Författare: moraowe

Koppångens naturreservat i Orsa drar alltid på vårvintern för oss uteälskare. Det ligger ca 5 mil från Mora utmed E45:an mot Sveg. Oftast åker folk upp när skaren håller, åtminstone på förmiddagarna. Ofta i slutet av mars och april. Ibland en bit in i maj. Själv har jag åkt där den 16 maj. Men det går alldeles utmärkt att åka upp tidigare och följa de välmärkta lederna. Ibland är det spår, eller så är de sladdade med skoter. Det blir ofta spår då många rör sig i området. Hundspannen kör runt och då kan spåren tillfälligt bli sämre. Vi samsas, hundar och människor.

Vi, Christina och jag, åkte upp den 14 mars nu 2018, väderprognoserna såg fina ut, svag vid , sol och några minusgrader. Vi startade vid P-platsen och tog vänster direkt upp mot slogboden vid Tunturiberget.

Upp mot Tunturi.

Vackert värre i terrängen.

Där uppe vid slogboden brukar det bli en fika, 3 km upp. Idag ville vi längre innan fikat kom fram. Det blev en paus och njutning i solen.

Så här mycket snö är vi inte vana med, 100 – 150 cm överlag. Desto vackrare blir det. Vi åkte vidare mot Blomtäkt, en gammal fäbod. Men först gjorde vi en sväng på Kristinaleden. Svagt utför i ca 1,5 km och sen tillbaka 1,5 km upp på huvudleden mot Blomtäkt. En ny upplevelse. Det fanns även backar. Jag filmade Kristina när hon föll. Kan hittas på Youtube, Koppången, Christina på Kristinaleden. Jag fixar inte att få in den här.

Vi lämnar myren ett tag.

Ner på Kristinaleden.

Näst stopp Blomtäkt. Fäbod där man kan gå in i en fin raststuga och göra upp eld om man så vill. Det går även bra att ligga över där. Här stöter man ofta på andra turåkare.

Det går bra att låna en bänk och duka upp fikat. Här sitter man länge och njuter en sådan här dag. För säkerhets skull har man skottat taket (Orsa kommun). Men fönstret är ”öppnat”.

Långfika.

Öppnat fönster.

Det finns som sagt hundspann som följer lederna och de utgår från Hundstugan nere vid E45:an. Man har tur när man får se något spann komma. Snabbt fram med kameran om man är lite på alerten. Malin Sundin passerar ofta när man är däruppe. Ett spann med nöjda passagerare och fina draghundar. Kameran kom fram.

Fint hundspann. Ovanligt att se, men inte på Koppången.

Vidare mot Hundstugan.

Glada fina draghundar.

Spåret som vi brukar ta går vidare och ett mål är då Flickeråsen med några hus. Även det ett fint fikaställe. Det finns ledkartor utmed lederna och märkningen är väldigt bra. Vi klämde in Flickeråsen när vi ändå var igång.

Det är många fina bilder man får framför sig på en sådan här skidtur i lugn fart. Det blev 18 km för oss, men i lugn fin takt med pauser är det ingen match. Vi var ute mer än 4 timmar. Som sagt, många fina bilder blir det.

Mindre hus i Flickeråsen.

Konstverk

Haren tog en sväng.

Ni kanske blir sugna på en tur upp till Koppången. Information finns på Orsas hemsida, förstasidan. Där ser man förhållandena och när det senast spårades eller sladdades. Vi kan bara önska er lycka till på en färd däruppe. En vacker vårdag och ni kommer inte att ångra er.

Owe och Christina.

Länge har vi pratat om att åka till Röros marknad och bl.a. se när de många forkörarna kommer dit från olika håll. I år var marknaden det den 20 februari och i bra väder. Tidig start blev det då de dryga 30 milen ska avverkas i vinterföre. Det ljusnade och Älvdalens kommun passerades i god fart. Obligatoriska fikat på vägen när vi kommit lite upp på högre höjd i  fjällen.

