MoraOwe

Det var en rätt sval dag i mitten av oktober. Jag hade på slutet studerat kartan lite närmare runt dammen Brudsildret i Våmhus. Det fanns spekulanter på ”gamla fldottarkojan” där intill dammen. Det fanns många grusvägar i närheten och jag parkerade strax norr om Heden i Våmhus. Övre och nedre Blecket fanns i tanken om jag inte blev kall och slut. Första milen var inte helt lätt, ganska skapliga stigningar då och då. Siljansleden passerades och jag var ganska nära Näsbergs fäbodar.

Kanske inte så upphetsande cykling, men lite utsikt då och då. Hykjeberg skymtades ibland t.ex. Vanlig fin grusväg med en bil var femte timme på sin höjd. Mot slutet innan nerfart mot Brudsilder fanns tydliga spår efter modernt skogsbruk. Säga vad man vill, men rejäla sår blir det på stora områden.

• 

• 

• 

Uppe vid Brottsängesbäcken bar det av neråt och skönt var det. Dryga två km ner till Kanonvägen. Litet stopp vid Brudsilder och en slurk dricka. Här några bilder där ifrån.

• 

• 

• 

Bleckets fäbodar skymtade till höger. Nog lär jag åka dit. Lite kallt om fötterna men högst 5 km dit bort. Övre Blecket först. Jag har varit vid dessa fäbodar många gånger och bedömer Övre Blecket som en av Moras finaste. Nedre, även där fint, men bergen och vyerna är det lite sämre med. Jag stannade till vid infarten till Övre och tog några bilder vid mejeriet. Platsen där fäbodfolket förvarade mjölken och andra livsmedel i behov av kyla. Det hade varit en frostig natt så det var fin is där vattenslangen kom fram mot vägen. Till höger står en pil, 5 km Kallbol. Undrar just hur den stigen ser ut. Ödefäboden Kallbol känner jag väl till, lite av en favoritplats. Men då går vi upp från andra hållet via Oxbrottet.

• 

• 

• 

• 

Det var lugnt och stilla i fäbodarna och jag knallade framåt för att ta en liten ”fruktstund”, tyvärr inget kaffe idag. Helgen före var det full fart där, älgjakt. Det är rofyllt däruppe med så fina vyer och höstfärger. Jag skulle varit där några veckor tidigare då hade det varit än vackrare, men det dög gott som det var.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

I Bleckets fäbodar slås man av det ”stilrena”. Bevarandet av ursprunget och minimalt med målarfärg och andra moderniteter. Hus och härbren med många år på nacken, garanterat.

• 

• 

Nu rör vi oss ner mot Nedre blecket. Det går en stig mellan fäbodarna men det blev en lite större skogsväg för mig ner till Kanonvägen å så upp till Nedre Blecket.

Kuperat även där nere men de flesta husen ligger på en platå. Ganska tätt delvis.

• 

• 

• 

• 

• 

Några bilder till blev det, sen mot bilen strax norr om Heden i Våmhus. När jag knallar omkring i dessa gamla trakter kan jag inte låta bli att tänka på livet där för några hundra år sedan, även senare. Vilket annorlunda levnadssätt. Fäbodarna var helt enkelt nödvändiga för överlevnad när fodret inte räckte till i hembyn. Vilket ”slit och släp”, men upplevde dom det så? Ett sätt att leva med med och motgångar. Något alternativ fanns inte. Vi har en annan ”nivå” på bekymren, men är vi lyckligare? Fäbodtankar…..

• 

• 

• 

• 

Som sagt, full fart mot bilen, full och full, men i alla fall mest nerför. Ett stopp till där Böån rinner in i Brudsilder för någon bild.

• 

• 

En fin tur till ända. Jag har en så modern bil att nyckeln inte fungerade när jag skulle öppna bilen. Brukar lämna nyckeln vid lämpligt ställe intill bilen så att jag inte ska tappa den. Jag får vänja mig av med det när det är så kallt som +6-8 grader. Jag fixade det med nyckeln utan batteri. Någonstans tycker jag det är knepigt att en bilnyckel inte ska fungera på en så lite körd bil med knappa tre år på nacken. Det finns ju så mycket påkostade finesser i bilen så hälften kunde räcka, i alla fall för mig. Skulle känna mig nöjd om jag kunde öppna bilden i kallare väder än + 20 i landet Sverige. Det krånglade redan första året i kyla. Nu har jag fått gnälla lite, men det är inte så allvarligt, ett konstaterande bara. I Heden gick en så ståtlig häst på ängen att det fick bli ett sista stopp.

Tack för den här turen och gången kära läsare.

Jag hade några frågor som jag tror min granne en gång i tiden, i det närmaste i alla fall, kunde ha svaren på. Grannen på Skeriolsvägen (Morkarlbyvägen), som vägen hette då, är Alf Liss. Numera boende i Lisselby. Solveig och Alf gjorde ett ”mellanspel” och byggde hus på brinken vid Årängsvägen, med vy över älven. Efter några telefonsamtal blev det ett besök hos numera 90-årige Alf och fru Solveig på Hemulågränd. En av mina frågor gällde gamla ”gubbar” på ett foto. Det hade anknytning till IFK Mora och Vasaloppet. Alfs pappa Erik var med i IFK:s styrelse som 1922 tog beslutet att starta en skidtävling vid namn Vasaloppet. Alf kände igen några av de gamla herrarna på fotot.

Jag lägger in den här bilden på en gymnastiktrupp som går över Badstubacksbron 1944 till Sandängarna. Karin Bergström som nämns senare var säkert med i truppen. Lägger den först för att den ska skapa lite nyfikenhet.

Alf har så mycket att berätta, jag kan inte skriva ner allt här, men han var en riktigt duktig idrottsman som ung. Säg de idrottsgrenar som han inte var duktig i. Skytte, hockey, diskus, kula, simning, vattenpolo m.m. Han blev Svensk ungdomsmästare i diskus och kula på Stockholms stadion. Alla Sveriges bästa skolungdomar var på plats i Stockholm. Tyvärr krockade skyttet med diskusfinalen så han fick avstå det.

Lådbilsrallyt 1943 utför Utmelandsbacken

Jag skriver berättelser från förr på Facebooksidan ”Du vet att du är från Mora när..” Där har bilder lagts upp på lådbilstävlingen som ägde rum under Barnens dag 1943. På startlinjen stod bl.a. Alf Liss med bil nr 10. Moras då ”allt i allo” Gunnar Faleij var tävlingsledare. Förutom Alf så vet jag att en annan tävlande Bud Gunnar Andersson i Öna är i livet. De flesta av de andra har lämnat oss. Det var flera heat och final. Alf vann sitt första heat och gick till final. I finalen ledde Alf men halvvägs så for ett av barnvagnshjulen sin egen väg och Alf blev tvungen att bryta. Han blev så ledsen att han sprang över åkrarna till hemmet på Skeriolsvägen och fick tröst. Så var det med den lådbilstävlingen. Här några bilder tagna av Sam Lawson.

• 

• 

• 

Jag googlade på Alf Liss Mora för att se om jag fick napp på bilder på Alf i tävlingstagen någonstans. Så inte, men hans namn dök upp i en kortare berättelse av författaren och journalisten Anders Ehnmark som tydligen bott i Mora på 40-talet. Far hans var läkare på Mora Lasarett. Hans berättelse handlade om något som hett Kiefers vändning, en variant att vända på i simning. Adolph Kiefer från Chicago kom med vändningen först, därav namnet. Han använde sig av vändningen vid OS i Berlin 1936 och drog stora fördelar av den.

Anders Ehnmark var själv en duktig simmare. I hans berättelse från 40-talet nämns platser och profiler från Mora. Hela hans berättelse lägger jag sist i det här inlägget.

Anders beskriver att han spelat vattenpolo och simmat i simstadion nere vid Saxviken och han gjort sällskap med Alf Liss och simmat uppe vi ”nya” simstadion vid älven intill Årängsvägen. Han beskriver vattnet som iskallt smältvatten från Särna. Enda fördelen där var att stadion låg i en kurva på älven så det var bättre fart på älven i ytterkurvan. Det kunde man utnyttja vid polomatcherna, motståndarna hade inte koll på den lilla stadionfinessen.

Som ni ser på invigningsbilden från 1924 är det full fart på Dalasågen som låg intill simstadion. Det låg två till sågverk intill simstadion ett tag och Ehnmark berättar att före tävlingarna så försåg man sig med håvar för att rensa stadion från skit och smuts. Det var inte från sågverken utan från avloppsledningarna som gick ut alldeles intill stadion. Det var detta som gjorde att stadion fick stängas och flyttas åt Hemushållet 1948.

• 

• 

Som sagt, i älven var det kallt och den simstadion blev kortvarig. Jag har pratat med fler som lärt sig simma där och det var bedrövligt kallt, 13 grader ofta. Pelle Rehn m.fl. har berättat om kylan där uppe i älven.

Ehnmark nämner som jag inledde med ett antal Moraprofiler som nog känns igen av det gamla moragardet som läser det här inlägget.

En kvinna återkommer, Karin Bergström. Hon var jag arbetskamrat med på kommunen ett antal år. Karin jobbade där i 38 år i kassan. Karin började sitt yrkesliv i Mora bokhandel på Kyrkogatan, sedan telefonist vid lasarettet och på sysslomanskontoret mitt emot där Anders Ehnmark bodde (Noret?) därefter blev det kommunen. Karin bodde med systrar och bror vid älvgatan nära Mora värdshus. Hennes idrottsutövande, även gymnastik, avgjorde att hon även blev kranskulla i Vasaloppet år 1950.

Anders nämner fler Morabor:

Åke friberg, en stor talang i bröstsim. Jobbade med administration åt Korsnäs i ett av de mindre husen vid Korsnäsgården.

Ruth Eliasson, senare Johansson, vars mamma hade en raksalong där kunderna, bl.a. Anders pappa, hade sin rakknivar och borstar i fack ovanpå varandra på grund av lusfaran.

Alf Liss nämns naturligtvis som en duktig simmare och polospelare. Alf berättade att han stod i mål och ofta frös han så han skakade i utomhus”arenorna”. Blev det sen förlängning var det hopplöst kallt. Pelle Böhlmark nämns, han var badmästare i Dalarnas enda varmbadhus. Bassängen var 12,5 m lång och där fick man sannerligen träna vändning. Badhuset låg vid Vasagatan och slutade som squashhall före rivningen. Det s.k. skattehuset byggdes där senare.

Anders Mattsson nämns flitigt liksom Ulla Forslund. Mattsson arbetade iför SKF och Volvo i sydamerika i 38 år. Kerstin Casell var Moras bästa bröstsimmerska. Mora var ett tag Dalarnas främsta simklubb i och med den tidiga stadion i Saxviken. Undrar vilken eldsjäl som fick till den anläggningen redan 1924? När den revs rasade simintresset och återupptogs 1976 då den nya simhallen stod på plats.

Här följer Anders Ehnmarks berättelse om Kiefers vändning, vistelse i Mora m.m.

Kiefers vändning – om den väl skötta saken
Badet är borta. Det låg i Saxviken nära stationen. Det stängdes på grund avvattenföroreningarna. Simstadion sa man. På polomatcherna kom det mycket folk. Vattenpolo var en stor sport i Mora. Anders Mattsson visar mig ett foto där hans pappa är med och spelar. De har baddräkter som Arne Borg. Det är på 1930-talet.

