MoraOwe

Det brukat bli minst en årlig tur på skidorna uppe i Ulvsjö. Det drar liksom, dit upp till ödebygderna. Några gånger har jag testat skoterspåren som utgår i princip från skogskyrkogarden i Ulvsjö och västerut. En gång med kompisen Rolf och en gång med Christina. Även själv förstås. Egentligen var Knausås ett mål den här gången, Moras högsta berg, 787 m.ö.h. Det visade sig bli svårt att hinna med det. Jag gjorde fel skidval, tog de mer ”tröga” turskidorna. Om spåret skulle bli sämre och jag behövde åka i lössnö ibland. Skulle ha vänt till bilen och bytt. Icke.

Efter några km såg jag att det var skoterspår mot den s.k. Hattstugan. Dit har jag varit sommartid, cyklat, ligger så fint i myrkanten vid vattendraget Välingan. Träffade på folk i en stuga som informerade om att skoterspåret bara gick fram till Hattstugan. Då vände jag och tog leden bort mot stora ”huvudgatan” som går mot Härjedalen via Korskälla m.m.

Glömde några bilder. Dessa tar jag nästa vid varje tur uppöver. Nere vid Jöllenbron och entrén till Ulvsjö med Ulvsjön i blickfånget.

Som sagt, vidare på skidorna västerut mot den stora skoterleden. Man kommer fram till en kraftledning och där skidar man på en bro över Välingan. Plats för fina bilder och ofta fikapaus. Den sköt jag på den här gången tills jag återvände till bron.

Jag körde vidare, hade nog avverkat ca 7 km, tänkte mig hitta ett skoterspår upp på Munkhäden. Moras näst högsta berg, 784 m.ö.h. Såg inget skoterspår och började dra mig mot toppen i lössnön. Det gick sakta.

Jag tuffade på lite men insåg att jag måste vända. 10 km avverkade och jag ska även hem. Håg en del fina grejer däruppe på myrsluttningen. Fint me urgamla träd tycker jag.

Åter till bron över Välingan och välförtjänt fika.

Åter mot Ulvsjö city, några bilder från turen hem. Vilsammare hem än bort, något mer medlut mot klockstapeln.

Lite tecken av liv ute på vidden, en älglada med tillbehör. I det här fallet in traktor att dra älgarna med utgår jag ifrån.

Turen drog mot sitt slut och jag tog allt lite slut, 4,5 timmar på skidorna i princip hela tiden. Men det är det som är grejen. Skönt efteråt och fint på vidderna under turen.

Tack för den här gången. Återkommer kanske redan i vinter då jag fått reda på att det ibland är draget skidspår från Ulla-Britt Lindbergs hus nordväst mot och in i Härjedalen. Det måste testas. Garanterat!

Det kändes att det var dags för en skidtur uppe på Rännkölen i Älvdalen. Jag kollade in Skidspår.se och där rapporterades att Inge Mörk spårat däruppe dagen före och att snödjupet var en meter. Jag förmodade att det även var snö i träden, det blir liksom bättre bilder då. Vi packade och drog iväg. Det sedvanliga besöket/promenaden i Ribbåsen sparade vid till hemfärden.

Vi bestämde oss för 10 km-spåret. Det ska inte vara några problem att njuta igenom. Snödjupet var på topp och vädret än bättre. Snö i träden och allt frid och fröjd. Christina tyckte det var lite trögt före, kan nog stämma i den nya snön. Men vad gjorde det.

Så härligt med den här s.k. gammaldags skidåkningen. Viss skillnad mot att stå i Vasaloppsspåret och staka för hela slanten.

Jag tog en extra sväng utmed vägspåret från stugan för att kolla läget. Fint även där. Hårda fasta spår.

Det blev som vanligt en fin tur däruppe på Rännkölen och vi var jättenöjda när vi körde ner mot Ribbåsen för ett besök.

Vi ”rullade” ner från de 621 m.ö.h. till Ribbåsens fäbodar. Parkerade nere vid dammen och tog en promenad utmed ”huvudgatan”.

Det var tyst och njutbart däruppe i fäbodarna. Någon person såg vi i några stugor. Två hundar mötte upp och hälsade. Vi gick sakta och njöt av vädret och omgivningen.

Dagen var till ända här uppe i njutningarnas land. Vi ”rullade” än längre ner, till Älvdalen. Lite handling på Olssons sen åter till Mora.

Stort tack för den här gången.

Vasaloppet firar 100 år i år 2022. Jubileumsvasan blev en lyckad påminnelse om loppets ursprung. Nu väntar övriga lopp under Vasaloppets vintervecka.