Trafiken tätnade lite, men inte farligt. Utsikten blev allt vackrare uppe i fjällvärlden.

Väl framme fick vi parkering nära ”centrum”. Välskyltat och välordnat. Vi vandrade huvudgatan fram och såg alla stånd som låg i beredskap för invasionen av folk. Huvudattraktionen är ju när forförarna med sina ekipage anländer. En dryg halvtimmes underhållning och tal föregick hästarnas ankomst. Det vara rätt kallt och hästarna var svettiga. Det gav en del fina bilder. Mycket folk hade kommit och forkörarna var minst ett hundratal. Ett gäng hade ju startat från Siljansfors i Mora och ”rest” i 10 dagar. Mycket snö hade krånglat till vägvalet.

Hästarna anlände och det blev en vacker parad in till marknadsplatsen.

Som sagt, det ångade fint av hästarna i solen och det var tacksamt att ta bilder.

Många fina ekipage var det och många fina hästar. Det gör ett tufft jobb och går långa sträcker fram till Röros. En fin tradition som lär bevaras.

Efter paraden gällde det att förse sig med något i magen. Trångt på huvudgatan och på många sidogator. Men stort utbud av mycket. Hög kvalitet på marknaden jämfört med många andra man besöker.

Vi käkade både korv och kolbullar. Någon norsktröja slank även med.

Vi var jättenöjda med turen och drog oss hem på hala vägar, i alla fall till att börja med. Det lättade neråt Älvdalen, såpass att vi bidrog till statskassan med fortkörningsböter.

Vi kommer med stor sannolikhet att göra om Rörosbesöket. Rekommenderas!

För många månader sedan såg jag en inbjudan till Det stora Sarkofagdraget i Älvdalen den 10 februari 2018. Man skulle ha 110 personer som skulle dra den 11 ton tunga stenen (låtsassarkofagen) 2 km genom centrala Älvdalen. För att deltaga måste man ha anknytning till Älvdalen. Jag fick bråttom att skriva ner ansökan, ville så gärna vara med på detta “tokiga“ projekt. Min anknytning var att jag har släkt där på mormors sida, jobbat där på kommunen i fem år, bott där i Östäng i knappa tre år, varit gift med en Älvdalskulla från Östäng. För övrigt vistas jag mycket i Älvdalen, mest norrut i kommunen. Tar många bilder och lägger ut på ”Gamla och nya bilder från Älvdalen” på Facebook.

Jag blev godkänd som s.k. kungshäst och blev så glad.

Vad är det då för sarkofag det är frågan om? Jo, Karl XIV Johans sarkogfag som tillverkats vid Porfyrverket i Älvdalen. 1844 påbörjades det största arbetet i porfyrverkets historia, det var tillverkningen av Karl XIV Johans sarkofag. Sarkofagen tillverkades av ljusröd granit från Garberg och mäter 3.04 m lång, 2.29 m bred och 2.4 m hög, själva kistan väger 11 ton och locket 5 ton.

Arbetet skulle ta 8 år att färdigställa, mot beräknade 2 år. Men det var först 1856 som transporten kunde äga rum, då hade man en tillräckligt sträng vinter med mycket kyla och snö.
Sarkofagen transporterades på 2 stora slädar, en för kistan och en för locket. Släden med locket drogs av 70 karlar från Sollerön och Mora, själva kistan av 110 älvdalsbor, alla klädda i finaste helgdräkt.

Vi kungshästar samlades i norra delen av Älvdalen vid Besparingsskogens garage och vi skulle dra söderut genom Älvdalen till godsmagasinet, något söder om turistbyrån. Vi fick en genomgång av dagens övning av Marit Norin, Torbjörn Zakrisson och dragledaren Hans-Ove Hansson.

Klart för avgång strax.

