MoraOwe

Ingen rolig rubrik, men jag skriver det för att det är så. Många sorger har jag haft, men när så här hemska saker kommer in i ens liv så blir det för mycket. Många stora sorger har jag varit med om, men denna är speciell. Ett definitivt cancerbesked klarar jag inte av, men måste. Många har fått det, men inte jag.

Jag har så mycket mer att ge och göra att det får inte sluta för fort, det här livet. Jag är hur frisk och stark som helst i övrigt. Lite hjärtproblem och annat tjafs, men cancer i tjocktarmen är för mycket. Overkligt än, fast jag vetat det någon vecka. Har blivit dagvill och tappat kontrollen. Jag ska ge en kort info om vad som hänt. Kanske jag ”avlastar” mig lite på det sättet.

Jag begärde i december tid hos vårdcentralen då jag tyckte det blev onödigt spring på nätterna på toa. Jag fick tid på vårdcentralen den 15 december och prover togs. Jag hade fått medicin som många i min ålder för att hjälpa till att lösa problemet. OK, det blev blodprov m.m. Jag hade lägre blodvärde än vanligt. Jag har alltid legat i de nedre regionerna för vad som anses vara bra. Nu låg jag klart under gränsen och det lägsta jag någonsin haft. Även om det inte var direkt katastrof så var det alltför lågt. Läkaren konstaterade fakta och jag skulle komma åter om ca en vecka och ta nytt prov.Jag hörde inget mer då. Men någon dag senare fick jag besked att jag skulle lämna avföringsprov. Sagt och gjort. Jag avvaktade men blev otålig och gick in på min journal på 1177 och tittade och såg utlåtandet att jag med stor sannolikhet hade ändtarms- eller tjocktarmscanser. Den 29 januari 2023. En chock för mig, att få läsa det utan att någon berättade det för mig. Allt föll ihop. Livet kändes fly, jag blir gärna negativ i dessa situationer. Den 31 januari ringde doktorn mig och sade att man hittat magsårsbakterie i avföringen. Jag blev glad och hoppades för allt i livet att jag ”bara” hade magsår. Skulle byta cancern mot vad som helst.

Det bestämdes att jag skulle på koloskopi, den 15 februari. Två månader sedan mitt låga blodvärde konstaterades?! Då kom den riktiga chocken. Owe, du har cancer!! Läkaren beklagade och sade att jag skulle bli kontaktad för röntgen och träff med kirurgen. Det var operation som gällde.

Dom ringde på morgonen den 16/2 och sade att dom hade en tid för röntgen, återbudstid sades det. Jag fick även ett besked att jag skulle få träffa kirurgen som skulle operera mig. Det skulle ske den 20/2 kl.11.00. Jag skriver detta den 19/2 och gissa om jag har ångest och är nervös. Tur jag fått insomningstabletter. Hjälper lite i alla fall.

Det blev kontraströntgen och en massa blodprov.

Så i morgon åker Christina och jag upp och får domen. Jag ser allt i svart. Hoppas det ljusnar …

Vi åkte upp i god tid till kirurgmottagningen den 20 februari. Otroligt gruvsamt. Var nästan svimfärdig när vi skulle gå in. En sköterska tog hand om oss och kirurgen kom in därefter. Det bästa av allt var att han sa att tumören ej spridit sig. Helt fantastiskt skönt. Den var stor och skulle ev tas ut med titthålsoperation eller traditionellt. Skitsamma bara den kommer bort snabbt tänkte jag, val av kirurgi avgjordes av tillgänglig kirurg. Det skulle bli op. på tisdag den 27/2. Ev torsdag 24, men inte troligt. Det var ett aber, kanske skulle jag ta cytostatika före för att få ner storleken. Då försenas operationen. Hoppas inte. Vi pratades vid och besked kommer i morgon onsdag hur det blir. I morgon ska jag även få blodtransfusion för att bättra på blodvärdet. Behövs, hade HB 112 för en vecka sedan. Jag är fortfarande otroligt orolig för att det ska sprida sig. Må dom få bort eländet i tid.

Tiden går sakta under en sådan här väntan. Men vad göra?? Återkommer i morgon onsdag troligen.

Jag fick besked att jag skulle få järntransfusion den 22 februari. Blodvärdet och ferretin halten måste höjas. Det blev ett besök på vårdcentralen våning 4 för droppåfyllning.

Jag satt i god tid i väntrummet och måste säga att på alla platser jag besökt på lasarettet i samband med ”tumörhelvetet” så har det varit lugnt och stillsamt. Förvånande lite folk, besökare och personal. Men dom är väl på andra avdelningar. Hon var skicklig att sätta dropp järnspecialisten. Jag fick sitta ca 20-25 min innan påsen var tom. Det var tydligt inte blod som jag trodde, utan ferretin/järn. Efter en kvart kom en till kund och satt sig bredvid. Han pratade om att han låg på gränsen till anemi (blodbrist). Han hade HB 125. Jag nämnde inget om mina imponerande HB 112. (vad göra han där tänkte jag). Men allt i den här branschen är ju individuellt.

Jag läser mina värden på HB och Ferritin som man kan plocka ur på 1177, min journal. Man ser tydligt att den 15/12 2022 hade något hänt. Då var jag upp och tog ett PSA-prov (prostata). Sen har det tagit så väldigt lång tid innan problemet hittades. Det skulle blivit full fart med prover direkt dagen efter så hade jag varit opererad för länge sedan. Sådant grämer mig. Man läser på och när HB och Ferritin sjunker så drastiskt på en ”frisk” person så ligger anser eller allvarliga tarmproblem nära till. Att överhuvudtaget prata om kost är då löjligt. Mina värden var de lägsta under mitt liv, och jag har tagit en del prover. Till det ska läggas den trötthet jag känt de senaste månaderna. Jag har även läst nu att medelåldern för män att få tjocktarmscancer är 74 år. Mitt i prick!

Men ska inte vara bitter, jo det ska man när ens liv ligger i vågskålen. Jag fick tips om att göra en Patientanmälan. Det hjälper inte mig, men kanske någon i framtiden. Dåliga exempel är även de utvecklande om de hanteras på ett bra sätt i framtiden.

