Moraprofilen och allkonstnären Anders Otter

Jag läste med sorg att en f.d. arbetskamrat Ove Karlsson nyligen avlidit efter en rätt lång tids sjukdom. Vi jobbade inte så nära alltid men till och från hade vi mycket med varandra att göra. Ove jobbade på bygdearkivet i kulturhuset. Jag satt förresten efter pensioneringen ofta i hans f.d. rum och skannade in negativ som fotograf Ernst Karlsson tagit. Jag kände Oves närvaro i rummet då jag såg alla böcker och publikationer m.m. som fanns i där. Ove var musiker, cellist och kompositör, mest känd för sin tid i gruppen ”Arbete och fritid”.

På bygdearkivet var insatserna många och olika, men ett område var att efterforska fakta kring gamla Moraprofiler och olika historiska händelser. Han tog fram skrifter om olika personligheter i Mora. Oves bortgång gjorde att jag tog fram ett av häftena och det blev det om allkonstnären Anders Otter från Morkarlby. (finns förresten att köpa på kulturhuset)

Innan jag går över till Otter vill jag bara beskriva Ove som en man med hjärtat på rätta stället. Ove såg vikten av att dokumentera och se till att gamla bilder m.m. togs tillvara för framtiden. Engagerad i arkivfrågor i hård ”motvind”. Han var en rättvisans man och var nog en nagel i ögat för vissa ibland. Finurlig och klok är andra egenskaper. Musikalisk naturligtvis.

Ove Karlsson kopia

Ove Karlsson

Anders Otter

Nu över till den andra profilen Anders Otter från Morkarlby, 1877-1942. Jag tar lite fakta och bilder ur häftet som Ove sammanställt. Anders föddes i Morkarlby, hans far, smeden, träffade Kånå Margit Persdotter, de fick Anders och en syster och bodde på en gård i Morkarlby. Den finns kvar än i nedre ändan av Ottersvägen. Anders gick   den första kursen, 1907-1908, på Mora folkhögskola. Det var bara två av de 40 eleverna som var äldre än 30-årige Anders. Självaste Zorn var teckningslärare. Anders hade många strängar på sin lyra, verkligen. Han var spelman, hornblåsare, sångare, målare/tecknare, författare, poet, sagoberättare, fotograf sist men inte minst en passionerad ringare i Mora Klockstapel. Anders var väldigt självkritisk och många av hans verk, dikter m.m. höll han för sig själv. För övrigt var han inte den som strävade efter scener och uppträdanden.

 

Anders Otter                                      Teckning av Anders

Kamrat med Karl Lärka 

Anders var god kamrat med Karl Lärka och de båda hade inte alltid så lätt att på den tiden ägna sig åt det som det tyckte var väsentligt i livet. Här delar av en berättelse av Lärka när han besökt Otter i Morkarlby.

Karl Lärka kom från kolskogen från Selja och passerade Otters i Morkarlby. När han kom fram stöter han på Anders far som såg förgrymmad ut, svor på sitt vis, och tuggar och sväljer vid det värsta. Det ligger i luften vilken uppståndelse det ska bli. Anders dyker upp efter proviantering på Stranden. Han var laddad för att ta sig till Hemulsjö för att se när Morkarlbybönderna ska ta ner de sista stortallarna. Han var angelägen att få dem på plåten medan de ännu står upp.

”Ja, ni håller på ni, tills fan tar både er och er fotografering!” röt Otters Jerk. Lärka skriver att han har hela situationen klar för sig. Ett uppträde av den art som man själv är så van vid var gång då det är saker man till varje pris måste, så långt man kan, försöka gör sitt bäst av och samtidigt skulle man göra sin skyldighet mot gården och dem som där är. Man får slita lika mycket mellan båda delarna.

Erik Johan Otter 1851

Anders far Erik. Kanske över Hemulån?

Anders och Karl gick ut i ladugården, där Anders hade sin ateljé´och sina grejor. Han beklagade sig att han varit tvungen att låna pengar för att kunna skaffa sig filmrullar och proviant. ”Gubben villa att jag ska vara kvar här och måla färdigt källaren innan kölden tar av oss allihopa.” Dom hade det inte lätt, Anders och Karl. Karl säger:  ”Djävligt roligt det här! Att det är någon mer som får pröva på sådant här. Verkligen! Här finns det någonting större än – detta vanliga nytta och snusförnuft. Någon som för sina intressen vågar offra något av det nödvändigaste och oumbärligaste och vågar förarga dem han har omkring sig för att följa sina bättre känslor. Jag riktigt vill gratulera Otters Anders att han förmått sig till att slå sig in på en sådan väg, att börja låna sig fram, det är också en lång och välsignad väg att gå.”