Den person som betytt mest för Vasaloppet genom tiderna torde utan tvekan vara Nils ”Mora-Nisse” Karlsson. Hans nio segrar och ovärderliga arbete inom organisationen på många poster gör honom till ”Mr Vasaloppet”

Länge diskuterades det ett samlingsplats i någon form med utställning m.m. för att hedra Mora-Nisse i den lilla timmerbyggnaden som kommunen skänkt Vasaloppet. Huset ligger mittemot Vasaloppets hus. Där låg tidigare Vasaloppets administration m.m. och senast kända verksamhet i är nog Målkullans restaurang. Det som nu kommit till stånd är ”Mora-Nisses hus”, i timmerbyggnaden, som sköts av Vasaloppets samlarklubb. Ett rum är Mora-Nisses rum med utställningsmaterial överflyttat från muséet i källaren på Vasaloppets hus. Föremål, bilder m.m. från Nisses tid och gärningar. I övrigt disponerar samlarklubben lokalerna tillsammans med andra, t.ex Vasaloppets veteranklubb och IFK Moras Lädeorden.

Under diskussionerna kring hedrandet av Mora-Nisse kom ett förslag om ett ”digitalt” museum om honom. Varför inte ta över Nisse på nätet och visa hans liv även där? Idén blev verklighet och jag fick uppdraget av Vasaloppet att skapa en webbplats för Nils Karlsson. Torbjörn Nääs från Sollerön fixade strukturen på sidan och var den tekniskt sakkunnige under arbetet.

Jag har tidigare under år 2013 och 2014 haft det ärofulla arbetet att i IFK Moras regi dokumentera familjen Karlssons hem i Östnor med priser, fotoalbum, skrivelser, talmanus, minnen, kläder, vallaboden m.m. Ett mycket intressant jobb som resulterade i ca 3 500 objekt, foton, brev m.m. Det gjorde mig lämplig att hålla i arbetet med webbplatsen ansågs det.

Nu finns sedan några månader tillbaka en Mora-Nisses webbplats som Vasaloppet ansvarar för. Den är utformad som ett fotoalbum med 14 olika ämnesområden. Ungdomsåren, OS i St Moritz 1948, Mora-Nisses Sport, Paradiset Hökberg m.m.

Här en länk till Mora-Nisses webbplats: http://www.moranisse.se

Ni får här se några exempel på bilder från sidan.

Vi börjar med en konfirmationsbild på Nils i unga år, tidigt 30-tal.

Nils Karlsson vid sin konfirmation,

Några fler bilder från unga år.

Jag ska inte visa hela sidan här, men ytterligare några smakprov från det ”trevliga” albumet ska ni få.

Vi tar några bilder från sportaffären på Kyrkogatan i Mora, Moras turistmagnet under många år.

Mora-Nisse fick beundrarpost i massor, några smakprov här, sen får ni gå in på webbplatsen och ”botanisera”. Lycka till och ha så trevligt!

Jag fick en karta på alla skoterleder i kommunerna här i närheten. Bl.a. Våmhus – Orsa. Jag hade tänkt åka på turskidorna från Våmhus, Sivasbackstrakterna. Missade skoterspåret och åkte vidare mot Fryksås och kom på spåret som korsade vägen. Målet var Fyribergs fäbodar via Rädbjörka. Det var bra att jag missade skoterspåret länge ner. Den här turen blev alldeles lagom, ca 10 km.

Det var inte långt till Rädbjörka, lite mot, men inte farligt.

Inte en kotte i Bonäsfäbodarna Rädbjörka, över vägen som går norrut och mot Fyriberg. Skoterspår första biten, men sen var vägen nyligen plogad. Det gjorde inte så mycket, det gick lättare.

Rejält mot blev det på slutet, jag gruvade mig lite för nerfarten. Men med lite plogning med skidorna gick det bra.

Jag kom in lite ovanför fäboden men gled ner till det fina fikastället som finns där med sin utsikt.

Av med skidorna och fram med kaffet i solen.

Hemåt det bär efter en stund däruppe. Jag vet att skoterspåret går vidare över Överberg. Det vore rejäl överkurs. Upp hade jag kanske kommit, men ner? Nej, åter via Rädbjörka ner till bilen.

Ett stopp vid Våmhus fina kyrka på hemvägen.

Sjukdomen blev för svår, det visste alla. Lasse stod emot väldigt länge, men till slut gick det inte längre. Det var säkert ca 3 år sedan man fick höra att Lasse fått en allvarlig sjukdom och att det brukar tyvärr gå fort utför med den sjukdomen.