Vattnet var varmt i Saxviken. Det är i Siljans norra spets. Sedan flyttade vi till Hemusbadet i Österdalälven, där vattnet är svart och strömt. Det är smältvatten uppifrån Särna. Många år har gått. Tillsammans med Alf Liss, bröstsimmaren, åker jag dit för att kolla temperaturen. Hemusbadet är också borta. Det har varit den varmaste sommaren sedan 1600-talet, och temperaturen i älven är uppe i fjorton grader. Tretton var gränsen då. Från tretton grader gick matchen. Vi var insmorda i kamferliniment som vi fick ut på apoteket. Man kände igen en polospelare på lukten. Vi visste var strömmarna gick och IFK Mora vann alltid hemma. Det fanns en virvel på landsidan som man kunde gå in i och få upp farten. Vi hade några tjockisar
som tålde kylan och inte gick att trycka ner och de låg långt framme med ena handen höjd och kupad, liksom till hälsning, väntande på bollen. De gick inte att trycka ner. De var våra vapenplattformar. Det skulle vara tre stycken och sen tre bakom som kunde simma. I försvaret måste man kunna simma.

Den snabbaste tjänstgörande frisimmaren gjorde utsimningarna. Det brukade vara Tore Söderberg. Nån gång var det jag. Jag tog bollen och passade tillbaka till försvaret, medan plattformarna så sakteliga ångade upp till sina positioner. Så började det alltid. Det var otäckt att bli nertryckt. Först åkte man ner och sedan kände man att nån ställde sig på axlarna och då åkte man ända ner i älvens dyiga botten. Det var lika på båda sidor. Det ansågs att motståndarna skulle stå pålade där nere då det var färdigt. Ingen blev uppdömd ur vattnet för det var så svart att domaren inte såg.

Tjockisarna hade alltid övertaget. Det gällde att simma undan innan de fick tag i en. De vältrade sig som flodhästar i älven och blåste ut vatten och rätt vad det var hade man dem på axlarna. Det var somrarna 1947 och 1948.

Kuben dog i februari 1999. Bam Bam är också död. Hur det gick med Bubblan vet vi inte. Börje Nygren stod i målet. Det var kallt, minns han. Börje blev personalchef på Försvarets fabriksverk i Eskilstuna. Vi talar om speluppläggningen. Kuben var bäst av alla och låg på topp, säger Börje. Spelet byggde i själva verket på snabbhet. Jag har antecknat i mitt block: Mora-Borlänge 6-1.
Till matcherna åkte vi Opel Rekord. Tandläkaren KB Wahlström hade Rekord. Anders Mattssons mamma hade också Rekord. Anders lärde mig att växla utan att trampa ur. Man lyssnade efter exakt rätt varvtal och då behövde man inte trampa ur.

Mora hade Dalarnas enda inomhusbad. Det låg på Vasagatan och Pelle Böhlmark var badmästare. Bassängen var 12,5 m lång. Åtta längder blev 100 m. Efter start fick man vända direkt. Sen tog man två simtag och
vände igen. Vändning var det enda man kunde träna. Den vanliga vändningen i frisim var att gå ner med sista armtaget och svänga och skjuta ifrån. Det var en enkel vändning som man kunde börja med men också arbeta vidare på, den var enkel och utvecklingsbar och kunde byggas ut till volt med skruv. Sedan kom Kiefervändningen. Den slog ned som en bomb i Mora. På grund av kriget kom den med stark försening.
Kiefer ansågs ha haft den klar i stora drag redan till Berlinolympiaden 1936. Det var en ryggsimsvändning, men spred sig till frisimmet och enligt någras mening till bröstsimmet. Det är omstritt. Jag ska återkomma till det.
Kiefer kom in i högt läge och slog upp benen mot bröstet och snurrade runt hopkrupen och sparkade ifrån. Det var viktigt att komma in högt. I frisim vände man på kroppen vid ingången och slog volt och kom ut rätt. I bröstsim vetefan. Det blev aldrig utrett. Jag ska komma till det. Vi hade bilder på Kiefervändningen i en kalender som kanske var Pojkarnas fickkalender. De visade hur Kiefer slog runt och ett ögonblick hade benen rakt upp som om han blivit iknuffad. Det var lite oklart om han slog volt eller inte, men benen pekade rakt upp och det var mycket skum och benen stack upp, och sen var han ute i banan igen.

Förnamnet var Adolph. Kiefer kom från Chicago, visste vi. Född 1918. Han vann 100 m rygg i OS i Berlin på 1.05,9. Bilderna i kalendern hade tagits i en collegebassäng, delvis med undervattenskamera. Man såg varje moment men det var ändå svårt att he lt förstå. Det var oklart med volten. Vi hade bilderna med oss till badet och studerade in rörelserna som i simhopp och utgick från att det var en volt, kanske med skruv, och av bilderna att döma i gruppering. Det var lätt att överföra till frisim. Jag var frisimmare. Som jag minns det gjorde vi inte något annat på träningskvällarna. Vi kom in högt och vände med benen i luften, och det var det enda man kunde träna i den lilla bassängen, men vi blev mycket bra. Vi var inte säkra på volten men odifierade vändningen något, kanske mycket. När vi kom ut i de kalla svarta vattnen på sommaren och skulle vända mot träväggarna – det var alltid brädväggar, gröna av alger och mycket hala – så small det bara till. Vi drog ifrån en eller två meter varje gång. En sekund hade utlovats i kalendern men det blev nästan mer i Siljan. Det var den tidiga utomhussäsongens höjdpunkter. Konkurrenterna stirrade medan de gick runt på det gamla sättet, som tankångare. Längre fram på säsongen började även de volta. Vad är idrottens sanna glädje? frågar jag mig.

Fördelen med en liten bassäng är att man måste koncentrera sig på teknik. Ingen av oss var särskilt stark, tror jag, inte som Per Olof Östrand iallafall, Petter, som sam i Hofors och som vi mötte i landskapsmatcherna och som alltid var överlägsen, därför att han var råstark och hade stått hela vintern med fjädrar fastspända i väggen och torrsimmat och fått muskler som en brottare. Samtidigt hade han en fin naturlig stil, ett polynesiskt crawl sa man, litegrann som Duke Paoa Kahanamoku, som nästan uppfann sprintersimningen och som man kunde läsa om i Erik  ergvalls Boken om simning (1948). Östrand sam med långsamma, djupa armtag, som en långdistanssimmare, till synes avslappnat, men forsade förbi alla på hundra meter. Han låg kring minuten. Det gjorde ingen av oss. Jag ser i ett klipp ur Falu-Kuriren att jag gör 1.06,9 den 26 juli 1948. Där nånstans var det.

Egentligen var Östrand långdistanssimmare och kom trea på 400 m i OS 1952 i Helsingfors. Han påminde om skidåkaren Nisse Östensson genom att röra sig så mjukt att det inte syntes hur fort det gick. De hade på något sätt samma teknik och kom inifrån skogen, och ingen förstod hur de hade lärt sig. Jag tyckte också att han påminde om Stig Dagerman genom att ha en helt egen stil, som man kände igen medsamma. Dagerman kom också inifrån skogen. Det gjorde alla då. Vi var inte starka och arbetade inte med fjädrar utan tränade vändningar i varmbadhuset och inriktade oss på det. Petter hade inget inomhusbad, och det var kanske hans lycka. Tjejerna sa att de kunde göra Kiefervändning i bröstsim, men ingen trodde på dem och det gick inte att kontrollera på grund av skilda träningskvällar. På sommaren då vi kom ut i Siljan vände de som vanligt, såvitt vi kunde se. I bröstsim vänder man alltid som vanligt. Kiefer sam i Stockholm på DN-galan 1936 och arbetade fortfarande på vändningen, men 1942 i New York gjorde han 1.02,8 på 100 m rygg, och då var den klar. Sommaren 1948 var distriktsrekordet på 100 m fritt i Dalarna 1.04,9, i Hälsingland 1.07,3 och i Stockholm 57,5. Alex Jany i Toulouse, en stor biff, men ansedd som nervös, hade 55,8. Det var situationen. Omgivande tider är lika viktiga som omgivande text i litteraturen. Vi kunde tiderna och tänkte alla på  världsrekordet, för det är  det enda som finns att tänka på, även om man befinner sig i lingonserien, eller framför allt då. Vi hade alla en dröm om extremt väl skötta saker. Vi visste allt om Jany och hans nervositet och Ris från USA (57,6) och
Szathamáry, Ungern (58,2), och Weinberg, USA (58,3), och Per-Olof Olsson, Sverige (58,5). Olsson mötte Jany i Frankrike 1946 och förlorade knappt på 100 men vann 50 och gjorde succé i USA året därpå då Jany var under isen på grund av nerverna.

Vi visste allt om det moderna genombrottet i frisim på 1920-talet med Arne Borg, Boy Charlton och Johnny Weissmuller. Det var då de polynesiska simmarna fick ge sig. Johnny Weissmüller slog Duke Paoa Kahanamoku, som står staty i Honolulu, och var den förste under minuten på 100 m.
Nej, det fanns inget annat att tänka på än världsrekordet. På 1930-talet kom japanerna på långdistans. Det var Kitamura, Negami och Terada. I kalendern, som kanske var Pojkarnas fickkalender, kunde man se att de la i armen rak. Vi hade lärt oss att man skulle sticka i handen, men de la i armen rak. Vi prövade men det gav ingenting. Vi återses i Mora.

Det är några av de gamla simmarna: Anders Mattsson och Ruth Eliasson som nu heter Johansson (och vars mamma hade raksalong, där kunderna, däribland min pappa, hade sina rakknivar och borstar i fack ovanpå varann, på grund av lusfaran) och Karin Bergström som använde Kiefervändning i bröstsim, nästan helt säkert, och Börje Nygren som stod i målet och Frost Brita Matson som var bröstsimmerska och Åke Friberg, den stora talangen i bröstsim, som en dag, berättar Anders Mattsson, bara flöt förbi honom på träningen, utan ansträngning, så att Anders förstod att en ny era stundade, och så Alf Liss och jag. Åke har haft en stroke och kan inte tala, men vi lär oss snart att tala med honom. Vi samlas vid Simstadion. Den är som sagt borta. Vattnet är varmt och rostfärgat men klart. Den stora saken var eldfesten på hösten då vi hoppade med facklor. Det fanns håvar med långa skaft som man fångade upp skit med före tävlingar. Mitt emot låg tre sågverk men det var inte därifrån skiten kom, utan från Moras avlopp som gick rakt ut i Saxviken. Vi jobbade med håvarna för att det skulle se snyggt och fint ut då det var tävling. Vattnet var klart. Man såg fint under vatten då man kom in för vändning. I Dalälven var vattnet svart, men å andra sidan rent. Vi talar om Kiefervändningen. Alla minns den. Karin Bergström säger att hon gjorde om den för bröstsim men att det var mycket ansträngande, så att hon inte vågade använda den på stora tävlingar, men att hon kom in högt och gick över i ryggläge och slog volt och kom ut rätt.
AndersMattsson säger att det är omöjligt. Man måste sätta i händerna i jämnhöjd i bröstsim och då kan man inte slå runt. Karin demonstrerar hur det gick till. Vi sitter på Korsnäsgården och solen går ned över Siljan. Karin ställer sig upp och visar hur man vänder sig kring sin egen axel med armarna framåt, och vi förstår att hon kunde sätta i händerna i jämnhöjd ändå, fastän uppochned, och komma ut rätt.
Korsnäsgården var förvaltarbostad åt skogsbolaget och där bodde Ulla Forsslund och Brita säger att de brukade vara i det här rummet på julgransplundringen. Nu är det restaurant. Anders Mattsson säger att det är omöjligt. Det var en ansträngande vändning, säger Karin, och man vågade bara använda den på små tävlingar, men det gick. Man fick alltid ett försprång. Man ska sätta i båda händerna och ha axlarna parallellt med vattnet, säger Anders. Javisst, säger Karin, man kom in så här och snurrade på kroppen så att axlarna låg rätt och sen slog man kullerbyttan. Hon visar över bordet. Axlarna var i rätt position fast uppochned. I viken utanför Korsnäsgården låg Simstadion. Karin stod i bokhandeln på Kyrkogatan sen och var telefonist på lasarettet och arbetade på sysslomanskontoret mitt emot huset där jag bodde och sen på kommunen i trettioåtta år. Hon har varit i Mora hela tiden.