Hans-Ove, Marit och Torbjörn

Torbjörn

Draget startade bra och tre stopp var inplanerade. Det blev fler, inte lättplanerat det här, något som aldrig gjorts tidigare. Ibland levde kälken sitt eget liv och drog sig ut mot ren asfalt. Då blev det stopp. Vi fick rätta upp ekipaget och ta oss tillbaka till den upplagda snön på gatan.

Under draget blev vi lite som på gammalt vis bjudna på något starkt. I det här fallet vatten med citronsmak. Vi hade med kåsa som vi fick vid starten.

Vi stannade till vid kyrkan och det ringde i klockorna.

Strax framme efter dryga tre timmar. Fint mottagande. Korv och soppa. Fin musik i godsmagasinet. Utdelning av ”medaljer” och information om att stenen ska stå där nere och kungshästarnas namn ska ristas in. En väldigt häftig och annorlunda grej att få vara med på. Jag kommer aldrig att glömma kungshästsuppdraget i Älvdalen. Starkt gjort att komma på detta och löpa linan ut. Grattis Älvdalingar! Men ni ska inte tro att det var lätt som en plätt. Jag tog då i så jag blev slut och trött även dagen efter. En ovanlig ”statisk” träningsform. skidåkning är ingenting mot detta dragande. Till slut några bilder från godsmagasinet. Tack för att jag fick deltaga!

Owe Hållmarker, en gång Älvdaling. Nästan alltid Älvdaling!

Jag råkade börja bläddra och läsa lite i Karl Erik Forsslunds skrift från 1921 ”Med Dalälven från källorna till havet” Österdalälven, Mora, bok V. Jag ska visa bilder från Utmeland i bystugan den 14 februari och bläddrade lite för att se vad som sades om Utmeland och Yvraden m.m.

Jag hittade även Forslunds beskrivning av Morastrand. Intressant att se hans syn och berättelse vad han såg för snart 100 år sedan. Han beskriver bl.a. industrier, sågverk Kyrkogatan (köpingens pulsåder) och de många frikyrkorna som växt upp.

Mycket intressant att följa hans beskrivning av centrala Mora och jämföra med dagens samhälle. Men det som slog mig mest var hans ”visionära ”syn på Saxviken och området däromkring.

”Man förundra sig över, hur nutida samhällen i allmänhet föraktat vad naturen bjudit dem till skänks, försummat sina stora möjligheter att med små medel skaffa sig en ädel infattning. Mora liksom de flesta andra vid vatten belägna orter kunde lätt ha bevarat och ordnat det vackraste strandparti, både för samhället och sjön en levande ram, som givit det förra trevnad och ökat den senares skönhet. Nu ligger här en kal strandremsa, belamrad med allsköns bråte kantad av två järnvägar.”

Forslund beskriver Mora och dess läge även på ett annat sätt.

”Visst är samhällets läge annars fint och präktigt, antingen man ser det från norra älvstranden eller från Utmeland, över Saxviken, från Noret eller Östnors backe (Kristineberg) ovanför bangården: vatten nästan runtomkring, frodiga dungar och holmar, en vid solöppen bygd och långt bort den mäktiga bergmuren, krönt av sina kraftiga välvda murtorn alltifrån Jesundaberget i söder till Orsabergen i norr – och visst verkar samhället stort och livfullt när man med älven kommer uppifrån skogarna. Köping sedan 1907, den första på älvens strand och den enda i öster Dalarna, (dess huvudstad, med 176 gårdar därav 20 i Lisselby) – ett myndigt barn av älven eller riktigast  av hans förening med och utflöde i Siljan; han är dess far och dess mor.”

Detta var delar av en beskrivning av Forslund på sin färd utmed Österdalälven för snart 100 år sedan.

