MoraOwe

Jag känner Evert Helghe, idag 83 år, sedan länge och fru Yvonne mer på senare tid. Jag är  aningen förtjust i Moras nordligaste by Ulvsjö som ni nog märkt. Evert är född däruppe och har ofta nämnt att han vill visa mig familjens ställe på Blästervallen. Ett ställe med många hus på familjens stora fastighet. Gamla som nya. Alla med sin fantastiska historia som vi får ta an annan gång. Bilden nedan föreställer vyn man får när man anländer till Ulvsjö, Ulvsjön ligger därnere och Härjedalen ligger bortom sjön. Ulvsjö by ligger nere till höger.

Evert föddes som sagt i Ulvsjö 1935 där ödemarkens folk bodde och bor, de få som lever där nu. Räknas på handens fingrar. Som mest har 70-talet personer bott där.

Evert föddes i Lindbergsgården, en trappa upp. Däruppe till höger. Den som förlöste honom var ingen mindre än den omtalade lärarinnan Elise Olofsson som skrivit boken ”Ödemarkens folk” 1937. Hon var lärare i 20 år i Ulvsjö. Det var i princip väglöst land länge och hon var allt man kan tänka sig i byn, lärarinna, barnmorska, dopförrättare, musiker, andaktshållare m.m.

Lindbergsården var för övrigt skola en gång innan skolhuset byggdes. Den som senast bott i den anrika gården är Ulla-Britt Lindberg, ganska nyligen bortgången. Hon var alltiallo och en sammanhållande kraft i byn i många år.

Evert visade ett foto med folk som deltog vid invigningen 1931 av klockstapeln intill den nya begravningsplatsen. Ni ser bilden och namnen på de flesta därvarande. Moraprosten Erik Hillerstörm och doktor Helling med fru var personer som stöttade Ulvsjö på många sätt.

Evert hade även bilder på sin mor och mormor i stugan som jag gärna vill visa.

Åter till Blästervallen. Blästan låg alldeles vid vallen nere mot Kölån. Här framställdes järn av myrmalm i gamla tider. Ett rejält hantverk. Ritning på Blästan ses på nästa bild. Folke Helge, Everts far, är synevittne till ritningen.

Att det varit full aktivitet däruppe under senare tid råder ingen tvekan om. Ni ser några bilder på husen däruppe. Den första är det moderna huset från 70-talet. Yvonne och Evert sitter framför huset och kollar in olika svampsorter. Planer fanns på att flytta dit, de fick skrinläggas.

Här några fler byggnader:

Välutrustad verkstad finns där uppe. Evert må varit en riktig mekaniker. Bilintresserad är han och han köpte en gång Morafotografen Sam Lawsons Ford 19346. (se nummerskylten). Han har även en gammal Rover, V8 m.m. Cykeln på bilden använde Evert när han cyklade fram och tillbaka mellan Garsås och Stockholm.

Ett litet fynd inne i ”verkstaden”. Ett par spiskrokar, skridskor alltså, som Evert använde nere på Hemulån i Mora. Man skruvade fast dom på pjäxan och gled ut över isen..

Fint där uppe på vallen som växer igen. Man kan ana gamla tider med djuren ute på bete.

Innan vi rullade hemåt, efter att ha avsmakat Yvonnes goda pannkaka, lyssnade vi på valsen ”Minnen från Kräckelbäcken” som tillägnats Evert. Text och Musik av Skött Oskar Larsson.

Evert och Yvonne

Jag tackar makarna Helge för visningen, bilderna och historieberättelserna. Fler bilder kan komma framöver. Det finns väldigt mycket att visa och berätta om. Evert är en riktig hembygdsforskare.

Den heta sommaren fortsätter. De heta diskussionerna kring exploatering av grönområdet vid Saxnäs har mattats av något. Coop har deklarerat att man ser Saxnäs som bästa området men att man inte är låst vid det för en etableringsplats. Men Noretsidan är inte intressant, ej heller Tuvanområdet.

DT har varit kontakt med C och S och undrar varför man inte kan sätta ner foten i Saxnäsfrågan. Bägge partierna är rörande överens om att det vore ansvarslöst att stoppa en etablering som fortfarande ligger på idéstadiet. Vi har inget att ta ställning till säger man. ”Vi måste möta frågor om etableringar på ett professionellt sätt och inte göra uttalanden innan eventuella förfrågningar kommit in till kommunen. Först efter vi fått en fråga kan vi politiker vara med och påverka och tillsammans få till en etablering som passar alla parter. Det är så den demokratiska processen ser ut och det är den normala proceduren.”