Lärka hade gärna följt Anders upp till Hemulsjö men fick avstå. Han skrev, ”det ena du vill och det andra du Måste”. Men han framkallade i alla fall filmrullarna åt

.larka

Anders hade länge varit ringare i Mora klockstapel. Det låg honom varmt om hjärtat att hålla den traditionen vid liv. Vid en begravning i juli 1942 ville Anders ringa i storklockan. Det ville sig inte bättre än att han slant och blev klämd så illa i benet att han dog dagen efter. Notis i Helsingborgs dagblad:

Dog efter slag av kyrkklocka, egendomlig död för ringare i Mora kyrka

En egenartad olyckshändelse inträffade i tisdags i Mora, där målaren Anders Otter i Morkarlby under ringning i Mora klockstapel i samband med en jordfästning råkade slinta och falla ned under stapelns storklocka där han blev hängande i en bjälke. När klockan som var igång, svängde tillbaka, träffade den Otters högra underben med stor kraft och krossade det mot stapelns vägg. En annan ringare lyckades rycka ner Otter innan klockan åter hann träffa honom. Han forslades till Mora lasarett, där han på onsdagen avled av sina skador. Otter var 65 år och ogift. Han var en av Siljanstraktens mest kända spelmän.

Mora Tidning skrev att Otter var en gammal och van ringare och man har svårt att förstå att han icke till det yttersta uttömt sina krafter och gripits av svindel, innan han trädde tillbaka för att få avlösning. Otter var inte längre ung och det må någon gång sägas, att ringningen i Mora klockstapel är en idrottslig prestation som övergår åtskilliga av dem som nu för tiden få överflödande pressreklam. Hur som helst blev Otters sista ringning symbolisk; det var en trofast, i åtskilliga hänseenden märklig bygdens son, som av den mäktiga storklockan slogs till döds, sedan dess malmtunga med hans sista krafter sjungit över Mora. Anders Otter var minst av allt en man som trängde sig fram, men som ringare ville han ha sin plats vid storklockan. Att svänga dess tunga malmkropp var för hans glödande traditionskärlek något av en gudstjänst.

Klocka i Mora Klockstapel               Anders Otter 40 år 1917

Ett människoöde, tankar och annat värt att påminnas om.

 

 

Från revbensspjäll i Dyverdalen till helgmålsringning i Ulvsjö

Igår blev det en lite annorlunda lördagseftermiddag. Vi hade sett en annons att de hade öppet i Dyverdalen, en matservering mitt ute i vildaste skogen norr om Älvdalen. Där serveras bl.a. Dalarnas, ja kanske Sveriges godaste revbensspjäll, Spare Ribs.

När vi ändå var så nära Ulvsjö så bestämde vi oss för att åka dit och vara med på helgmålsringningen som äger rum varje lördag kl. 18.00. I alla fall sommartid. Till vinterns kyla gör man paus för att vara rädd om den fina klockan från 1931 då klockstapeln och kyrkogården invigdes. Jag hade hört om ringningen över nejden däruppe och ville gärna vara med en gång.

Vi drog iväg tidig eftermiddag norrut i det fina höstvädret.FullSizeRender 7

Älvdalens passerades utan besök på Morins Konditori för en gångs skull. Vidare upp mot Dyverdalen ca 2,5 mil norrut utmed vägen till Ulvsjö och Lillhärdal. Grusväg sista kilometrarna fram till Patricias och Bullens fina och trivsamma skogsrestaurang.

IMG_5876

Vi åt de goda spjällen med kaffe efteråt. Vi lämnade för vidare färd norrut.

Jag brukar åka skidor uppe vid Kölkojan och ute på myrarna där, bl.a. upp till Andljusvarden. Det fick bli några höstbilder där.

FullSizeRender 4

DSC_1886 2

Bilden ovan visar den fina entrén till Ulvjsö. Ulvsjön ligger i höstfärger och snön väntas snart. Plogpinnarna är uppsatta.