Det jag vill ta lite fasta på är det Forslund säger om Saxviken och möjligheten till en levande ram. Visst har mycket gjorts genom åren, naturligtvis. Men ändå, jag tycker de riktigt stora greppen inte är tagna. Det finns planer som ser bra ut, bl.a. bostäder norr om Tingsnäsvägen. Men området består av mycket mer och jag tycker det vore en väldig dålig lösning att bygga bostäder runt hela Saxviken som jag tycker det antyds ibland. Det allmänna, turisterna och friluftslivet måste finna en levande fin miljö kring sjön. Vilken kommun som helst skulle ge överbud på en sådan plats med vatten nära sitt centrum.  Här finns plats för anläggande av parker, lekparker, gångstråk, utökning av badet, scener, serveringar – you name it.

Förresten, en annan visionär och stadsplanerare, Anders Zorn,  hade fina förslag när det gällde Moras stadsplanering. Har ni sett hans förslag till park borta vid tingsnäs:

Zorn förde fram de mjuka argumenten i planeringen i motsats till Bälter Sven, hans ”motståndare”.  I det långa perspektivet är livsmiljön viktigare än effektiviteten. En orts framtid är i all synnerhet beroende av dess utseende och trevnad den skänker, hävdade Anders Zorn. Han pratade om den upplevande människan. Hans planeringsprogram var för människor i möten, på krokiga gator, vindlande parkvägar och bryggor runt hela viken. Ett program för människor tillsammans – på idrottsplatsen, restaurangen och teatern. Han var något för sin tid kan man säga.

Det var några tankar kring stadsplanering så här mitt i den snörika vintern. Hoppas Zorns tankar får styra vår framtida planering och att det snart börja hända stora saker. Han såg redan på sin tid vikten av skönhet, umgänge och trevnad. Han var ju berest och förutsåg att Mora skulle bli en turistort och att vi måste ha det med oss i planeringen av Mora.

En sådan fin dag som idag, soligt, blå himmel och lite kallt. Läge för ett besök i Norra Garberg. Inte skidor den här gången utan en promenad i skoterspår upp till Klacken och brandtornet på 606 m.ö.h. Det var -16 i Eldris. I Garberg ca 5-6 när jag knallade iväg.

Vägen upp

Inte särskilt lång tur det här, ca 1,5 km. I och för sig ett par lite branta partier, men inga problem i det fina hårda skoterspåret. Start i närheten vid IFK Moras stuga. Som ni ser på bilden skidåkare till vänster och skotrar till höger. Vi håller alltså höger. Några skapliga motlut som sagt, men fint.

Efter cirka 35 minuter är jag framme vid tornet. Lagom takt inkl. fotografering. Tornet skymtar mellan det vita snötyngda träden.

Väl uppe blir det fika i tornet som vanligt och en koll på utsikten genom luckorna som man öppnar. Tornet firade 100 år nyligen, 2016. Bilden till vänster åt Orsahållet, grustaget i Grönsberg syns. Den andra bilden mer åt Morahållet med Hemulbergsmasten till vänster.

Jag tog en lite annorlunda väg ner, åtminstone till att börja med och mot slutet in i fäboden. Först följde jag MoraNisserundan och på den kommer  man ner på den s.k. Klackmyren. En utförslöpa som heter duga. Jag åkte den i ”aktiv” ålder, skulle inte komma på tanken idag. På myren finns snömätare. Runt metern numera.  Några bilder från nerfarten.

Väl nere i fäboden var det nästan vårkänsla, takdropp och solen värmde. Fullt liv på fåglarna. Vid en gård är man särskilt mån om fåglarna och mycket fågelmat finns uppdukad.

Väl nere i det sköna vädret blev det en promenad för att njuta av omgivningen. Inga dåliga lägen på husen där uppe.

En fin tur det här som man verkligen kan rekommendera. Jag funderar starkt på att ordna en vandringstur här uppe till tornet. Det finns planer även på en längre vandringstur i skoterspår. En härlig upplevelse om ni inte provat. Vanligt i alperna med vintervandring. Jag återkommer på http://www.moraoutdoor.se när planeringen kommit längre. Fint väder är nästan en förutsättning. Det verkar vara en vinter i år med mycket av den varan, inklusive snö.