Lasse var stark både kroppsligt och psykiskt och var aktiv in i det längsta. Jag ska visa några bilder där jag stött ihop med Lasse genom åren. Den största gemensamma nämnaren är nog Järngänget där vi båda varit med i åtskilliga år och varit hyggligt flitiga. Vasaloppsträning och diverse löptävlingar har vi också gemensamt. Under de senaste 3 åren har Lasse, ofta med fru Rita, deltagit i diverse vandringar i Mora med omnejd. Vi umgicks inte privat men hade ändå vad jag tycker en bra och nära relation. Lasse uppskattade bilder jag lägger ut med naturmotiv och bilder från många platser som han väl kände till. Vi startar med några Järngängsbilder. (Järngänget firade 50 år för ett par år sedan). Men allra först några foton uppe från Karlsberg där Lasse byggt ett litet hus med vidunderlig utsikt utöver Mora. Christina och jag gick upp dit med pannlampa vintern 2021. Vi stannade och fikade vid Lasses stuga, som i det närmaste är färdigbyggd.

Nu till Järngänget, en brokig samling löpare, skidåkare och andra. Jag försökte en gång komma ihåg alla deltagare och kom för några år sedan upp till ca 350 st. Antalet turer närmade sig 100.

Vi avslutar järngängsbilderna med en som bara har ett par år på nacken. Även då utgick vi från Mariannes och Svens stuga vid Sästjärn. Det finns ju en uppsjö av bilder, men jag har valt några där Lasse är med. MTB har ju smugit sig in i gänget även om inte alla anammat det riktigt. Men gänget blev/blir ju äldre och diverse skador och annat dyker upp, då är cykel ett bra alternativ. Här cyklade vi runt Sästjärn.

Vi avslutar Järngänget med en bra bild på Lasse vid en träff i Norra Garberg. Visst, nog kan det kompletteras när jag ”dyker på” fler bra bilder.

Under senare år har jag och Christina, ofta tillsammans med Staffan Larsson, arrangerat vandringar i våra fina närområden. Det har varit allt från s.k. toppturer till mer ”kulturella” turer. Det kommer vi att fortsätta med. För kännedom vill jag påminna om att dessa turer finns med på http://www.moraoutdoor.se under Vandring eller Utsiktsturer.

Trots att orken minskat har Lasse ofta ställt upp de senast åren, ibland tillsammans med fru Rita.

Vi börjar med en vandring upp på Leksberg alldeles intill Siljansfors. En ganska kort tur, men många höjdmeter. Många deltagare var det, de flesta hade aldrig varit upp dit.

Nästa bild får bli från en topptur upp till klacken i Norra Garberg. Fikapaus vid brandtornet på 606 m.ö.h.

Vi tar en till bild från en finfin höjd med kanonutsikt. Högåsen väster om Gopshus. Hit gick en järngängstur varje år och jag minns väl att Lasse kunde ha det lite tyngre uppför. Det är bara ca 4 km upp till toppen från Gopshus skidbacke, men en rejäl stigning, helst mot slutet. Men…. när det bar iväg utför hängde ingen med orienteraren Lasse. Han flöt i full fart ovanför stigen såg det ut som. Den här gången var det vandring och Lasse är på G både uppför och nerför på bilderna.

Vi ser oss om på vandringarna, även till grannkommunerna och många var intresserade av att följa till Älvdalen och gå upp till Blybergs stenbrott. Vi gick upp från Älvdalsvägen i närheten av Oxbergsbron, Gamla Blybergsvägen.

Lasse var med men fastnade inte på någon ”vandringsbild” men fångades ändå och blev som vanligt bra på bild.

Vi avslutar vandringsbilderna med Linnéstigen i Gopshus. Upp på Gopshusberget till fina vyer. Många deltagare, Staffan och jag var nöjda med deltagandet. Först en bild på Lasse och Rita från de lättare partierna.

Det ”brantar” till sig mot slutet och där finns till och med ett rep att dra till. En hjälpande hand är också bra där.

Vi nöjer oss även med vandringar här. Vi gjorde även en tur från Rostberg, en bit utmed Siljansleden och sen bort mot Storknulen och Djuses koja. Lasses hemmamarker på riktigt. Han visade oss stigar och vi kom till slut fram till utsikten från Rostberget. Hittar inte bilderna från den turen. Ber att få återkomma.

Det ringde här i höstas och jag blev inbjuden till att ta kort på Selbäcks jaktlag. Lasse trodde det kund bli bra. Spännande. Mats Friberg och jag pratade ihop oss och vi träffades en dag på åkern framför Jan-Erik Jacobssons hus när jaktlaget hade ”matrast”. Vid gruppfotot fick de ställa upp sig framför Anders Krumlindes hus. Vi börjar med gruppfotot.