Det var länge oklart när jag skulle opereras. I Mora såg man helst att jag bytte min ICD (säkerhetsdosa vid ev. kammarflimmer). I Falu sa hjärtspecialisten Magnus Forsgren att det var OK att vänta med dosbytet ca 1,5 månader. Batteriet började ta slut. Mina initiativ och telefonsamtal under dagen tror jag låg till grund för att min tumör ska opereras bort den 2 mars 2023. Alla vill naturligtvis väl och tänker på säkerheten. Men när Magnus lämnade ett klart klartecken så ändrade man sig i Mora. Det var en jobbig dag från morgon till kväll. Säkert 7-8 samtal och div mail. Magnus som varit ”min” specialist under minst 10 år ringde upp mig på fredag kväll och förklarade sin bild. Det kan man kalla läkare lite utanför ramarna, en stor portion empati och stöd när jag vandrat mellan ”specialiststolarna” och om man ska vara elak, mellan stuprören. Jag menar inte alls att övriga läkare och inblandade gjorde något fel utan jobbade utifrån sina kunskaper med säkerhet som riktmärke.

Inom parentes så var det finväder igår och Christina och jag tog en liten skidtur mellan Åmåsäng och Vinäs båthamn. Det var otroligt jobbigt. Bra spår, inga backar och ändå så drygt. Skrämmande för mig som inte skulle märkt något i friskt tillstånd. Det har gått fort på slutet med orken och annat. Det är klart med så lågt blodvärde under mer än 2 månader säter sina spår. Men så illa? Jag blev knäckt igen. Därför har jag kämpat för att så snabbt som möjligt få bort den här rätt stora tumören. På onsdag den 1 mars läggs jag in för operation den 2 mars. Må allt gå väl både före, under och efter operationen. Jag är så nervös, inget annat i huvudet. Bra att få bryta av med lite skid VM någon timme. Snart dags för Team Sprint. Guld för Sverige blev det.

I morgon onsdag den 1 mars åker jag upp till lasarettet och läggs in, 10.00. 07.30 på torsdag ska tumören bort. Det är klart jag tror det ska gå bra, men är väldigt förskräckt än. Fattar inte vad som händer. Föreställer mig både det ena och det andra i tyngre stunder. Har hursomhelst fått en ny tid för att byta ICD i Falun, den 11 april. Direkt efter påsk.

Förresten, bläddrade i 1177 vårdguiden på nätet och råkade se en överskrift: ”Säkraste tecknet på cancer i tjocktarmen är lågt blodvärde och trötthet.” Annars har jag inte läst något om denna cancerform, mår bara illa av det. Mycket märkligt att inte en rutinerad läkare agerade snabbare än han gjorde. Det blir en patientanmälan. Har t.o.m. blivit rådd till det av sjukhuspersonal. Inte för min, men för andras skull. 82 dagar från upptäckt av de dåliga värdena till operation.

Nu är vi framme vid den 25 april när jag fortsätter mitt skrivande. Jag återkommer till sjukhusvistelsen. Först vill jag tala om att ICD:n är bytt i Falun och allt gick bra.

Åter till operationsdagen. Mycket gruvsamt men ändå. Det är bara att ”överlåta” sig till dem som har vana och vet vad de gör. Det tog ca 3-4 timmar att med titthålsoperation få bort tumören på ca 3 dm. Två kirurger jobbade på bra, en äldre rutinerad dam och en yngre duktig kille. Jag fick mycket ont efteråt och det fungerade inte som man tänkt sig. Tarmarna fungerade helt enkelt inte. Magen kom inte igång. Jag mådde skitdåligt och magen blev som en ballong. Dom blev tvungna att göra en operation till och kolla hur det såg ut. Det fanns en del ”skumma” saker på röntgen. Nytt ingrepp den 5 mars och jag hamnade på uppvak på IVA. Kändes som en gammal källare. Jag var ordentligt borta i knoppen. Samma dag som Vasaloppet för övrigt. Brydde mig inte alls.

Jag hade ju eget rum och det var helt enkelt tvunget. De kommande dagarna fortsatte att vara en mara. Hemskt illamående och ont och ingen morfin fick jag längre. Det hindrade magen att komma igång. 5-6 slangar med dropp, kateter , dränering m.m. underlättade inte dagarna. Ingen mat naturligtvis. Bara 1,5 av de två sista dagarna för hemgång.

Jag kan och vill inte beskriva det helvete jag hade med perioden när magen stod helt stilla tills den satt en djävla fart. Spydde, sprang på toa stup i kvarten, ett par gånger i timmen på natten. Med dropp och andra slangar. Till slut fick jag en toa på rummet. Det får räcka med detaljer där. Finns en mängd i mitt huvud. Så risig har jag aldrig varit, tiden stod still och jag räknade sekunder på nätterna. Ringde på hjälp som ofta inte fanns att tillgå. Tröst enbart, men bara det naturligtvis. Jag orkade inget, inte TV-tittande, mobiltittande, mailskrivande, radio – nej, ingenting orkade jag.

Räddningen var Christina som dagligen kom på besök, förutom en dag då jag inte orkade se någon. Även brorsan Ulf och dotter Lisa gjorde flera besök och lättade upp det hela. Peppning på messenger av andra. En trevlig och nyttig man var Kjell. Sjukgymnasten som såg till att jag kom upp ur sängen och kunde gå lite i korridoren. Det behövdes för att kroppen skulle komma igång. Under de sista dagarna fick jag följa honom upp till 9:e våningen och ta några bilder. Hans ”domäner” med gympasal m.m.

Näst sista dagen fick jag lämna mitt enkelrum, sal 10 med ett litet fönster in i ett par husväggar. Men ändå, enkelrum.

Jag kom in på en 4-sal. Jag satt mestadels ute vid cafeterian och tittade på bilar och folk. Natten var ingen höjdare där om jag uttrycker mig lindrigt. Men jag hade på känn att jag skulle få åka hem dagen därpå.

Jag var överlycklig när jag på em 15.30 den 15/3 blev hämtad av Christina. Jag grät i bilen hem. Blommor på bordet m.m. blev för mycket. Overkligt just då.

Det här var en snabb genomgång av min ”skärseld”. I journalen stod de att de räknade med att jag skulle få åka hem efter två dagar. Det blev inte riktigt så. Vad som tillstötte vet jag faktiskt inte riktigt, men sänkan steg snabbt och tydligen var infektionsrisken stor. Jag minns att dom nästan sprang med mig i sängen upp på röntgen. Viss panik spred sig.