Vi har som jag ser det de bästa förutsättningar att utveckla friluftslivet i vårt område. För vår egen skull, men främst för att locka till oss besökare. Konkurrensen om turisterna ökar och deras krav på utbud/kvalitet stiger. Det rörliga friluftslivet och upplevelser är mer aktuellt än någonsin och förmodligen står vi bara på första trappsteget.

När jag pratar med folk om det här så säger många, ”men här i våra trakter finns väl allt. Vi har ju Hemus och Vasaloppsspåret t.ex.”  Visst är det så, jämfört med många andra svenska kommuner ligger vi bra till, men jag tycker vi ska satsa mycket mer och utmana våra konkurenter.

Enligt min mening så drivs inte dessa frågor med ett samlat grepp i kommunen. Här bör kommun, näringsliv, köpstad, föreningar, andra organisationer och privata slå sig samman. Det bör tas fram en plan för utveckling inom området, likväl som det finns planer för mycket annat.

Arenaidrotten och lagsporter får största fokus och prioritet. Det pratas om multihall m.m. med prislappar på hundratals miljoner. Naturligtvis behövs lagidrotten och arenor, men infrastruktursatsningar inom det friluftslivet hör vi inte mycket om. Jag återkommer med några förslag på områden. En annan kanske mer provocerande aspekt är att arenaidrott mer är ett ”skådespel” med många vältränade idrottsmän på arenan. Men majoriteten är passiva åskådare på läktarna. Visst behövs det spänning och action och många unga dras med och tränar för att nå eliten.

När det gäller friluftslivet är det ofta en livslång aktivitet med många positiva effekter. Som sagt, allt behövs, men större satsningar inom friluftslivet ser jag som nödvändiga.

Vad är då det rörliga friluftslivet och vad behövs? Några exempel följer som tillresande tittar efter för att uppleva en aktiv semester med upplevelser. Många exempel finns på kommunens webbplats Mora Outdoor och därifrån kan man gå vidare i utvecklingen, förbättra befintligt och komma med helt nya aktiviteter.

Vandring

Längre sammanhållna vandringsleder, väl märkta med informationstavlor utefter leden. Bra digitala och andra kartor måste finnas. Vi har Vasaloppsleden men den bör få sällskap med fler ”exklusiva” leder.

Det bör hända något under vandringen och t.ex. turer mellan och till fäbodar på de gamla klövjestigarna är populära på fler håll. Här är vi rätt unika i Siljansområdet. Leksand är ett bra exempel där man satsat på fäbodvandringar. Ett stort EU-projekt.

Många vandrare väljer bergstoppar som ”slutmål” på turen för utsiktens och vyernas skull. Vi har många berg i trakterna och vissa har märkta leder/stigar, men långt ifrån alla.

Cykel

Motionsformen cykel växer lavinartat. Allt från trivsamma familjeturer till utmanande downhillåkning. Mora är med i Biking Dalarna med några cykelleder och de utnyttjas väl. Utmaningen här är att för ”normalturisten” märka ut enklare lätta leder, t.ex Orsasjön runt och ut mot Sollerön och vända. Det går att följa befintliga leder, men märkningen måste klart förbättras och lederna ska dras bort från de mest trafikerade avsnitten. Rätt stora pengar, men det gynnar både cykelpendlaren och turisten.

Vasaloppsarenan är kanon för MTB, men mer krävs, både avancerad stigåkning/trail och även turer på grusvägar. Jag har uppfattningen att grusvägarnas dragningskraft underskattas av oss. Besökare från Europa är fascinerade av vår tillgång till alla tillgängliga grusvägar. Här kan markeras leder till fäbodar och andra ”sevärdheter”.

Mountainbike har utvecklats snabbt och det finns allt fler varianter på banor. Vi ska vara med även där men tyngdpunkten bör nog vara den mer traditionella varianten, typ Vasalpoppsleden.

