bilen var fin mot solen. Efter totalt fem timmar blev det hemfärd. En härlig dag till ända.

Mörkret kom och det blev Älvdalen by night.

Häromdagen hade jag det stora nöjet att besöka Elsa Eriksson i Östnor. Hon är 97 år och kommer ihåg mycket från förr. Hon växte upp i Morkarlby vid Spanskvägen, flyttade till Östnor i nittonårsåldern. Mamma var Anna Spansk och pappa Karl Ek. Jag berättar med bilders hjälp lite av det vi pratade om. Bilder säger så mycket. Hemmet byggdes 1917 och huset står kvar än i backen på vänster sida från Mora centrum sett. Elsa berättar att hon lekte i skogen vid dagens Morkarlby skola. Det sammanträffar med min uppväxt. Vi tillbringade många dagar där som små. Men hon var alltså där ca 30 år tidigare. Våra barndomshem ligger ca 300 m från varandra. Därför är det lite extra roligt att prata med henne.

Elsa idag i Östnor.

Elsa berättar om många händelser från förr, bl.a. att hennes morfar Anders Spansk med familj bodde nere på ”Stranden”, ungefär i trakten av dagens kulturhus. Det brann i centrala Mora år 1900 på Valborgsmässoafton och många blev hemlösa, bland annat Sveas morfar med familj.

De byggde därför nytt uppe i Morkarlby ganska nära Morkarlby gamla skola, Spanskgården, där det länge var åkeri. Idag hyreshus. Nere vid Stranden fick morfar med familj serva forkörarna som drog genom Mora på väg norrut. De låg i köket och skulle ha ”service”. Mycket städning efter dessa övernattningar, köksgolvet var täckt med hö.

Här en bild från Spanskgården vid f.d. Skeriolsvägen, numera Morkarlbyvägen. Här står Elsa med syskon uppklädda på väg till kyrkan. Far och mor lite i bakgrunden. Året är 1928. Vi ser Mora Tidnings hus på Kyrkogatan i bakgrunden. Elsa tittar lite blygt fram bakom en syster. Storasyster Greta står till höge,  vi kommer tillbaka till henne på en andra bilder.

Ett klassfoto från gamla småskolan i Morkarlby 1927. Idag Morkarlby bystuga. Elsa sitter ganska långt framme till höger med flätor och rutigt. Hon ska med sitt goda minne försöka identifiera klasskompisarna.

Ytterligare en fin bild som jag fick låna. Pappa Karl med broder efter jakt framför hemmet vid Spanskbacken. Rävskinn var hårdvaluta och Karl var en duktig jägare. Elsa berättar att han sålde skinn till Eliassons Skor och till jul kunde de ibland få nya skor, byte mot rävskinn.

Ännu en bild från hemmet i Morkarlby ca 1933. Familjen fint uppställda med den ståtlige hästen Olle i mitten. Från vänster Elsa, Selma, Maja, pappa Ek Karl, Keste, Gunnar och mamma Spansk Anna. Man skymtar bondgårdar ner mot Morkarlby.

Elsa hade många syskon och Greta fick ställa upp som fotomodell för framtagande av vykort. Sonid Elwendal var fotograf och korten här är tagna nere vid Vasamonumentet. Moras största turistattraktion en gång. Greta till vänster på första och till höger på andra kortet. De övriga flickorna med viss reservation, Elsa Johansson och Anna Spansk

 

Vi avslutar med en bild på Elsas mamma i unga år och tackar så väldigt mycket för samtalet och tackar även sonen Bo som ställt upp och ordnat träffen.

En liten iakttagelse. Det blev nya soffor och bord på Kyrkogatan till sommaren i år och det blev jättebra. Då blev några soffor över och de har vad jag sett placerats bl.a. vid Fridhemsplan och nere vid Kajenpromenaden, från Strand Kök och Bar mot Saxnäsområdet. Fram mot den stora gräsplanen.