Hursomhelst måste jag sluta skrivandet idag 24/4 idag, kan kompletteras framöver, med att berömma personalen på avd 44 och främst avd 42 där jag var längst. Ofattbart vilket bra jobb de gör. Mitt uppe i all cancer och annan ”skit” är dom hjältar med gott humör och bästa tillmötesgåendet. Något litet undantag kanske jag upplevde, men det vägs klart upp av alla de andra. Som ovan vid sjukhusvistelse blev jag helt enkelt mycket imponerad av det jobb de gör, hög som låg. För hierarki finns det alt på ett sjukhus. Inte så lite heller. Svenska modellen.

Jag får stanna här i berättelsen som säkert kommer att kompletteras. Jag ska till veckan, 15 juni, upp och ta prover och se om HB-värdet stigit mer.

Förresten, idag, 13 juni ringde jag och frågade om min patientanmälan. Svar skulle komma inom en månad. Mora vårdcentral hade fått två påminnelser enligt damen på Region Dalarna. Inget svar. Vi får se vad dom säger. Ingen panik.

Skriver det här egentligen för min egen skull. Vill dokumentera saker och ting. Det här är ett bra sätt. Inte mycket för andra att läsa, men kan hänvisa till detta om någon frågar.

Mora 13 juni 2023.

Våra badplatser

I slutet av 1950-talet stod sammarbadandet högt i kurs. Vi cyklade till flera bad vid finväder, även i sämre väder. Favoriten för mig och mina kompisar var allt Åmåsängsbadet. Det blev även turer till Kråkberg, älven vid Tuvan och älven på Seljasidan. Som sagt, Åmåsäng var bäst. Där lärde jag mig simma. Bror min Ulf var med i simskolan och jag satt bredvid, en bit ifrån och gjorde samma övningar. Snyltade på kursen. Det startade med ”torrsim”.

När vi blev lite äldre så var vår specialplats längst norrut på badet, på andra sidan ett litet vattendrag. Där fick vi ”vara i fred” på våra filtar. Fika var medtaget då dagarna blev långa. Jag minns inget riktigt solskydd. Vi hade väl någon Niveaburk, men det gjorde solandet än värre. Fläsket stektes. Vi stannade även ofta till vid Lundkvists affär uppe vid stora vägen ungefär där Åmåsängsvägen svängde ner till badet. Där försåg vi oss med läsk och klass, kanske någon bulle och annat godis. Förresten så gick det att handla glass vid badet periodvis.

Anna Öhman

Att jag överhuvudtaget skriver av mig dom här minnena beror på att huset där Anna Öhman bodde i utmed Åmåsängsvägen rivs nu i dagarna i början av juni 2023.

Jag har tagit många bilder på Annas hus, här är en från en kvällspromenad 2022.

Anna var en speciell dam, det tyckte i alla fall vi smågrabbar. Hon var född 1906 och var alltså inte särskilt gammal i slutet av 50-talet. Men som sagt, lite extra var hon allt. Vi stannade som sagt ofta till där och pratade med henne. Det var ett nöje. Hon hade sina idéer, bl.a. skulle vi alltid gå fram till dyngstacken som låg där nära vägen och dra in dynglukten i näsan. Då skulle vi minsann hålla oss friska och inte drabbas av förkylningar och annat. Anna dog 1979 73 år gammal. Uppgifter jag fått av kompisen Bengt-Erik Lindgren som bodde där ute i Yvraden, nästan granne med Anna. Bengt-Erik flyttade som femåring med sin familj in i ett nybyggt hus där 1961. Hans farfar bodde i granngården och levde då. Farfars hus var Bengt-Eriks fars födelsehem.

Som sagt, det Öhmanska huset är nu rivet. Jag fick tips om rivningen av Stefan Blomberg och begav mig dit för att ta några bilder. Dom hade hunnit rätt långt så jag var lite sen. Men ok, några bilder blev det.

En sak undrar jag och Stefan. Vad användes övervåning till? Inga fönster och ingen trapp upp inifrån i alla fall. Man måste tagit sig in från utsidan. Det var en dörr ovanför entrén. Ytterligare några bilder:

Det får bli ytterligare några bilder från rivningshuset.

Jag fick några fler bilder av Stefan igår, 9 juni 2023. Grävskopan hade snart gjort slut på det gamla huset. Tro när det byggdes? Vi avslutar berättelsen om Anna med en sista rivningsbild.

Förresten, först en nostalgiburk som Anna förbrukat. Från apoteket Örnen i Mora.

Vi började prata om bad och går vidare på det temat. Favoritbadet Åmåsäng. Där har jag varit många timmar i mitt liv. Vi åker förresten ner dit flera gånger varje sommar även numera. Ofta för ett kvällsdopp under varma dagar. Promenader styr även dit då och då. Vi startar även skidturer/promenader under vårvintern från badplatsen och vi åker/går mot Tvärholmen och Vinäs m.m.

Jag hittade en bild daterad 1974 där en Renault 4L (Laban) drar ner mot badet. Öhmnas hos till höger och Lundkvist affär i bakgrunden. Jag hade en dylik bil, men tror inte detta är vi som glider ner till badet. Oklart var bilden kommer ifrån. Ingen badtur i alla fall med tanke på snön.

Som sagt, ungdomens Åmåsäng med simskola, saft, bullar, kallsupar, brända kroppar och lek. Jag kommer särskilt ihåg den lilla kuren där simdynor och annat förvarades för simskolan. Lyckats hitta en bild.

Vi tar några fler badbilder. Simskolan var som sagt populär och på en bild tror jag självaste badmästare Böhlmark från badhuset är med. Han hade vi ibland lite otalt med nere på badhuset och 12 m bassängen.

En sak som var väldigt populär var rutschkanan när den där upp. Upp och ner i timtal. Den avslutade sitt liv i Gopshus vid badet som ställdes i ordning vid Gopalåns utlopp i älven, i viken där. Pengar från Trängslets regleringsfond.

Ja det blev lite Anna Öhman och Åmåsängsminnen det här. Det kan mycket väl tänkas att jag kompletterar med bilder och minnen. Det finns mycket. En sak jag inte kan utelämna är en Moraprofil, Åmåsängs Erik, Gädd Erik. Han har många namn, den kär och kände Erik. Han var känd som fiskare och även för att han gärna satt nere vid badet och njöt av utsikten. I den ingick nog även damer i baddräkt. Erik var ofta ner på Kaffestugan och tog en tår. Tror han delade med sig av sin konst där. Tecknade/målade en del.