Någon formell fråga om etablering har inte kommit in än. Däremot har det ju sonderats i terrängen som slutade i ett möte med allmänheten på Andreasgården. Då visades nedanstående skiss upp för den i huvudsak ifrågasättande publiken.

Bägge partierna uttalar att man inte ser Saxnäs som  det bästa alternativet för en etablering av en butik.  C välkomnar varmt förslaget om en etablering i brandstationsområdet.

Men som sagt, på den direkta frågan som många ställer sig, säger ni ”ja eller nej till en Coop-etablering på området vid Saxnäs som i dagens plan är ett grönområde” kommer inget svar.

Så här såg förslaget ut från Coop som presenterades på mötet.

Vad händer nu? Man kan bara spekulera. Tre möjliga scenarier.

1 Ingen ansökan kommer in från Coop före valet. Allt ligger lugnt till efter valet. Då kommer en ansökan in och majoriteten av de då ”regerande” politikerna kan finna det ok  med en etablering vid Saxnäs och lämnar ett planuppdrag till stadsbyggnadskontoret. Gör om befintlig plan och lägg in ett område för handel. Arbetet genomförs, samråd sker med grannar, trafikverk och andra. Moraborna generellt lämnas utanför och planen antages under vissa protester från vissa partier. Men majoriteten klubbar förslaget.

Känslan är att vissa partier inte vill ha upp den här frågan före valet.

2 Ansökan om etablering vid Saxnäs kommer in efter valet. Majoriteten av de ”nya” politikerna anser inte det vara aktuellt med en planändring och ger avslag. Däremot ger man naturligtvis andra etableringsförslag.

3 Coop gör bedömningen att en ansökan om etablering vid Saxnäs stör dess goodwill så mycket att man lämnar den idén därhän. Däremot fortsätter man förhandlingar med kommunen med alternativa platser för en etablering.

Detta är naturligtvis enbart spekulationer men ligger ändå inom rimlighetens ram. Min åsikt står sig. Jag arbetar med mitt hjärta för att hålla de kvarvarande grönytorna fria från exploatering/byggnationer. Vi ska inte punktera vår framtida lunga vid Saxviken i Mora. Vi, våra efterlevande och våra besökare ska njuta av den nya park som etableras där. Se på bilden nedan, man kan riktigt se hur väl parken gör sig där så nära Moras centrum och bebyggelse.

För att hjälpa våra beslutsfattare inför framtida beslut, före eller efter valet, så kommer en namninsamling inom kort att startas. Frågan riktas till Morabor och andra med intresse för Moras framtid. Vi filar just nu på val av system för namninsamling på nätet.

Den enkla frågan efter viss bakgrundsbeskrivning blir något i stil med: ”Vill ni att kvarvarande grönområde vid Saxnäs intill Saxviken i Mora ska hållas fritt från framtida exploatering/byggnationer?” (enligt karta).

Jag har länge haft en önskan att få ligga över en natt i den s.k. Dammkojan vid Navardalssjön i Älvdalen. Så tyst och härlig natur däruppe. Har länge haft en dragning dit, redan på den tid när Ove Zacheusson började fixa anläggningen. Det är verkligen hans verk. Björnstarkt kaffe blev ett känt begrepp. Det finns i serveringen där och har funnits i många årtionden. Oves minnessten pryder sin plats.

Vi tog vägen över Prästbodarna. Jag har varit där tidigare och tänkte ta några bilder i det väntat fina vädret. Första regnskuren på länge kom naturligtvis. Vi fikade under ett tak och jag skulle ändå ta några bilder. Det dök det upp älgar både här och där, inne i fäboden och nere vid vägen. Man ser regnet på den första bilden. Sen sken det upp en stund.

Fint var det. Vi gick runt en sväng och tittade på husen.

Vi drog vidare mot Navardalen på de fina grusvägarna. Vi skulle som sagt hyra den s.k. Dammkojan för en natt. Det kändes spännande. Vi ”checkade in” med hjälp av kodat nyckelskåp. En roddtur på sjön var given att starta vistelsen med.

Lugnt och fin roddväder.

Dammkojan från sjön.