Fäbodar

Som jag nämnde är vi unika med våra fina fäbodar. Ofta i fina lägen och med exklusiva gamla byggnader. Vi bör göra mer reklam för dessa och även lyfta fram de gamla stigar som ofta förbinder dem eller med den by de tillhör.  Berättelserna om och vistelsen i   dessa våra gamla livsmiljöer är väldigt spännande och uppskattat av många.

Paddling

En friluftsaktivitet på stark frammarsch är paddling i olika former. Friluftsfrämjandet är oftast huvudman här. Fler ”leder” och förslag på turer skulle kanske locka fler paddlare till kommunen.

Skridsko

Möjlighet att åka långfärdsskridsko/skridsko har utvecklats bra de senaste åren. Banor plogas på Saxviken och på Orsasjön. Ett välkommet tillskott är de skidspår som går intill banorna. Fler plogade banor kan göras, mer service, serveringar ibland. Mycket efterfrågat.

Naturreservat

Vi har 28 naturreservat i kommunen. Allt från rätt små, t.ex. Vinäsgraven till ett jättestort som Norra Mora Vildmark. En skatt med en potential som ingen kan ta ifrån oss. Här kan leder skapas och utvecklas. Guidade turer kan anordnas. Två bilder visas här från Norra Mora vildmark, promenad upp till Moras näst högst berg, Munkhäden, 784 m.ö.h. och de milsvida myrområdena med möjlighet till gudomlig skidåkning på vårvintern. Där finns även väl märkta skoterleder.

Skidor

När det gäller längdskidåkning liksom utförsåkning är vi väl försedda och har även överkomligt avstånd till fjällen. Visst kan allt bli bättre, lite fler spår med mer ”gammaldags” åkning i småkuperad terräng. Men det finns fina byspår att utnyttja, t.ex. Vika, Färnäs, Bergkarlås m.fl.

Vintervandring

Ett område är eftersatt i våra trakter, vintervandring. Det är ett betydligt vanligare fenomen i andra områden i Europa, främst i alperna. Det kan vara med eller utan snöskor. Men bekvämast och mest lättillgängligt är utan snöskor. Ett par skoterkörda spår på 5-10 kom i Hemus/Mora skidstadion skulle räcka långt för vintervandraren. Vi har vi ju en uppsjö av skoterspår i ”alla” riktningar. Reklam för fina vandringsturer på dem skulle sitta fint, gärna med guidning även här. Löpning på skoterleder är förresten en härlig upplevelse. Skoteråkaren och vandraren bör kunna samsas.

Det blev mycket det här. Jag har inte haft någon ambition att vara heltäckande inom friluftsområdet. Budskapet är som ni vid det har laget förstått att jag tycker att Mora med omnejd verkligen har goda förutsättningar för friluftsliv. Hur viktigt som helst att se det, kanske extra viktigt i dessa tider, då vi ser att ett av våra starka områden, handeln, inte går mot en direkt positiv utveckling. Kanske friluftslivet kan stärka många områden inom handeln och framför allt skapa småföretagande med guidning, transporter, service och liknande.

Avslutningsvis vill jag åter betona att arenaidrott och lagidrott inte ska ställas mot friluftsliv. Men investeringar inom det sistnämnda området måste ökas.

Förresten, gå in på http://www.moraoutdoor.se om ni inte gjort det tidigare, där finns en meny med ”rätter” som bör passa många frilufts/motionsentusiaster.

Tack för den här gången/Owe

Bild från toppen av Munkhäden åt nordväst. Kommungränsen upphuggen. Till höger Mora och Norra Mora Vildmark. Till vänster Älvdalen och Trängslets skjutfält.