– Kanske slarvade vi med att ha bägge händerna i plankan, säger hon. Men det gick bra. I rygg skulle man ha knäna mot bröstet, säger hon. Man skulle slå upp knäna. Karin var också en duktig ryggsimmerska. Det gjorde du fan heller, säger Anders Mattsson. Det går inte. Det är en ryggvändning och en frisimsvändning men ingen bröstsimsvändning. – Visst gjorde vi Kiefervändning, säger Brita, som också är bröstsimmerska. Det var ingen konst. Jo, det var en konst, men det gick. Brita bor kvar i Mora och har ett fint hus i Kråkberg. Nej, säger Anders, jag minns mycket väl hur ni gjorde, ni smög er runt och drog benen åt er, som Kerstin Cassel, men det var ingen volt. Kerstin Cassel var Moras bästa bröstsimmerska. Frågan kan inte avgöras.

Vi stannar till sent på Korsnäsgården och går igenom de rörelser vi gjorde på den djupa delen av bassängen vintrarna 1947 och 1948: knäna mot bröstet, armen över huvudet för att skjuta ifrån, eventuellt volten, kanske en skruvad volt och i så fall skruvad i en skala på 90 grader, men kanske en ren volt ändå, fastän i gruppering. Det visar sig finnas olika meningar om nästan varje rörelse i Kiefervändningen.

Anders Mattsson arbetade för SKF och Volvo i Sydamerika i trettioåtta år, sitt arbetsliv tillbringade han i den latinamerikanska världen, Alf Liss var på lantmäterikontoret i Mora, Åke var kontorist på Korsnäs, skogsbolaget, och Ruth var tandsköterska och har två gånger varit gift med simmare och bor i Västerås idag och spelar golf. Många år har gått och frågeställningarna i Kiefervändningen är alltjämt öppna. Åke som inte kan tala deltar hela tiden i samtalet. Han har samma leende som då. Vi är alla lyckliga och visar varann hur vi kommer in högt och slår en volt, eller inte. Det viktiga var smällen. Man skulle komma in med en jävla fart och när
det small skulle konkurrenterna från Krylbo och Hedemora bara stirra. Det var det roliga med simningen. Vad är idrottens själ? frågar vi oss. Det är en dröm om fulländning. Efteråt försöker jag få klarhet i vad en äkta Kiefervändning var.

Lars-Eric Paulsson, Gunnar Larssons tränare, säger att man roterar i vattenytans plan. En senare utveckling är att man lyfter underkroppen över vattnet och voltar och kommer ut på bröstet, med skruv, men Kiefer kom ut på rygg. Man fick inte skruva då för det fanns en viss maximal lutning på axlarna. Idag går ryggsimmarna in i bröstläge och voltar. Vändningen är nästan likadan i frisim och rygg. Jag ringer upp Björn Borg, den gamle ryggsimmaren, som nu bor i Zürich. Han säger att man slår upp fötterna direkt och snurrar runt. Det är ingen volt utan ryggläge hela tiden. Björn Borg sam mot Kiefer i semifinalen 1936 i Berlin och blev utslagen. Jag tog i så inihelvete men det gick inte, säger han. Det var vändningen som knäckte mig. Björn Borg tog med sig vändningen hem till Norrköping. Sedan gjorde alla simmarna i Norrköping Kiefervändning. Vart tog Kiefer själv vägen? frågar jag mig. Han var en fjärran gud åren då vi simmade, men hur det gick sen har jag aldrig hört. Bosse Alm, den gamle simjournalisten, säger att han såg Kiefer sista gången 1960 på OS i Rom. De badade tillsammans i olympiabassängen. Kiefer gjorde inte vändningen då, men de badade. Det var sista gången han såg honom. Jag hittar Kiefer på Internet. Jag tänker att det måste finnas litteratur om honom, men istället får jag upp Kiefer On-Line Swim Shop. Det visar sig att han slog sig på simutrustning efter sin aktiva tid.

Han började med bassänglinor. Man kan alltjämt köpa dem på nätet. De tillverkas i Sverige av Malmstengruppen i Århus. Försäljningschefen där, Bo Hultén, säger att Kiefer bor i Zion, Illinois, på en gata som heter Kiefer Lane. – Han går med käpp men hänger med, säger Hultén. Vill du ha telefonnumret? Jag slår 1-800 323 40 71 och en barsk röst svarar:

– Kiefer.
– Are you mr Adolph Kiefer? frågar jag.
– Right, svarar han. What do you want?
– I want to know about your back-stroke turn, säger jag.
– It was a flip turn, säger han.

Vi har ett ingående samtal om Kiefervändningen. Flip betyder snärt eller klatsch. Man kastar upp benen mot kaklet, säger Kiefer, och tar ett djupt tag med  ngångsarmen bakom huvudet, så att man snurrar runt. Det är viktigt att man har knäna mot bröstet. Sen sparkar man kraftigt ifrån och tar ett tag under vatten. Det är allt. – När kom du på det? frågar jag. – Jag gick i high school, svarar han. Jag var arton år. Jag försökte göra som frisimmarna och slå runt men på rygg. Första gången jag använde vändningen på en stor tävling var 1936 på OS i Berlin. Jag vann mycket på det. Samma år blev Kiefervändningen standard på alla college. Alla
började vända likadant. – Vad är kvar av din vändning idag? frågar jag.
– Allt, svarar han. Det är standardvändningen fast ingen säger
Kiefervändning längre. Den är lite omgjord för man behöver inte slå i handflatan längre. Det är no touch turn nu. – I Mora, säger jag, beundrade v i din vändning mycket. – Det gläder mig, säger han. Sverige är en stor simnation. Jag sam mot Arne Borg i Göteborg 1935. Han kom in i badet i derbyhatt och cigarr och
la cigarren på bassängkanten när det var start. Han var en stor artist.

Dagen efter går jag ut till Hemusbadet. Älven gör en stor sväng där. Det är så virveln vid land uppstår. Badet är borta nu. Jag känner hur det var på försommaren när vi kom ut i de svarta och kalla vattnen. Vi hade med oss vinterns analyser från det djupa i bassängen på Vasagatan, och det var alltid något nytt som vi hade slipat in, och när det var tävling och vi kom in till planket så small det. Simmarna från Krylbo och Hedemora stirrade. Så uppfattar jag idrotten.

Slut på Ehnmarks berättelse och mitt inlägg.

Jag läser i boken Venjan 350 år en artikel av Severin Solders om ”Forna vägar utifrån”, till Venjan alltså. Han refererar till en Nils Friberg som forskat i området och skapat skriften ” Dalarnas fasta landkommunikationer under 1600-talet.” Arbetet blev ingen färdig bok men finns i en stencilerad upplaga.

Friberg nämner ridvägen från Vika till Mora och att den var delar av buförsvägar till fäbodarna som låg väster om Vika. Dessa sammankopplades och blev färdvägen till Venjan. Enligt 1630-års lanskapskarta och 1676 års sockenkarta, (se bild), sökte sig vägen sydväst förbi Pungtjärn ned till Åmbergs (Ambergs) fäbodar och vidare i västlig riktning ned till Acksi. I våra dagar (Fribergs) leder en körväg från Vika till Acksi, vilket av allt att döma är en avläggare av den gamla ridvägen säger Friberg. Se Moras sockenkarta anno 1676.

Många gamla kartor finns där ridvägen är med och det är inte helt klarlagt exakt hur ridvägen fortsatte från Acksi till Venjan, men på en punkt är kartorna samstämmiga och det är att vägen gick över Näset mellan Grundsjön och Busjön. Troligen har 1600-talets Venjansväg gått ungefär som den nuvarande stigen, på Fibergs tid, från Acksi över Långsisdammen till Grundsjön och därifrån vidare västerut till trakten norr om Maitjärn.

Inom parentes har jag någonstans läst att Venjan från början var fäbodar till Morkarlbybönder. Orten växte och prästerskapet tyckte att folket i Venjan skulle få bli en egen socken och egen kyrka så att de inte skulle behöva gå hela vägen till Mora för att göra kyrkobesök.

Hursomhelst kan vi konstatera att färdvägen mellan Venjan och Mora är väldigt gammal. Här några fler gamla kartor.

Sista kartan är en över ”Stora Kopparbergs höfdingedöme Dalarna, utgifven av Friherre S.G. Hermelin, författad av C.P Hällström 1880”.

Vägen fanns med på kommande s.k. Generalstabskartor som utgavs vid lite olika år. Här en del från en utgiven 1912 där leden framgår delvis (den del som är med på det Blad 102).

Venjansbor har tidigare märkt upp leden Venjan – grundsjön. Delen norr om Grundsjön/Studentvägen är nymärkt och mycket fin.

Ovan ser ni pendel av leden som är märkt sedan tidigare. Venjan C till Grundsjön. Karta av Peter Öhman.

Den gamla ridvägen/färdvägen är omskriven av många ”resanden” genom tiderna. Den har inte varit omtalad som någon lättriden eller lättsam led. Den har fått andra omdömen. Fram till Acksi var det nog hyfsat, men senare och efter Långsisdammen/Ryssån blev det sämre. Acksi brukades av 15 hushåll 1663. Acksi hade även fast bebyggelse 1550-60 enligt Bror Lindén. Här några bedömningar av folk som passerat:

Karl-Erik Forslund skrev även han om leden i sin Från ”Källorna till havet, Wänjanssjön”. Han pratar om att ”när blidvintrarna gjorde det omöjligt att frakta tackjärn från Siljansfors till Kräggaholms bruk fick det klövjas dit på hästryggen i därtill särskilt framtagna korgar. Då fanns endast en trång och besvärlig ridväg genom skogen från Mora till Wänjan.” Kräggaholms bruk fanns under 15 år i slutet av 1700-talet.

Nu vänder vi åter till nutiden. Jag har länge sett ledmärkningar borta vid Långsisdammen och undrat hur de gick mot Venjan. Likaså har arbetskompisen Billy Aronssoni Venjan visat på var en led från Venjan kom fram uppe vid Grundsjön. Venjan 9 km stod det på skylten. Jag har senare förstått att han och flera Venjansbor har sett till att gamla leder märkts upp och skyltats. De startade ca 2009 och var klara 2015. Då var Kräggaholmsrundan på 10 km även med. Det var ett projekt där Skogsstyrelsen var med som bidragsgivare. Det blev därför lite långdraget med avtal, redovisningar m.m. Men bra blev det.

Vi måste även nämna att Billy var med och fixade så att 4,5 km av leden Venjan – Grundsjön blev fornminnesmärkt. Fornminnet har beteckningen L 1998:3809 i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Detta gjorda han tillsammans med Dalarnas Museum och Maria Lannerbro Norell. Leden beskrivs kunna vara från Järnåldern och framåt. På bilden nedan ser ni Billy i Dalarnas Hembygdsbok från 2013.

Innan vi går vidare måste vi nämna att i mitten av 70-talet så märkte några framåtsiktande personer från Venjan upp vandringsleder från Venjan till Siljansfors och Hemulsjö. De skulle där anknyta till Siljansleden som nyligen anlagts. Stigarna skildes åt vid Grundsjön, en mot norr och Hemulsjö och en österut mot Siljansfors. Den sistnämnda sammanföll till stora delar med leden Vika – Venjan som vi ska avhandla djupare här.

I somras fick vi en inbjudan av Bengt Andersson och Ulla Jansson att komma till fäbodarna Gammbodarna och äta en bit mat, inte vad som helst, egenhändigt fångad fisk, röding tror jag, från Majtjärn. Men före det skulle vi gå en promenad och vi drog iväg på Studentvägen mot Mora. Till min glädje skulle vi gå från Grundsjön till Majtjärn, ca 5 km, på den gamla markerade färdvägen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det är klart att intresset därefter steg hos mig för att hitta leden från Grundsjön ner till Långsisdammen. De första 5-700 m var lätt. Markerade med höga stubbar på hygget. Men sen blev det flera turer de 3 milen till Grundsjön för inspektion. Till sist lyckades det, med hjälp av TOPO GPS där man ser på kartan var man gått tidigare och till slut ringades leden in. Jag stod plötsligt på den. Då var det kul att gå tillbaka till bilen på den funna stigen.