Ofta kom han cyklandes förbi oss på Hästvägen 9 och frågade mor Ebba om det skulle vara någon gädda. Han hade ett paket med inlindade gäddor på pakethållaren om jag minns rätt. Svaret blev alltid ja. Kanske han fick jordgubbar eller annat i betalning?

Tack för denna gång. Troligen kommer fler Åmåsängsminnen och bilder fram.

Den 2 mars genomgick jag en stor operation som följdes av en till ”justering” den 5 mars. Det blev en komplicerad historia med sjukhusvistelse i dryga 2 veckor. Tiden gick och vårsolen kom och jag längtade ut. Sedan gammalt brukar det bli några turer uppöver till Norra Mora Vildmark. I trakterna av Ulvsjö, Kräckelbäcken, Andjusvarden, Munkhäden m.m.

Jag trodde inte det kunde bli av i år, men se det blev det. Vädret skulle bli bra den 21 april och det bar av. Christina och jag packade för en heldag på snön däruppe. Första stoppet blev efter Rot, ganska nära Jöllenbron, vid Rotälven.

Nästa stopp blev just vid Jöllenbron. Jag kan inte åka förbi utan en bild.

Vi tog sikte på kölkojan och det hade redan blivit 7 grader varmt. Vi fick hålla oss på skoterleden mot Andljlusvarden. Visst höll skaren, men leden var bättre.

Vi åker lugnt och fint på våra turskidor. Vi siktar in oss på lilla Gäddjärnen, nära en bäck. Den platsen har vi haft som fikaplats och utgångspunkt för vidare skidåkning i området. Utan packning.

Det tog en stund att ta sig till fikaplatsen och mycket riktigt blev det lite kaffe. Vi blev sedan tvungna att åka utmed Andljusvardsleden och se om vi såg svanarna i lilla Gäddtjärnen. Det har hållit till där i många, många år enligt de som vet. Vi har då sett dom i minst 15 år. I år var det bara en svan i vattnet. Det sägs att om en part dör så lever den andra vidare ensam. Men det förekommer även separationer mellan svanar. Men i huvudsak är de väldigt trogna både partner och plats.

Vi åker vidare någon km tills vi kom till skylten där man konstaterar att man kommer från ett naturreservat till ett annat. Från Norra Mora Vildmark till Våmhuskölen för att senare beträda reservatet Andljusvarden.

Ytterligare några bilder från vår kortare tur till svanen och skylten.

Vi börjat bli nöjda, en selfie först, så vi kommer ihåg vilka vi var. Sedan åter till bron och en kopp innan hemfärd.

Hel nöjda med dagen var vi, kanske särskilt jag som så nyligen länge var sängbunden och i uselt skick. Åter till bilen, ca 2 km i den lösa snön. Nöjda och lite trötta.

Det såg ut att bli bra väder. Vi ville ut en sväng mellan allt VM i skidskytte m.m. på TV:n. En promenad i skoterspåret från Bonäsfäboden Rädbjörka till Våmhusfäboden Fyriberg kunde sitta fint. Fika i ryggsäcken att inta vid den utmärkta, i dubbel bemärkelse, rastplatsen som ligger mitt i Fyriberg intill Siljansleden.

Det är ingen lång promenad, men hyggliga motlut för att komma upp till utsikten. Fyriberg ligger utmed Siljansleden, närmaste ”granne västerut är Näsbergs fäbodar och österut, nordost kanske, är Fryksås. Alla tre fäbodarna med utmärkta utsikter över Orsasjön och Siljan i fjärran.

Jag åkte turskidor upp dit förra vårvintern. Går perfekt för er som gillar den varianten. Man kan ju gå vidare från Fyriberg över Överberg, men då börjar det bli lite jobbigare. Skoterleden går i alla fall där. Dagar som idag är många ute och njuter med skotern, stannar till och grillar korv m.m. Full grillning pågick i Fyriberg.

Åter till bilen nere i Rädbjörka. Det blev en tur där i Bonäsfäboden. Många fina hus som vanligt i våra fäbodar. Några bilder därifrån.

Vi avsluter den här lilla dokumentationen men en skiss på karta hur vi gick. Det är så kul att kunna tipsa och ge förslag på vandringsturer och annat. Vi har så oändligt många fina varianter, bara man vet var och ”vågar”ge sig ut.

Forkörarna är på gång i våra trakter nu. Dalarna Femund Forkörarförening arrangerar varje år resor med häst och släde från Dalarna till marknaden i norska Röros. Resan går längs gamla färdvägar med dåtidens utrustning och i tidsenliga kläder. Allt i syfte att bevara forbondekulturen i Norden.

Förr i tiden fanns inte så många vägar häromkring så då körde man varor och material på vintern när det bar på isar och myrar. Forkörarna kan med lite god vilja ses som dagens lastbilschaufförer.

I år startade man den 4 februari i Falu/Rättvikstrakten och ska nå målet vid marknaden i Röros den 21 februari.

En etapp gick till Bergkarlås där de sov över. I samband med det ordnades en allmän träff i bygdegården där Toms Ann-Mari Hansson berättade om trähästarnas historia där i Bergkarlås- och Vattnästrakterna. Kunnig som få är hon. Sigurd Svendsen informerade med inlevelse och kunnighet om forkörarnas historia. Bystugan var full och kaffe serverades i pausen.

Många kända trähästtillverkare bodde här i Bergkarlås/Risa/Vattnäs. Begrepp som Stikå Erik Hansson, familjerna Hvit och Nisser är namn som klingar högt i trähästsamlarnas och andras öron. Det blir ingen fördjupning här i trähästarnas värde, målning, täljning m.m. Vi konstaterar att dom blivit en riktig Sverigesymbol.

Som sagt, ett jättebra och intressant föredrag av Ann-Mari. Efter fikat tog norske Sigurd över och gjorde djupdykningar i historien kring forkörarna.

Sigurd visade många fina bilder från olika forkörarturer. Foton tagna på filmduken blir inte de bästa men vi tar med några.

Sigurd kom in på det här med gamla färdvägar vilket var ett specialintresse för honom. Han visade bilder från urgamla färdvägar som han varit med om att hitta och märka ut.