Tänk vad trevligt och inbjudande det kan bli bara med några parksoffor. Nu kanske det inte är läge för soffor, men till våren. Jag önskar att det nere vid kajen bort mot Wasastugan och utmed gångvägen mot Saxnäs kunde komma ut fler soffor och gärna bord.  En liten åtgärd med stor effekt. Det finns så många fina varianter, fasta i marken.

Det var iakttagelsen, bra kan alltid bli bättre.

Ett litet minne som dök upp. Vår far var noga med bokföring och skrev kassabok, intäkter och kostnader. Jag hittade en kassabok från 1955/56. Blev påmind om en julklapp jag aldrig glömmer. Brorsan och jag fick en bilnyckel och gick ner i garaget och tittade i skuffen. Där låg det, det som vi så starkt önskat. Ett fint Stiga ishockeyspel, Tumba.

Jag blev så glad att jag blev yr och nästan svimmade minns jag, sju år gammal. Här är kassaboksanteckningen, 18 kr gick det på. I dagens penningvärde ca 260 kr. Billigt kan tyckas. Kollat omvandlingstabell.

Plan..
Kanske inte så mycket att blogga om. Tycker  ändå man kan bjuda på minnen, särskilt starka. Det blir allt fler av dem som dyker upp. Hockeyintresset var stort redan då. Följde med gubbarna in mellan benen. Jag bytte farsa flera gånger, barn gick in gratis i målsmans sällskap. När jag växte på mig blev det ofta att klättra upp på taken på uthusen vid gamla hockeyplan. Det gick bra att stå där och titta, eller att hoppa in.

Heja Mora IK!

Jag läste med sorg att en f.d. arbetskamrat Ove Karlsson nyligen avlidit efter en rätt lång tids sjukdom. Vi jobbade inte så nära alltid men till och från hade vi mycket med varandra att göra. Ove jobbade på bygdearkivet i kulturhuset. Jag satt förresten efter pensioneringen ofta i hans f.d. rum och skannade in negativ som fotograf Ernst Karlsson tagit. Jag kände Oves närvaro i rummet då jag såg alla böcker och publikationer m.m. som fanns i där. Ove var musiker, cellist och kompositör, mest känd för sin tid i gruppen ”Arbete och fritid”.

På bygdearkivet var insatserna många och olika, men ett område var att efterforska fakta kring gamla Moraprofiler och olika historiska händelser. Han tog fram skrifter om olika personligheter i Mora. Oves bortgång gjorde att jag tog fram ett av häftena och det blev det om allkonstnären Anders Otter från Morkarlby. (finns förresten att köpa på kulturhuset)

Innan jag går över till Otter vill jag bara beskriva Ove som en man med hjärtat på rätta stället. Ove såg vikten av att dokumentera och se till att gamla bilder m.m. togs tillvara för framtiden. Engagerad i arkivfrågor i hård ”motvind”. Han var en rättvisans man och var nog en nagel i ögat för vissa ibland. Finurlig och klok är andra egenskaper. Musikalisk naturligtvis.

Ove Karlsson

Anders Otter

Nu över till den andra profilen Anders Otter från Morkarlby, 1877-1942. Jag tar lite fakta och bilder ur häftet som Ove sammanställt. Anders föddes i Morkarlby, hans far, smeden, träffade Kånå Margit Persdotter, de fick Anders och en syster och bodde på en gård i Morkarlby. Den finns kvar än i nedre ändan av Ottersvägen. Anders gick   den första kursen, 1907-1908, på Mora folkhögskola. Det var bara två av de 40 eleverna som var äldre än 30-årige Anders. Självaste Zorn var teckningslärare. Anders hade många strängar på sin lyra, verkligen. Han var spelman, hornblåsare, sångare, målare/tecknare, författare, poet, sagoberättare, fotograf sist men inte minst en passionerad ringare i Mora Klockstapel. Anders var väldigt självkritisk och många av hans verk, dikter m.m. höll han för sig själv. För övrigt var han inte den som strävade efter scener och uppträdanden.