Vi var framme i Ulvsjö i god tid före 18.00 och vi körde runt lite i den lilla orten med 4 invånare numera. Vi tog även en promenad i närheten av kapellet

 

FullSizeRender

Det blev en fin bild ner mot Pers som det heter, ta vägen ner till höger vid kapellet om ni ska på besök.

Så dags för klockringningen. Vi träffade bl.a. ”urinvånaren” Ulla-Britt Lindberg utanför klockstapeln. Hon är ringerska numera. Mycket finns att säga om denna härliga dam, men jag nöjer mig här med att säga att coolare finns knappast.

Bild på Klockstapeln och Ulla-Britt i ringartagen.

Det mörknade och de 8 åhörarna spreds åt olika håll. Vi rullade hem de 9 milen till Mora efter en annorlunda och fin eftermiddag, Christina och jag. Tack till Patricia, Bullen och naturligtvis Ulla-Britt m.fl i Ulvsjö.

Här kan ni höra klockornas klang över vidderna i ödemarken.

Matsvinn

Jag blev så glad när jag läste om att man i Mora ska ta vara på mat som ”blir över”, kort datum m.m. Maten ska delas ut till behövande. Det var Willys. Fler kommer efter, var så säker.

Här på kryssningsbåten gör man sina iakttagelser. Många tar mat som om de aldrig sett mat förr. Tyvär lämnas en stor del efter måltiden. All inklusive stavas det väl. Jag har betalat och gör hur jag vill. Bryr mig inte.

Å andra sidan ser jag magar och kroppar som knappt kan röra på sig. I Albanien såg vi delvis prov på motsatsen.

En liten morgonfundering för att avreagera mig lite. Vi har det bra. Nu besök i Dubrovnik.

Frukost

En liten fundering ute på resan. Frukostutbudet är stort på kryssningsfartyget. Valet av mat är väldigt varierande. Vi ”duktiga” svenskar tar grovt bröd, grönsaker, frukt och andra, som vi lärt oss, nyttigheter.

Andra, väldigt många, europeer tar wienerbröd, sockrade munkar, muffins, belgiska våfflor med choklad m.fl. som vi kallar onyttiga sötsaker. Vi ser ändå rätt lika ut, lika tjocka, lika smala, lika pigga, lika slöa.

Funderingen denna måndagsmorgon på väg in mot Katakolon i Grekland är alltså, vad är rätt och vad är fel på frukostbordet?

Ny fundering kommer snart. Så roligt att resa och se allt annorlunda och spännande jämfört med Hästvägen i Mora.

Tacksamhet

Berit S plåtar086             Här står jag som nioåring hemma på gården i Mora, där vi förresten bor idag, med brorsan som är två år äldre. Sommaren 1957. Vi hade tydligen utländskt besök, turister. Vi hyrde ut ”privatrum” som det hette då.

Inte visste man mycket då vad som väntade i livet. Nu vet jag mer och det jag funderat en hel del på under den sista tiden är vilken tur jag ändå haft. Efter ett rikt arbetsliv får man njuta av dagarna och välja sina sysslor.  Göra det man tycker är härligast och njuter mest utav.  Visst kunde man njuta även förr, med det här går liksom ”utanpå”. Många personer jag känt har sett fram mot det här fria livet, men sjukdom kom emellan, ofta följd av döden. Katastrof! I värsta fall har man gått och väntat på att göra vissa saker till ”efter jobbet” och inte tagit tag i sina ”önskningar”. Förresten är det inte bara äldre som drabbas av denna katastrof. Tyvärr har jag hemska erfarenheter på yngre i min närhet som oförklarligt gått ifrån oss.

Att få vara frisk är ju viktigast av allt. Sen att vi, de allra flesta av oss, lever under så goda förhållanden gör oss verkligen priviligierade. Vi har mat, husrum, hygglig ekonomi, trygghet, vänner m.m.

Jag orkar snart inte läsa nyheter på morgonen om alla hemskheter som pågår i världen. Allt från krig, ”galna” ledare, till oerhörda naturkatastrofer. Igår träffade jag personer som kommer från tragiska förhållanden och väntat på beslut om asyl i Sverige. Vilket liv har de? Varför ska inte folk kunna bo och känna sig trygga i sina hemländer? Så kallade ”lycksökare” finns det alltid, med de allra flesta flyr ju från vidriga förhållanden och måste lämna allt för att sitta i ett främmande land med osäker framtid.