Jag fick kontakt med en kompis från jobbtiden, Peter Öhman, som bor i Venjan . Han var intresserad att gå hela leden och vi gick den från Grundsjön. Med sig hade han två systersöner och vi rekade mer i detalj på flera ställen där jag mest passerat ”rakt fram”. En trevlig tur med grabbarna som var entusiastiska och tåliga, det tog i alla fall minst 3 timmar.

• 

• 

• 

• 

• 

Nu hade vi rätt klart för oss var det 8-9 km låg och det var dags för röjning och märkning/skyltning. Bengt Andersson var flitig röjare och Bolle Dahl gjorde även han insatser. Det varierade väldigt mycket i terrängen, ibland mycket ris och små träd, oftast väldigt fint och lättröjt. Man kan förvånas av hur leden är såpass välbehållen efter alla hundratals år. Träd måste ju kommit och gått. De svåraste bitarna att röja och hitta leden på var där stora skogsavverkningar skett. Men det gick hyggligt bra. Ibland hade vi ju hjälp av gamla markeringar från 70-talet som någotsånär syntes ibland. Några bilder från röjningen m.m.

• 

• 

• 

• 

• 

Leden skulle ju röjas och märkas upp, det var målet. Vi hoppade över Skogsstyrelsen och andra bidragsgivare och tiggde lite pengar på Facebook. Vi behövde några tusen för färg, skyltar, drivmedel, m.m. och vi fick bra gensvar. 30 privatpersoner och ett företag lade in bidrag som räckte gott till. Kanske lite över för någon viloplats/bänk ute efter leden. Vi blev även sponsrade av ett par i ”skyltbranschen” i Östnor, utfräsning av skylttexten fixades där. Vi tackar alla för det fina stödet. Naturligtvis stort tack till Bengt och alla som stöttat med röjning m.m. Vi får inte glömma Anna Dahls stiftelse som så fin röjt ”sin del” av leden. Vältrimmat! En av de finare delarna på den ”trånga obekväma” leden som man sa. Men då kom man med klövjehästar. Nu går man lätt och ledigt.

Här några skyltexempel från leden. Det behövs inte så många, bara vid ”start och mål” och några utmed leden.

• 

• 

• 

Jag har tagit kontakt med Länsstyrelsen Dalarna om eventuell klassning av leden som fornminne. Vi anser att minst 80% av sträckan bör klassas som fornminne Men vi är inga arkeologer är bäst att tillägga. Arkeologen jag pratade med var entusiastisk, lite mycket jobb nu bara, hon återkommer. Vi får se när hon kan komma upp och dokumentera. Det blir spännande. Det man särskilt tittar på är så kallade hålvägar som är tydliga rester efter en så gammal ridled.

• 

• 

• 

• 

• 

Jag vill summera hela projektet med att uttrycka glädje över att få vara med och bevara delar av kanske Moras äldsta och väl bevarade färdvägar från forna dar. Så kul att den del vi jobbat med inte faller i glömska och växer igen helt. Tvärtom lyfts den fram och ger tillsammans med delen fram till Venjan en vandringstur på totalt 17 km enkel väg.

Det är även med glädje jag tror att folk blir nyfikna och ger sig ut i terrängen på nya platser. Inte bara på välnötta stigar i centralare områden. Nej fram för den här typen av leder, intresset ökar, var så säkra.

En premiärtur var planerad den 3 oktober 2021 men regnade in. Nu siktar vi på att ta turen i slutet av oktober, efter älgjakter och annat.

Vi kan avsluta med några bilder från omgivningarna utmed den historiska färdvägen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag har varit till Åsberget många gånger under de senaste åren. Det är så fint däruppe med utsikten västerut. När vi gått runt däruppe har jag ju sett skylten med en pil mot Bosseldal som är fäbodar i Älvdalens kommun ganska nära Evertsberg, även nära Oxberg. Numera mer en ”jaktcentral”. Jag har cyklat förbi där några gånger, drygt! När jag läst olika böcker/skrifter om gamla händelser så dyker den här gamla leden upp emellanåt. Likaså på kartor som är flera hundra år gamla. Särskilt stort blev intresset när jag läste Karl den XI almanacksanteckningar från sin resa 1686 då han inspekterade gränsen mot Norge som väl låg i Härjedalen/Jämtland på den tiden. Karl red med sitt manskap hem via Lillhärdal och åt lunch i Ulvsjö. Därefter red de ner till Älvdalen där han bodde på prästgården och bevistade ett bröllop. Dagen efter red de till Evertsberg och vidare till Lima över Venjan. Då torde de ha färdats leden jag pratar om.

Hursomhelst, gammal är leden, och jag ville gärna knalla den en gång. En dag vaknade jag tidigt, vackert väder och svårt att somna om. Jag hade blivit erbjuden sällskap av en kompis i Venjan, men kunde inte väcka honom precis. Det fick bli en oplanerad tur. Jag bestämde mig för att testa leden, på vinst och förlust. Jag hade hört mig för och den ska vara hyggligt markerad ändå. Venjansbor har markerat den någon gång på 70-talet enligt utsago. Läde – Krångdalen, och vips står man där vid Åsbergets fäbodar.

• 

• 

• 

På generalstabskartan från början av 1900-talet ser ni leden ringla sig fram i terrängen.

Stigen passerar Oxåsen, 519 m.ö.h. där tre socknar möttes, Venjan, Älvdalen och Mora. I början var det väldigt lättgånget i den fina skogen och medlut.

• 

• 

• 

• 

Efter cirka 3 km kom man ut på en väg, det såg ut att man skulle gå den en bit. Men det dök inte upp någon skylt till höger dit jag ville gå. Jag gick en bit men insåg enligt min GPS att jag började komma för långt, för nära Oxåsen. Jag vände och chansade lite, såg ett vattendrag några hundra meter till höger och jag tänkte om jag följer det så måste ju leden gå över någonstans. Mycket bra tänkt, efter ett tag såg jag en bro och leden. Vattendraget var mindre än jag föreställt mig, men vad gjorde det, Oxeråsbäcken hette vattnet.

Sen kom ett lite nervöst avsnitt på ”resan”. Jag gillar att fotografera och när jag stod på bron åkte naturligtvis mobilen fram. Jag steg fram mot kanten av bron, knak/brak! Brädan gav vika och jag ramlade med följden att greppet om mobilen blev för svagt, den åkte ner i bäcken. Den var ändå var rätt djup. Snabbt ner med armen till axeln och ”skannade” närmast kanten där jag tyckte den åkte i. Ja!! Efter ett 20-30 tal sekunder fick jag tag i den. Torkade av den och ”värmde” den mot kroppen. Jag blev allt lite skakis. Tänk om jag brutit benet mellan plankorna och varit utan mobil. Inget drömläge på den platsen. Jag hade i alla fall SMS:at Christina att jag var vid Åsberget och skulle gå iväg mot Bosseldal. Hon var i Malmö. Annars visste ingen var jag höll till. Så här i efterhand förstår jag att brädorna på bron var murkna och gamla. Där går ingen på sommaren numera. Skotrar vintertid förstås, men då är det en annan bärighet. Helt klart vore det bra om man vore fler en sådan där gång.

Några bilder från platsen:

• 

• 

Färden gick vidare i omväxlande terräng, lite kuperad, men inte farligt. Gammelskogen tilltog efter ca 4 km och den gamla vägen framträdde i sitt ”rätta” jag. En fin gammal led med s.k. hålvägar, tunga granar och ståtliga taller runtomkring. Där trivdes jag i trollskogen. Som ni ser var markeringen tydlig bitvis, men tyvärr inte överallt.

• 

• 

• 

• 

En rätt stor myr dök upp, jag valde att gå runt den, men på hemvägen klafsade jag över. Det gick bra med ordentliga kängor.

Jag såg en fin tjärn på lite håll, kanske Oxeråstjärnen? En bild blev det i det fina ljuset.

Jag blir lite förtjust i gamla stubbar och andra naturliga konstverk därute. De viskar så fint om det förgångna. Här några exempel.

• 

• 

• 

• 

På den större bilden kan man med fantasi se många gubbar och djur av olika slag.

Färden gick vidare och jag började inse att det var lite längre än vad jag beräknat. Spelar ingen roll, fram ska jag. Insåg att det närmade sig en mil till Bosseldal. På slutet kom ett avsnitt av ”ny” skog, där markeringarna på ett avsnitt försvann, i alla fall för mig. Men med GPS:en såg jag en väg strax framöver som jag hittade på. Här kom kanske den tråkigaste biten på turen. Jag följer vägar fram till fäbodarna. Jag såg ingen stig i övrigt utan antog att den låg ”under” vägen. Om någon har annan information om ev. stig så hör gärna av er.

Fikat väntade, gott värre vid en fin möbel.

• 

• 

• 

• 

Åter mot Åsberget. Nu hittar jag direkt i alla fall. Det var i alla fall inget folk i Bosseldal, inte väntat heller. Men snart är det full fart där vid älgjakten. Det blev bilder även på hemvägen, bl.a. ett mäktigt träd, troligen tall, som gett vika för många år sedan.

Färggrant är det vid den här tiden. Hjortronen är borta och bladen börjar ta färg.

• 

• 

Spurten mot Åsberget blev lite tyngre, motlut och nästan två mil i benen. Man känner sig nöjd när man får rulla hemöver i bilen. En liten kort tur i fäboden och en sista kopp kaffe satt bra. Några slutbilder från fäbodarna.

• 

• 

• 

• 

Här ser ni två kartor, en från år 1900 utgiven av Svenska Turistföreningen, reklam för vandringar redan då, och ”vår” tur är med. Den andra kartan är den jag fick med min app TOPO GPS, (rekommenderas), så bra att alltid veta var man är.

Jag avslutar med en önskan att den här turen justeras när det gäller märkningen. En tur verkligen att rekommendera. Helst vandrar man ju bara i en riktning om det går att fixa, annars blir det en kopia på min tur. Men då ska de mindre märkningsjusteringarna göras innan jag törs rekommendera den. Jag vet inte vem, eller om ens någon, ansvarar för detta. Men jag vet att folk i Venjan är angelägna om bra cykel- och vandringsturer i sina marker. Markeringsförbättringar gäller naturligtvis även på Älvdalssidan av intresserade där. Det lär ordna sig. Tack för den här gången. Kartorna:

• 

• 

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om besök på Stora Höktanden på Älvdalens skjutfält. En sommar och en vintertur. Berget drog igen nu i augusti 2021. Jag dokumenterar turen här och ni får gärna följa med. Jag börjar med en vacker bild och hoppas den blir ”förebild” på FB-inlägget

Intresset för det här berget fick jag när jag läste en bok från 1957 av järvforskaren Peter Krott från Österrike, (Tupu-Tupu-Tupu) som så ingående beskriver trakterna.

Han bodde där uppe något år med sina järvar vid Mosseberg. Ibland guidade han Stockholmare upp på Stora Höktanden. En tvådagarstur med övernattning. Det lät vara en spännande trakt och kartan sade inte emot och jag har som sagt varit dit. En höstdag nu i slutet av augusti skulle även säkert ge fina bilder. Foto är ett starkt intresse för mig, naturfotografi.

Vi tar turen med bilder efter färden. Jag brukar stanna vid Jöllenbron efter det man passerat Rot norrut. Där ska man ju alltid över Rotälven. Jag stannade till några km nedströms Jöllenbron och tog några kort den här gången. Det såg fint ut från vägen.

Vi tar väl med två bilder från Jöllenbron ändå.

• 

• 

Ett till måstestopp uppöver mot de nordligaste delarna av skjutfältet är Rotensugnet. En fin plats där Rällan och Rotälven strålar samman och gör sällskap ner till Österdalälven. Här finns fin rastplats, slogbod, vid bron för fikastund om så önskas.