Det blev ju Lasses sista älgjakt det här och det kändes att det kunde bli så. Han kämpade på och jag vet inte hur många jakter han varit med på. Men många var ”duvungar” i förhållande till honom. Han kunde varje kvadratmeter, väg, stigning m.m. Ytterligare ett par bilder.

Sorgset lägger jag upp sista bilden i den här lilla komihågberättelsen. Naturligtvis bara ett axplock av foton men ändå en liten bild av Lasse, främst på fritiden.

Min farmor, Christina Storius, föddes i Oxberg 1880 och dog 1966. Hon föddes i en gammal grå stuga, förmodligen det äldsta bostadshuset i byn. Huset är kvar än idag och ser ut att vara i hyggligt skick. Området och huset kallas ”Mångsbåkk”, en liten backe alldeles bredvid kyrkogården i Oxberg, på andra sidan Vasaloppsvägen. Jag tog en bild i november 2021 från kyrkogården. Farmor ”ser” nästan hem till sin gamla stuga från sin grav.

Efter det första inlägget i det här ämnet har Christina och jag besökt huset på Mångsbåkk 2022-01-14. Det är idag en bagarstuga och ägs av Kjell Sverre som bor alldeles i närheten. Kjell låste upp åt oss och vi gick in och tittade i det gamla huset från 1840-talet. Det var spännande och det blev några bilder. Återbesök i sommar måste det bli. Farmors mor Mait (1857-1933) bodde i huset med 8 syskon. De var födda mellan 1847 och 1871. Otroligt, och sen bodde farmor där med sina 4 syskon innan de gav sig av till Merikum.

Nu, 2022-01-16, har det via Marianne Andersson i Oxberg, även hon släkt som har anknytning till stugan, kommit ett köpekontrakt från 1844 där ?? (svårläst) säljer ett åkerstycke vid Elgerd till Mångs Erik Persson i Oxberg för 4 riksdaler (tror jag det står). Vi vill tro att det är ”vår” Mångs Erik som fixat tomtmark till sin stuga.

Nu vidare i berättelsen om farmors liv. Hennes förlossning var svår då mamma Mångs Mejt/Mait och pappa Stor Anders Eriksson, sedermera Anders Storius, inte hade råd med sakkunnig hjälp vid födseln.

Det jag berättar nu är taget från häftet Oxberg igår, Del II. Inslaget är skrivet av min farbror Albin Oscarsson, ”Bino”. Han lät farmor berätta om sitt liv. Albin, ett föredöme i att dokumentera och berätta om Oxberg m.m. Mycket har sparats till eftervärlden genom hans försorg. Tack käre farbror Albin och fru Mia naturligtvis!

Som barn bodde familjen i grannbyn Gopshus och farmor tjänade som piga hos snickaren Brygt Anders. Hon gick i skolan för sin farbror Isak och senare hos Lars Öhnell som många andra Oxbergsbarn. Christina, ”Stina” gick och läste i Mora 1893 för prosten O.Borg. Gick var det rätta ordet då konfirmanderna från Oxberg fick gå de ca 2,5 milen till Mora, mestadels barfota in till Morkarlby, då de inte fick slita på skosulorna. Där kund skona tas på så att det inte alltför ”illa” ut.

Ett litet minne berättat av farmor när hon och en kamrat skulle gå på norra sidan om älven hem. De hade räknat med att bli färjade över till Gopshus. Men strömfåran var för strid och färjekarlen Pilt-Per vågade inta ta över de små flickorna. De fick snällt gå upp till Älvdalen för att ta sig över älven. Bro fanns inte i Oxberg på den tiden. En hygglig promenad på ca 8 mil för de små flickbenen.

Stina berättar vidare att hon skulle ut i förvärvslivet på riktigt och hon fick en plats hos en Musk-familj på Näset i Älvdalen. Månadslönen var 8 kr och mat samt något klädesplagg ingick. Under slåttern var de ute på blöta sura marker och husbonden Musk Anders Larsson var omtänksam och bar Stina över besvärliga områden så att hon slapp bli blöt.

Jag besökte Näset och Muskgården på Näsvägen 124 och Kristina Nygren som bor där med sin familj idag. Hon är barnbarns barn till Musk Anders Larsson som var farmors husbonde i slutet av 1800-talet. Kristina var hygglig och jag fick ta bilder på tavlor på gården och släkten. Jag tar med några här, så fina gamla bilder.

Jag ville ju även se gården i äldre skick. Det fanns bra bilder. En äldre och en nyare bild. Så kul att få se dessa.