Som sagt, jag är oerhört tacksam att jag drar mig fram och orkar och kan göra saker jag gillar. För mig själv och med nära och kära, vänner och bekanta.

Lite funderingar inatt och bilden på brorsan och mig som jag såg igår skapade denna lilla snabbspaning.

 

 

Fars minnesanteckningar

 

_Vävskedsmasar_från_Oxberg_i_Motala

Att tänka in i framtiden gillar jag bäst. Vad kommer att hända, hur kan vi påverka framtiden. Vilka stora förändringar som kommer snart har vi ingen aning om? Samtidigt gillar jag att slänga blickarna bakåt, vad och hur gjorde man förr, varför och hur blev det. Hur har vi tagit hand om det? En lagom blandning bakåt, nu, och framåt kommer det att bli i min blogg. Man måste ha koll bakåt för att göra bästa avvägning framåt.

Vår far levde mellan 1904 – 1981 och har lämnat en del intressanta anteckningar efter sig. Väldigt värdefullt tycker jag, att få en inblick med personliga kommentarer under hans uppväxt och vuxna liv. I alla fall större delen av det. Anteckningarna är inte så fullödiga över hela hans tid, men klart intressanta för oss som kommer efter.

Jag tänkte ta några episoder och även större händelser. Naturligtvis utelämnar jag för personliga noteringar. Det behåller vi för oss själva, brorsan och jag.

Far växte upp i Gopshus och Oxberg och det är oftast förhållandena där som speglas i berättelserna.

Fattigdom

Far berättar att han 1915 fick gå till skolan med lappade byxor. Då retade flickorna honom för att Oscar-Karl har lappade byxor. Det var många barn i familjen och farmor slängde inte kläder utan lappade dem. Barnen fick ha med sig en mjölkflaska och en smörgås de åt i ”avklädningsrummet”. Generationen före hade det än värre. Farmor läste för prästen i Mora och de fick gå barfota från Oxberg till Långlet/Selja för att inte nöta skorna, 20 km. De hade logi hos bönder i Morkarlby.

Tuffa tider 1919, gårdfarihandlare

Efter 1:a världskrigets slut hade farfar en del tyger och annan manufaktur i affären som han ville sälja ut. De bägge sönerna 13 och 15 år, min far och hans yngre bror fick testa gårdfarihandel en vecka. Farfar skjutsade grabbarna halvvägs med häst till Våmhus, den fortsatta resan gick via sparkstötting. Grabbarna lyckades rätt bra och när veckan var slut kunde de återvända till Oxberg nöjda. De hade påbrå då farfars far som ung testade gårdfarihandel 1865-70 med vävskedar långt ner i södra Sverige. Se bilden. Vävskedar var och är ju en Oxbergsspecialitet och man drygade ut kassan med gårdfarihandel.

 1921 Den försvunna tusenlappen

   Farfar och farmor hade affär i Oxberg och många varor kom och skickades via den kombinerade post- och järnvägsstationen. En dag skickades far min till stationen med en del postanvisningar för varulikvider och en tusenlapp skickades med. Väldigt mycket pengar på den tiden och farsan lade tusenlappen i kepsen. Ett säkert ställe. Väl framme vid luckan i stationen skulle det betalas. Tusenlappen var borta. Kris! Far och son var bedrövade. På eftermiddagen kom en gubbe in i affären, han hade hittat en konstig ”lapp” och frågade vad det kunde vara. Han hade aldrig sett en tusenlapp tidigare. Far påminde sig att han strax före stationen, nere vid bron över Dysån, hade mött en man och artig som han var lyfte han på kepsen och hälsade. Ödesdigert! Men det blev en lugn kväll, 20 kr i hittelön till ”gubben” och dagen var räddad.

Oxbergs station

1925 första radion och bilen

1925 kom den första radion till Oxberg, varje by hade sin ”föregångsman”. Samme man hade även den första bilen i byn. Radioapparaten var en s.k. kristallmottagare, det gällde att söka på ”kristallen” tills man kom på en station. Året senare fick de radio i den s.k. Oscarsgården, fars hem.

1927-28 Bärhandlare

 Efter arbete i Stockholm, militärtjänst, utbildning m.m. kom far hem till Oxberg igen. Han hade gått handelskurs och var ”affärssugen”. Lade upp bokföring för affären och den nystartade vävskedsfabriken.