Efter övernattningen i Bergkarlås var det dags att ta sig till Våmhus. Det fick bl.a. bli över Orsasjön och via Bonäs till Våmhus. Övernattning på Liljeholmen i Bäck för att nästa dag ta sig via Indor till Blyberg i Älvdalen.

Vi, Christina och jag, hade siktat in oss på att åka till Indor i det fina vädret som väntades på förmiddagen. Vi stannade i Indor där forkörarna gjorde ett kortare uppehåll vid torget för att sedan knalla på mot Blyberg.

Det får bli några hästprofiler och andra före avfärden mot Blyberg.

Jag hade kollat vägen de skulle ta mot Blyberg. Först vägen mot Indnäs fäbodar i ca 6,5 km. Sedan 90 grader vänster över Indån på en bro som älgjägare enligt uppgift fixat. Vi tog bilen upp till den avfarten och gick ca en km in på det smala markerade spåret. Finväder och fika där uppe i den tysta skogen.

När vi gick in i skogen och runt däruppe ett tag så insåg vi att det är inte bara att ta sig fram för hästarna. Släde med last på minst 3-400 kg. Upp och ner i backar med tvära svängar. Ställer krav både på häst och kusk. Men tjusigt var det hur som helst, att se de historiska ekipagen.

Några skogsbilder:

Snart hade alla passerat med sina trivsamma pinglor. Ett skådespel som vi unnar fler att uppleva, sådär ute i terrängen. Blir mer på riktigt då, även om det här inte var så märkvärdigt enligt de erfarna forkörarna. Vi tar några bilder till från vägen bort mot Blyberg.

Vi tackar för dom här dagarna i hästarnas tecken. Kanske blir det t.o.m. Röros marknad en gång till den 21 februari. På återhörande.

Jag tänker spåna lite om narkotika, gängbråk, tullmyndigheten, statens budget m.m. Jag är ingen som helst specialist inom området men ser och hör saker som jag inte förstår. Dokumenterar detta för att se om min spaning på sikt hade någon relevans.

Det kommer rapporter om kriminalitet och gängkrig m.m. stup i kvarten numera. Det ser inte som man kan få bukt med detta tragiska samhällsproblem inom den närmaste tiden. Enligt statistik dör ca 800 personer per år av narkotika och narkotikaklassade mediciner varje år. Vidare följer stor kriminalitet p.g.a. narkotikahandeln.

En lösning på gängkriminalitet har varit högre straff, nästan den enda har tidigare. I alla fall före valet. Ett lösning som tilltalat många. Allteftersom har många börjat höja rösten för förebyggande åtgärder. Det sista såg jag att det i vissa fall kan börja vid barnavårdscentralen. Förebyggande arbete är en förutsättning för lösning av detta enorma problem.

Visst kan högre straff vara effektivt i många sammanhang, kanske är det ännu viktigare med ändrad lagstiftning så att polisen, tullen m.fl. kan agera effektivt.

Här några exempel på åtgärder från åklagare Lise Tamm som jag såg i DN 2023-02-03. Det finns som sagt många förslag men det här var sådant som cirkulerar nu. Många fler förslag finns säkert ”därute” hos allvetare och i fikarummen.

Lise Tamms förslag på åtgärder:

● Sätt in förebyggande insatser tidigt – redan på BVC – och inför svensktalande förskola för alla från två år.

● Erbjud fler unga feriejobb, idrottsaktiviteter, musikskapande med mera.

● Grovt kriminella ungdomar som tvångsomhändertagits ska inte ges vård i hemmet (lvu i hemmet), utan sättas i särskilda ungdomsfängelser med kompetent personal.

● Inför brottet ”deltagande i brottslig sammanslutning” för att tidigt fånga upp gängkriminella med ett straffminimum på två år så att polisen kan använda sig av hemliga tvångsmedel.

● Tillåt hemliga tvångsmedel på barn under 15 år som misstänkta ringer till.

● Reformera brottsbalken och rättegångsbalken.

● Inför specialiserade enheter hos polisen och Åklagarmyndigheten.

Jag har lite studerat Brottsförebyggande rådets rapport 2021:10, Narkotikamarknader, en studie av smuggling, gatuförsäljning, internethandel och köpare. En rapport full med fakta som i alla fall jag varit ovetande om. Om ni söker fördjupning, titta gärna i den. Finns att ladda ner på nätet.

Läser bl.a. i rapporten om smugglingen att den:

1 Har blivit effektivare. Svensk organisation av smugglingen har delvis flyttat utomlands. Man har numera kortare distributionskedjor och partierna är större. Smugglingen sker mestadels men legal godstrafik.

2 Man delar upp försäljningen geografiskt och gängen har kommandot över sina platser/städer. En revirindelning som skapar konflikter och hård kontroll av ”sina” försäljningsområden.

3 Tillgängligheten till narkotikan är bättre numera. Nya och fler försäljningsplatser, mobilförsäljning, sociala media, postleveranser och utkörning.

Man slås ju även av det faktum att många narkotikaköpare är s.k. medelsvensson. Gäller kanske kokain i högsta grad.

Jag säger det igen, den rapporten äv vass, många fördjupningar och statistik från narkotikamarknaden. Borde vara lärobok för de folkvalde som berörs av frågorna. En av de tråkigaste uppgifterna är att Sverige ligger sämst till i Europa när det gäller narkotikadödlighet. Det har jag aldrig hört av någon politiker.

Nu kommer jag till min käpphäst och det är tullen.

Jag har väldigt svårt att förstå att det inte satsas mer där. Ju mer narkotika man lägger beslag på, desto mindre drabbas vi av narkotikans förbannelse. Utan narkotikan – inga stora förtjänster för säljarna och mycket mindre lidande i samhället. Det jag kanske förundras mest över är att jag väldigt sällan hör någon ta upp den viktiga frågan om tullen. Där ska det vara status quo tydligen. Även om man hör att tullen ropar efter förstärkning. Det pratas om miljarder hit och dit i statsbudgeten. Satsningar presenteras ofta med det pengamåttet utan att vi knappt veta vad pengarna ska gå till. Pengar är inte alltid det rätta måttet men naturligtvis skapas det mer möjligheter med mer kapital.

Vi kan göra en mindre djupdykning i vår statsbudget. Vi jämför budgeten för 2023 och 2025 inom vissa områden. Siffrorna är i miljarder.