Ytterligare en gammal fin bild fanns som tavla, tagen vid ett bröllop. Huset var längre då och kanske man sålde av en del för att pengar behövdes, inte alls otroligt enligt Kristina.

Eftersom det är så kul och intressant med gamla bilder så tar vi en till. Det är tre damer ute vid vägen som poserar. Imponerande. Kanske främst Kristinas mormors mor Grubb Kristin Olsson, hon i mitten. Kristina berättade att när bolagsgubbarna kom och skulle ”lura av” familjen skog så slog hon näven i bordet och röt ”ut med er!!”. Jag förstår att dom stack svansen mellan benen och drog.

Efter Näset blev det den kungliga huvudstaden för farmor och en anställning på Nordstjärnans mineralvattenfabrik 1898-99. Hon bodde hos faster Karin. Kullorna från Dalarna var mycket omtyckta och eftersökta. De gjorde ett bra jobb helt enkelt.

1901 var Stina åter i Oxberg och i mars 1902 vigdes hon och Wes Oscar Andersson i vigselrummet i Mora. Sju barn fick de varav det första avled på Länslasarettet i Falun vid 5 års ålder. Stina arbetade även med glansstrykning som hon lärde sig i Mora. Ynglingarna kom med sina bröstverk, kragar och manschetter som dom ville få strukna. Flickorna hade sina halskläden som skulle vara fräscha och fina. Det blev inga stora förtjänster, en skjortkrage inbringade 5 öre och ett halskläde någon tioöring. Det var ändå ett välkommet bidrag till försörjningen då maken Oscars inkomster var tre kronor om dagen som bodbetjänt hos Gut Karl Andersson i Oxberg.

Men som rubriken säger så var det nära att det inte blev något Oxberg för Stina. Fadern hade varit till Amerika och rekat för ev. emigration och så blev det. Far, mor och fyra syskon lämnade Sverige 1903 för Amerika, Minnesota, Isanti. (Jag får komma med komplettering här.) De yngre syskonen som lämnade Oxberg med far och mor var Viktoria, Anna, Algot och Antonia. Stina var förlovad med farfar Oskar och blev Oxberg trogen. En stor upplevelse för Stina var när hon 1954 var över till Amerika och hälsade på sina syskon. Hon var där i fem månader, en lycklig del av Stinas liv.

Här ytterligare en bild från hemresan från Amerika. Ett reportage i Mora tidning den 22 september 1954. Kristina hemma och i bakgrunden Farbror Holger Andersson med hustrun Anna. Jag fick av en slump tidningen av Leda Dess Dahlberg och hittade till min förvåning artikeln vid kvällsläsningen.

Stina berättar vidare för sonen Albin att livet i Oxberg i stort bestod av småjordbruk med fäbodliv, lanthandel samt en mindre vävskedsindustri i familjen. Alla hjälptes åt och det saknades aldrig sysselsättning. Oskar-Stina slutar sin berättelse med att” en guds nåd har varit att jag fått vara frisk, har kunnat och velat arbeta, det är det bästa av allt.”

Farmor Christina dog 1966 och jag var rätt ”gammal” då ändå. Jag minns henne väldigt bra. Hon var så god och vänlig mot oss barnbarn. Aldrig ett hårt ord. Förresten fick jag min första katt, Kim, av henne när jag var 7 år. Under hennes sista år turades hennes barn att vara hos henne där uppe i Oscarsgard mitt i byn. Jag var ofta med mor och far upp och sov över där. Jag vistades många somrar i Oxberg, främst hemma hos mormor på Kattbåkk. Albin hade lanthandel vilket var en bonus ur karamellsynpunkt och sonen Göran och jag umgicks en hel del, fiske m.m. Många fina minnen är kvar från den fria sommartiden. Som sagt, farmor Christina har fortfarande stor plats i hjärtat. Farfar Oscar fick jag tyvärr aldrig träffa.

Jag har nu tittat i Missmårn från 1982 och 1983 där farbror Albin skrivit om familjen Storius resa till Amerikum. Först en fin bild på familjen uppklädd för fotografering.

Nog ser jag likheten med farmor Christina hos mamma Mejt. En häftig bild tycker jag, tänka att alla lämnade dottern och systern Christina kvar i Oxberg. Men kontakt hade de. Albin nämner 800 brev skrivna i sina kontakter.