Navardalssjön är en damm. Troligen bodde dammväktare i kojan då och då. Dammen var till för att på flottningens tid sätta fart på timret nere i Rotälven när det började gå trögt. Kvällen kom och vi såg fram mot god mat ute vid stugan, vi dukade upp, men ganska snart insåg vi att vi måste flytta in. Åskväder och världens hagelskur sköljde över oss. Häftig och mysigt att sitta inne i kojan och se hur sjön ”kokade”. Det blev vitt på marken länge.

Vi hade det skönt i stugan, eldade lite och lyssnade på den totala tystnaden när åskan gett sig.

Det blev en fin kväll över sjön, härlig himmel kan man säga. Svårt att gå till kojs när det blev nya vyer hela tiden.

Sen kväll och solen är på väg ner. Ett skådespel som ni ser.

Tidig morgon, en koll bort mot anläggningen, vandrarhemmet och serveringen. I höger bildkant ska en björn av något slag stå. Väldigt svår att se, men den finns där.

Anläggningen från passerande väg.

Nya gäster anländer och ger sig ut på sjön.

Ny dag och nya gäster. Både i serveringen och på sjön.

Det blev en härlig vistelse där uppe i Navardalen. Där finns även vandringsleder för den som vill. Upp på Bliket och brandtornet t.ex. I dagens läge hade brandtornet gjort nytta. Men nu flygs det i stället. Den fiskeintresserade har mycket att hämta här, sommar som vinter. Vi återkommer till Navardalen, Christina och jag. Var så säker.

Efter kaffe och kolbulle drog vi vidare via lite specialvägar och kom ut vid Loka. Sista bilden en föjeslagare vid stugan.

Det har nu varit ett möte på Andreasgården med inbjudan från kommunen. Frågan var COOP:s intresse för etablering i Mora, på Saxnäsområdet. Fullsatt var det, upp mot 200 personer visade intresse. Bra att det engagerat så många. Det hela gick ut på att COOP visade sina önskemål om att få bygga en livsmedelsbutik vid Saxnäs. En butik på ca 2500 kvadratmeter och minst lika stora övriga ytor, P-platser, lastytor, infart m.m. Ni ser förslaget på bilden.

COOP:s intresse för Mora lovordades av den politiska ledningen och tjänstemännen förklarade den planprocess som väntar om kommunen inte vidhåller dagens översiktsplan där området är utlagt som grönområde. Jag vet inte om jag uppfattade mötet fel på grund av mitt engagemang, men nog kändes det som om man bäddade för en positiv syn på COOPs önskemål. De närvarande tyckte annorlunda, majoriteten i alla fall. Många nämnde behovet av butik bortom Badstubacksbron men det blev ingen fördjupning i den frågan. Avfärdades rätt snabbt. COOP hänvisar till att kundunderlaget är större vid Saxnäs och söderut än vid Tuvan. Lite svårt att förstå då det bor nästan 5 000 personer ”bortom” Badstubacksbron. Där har vi även en stor turisttrafik och många arbetspendlare.

Vilket företag det än gäller som vill göra en större etablering i Mora skulle naturligtvis välja Moras finaste plats om det gick att komma över den. Att få sin logga lysande där över området ner mot Saxviken är en dröm för många.

Förslaget om att återgå till LIDL:s nuvarande lokal vid Kyrkogatan avfärdades bl.a. med motiveringen att varuhissen var för långsam.

Det känns jobbigt för mig som tidigare kommunanställd och att behöva ”gå emot” tidigare arbetskamrater och politiska ledare. Men jag kan inget annat göra när det här med att bygga på den kvarvarande grönytan vid Saxnäs känns så totalt fel för mig. Inte bara för mig, väldigt många i Mora tycker detsamma och hör av sig på många sätt. Hur ska vi kunna förvara en byggnation för våra efterkommande då alternativet var en fin stor park. Det pratas även om bostäder där och då är ju grönområdet ”borta”, Moras diamant som bör putsas och slipas efter saneringen.

Det återstår nu för våra folkvalda att före valet ta ställning i den enkla frågan, vill ni att det kvarvarande grönområdet på Saxnäs ska bebyggas eller inte? Frågan ställs av väldigt många, men svaret uteblir av någon anledning. Anledningen kan knappast vara annan än att man godkänner byggen, kanske redan gett COOP löfte, vad vet jag. Ful tanke kanske.