Att handla med bär var gångbart i trakterna. I flera år hade far plockat och sålt bär. Han och en yngre broder blev bäruppköpare, mestadels i Gopshus. Häst och trilla varje dag under säsong till stationen i Gopshus för vidare transport över Sverige. 1925 var priset på blåbär 45 öre/kg. Det fanns 3-4 uppköpare i Gopshus och konkurrensen om plockarna var stor. Priskrig utbröt då och då. Bärtillgången var stor i området. Det sägs att den jättestora skogsbranden 1888 skapade bra bärmarker.

Gopshus station

Det här var några exempel ur far mins anteckningar. Det kan komma en omgång till framöver. Intressant med en lägesbeskrivning för ca 100 år sedan.

Första bilden, farfars far och tre till Oxbergare i Motala. Han sitter nere till vänster. Han var inte gammal, drygt 20. Grabbarna bakom ännu yngre. Foton på de fina järnvägsstationerna i Oxberg och Gopshus.

980

Det som är behöver inte vara.

   Det närmar sig val och saker och ting börjar kännas igen. Buden och överbuden börjar komma från alla håll. Vi väljare blir intressanta igen. Kortsiktiga ”satsningar” ska genomföras inom många sektorer. Buden kommer i form av antal miljarder, inte så tydligt vart pengarna ska gå. Det jag verkligen saknar i den politiska debatten är långsiktigheten. Framtiden, visioner, vart vill vi? Hur ser vägen dit ut? Inte lätt att vara långsiktig idag, jag vet. Men det går att anstränga sig lite mer. De populistiska kortsiktiga överbuden tror jag börjar reta folk.

Det leder över till en annan käpphäst jag har. En spaning in i framtiden när det gäller våra politiska partier. Åtta partier är representerade i riksdagen idag. I kommunerna oftast fler, lokala alternativ, med vissa lokala ”hjärtefrågor”. Personligen tror jag det skulle fungera minst lika bra med ett mindre antal partier. När det kommer till kritan har flera partier en väldigt likartad uppfattning. Men när valet kommer då är det dags att visa sig igen. Satsningar redovisas från alla håll, men i grunden är skillnaden som sagt väldigt liten mellan partierna. Det har ju inte sett ut som det gör idag i alla tider i de demokratiska processerna och kommer inte att göra så i framtiden. Det kan vi vara säkra på. Hattar och mössor lär det inte bli, men färre småpartier tror jag på.

Unknown

Jag tror heller inte att det är mängden politiker och partier som avgör hur väl demokratin fungerar. Lokalt, där jag har mest erfarenhet, tror jag det skulle gå minst lika bra med en mindre styrka förtroendevalda. Vi ser eller hör dem i alla fall inte särskilt mycket under valperioden. Jo, mot slutet av de fyra åren. Det måste vara de förtroendevaldes kunskap, vilja och förmåga som avgör hur framgångsrik man blir, inte mängden personer. 

De som finns och arbetar i systemet jobbar oftast inte för förändring. Så fungerar vi, vi skyddar det som gagnar oss. Men förändringens vindar brukar blåsa upp. Nytt provas och plötsligt undrar vi vad vi höll på med.

Jag uppfattar att makten, positioner, mandatfördelningar och liknande är väldigt viktigt. Det spekuleras mycket om vem som ska regera med vem på alla nivåer före och efter valen. De politiska sakfrågorna kommer kraftigt i skymundan

Alla är vi politiker i någon form, inom vissa frågor har vi bestämda uppfattningar. Dessa våra tankar och viljor måste fångas upp på något sätt. Det är inte säkert det bäst sker genom ombud. Ombudens roll krymper i samhället, folk vill tala för sig själva.

Jag jobbade i kommunen med olika demokratiprojekt, bl.a. en panel där folk fick frågor i aktuella ärenden. Svaren var vägledande för de beslutande och det fungerade hyfsat under den korta period det pågick. Det var bara ca tvåhundra Morabor med i panelen, men en utökning till femhundra skulle vara en fin demokratisk ”inrättning”. Deltagarna fick inte bara rösta i frågorna utan även kommentera och tycka till. Det finns många andra exempel på direktdemokrati att testa. Det skulle vitalisera engagemanget hos folk och även skapa mer förståelse för ”konsten” att driva t.ex. en kommun.