Anders arbetade som målare i Oxberg och det gav ingen stor slant till en så stor familj. Nej, de ”sålde sina hemman” och åkte till Amerika. Den 16 mars 1903 hade man auktion på diverse saker, sängar och andra hushållsföremål. Man fick in 426:50. Den lilla gården såldes även den. Båtbiljetten kostade 225 kr för familjen. Det berättas även i Missmårn att Christina fick hjälpa till i Hållans fäbodar och bära hem mjölk till byn Oxberg. Det var ibland kallt, men även då fick hon gå barfota för att inte slita på skorna. Hon höll på att frysa fötterna av sig. ”O fros um foto så o visst int ur o skuld bär si a. Dem wa tvunggnä tä wa reddä um skonä å int nät dem i onödun upå o tidi”. Lite dalska om att frysa om sina fötter, ni förstår nog.

Här en till bild på farmor Christina Charlotta Storius i yngre dagar.

Här kommer något annat än en vandrings-, skid-, eller vandringstur. Lite variation måste det vara. Det kommer mer.

Jag läste i Dagens samhälle nyligen att Mora kommun låg på 16:e plats i riket när det gäller procentuell ökning av andelen personer i kommunen som är 80 år och äldre mellan åren 2021 och 2031. Kanske inte så mycket att orda om, men jag hade inte sett den sortens statistik tidigare. Att vi åldras i Mora är inget nytt, men det talas inte så mycket om det. I kommunens befolkningsprognos så ökar de som är 80+ från 1422 år 2020 till 2256 år 2030. En ökning med ca 830 personer alltså, det måste man säga är mycket. Gruppen 65 år och äldre beräknas vara 28% av totalbefolkningen 2030.

Att jag överhuvudtaget skriver detta beror på att jag delvis arbetade med statistik på jobbet på kommunen. Har egentligen alltid varit intresserad av fakta och statistik i alla sammanhang. Fakta gillar jag, de är ofta svåra att prata bort. Visst kan man ibland visa det man vill med statistik, men det går alltid att kontrollera sanningshalten.

Jag tycker den här frågan är extra intressant just nu när vi står inför stora investeringar, bl.a. ett skolbygge som ställer väldiga krav på ekonomin. Det gör som ni förstår även utvecklingen inom äldrevården och boende för äldre. Det vill till att vi väljer de mest ekonomiska lösningarna i allt vi företar oss. Självklart, men ändå, tål nog att påminnas om.

Varför ligger Mora så ”pyrt” till när det gäller folk i gruppen 80+. Förklaringen torde vara att vi hade en lindrigt sagt kraftig inflyttning och folkökning under åren 1970-1990. Vi ökade med 3 454 personer under 20-årsperioden. Mest mellan 1970-1980, 2 281 personer på 10 år. Många av de då inflyttade personerna har nu kommit i 80-årsåldern.

1994 hade vi vår största folkmängd i kommunen, 21 067 personer. Sedan dess har antalet invånare minskat och mot slutet legat rätt konstant. År 2020 var siffran 20 492. Tyvärr har inte inflyttning av yngre familjer och ungdomar inte skett i så hög som önskats för att få fler människor i den arbetsföra åldern.

En annan fråga väldigt nära besläktad med befolkningsutveckling är medelåldern i en kommun. Trenden har varit glasklar för Moras del. Jag har på jobbet i budgetmöten dragit statistik och när jag pratat om medelålder så har gensvaret varit 0. Än sen då, det är väl bra att folk blivit äldre? Det blir dom väl överallt. Men så enkelt är det inte.

När jag började jobba på Mora kommun 1980 så var Moras och rikets medelålder i princip lika, ca 40 år. Kommunens och rikets befolkningspyramider, befolkning i olika årsklasser, var identiska.

Med åren så har Moras befolkning i genomsnitt åldrats rejält jämfört med riket. Det kan man inte se så positivt på, det betyder ju att en mindre andel arbetsför befolkning ska se till att det hela ”går runt”. Visst kan äldre personer med pengar flytta in, men det kanske inte är huvudspåret. Familjeinflyttning torde vara det mest önskvärda. Här en bild från Ekonomifakta om utvecklingen av medelåldern i Mora jämfört med riket sedan 1998, ni ser vad jag menar.

Rättvik är känd för att ha en ”åldrig” befolkning. Vi knappar stadigt in på dem. Jag brukar säga att det syns på gågatan att Moraborna blir äldre, på skoj och allvar.

Det är mycket att säga om befolkningesutvecklingen i en kommun. Den är avgörande vad som ska hända inom barnomsorg, utbildning, näringsliv, service, föreningsliv, åldringsvård m.m. Kommunen gör en prognos årligen, tror jag i alla fall. Titta på den och fördjupa er ni som har eller får intresse för frågan. Ni behöver inte bli lika nördiga som jag, men det påverkar oss mycket och det talas alldeles för litet om det tycker jag i alla fall. Jag återkommer säkert med statistik i olika former.

Ett gott nytt år önskas i vilket fall!