Hursomhelst, frågan engagerar Moraborna mer än någon annan fråga på länge. För att visa folks engagemang har jag ombetts att starta en namninsamling i frågan, på nätet eller på traditionellt sätt. Jag är inte främmande för det. Ett demokratiskt redskap som kan användas när man känner sig maktlös och besluten verkar gå rakt emot folkviljan.

Vi får skäl att återkomma i frågan, men jag och många, många fler Morabor vill att vår diamant ska vårdas och slipas och inte förgöras i ett hammarslag.

Året är 2030. Mormor Lisa och barnbarnet Lasse var på väg bort mot Zorns gammelgård i Mora. Mormor ville visa Lasse hus och saker från förr. Det spelades även barnteater där. På promenaden från centrum genom den fina parken bort mot gammelgården stannade de till och köpte glass, mormor tog sig en kopp kaffe. Lisa satt och tänkte hur fint det blivit i parken och sa till Ville. ”Här du Lasse tänkte man bygga  en stor affär, stora parkeringar och vägar skulle funnits här i stället för den här parken. Vilken tur att man inte gjorde det.” ”Ja det tycker jag också.” svarade Lasse och åt vidare på sin glass.

Varför den här lilla historien?  Jo, jag kom nyligen hem från en längre semesterresa och fick då reda på att det skulle bli ett möte om COOP:s och kommunens tankar kring en eventuell etablering av en butik i Mora. Träffen blir på Andreasgården den 19 juni kl 19.00 – 21.00.

Det har på flera håll framkommit att COOP önskar placera sig vid Saxnäs på den grönyta som finns idag. Det är ju inget som säger att det ska bli så bara för att man ska ha en träff, men oron kom åter till mig. De ansvariga har än inte avfärdat dessa planer och då utgår jag från att alternativet finns kvar.

Jag skrev här på bloggen i januari om området kring Saxviken. Då fanns inga planer på etableringar av affärer. Läs gärna den bloggen, bl.a. visar den vad Karl-Erik Forslund skrev om Mora och Saxviken för ca 100 år sedan. Han betonade potentialen i området.

Som ni förstår så är jag starkt emot ett saboterande av en pärla som Saxnäsområdet. Det är inte direkt snyggt idag, men så länge det inte bebyggs finns potentialen. När saneringen är klar efter sågverket kan planerna på en park ta fart. Mora skulle sättas på kartan än mer.

Skulle vi fråga 100 samhällsplanerare, 100 landskapsarkitekter och 1000 Morabor så är jag rätt säker på svaret. Få procent skulle förorda en affär och vad det innebär på platsen.

Skulle vi fråga våra besökare vad det föredrar så kommer en fin park långt före ytterligare en livsmedelsbutik.

Som de flesta andra landsbygdskommuner så har Mora en åldrande befolkning. I början av 80-talet var Morabornas medelålder samma som rikets. I dag skiljer det betänkligt och vi är betydligt äldre i kommunen än i Sverige i övrigt. Vi är snart ikapp Rättvik som har den sjunde högsta medelåldern i Sverige. Inget fel på äldre, men samhället blir allt mer livligt och ”lönsamt” med en större del yngre. Vi bör alltså få in fler yngre familjer och naturligtvis bör fler barn födas. Väldigt viktigt att få in aktiva människor som jobbar för att behålla skatteunderlaget. I det sammanhanget kan man fundera på vad som attraherar presumtiva inflyttare mest, en stor fin stadspark med aktiviteter vinter som sommar, eller ett varuhus/livsmedelsbutik med tillhörande vägar och parkeringsytor.

Det här ska inte ses som ett påhopp på COOP, de är naturligtvis välkomna till Mora, men på annan plats tycker jag. Jag är ingen etableringskonsult, men en sak är säker att de nästan 5 000 som bor norr och nordväst om Badstubacksbron: Tuvan, Öna, Kråkberg, Selja/Långlet, Oxberg/Gopshus, Bonäs och Våmhus skulle bli väldigt nöjda. Även resenärer norrut skulle lätt kunna stanna till vid t.ex Önaområdet/gamla AME m.m.

Ni undrar väl hur jag kan vara så engagerad i en sådan här fråga. Jo, jag känner till området mycket väl och har ända sedan sågverken revs sett möjligheten i något fint för Mora där. Jag har protesterat förr när kommunalhus skulle placeras där och IT-företag ville bygga. Egentligen tycker jag det blev för många bostäder där. Men dom är där nu.

En så uppenbart fin plats i en kommun ska kunna nyttjas av kommunens invånare och av våra besökare. Den ska inte låsas upp av ”särintressen”. Mora behöver den här fina oasen så nära centrum i form av en fin park. Så står det även i vår översiktsplan.

Är ni intresserade av det här så möt upp på Andreasgården den 19 juni.

Jag måste poängtera att det här är inte någon politiskt knuten synpunkt. Jag anser inte den här frågan vara av politisk art i ”vanlig” bemärkelse. Men allt kan användas i det syftet. Det här är min personliga åsikt, inget annat.

Bilderna i inlägget kommer från olika svenska städer.

Varje år sedan 2010 så rankar Naturvårdsverket Sveriges kommuner när det gäller friluftslivet. Årets Friluftskommun utses. Man ”inventerar” tre områden i kommunerna, totalt kan man få 32 poäng.

Mora kom på plats 113 av de 204 som svarat i landet. I Dalarna var Leksand bäst 8:a och Älvdalen näst bäst på 29:e plats. Mora fick placering 8 i Dalarna. Jag har tidigare skrivit om dessa frågor då de ligger mig varmt om hjärtat och jag säger som förr att dessa frågor  har låg prioritet i kommunen. Det är rätt trist, då vi har de bästa av förutsättningar och det torde vara och är ett framtidsområde för oss. Jag tänker då på besöksnäringen. Aktiv semester har det talats om i många år nu och den formen av ”ledighet” ökar fortfarande rejält överlag. Även för Morabornas välbefinnande och trivsel är det viktigt att vi hänger med inom det här området. Vi har bra elitidrott och rankas högt där, men det här gäller den stora massan och därmed väldigt viktigt. Det finns ju både privata och andra organisationer som jobbar med frågorna, Friluftsfrämjandet m.fl. men det räcker inte. Större gemensamt grepp måste tas.

Kommunen bör ta initiativ och dra samman alla tänkbara inblandade och jobba fram planer för område efter område, vandring, cykel, skidor, skridskor, fiske, bad, paddling, naturreservat m.m. Jag såg nyligen att Vansbro kommun sökt och fått EU-bidrag på 1,2 miljoner för leder. Tillsammans med kommunen och andra satsas nästan 2 miljoner. Infrastruktur för friluftslivet torde vara satsningar som snart betalar sig. Vi får inte hamna mer på efterkälken, aktiv kommun som vi är och ska vara.

??????????????????????????????????

Det vore intressant att höra något om dessa frågor i valrörelsen. Vore jag politiker skulle jag lyfta detta och jobba för ett Mora som tar, kanske återtar, täten i dessa frågor. Det skulle ge många röster. Hoppas och tror jag, med rätt ”marknadsföring” förstås.

Jag har varit supporter till Mora hockeylag i snart kanske 63-64 år. Man visste väl inte i början att man var supporter. Det var bara det att när jag var i 6-7 årsåldern började vi springa nere på matcherna på gamla planen vid Millåkersgatan. Vi kanske inte tittade på så mycket hockey i början, men allteftersom blev intresset större och vi lärde oss namnen på spelarna

I början smög vi oss fram till någon ”gubbe” som stod i kö vid vändkorsen och frågade om vi fick vara deras barn. Det gick oftast bra, då tryckte dom in oss på samma ”snurr” i vändkorset och vi gled med in. Man var väl tvungen att gå i målsmans sällskap vid den åldern. Med stigande ålder blev man mer avancerad och då det började bli inträde även för ungdomar hade vi andra lösninga . Det var en hel del uthus ”bakom” hockeyplanen i mot centrum. Vi klättrade upp där på taken och såg matcher. Ibland hände det sig väl att vi halkade ner från taket och kom in på området. Preskriberat nu. Som smågrabb ville man inte gärna offra en del av veckopengen på inträden, möjligen på en korv därinne.

Några bilder från den gamla planen på Millåkern.

Bild av Dic Aronson

Bild av Sam Lawson

Det skulle byggas bostäder på platsen där planen låg, det diskuterades 1957, och klubben fick söka sig ny plats för en hockeyplan. Det blev Smidjegrav där ishallen ligger idag. Konstfruset kom 1963. För att få in pengar till en ishall arrangerade Klubben Taknatta två somrar, trevliga tillställningar som många minns. En gång var Sonny Liston, boxaren, med och visade upp sig utanför Hotell Siljan. Ishallen stod klar 1967. Flytten från Millåkersgatan blev häftig för oss småsupporters. Jag kommer ihåg att när det snöat inför matcherna så var vi med och plogade planen med fribiljett som tack. Några andra minnen är en match mot AIK i regnväder som slutade 0-0 om jag nu minns rätt. Ett annat trevligt minne är när brorsan Ulf hoppade in på plan mitt under en match och skulle ta en avslagen klubba. Domaren Hans Ebemark lyfte snällt av honom och släppte ner honom i en snödriva vid sargen.  Vi samlade bilder på alla hockeyspelare i Allsvenskan. Vi köpte Alfa tablettaskar för alla pengar. I askarna låg bild på en spelare. Inte bra för tänderna. Många favoriter hade man på den tiden, här några riktigt kända. Folke Gustavsson, Mas-Åke Larsson och Erik Granath. Härliga lirare.

Tiden gick och jag blev efterhand kompis med många spelare. Jag gick i samma klass som Sven-Åke Såja Jacobsson, sommarjobbade med Ulf Nises.

Sven-Åke Såja Jacobsson

Ulf Nises

Man har ju haft många idoler genom tiderna, men Lennart Lillstrimma Svedberg tog nog priset. Han var outstanding.

Strimma 1966

Några personer runt MIK minns jag särskilt bra. Kan inte nämna alla, men Jan Simons kan vi inte gå förbi. Alltiallo och bas under en herrans massa år.

Andra personligheter som vi stötte på var Lennart Håll (Språkåkorven – han talade så intensivt och ihärdigt med speciell betoning). Evert Östenson var en populär isskrapare som lyfte på kepsen när han skrapat i pauserna.

Lennart Håll

Evert Östensson t.h.

Jag måste även nämna de duster som ofta gick av stapeln mellan Mora och Leksand. Ofta blev det då extra laddat mellan Mats Tuppen Lönn i Mora och Olle Mapa Sjögren i Leksand. Dom lät oss aldrig gå besvikna från matchen. Alltid lite kurr.

Tuppen Lönn

Mapa Sjögren

Sen måste jag nämna en härlig lirare till som vi aldrig glömmer. Kjell Rövarn Eklind. Back nr 3. Tryckte ofta upp spelarna i planket. Å trevlig var han, vi bodde granne några år. Förresten blev han känd för ett självmål en gång. Men mest för att fina backspel och insats som tränare m.m.

Det blev en hel del det här. Bara ett axplock av lirare och händelser av MIK i mitt liv. Mitt budskap var annars något helt annat. Hejaramsorna förr var oftast beskedliga, även om ärkefienderna Mora och Leksand möttes. ”Heja laget ovan Siljan, visa nu den rätta viljan”, eller ”Heja laget närmast Säs, sätt nu upp en djävla fräs!”. Jag kollar ibland FB och vad fansen skriver idag. Inte rolig läsning alls. Mår folk dåligt och avreagerar sig på sport? Man kallar varandra för vad som helst, på allvar verkar det. Hatet smyger sig in. I sportens värld?

Sen är jag måttligt förtjust i ”Vi är Dalarna” som slagit till på slutet i Moras klack. Det började med ”Vi är bäst i Dalarna”. Tänk att jag tycker vi ska stå över dylika ramsor. Moras hockey behöver inte alls stå i relation till LIF. Vår ambition måste vara högre än att vara bäst i Dalarna. Rätt var det är står väl Leksand där och skriker samma sak. Låt dom.

Jag tycker att Mora IK och vi supporters ska stå upp för vårt lag och inte blanda in andra. Vi har ett bra lag som kan gå långt och jag tycker att vi som hejar på ska vara ödmjuka och inte se ner på andra eller nervärdera andra. Vi ska berömma och bedöma vårt lag.

Det blev en matchtröja till slut. Hade inte tänkt det. Men skulle bjuda på Rowes tröja sista Leksandsmatchen. Missade det och köpte en i stället. Min favorit förra säsongen. Andrew Rowe.

Koppångens naturreservat i Orsa drar alltid på vårvintern för oss uteälskare. Det ligger ca 5 mil från Mora utmed E45:an mot Sveg. Oftast åker folk upp när skaren håller, åtminstone på förmiddagarna. Ofta i slutet av mars och april. Ibland en bit in i maj. Själv har jag åkt där den 16 maj. Men det går alldeles utmärkt att åka upp tidigare och följa de välmärkta lederna. Ibland är det spår, eller så är de sladdade med skoter. Det blir ofta spår då många rör sig i området. Hundspannen kör runt och då kan spåren tillfälligt bli sämre. Vi samsas, hundar och människor.

Vi, Christina och jag, åkte upp den 14 mars nu 2018, väderprognoserna såg fina ut, svag vid , sol och några minusgrader. Vi startade vid P-platsen och tog vänster direkt upp mot slogboden vid Tunturiberget.

Upp mot Tunturi.

Vackert värre i terrängen.

Där uppe vid slogboden brukar det bli en fika, 3 km upp. Idag ville vi längre innan fikat kom fram. Det blev en paus och njutning i solen.

Så här mycket snö är vi inte vana med, 100 – 150 cm överlag. Desto vackrare blir det. Vi åkte vidare mot Blomtäkt, en gammal fäbod. Men först gjorde vi en sväng på Kristinaleden. Svagt utför i ca 1,5 km och sen tillbaka 1,5 km upp på huvudleden mot Blomtäkt. En ny upplevelse. Det fanns även backar. Jag filmade Kristina när hon föll. Kan hittas på Youtube, Koppången, Christina på Kristinaleden. Jag fixar inte att få in den här.

Vi lämnar myren ett tag.

Ner på Kristinaleden.

Näst stopp Blomtäkt. Fäbod där man kan gå in i en fin raststuga och göra upp eld om man så vill. Det går även bra att ligga över där. Här stöter man ofta på andra turåkare.

Det går bra att låna en bänk och duka upp fikat. Här sitter man länge och njuter en sådan här dag. För säkerhets skull har man skottat taket (Orsa kommun). Men fönstret är ”öppnat”.

Långfika.

Öppnat fönster.

Det finns som sagt hundspann som följer lederna och de utgår från Hundstugan nere vid E45:an. Man har tur när man får se något spann komma. Snabbt fram med kameran om man är lite på alerten. Malin Sundin passerar ofta när man är däruppe. Ett spann med nöjda passagerare och fina draghundar. Kameran kom fram.

Fint hundspann. Ovanligt att se, men inte på Koppången.

Vidare mot Hundstugan.

Glada fina draghundar.

Spåret som vi brukar ta går vidare och ett mål är då Flickeråsen med några hus. Även det ett fint fikaställe. Det finns ledkartor utmed lederna och märkningen är väldigt bra. Vi klämde in Flickeråsen när vi ändå var igång.

Det är många fina bilder man får framför sig på en sådan här skidtur i lugn fart. Det blev 18 km för oss, men i lugn fin takt med pauser är det ingen match. Vi var ute mer än 4 timmar. Som sagt, många fina bilder blir det.

Mindre hus i Flickeråsen.

Konstverk

Haren tog en sväng.

Ni kanske blir sugna på en tur upp till Koppången. Information finns på Orsas hemsida, förstasidan. Där ser man förhållandena och när det senast spårades eller sladdades. Vi kan bara önska er lycka till på en färd däruppe. En vacker vårdag och ni kommer inte att ångra er.

Owe och Christina.

Länge har vi pratat om att åka till Röros marknad och bl.a. se när de många forkörarna kommer dit från olika håll. I år var marknaden det den 20 februari och i bra väder. Tidig start blev det då de dryga 30 milen ska avverkas i vinterföre. Det ljusnade och Älvdalens kommun passerades i god fart. Obligatoriska fikat på vägen när vi kommit lite upp på högre höjd i  fjällen.

Trafiken tätnade lite, men inte farligt. Utsikten blev allt vackrare uppe i fjällvärlden.

Väl framme fick vi parkering nära ”centrum”. Välskyltat och välordnat. Vi vandrade huvudgatan fram och såg alla stånd som låg i beredskap för invasionen av folk. Huvudattraktionen är ju när forförarna med sina ekipage anländer. En dryg halvtimmes underhållning och tal föregick hästarnas ankomst. Det vara rätt kallt och hästarna var svettiga. Det gav en del fina bilder. Mycket folk hade kommit och forkörarna var minst ett hundratal. Ett gäng hade ju startat från Siljansfors i Mora och ”rest” i 10 dagar. Mycket snö hade krånglat till vägvalet.

Hästarna anlände och det blev en vacker parad in till marknadsplatsen.