Jag har absolut inget emot de som jobbar som förtroendevalda idag, känner många och de gör ett bra jobb under ofta svåra förhållanden. Däremot tror jag på något annat i framtiden. Intressant att se vart det svänger. I dagsläget tar alla media upp tiden med att diskutera en partiledares framtid. 20-25 minuter av en halvtimmes nyhetssändning ibland. Tyvärr tar dylika frågor för stor plats. Var är de stora framtidsfrågorna och visionerna? Svåra frågor, men de måste lyftas och diskuteras.

Nej, det som är behöver som sagt inte vara…..

Ulvsjötur

Varje år under senare tid har det blivit minst en tur till Ulvsjö både vinter och sommar för mig. Igår var det dags igen. Mountainbiken i skuffen, lite inköp på ICA Olssons i Älvdalen. Några foton vid Jöllenbron ca halvvägs till Ulvsjö från Älvdalen, och strax är jag framme.

Varför till Ulvsjö? I min ungdom jobbade jag på kyrkoförvaltningen i Mora och Ulvsjö. ca 90 km från Mora, tillhör ju Mora, både kyrka och kommun. Det satt sina spår hos mig, en kyrkogård mitt ute i ingenstans och fin var den med klockstapel och allt. Senare i jobbet på kommunen hade jag hand om s.k. kompletteringstrafik och varuförsörjning. Jag hade kontakt med och skötte betalningarna till två damer som skjutsade folk ner till Älvdalen och Mora för att handla, samtidigt som posten hämtades. Ulla-Britt bor kvar där än och det är alltid givande att besöka henne, få ännu mer historia till livs över en kopp kaffe.

Det som kanske påverkat mig mest är den utsatthet som folket fått stå ut med genom åren. På 40-50-talen var man faktiskt ca 70 personer där uppe. Ingen el, vägen kom sent, skolan lades ned liksom allt annat. Utsattheten har varit påtaglig, prästen kom från Mora, ibland med 10 års mellanrum. Då fick 12 dop förrättas i skolan och läkaren som följde, som tillika blev tandläkare, drog ut 80 tänder. Dessa sopades ihop av lärarinnan i skolsalen. Hon skötte mycket i byn, utöver lärarrollen.

Lärarinnan som jobbade där länge, Elise Olofsson, har skrivit en gripande bok, ”Ödemarkens folk”. Det var en träffande titel. Det gick så långt ett tag att kommungubbarna, mest gubbar då, skulle flytta alla Ulvsjöbor till Lomsmyren i Mora. Detta för att slippa alla kostnader där uppe i ”obygden”. Man lyckades inte med dessa dumheter.

I dagsläget bor endast en handfull människor där, bl.a. en ”urinvånaren”, Ulla-Britt Lindberg. Hon som skötte familjen, posten, skjutsar, hemtjänst, väderobservatör åt SMHI, klockringare – varje lördag m.m. Här visar Ulla-Britt mig den s.k. kungsladan.DSC_9019

En annan inte helt oviktig sak är det vackra landskapet sommar som vinter. Skidåkningen på vårvintern ute på myrarna är gudomlig. Där uppe ligger naturreservatet Norra Mora Vildmark. Sommartid finns en massa fina grusvägar och ställen att besöka.

DSC_9059

Som sagt, vintern går inte av för hackor. Oändliga myrar upp mot Härjedalen.DSC_2153

Ja Ulvsjö, ett ställe man kan fastna för tydligen. En plats med en historia och natur utöver det vanliga. Sista bilden visar Lindbergsgården nere från sjön, ”centrum” i Ulvsjö. En gård med anor. Mycket finns att säga om Ulvsjö, kanske återkommer jag.

DSC_9048

 

Ett hus

 

När jag var en liten grabb i början på 60-talet började det byggas s.k. egnahem i vårt grannskap. Vårt hus, köpt 1951, låg ganska ensamt ute på åkrarna. Särskilt lade jag märke till en man som idogt arbetade med sitt bygge. Han var med från början och sågs nere i gropen när grund och källare kom till. Han hade ett jobb på ett större företag i Mora, men försökte göra så mycket som möjligt på sitt nybygge för att hålla nere kostnaderna.