Rättsväsendet 2023: 68 2025: 77

Migration 2023: 16 2025: 10

Försvaret 2023: 94 2025: 123

Skatt, tull, m.m. 2023: 13 2025:13

Då ska ni veta att av de 13 har skatteverket 8 miljarder av de 13, kronofogden 2,1 och tullen 2,6 miljarder. Vidare så ser vi alltså att de 13 är oförändrade 2025.

Pengar betyder som jag sa inte allt, men nog är det väl märkligt att tullen får en så ynka del av statsbudgeten. Jag tror att varje miljard i tillskott skulle ha högre utväxling där än på många andra håll. Jag kan nämna försvaret som får en ökning med 29 miljarder. Där hör man knappt ett knyst om volymerna. Vad vet vi egentligen vad vi får ut av dem? Ingen frågar ens. Någon slags självklarhet?

Jag ger mig här, men min fundering är allts vad det är som gör att tullen inte får mer resurser i dessa tider? Det borde ju numera ge fler röster.

Går det inte att effektivisera tullen? Har man gett upp?

Ge dem mer personal, skarpa verktyg och befogenheter.

Vi hade hört talas om Hantverksbageriet Leve Bröd i Våmhus. Närmare bestämt i Bäcks Handels (Nisse Andersson) gamla lokaler i Bäck. Ryktet hade spridits om jättegott bröd. Även fika om man kommer på rätt dag. Bröd kan bokas och hämtas ut i Våmhus i bageriet, Gumman Grön i Mora eller Saluhallen i Orsa.

Se levebrod.se eller Facebook: Leve Bröd Hantverksbageri.

Hursomhelst, vi, Christina och jag, hade planerat en promenad runt i området före fikat. Det var en murrig vinterdag, även lite snöfall. Bara fint. Vi startade vid bageriet och drog oss ner mot Våmån vid Liljeholmen och gick utmed den till och från.

Att jag nu skriver om den här turen beror på att jag nyligen läst Ninni Schulmans bok ”SOM VI LEKTE”. Jag är ingen stor bokslukare men den här var spännande och det blev inte sämre av att man känner igen sig väl där i Våmhus med de många byarna, 13-14 st. Bäck, Heden, Indor, Björkvassla, Limbäck, Vidbäcken, Östra Storbyn m.fl.

Det var intressant att följa spanare Ingrid som cyklade omkring i byarna på sitt uppdrag att lösa Mattias öde. Han hade försvunnit nere vid ån. Det var en teori kring hans försvinnande, hans cykel hittades där.

Om jag hade läst boken före vår promenad hade jag nog haft ögonen extra öppna därnere vid Våmån där Mattias skulle försvunnit.

Jag jobbade som ung hos lantmäteriet en sommar och hade nöjet att åka omkring i Våmhus i min första bil, en ”Bubbla” och få underskrifter på avtal när kraftledningen skulle dras bl.a. över Bönsabergs fäbodar. Jag knackade på hos många och blev väl emottagen, pojkvasker som man var. Det skulle bjudas på kaffe m.m. Annars var fikarasten vid fiket i Kumbelnäs nära majstången.

Åter till promenaden. Här några bilder från starten:

Vi gick över vägen som bär mot Indor och kom allt närmare Våmån.

När jag ser bilderna tänker jag tillbaka på boken, det var i och för sig sommartid när Mattias försvann. Men det var ett väldigt pådrag och spekulerande om vad som kunde hänt honom där nere vid ån.

Vi närmade oss Heden och passerade Lillby. Ett nytt namn för mig. Ny väg det här för oss.

Inte kunde vi vända här och knalla tillbaka till bageriet. Nej, vi gick vidare på Kanonvägen. Jag visste att det fanns en väg åter till Heden på andra sidan vägen längre fram.

Vi promenerade vidare i snöfallet genom Heden med alla dess äldre och en del nyare byggnader. Man hinner se en del när man knallar på i lagom takt. Här några bilder från Heden.

Vi gick vidare på en mindre skogsväg mot Bäck. Ny för oss även den. Fin cykelväg till sommaren. Här kan man göra fina cykelutflykter.

Genom delar av Bäck och förbi gamla Bäck Handel och rundan på 5 km var till ända. Fin promenad på delvis nya vägar. Det är gott om dom i Våmhus. Bra med GPS eller karta med sig där.

Vi avnjöt gott surdegsbröd och något sötare godis till kaffet. Vi hade haft en fin upplevelse som rekommenderas. Med eller utan promenad/cykling.

För den intresserade avslutar vi med en skiss på vår tur. Kanske något att ta efter?

Det börjar gå mot slutet av januari och när det är kallt på normal ”nivå” brukar det bli varmare uppe på höjderna. Det gäller t.ex Norra Garberg, Grönklitt och Rännkölen i Älvdalen. Prognoserna pekade på en fin fredag och en gång per vinter, minst, brukar vi besöka Rännkölen. Ligger ca 5 km Nordväst om Ribbåsens fäbodar i Älvdalen. Vi åkte upp lördagen den 21 januari. -19 nere i Rot, -11 uppe vid Rännkölens värmestuga. -9 senare. Platsen ligger högt, närmare 700 m.ö.h. Vi hade ombyte och fika med oss. De har en så bra värmestuga där, toa m.m. Ny slogbod finns att njuta i till våren. Både vid raststugan och ute på spåret. Jag tror jag kan säga att detta var min finaste skidtur någonsin. Det är inte slut än, men den här turen blir svårslagen. Jag tror Christina håller med. Det var andäktigt.

Vi möttes av en otroligt fin natur däruppe, i fin form, helt vitklädd som i grädde. Blå, blå himmel. Vi siktade på milbanan. Det var kärvt i spåret, so what? Många fotostopp blev det allt. Oundvikligt. Christina hade skins och jag för varm kallvalla från dagen före i Eldris, -2-3. Vi tuffade förväntansfulla iväg.

Intressant att fotografera därute i vildmarken. Medsols, motsols, skugga, sol. Bilderna blir ofta bra vilket som, men olika på sitt sätt naturligtvis.

Vi skidade på. Stötte ihop med några åkare då och då. Mest omkörda. Men verkligen ingen hets i spåret däruppe. Men ska man fota stup i kvarten får man finna sig att dom åker förbi. Det har aldrig varit så mycket folk däruppe när jag varit där. Det betyder drygt 10 bilar. Det sprider sig, talet om smultronställena. Vägen från Ribbåsen var nyplogad och fin, gruset framme faktiskt på många ställen, tryggt. Efter dryga 2 km har man chansen att vika av 10:an och åka åter till stugan. Dä skidar man 4,5 km. Vi åkte allt vidare en dag som denna.