• 

• 

• 

Färden gick vidare utmed Rotälven upp mot Mossidammen, nära Mossiberg där Peter Krott höll till med sina järvar. Ett stopp på bron över dammen och en bild upp över Broksjön.

Jag sitter i bilen och rullar uppöver, Lånus ska passeras där man sedan åker västerut. Jag sneglar åt sidorna och bilderna finns där, här några mot Rotälven.

• 

• 

Färden går västerut och vi närmar oss första stoppet där jag ska hitta rätt på Pjuketta, en kojruin jag läst om men inte varit till. Men än är det inte klart med vattenbilder. Det nästan lyste grönt från en liten kärn på vänster sida, vägen mot Lokavallen har passerats och Dalsåsen ligger på höger sida. Det var helt enkelt grönt på botten och vattnet var glasklart.

En bit till innan vi når Pjuketta på vägen upp mot Slängbodarna. Men ytterligare en bild, en av dagens bästa tycker jag. Färgskalan är full.

Nu gäller det att få fatt på Pjuketta. Jag har fått beskrivning av Bosse Tegnér och en bra kartskiss av Anders Barke, så det ska inte vara några problem. Det skulle vara en fågelholk på höger sida av vägen som jag inte såg. Gick in i skogen ändå och såg en tjärn, där skulle det vara. Jodå, jag gick rakt på. Pjuketta, bara namnet gör att den måste ses. Om än bara en ruin. Toppluva på svenska, ”Fall-Lars” från Brunnsberg höll till där i ensamheten. Det finns mer att läsa om honom på FB: Fäbodar på Älvdalens skjutfält. Lars blev 95 och lär ha skjutit 5 björnar och ca 300 älgar sägs det. Nog en man med speciella egenskaper kan jag tro. Jag följde en stig ut till vägen, där satt holken. Några bilder från platsen.

• 

• 

• 

• 

Snart framme vid vandringen till Höktanden. Dagens stora mål. Kalkspridaren vid Lånån på vägen mot Lokavallen ska passeras. Där vid en blå plastpåse på vänster sida ska man gå in och rakt i ca 5,5-6 km. Man följer en jaktgräns mellan Slängodarnas och Lokavallens jaktlag. Närmare förklarat av A Barke: ”Man följer en s k kontroll upp till Höktand, ”1:a östra kontrollbas”, och korsar bl a den 18:e parallellen. (Kontrollerna har riktning klockan 11, parallellerna har riktning klockan 2.)”

Markeringen består omväxlande av gula skyltar, blå band eller ingen alls. Men rakt på som sagt. Det är hygglig stig där inte myrarna blir för stora. Det är där det kan bli lite problem, i alla fall vid första turen. Men med en app, t.ex. Topo GPS blir det inga problem. Först två bilder nere vid kalkspridaren och Lånån. Vattnet har stått högt nyligen om man ser till trädens beklädnad.

• 

• 

• 

På med ryggsäcken och iväg. Första stopp får bli den nybyggda bron över Lånån. Används bl.a. vid jakten och för skoteråkningen. Lokavallens jaktlag är ”snickare”. Fin stadig bro blev det allt. Här vid bron var det en flottningsdamm i gamla tider. Vattnet skulle få en ordentlig skjuts för att bära med sig stockarna nere mot Rotälven och vidare.

• 

• 

• 

• 

Det blir ett kortare stopp längre upp, ca halvvägs. En slurk vatten i alla fall. Inget fika förrän man är uppe på toppen. Några bilder upp mot första stoppet.

• 

• 

• 

• 

Vid halvvägs brukar mobiltäckningen slå till. Så även idag. Jag stod ute vid en vacker tjärn och skulle ta ett kort där ett SMS plingade till. Jag fick besked att en person jag känner rätt bra fått ge vika och där i ensamheten blev det nog extra sorgligt. Den vackra naturen fick ge tröst. Man får sig en extra funderare sådana gånger. Bilder från tjärnen:

• 

• 

• 

• 

Nej nu lär vi gå upp. Fikatarmen gör sig hörd och det börjar faktiskt suga lite i benen. Myrarna tar ut sin rätt, och stigningen förstås. Men bilder måste det i alla fall bli. Då finns ingen hunger eller trötthet.

• 

• 

• 

• 

Det fick bli en rejäl paus uppe där vid skjutfältsgränsen och gränsen till Härjedalen. Inte vet jag, men gränsen till Norge gick troligen här i riktigt gamla tider. I alla fall i närheten. Vyer runt om, men träden kryper allt längre upp i klimatförändringarnas tider. Jag läste att Krott påpekar att 50-talet när han kom upp här så var det alldeles kalt.

En rejäl fika som sagt:

En plats till skulle besökas innan hemfärd till Mora, Snoddskallen. Även det ett högt berg, men dit tar man sig med bil. 765 m.ö.h. Torvald S och jag cyklade dig en gång. Starkt gjort tycker jag så här i efterskott. Vi gjorde en rejäl tur uppe där på skjutfältet med start i Mossiberg. (Mosseberg i Krotts bok)

Några bilder från nerfarten från Höktanden:

• 

• 

• 

• 

• 

Vi får avsluta turen med några bilder från Snoddskallen och en bild på själva vandringen, karta från Topo GPS. Det var klart värt de ca 10 milen att ta sig dit upp. Så härlig natur med den stora tystnaden och de stora vyerna. Vildmark helt enkelt. Någon frågande om jag inte är rädd där ute. Nej blir svaret. Jag vill inte bli uppäten av en björn, men det är rätt ovanligt att någon blir det, helst en knallandes utan hund. Ta gärna en tur uppöver dessa trakter, ni som kan ha dragning. Kom ihåg att kolla skjutfältets ”öppettider” bara.

Tack för den här turen! Det kan bli igen. Jag skidade i vintras från Lokavallen i skoterspår m.m. Även det kan naturligtvis rekommenderas i skartider.

• 

• 

Länge har vi pratat om att åka till Stockholm och Skansen och titta på den s.k. Morastugan som står på Moragården där. Morastugan är från Östnor och stod på plats 1891 då Skansen öppnade. Stugan är den första byggnad som förvärvats av Skansen och återuppförts. Arthur Hezelius köpte huset i Östnor 1885. Morabonden Bud Erik Olsson från Risa hjälpte Hezelius att hitta gamla saker att ta med till Skansen. Stugan flyttades från Bullasgården i Östnor där den tillhörde släkten Krång. Stugan torde vara uppförd mellan åren 1700 – 1750. Stugan stod först ca 50 m från nuvarande plats på Skansen. Då närmare Hackstugan och dammarna. 1928 flyttades stugan till nuvarande plats och blev en del av Moragården. Här några bilder exteriört från stugan vid vårt besök.

• 

• 

• 

• 

• 

Vadan detta intresse för Morastugan. Jo, av den enkla anledningen att vi har en stuga i Rostbergs fäbodar i Mora och den stugan ska vara en kopia av den på Skansen i de flesta avseenden. Det var systrarna Eliasson från Mora som lät uppföra den. Första kranskullan och hennes systrar. Lite oklart, men troligen i mitten eller början av 50-talet. Innan vi tittar in i stugan på skansen en bild av Rostbergsvarianten nu i augusti.

När vi kom fram till stugan på Skansen gick vi runt den och trånade efter att få komma in. Det kom en dam så småningom i dräkt och vi började prata. Hon var ”stationerad” på Moragården och vi förklarade att vi gärna vill titta in i stugan. Det gick bra, hon låste upp och hängde med oss in. Så spännande! Några bilder här:

• 

• 

• 

• 

• 

Mycket var likt Rostbergshuset, men mycket fler gamla saker. Vi får allt ta ett galleri till:

• 

• 

• 

• 

• 

Vi var mycket nöjda med besöket och gick ut på gården och tackade för det vänliga mottagandet. Några bilder:

• 

• 

• 

• 

• 

Vi tar med några bilder från Rostberg för jämförelsens skull. Största skillnaden byggnadstekniskt är att vi gjort ett större fönster norrut för att få stugan lite ljusare.

• 

• 

• 

Allt är inte hus när man är på Skansen. Det var längs sedan jag var där med barnen, då var djuren i fokus. Vi gjorde en runda. Här några djur:

• 

• 

• 

• 

• 

Vi knallade ner till området där hantverkare höll till, samt diverse småaffärer. Det var en trevlig upplevelse som jag missat vid tidigare Skansenbesök. Vi träffade på en trevlig järnhandlare som förresten skulle till Mora på ett järnhandlarföreningsmöte. Järnhandlarna skulle tas om hand av Viola Östlund och hade ett digert program i Moratrakten. Jag köpte en kopia av originalet till osthyveln. Den uppfanns av en norrman. Vi fikade hos en trevlig bagare och njöt i solen. Här några järnhandlarbilder.

• 

• 

• 

• 

• 

Det drog ihop sig till utgång, vi kollade in några fler hus innan vi lämnade Skansen. En promenad till fotografiska muséet väntade.

• 

• 

• 

• 

• 

Premiär på Fotografiska muséet för oss. Många utställare med olika inriktningar. Svårt att gilla allt skarpt, men mycket bra tyckte vi. Här några smakprov.

• 

• 

• 

• 

Dessa tyckte vi nog bäst om:

• 

• 

• 

• 

• 

Jag vill avsluta med att rekommendera vårt hotellval, Hobo hotell centralt intill Gallerian. Bra frukost, personal och rum. Riktigt bra tyckte vi. Vi kommer att återvända. Det var en trevlig snabbresa vi gjorde men fick ut mycket av turen. Vi hann även kolla in högvakten vid slottet där jag blev påmind om när jag ristade in mina initialer i vaktkuren och fick böta ordentligt.

Glömde att säga att vi stötte på Greta på Mynttorget vid sin och kompisarnas fredagsdemonstration mot klimatutvecklingen. Hon kämpar på bra hon.

• 

• 

• 

• 

• 

En ny fördjupad översiktsplan för Mora tätort är på gång att antagas. Samråd har skett under våren 2017 och många synpunkter kom in. Nu är planen utställd igen mellan 7 juni och 31 augusti 2021. Se information om planen här: https://morakommun.se/bygga-bo-och-miljo/samhallsplanering/pagaende-planering/fordjupad-oversiktsplan-for-mora-tatort.html

Planen finns att ladda ner på stadsbyggnadsförvaltningens webbplats.

Planförslaget finns även på biblioteket som låneexemplar. Inkomna yttranden, senast 2021-08-31, ska sammanställas och därefter ska planen antages av kommunfullmäktige.

En översiktsplan är en politisk viljeinriktning om kommunens utveckling och en vägledning i frågor som rör användningen av mark och vatten. Översiktsplanen är inte juridiskt bindande, men den är styrande för hur allmänna intressen ska beaktas av såväl kommunens som andra myndigheter. En Centrumsutvecklingsplan antogs 2013 och fungerar som program för den fördjupade översiktsplanen.

Nu har jag tänkt mig att ge ett yttrande i form av den här bloggen. Jag ska inte fördjupa mig inom alla områden, däremot tänker jag trycka på det jag tycker är bra och viktigt i planförslaget samt ge vissa egna förslag. Det blir att ta fram en del s.k. ”käpphästar” jag har och har haft under lång tid. Om kommunen godkänner detta sätt att yttra sig på återstår att se.

Ni ska veta att planförslaget är väldigt omfattande. Det är till viss del en bra historie- och faktabok om Mora. Jag vill nämna att planen är baserad på visionen för Regionstad Mora. Regionstad Mora – för ett aktivt liv. ”Mora är år 2022 en levande stad med en tydlig profil och positiv utvecklingstrend. Staden är i takt med tiden och erbjuder möjligheter för människor att trivas, utvecklas och framförallt leva ett aktivt liv.”