 

Anders Otter                                      Teckning av Anders

Kamrat med Karl Lärka 

Anders var god kamrat med Karl Lärka och de båda hade inte alltid så lätt att på den tiden ägna sig åt det som det tyckte var väsentligt i livet. Här delar av en berättelse av Lärka när han besökt Otter i Morkarlby.

Karl Lärka kom från kolskogen från Selja och passerade Otters i Morkarlby. När han kom fram stöter han på Anders far som såg förgrymmad ut, svor på sitt vis, och tuggar och sväljer vid det värsta. Det ligger i luften vilken uppståndelse det ska bli. Anders dyker upp efter proviantering på Stranden. Han var laddad för att ta sig till Hemulsjö för att se när Morkarlbybönderna ska ta ner de sista stortallarna. Han var angelägen att få dem på plåten medan de ännu står upp.

”Ja, ni håller på ni, tills fan tar både er och er fotografering!” röt Otters Jerk. Lärka skriver att han har hela situationen klar för sig. Ett uppträde av den art som man själv är så van vid var gång då det är saker man till varje pris måste, så långt man kan, försöka gör sitt bäst av och samtidigt skulle man göra sin skyldighet mot gården och dem som där är. Man får slita lika mycket mellan båda delarna.

Anders far Erik. Kanske över Hemulån?

Anders och Karl gick ut i ladugården, där Anders hade sin ateljé´och sina grejor. Han beklagade sig att han varit tvungen att låna pengar för att kunna skaffa sig filmrullar och proviant. ”Gubben villa att jag ska vara kvar här och måla färdigt källaren innan kölden tar av oss allihopa.” Dom hade det inte lätt, Anders och Karl. Karl säger:  ”Djävligt roligt det här! Att det är någon mer som får pröva på sådant här. Verkligen! Här finns det någonting större än – detta vanliga nytta och snusförnuft. Någon som för sina intressen vågar offra något av det nödvändigaste och oumbärligaste och vågar förarga dem han har omkring sig för att följa sina bättre känslor. Jag riktigt vill gratulera Otters Anders att han förmått sig till att slå sig in på en sådan väg, att börja låna sig fram, det är också en lång och välsignad väg att gå.”

Lärka hade gärna följt Anders upp till Hemulsjö men fick avstå. Han skrev, ”det ena du vill och det andra du Måste”. Men han framkallade i alla fall filmrullarna åt

.

Anders hade länge varit ringare i Mora klockstapel. Det låg honom varmt om hjärtat att hålla den traditionen vid liv. Vid en begravning i juli 1942 ville Anders ringa i storklockan. Det ville sig inte bättre än att han slant och blev klämd så illa i benet att han dog dagen efter. Notis i Helsingborgs dagblad:

Dog efter slag av kyrkklocka, egendomlig död för ringare i Mora kyrka

En egenartad olyckshändelse inträffade i tisdags i Mora, där målaren Anders Otter i Morkarlby under ringning i Mora klockstapel i samband med en jordfästning råkade slinta och falla ned under stapelns storklocka där han blev hängande i en bjälke. När klockan som var igång, svängde tillbaka, träffade den Otters högra underben med stor kraft och krossade det mot stapelns vägg. En annan ringare lyckades rycka ner Otter innan klockan åter hann träffa honom. Han forslades till Mora lasarett, där han på onsdagen avled av sina skador. Otter var 65 år och ogift. Han var en av Siljanstraktens mest kända spelmän.