Han och familjen hade delat ett litet hus med en annan familj ganska nära det nya egna hemmet. Han var i början av sin jobbkarriär och lönen var den den var. Att bygga hus på den tiden kostade på ordentligt och lån behövdes om inte besparingar fanns. Bankerna var mer njugga då och vissa problem med lån uppstod. Men chefen på firman ryckte in och gick i god för sin trofaste och duktige anställde, banken gav med sig.

Huset blev klart och stod skinande fint med nyanlagd tomt. Mannen och frun var riktigt stolta att ha ett eget hus i ett bra läge för sig och sina barn.

Han sken upp varje gång vi pratade om hans hus och husen i närheten, han konstaterade nöjt att det var Moras bästa läge.

Tiden gick och ålderdomen kom. Men han skulle/ville inte lämna sitt livsverk, där skulle han dö. Det blir inte så då sjukdom tvingat honom på institution.

Det blir inte aktuellt med flytt hem igen och huset ska säljas. Visning och många unga familjer kommer och studerar hans livsverk.

Det är då jag börjar fundera på hur annorlunda det är numera. Det är inte lika vanligt att man nu är så stolt och lycklig för att lyckats bygga ett eget hem, kämpat med lånebetalningarna, och klarat av det. Huset har vårdats och omhuldats i minsta detalj. Besök upp på skorstenen i 75-årsåldern för att fixa lite var inga problem. Inte andra utmaningar heller.

Lånefrågan lär lösa sig för dagens köpare och det mesta ska väl bytas ut i livsverket från 60-talet. Inget konstig med det, så gör man nu förtiden.

En iakttagelse på nära håll som skapat vissa tankar hos mig hur totalt annorlunda det blivit bara på en knapp mans/kvinnoålder.

Huset på bilden har inget med texten att göra.

Om MoraOwe

Hej igen, man lär väl presentera sig om man ska börja blogga. Jag har  hunnit bli 69 år och då har jag ju fått en hel del erfarenhet. Vi tar inte allt här, men lite bakgrund måste ni ha. Född i Mora 1948 och bor kvar i Mora. Efter vissa utflykter, studier i Falun och Uppsala. Därefter 5 års jobb på Älvdalens kommun. Bodde i Älvdalen i ett par år. Fick jobb på Mora kommun 1980 och blev kvar där i 33 år. Mitt jobb i Mora var väldigt omväxlande. Jag har nog varit med om det mesta man kan inom en kommun, förutom direkt verksamhet inom det sociala och skolan. På slutet, efter att ha varit med i IT-svängen, eller ADB, som vi sade, jobbade jag en hel del med planering och demokratifrågor. Liksom med kommunens webbplats och andra informationsfrågor. Jag återkommer nog inom dessa områden gissar jag.

Numera disponerar jag min tid som jag vill, det bästa med att vara pensionär. Kanske det allra bästa är att slippa en massa ”onödiga” möten. Med distans till detta vill jag nog påstå att det är det minst meningsfulla jag gjort på jobbet.

Hursomhelst, fotografering har blivit ett stort fritidsintresse. Natur, byggnader, fäbodar m.m. Amatörfotograf, men det har ändå blivit en fotobok, Mora genom kameraögat, som blivit hyggligt omtyckt. Vi hade en ovanligt knepig katt, Lussekatten Gösta från Mora. Det blev en bok om honom också, tyvärr blev han påkörd för ca ett år sedan.

Man säger att jag har Mora i blodet och jag säger inte emot. Det fick till följd att jag för 7-8 år sedan startade en Facebooksida för ”Du vet att du är från Mora när…” Där lägger jag in gamla och nya bilder. Även andra lägger in och förser mig med material. Populär är den, närmar sig 8 500 gillare. Kul!

Måste även nämna att jag på jobbet var med och startade en webbplats, Mora Outdoor. En friluftsportal som presenterar ca 20 olika aktiviteter i Mora. Allt från fiske till skidåkning och naturreservat. Mora Outdoor finns även på Facebook.

Jag har ett starkt intresse för Moras utveckling, vilket kommer att märkas på blogginläggen. Även intresserad av demokratifrågor och politik. Dock ej organiserad i något parti. Har svårt att foga in mig i ”förutbestämda” tyckanden i olika frågor. Jag är nog för mycket ifrågasättare för det.

Bilden är förresten från Våmhusfäboden Nybolet. En tur med kameran.

Det får räcka för nu, hoppas ni fått lite mer koll på mig. /Owe