Jag har jobbat med dessa frågor på kommunen och var väldigt medskyldig till begreppet ett Aktivt Liv, då inte bra idrott/motion och liknande, utan aktivt inom alla möjliga områden. Begreppet Regionstad Mora däremot är jag inte särskilt tillfreds med. Våra grannkommuner var det inte heller när begreppet kom till. Där tycker jag man tagit ”vatten över huvudet”. Det finns bättre sätt att föra fram sin kommun som en tilltalande ort. Förresten är Mora ingen stad och har aldrig varit.

Nu till själva planförslaget. Jag bläddrar mig fram i det mustiga innehållet och stannar till där jag vill tycka till. Men jag tar mig friheten att börja med ett för mig så viktigt område Grönstruktur (sid. 88), parker, lekplatser, stråk längs stränderna, landskapsbilden, natur/leder m.m.

En av mina käpphästar ”genom tiderna” har varit kajen- och Saxnäsområdet. Här har vi en enorm förbättringspotential. Kommuner är gröna av avund på det läge delar av Mora centrum har nere vid Saxviken. Tyvärr är det någonting som gör att det inte utvecklas nämnvärt under senare år. Jag tog några bilder nyligen, som ni ser är det avsaknad av bord, soffbord, soffor m.m. för oss Morabor och besökare att njuta vid. Det finns några fasta soffor mellan ångbåtskajen bort mot båtplatserna. I övrigt tomt vid lekplatsen, i området kring Hästen, mot Saxnäs och hela Saxnäsområdet. I och för sig har delar bort mot bostadshusen sanerats nyligen, men det var lika gapande tomt tidigare.

Österut mot Wasastugan.

• 

• 

• 

• 

Västerut mot Saxnäsområdet.

• 

• 

• 

• 

I sammanhanget måste Tingshusparken nämnas som står under omvandling. Vi ser fram mot ett fint återställande runt Zornstatyn och hela parken där grönytorna blivit allt mindre till fördel för asfalt och parkeringar.

En annan käpphäst är området kring Vasastatyn som verkligen stått under omdaning. Här har förhållandena försämrats under lång tid, nu ska genomfarten dras fram här och vi får hoppas att denna plan och annat ger tillbaka något av värdigheten kring statyn. Ett par äldre bilder från Vasastatyn och Strandgatan jämfört med en ny:

• 

• 

• 

I planförslaget sägs det bl.a. att Parkerna ska inbjuda till vistelse och ge en tilltalande bild av Mora, det ska finnas ett sammanhängande grönstråk längs stränderna och Mora ska ha ett gott utbud av grönområden för rekreation och lek. Allt detta tycker jag är väldigt viktigt för turistorten Mora.

Nu har jag avhandlat ett viktigt område och går åter till början av planförslaget och gör ”tillslag” på för mig viktiga och närliggande områden. Något foto kan det bli. Jag använder fetstil på för mig viktiga förslag och områden.

Kulturlandskapet

Åter till sidan 41 där Kulturlandskapet behandlas. Mora tätorts landskapsbild utgörs i grunden av äldre byar, exempelvis Morkarlby, Utmeland, Öna, Östnor och Noret m.fl. som vuxit samman och tillsammans bildat en tätort.

Byarna utgjordes av många gårdar som i sin tur bestod av olika byggnader med olika funktioner. Genom byn slingrades den trånga bygatan. Orten Mora är vackert belägen intill Siljans strand och omgiven av jordbruksmark som avlöses av skogsmark och blånande berg. Läget är en stor tillgång och den tilltalande landskapsbilden ska tas tillvara.

Här några områden som särskilt understryks av mig:

• Viktiga utblickar ska värnas, t.ex från Noret ner mot Saxviken och kyrktornet.
• Infarterna ska ha en tilltalande utformning, det första man möts av är viktigt. Både på lite avstånd och närmare Mora. Jag skulle sett det väldigt tilltalande med en fin park i entrén på Vasagatan vid Strandenområdet. Några hus gärna längre in mot älven. Sikten mot Kyrkan skulle tidigt uppnås. Mer tilltalande än ett antal husväggar, kanske t.o.m. baksidor av husen. Likaså från Malungshållet är det viktigt med tilltalande vyer. Saxviken och kyrktornet.
• Kopplingen mellan tätorten och vattnet behöver stärkas. Det ska vara enkelt att ta sig från centrum ner till Siljan. Därför behövs bättre och naturliga kopplingar ner mot Kajenområdet. Varför inte en bro över Strandgatan ner mot vattnet, från Köpmannagatan.
• Eftersom planen lyfter fram dessa frågor som viktiga så är det beklagligt i högsta grad att Trafikverket utan bygglov uppfört höga gröna staket utmed järnvägen, ibland i fyrdubbla ”led”. De ligger väldigt illa till för trafiken som ibland är lägre än staketen. Detta måste ses över, då skyddet inte står i relation till faran, tycker jag. Lägre staket, annan färg, ta bort vissa delar. I dagens läge t.ex. röjs det inte innanför staketet och höga buskar, utöver staketet, skymmer den utsikt man värnar om i planförslaget.

Här en bild från planförslaget som visar de viktiga siktområdena vid Saxviken.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Jag fortsätter med Naturen och vattnet, sid. 46 där jag har en del saker att understryka i förslaget.

Saxviken. I Saxviken finns ett antal låglänta öar. 1988 började kommunen köpa in marken där för att bilda ett naturreservat. På sikt kan de utvecklas för friluftslivet. Det finns sedan 2008 en vandringsled därute på ca 3 km. Nyligen nymärkt och nyröjd. Stor potential för framtiden. I planen föreslås utnyttjande av öarna som friluftsområde med promenadstråk.

• 

• 

• 

• 

Hemulån Utmed Hemulån in mot centrala Mora går många leder, framförallt Vasaloppsleden med cykel, vandring, löpning och skidor. Som besökare som tar en tur utmed ån blir man besviken på skötseln av området. Det är så igenväxt att ån knappt syns. Även om Vasaloppsarenan är naturreservat borde det gå att hålla mer rent och få en kanonmiljö utmed ån. Viktigt för Morabor som för besökare. Jag jobbar med friluftsportalen Mora Outdoor och många påpekar brister utmed Hemulån. Några bilder, även om det är naturreservat måste man väl kunna ”hålla rent” och skapa tydliga ”gluggar” ner mot ån..

• 

• 

• 

Kulturmiljöer, sidan 56

Mora har en bebyggelse med höga kulturhistoriska värden som ger en känsla av sammanhang och historisk anknytning och de är ofta de mest attraktiva boendemiljöerna.

Rapporten Kulturmiljöer i Mora kommun behöver uppdateras så fort som möjligt. Det är på gång men bör skyndas på. En ny rapport är viktig då dagens är sedan 1991 och har utelämnat stora delar av Mora tätort m.m. Rapporten är framtagen av Mora kommun och Dalarnas Museum. Den kulturhistoriska bebyggelsen ska identifieras och värderas och ge en tydlig beskrivning av dessa värden utgörs av. Rapporten ska utgår från en inventering med tillhörande ställningstagande till byggnaderna. Det är inte viktigt bara hur det ser ut det som byggs, minst lika viktigt kan ibland vara vad man river och tar bort för all framtid. Se nedan.

Timmerhuskulturen i Siljansbygden är unik och måste värnas. Dettas gäller naturligtvis inte bara inom tätorten utan i synnerhet i byar och fäbodar.

Vissa byggnader, bebyggelseområden och platser är särskilt värdefulla ut kulturhistorisk synpunkt och måste värnas enlig planförslaget. I planen presenteras de områden som ses särskilt värdefulla enligt Plan- och bygglagen 8 kap 13 §. Dessa områden får inte förvanskas. Detaljplaneer behöver ses över med särskilt med avseende på kulturmiljövärden.

Bebyggelse och arkitektur, sidan 66-67

Mora är präglat av bebyggelse från många tidsepoker, allt från medeltid och framåt. När Mora fortsätter utvecklas behöver nya byggnader och anläggningar anpassas till landskapsbilden och småstadskaraktären. Det är sedan naturligtvis minst lika viktigt att kulturhistoriskt viktiga byggnader inte rivs. De tillför så mycket i ett modernt samhälle. Det måste finnas ”årsringar” i form av byggnader som påminner om vår historia. Det ger en levande och trivsam ort för Moraborna och besökarna. På senare år har det funnits tendenser till att riva kulturhistoriskt viktiga byggnader och det ”mumlas” fortfarande om dylika rivningar.

Bymiljöerna behöver stärkas

Bymiljöerna som finns kvar tätorten är väldigt viktiga för Moras identitet och varumärke. Bygator av gammal karaktär måste skyddas från ”fel” byggnationer i dess närhet. Ny- och ombyggnationer måste passa in i befintlig miljö, väldigt viktigt för Mora som sagt. Mora behöver en övergripande strategi för arkitektfrågor, saknas idag. En arkitekturpolicy bör tas fram enligt planförslaget.

Träbyggnadsstrategin antagen 2011 behöver uppdateras för att bli mer genomförandeinriktad som det sägs i planförslaget.

Bostäder, sidan 73.

SCB:s befolkningsprognos säger att vi 2035 blir 20 955 personer i kommunen år 2035. Vid årskiftet 2019/2020 var vi 20 470 personer. Kommunen planerar för 22 000 invånare år 2030. Man ska möte en tänkt befolkningsökning med attraktiva bostäder i olika former. Hur det än blir med antalet invånare så blir medelåldern allt högre och allt färre i arbetsför ålder. Det betyder att behov av arbetskraft ökar.

Planförslaget nämner många riktlinjer för boendet och jag vill understryka vissa:

• Nybyggnation i attraktiva lägen, t.ex. Tingsnäs och Noret Norra. Arbetet med att frigöra Tingsnäsområdet för bostäder måste prioriteras.
• Ta hänsyn till trafiksituationen och skolors/förskolors läge vid planering av bostäder.
• Förtäta centrum genom att bygga till/på befintliga hus och nya ”punkthus”. Gärna för äldre med närhet till affärer, parker m.m.

Skola/förskola, sidan 80.

Här tillstyrks planförslaget där man pratar om att skolor/förskolor ska lokaliseras tillräckligt nära fria ytor i direkt anslutning till byggnaderna och de kan med fördel placeras nära parker och naturmark som kan komplettera med kvaliteter som inte ryms inom den egna gården. Lokaliseringen bör möjliggöra för barnen att i görligaste mån själva kunna ta sig till skolan/förskolan. Det måste vara enkelt att gå och cykla mellan hem och skola.

Tillgänglighet och trygghet på offentliga platser, sidan 82.

Ett brett område som rymmer många spörsmål. Programförslaget ger bra riktlinjer att gå efter. Några punkter jag vill hålla fram:

• De offentliga platserna är så viktiga för ortens liv och trivsamhet väl använda platser bör inte privatiseras.
• Skyltfrågan har varit aktuell under lång tid men har under senare år förbättrats åtskilligt. Jag tänker då i första hand på skyltningen för besökaren. Skyltprogrammet i övrigt bör ses över. Gågatan t.ex.
• När vi är inne på frågan om skyltar och information tycker jag Mora skulle livas upp om man på vissa platser satte upp skyltar med foton från äldre tider. Ganska vanligt i många städer. Vi har så många gamla foton som skulle göra sig bra i stadsbilden. Ortens förvandling och historia intresserar många och alltfler känns det som.
• Vi bör vara mer på alerten och göra mer delar av tätorten mer attraktiv och tillgänglig på vintern. Vi har många vinterbesökare och vi har extremt bra förutsättningar med Saxviken så nära inom räckhåll. Skridskoåkningen på Saxvikens is har växt väldigt från att en gång inte ens var aktuell, för farligt. Det kan kompletteras med mycket mer där nere vid Kajenområdet. Östersund är ett väldigt bra exempel på vinteraktiviteter, där vid Storsjön.

• Tätortsnära parker, grönområden och naturmark kommer vi till i nästa avsnitt, väldigt viktigt. Jag började ju med det, men kan nog komplettera lite.

Grönstruktur, sidan 88.