Den 7 maj i år var jag ute på skidorna uppe vid Kräckelbäcken och hade tänkt mig att på skaren åka upp på Moras näst högsta berg, Munkhäden, 784 m.ö.h. Jag fick ge upp, jag var ensam och ville inte riskera något. Skaren bar allt sämre och de smala plastskidorna var inte ”värda” mycket. För övrigt heter Moras högsta berg Knausås och ligga ca 5 km nordväst ut, 787 m.ö.h. Här några bilder från försöket den 7 maj:

Skam den som ger sig, igår 15 november fick jag med mig kompisen Rolf och det bar iväg norrut rätt tidigt på förmiddagen. Det är ändå cirka 7 mil att åka. Vi passerade Älvdalen och Jöllenbron. Det brukar bli en bild från den bron vid turerna uppöver.

Man åker vägen upp mot Svartbergs och Balzers fäbodar strax efter Jöllenbron. Det var inte mycket snö, men vi mötte ett ymnigt snöfall på vägen upp. Någon km före avfarten till Balzer tar man höger och åker till vägs ände. Vi parkerade och startade vandringen mot delmålet Amberrajs. Start vid 645 m.ö.h.

På vägen passerade vi Romboleden som slutar i Trondheim. Väl markerad.

Stig finns och framgår tydligt efter fyrhjulingarna. En kopp kaffe i kojan vid Amberrajs efter ca 2,5 km.

Solen kom fram och det blev ett behagligt väder och stigningarna mot Munkhädens topp började. Fina stigningar. Ingen risk att gå vilse. Bara följa den uthuggna gränsen mellan kommunerna. Den lilla Munktjärnen fick vi gå runt. Vi passerade fin gammelskog och urgamla fina tallar och granar. Här det finaste gamla trädet.

Några bilder från vandringen upp upp mot slutet. En bild ser ut som ett älghuvud, gamla grenar beväxta med den fridlysta varglaven. Som sagt inte möjligt att komma fel. Urhuggning och skyltar hela vägen. Sista bilden här är en tillbakablick.

Väl uppe på högsta var det hygglig utsikt, mest mot nordväst Vi kollade höjden på GPS:n och det stämde, så när som på en meter. Nöjda gick vi ner mot skogstrakten igen, det blåste lite väl mycket för att fika på toppen.

Det skymmer snabbt den här årstiden och vi gick mot en fin solnedgång. Det började kännas lite i benen. Men det är alltid närmare att gå tillbaka, känns det som, och medlut gjorde det än lättare.

Vi passerade Vargfljot igen, men vargspår tror jag inte vi såg. Det var nog rävar vi såg spåren efter. En ripa, korpar, några småfåglar och ev. en uggla såg vi. Sista biten ner mot bilen var fin mot solen. Efter totalt fem timmar blev det hemfärd. En härlig dag till ända.

Mörkret kom och det blev Älvdalen by night.

Häromdagen hade jag det stora nöjet att besöka Elsa Eriksson i Östnor. Hon är 97 år och kommer ihåg mycket från förr. Hon växte upp i Morkarlby vid Spanskvägen, flyttade till Östnor i nittonårsåldern. Mamma var Anna Spansk och pappa Karl Ek. Jag berättar med bilders hjälp lite av det vi pratade om. Bilder säger så mycket. Hemmet byggdes 1917 och huset står kvar än i backen på vänster sida från Mora centrum sett. Elsa berättar att hon lekte i skogen vid dagens Morkarlby skola. Det sammanträffar med min uppväxt. Vi tillbringade många dagar där som små. Men hon var alltså där ca 30 år tidigare. Våra barndomshem ligger ca 300 m från varandra. Därför är det lite extra roligt att prata med henne.

Elsa idag i Östnor.

Elsa berättar om många händelser från förr, bl.a. att hennes morfar Anders Spansk med familj bodde nere på ”Stranden”, ungefär i trakten av dagens kulturhus. Det brann i centrala Mora år 1900 på Valborgsmässoafton och många blev hemlösa, bland annat Sveas morfar med familj.

De byggde därför nytt uppe i Morkarlby ganska nära Morkarlby gamla skola, Spanskgården, där det länge var åkeri. Idag hyreshus. Nere vid Stranden fick morfar med familj serva forkörarna som drog genom Mora på väg norrut. De låg i köket och skulle ha ”service”. Mycket städning efter dessa övernattningar, köksgolvet var täckt med hö.