Förra året träffade vi på Musse pigg mot slutet av spåret och vi höll ögonen öppna. Vi fann honom, men lite mindre Musselik i år. Öronen hade vikt ner sig, men en bild blev det.

Frågan var nu om vi skulle åka ner och äta på Dalgatan 118 i Älvdalen eller ta det lugnt och fika i raststugan. Vi valde det senaste och fick då även tid att göra ett litet besök i Ribbåsens fäbodar. Vi gick inte in till Sonja och Erik som bor där som vi brukar. Vi tog någon bild och drog oss mot Oxberg för några ärenden, bland annat besök på familjegraven.

Vi avslutar med ett par bilder från fina Ribbåsens fäbodar.

Vi kan bara rekommendera er att åka till Rännkölen någon gång. Knappa 6 mil från Mora men mycket värt turen. Det är något annorlunda, liksom Koppången. Det här är om möjligt än mer exklusivt. Så tyst och stilla på den höga höjden i vildmarken. Spåren är bra och omväxlande och naturen behöver jag inte tala om. Lite folk – ett njutningsparadis helt enkelt.

Tack för denna gång.

Som sagt, vad vet väljarna om dem de ska välja, de som står på listorna knapphändigt beskrivna. Vad står de för, vad vill de och vilken erfarenhet har de? Det borde vara bättre beskrivet inför valet.

När sedan valet är över och en majoritet fixas till mellan partierna så ska personer av kommunfullmäktige väljas till diverse uppdrag i styrelser, nämnder m.m. Även då borde en fördjupning ske, vilka blev ordförande m.m. i nämnderna? Vilka är dom, vad vill dom och vad ser dom framför sig under valperioden? Vidare, vilka ingår i nämnderna m.m.?

Jag tänkte, om inte kommunens ansvariga ser till att dessa frågor besvaras så kan media göra detta, deras jobb. Jag ser naturligtvis helst att de folkvalda själva tillsammans med tjänstepersoner efter valet ska gå ut och tala om vad som ”hände” efter valen. Det är ju egentligen det som är det viktigaste i själva valet, vilka ska styra. Vilka partier och vilka personer får de viktigaste posterna?Som jag ser det är det viktigare än själva sakfrågorna i en liten kommun som Mora. Jag skrev till Mora Tidning, se nedan. Det togs emot bra och vi ser nu fram mot ett, gärna flera reportage om våra folkvalda och deras ”liv” efter valet. Det kan inte bli tvär tyst när de väl utsetts tycker jag.

Till brevet

”Jag har länge funderat på hur mycket Moraborna känner till de politiker som står på listorna vid de allmänna valen. Likväl undrar jag hur mycket de vet om de nämnder och styrelser och andra organ som företrädare väljs till av kommunfullmäktige.

Jag har en stark känsla av att Moraborna inte har mycket kännedom om vad som händer efter valen och vilka olika ”poster” som ska besättas. Överhuvudtaget är nog kommunens organisation inte alls mycket känd, varken den politiska eller tjänstemannaorganisationen. Personer på listorna inför och de som senare väljs är inte alls kända för väljarna, väldigt lite i alla fall. Det är inget ovanligt för Mora, så är det i de flesta kommuner.

Jag har jobbat kommunalt i drygt 30 år och är pensionerad sedan snart 10 år. Det som slagit mig starkt är att det är som två världar, inom och utanför kommunens verksamheter. När man är ”innanför” vet man och kan en hel del om organisation och kommunens villkor och verksamheter och vad som händer och sker. 

Det jag nu märker när jag hamnat på utsidan är att det inte alls, eller väldigt lite, som kommer fram vad som händer ”därinne” och följderna av detta. Kommunikationen till Moraborna är inte vad den borde vara enligt min mening. Det är helt enkelt två skilda världar.

Om jag inte jobbat i kommunen så länge hade jag haft en bristfällig kunskap om vad, varför och hur saker och ting sker i den kommunala världen. Sedan beror ju det på personers intresse, men mycket får man inte ”gratis”. Visst försöker man på alla vis få ut information från de styrande. Jag har själv t.ex. jobbat med webbplatsen mora.se från starten men inser att det bara är en marginell informationskälla för kommunmedborgaren. Nya tag måste till för att få en delaktighet och intresse för vad som händer. Jag avslutar dessa allmänna funderingar här.

Ett medel som är mer lättillgängligt är informationen i tidningar och andra nyhetsmedia. Digitalt som pappersvägen. Främst de lokala medierna.

Till saken. 

Åter till vad som händer efter valen. Jag roade mig att gå igenom de två sista protokollen från kommunfullmäktig 2022 där man valt in representanter i nämnder, styrelser och andra organ. Jag kom fram att det var ca 40 instanser/organ/roller som kommunfullmäktige skulle välja representanter till.

Jag fick det till ca 225 platser som fullmäktig valt personer till. Vissa fick naturligtvis platser i flera olika organ. Men det är ändå en ansenlig mängd förtroendevalda som i olika sammanhang ska agera under valperioden.

Det är ju egentligen det valen handlar om, att få dessa platser till sitt parti med allt som det innebär, arbete, makt, arvode m.m. De viktigaste rollerna är kanske ordförandeskapet i nämnder och styrelser. 

Det jag vill är att ni som lokaltidning skulle följa upp valet. Ni har säkert gjort det på flera sätt – helt klart. Men mitt förslag är att ni väljer ut ordföranden i nämnderna, främst de nya kanske, intervjuar dem om deras bakgrund, tankar inför valperioden, vilka satsningar ser man. De bör även förklara nämndens viktigaste arbetsområden och vilka som sitter i nämnden.  Överhuvudtaget vilka förändringar ser man under valperioden. 

Det kan även finnas andra intressanta val/representanter att intervjua.

Det skulle ge läsarna nyttig information. Många känner överhuvudtaget inte till de folkvalda, kanske än mindre vilka nämnder som finns, t.ex. kultur- och fritidsnämnden, teknik- och servicenämnden m.fl.

Som du ser är jag ”skadad” av mitt kommunala jobb, men se saker med andra ögon nu när jag är utanför och träffar många fler nu än tidigare.

Ett förslag bara. Reagera gärna på det. Jag har inte skrivit detta till någon annan.