Jag inledde med skrivning om vikten av tilltalande och tillgängliga parker och grönområden. Här en summering av riktlinjerna i punktform som jag tycker är så väldigt viktiga för en ort. Vi kan inte bara titta på gågatan och känna oss nöjde med att den rustats upp. En ort är mer än handel och restauranger och caféer.

• Parker med användarna i fokus.
• Vackra välskötta parker i tätorten bidrar metall att förmedla en bild av Mora till invånarna och besökarna.
• Komplettera befintligt grönstråk runt Saxviken vid Broåkern och i Utmeland. Gärna ett stråk ut på Saxviksöarna. Koppla ihop och tydliggör den s.k. brorundan ännu bättre och tydligare med centrum. Broarna runt innebär en tur via stigar och grusvägar via Selja/Seljabron/Östnor/Öna/badstubacksbron.
• Gör en genomarbetad grönstrukturplan för tätorten. Hur den ska se ut nu och hur den ska utvecklas på sikt.

Friluftsliv, sidan 96.

Man tänker kanske inte på tätorten när man pratar friluftsliv. Men friluftslivet kan utvecklas även här och kopplas samman med platser utanför själva tätorten. Information och naturguider kan stötta initiativ inom detta område. För övrigt anser jag att friluftslivet totalt i Mora har en undanskymd roll i kommunen. ”Men vi har ju Vasaloppet” säger många och blandar ihop friluftsliv med tävlingsidrotter, lag eller individuella. Visst kan Vasaloppsarenan utnyttjas bra för friluftslivet då den leder in i centrum via Prästholmen. Men som sagt, det mer omfattande friluftslivet i Mora lyfts sällan fram eller utvecklas. Vandring, cykling, båtsport m.m. Vi ska komma ihåg att för 15-20 år sedan var många tveksamma när man nämnde cykling (t.ex. MTB) och vandring som kommande ”rörelser”. Den tveksamheten finns inte numera. Infrastrukturen och informationen inom friluftsområdet håller inte måttet i Mora enligt mig. Vi bör lyfta oss här nu när det är riktig medvind för friluftslivet.

Biltrafik och vägar, sidan 110.

Ett högst aktuellt område. Genomfart Mora pågår med diverse problem och frågeställningar. Arbetet tas upp i höst igen med ny entreprenör.

• 

• 

Det finns ett reservat för förbifart Mora som i planförslaget föreslås kvarstå i den översiktliga planeringen. Personligen tror och hoppas jag på att det inte blir verklighet. Med all den miljöförstöring det skulle innebära och med de kostnaderna så tycker jag vi ska sluta fundera på denna lösning. Jag är inte säker på att så många har fördjupat sig i följderna av en förbifart. Trafik i anslutning till bostadsområdet Hindriksheden, alldeles ”bakom” området. Vidare genom/intill det nya Norets Handelsområde. Passage över väg 45 genom det nya bostadsområdet Måmyren och intill nya äldreboendet. Stor störande bro vid älvens bostäder och över till Sandängarana. Över Sandängarna ungefär mitt på halvön, sedan ytterligare en bro till över till Kråkberg och anslutning bland bostäder mot väg 70. En fantastisk pärla för framtidens friluftsliv m.m. blir saboterad. En så stor nästan orörd plats omgiven av vatten nära centrum. Kommuner skulle betala vad som helst för den pärlan. Även båtlivet skulle ta stryk, även om det kanske kan ses som en bagatell av en del i sammanhanget. (se avsnittet Tuvan och Sandängarna).

Om nu den nybyggda genomfarten får bra effekt på trafikflödet anser jag inte man ska sabotera så mycken natur och medel för att ta bort en mindre del av trafiken mot/till Noret. Majoriteten av trafiken står vi Morabor själva för från centralare delar.

Gestaltningen av den nya genomfartsleden är viktig men förmodligen klar, eller är det så att förseningen gör att man kan se över utformningen. Gå till en lite mer småskalig genomfart från en som verkar vara planerad för större stad. Kan hela Strandgatan få en lite mer ”kulturanpassad” sträckning, mer hänsyn till känsliga områden?

Kulturhistoriskt viktiga vägar ska behållas. Helheten kring och kulturvärdet på byvägar måste värnas.

Besöksnäring, sidan 135

Besöksnäringen, ett av Moras starkaste varumärken behandlas på sid. 135-139.

Några fäbodbilder för att komma stämning:

• 

• 

• 

• 

När vi pratar besöksnäring har jag nära till att lyfta fram våra omgivningar och natur. Vi lämnar tätorten för en liten stund. Våra många fäbodar, ca 200 i hela kommunen, väcker alltmer intresse från besökarna. Dessa gärna i kombination med outdooraktiviteter har framtiden för sig. Vissa aktiviteter ska naturligtvis kopplas mot anläggningar men jag tror mycket på att folks sökande efter enslighet och vildmark är i ökande. Det finns besökare för alla intressen men vi har som sagt stor potential även för de anläggningslösa aktiviteterna. Utveckla portalen för friluftslivet (Mora Outdoor) och gör det i kombination med infrastrukturen, spår, leder, anläggningar m.m. Lyft fram naturen, naturreservaten och liknande.

Glöm inte att stödja alla privatpersoner och ideella föreningar som på många olika sätt drar ett tungt lass inom inom området friluftsliv/outdoor.

Våra traditionella besöksmål, oftast i tätorten, står sig naturligtvis mycket bra även framöver, Zornmuséet, Zorngården, Vasaloppsmålet och liknande.

Handel, sidan 139

• Centrum är den viktigaste mötesplatsen och handelsplatsen. Här ska olika verksamheter finnas, kultur, caféer, restauranger och olika typer av service.
• Skrymmande handel läggs i utkanterna av tätorten.
• En väldigt viktig sak tycker jag, av många orsaker, är att Tuvan/Önaområdet ska ha en stor livsmedelshandel. Boende på den sidan om älven får närma till den servicen och trafiken över Noretbron kan reduceras rejält. Jag räknade lite på hur många som bor på den sidan älven när det var COOP-diskusioner på Saxnäs. Jag tror jag kom till 5-6000 personer minst. Besökare och genomfartstrafik oräknad.

Samarbete över kommungränserna, sidan 181.

Av tradition har vi och har haft ett bra samarbete med våra grannkommuner. Siljan/Orsasjön har kopplat ihop oss. Älvdalen har hängt med med genom Österdalälven. Som sagt, inom otaliga områden samarbetar vi. Det gäller kommunala verksamheter, idrott, näringsliv, kultur m.m.

Det är ett område jag vill lyfta fram där jag tycker vi har stor potential, det är Siljansleden. Jag lämnar därmed planförslaget lite igen, men måste då jag ser frågan mycket viktig framöver. Varje kommun, Leksand, Rättvik, Orsa och Mora, sköter idag sin del av leden. Kommunerna har olika förutsättningar att sköta detta p.g.a. budget, personal, marknadsföring, intresse, m.m. På det viset blir det ingen helhet i jobbet med leden. Det haltar helt enkelt. Jag tycker man ska utreda en gemensam organisation som håller i Siljansleden, både vandring och cykel. Kommunerna får bidraga med medel efter t.ex. antal mil i resp. kommun. Organisationen kan sedan knyta till sig föreningar/organisationer av olika slag som tar på sig delar av skötseln, längd efter möjligheter. Sedan måste måste leden kommuniceras betydligt bättre än idag. Förslag ska ges på kortare eller längre turer utmed leden. Hjälp med transporter och mat m.m. Många små entreprenörer kan haka på. Hur det än är så sitter vi på en riktigt fin led med vild natur, mystik, historia, utsikter, fäbodar, vatten, höjder m.m. Det måste vi utnyttja. Besök utmed Sörmlandsleden m.fl ställen har övertygat mig att inom vandring kan vi klart konkurrera. Dom har sitt i övriga Sverige, men vi har vårt och det kommer att räcka riktigt långt vill jag tro.

Planförslaget är som sagt gediget genomarbetat och bra. Information i massor och många bra förslag och riktlinjer som jag önskar vi kan ha med oss de närmaste åren. En plan som efter antagandet verkligen ska användas och plockas fram, inte glömmas bort.

Mora tätorts olika områden har behandlats mer i detalj och där finns många bra förslag att hålla sig till. Se den översiktliga kartan på sidan 192/193. Jag kommenterar några förslag här som känns bra. En del kompletteringar och några egna förslag.

Centrum

• Alla parker förslås uppgraderas och utvecklas. Mycket bra.
• Bostäder vid gamla busstation. Minska rondellutformningen eller gör trafikomläggning för att frigöra mark tycker jag.
• Ett parkeringshus på lämplig plats vore bra. Undersök även möjligheter till infartsparkeringar.

Tingsnäs

• Bostäder bör byggas enligt gamla planer norr om Tingsnäsvägen. Söder därom bad, båthamn, bryggor, lekplats, odlingar och liknande.
• Värna tallarna på udden och utveckla parkmiljön där.

Broåkern

• Elevbostäder bör byggas här.
• Utveckla grönstråket längs älvstranden så att Broåkern förbinds med resten av strandområdena i centrum.

Hemus

• Moras största tätortsnära friluftsområde ska hålla högsta klass på spår och leder och i omgivningarna. Mycket har ändrats på senare tid med avverkningar, ny skidskyttearena m.m. och det återstår mycket jobb för att varsamt få till en mer parkliknande trivsam friluftsanläggning. Men skötsel av leder och spår är naturligtvis prio ett. Tillgängligheten kan öka för fler personer. Se till att det inom området är en väl fungerande skyltning av spår och leder m.m. Som tidigare sagts, se till att Hemulån blir synlig på vissa delar in mot och ut från Mora.

Noret

• Värna befintliga bymiljöer.
• I Noret, området kring Gästgiveriet och Brostugan låg Moras Centrum en gång. Gästgiveriet är ju kvar och riktigt värdefullt för Moras historia. Brostugan är kvar men i dåligt skick. Flottbron gick in där och gästgiveriet, tillika tingsplats en gång var en viktig plats för Mora och värdefull bebyggelsen är markerad på kartan på sidan 219. Väldigt viktigt att denna historiska plats inklusive byggnader hanteras ytterst varsamt. Nybyggnationer där vid älven torde vara uteslutet. Här borde informationsskyltar sättas upp för att visa vad som hänt där genom åren. Platsen bör lyftas fram och visas upp. Alla stora resanden och historieskrivare berör gästgiveriet och flottbron i sina reseskildringar. Vi kan nämna några: Carl von Linné, Hylphers, Tidström, C A Gottlieb, Arosenius, Schröder m.fl.

Noret Norra

• Stor bebyggelseutveckling har börjat och mycket mer väntar. Bygg smart och vackert. Norra delen mot Vattnäs extra ”känslig”.
• Tänk till ordentligt innan en ev. förbifart ska ”sabotera” området.

Morkarlby

• Ny bebyggelse inom traditionell bymiljö i detta område ska stärka karaktär med traditionella gårdsbildningar.
• Utformning av nybyggnation måste i känsliga områden anpassas.
• Värna grönstråken och grönområden, framförallt Guttormsenparken.
• Majstångsplatsen ska visas hänsyn och vårdas.

Utmeland

• Även här, var varsam om bymiljön. Nya byggnader måste prövas ur många aspekter.
• Riv ej byggnader med kulturvärden. En självklarhet som gäller hela kommunen.
• Bilda naturreservat på Saxviksöarna. Utveckla gångstråken där och tillgängligheten.
• Funäsudden kan bli ett fint naturreservat.
• Majstångsplatsen ska visas hänsyn och vårdas.

Tuvan och Sandängarna

• När jag ser översiktskartan över Sandängarna omringat av vatten med golfbanan och skjutbanan så ser jag ett framtida rekreationsområde, med leder, stigar, bad, caféer, boule, små odlingar, båtsport, cykelstråk, m.m. Jag ser ingen stor trafikled med allt vad det innebär rakt över halvön. Förödande vore det för våra efterkommande sabotera detta område med biltrafik.
• Skjutbanans placering har setts felaktig under ca 50 år och lösningar har varit på gång att flytta den. Krafttag måste till för en ändring. Bostäder kanske kan tänkas, men inte långt in i området, möjligen utmed älven som i förslaget.