Vädret såg ut att bli bra för att om någon dag bli sämre. Jag beslutade mig för en tur upp de ca 5 milen till Koppången som är ett stort Naturreservat i Orsa kommun. Vi är i mitten av december 2021.

Jag hade sett på bilder att det var vinterfint däruppe. Hyggligt med snö och vitt i träden. Turskidorna stod på tur. Det var inte så många som åkt före mig, i alla fall inte på min specialrunda. Kommunspåret upp till Tunturi och vidare till Blomtäkt. Bort mot Flickeråshållet men jag viker oftast av före spåret dit. Blir en lagom tur på ca 12 km.

Vid starten var det lite ris men det blev snart bättre. Skotern hade tryckt till snön. Någon skidåkare hade åkt där före mig. Det blir några bildgallerier som ni får njuta av.

Vi brukar stanna och fika i slogboden vid Tunturi på vårvintern i solen. Inte aktuellt nu, det får bli en kopp i Blomtäkt.

Mot Blomtäkt får man ta det lite lugnt en bit där skogen är lite tät och det är medlut. Hundspannen kan dyka upp lite snabbt där. Varningskyltar finns.

För er som inte varit till Koppången vintertid så kan jag tala om att det går att åka upp till fikastugan vid Blomtäkt rakt upp från E45:an. Ca 2 km om man vill göra ett besök i den fina stugan och än hällre sitta mot väggen i solen. Den här gången gick jag in, kändes allt skönast. Efter rasten gled jag iväg igen. Lite medlut någon km gjorde inget. Turskidorna är inte de snabbast redskapen. Men säkra och stadiga under sämre förhållanden. Jag tro att den typen av skidåkning kommer att öka. Folk jagar allt mindre, är mer ute för att njuta, positiv utveckling tycker jag. Fin motion är det i alla fall.

Här ser ni en karta över dagens skidtur på Koppången. Gör gärna ett besök med fikaryggsäck. Ni behöver inte vänta tills skaren kommer. Det går väldigt bra att skida runt där under hela vintern. Hundklubben har sitt spår öppet under de flesta förhållandena. Inte jämt naturligtvis. Kom ihåg att ni är på deras domäner som de sladdat upp och visa hänsyn och lämna företräde för hundspannen när de dyker upp.

I somras knallade jag från Åsbergets fäbodar i Malung till Bosseldal i Älvdalen. Bosseldals fäbodar tillhörde byn Oxberg på den ”aktiva” tiden men ligger i Älvdalens kommun. En långfäbod till Björnarvets fäbodar. När jag gick där passerade jag berget Oxeråsen, dryga 500 m.ö.h. så man kunde inte undgå att se det. Tiden räckte inte då för att gå upp, turen blev ändå ca 20 km. Nu på sena hösten såg jag chansen att gå upp på berget. Ett rätt tunt snötäcke hindrade inte så mycket. Jag bilade genom Oxberg, passerade Björnarvet och åkte dryga milen upp till Bosseladal och några km till på en mindre ”avverkningsväg”.

Nära Bosseldal träffade jag på en trevlig man, Jan-Erik Hårdén. Han berättade en del om området och önskade en annan gammal släkting till honom vore i livet, han kunde allt om sådant som han ansåg mig intresserad av. Gamla vägar, platser m.m. Vi stod rätt nära Dödåsen, har jag senare sett på kartan, där det tydligen ska finnas husgrunder från en fäbod eller annat. Det går en led över området. Samma led som jag gick i somras som fortsätter ner till Evertsberg. Det får bli ett besök för närmare koll i vår.

Jag stannade någon kilometer från foten till Oxberget, vågade inte ta bilen längre om jag skulle köra fast i snön, ganska kuperat mot slutet. Jag var ensam. Sen är det skönt att få gå ett antal km.

Oxeråsen är omskriven i många gamla böcker jag läst. Platsen/högsta punkten på 518 m.ö.h. har i ”evinnerliga” tider varit gränsplats för Mora, Venjans och Älvdalens socknar. Det gick ingen stig upp och Jan-Erik hade sagt att det var väldigt stenigt. Det gällde att ta det lugnt, jag har brutit tillräckligt med kroppsdelar. Halt, stenar och gropar. Men det blev allt bättre ju högre upp jag kom.

Fotograferingen är en rätt stor orsak till att jag gör mina turer, gärna på nya marker. Här stötte jag på en fin liten tjärn i morgonsolen, bilden blev bra.