Här en bild från Spanskgården vid f.d. Skeriolsvägen, numera Morkarlbyvägen. Här står Elsa med syskon uppklädda på väg till kyrkan. Far och mor lite i bakgrunden. Året är 1928. Vi ser Mora Tidnings hus på Kyrkogatan i bakgrunden. Elsa tittar lite blygt fram bakom en syster. Storasyster Greta står till höge,  vi kommer tillbaka till henne på en andra bilder.

Ett klassfoto från gamla småskolan i Morkarlby 1927. Idag Morkarlby bystuga. Elsa sitter ganska långt framme till höger med flätor och rutigt. Hon ska med sitt goda minne försöka identifiera klasskompisarna.

Ytterligare en fin bild som jag fick låna. Pappa Karl med broder efter jakt framför hemmet vid Spanskbacken. Rävskinn var hårdvaluta och Karl var en duktig jägare. Elsa berättar att han sålde skinn till Eliassons Skor och till jul kunde de ibland få nya skor, byte mot rävskinn.

Ännu en bild från hemmet i Morkarlby ca 1933. Familjen fint uppställda med den ståtlige hästen Olle i mitten. Från vänster Elsa, Selma, Maja, pappa Ek Karl, Keste, Gunnar och mamma Spansk Anna. Man skymtar bondgårdar ner mot Morkarlby.

Elsa hade många syskon och Greta fick ställa upp som fotomodell för framtagande av vykort. Sonid Elwendal var fotograf och korten här är tagna nere vid Vasamonumentet. Moras största turistattraktion en gång. Greta till vänster på första och till höger på andra kortet. De övriga flickorna med viss reservation, Elsa Johansson och Anna Spansk

Vi avslutar med en bild på Elsas mamma i unga år och tackar så väldigt mycket för samtalet och tackar även sonen Bo som ställt upp och ordnat träffen.

En liten iakttagelse. Det blev nya soffor och bord på Kyrkogatan till sommaren i år och det blev jättebra. Då blev några soffor över och de har vad jag sett placerats bl.a. vid Fridhemsplan och nere vid Kajenpromenaden, från Strand Kök och Bar mot Saxnäsområdet. Fram mot den stora gräsplanen.

Tänk vad trevligt och inbjudande det kan bli bara med några parksoffor. Nu kanske det inte är läge för soffor, men till våren. Jag önskar att det nere vid kajen bort mot Wasastugan och utmed gångvägen mot Saxnäs kunde komma ut fler soffor och gärna bord.  En liten åtgärd med stor effekt. Det finns så många fina varianter, fasta i marken.

Det var iakttagelsen, bra kan alltid bli bättre.

Ett litet minne som dök upp. Vår far var noga med bokföring och skrev kassabok, intäkter och kostnader. Jag hittade en kassabok från 1955/56. Blev påmind om en julklapp jag aldrig glömmer. Brorsan och jag fick en bilnyckel och gick ner i garaget och tittade i skuffen. Där låg det, det som vi så starkt önskat. Ett fint Stiga ishockeyspel, Tumba.

Jag blev så glad att jag blev yr och nästan svimmade minns jag, sju år gammal. Här är kassaboksanteckningen, 18 kr gick det på. I dagens penningvärde ca 260 kr. Billigt kan tyckas. Kollat omvandlingstabell.

Plan..
Kanske inte så mycket att blogga om. Tycker  ändå man kan bjuda på minnen, särskilt starka. Det blir allt fler av dem som dyker upp. Hockeyintresset var stort redan då. Följde med gubbarna in mellan benen. Jag bytte farsa flera gånger, barn gick in gratis i målsmans sällskap. När jag växte på mig blev det ofta att klättra upp på taken på uthusen vid gamla hockeyplan. Det gick bra att stå där och titta, eller att hoppa in.

Heja Mora IK!