Mora Tidning skrev att Otter var en gammal och van ringare och man har svårt att förstå att han icke till det yttersta uttömt sina krafter och gripits av svindel, innan han trädde tillbaka för att få avlösning. Otter var inte längre ung och det må någon gång sägas, att ringningen i Mora klockstapel är en idrottslig prestation som övergår åtskilliga av dem som nu för tiden få överflödande pressreklam. Hur som helst blev Otters sista ringning symbolisk; det var en trofast, i åtskilliga hänseenden märklig bygdens son, som av den mäktiga storklockan slogs till döds, sedan dess malmtunga med hans sista krafter sjungit över Mora. Anders Otter var minst av allt en man som trängde sig fram, men som ringare ville han ha sin plats vid storklockan. Att svänga dess tunga malmkropp var för hans glödande traditionskärlek något av en gudstjänst.

Klocka i Mora Klockstapel               Anders Otter 40 år 1917

Ett människoöde, tankar och annat värt att påminnas om.

 

 

Igår blev det en lite annorlunda lördagseftermiddag. Vi hade sett en annons att de hade öppet i Dyverdalen, en matservering mitt ute i vildaste skogen norr om Älvdalen. Där serveras bl.a. Dalarnas, ja kanske Sveriges godaste revbensspjäll, Spare Ribs.

När vi ändå var så nära Ulvsjö så bestämde vi oss för att åka dit och vara med på helgmålsringningen som äger rum varje lördag kl. 18.00. I alla fall sommartid. Till vinterns kyla gör man paus för att vara rädd om den fina klockan från 1931 då klockstapeln och kyrkogården invigdes. Jag hade hört om ringningen över nejden däruppe och ville gärna vara med en gång.

Vi drog iväg tidig eftermiddag norrut i det fina höstvädret.

Älvdalens passerades utan besök på Morins Konditori för en gångs skull. Vidare upp mot Dyverdalen ca 2,5 mil norrut utmed vägen till Ulvsjö och Lillhärdal. Grusväg sista kilometrarna fram till Patricias och Bullens fina och trivsamma skogsrestaurang.

Vi åt de goda spjällen med kaffe efteråt. Vi lämnade för vidare färd norrut.

Jag brukar åka skidor uppe vid Kölkojan och ute på myrarna där, bl.a. upp till Andljusvarden. Det fick bli några höstbilder där.

Bilden ovan visar den fina entrén till Ulvjsö. Ulvsjön ligger i höstfärger och snön väntas snart. Plogpinnarna är uppsatta.

Vi var framme i Ulvsjö i god tid före 18.00 och vi körde runt lite i den lilla orten med 4 invånare numera. Vi tog även en promenad i närheten av kapellet

 

Det blev en fin bild ner mot Pers som det heter, ta vägen ner till höger vid kapellet om ni ska på besök.

Så dags för klockringningen. Vi träffade bl.a. ”urinvånaren” Ulla-Britt Lindberg utanför klockstapeln. Hon är ringerska numera. Mycket finns att säga om denna härliga dam, men jag nöjer mig här med att säga att coolare finns knappast.

Bild på Klockstapeln och Ulla-Britt i ringartagen.

Det mörknade och de 8 åhörarna spreds åt olika håll. Vi rullade hem de 9 milen till Mora efter en annorlunda och fin eftermiddag, Christina och jag. Tack till Patricia, Bullen och naturligtvis Ulla-Britt m.fl i Ulvsjö.

Här kan ni höra klockornas klang över vidderna i ödemarken.

Jag blev så glad när jag läste om att man i Mora ska ta vara på mat som ”blir över”, kort datum m.m. Maten ska delas ut till behövande. Det var Willys. Fler kommer efter, var så säker.

Här på kryssningsbåten gör man sina iakttagelser. Många tar mat som om de aldrig sett mat förr. Tyvär lämnas en stor del efter måltiden. All inklusive stavas det väl. Jag har betalat och gör hur jag vill. Bryr mig inte.

Å andra sidan ser jag magar och kroppar som knappt kan röra på sig. I Albanien såg vi delvis prov på motsatsen.

En liten morgonfundering för att avreagera mig lite. Vi har det bra. Nu besök i Dubrovnik.