Det brantare till sig och det blev lite andfått och halkigare. TOPO GPS ledde mig till toppen. Inga stora kala ytor däruppe så vyerna blev sparsamma. Visst såg jag vindsnurrorna på Kyrkberget i Venjan och Transtrandsfjällen skymtade. Det ska en gång funnits en tall med inristningar där, försvunnen. Däremot såg jag en tall beklädd med ”stegpinnar” för att nå vyerna. Bra nog gammalt, så det blev ingen uppstigning.

Åter till bilen och fikat fick bli i Bosseldal vid bänkbordet där. Alldeles vid fäbodarna såg jag en gammal skylt för vandrare. Den gällde leden mellan Venjan och Evertsberg. En ”påfart” till Romboleden (pilgrimsled) som går mellan Västeråstrakterna och Trondheim, påstås det i alla fall. Leden passerar Klitten, Korskälla och vidare uppåt. En led som numera är aktuell att skylta upp bättre än idag. Bidrag utgår från Tillväxtverket för sådana åtgärder.

Några bilder på vägen ner fick det bli. Bl.a. vid Hållan och trakterna därikring.

Stannade till i Hållan där vår släkt på fars sida hade gård. Det fick bli några vinterbilder även där i det fina vädret.

Sista fäbodarna blev Gutsäl. Ett fåtal gårdar i de Oxbergsfäbodarna.

Mot Mora via Kyrkogården i Oxberg där jag har många släktingar utöver mor och far. Ett ljus tändes.

En fin dag gick mot sin ända och bara ett stopp till, nere i Långlet vid älven. Där kan det bli hyggliga foton en sådan här vinterdag.

Jag tackar för den här gången och ser fram mot nästa tur att berätta om och vissa lite bilder. Vi ses!

Jag dokumenterar våra turer för att komma ihåg dem och kanske lika mycket för att inspirera andra att ge sig ut i våra vackra omgivningar. Det finns så många okända besöksmål som vi vill slå ett slag för.

Den här gången skulle det bli Näcksjövardens utsiktstorn m.fl. platser. Jag var dit i somras och ville gärna visa Christina den fina platsen. Våmhus – Kanonvägen-mot Bösjövarden-förbi Blecket-förbi Bösjön och Prästvallen och vips, efter ca 40 km är ni på plats för en kortare vandring. Turen finns beskriven under utsiktsturer på http://www.moraoutdoor.se.

Det är ca 1 km att gå upp till tornet. Inga större krav alltså. Fin gammelskog. Näcksjövarden är ett natureservat som sköts av Länsstyrelsen. Som tur är, tänk om det vore avverkat. Nej, vi är många som är tacksamma för att skog kan skyddas för framtiden.

Tornet tornar snart upp sig och däruppe på 722 m.ö.h. ser man långt åt alla håll, 360 som det heter. Det finns en slagbod och toalett däruppe. Leden är nog inte så mycket utnyttjad som skoterleden som kommer från Näcksjöhållet. Det kunde man se i gästboken.

Lite fika och sen ner mot bilen. Det rullade på lite snabbare.

Vi gjorde ett stopp nere vid Bösjön. Kollade isen m.m. Vi träffade två fiskare som inte haft någon större fiskelycka, dom hittade inget att visa ur konten hur än de grävde i den. Men de hade haft en fina dag därute på isen i solen.

Nästa stopp var spännande. Länge har jag sett platsen Kings Bay på kartan, aldrig varit dit. Platsen ligger rätt nära vägen men lite bökigt var det att ta sig fram i avverkningsdikena. Skogen tillhör Östnor för övrigt. Vi fann naturligtvis stugan. Det var en plats för flottarna där en stuga byggts upp 1928. Namnet Kings Bay har en speciell bakgrund. Det finns flera förklaringar. En trovärdig är att Amundsen m.fl. hade en expedition till Kings Bay på Spetsbergen 1926. Utan att gå in i detalj kring detta så omtalades Kings Bay mycket på radion och en flottargubbe tyckte gott man kunde döpa platsen där vid Böån till Kings Bay. Vi kör på den varianten. Några bilder från platsen.

Kings Bay nu borta från min bucket list. (som fylls på hela tiden).

Nästa anhalt för en påtår innan solen går ner helt, Övre Blecket, en favoritfäbod som tillhör Våmhus. Om ni inte varit till Bleckets fäbodar så rekommenderar vi ett besök i Övre och Nedre Blecket.

Det finns en damm i Böån längre ner som heter Brudsilder, vilka namn!? Vi var där och tittade på en flottarstuga till salu ganska nyligen – ingen affär för den inblandade. Ett par bilder därifrån och avslutningsvis en kartbild på turen till tornet. Hoppas vi inspirerat några till en tur i vår eller nu snart innan snön blir djup. Återkommer med fler turtips. Tack för den här gången.

Owe Hållmarker och Christina Eriksson