Jag har med hjälp av ekonomienheten på kommunen fått fram en del uppgifter om arvodeskostnader för åren 2015 och 2022.

Budget 2015: 4 583 000 kr. Utfall 2015: 3 982 358 kr.

Budget 2022: 6 027 000 kr. Utfall 2022: 6 412 348 kr.

På dessa 7 år mellan 2015 och 2022 har arvodena till våra förtroendevalda ökat med 61 %. Orsakerna till detta torde vara , utökningar, arvodeshöjningar eller annat.

Nu får vi se om MT tar till sig detta och gör några undersökande reportage. Jag har fått bra respons på mitt förslag och väntar med spänning på artiklar.

Jag återkommer med reaktioner under detta inlägg.

Nu, 2023-02-15, ser vi med tacksamhet att Mora Tidning startat en intervjuserie med ordföranden i några nämnder/styrelser. Hittills har ordförandena i Kultur- och fritidsnämnden och Miljö- och byggnadsnämnden intervjuats och nämndernas roll presenterats. Det jag personligen saknar är mer visioner och viljeinriktning. Kanske även hur de framöver ska bli bättre på att presentera sig och sina verksamheter i media. /Owe

Länge och väl har jag tänkt att skriva en bok om centrala Mora. Jag insåg att det skulle bli väldigt mycket och svårt med avgränsningar. Jag hade lyssnat på och läst Therese Eliasson berättelse från 1960-talet när hon beskrev en tänkt vandring i centrala Mora strax före sekelskiftet. Hon vandrade utmed Kyrkogatan, Lisselbygatan (Vasagatan) och beskrev sina iakttagelser. Allt från fastigheter, affärer, personer, händelser m.m.

Jag tänkte att det kanske var en rimlig avgränsning att göra och att ta efter hennes sätt att beskriva, men på mitt sätt naturligtvis. Jag blev även tipsad om att göra något i den vägen och jag bestämde mig att börja skissa på en beskrivning av Kyrkogatan. Den gatan är jag mer eller mindre uppväxt på och jag började samla på mig bilder och historier, fakta m.m. Jag höll nog på minst 3 år sedan jag bestämt mig. Till och från naturligtvis, med ett tufft jobb var det allt.

Jag bestämde mig för att beskriva Kyrkogatan från söder och gå en promenad upp mot kyrkan på ena sidan gatan och åter på den andra. Ett par avvikelser fick det lov att bli, Fridhemsgatan, Hantverkaregatan och avslutning på Fridhemsplan.

För att friska upp minnet så kom jag överens med några gamla ”polare” att vi tillsammans skulle gå sträckan. Det blev två ”vandringar”. Vi skulle försöka komma ihåg hur det såg ut på 60-70-talen. Det var den” tiden”epoken” som mest skulle beskrivas i boken. Denna period kompletteras sedan med historia och dagens läge med bilder och annat. Fördjupningarna har blivit olika då kunnandet varierade både hos mig och dom. Jag fick ta med det intressanta som kom fram. Vi hade även en träff i Morkarlby bygdegård där jag visade gamla bilder från Kyrkogatan och vi memorerade så gott vi kunde. Vi började med detta år 2019. Det kom Pandemi under mitt bokskrivande men det tuffade på lite långsamt framåt. Målet blev att få boken klar till julen 2022. Och det lyckades med en bra spurt.

Jag har ingen brist på bilder, jag har tagit egna, jag samlar på vykort, Mora bygdearkiv med jättemånga fina bilder tagna av Morafotografer över åren. För att nämna några: Bertha Hallgren, Sam Lawson, Ernst Karlsson och Wille Persson. Även andra har gett bidrag, Arne Böhlmark, Jan-Erik Jacobsson, Nils Storm m.fl. Konsten var att välja bra bilder och att ha bra fakta om dem.

Jag har en vykortssamlarkompis i Bullas Jonas. I en annan klass än mig, men ändå. Han har tipsat mig om saker och ting inför bokutgivandet och han ritade promenaden jag gör i boken. Skissen behövdes för att kunna följa med på turen och veta var man var.

Avgörande för att det överhuvudtaget skulle bli en bok var anlitande av företaget Stuart Print, främst Liselotte Hellström. Hon fixar layout, bildstorlek och placering på bästa sätt. Utan hennes proffsiga hjälp ingen bok. Hon var med även vid framtagandet av mina två andra böcker, Mora ur kameraökat och Lussekatten Gösta från Mora. Stuart Print rekommenderas för ett bokarbete och mycket annat naturligtvis.

Vi kan ta några exempelbilder ur boken, de är totalt ca 300 stycken.

Här Therese Eliasson, idégivaren till Kyrkogatspromenaden. Vasaloppets första kranskulla.

Vi kan dra oss uppöver lite på gatan visa några bilder ur boken.

Jag måste här lyfta fram alla kontakter jag fått under arbetet med boken. Många har ringt mig och besökt mig och förmedlat bilder och berättelser. Min bekantskapskrets har utökats åtskilligt. Många äldre vill berätta vad de varit med om och var de bott för 60-70 år sedan. Dessa ungdomsminnen var värdefulla och roliga att lyssna på. Jag har fått lära mig mycket om Moras historia, affärer, fastigheter personer m.m. Sådant som var helt okänt för mig. Därför känns det extra bra att få dokumentera delar av den information och bilder jag fått ta del av.

Ytterligare några bilder:

Vi får ta några nyare bildexempel innan vi rundar av. Jag har som sagt rätt många bilder med från ”senare” tid. Men först tar vi några fina som Mr Konsum, Arne Böhlmark, bidragit med.

Några profiler att minnas.

Nyare bilder:

Boken kom till julen 2022 och intresset har varit stort måste jag säga. Jag har signerat den på Kulturhuset, Akademibokhandeln, Sollerö Julmarknad och Mora Kaffestuga. Ett nöje att träffa folk och prata om boken. Boken säljes idag på Akademibokhandeln, Dalarna Design Sweden AB (på Kyrkogatan) och hemma hos mig på Hästvägen 9 i Mora, signering och dedikering där naturligtvis. Jag skickar även ut böcker. Många ”därute” har nyttjat detta.

Som jag sagt, det känns så bra att ha gjort denna dokumentation och få sprida den. Oavsett om mycket ”fattas” så är det värdefullt för framtiden.

Tack så länge och ha ett mycket Gott Nytt År.