Vinäs, Öna, Östnor, Kråkberg m.fl

Utöver specifika riktlinjer för områdena som presenteras i planförslaget finns punkter i förslaget som gäller generellt i alla bymiljöer eller annan känslig bebyggelse. Främst för att värna värdefull bebyggelse och kulturmiljöer:

• Ny bebyggelse inom traditionell bymiljö ska stärka bebyggelsens karaktär med traditionella gårdsbildningar.
• Nya byggnationer ska ordentligt prövas så att de passar in i miljön.
• Befintlig bebyggelse med kulturvärden är olämplig att riva.
• Även vid underhåll ska byggnader varsamhet iakttagas med val av byggnadsteknik, material, färger m.m.
• Längs gata markerad som kulturhistoriskt värdefull ska bebyggelsen bilda ett tydligt och smalt gaturum.
• Asfaltsbeläggningar bör undvikas samt nyanläggning, borttagande, samt uträtning och breddning bör undvikas.
• Häckar, vårdträd, och karaktäristiska träd i gaturummet bör visas hänsyn.

Det var en liten betraktelse av Förslaget till fördjupad översiktsplan för Mora tätort med utsikt mot 2030. Alla områden har naturligtvis inte behandlats här, enbart de som ligger mig nära. Jag har skrivit med fetstil där jag särskilt vill be om uppmärksamhet. Friluftsliv, besöksnäring, parker, kulturmiljöer och -byggnader, grönområden, ett vackert Mora m.m. Jag var med och jobbade med Centrumplanen för Mora och mitt motto vid konferensdagarna var ”Mora – en plats med stil”. Den inställningen kvarstår och har förstärkts.

Jag vill avsluta yttrandet/bloggen med att berömma det arbete som lagts ner av stadsbyggnadsförvaltningen m.fl. på det här planförslaget. Verkligen genomarbetat, fullödig information och bra förslag i det stora liksom i många ”detaljer”.

Jag önskar många tar sig en titt på förslaget, kanske just det som ligger er närmast både i rum och hjärta och kommer med synpunkter innan det är ”för sent”.

Mora 2021-08-16

Owe Hållmarker

Det blev att åka på dans åt ”alla håll” i slutet av 60-talet. Körkort har dykt upp hos en del kompisar. Kosan styrdes mot Östnor/Valhall, Sollerön, Älvdalen, Orsa, Leksands pubar, Rättviksparken m.m

Vi var ett gäng som turnerade, någon hade bil att tillgå. Ett par gamla Mercor fanns i gänget, eller lånades, liksom en gammal Chev-55:a. Vi var som sagt gäng med olika konstellationer över dessa lite mer aktiva dansuppsökningsår. Lite festande kan även det ha förekommit.

Vissa saker kommer jag särskilt ihåg. Vi hade rätt högt i tak på många vis och gott om pengar var det ofta ont om. De gick ju till bensin. Det fanns olika idéer, bättre eller sämre. Men en gång när vi kom till Rättviksparken och skulle parkera sa någon, ”testa att åka fram till grinden och säg att det är pausmusiken”. Det var dags för den att uppträda och vakterna föll till föga och släppte in oss. Vi blev helt överraskade men vi hade en modig chaufför och vi körde in. Vi smög in i parken och sprang omkring lite men insåg att det här går inte. Var väl inne en timme sen gled vi sakta ut förbi vakterna som snällt släppte ut oss. Vi pustade ut och skrattade ordentligt efter ett tag. Fräckheten gick hem. Om jag nu minns rätt gjorde vi något till försök, grindarna öppnades men vi åkte inte in. Vi hade en Merca då men den på bilden har inget med vårt bus att göra.

Lägger gärna in en bild på Chev 55:an som var härlig att åka i.

När jag ändå är i avslöjartagen så kan jag nämna en annan grej som vi testade. Man lär pröva sig fram. Danspalatset Valhall i Östnor var vådligt populärt några år. Dom hade en entrédörr till vänster och en utgång till höger. Vi hade lika lite pengar då så när det var full aktivitet i bägge ingångarna så testade vi att backa sakta in i utgången. Pratade med folk, gick sakta bakåt och vips var man inne. Det gick faktiskt några gånger men stoppades naturligtvis. Inget att rekommendera i alla fall.

Jag blev uppmanad att avslöja lite bus från yngre år och det här var några exempel från ungdomen. Lite oskyldiga ändå tycker jag, men visar på lösningar i nöden. Det kan komma mer busavslöjanden. Jag får fundera lite.

Det finns många fina fäbodar uppe i Älvdalen. Många har vi besökt, Christina och jag, men långtifrån alla. Jag tycker det lir en fin upplevelse att cykla runt och besöka dem. Det blir ett annat ”angreppssätt” än att forsa fram i bil. Det blir lugnare och tid för att kolla in omgivningarna kring fäbodarna. Fram med kartan igen, Hedbodarna, (Ädboder) har jag läst om, liksom Floj och Gessi. Visst gick det att göra en lagom tur, 3-4 mil brukar räcka. Jag åkte till Tennäng och åkte utmed Vanån uppöver. Kul med nya vägar.

Jag såg att om jag skulle besöka Gessi så blev det lite väl långt. Därför besökte jag Ädbuder med bil. Åkte sen tillbaka några km och parkerade för cykelturen. Hedbodarna var som väntat fint. Jag tror det bodde någon där, det såg lite ”levande” ut vid en stuga och kor betade längre upp.

En bild på cykelturen är på sin plats så att ni får en uppfattning om geografin.

• 

• 

• 

• 

• 

En orsak till att fäbodarna är så välskötta torde vara den insats som Älvdalens Jordägande Socknemän och Elfdalens Hembygdsförening gjorde 1943.

Ytterligare några Ädbudsbilder:

• 

• 

• 

• 

Upp på cykeln och mot Floj. Det var nog den häftigaste platsen jag besökt på länge. Det var någon slags mystik där uppe vid vägs ände. De urgamla huset utplacerade i den öppna lite småkuperade levande terrängen. Riktiga fäbodar skulle jag vilja säga. Gamla fina Eldhus, höll föresten på att låsa in mig i ett. ”Haspen” höll på att fällas ner när dörren gled igen när jag var inne och tog kort. Tur med vädret och fina vyer/bilder blev det allt. Först några bilder på grusvägen bort mot Floj med myrarna. Det är oftast så fina vägar i Älvdalen, vi kanske kan tacka Besparingsskogen för det. Lugnt och fint utmed vägen, ingen trängsel.

• 

• 

• 

Sen måste jag presentera Floj med tre bildgallerier.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vidare mot Gessi. Levande fäbodar med djur och försäljning av fäbodprodukter. På vägen dit cyklade man utmed Gessisjön, ett rejält vatten.

I Gessi fick jag mottagande av trevliga getter och fler djur längre fram. Här några bilder.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Det fanns en skylt om försäljning av fäbodprodukter, men jag hade respekt för hundarna utanför så jag tänkte, jag tar det en annan gång. Har ingen plats på cykeln för ”produkter”heller. Jag hade förstås önskat få prata med henne därinne, men hon verkade ha besök. Det får bli nästa gång.

• 

• 

Nu gick turen vidar, fäbodlöst, men ändå mycket sevärt. Många fina vattendrag och annat. Det blev ett stopp vid Nittsstamnkojan. Det satt folk och fikade där vid Skålån. Jag frågade om det konstiga namnet, vad ”betyder” det? Inget svar, men bra beskrivning av fäbodarna, vilken by som ”ägde” vad m.m. Några bilder därifrån.

• 

• 

• 

Vidare mot bilen. Djusbäcksstugan passerades.

Före bilen passerades Tennån som längre ner rinner samman med Vanån.

Jag valde en annan väg neröver. En som kommer fram i Risberg. På vägen passerade jag leden från Hållberg till Näsbodarna. Det blev ett fotostopp.

• 

• 

• 

• 

Som vanligt gav turen i Älvdalen många fina intryck att bevara. Det starkaste intrycket gjorde på den här ”resan” Flojs urgamla fäbodar. Avslutar med en bild därifrån.

Älvdalens kommun är stor. Jag brukar titta på kartan ibland och se om jag hittar lämpliga cykelturer i ”obygderna”. Jag trivs utomordentligt bra att glida fram på cykeln och göra besök på för mig nya vägar, Ledefäbodar, sjöar, berg och annat. Tystnaden, ensamheten och lugnet är min melodi, parat med nyfikenheten. Jag kollade lite åt Tvåråbergshållet på kartan, där har jag varit tidigare men inte i Vasselbodarna och Mardal. Christina och jag gick delar av en led för knappa året sedan som gick mellan Hållberg och långfäboden Näsbodarna. Den låg rätt nära Vasselbodarna. Det var en varm dag så jag fuskade lite. Stannade till i Tvåråberg och tog några bilder och fortsatte sedan med bilen ca 4 km till. Där hade jag sett ut en runda på ca 35-40 km. Det fick allt räcka. Här några Tvåråbergsbilder:

• 

• 

• 

• 

Ytterligare ett par bilder från fina öppna Tvåråberg:

• 

• 

Turen gick vidare och på cykeln mot Vasselbodarna. Fina grusvägar som vanligt. Det är väl Älvdalens besparingsskog som fixar dessa vägar på flera ställen i de glesare delarna av kommunen. Nästan som asfaltsväg, fastän grusväg. Jag nämnde leden från Hållberg till Näsbodarna, här några bilder från leden och Bergssjön, Bjergsjun:

• 

• 

• 

• 

Vasselbodarna nästa. En fin gammal fäbod med en gammal ”kärna”, gamla fina hus samt nyare fritidsbebyggelse vid Bergssjön. Sjöar överallt däruppöver, Bergssjön, Katjistsjön, Skepphussjön, Storsjön, Stor-Lövtjärn, Stor-Ugsi m.fl.

• 

• 

• 

• 

• 

Vi tar några fler bilder från Vasselbodarna.

• 

• 

• 

• 

Till Storsjön skulle man kunna åka och ta en fikastund nere vid slogboden någon kväll. Fridfull plats.

• 

• 

Mot Mardal, fäbodarna med det ”underliga” namnet, har ingen förklaring till namnet. Jag såg på GPS:en att det gick in en mindre väg i fäbodarna. Provade den. Fin i början men gick ut i ”intet”. Fick dra cykeln en bit. Fin annorlunda jaktkoja m.m. där inne i skogen. Mardalsbilder:

• 

• 

• 

• 

Turen gick vidare, de gäller ju att komma framåt, inte bara fotografera. Det blir ändå några stopp. Märråbäckskojan var ett.

Rätt lättcyklat hittills vid Danielsriskojan skulle jag ta 90 grader höger. Bara att lyda.

• 

• 

Sen var det slut på vilan, 3-4 km uppför i 26-27 graders värme mot solen. Nu hade jag sjöar att se fram emot, Lilla och Stora Uppdjusen. Rejäla sjöar. Jag passerade stigen upp till brandtornet på Stor-Märraberg, avstod gärna besök den här gången, men varit där tidigare. Fin stig upp till utsikten, rekommenderas. Ödefäboden Märrabergsbodarna passerades och utan att vika av vägen.

• 

• 

Ok, bilen dök upp och turen var över. En blandad kompott av vyer, mycket fint att fästa ögonen på. Gamla Vasselnäs fäbodar var nog höjdpunkten för mig och sjöarna på slutet, även Storsjön och Bergsjön naturligtvis. Som vanligt nöjd med utflykten och upplevelserna. Passerade Tvåråberg igen och påmindes om tider när Vasaloppet skulle genomföras varje år, då var vi upp till Tvåråbergsvägen dagen före och testade vallor. Onödigt, men ändå, nerverna skulle väl lugnas. Här ser ni turen jag körde: