Fars minnesanteckningar

 

_Vävskedsmasar_från_Oxberg_i_Motala

Att tänka in i framtiden gillar jag bäst. Vad kommer att hända, hur kan vi påverka framtiden. Vilka stora förändringar som kommer snart har vi ingen aning om? Samtidigt gillar jag att slänga blickarna bakåt, vad och hur gjorde man förr, varför och hur blev det. Hur har vi tagit hand om det? En lagom blandning bakåt, nu, och framåt kommer det att bli i min blogg. Man måste ha koll bakåt för att göra bästa avvägning framåt.

Vår far levde mellan 1904 – 1981 och har lämnat en del intressanta anteckningar efter sig. Väldigt värdefullt tycker jag, att få en inblick med personliga kommentarer under hans uppväxt och vuxna liv. I alla fall större delen av det. Anteckningarna är inte så fullödiga över hela hans tid, men klart intressanta för oss som kommer efter.

Jag tänkte ta några episoder och även större händelser. Naturligtvis utelämnar jag för personliga noteringar. Det behåller vi för oss själva, brorsan och jag.

Far växte upp i Gopshus och Oxberg och det är oftast förhållandena där som speglas i berättelserna.

Fattigdom

Far berättar att han 1915 fick gå till skolan med lappade byxor. Då retade flickorna honom för att Oscar-Karl har lappade byxor. Det var många barn i familjen och farmor slängde inte kläder utan lappade dem. Barnen fick ha med sig en mjölkflaska och en smörgås de åt i ”avklädningsrummet”. Generationen före hade det än värre. Farmor läste för prästen i Mora och de fick gå barfota från Oxberg till Långlet/Selja för att inte nöta skorna, 20 km. De hade logi hos bönder i Morkarlby.

Tuffa tider 1919, gårdfarihandlare

Efter 1:a världskrigets slut hade farfar en del tyger och annan manufaktur i affären som han ville sälja ut. De bägge sönerna 13 och 15 år, min far och hans yngre bror fick testa gårdfarihandel en vecka. Farfar skjutsade grabbarna halvvägs med häst till Våmhus, den fortsatta resan gick via sparkstötting. Grabbarna lyckades rätt bra och när veckan var slut kunde de återvända till Oxberg nöjda. De hade påbrå då farfars far som ung testade gårdfarihandel 1865-70 med vävskedar långt ner i södra Sverige. Se bilden. Vävskedar var och är ju en Oxbergsspecialitet och man drygade ut kassan med gårdfarihandel.

 1921 Den försvunna tusenlappen

   Farfar och farmor hade affär i Oxberg och många varor kom och skickades via den kombinerade post- och järnvägsstationen. En dag skickades far min till stationen med en del postanvisningar för varulikvider och en tusenlapp skickades med. Väldigt mycket pengar på den tiden och farsan lade tusenlappen i kepsen. Ett säkert ställe. Väl framme vid luckan i stationen skulle det betalas. Tusenlappen var borta. Kris! Far och son var bedrövade. På eftermiddagen kom en gubbe in i affären, han hade hittat en konstig ”lapp” och frågade vad det kunde vara. Han hade aldrig sett en tusenlapp tidigare. Far påminde sig att han strax före stationen, nere vid bron över Dysån, hade mött en man och artig som han var lyfte han på kepsen och hälsade. Ödesdigert! Men det blev en lugn kväll, 20 kr i hittelön till ”gubben” och dagen var räddad.

Oxbergs station

1925 första radion och bilen

1925 kom den första radion till Oxberg, varje by hade sin ”föregångsman”. Samme man hade även den första bilen i byn. Radioapparaten var en s.k. kristallmottagare, det gällde att söka på ”kristallen” tills man kom på en station. Året senare fick de radio i den s.k. Oscarsgården, fars hem.

1927-28 Bärhandlare

 Efter arbete i Stockholm, militärtjänst, utbildning m.m. kom far hem till Oxberg igen. Han hade gått handelskurs och var ”affärssugen”. Lade upp bokföring för affären och den nystartade vävskedsfabriken.

Att handla med bär var gångbart i trakterna. I flera år hade far plockat och sålt bär. Han och en yngre broder blev bäruppköpare, mestadels i Gopshus. Häst och trilla varje dag under säsong till stationen i Gopshus för vidare transport över Sverige. 1925 var priset på blåbär 45 öre/kg. Det fanns 3-4 uppköpare i Gopshus och konkurrensen om plockarna var stor. Priskrig utbröt då och då. Bärtillgången var stor i området. Det sägs att den jättestora skogsbranden 1888 skapade bra bärmarker.

Gopshus station

Det här var några exempel ur far mins anteckningar. Det kan komma en omgång till framöver. Intressant med en lägesbeskrivning för ca 100 år sedan.

Första bilden, farfars far och tre till Oxbergare i Motala. Han sitter nere till vänster. Han var inte gammal, drygt 20. Grabbarna bakom ännu yngre. Foton på de fina järnvägsstationerna i Oxberg och Gopshus.

980

Det som är behöver inte vara.

   Det närmar sig val och saker och ting börjar kännas igen. Buden och överbuden börjar komma från alla håll. Vi väljare blir intressanta igen. Kortsiktiga ”satsningar” ska genomföras inom många sektorer. Buden kommer i form av antal miljarder, inte så tydligt vart pengarna ska gå. Det jag verkligen saknar i den politiska debatten är långsiktigheten. Framtiden, visioner, vart vill vi? Hur ser vägen dit ut? Inte lätt att vara långsiktig idag, jag vet. Men det går att anstränga sig lite mer. De populistiska kortsiktiga överbuden tror jag börjar reta folk.

Det leder över till en annan käpphäst jag har. En spaning in i framtiden när det gäller våra politiska partier. Åtta partier är representerade i riksdagen idag. I kommunerna oftast fler, lokala alternativ, med vissa lokala ”hjärtefrågor”. Personligen tror jag det skulle fungera minst lika bra med ett mindre antal partier. När det kommer till kritan har flera partier en väldigt likartad uppfattning. Men när valet kommer då är det dags att visa sig igen. Satsningar redovisas från alla håll, men i grunden är skillnaden som sagt väldigt liten mellan partierna. Det har ju inte sett ut som det gör idag i alla tider i de demokratiska processerna och kommer inte att göra så i framtiden. Det kan vi vara säkra på. Hattar och mössor lär det inte bli, men färre småpartier tror jag på.

Unknown

Jag tror heller inte att det är mängden politiker och partier som avgör hur väl demokratin fungerar. Lokalt, där jag har mest erfarenhet, tror jag det skulle gå minst lika bra med en mindre styrka förtroendevalda. Vi ser eller hör dem i alla fall inte särskilt mycket under valperioden. Jo, mot slutet av de fyra åren. Det måste vara de förtroendevaldes kunskap, vilja och förmåga som avgör hur framgångsrik man blir, inte mängden personer. 

De som finns och arbetar i systemet jobbar oftast inte för förändring. Så fungerar vi, vi skyddar det som gagnar oss. Men förändringens vindar brukar blåsa upp. Nytt provas och plötsligt undrar vi vad vi höll på med.

Jag uppfattar att makten, positioner, mandatfördelningar och liknande är väldigt viktigt. Det spekuleras mycket om vem som ska regera med vem på alla nivåer före och efter valen. De politiska sakfrågorna kommer kraftigt i skymundan

Alla är vi politiker i någon form, inom vissa frågor har vi bestämda uppfattningar. Dessa våra tankar och viljor måste fångas upp på något sätt. Det är inte säkert det bäst sker genom ombud. Ombudens roll krymper i samhället, folk vill tala för sig själva.

Jag jobbade i kommunen med olika demokratiprojekt, bl.a. en panel där folk fick frågor i aktuella ärenden. Svaren var vägledande för de beslutande och det fungerade hyfsat under den korta period det pågick. Det var bara ca tvåhundra Morabor med i panelen, men en utökning till femhundra skulle vara en fin demokratisk ”inrättning”. Deltagarna fick inte bara rösta i frågorna utan även kommentera och tycka till. Det finns många andra exempel på direktdemokrati att testa. Det skulle vitalisera engagemanget hos folk och även skapa mer förståelse för ”konsten” att driva t.ex. en kommun.

Jag har absolut inget emot de som jobbar som förtroendevalda idag, känner många och de gör ett bra jobb under ofta svåra förhållanden. Däremot tror jag på något annat i framtiden. Intressant att se vart det svänger. I dagsläget tar alla media upp tiden med att diskutera en partiledares framtid. 20-25 minuter av en halvtimmes nyhetssändning ibland. Tyvärr tar dylika frågor för stor plats. Var är de stora framtidsfrågorna och visionerna? Svåra frågor, men de måste lyftas och diskuteras.

Nej, det som är behöver som sagt inte vara…..

Ulvsjötur

Varje år under senare tid har det blivit minst en tur till Ulvsjö både vinter och sommar för mig. Igår var det dags igen. Mountainbiken i skuffen, lite inköp på ICA Olssons i Älvdalen. Några foton vid Jöllenbron ca halvvägs till Ulvsjö från Älvdalen, och strax är jag framme.

Varför till Ulvsjö? I min ungdom jobbade jag på kyrkoförvaltningen i Mora och Ulvsjö. ca 90 km från Mora, tillhör ju Mora, både kyrka och kommun. Det satt sina spår hos mig, en kyrkogård mitt ute i ingenstans och fin var den med klockstapel och allt. Senare i jobbet på kommunen hade jag hand om s.k. kompletteringstrafik och varuförsörjning. Jag hade kontakt med och skötte betalningarna till två damer som skjutsade folk ner till Älvdalen och Mora för att handla, samtidigt som posten hämtades. Ulla-Britt bor kvar där än och det är alltid givande att besöka henne, få ännu mer historia till livs över en kopp kaffe.

Det som kanske påverkat mig mest är den utsatthet som folket fått stå ut med genom åren. På 40-50-talen var man faktiskt ca 70 personer där uppe. Ingen el, vägen kom sent, skolan lades ned liksom allt annat. Utsattheten har varit påtaglig, prästen kom från Mora, ibland med 10 års mellanrum. Då fick 12 dop förrättas i skolan och läkaren som följde, som tillika blev tandläkare, drog ut 80 tänder. Dessa sopades ihop av lärarinnan i skolsalen. Hon skötte mycket i byn, utöver lärarrollen.

Lärarinnan som jobbade där länge, Elise Olofsson, har skrivit en gripande bok, ”Ödemarkens folk”. Det var en träffande titel. Det gick så långt ett tag att kommungubbarna, mest gubbar då, skulle flytta alla Ulvsjöbor till Lomsmyren i Mora. Detta för att slippa alla kostnader där uppe i ”obygden”. Man lyckades inte med dessa dumheter.

I dagsläget bor endast en handfull människor där, bl.a. en ”urinvånaren”, Ulla-Britt Lindberg. Hon som skötte familjen, posten, skjutsar, hemtjänst, väderobservatör åt SMHI, klockringare – varje lördag m.m. Här visar Ulla-Britt mig den s.k. kungsladan.DSC_9019

En annan inte helt oviktig sak är det vackra landskapet sommar som vinter. Skidåkningen på vårvintern ute på myrarna är gudomlig. Där uppe ligger naturreservatet Norra Mora Vildmark. Sommartid finns en massa fina grusvägar och ställen att besöka.

DSC_9059

Som sagt, vintern går inte av för hackor. Oändliga myrar upp mot Härjedalen.DSC_2153

Ja Ulvsjö, ett ställe man kan fastna för tydligen. En plats med en historia och natur utöver det vanliga. Sista bilden visar Lindbergsgården nere från sjön, ”centrum” i Ulvsjö. En gård med anor. Mycket finns att säga om Ulvsjö, kanske återkommer jag.

DSC_9048

 

Ett hus

 

När jag var en liten grabb i början på 60-talet började det byggas s.k. egnahem i vårt grannskap. Vårt hus, köpt 1951, låg ganska ensamt ute på åkrarna. Särskilt lade jag märke till en man som idogt arbetade med sitt bygge. Han var med från början och sågs nere i gropen när grund och källare kom till. Han hade ett jobb på ett större företag i Mora, men försökte göra så mycket som möjligt på sitt nybygge för att hålla nere kostnaderna.

Han och familjen hade delat ett litet hus med en annan familj ganska nära det nya egna hemmet. Han var i början av sin jobbkarriär och lönen var den den var. Att bygga hus på den tiden kostade på ordentligt och lån behövdes om inte besparingar fanns. Bankerna var mer njugga då och vissa problem med lån uppstod. Men chefen på firman ryckte in och gick i god för sin trofaste och duktige anställde, banken gav med sig.

Huset blev klart och stod skinande fint med nyanlagd tomt. Mannen och frun var riktigt stolta att ha ett eget hus i ett bra läge för sig och sina barn.

Han sken upp varje gång vi pratade om hans hus och husen i närheten, han konstaterade nöjt att det var Moras bästa läge.

Tiden gick och ålderdomen kom. Men han skulle/ville inte lämna sitt livsverk, där skulle han dö. Det blir inte så då sjukdom tvingat honom på institution.

Det blir inte aktuellt med flytt hem igen och huset ska säljas. Visning och många unga familjer kommer och studerar hans livsverk.

Det är då jag börjar fundera på hur annorlunda det är numera. Det är inte lika vanligt att man nu är så stolt och lycklig för att lyckats bygga ett eget hem, kämpat med lånebetalningarna, och klarat av det. Huset har vårdats och omhuldats i minsta detalj. Besök upp på skorstenen i 75-årsåldern för att fixa lite var inga problem. Inte andra utmaningar heller.

Lånefrågan lär lösa sig för dagens köpare och det mesta ska väl bytas ut i livsverket från 60-talet. Inget konstig med det, så gör man nu förtiden.

En iakttagelse på nära håll som skapat vissa tankar hos mig hur totalt annorlunda det blivit bara på en knapp mans/kvinnoålder.

Huset på bilden har inget med texten att göra.

Om MoraOwe

Hej igen, man lär väl presentera sig om man ska börja blogga. Jag har  hunnit bli 69 år och då har jag ju fått en hel del erfarenhet. Vi tar inte allt här, men lite bakgrund måste ni ha. Född i Mora 1948 och bor kvar i Mora. Efter vissa utflykter, studier i Falun och Uppsala. Därefter 5 års jobb på Älvdalens kommun. Bodde i Älvdalen i ett par år. Fick jobb på Mora kommun 1980 och blev kvar där i 33 år. Mitt jobb i Mora var väldigt omväxlande. Jag har nog varit med om det mesta man kan inom en kommun, förutom direkt verksamhet inom det sociala och skolan. På slutet, efter att ha varit med i IT-svängen, eller ADB, som vi sade, jobbade jag en hel del med planering och demokratifrågor. Liksom med kommunens webbplats och andra informationsfrågor. Jag återkommer nog inom dessa områden gissar jag.

Numera disponerar jag min tid som jag vill, det bästa med att vara pensionär. Kanske det allra bästa är att slippa en massa ”onödiga” möten. Med distans till detta vill jag nog påstå att det är det minst meningsfulla jag gjort på jobbet.

Hursomhelst, fotografering har blivit ett stort fritidsintresse. Natur, byggnader, fäbodar m.m. Amatörfotograf, men det har ändå blivit en fotobok, Mora genom kameraögat, som blivit hyggligt omtyckt. Vi hade en ovanligt knepig katt, Lussekatten Gösta från Mora. Det blev en bok om honom också, tyvärr blev han påkörd för ca ett år sedan.

Man säger att jag har Mora i blodet och jag säger inte emot. Det fick till följd att jag för 7-8 år sedan startade en Facebooksida för ”Du vet att du är från Mora när…” Där lägger jag in gamla och nya bilder. Även andra lägger in och förser mig med material. Populär är den, närmar sig 8 500 gillare. Kul!

Måste även nämna att jag på jobbet var med och startade en webbplats, Mora Outdoor. En friluftsportal som presenterar ca 20 olika aktiviteter i Mora. Allt från fiske till skidåkning och naturreservat. Mora Outdoor finns även på Facebook.

Jag har ett starkt intresse för Moras utveckling, vilket kommer att märkas på blogginläggen. Även intresserad av demokratifrågor och politik. Dock ej organiserad i något parti. Har svårt att foga in mig i ”förutbestämda” tyckanden i olika frågor. Jag är nog för mycket ifrågasättare för det.

Bilden är förresten från Våmhusfäboden Nybolet. En tur med kameran.

Det får räcka för nu, hoppas ni fått lite mer koll på mig. /Owe