Som sagt, det ångade fint av hästarna i solen och det var tacksamt att ta bilder.

Många fina ekipage var det och många fina hästar. Det gör ett tufft jobb och går långa sträcker fram till Röros. En fin tradition som lär bevaras.

Efter paraden gällde det att förse sig med något i magen. Trångt på huvudgatan och på många sidogator. Men stort utbud av mycket. Hög kvalitet på marknaden jämfört med många andra man besöker.

Vi käkade både korv och kolbullar. Någon norsktröja slank även med.

Vi var jättenöjda med turen och drog oss hem på hala vägar, i alla fall till att börja med. Det lättade neråt Älvdalen, såpass att vi bidrog till statskassan med fortkörningsböter.

Vi kommer med stor sannolikhet att göra om Rörosbesöket. Rekommenderas!

För många månader sedan såg jag en inbjudan till Det stora Sarkofagdraget i Älvdalen den 10 februari 2018. Man skulle ha 110 personer som skulle dra den 11 ton tunga stenen (låtsassarkofagen) 2 km genom centrala Älvdalen. För att deltaga måste man ha anknytning till Älvdalen. Jag fick bråttom att skriva ner ansökan, ville så gärna vara med på detta “tokiga“ projekt. Min anknytning var att jag har släkt där på mormors sida, jobbat där på kommunen i fem år, bott där i Östäng i knappa tre år, varit gift med en Älvdalskulla från Östäng. För övrigt vistas jag mycket i Älvdalen, mest norrut i kommunen. Tar många bilder och lägger ut på ”Gamla och nya bilder från Älvdalen” på Facebook.

Jag blev godkänd som s.k. kungshäst och blev så glad.

Vad är det då för sarkofag det är frågan om? Jo, Karl XIV Johans sarkogfag som tillverkats vid Porfyrverket i Älvdalen. 1844 påbörjades det största arbetet i porfyrverkets historia, det var tillverkningen av Karl XIV Johans sarkofag. Sarkofagen tillverkades av ljusröd granit från Garberg och mäter 3.04 m lång, 2.29 m bred och 2.4 m hög, själva kistan väger 11 ton och locket 5 ton.

Arbetet skulle ta 8 år att färdigställa, mot beräknade 2 år. Men det var först 1856 som transporten kunde äga rum, då hade man en tillräckligt sträng vinter med mycket kyla och snö.
Sarkofagen transporterades på 2 stora slädar, en för kistan och en för locket. Släden med locket drogs av 70 karlar från Sollerön och Mora, själva kistan av 110 älvdalsbor, alla klädda i finaste helgdräkt.

Vi kungshästar samlades i norra delen av Älvdalen vid Besparingsskogens garage och vi skulle dra söderut genom Älvdalen till godsmagasinet, något söder om turistbyrån. Vi fick en genomgång av dagens övning av Marit Norin, Torbjörn Zakrisson och dragledaren Hans-Ove Hansson.

Klart för avgång strax.

Hans-Ove, Marit och Torbjörn

Torbjörn

Draget startade bra och tre stopp var inplanerade. Det blev fler, inte lättplanerat det här, något som aldrig gjorts tidigare. Ibland levde kälken sitt eget liv och drog sig ut mot ren asfalt. Då blev det stopp. Vi fick rätta upp ekipaget och ta oss tillbaka till den upplagda snön på gatan.

Under draget blev vi lite som på gammalt vis bjudna på något starkt. I det här fallet vatten med citronsmak. Vi hade med kåsa som vi fick vid starten.

Vi stannade till vid kyrkan och det ringde i klockorna.

Strax framme efter dryga tre timmar. Fint mottagande. Korv och soppa. Fin musik i godsmagasinet. Utdelning av ”medaljer” och information om att stenen ska stå där nere och kungshästarnas namn ska ristas in. En väldigt häftig och annorlunda grej att få vara med på. Jag kommer aldrig att glömma kungshästsuppdraget i Älvdalen. Starkt gjort att komma på detta och löpa linan ut. Grattis Älvdalingar! Men ni ska inte tro att det var lätt som en plätt. Jag tog då i så jag blev slut och trött även dagen efter. En ovanlig ”statisk” träningsform. skidåkning är ingenting mot detta dragande. Till slut några bilder från godsmagasinet. Tack för att jag fick deltaga!

Owe Hållmarker, en gång Älvdaling. Nästan alltid Älvdaling!